Uppsatser om sänkningen

I februari 1921 kungjordes ett beslut om att Hornborgasjön skulle återställas. Över millionen hade sjöns sänkning kostat, och nu skulle man återställa den igen - som om pengarna nära nog bokstavligen kastats i sjön skriver Rudolf. Till sitt forna skick, stod det till och med. Vilken obotlig optimism i allt !

Man hade påtagligen ingen kännedom om, hur naturen omdanats och varenda vrå av den milslånga sjön ändrat karaktär och för all tid förlorat sin egenart och ursprunglighet för att något dylikt överhuvud skulle vara möjligt. Under ett helt årtionde sedan 1911 hade nya krafter verkat, det forna stabila jämviktsläget upphört, den naturliga utvecklingen kastats in på andra banor och den mekaniskt reglerade verksamhet, som vindarna, isarna, strömmarna och vågorna utövat på denna den mest säregna och typiskt utbildade slättsjön. Förändringarna, voro redan så väsentliga, att en höjning om än till sjöns forna vattenstånd icke skulle kunna utplåna dem och åstadkomma den tingens ordning, som förut rådde.

En sommardag vid Hornborgasjön 1924 av Jägersköld och Söderberg från Göteborgs Handels och Sjöfartstidning. Harald Schillers skildring från ungefär samma tid.

Hornborgasjöns renässans våren 1924.

Vatten är onekligen huvudsaken för en sjö, även om en och en halv meters djup icke är mycket att komma med. Där särskilda förhållanden råda, kan dock just denna begränsning innebära livsvillkoret för dess tillvaro i sådant skick, som den forna Hornborgasjöns. Det tåls tidvis icke, att någonting härav prutas av, men icke heller att alltför mycket läggs till, förrän förhållandena omvärderas.

De första åren efter sjöns sista sänkning visade också på ett bedrövligt sätt, hur en meters vattenminskning och litet till slog ut. Den ursprungliga ordningen rubbades mera än vad de yttre omständigheterna till en början antydde. Där låg ännu en vattenyta kvar även under sommaren, vassarna stod här ännu som förr och vissa änder och vadarfåglar hade det förträffligt i de nya träsken och starrängarna.

Man bör ju ibland tro på övertygelsen även bakom de vrångaste misstag. Det är nu inte gott att träffa två olika omdömen om vad som skett och sker. Vad som gör skillnaden i uppfattning synes vara – utom temperamenten i sinnenas olika inriktning på de nya värden och förändringar som skapats. Naturvännen söker sitt jägaren sitt, lantmannen gör likaledes, men vill helst , som klart är , överföra dessa förändringar på de materiella intressenas konto. De äro dock av mångahanda slag, det säger sig självt. Där den organiska utvecklingen såsom i Hornborgasjön ganska ostört genom tiderna kretsat både kring mångfalden och enheten på en gång skall det inte behövas så mycket, förrän cirklarna rubbas. Det kan visserligen ändå vara så, att åtskilligt av den givna ordningen, den foran karaktären, som dock ej så lätt låter sig omskapa, finns kvar även om den ursprungliga rikedomen och livskraften icke finns där. Det är dock vattnet som verkar det. Svaret, huru framtiden kommer att te sig, är framtidens. I ett dylikt sig ständigt förändrande läge fastställer naturforskaren vad ögonblicket innebär av denna kamp mellan natur och kultur i medvetandet av att endast den långa serien av årens och årstidernas växlingar utgör förutsättningen för jämförelsen mellan förr och nu.

Allt är relativt men status quo liknande det som förr fanns finns inte mera i Hornborgasjön I det som är kunna sålunda tillfälligheterna aldrig borteliminera, lika litet förresten som i någon annan pågående kamp, där stora värden äro med. Medan jordkulturen planmässigt rycker framåt och den tar sina löpgravar och härar allt längre in i den naturliga förskansning träsk och dymarker i alla tider var för ett rikt och blomstrande liv ter sig alltsammans ännu så länge praktiskt som ett spel endast av tillfälligheter av experimenterande naturkrafter skulle man även kunna säga. Det har dock sitt stora intresse att fånga ögonblicket i en sådan existenskamp hos en sjö. Det bör icke minst vara fallet om det innebär ett försök till livsstegring, till pånyttfödelse. Och detta var vad som hände i våras i Hornborgasjön. Även ett sådant sakernas tillstånd visar på sitt sätt gången av denna utveckling från natur mot kultur.

Hornborgasjön som en geografisk enhet, som en sjö med sina egna särdrag, kan jag icke tala mycket om här. Detta fall når icke Tåkern upp till den. Hornborgasjön var vårt lands mest typiskt utbildade silursjö. Det fanns en märklig regelbundenhet i dess fysionomi, en konsekvens i utformningen som var enastående. Vindars, drivisars, strömmars arbete hade lagt grunden på ett så konstruktivt riktigt och logiskt sätt, att det nya som byggdes upp efter sänkningen måste följa dess lagar det också så långt det nu var möjligt. När man kom dessa lagars verkningar på spåren fingo förändringarna därför geografiskt sett ett sällsamt intresse.

Annat var det gudi klagat för fågelvärldens vidkommande och för florans också för den del. I vad som rör sjöns förluster tas det för övrigt inte mycket hänsyn till de rent geografiska värden, som mycket mera till de levande, särskilt fågellivet. Fåglarna ha varit huvudorsaken och dem måste det ju räknas med i första hand.

Härvid har framträtt samma rörlighet, samma omkastningar, samma stabila förändringar också på visst sätt, som gällt de växttopografiska växlingarna och omvärderingarna.

När bottnen över stora områden först blottades levrade sig dyn, låg och jäste i svarta puttrande ytor i julivärmen. Men hastigt kommo gungflyns växter tuvande sig och drog till sist ett grönt täcke över ruttenheten. Hur det sedan gått under tio år ger det följande till dels besked om.

Att plötsligt ett streck drogs över åtskilliga fågelarters möjligheter kan ju ej förvåna. Svanen, brushanen, viggen, doppingen, skrattmåsen, vattenrallen tappade till sist kuraget ehuru de förstnämnda höll ut en del år. Vegetationens utökning och andra tillskott ha senare bringat tillbaka något av de först förlorade. I våras blev det tack vare vattenöverflödet små ängar och starrmader av stora delar av den torrlagda bottnen. Av samma skäl gavs djup åt de stora öppna ytorna, där vattnet de senare åren legat som endast utspillt över dyn.

Det var något av renässans över alltsammans, ett försök till förnyelse, en festlig påminnelse av vad som varit. En återklang, men inte mera! Och liksom festen skall den inte vara länge. Vi som inbjudit oss själva till den togo del av så mycket vi kunde med öga, öra, förnuft och alla sinnen. Det var ju framför allt nödvändigt att erfara vad ett sådant här försök kunde åstadkomma av fågelliv i stil med det gamla. Vi föresatte oss att uppsnappa varje ljud och fjäder. Allt nytt som tillkommit, ommöbleringar och andralokala förändringar, fick naturligtvis även del av vår uppmärksamhet.

Sjön befinner sig i ett tillstånd av oberäknelighet. Nu gäller det att räkna med inte bara år utan med månader dagar. Den är vad den icke varit varken förr eller senare. I dag blå i morgon grå. I dag en munter lekande yta, i morgon ett tundraland med torra, sommarheta och spruckna dybottnar eller lösa smetar av vattendränkt mull. För fjorton dagar sedan kom jag benledes icke längre än till udden av Ore-nabb. Här mötte mig ekstocken med sin roddare, vilken icke hänt på åtta år. Och när det härnäst händer vet ingen. Vi känna icke vädren och makterna.

Det var således för fjorton dagar sedan Ore-nabb låg med böljestänk kring sina stenar. I dag var vattnet utrunnet till hundratals meter från detta land. Stora förändringar har här skett under 20 år. Näckrosriket, andriket, är förvandlat till et tungt videlövkärr, där kalvkulturen om sommaren böljar över betesmarken.

I ekstocken foro vi – ett litet naturforskarfölje, bestående av prof. Jägerskiöld, lektor Nilsson, ett par lovande ungdomar och jag själv – från nabben fram mellan långa strålar av vide, vide spridit i grupper, vide hopat i stora snärjen, vide vart vi än vände oss. När vassen hunnit upp skymmas de blå ytorna mellan dessa lövhult mitt ute i vattnet. Det blir en besynnerlig grötig grönska av det hela. Som det nu var, såg det ganska förtjusande ut på avstånd, ett lövskrudat vatten i stället för de väldiga fälten av säv och vass, som förr växte här. Ty där säven fanns fordom i tätt sammanslutna leder, delvis ogenomträngliga även de , där är det som om videt gjort sig till herre, vilket ej vill säga litet. Vattengångarna rinna dock som sagt snart ut , endast vattenskiktet längre ut fanns kvar, dit ingen varken vill eller kan komma. Vi sågo redan nu, hur starrängen var på väg att bildas. Små gröna nålar av tunna strån stucko upp över några tum djupa vattnet. Vi falkade förgäves efter näckros. Intet av den färgglädje , som fordom lyste upp gläntorna . Det enda glättiga var vind- och solblänket i videts lövmassor, men det gjorde ett hårt och stelt intryck, det ägde inte vassens mjuka skiftningar och böljegång. Ock när man kom in i snärjet såg det ej trivsamt ut som utanför – ej stort bättre än i ett lerdränkt mangrovsnår, sådant jag bevandrat det i Australiens milsvida svamps . I vårt land på minner ingenting om saltträskens mangrovskogar i miniatyr så som det Hornborgasjöns videsnärjen nu. När det lägre grenverket senare kommer i dagen, bär det upp lövhulten ännu mer likt mangrovens.

Små festliga hörn för fåglar fanns det likväl, liknande dem som förr. Ej där jag förut sett dem, utan där jag minst väntade dem. Ock däri låg ju överraskningens glädje. Fågeludden till exempel gav intet nu att tala om. Den är dess bättre bevarad som naturminne av Olof Gylling på Göteborgs Museum, exakt i varje kvadratfot så, som den var välsignad med fåglar ännu 1905. Nu funno vi istället en dya, ett litet deltaland, utanför Vräk i fors, där bäckens vatten och isar vräkt ut jord och sand i sjön under snösmältningen. Utanför låg ett tuvigt fly med gammal och ung vasskog.

Redan på avstånd förnams vingslag i tuvorna, ett nerslag, omisskänneligt för den som sett det förr. Ingen annan än brushanen fäller bland starren på det sättet. Det var dyigt dit, men vi måste ju fram. Vi kommo så när mitt in i ett sällskap av ett dussin fåglar , 6–7 hanar och ett lika antal honor. Kärt möte och oväntat om något. Det var länge sedan sist. Han hade således kommit till sina gamla kämpalekar precis i samma antal som förr. En vitkragad tupp stod käpprak på skotthåll, en annan, mörkvattrad längre bort. Så rök en och en till väders. Samlad drog flocken därpå runt omkring oss, tätare och tätare dök ner blad strået. Medan detta pågick hade ett litet moln av ett 30talskrattmåsar dragit ihop över våra huvuden De hade bon och ägg i vassbråten. Grönbenan slog en trädlärkedrill på ett annat håll och vipor och några gräsänder väsnades även de på sitt vis över ofreden. Det tickade ibland som en klocka inne i vassbråten från ett väl undangömt gungfly. Vi förnummo, att en enkelbeckasin fattat situationen rätt och givit sig mitt in i vassen lockad av tuvorna. Hon litade synbarligen på dem ehuru de lågo i en utsinad vassbotten.

Fågeludden har flyttat till Ytterberg, men doppingen och Hornborgafågeln framför andra, viggen saknas.

Sådana ljud ur vassarna kommo oss att tydligare förnimma att något väsentligt saknades. Tacka för det ! Ej ett litet hostande ens av en dopping; en enda sågs dock. Endast någon gång långt ute ett hönsskrock från några sothöns. Sävsångarens strof förtonade ej heller som förr ute bland de gula strängarna, även om han fanns där. Han hade sitt bo inne i videsnåren, vilket hör till det som inte passar. Vi borde även kunnat finna storspovens ungar ute i vasstarren. Han larmar och skriker litet varstädes numer på strandområdena vid sjön, ty han hör till de få, som liksom vipan fått det bättre efter sänkningen. Kärrsnäppan surrar sin bodrill, spatserande i tuvgömslena. Vi sökte efter nästet, men funno det inte. Den stora strandpiparens lockrop kom till oss från strandskoningens stenbundna släntor. Det oroar ännu mera. Sänkningens landvinningar på ostsidan har blottat mäktiga klapperbäddar, större än de som funnos fordom, när denne främling inte fanns. Han är således nykomlingen, som eljest tillhör havets kuster. Enda förklaringen är att han vandrat hit äro dessa steniga landtungor, vilkas alvarmark han nu satt in sitt liv på att göra en smula gladare än de se ut. Ett öga i marken och ett öga i skyn är en god regel på fågelfäder. Vi hade också gått med långsikt och haft nöje av tärnblänket ute över den öppna sjön. Det var de enda prickar som lyste därute. Men vi hade hoppats på de stora vita kropparna – svanorna. Sent omsider blevo trenne synliga – allt som var kvar av de 40 – 50 från 1905. Riktigt är det icke ens att säga det, ty något par häckar icke mer. Dessa tre ha sedan 1920 endast givit längre eller kortare gästroller. Fågeludden har flyttat till Ytterberg. Ej alldeles ty viggen saknades bland annat. Grässvålen gömde istället skedand bon med 8– 10 ägg och ett brunand bo på 12.

bonusbild från Hornborgasjön juni 1924. Vide i sydväst längst ut videdungar, som likna de forna sävdungarna härstädes. Foto Rudolf Söderberg.

Ett möte gjorde jag en senare dag på motsatta sidan sjön, som här icke får förglömmas. Man kallar ett sådant sammanträffande ett möte. Det gäller nämligen den bruna kärrhöken. Det var på samma punkt till vilken jag i juli månad något år tidigare sett den blå kärrhöken styra i pilrätt led med bytet i klorna. Platsen ligger vid en åmynning beväxt med bladvass mycket över manshöjd, nässlor och Mentha - arter. Doften därinne en het julidag är kvävande, dymarken lös, videt bildar ställvis fullkomligt ogenomsläppliga urskogssnår, alltsammans gör ett längre framträngande omöjligt. Jag kan därför ej säga, om den blå haft bo där. Så som här ungefär har han häckat i senare tid i Hjälmaren. Att den bruna kärrhöken i år valt detta område åtminstone till jaktmark i stället för sydvästra delen av sjön, hans forna häckningsställe, säger också sitt.

Största affektionsvärdet har transkockarna. När ett band på 70 – 100 fåglar eller mera radar upp sig på himlen tätt över vassbrynen, är det vad som bäst passar bäst av allt det som numer ger ett äkta drag av vildmarks träsk i större stil åt sjön, motsvarande ungefär vad som blivit av den. Trots det icke oansenliga liv vi kunnat upptäcka, voro vi eniga om att intrycket i det stora hela var fattigdomens jämfört med förr. Största förhoppningen för framtiden skänkte brunanden. Klämmiga uppflog som vittnade om att hon trivdes kanske bättre nu än förut. Sedan viggen den oförliknelige hornborgafågeln framför andra , lyft vingen till flykt och återtåg på fullt allvar synes brunanden i stället finna förhållandena gynnsamma – men ersätta honom kan hon aldrig. Hanens aftonklang kring sjön under knorrande läten skänkte liv och lust åt detta vatten likt morkullsträcken åt hagarna om våren. Det hörde samman med kvällsstämningen gamla Hornborgasjön, som intet annat. Nu är det tyst, endast minnet därav lever. Vi erforo ej heller mycket av de väldiga andskaror, som utgör massan av fågel om hösten eller stundom tidigt på våren. Krick och framför allt svärmar av Årta fylla då upp tomheten. Ett värdefullt fynd var emellertid av ett spjutandpar hade sitt tillhåll i ett tuvkärr vid Ore-nabb, ett välkommet tillskott. Kanske något att taga fasta på. Vad flyttfåglarna angår var Hornborgasjön i vår ogästvänligare emot sångsvanarna än jag någonsin förut sett den. Isen låg ännu obruten i början av maj. Många års kronologiska data för deras ankomsttid ha visat mig, att den beror helt och hållet av isförhållanden. Under gynnsam vårar kan ända till ett par tusen ligga samlade här en tid, i vår har det endast funnits smärre och enstaka flockar.

Här ges nu överhuvud andra lagar varefter livet leves. Det upprepas icke i dag vad som skedde i går eller vad som skedde i går eller vad som hände ett annat år. Ett fritt laboratorium där det ändra, rättas, prövas och göres om. Detta innebär trots förödelsen den lockelseexperimentet har. Nyskapelse i ett kaos genom att det som skall fram ur ruinerna. Naturen arbetar med att läka och experimentera, ehuru förintelsen också är med och stämplar utvecklingen. I detta vardande ligger också uttrycket något växlande och individuellt. Över dessa ytor som stigit upp som nytt land ser jag kampen igen och det som blir till kan även det taga skönhetens form på sitt sätt. Men det har icke tradition bakom sig, hör icke ihop med det förgångna som naturligförutsättning, ett brutalt öde har brutit sammanhanget och ursprunglighetens lyckoskede är förbi.

En sommardag vid Hornborgasjön

L A Jägerskiöld (liggande) med ett foto av R Söderberg 1905 Lördagen den 12 juni 1924 Göteborgs Handels och Sjöfartstidning.

Kring Fågeludden är sjön alltjämt helt öppen 1920. På bilden ses professor L. A. Jägerskiöld liggande och konservator Olof Gylling. Foto: Rudolf Söderberg. Bra gissning är att det är på Skettreck, som bilden är tagen.

Här ovan möter vi LA Jägersköld som var professor i Göteborg och var ett viktigt stöd och vän till Rudolf under hans vidare arbete.

Meningsutbytet 1921 mellan Gustaf Sjöberg och Rudolf Söderberg.

Västgötakorrespondenten Onsdagen den 23 november 1921

Sänkningen av denna sjö, som nu ju är ett fullbordad faktum, är en fråga, som under de senaste två decennierna titt och tätt dykt upp för allmänheten i en eller annan form med framhållandet av mot varandra stridande åsikter, vilket alltid är fallet, då olika och stora intressen bryta sig mot varandra.

Det senaste offentliga inlägget i denna fråga har framkommit i d:r Rudolf Söderbergs föredrag vid Geografiska föreningens sammanträde på Göteborgs högskola lördagen den 11 dennes.
Med anledning av därvid gjorda uttalanden har redaktionen vänt sig till lantbruksingenjören Gustaf Sjöberg med anhållan att få höra hans mening, om det sagda. Han är ju den, som uppgjort förslaget till det nu utförda sänkningsföretaget, och är genom sin ingående kännedom om förhållandena vid sjön, såväl före som efter sänkningen, bättre än någon annan kompetent att bedöma sakförhållandena där.

På vår förfrågan, vilken hans mening vore, om de av d:r Söderberg, gjorda uttalandena, svarade lantbruksingenjör Sjöberg, att han endast av ett flyktigt referat i någon tidning sett det d:r Söderbergska föredrag omnämnas, men redan av detta framginge, att de gjorda påståendena däri huvudsakligen syntes ej vara byggda på reella fakta, utan hade sitt ursprung från ideella naturskyddssynpunkter, som fått sin näring och utveckling från mindre tillförlitliga uppgifter, skapade av fantasi eller av egenintressen, med andra ord, det hela är ingen opartisk eller riktig framställning av sakförhållandena, utan endast ett anslag på känslornas molltoner, för att vinna en okritisk allmänhets medkänsla för vissa enskilda intressen. Jag vill endast påpeka ett par exempel på de gjorda påståendenas ovederhäftighet.

"sjöns sänkning har visat sig icke medföra de fördelar, som man trodde före arbetenas igångsättande. Lantbrukarna hade väntat sig, att erhålla stora arealer bördig jord, men nu har det visat sig, att de nyvunna områdena i stort sett icke lämpa sig för uppodling".

Detta är en självdeklaration på bristande kännedom om verkliga förhållandet. Sjösänkningen har aldrig avsett vinnandet av odlingsbara landvinningar i sjön, utan endast att. befria tusentals hektar odlade marker från förödande översvämningar, ett mål, som väl ingen vill bestrida har - uppnåtts. Att för vinnandet därav ej blott sjöns högvattenyta måst sänkas, utan även i viss mån sjöns medelvattenstånd måst bringas ned, och delar av sjöbotten tidvis torrlagts, är endast en nödvändig följd av huvudändamålets vinnande. Visserligen kunde man genom en grundare men bredare kanal, från sjön och nedåt, också fått bort översvämningarna, men då hade just det nu påstådda förhållandet inträffat, att sjön såsom vattenreservoar blivit försämrad. Från en sjö rinner nämligen intet vatten, när vattenytan där ej står högre än avloppets botten.

är ganska egendomligt påstående, ty hur då förklara, att flere för länge sedan nedlagda sådana, nu efter sänkningen åter uppbyggts? Ett förhållande, som jag såsom häradsrättens sakkunniga biträde haft tillfälle att konstatera.

Man kan ej fatta Söderbergs stora medkänsla för de stackars jordbrukarna, då han förordar sjöns återställande i dess skick, ty detta skulle medföra att de ej blott finge vidkännas de stora kostnader, som sjöns sänkning redan krävt, utan även all den vunna jordförbättringen, vilken efter den pågående omvärderingen uppgår till ett värde av över kronor 700,000 skulle försvinna. Den tjänst d:r Söderberg velat göra jordbrukarna genom påståendet om sjösänkningens misslyckade resultat kan ju också hava menlig inverkan på deras kredit, då de nu stå inför uppgörelse av de för sänkningen behövliga medlen.

Angående slutligen växt- och djurlivet i sjön, som skulle hälsa en höjning av densamma med glädje, så tillåter jag mig betvivla detta. Vad växtligheten angår, så visa de sig allt mer utbredande vass- och säfbankarna på områden, där förr ingen synlig växtlighet fanns, att någon fara härvidlag ej föreligger. Vad djurlivet angår så finnas änder och vadare i oförminskat antal, och endast från jägaresynpunkt kan man finna förhållandena beklagliga, emedan vid jakttiden, då sjön är i det närmaste otillgänglig på grund av lågt vattenstånd, samt genom de såsom en ogenomtränglig mur skyddande vassbankarna, föga tillfälle lämnas till lönande jakt.

Söderberg svarar Västgöta Korrespondenten 1921-12-12

Jag beklagar jag ej förrän nu en vecka efteråt fått del av lantbruksingenjör Sjöbergs inlägg om den nuvarande Hornborgasjön i Eder ärade tidning.
Insändaren säger sig ha byggt sitt uttalande på ett flyktigt referat i en tidning över mitt föredrag den 14 oktober i Geografiska Sällskapet vid Göteborgs Högskola. Icke desto mindre är lantbruksingenjör Sjöberg oförhindrad att föra fram en hel arsenal av ovederhäftigheter mot föredraget, som han icke känner på annat sätt än genom dessa flyktiga tidningsrader. Jag kan också taga hans påståenden med det största lugn. Det blott förvånar mig en smula, att en man i hans ställning ej lärt sig ännu, att första villkoret för en diskussion är saklighet.
Vad lantbruksingenjör Sjöberg insinuerar om, "enskilt intresse", om min lust att med "molltoner" bedra en okritisk allmänhet e.t.c. må således lämnas åt sitt värde. Personliga invektiv intressera nämligen ingen förståndig människa. Därför till saken!

Tidningsreferatet gav med sina få ord om "att lantbrukarna av sänkningen ej vunnit de fördelar som varit att vänta av sjöns sänkning och åtgärder ha vidtagits för att åter få sjön höjd igen", nätt upp den oriktigaste antydan om föredraget, som var möjligt. Något dylikt har jag aldrig påstått!

Intet vunnits! Däri har lantbruksingenjör Sjöberg sin fulla rätt, att nog har man vunnit, vad man ville vinna, en effektiv tappning av sjön, men hur denna verkligen verkat, därom synes emellertid sänkningsingenjören själv ha en synnerligen förenklad uppfattning.

Det torde ej vara på så få håll i Västergötland man av föreläsningar över ämnet kunnat bilda sig den föreställning om sänkningen jag här bara med några rader vill beröra. I dem har jag skildrat förhållandena så, som de framgått genom tre års omsorgsfulla mätningar, geografiska och zoologiska undersökningar och kartläggningar. En växtfysionomisk karta, där de nyvunna områdenas vegetation inlagts, har åtföljt framställningen. Tre eller fyra andra kartor över strömmarnas, isarnas och vindarnas verkningar ha ock förtydligat sjöns utveckling före och efter den sista sänkningen. Därvid har jag särskilt uppehållit mig vid de väldiga tillandningarna (nyvunna områdena) i västra delen av sjön, synnerligast utanför Stenum och Dagsnäs samt i ostlandets vikar. Stora erosions- och blekeytors ofruktbara mark ha där även åskådliggjorts och betingelserna för alltsamman vetenskapligt klargjorts ty med mina undersökningar har jag avsett - en geografisk utredning, ej alla några uttalanden om sänkningens förhållande till odlingen.

Det är således icke någon på tillfälligheter byggd framställning, som givits. Logiskt och på geografiska grunder har sjöns intressanta utveckling följts och fotats. Även de stora slåttermarkerna vid sjön ha inlagts på dessa kartor, varjämte ett 50-tal bilder belyst landvinningarnas karaktär och andra förhållanden inom Hornborgadepressionen.
Nu kan ju lätt begripas av dessa i största korthet antydda meddelanden orimligheten i ett påstående, att inga, fördelar för jordbruket vunnits.

Vad som tydligen givit svang åt de oriktiga tydningarna har varit den notis. jag meddelade vid föredraget om ett sammanträde för åtgärder angående "sjöns återställande i dess forna skick", som det hette, för att därmed belysa, hur frågan nu stod och de kvarnägares intressen, som skapat det läget. Svårigheterna av de nyvunna markernas uppodling har endast berörts i förbigående -- och dem lär väl lantbruksingenjör Sjöberg ej kunna förneka -- utan att jag ens givit dem det värde, de förtjänat, ty uppriktigt sagt intresserar denna sak mig icke särskilt. Det har heller icke ingått i den vetenskapliga utredning jag velat göra att framställa odlingsmöjligheterna eller därmed sammanhängande frågor.

Ingenjör Sjöbergs artikel är så rik på felaktigheter, att det skulle fordras mer utrymme än som här står till buds att beriktiga dem alla. Att han alls icke eller blott ytligt känner vad han yttrar sig om, således ej heller bekymrat sig om att ta ingående del av förhållandena, är påtagligt.
Onekligen bra lättvindigt, då man vill sätta sig till doms över andra.

Men det kanske bör låta på det viset, om man ej önskar utöva "menlig inverkan på lantbrukarnas kredit, då de nu stå inför uppgörelse av de för sänkningen behövliga medlen".
Vad man kunde fordrat - i stället för dylika utgjutelser - hade varit, att ingenjör Sjöberg gjort sig underrättad om föredragets innehåll genom sin insändare, en anhållan, som jag med nöje skulle tillmötesgått.

Till sist vill jag blott nämna, att den inkompetens lantbruksingenjör Sjöberg förut - vid Tåkern frågans dryftande för många år sedan - visade, då det gällde att bedöma fåglarnas ekologiska villkor, kommer till synes även här. Genom sista sänkningen äro de värdefullaste av sjöns häckfåglar totalt försvunna, för dem har sänkningen varit katastrofal, t.ex. för de förut häckande svanorna, i vars bon man fann ungarna döda eller såg de ruttnade äggen flyta i vassarna under höstflödet. I dessa hänseenden är sjöns sänkning en förödelse utan like i vårt lands fågelvärld, och som naturskyddsvän är det både min rätt och min plikt att beklaga den. Vad som i ingenjör Sjöbergs artikel säges om vasstillväxten och dess förmenta fördelaktighet verkar som gripet ur luften. Det är sävholmarna, som ökat, utan betydelse för fågellivet, och alla sammanhängande vassar stå under sommaren på det torra. Att stora andflockar söka sig till Hornborgasjön förändrar på intet vis den förlust, som skett, så genomgripande, att en utredning av den sidan av saken tarvade sin särskilda artikel. Där finns ej ens tillnärmelsevis samma kilo kött och fjäder som förut, om man nu vill anlägga den synpunkten. Dessbättre är jag i tillfälle att hänvisa till mitt föredrag, som återfinnes i min uppsats med kartor och bilder i Svenska Naturskyddsföreningens årsbok för 1921, och som hölls i Geografiska sällskapet vid Högskolan, detta sällskap som alltså är den okritiska publik jag velat intala dessa fantasier.
Med största högaktning Rudolf Söderberg.

Hornborgasjön i fokus 1920 talet