Frille       
en minnesbild

Frille fyller 50

Skara Tidning 1960-04-09

Frille ser häpnadsväckande mycket i markerna. Identifierar blixtsnabbt den eller den fågeln. Härom sistens tyckte en lärare som borde veta bättre, att Frille gissade bra ... Då teg Sven Fredriksson och tyckte synd om den fåkunnige.

Sven Fredriksson 50 år. Inte ett dugg upplysande. Frille fyller femti, däremot. Den uppgiften är inte bara klarläggande, den väcker också förvåning på gränsen till bestörtning. Är verkligen Frille så till åren . . .
Ja, det är han. Men bara till åren, rent matematiskt. Denne så sympatiskt blygsamme man som är Frille med allt vad landet har av naturvårdare och fågelskådare, Hornborgasjöns eminente kännare, naturentusiasten, banjospelaren, jägaren på Trestena, hör på något vis inte ihop med födelsedagsfirande och ståhej. Men han får väl försöka att stå ut med det.

Frille är född och fostrad till naturmänniska. Pappa Axel "gick linjen" åt Trollhätte kraft, och han var fullkomligt omättlig i sitt fågelintresse. Hans dagliga vandringar i skog och mark var ornitologiska exkursioner, hemkomsten på kvällarna spänningsfyllda äventyr för knatten Sven. Vad skulle pappa Axel ha med sig i dag?

Ärftlig belastning, alltså, detta allt överskuggande fågelintresse. Första utflykten gjorde Frille till Hornborgasjön knappt 10 år gammal. Gick tidigt en vår på sotig snö över Röde mosse (där vattnet på den tiden skvalpade mot den höga mossbranten) bort till Varnhem. Sen cyklade han många gånger, ett slitsamt skumpande "mellan stången". Minns när han första gången kände igen viggen, kunde slå fast detta är viggen. Ett stolt ögonblick.

Läromästaren Rudolf Söderberg.

Ett av de mest betydelsefulla kapitlen i Frilles historia heter Rudolf Söderberg. Doktor Rudolf Söderberg, den utomordentligt skicklige vetenskapsmannen och genomfina människan, tackar i företalet till sitt stora verk "Hornborgasjöns öden som fågelsjö" sin då 14 årige följeslagare Sven Fredriksson för god hjälp. Frille nämner den store fågelkännarens namn med djup respekt och aktning, han framstår för honom som läromästaren som med stort tålamod sökte släcka all denna kunskapstörst hos en plågsamt vetgirig grabb.

Olyckligtvis är det blott ett fåtal människor förunnat att leva på fågelskåderi, förr än mindre än i dag. Frille tjänade visserligen en gång 15 kronor som extra telegrambud och var himmelens glad över det, men det räckte ju inte långt. Han började på skofabriken. Det blev för instängt. Flyttade till Järnåkers gamla verkstad och sprutade cellulosalack bakom en jättestor fläkt. Det gick dåligt det också, för lacken satte sig i fläkten och jobbet med rengöring förstörde ackordet. Frille stod i alla fall ut i sex och ett halvt år.

Hunddressör

Så blev han hunddressör och var därmed åter i naturen. På dagarna höll han till i Stenum, på nätterna i ett litet rum i stan. En av hans första hundar hoppade en gång ut från andra våningen genom två fönsterrutor, när den fick för sig att husse skulle överge honom. Frille kan berätta om andra bevis på tillgivenhet, om pointern Lord som blev räddad undan tåget tack vare appellen, han litade på husse och lydde blixtsnabbt. Det räddade hans liv.

Entusiastisk naturälskare, det är Frille, och det vet de flesta. Han har emellertid skaffat sig ett gott rykte också i en krets som man kanske alldeles obefogat inte utan vidare förknippar med friska strövtåg i skog och mark, nämligen jazzmusikernas. Frille förde banjon till de skaraborgska dansbanorna i mitten på 20 talet. Han åkte runt med gelbgjutarna Jonssons band, The Joymakers Band och allt vad det hette, han var refrängsångare hos Playing Boys, Varagrabbarna, och han erinrar sig hur han året 1934 med viss bävan satt mitt framför operettkungen Hjalmar Meissner med en 40 mannaorkester bakom sig på en konsert i Skövde. Men han kom in rätt och fick beröm efteråt. Han har också sufflerat Fyrtornet och Släpvagnen på stumfilm. En av dem spelade banjo och slog av strängarna. Frille fick starrbliga på duken och se till att mackla med strängarna i rätta sekunden.

Viltvårdare

Sedan början av 40 talet har hans titel varit jägare, ett ord som i den konventionella betydelsen inte har det ringaste med vare sig honom själv eller hans verksamhet att göra. En jägare är numera en viltvårdare med uppgift att hålla efter rovdjur och om det kniper söndagsjägare. Frille härskar över 4.000 tunnland jaktmark, vårdar omsorgsfullt allt som ska vårdas, håller efter mink, räv, mård, duvhök. Duvhöken är förresten ett litet aber i Frilles förhållande till ornitologerna, det enda och ingalunda särskilt allvarliga. Men många fågelälskare har svårt att förstå att det ska vara nödvändigt att skjuta duvhök. Men det är nödvändigt att ta ett par, tre på vintern, hävdar Frille. Duvhöken är specialist på rapphöns, och han gör rent hus om han får hållas.

Frille har mycket att göra året om, men han har mest nu och några veckor framöver. Tranorna är på väg (men räkna inte med transöndag i morgon), och telefonen väsnas stundligen. Alla vill ha råd, vill veta om sällskapsbussen tar sig genom i den kurvan, om det är lämpligt att komma då och då ... Frille styr traninvasionen, han ber folk lugna sig för han vet att han blir syndabocken om en busslast går miste om trandansen.

Men alla som ringer får ett vänligt och korrekt besked. Även om de ringer mitt i natten.
Frille är sådan. Just detta är väl det enda som kan läggas honom till last. Han är nog lite för snäll. PEL.

Frille följde också Swanberg till Fjällen på 40 och 50 talet.

Vi finner honom också i nötkråkeskogen på 40 och 50 talen.