Försvinnande Sjö

Göteborgs Handels och Sjöfartstidning Lördagen den 17 augusti 1912
En försvinnande sjö av Rudolf Söderberg

Det fanns en tid, då äfven Sverige i var ett "de tusen sjöarnas land" Grunda vattenbäcken med ymnig växtlighet låg inbäddade i skogarnas grönska likt dammar i en stor park. Landet bar nämligen vidsträckta ekskogar, och ett mildare klimat än nutidens underhöll en rik flera. Vildsvin, bison och uroxe genomströvade skogarna, och, man vet, att människor med båge och pil jagat detta villebråd, som således måste funnits äfven under vår stenålder.

Det var ingen, som missunnade de små vattnen deras plats, men växterna myllade slutligen igen dem och lämnade oss torvmossar i stället. Andra förändringar i klimat och skogsvegetation förde till ett slut på denna villebrådets glansperiod.

Det faller af sig självt, att ett storartat fågelliv tillhörde dessa tiders djurvärld, och vad som härav icke gick förlorat, trängdes undan till de gynnade ställen, som kunde finnas kvar. Särskilt träsksjöarnas fågelliv hade nu alla betingelser att utveckla sig till det överflöd, vartill endast dylika fågellokaler äga förutsättningar, och man måste därför antaga, att dåtidens fågelliv var oerhört mycket rikare än nutidens och erbjöd en underbar anblick:
Till våra dagar har inte mycket bevarats af sådana fordomtima träsksjöar. Det fanns likväl två, om vilka man kunde säga, att de bibehållit en hög grad af ursprunglighet, så att man där kunde få ett ungefärligt begrepp om en förgången tid. Dessa två voro de allmänt bekanta Tåkern i Östergötland och Hornborgasjön i Västergötland. Man har de senare åren ansträngt sig till det yttersta att skaffa bort dem båda, med det resultat, att den förra ännu finnes kvar, men den senare blifvit en hastigt försvinnande naturmärkvärdighet.

Det allmänna intresset har då och då fångats av notiser och varjehanda om detta sänkningsföretag. Man har fått klart för sig, vad man tänker vinna, och om vilka ekonomiska fördelar man trätt (ty strandägarna äro icke alla gynnade af företaget), men hvad som härigenom går förlorat ur natursynpunkt, därom är man icke alltför klart underrättad.
En skildring af sjöns egendomliga fågelliv i samband med dess senare historia intill slutet kan därför äga både sitt intresse och sitt berättigande.

Strandparti med vassar. Billingen i bakgrunden. I vattnet av Scirpus lacustris

Sjöns betydelse som en ännu fortlevande fordomtima träsksjö är redan antydd genom det ovan sagda. Det är mycket sannolikt, att den tillhör den kategori av vattenbäcken, som på grund af sitt bildningssätt under Istidens sista skede fått namn af isdämda sjöar. Deras ringa djup blef både deras rikedom och deras död. Växterna vandrade in, bredde hastigt ut sig och uppfyllde dem så småningom. Särskilda förhållanden kunde fördröja denna igenväxningsprocedur, såsom skett i Hornborgasjön.

En torvterass vid stranden av sjön. Foto E Lindegren 1905.

Det är i själva verket en mycket ansenlig vattendepression, af vilken sjön utgör den sista resten. Att sådana områden genom sin rika djurvärld skulle locka jägar- och fiskefolk är naturligt. Hornborgatrakten är utan tvivel en mycket gammal boplats för människor. (I detta sammanhang kan erinras om den pålbyggnadsplats, en av de äldsta i Norden, som för något år sedan upptäcktes i en mosse vid Tåkern.)
En sägen förmäler, att det stått en vikingaborg på Almeö, en landhöjning vid stranden af Hornborgasjön. En del gamla fynd ha gjorts från sten- och järnåldern, och nyligen upptogs från bottnen ett intressant, ehuru måhända relativt yngre kulturföremål, vilket nu omnämnes för första gången. Det är en ökstock, förfärdigad av ett c:a 4 meter långt halvcylindriskt skal av en ek, tillvässad i båda stävarna, såsom bilden visar.

Ökan som återfanns utanför Almeö

Farkosten, som väl tillhör den äldsta ökstockstyp, som använts i sjön, har sannolikt dels stakats, dels framdrivits med paddelåror, ty spår till årtullar saknas fullständigt.
Det berättas, att sjön i mannaminne undergått förändringar, hvilka till en del orsakats af forna försök till sänkningar. Det första lär ha skett redan 1802 och därtill anknyta sig några ännu fortlevande intressanta uppgifter. Sjöns sankmarker voro då högst betydliga, och vattensjuka depressioner som förband den med småsjöarna i grannsocknarna. Trakten ansågs osund till följd af sin fuktighet.
Höst- och vårsådderna förstördes ofta genom nattfroster, dimmorna återkom ständigt sommaren öfver, myggen voro ett plågoris, och farsoter kunde härja mycket svårt, särskilt frossan och smittkopporna. Dessa förhållanden gav anledning till detta första sänkningsförsök och blef i det närmaste avhjälpta. Det var således inga förvärvsbegär, som orsakade denna obetydliga sänkning eller blev tillgodosedda därigenom.
Under 50-talet var trakten icke allenast ovanligt rik på fåglar, utan även på större däggdjur. Lodjuret var långt ifrån sällsynt, och Billingen, vid vars fot sjön är belägen, var ett kärt tillhåll för vargen. Bland de fåglar, som jämte dessa djur för längesedan utgått ur traktens fauna, äro gladan och havsörnen, och när slutligen senare tider gjorde landvinningar i odlingssyfte av sjöns sankmarker, försvann korpen, rördrommen och senare egendomligt nog den lilla vackra, numera här i landet rätt sällsynta svarttärnan.
Med åren har alltmer av de sanka ängarnas fågelliv plundrats genom plog och harv. Tranan, storspoven, ljungpiparen, grönbenta snäppan och brushanen drabbades närmast av en sänkning på 1870-talet. Genom denna förändrades madernas vadar fågelliv högst betydligt, medan själva sjön genom vegetationens ökning blef gynnsammare för simfåglarna. Det är nu man märker en del nya arters inflyttning. År 1889 bosatte sig det första svanparet i sjön, och för något år sedan uppgick antalet svanar till ett hundratal. Brunanden började uppträda efter 1880-talet och för 15 år sedan inkom skrattmåsen.
Här är nu vändpunkten i hela denna intressanta historia. Det är icke längre fråga om fågellivets vara eller icke vara, ty det är ingenting mer. Man ser visserligen ännu en yta af skenbart nästan samma utsträckning som förr. Men det är i själva verket alls icke så. Mycket avsevärda förändringar ha skett, dels genom strandförskjutningar, dels genom vegetationens hastiga förökning. De förra kunna på avstånd icke iakttagas annat än på sjöns vassfria stränder, och det är detta, som givit anledning till påståendet, att sjöns karaktär ej skulle förändrats.
Vegetationens hastiga ökning år något särdeles märkvärdigt. Scirpussäven har alltid haft stor utsträckning, men dess dominerande välde är nu större än någonsin. Utanför säven pågår en oerhörd formationsbildning av allsköns undervattenvegetation: nate (Potamogeton) och alger (Chara), och vettenpesten (Elodea) hota att fullständigt igenfylla vissa delar av den grunda sjön.
Allt detta växtliv skulle ju kunna anses fördelaktigt för fågellivet, men som förhållandena nu blifvit, har en annan sak alltför stor betydelse af motsatt art. Det är dels sjöns uppgrundning genom sänkningen, dels vassbältenas förflyttning upp på land, där inga vattenfåglar kunna uppehålla sig. Alla de näckrosfyllda gläntor i säven, där andflockar brukade samlas i hundratal, äro förvandlade till gräsplättar.
Scirpussäven befinner sig visserligen på marsch utåt sjön, men den är i och för sig icke någon lämplig sävart för vattenfåglar. Endast där den bildar dessa gläntor innanför ett fritt och djupare vatten, blir den ett gott och effektivt skydd för de provianterande skarorna. När undervattenvegetationen nått längre fram, blir Hornborgasjön en praktiskt taget igenvuxen sjö.
Detta är närmast sagt med tanke att sjön eventuellt skulle bibehållas, sådan den nu är. Den torde dock ej ha lång tid kvar. Ännu har ej utloppströskeln fullt avhuggits, ännu pågår muddringsarbetet, och skall någon fot tagas till av vattendjupet, är det förbi med hela sjön, dess egendomliga natur, allt dess fågelliv och dess fiske. En ränna är allt, som blir lämnat, och det återstår blott att se, vad som kommer i stället!
Hornborgasjön har redan mistat så mycket, att det är uppenbart, att den aldrig mer kan räknas som en för sitt fågelliv synnerligen framstående sjö. Det blev en oväntad hastig decimering af fågelfrekvensen över hela linjen som blev den direkta följden av denna sista sänkningen. Vad den nu har, är icke stort mer, än vad i den med naturnödvändighet måste ha kvar, för att ej prestera den egendomligheten, att, ehuru rik på vegetation, vara utslocknad på fågelliv efter att för blott ett par tre år sedan ha härbärgerat ett ovanligt sådant.
Sjön var bl.a. märkvärdig för sin rikedom på den dykand, som bär namnet vigg (Fuligula crista). Nu finnes blott en liten oansenlig flock kvar. För denna fågelart var vattendjupet en betingelse. Även brunanden har avtagit. Beckasinerna och brushanarna är i det närmast försvunna, grönbenta snäppan likaså, och den värdefulla skedanden synes vara mycket sällsynt. Svanen har redan flyttat från sitt stamtillhåll i sydväst, och den kontingent, som nu finnes, har uppsökt andra delar.
Där naturen får rå sig själv, där utvecklas allting harmoniskt. Ingenting står stilla, ingenting förblir sådant det är, men den tid, som fordras för genomgripande förändringar, tar århundraden, och det bästa därvid är, att såväl växter som djur kunna tillpassa sig för nya villkor och framställa bilden av en utveckling efter naturliga lagar. I själva verket förloras härigenom aldrig kontakten med det förutvarande, och det närvarande kan därför bära mycket av det flyddas prägel. Det är också ur denna synpunkt Hornborgasjöns försvinnande är en stor förlust, ty var kan i en framtid en sådan utveckling följas? I Hornborgasjön hade i alldeles särskild grad forntida förhållanden bevarats, och så skulle det blifvit i långa tider.
Människan har överallt ingripit och tagit alltför verksam del i nydaningar för att någon plats utom Tåkern kan uppvisa, vad Hornborgasjön nyligen förmådde. Sjön var ett naturminnesmärke, och det ligger en god portion vandalism i det mullvadsarbete, som nu pågår där. Ett stycke natur försvinner, där var och en, som förstår att se, kan återfinna århundradens förgångna djur- och växtliv och skaplynnet hos ursprunglig och ofördärvad svensk natur.
Rudolf Söderberg

Den försvinnande fågelsjön

Kulturens vandaliseringsverk.
Gud ske lov för kulturen! Den ska vi ju inte säga något ont om. Men ibland kan den verkligen bli tråkig. Och man känner då förståelse för svärmaren Rousseau - - - .

Jag träffade härom dagen min gamle vän ornitologen och Australienforskaren Rudolf Söderberg, och så kom vi att tala om Hornborgasjön.

Hornborgasjön behöver väl inte presenteras? Jag förutsätter, att den på förhand är välbekant. Träsksjön där nere vid Billingen, fåglarnas och näckrosornas paradis. Naturens egen kombinerade zoologiska och botaniska trädgård mitt upp i västgötarnas land.

Hornborgaviken från smedjan på Stommen Hornborga 1905

Hornborgaviken 1914 med Almeö i bakgrunden och smedjan i höger kant.

Fil. kand. Rudolf Söderberg är specialist på fåglar och därutav kom det sig att han också blivit specialist på Hornborgasjön. Det började han med redan som student. Fick anslag av Vetenskapsakademin, och låg därnere om somrarna och studerade och skrev för många herrans år sedan en förträfflig avhandling, som publicerades i akademiens handlingar. Men det var inte bara Söderberg, om med förtjusta ögon såg på den underbara sjön. Det var ock an annan - det var Kulturen. Den är ibland sam en sniken bonde. Den glor med giriga ögon och kalkylerar, hur många blanka kronans riksdalrar det skall rendera, om det går så och så. I vassen på Hornborgasjöns sumpstränder stod den just i den skepnaden en dag och kisade och räknade på, hur många tusen tunnland fet mylla, som skulle läggas under plogen, om man tog och sänkte sjön. Det var en brutal tanke. Och kanske just därför blev den förverkligad.
Fågelsjön, som skulle erinra oss om djur- och växtlivets rikedom i de förgångna tider, då stora delar av södra och mellersta Sverige ännu uppfylldes av grunda träsksjöar, dömdes till undergång.

Det är scenförändringen där nere vid den döende sjön, som Söderberg följt steg för steg, hur den brokiga mångfalden arter av djur- och växter försvunnit. Det var den vi språkade om, när vi nu råkades, och vi harmades båda över kulturans nyttighetssträvanden, sådana de ibland ta sig uttryck.
Nu ser jag, att Söderberg skrivit en uppsats i "Fauna och Flora" om Hornborgasjön slocknande liv. Den ger mig anledning till dessa rader. Och jag tillåter mig därtill foga ett par citat ur hans egen uppsats:

"Genom den hastighet, varmed Hornborgasjön förändrats, har man det bästa tillfälle att se, hur oerhört den ursprungliga naturskönheten förstöres, så fort den kommer under människans inflytande. I den dag i dag är skulle det vara omöjligt att i hela sjön uppsöka en kvadratmeters yta, som kunde ge en föreställning om den blomprakt av näckrosor tillsammans med Alisma- och Siumbestånd, vilken blott för några år sedan utmärkte stora delar av sjön i söder och väster. Ingen enda av alla de lika blom- som fågelrika gläntorna i den stora sävarealen i söder finnes kvar. Här ligger gungflyn och jäser, där den ej täckts av det tuviga Agrostis-gräset, och de enda fåglar, som under sommaren synes här, äro några skrikande tofsvipor.

Hornborgasjön med sin fornsvenska natur kunde sägas representera en hel liten värld för sig. Sjön har nu, upphört att vara till såsom sådan, även om den bibehållit en rest av sitt forna vatten och sina fåglar.

Fågelvärlden betyder mera än den övriga djurvärlden för det levande intryck ett landskapscenario förmår giva. Bättre syn för sägen skulle man icke kunna välja än Hornborgasjön. Den, som under åratal blivit van att redan i föreställningen associera en mängd ljud och syner till denna natur, och en dag i sommar besökte sjön, kunde icke undgå att erfara den saknad och tomhet, som endast döden bringar, där livet förut pulserat och blomstrat. Förr uppfyllda, av en sällsam kör av röster från hundratals strupar, stod vassarna nu dödstysta, utslocknade på både rörelse och ljud. På sjöns vattenyta syntes, icke en näckros, men över stora områden utbredde sig en naken dy, där inte ens en grästuva ännu slagit rot. Det allmänna intrycket var förödelsens, och vad som därmed upphört att vara till i denna landskapsbild är icke bara ett sällsynt rikt och beskådansvärt fågelliv, utan även en växtlighet, vars egenartade yppighet tillhörde en förgången tid."

Rudolf Söderberg