Västorpaväjen

Hjilmer berättar.

När man från stora landsvägen skall göra en avstickare ned till Bolums byalags på sin tid enda enstaka hemman, gör man detta vid Transfermatern, som de äldre när elektrisiteten infördes i bygden kallade platsen vid nämnda byggnad, på den s.k. Vässtôrpaväjen, som om man ej ”tar av den” leder rakt ner till målet.

Från Vässtorp leder sedan denna väg ut mot

Långebacka eller Långebärja, som isälvsåsen med anledning av sin sträckning utmed Hornborgasjön, blivit kallade. Efter något hundratal meters färd på denna delar sig vägen i tvenne, varav den ena kallas Muraväjen och den andra Maaväjen eller Kvarnaväjen. Allt efter ändpunkten Myran respektive Ôddragårs ma och den vid den senare belägna kvarnen, dit de leda. Fast vid själva Skrevet låg för många år sen en liten torvtäckt stuga, bebodd av en familj lystrande namnet Rehn och innehavare av Renslöcka, som platsen efter dem eller rättare sagt mannen benämndes.

I Vässtôrpa haje, strax norr om denna tomtplats fanns – och finnes väl ännu – Lortira källa, så kallad emedan kreaturen och för all del även barnen, när de pulsade i den plägade lorta ned sig om benen. Ty att barnen skulle springa där i hagen det var en given sak – men varför, det visste de nog ej själva. För sin del tror dock nedskrivaren härav, att farmors berättelser om bland annat Hobergsgubben och barnasinnets fantasi om inte precis lockade så i alla fall medverkade till att jag följde med de andra barnen dit. Och varför? Jo, här fanns en plats kallad Hobärsbacken och här var Hobärslöcka (om mannen givit backen och lyckan namn eller omvänt är osäkert) och här sades att Hobergsgubben bott. Som litet äldre fick jag veta, att denne ”gubbe” hade varit en vanlig människa, fast så kallad, men det visste jag icke då som barn – och behöver inte beklaga detta. Men från mina ”stultår” här nere vid sjön äger jag ännu många intryck. Bland dessa är förefintligheten av Frukôstahula ett. – "Varför kallas den så?", frågade jag far och fick det beskedet, att när man förr ”gick med lien” i Vässtorp, så var det sed, att slotterfolket där åt sin frukost. Vid arbetets utförande ställdes till med s.k. slottahjälp och så många bjödos att arbetet på Slôttänga avverkades på en dag. Man börjar i ottan ute vid Sjöjaert och skyndade sig så att man vid frukostdags var framme vid den nämnda hålan, vilket var det vanliga betinget för slotterlaget, som icke för skams skull fick fileras, och sedan fortsattes tills man fram på eftermiddagen kom till Taskelôcka så kallad av två orsaker; emedan där växte en svårhuggen ört med små röda blommor benämnd gubbtaska och emedan den som ej orkade hänga med dit utan ”gick bet”. I räfserskornas och det övriga slotterlagets åsyn stoppades byxorna fulla med ifrågavarande växt, som det hette ”taskades” – för han inga andra taskor hade – och så blev han (om flera, de) tasker. Sedan” hoade” (hurrade) man och gick hem till det väntande slotterölet. Några om särskilt hög ålder vittnande ägoavsnitt finnas så vitt känt icke. Det älsta namnet är utan tvivel det på en å den s.k. Starkabacken, som ett till lägenheten Rosendarn hörande avsnitt av Långabergen, efter ägaren så benämnd, belägna Långebärs Hall. Sannolikt en offersten samt dessutom gränsmärke mellan Valle och Gudhems härader. Vässtorp är som nämnt ett enstaka hemman men som sådant under en ej alltför avlägsen tid utflyttat från byn och detta i förening med att den i gången tid ofta bytt ägare kan vara anledning till frånvaron av sådana i språkligt hänseende märkligare namn. Av förekommande marknamn förtjänar dock att nämnas följande: Lunnajaert, i så fall av en därvarande lund, eller Lunajaert, av en där förr växande lönn, vilket enligt en äldre persons uppgift skulle vara den verkliga härledningen. Ekema och Björkejaert, vilka senare liksom den nämnda hemmanslägenheten äro namn efter vegetationen, Kohajen, Beteshagen, och Knecktalöcka tala däremot om nyttjandehavarna, medan Markaträsket, Heajaert, Trinne hula, Långalôcka, äro naturnamn samt slutligen Sjeajaert ett händelsenamn, uppkommet genom, att man när sådana av metall började användas där tappat en sked. Tillägg och anmärkningar: Hemmanet kallades en lycka på andra sidan Hoberg – härledning okänd. Tusska -så kort och gott benämnd – var likamed taskelyckan, samt låg i nuvarande sydöstra gärdet mot Tuvet. En surhåla, Dajelmårshula = frukosthålan. Sjöbacken Låg ute på sjögärdet invid Kvarnmaden.

Tillägg. I Vässtorp talade man förr skämtsamt om Storatuska och Lellatuska. Den senare låg visserligen ibland i ”träda” men var annars icke att anse som marknamn, vilket till förebyggande av framtida misstag här omnämnes. Västôrpavika var den utanför gården i Hornborgasjön varande viken. Rensbacken s.k. efter den nämnde Rehn, som efter sitt avsked som soldat bodde i stugan vid vägkorsningen och innehade den namngivna lyckan. En dotter till honom lever nu (1946) 94 år gammal, berättade Hjilmer.