Albert Engström

skrev i FT 1925-08-15 

Sommaren gästar Västergötland välvilligare och intensivare än på många år. Himlen skickar sol och regn, det rika landet blir rikare och bönderna glömma nästan att klaga över ogynnsam väderlek; ty när har en bonde varit nöjd?

Aurea Mediocritas, det Gyllene Lagom, finns ej i hans föreställningsvärld Och bära åkrarna flera år för feta skördar, suger ymnigheten ur jorden. Vår herre tycks förstå sig dåligt på lantbruk. Och när jag frågar en bonde om han skulle vilja ta överta jordbruksavdelningen i den stora världshushållningen, så menar han att han nog skulle tota till det utmärkt åt sig. Men han glömmer grannarne. 

Så gick det icke för Biljer i Bolum, ty han har koxat in lite i det stora maskineriet. 
Luften darrar av het ånga efter härligt regn och ängarna spraka av färg. Skogar av rosenbuskar blomma just i alla nyanser från blek rosa till blod. Och det gula i blommornas mitt, denna obeskrivliga orgie, raffinerat skönt utförd av ståndare och pistiller med hjälp av färg och doft, bin och humlor, tycks mig som en sol, en värld för sig, ett landskap i förstoring, där den lilla människan vandrar omkring bland väldiga stänglar, över blanka lysande blekgröna berg, glänsande och hala av livssaft. Hon stapplar över pollenkorn och gömmer sig förskräckt när en bevingad mammut surrande sugande sätter sin blåa skugga över blombottnens väldiga vidd. 
Ängarna stråla. Violett är kanske grundtanke, men alla färger trängas. Klöverbollarna purpur, scabiosans hundratungade huvuden, ängsbollarnas smör, epilobiernas mäktiga stänglar, geraniernas rika snår – jag har glömt alla botaniska namn, men jag kan väl få älska färgen och förstå den och dess mening ändå ? En svensk äng ! Vad finns skönare ? frågade Zorn Calle Larsson. 
Allt det där äger Biljer i Bolum, ty han bor mitt i en sådan ängsprakt på sluttningen ner mot Hornborgasjön. Och han har sett skönheten också, fast han är född och uppfödd mitt i den. Det är ovanligt. Men han är för diskret för att skräna om dess fägring, som jag gör. Hans gård ligger i en dunge av fruktträd, körsbär, äpplen, plommon och bigarråträd rodna de första bären på bar gren., som druckit mer sol än de andra och jag får det största. Det är hårt men dess fasta kött är fullt av förnäm arom, en börjande sötma, en aning en soupçon! En svällande hälsa unga kinders rodnad – ännu inget förebud om höst. I krusbärsbuskarnas yviga rikedom surrade bina och kupor stodo i långa rader. Lade man örat till en kupa dånade det av arbete och nervöst liv därinne Allt var i ordning för svärmningen, ty i denna hetta måste de svärma snart, när som helst. Några samhällen har redan svärmat Men vem skulle ta in svärmarne? Biljer i Bolum är ju själv enarmad! 

Åjo, Biljer kan allt, således också att ta in en bisvärm. Biljer den enarmade bonden, jägaren, fiskaren, snickaren, svarvaren vars högra arm från axeln varit borta sedan han var pojke, reder nog upp en så enkel sak. Han hade varit på jakt ute på sjön, något hände, han gjorde en oöverlagd rörelse och hagelskottet gick upp i armhålan. Många skulle lagt upp för all framtid efter en sådan händelse, men Biljer var inte av den arten. Han började sedan han kommit hem från lasarettet att lära den vänstra armen att utföra två armars arbete. Det är inte lätt, då man som han var utpräglat högerhänt. Det dröjer innan man kan glömma att högra handen är borta. Man gör omedvetna rörelser med handen som inte finns och när man inom bråkdelen av en sekund inser att man bara har vänstra handen kvar för att utföra det som bör ske kan det vara för sent. Vänstra handen kommer för sent. 
Men nu är Biljer mästerskytt på sträckänder. Han gör flere mäns arbete, ty han är ensam om grovsysslorna om man kan bortse från hans far som är 84 år och det kvinnliga elementet i hushållet. Han bygger stengärdesgårdar, timrar, snickrar stolar med vackra ornament och svarvar, när det behövs. Han sköter jordbruket med plöjning, såning, harvning och skörd. Han gräver bättre och snabbare än de flest med två händer – men framför allt jagar han. I jakten har han sin glädje och han känner Hornborgasjön, hans barndoms och mannaålders sjö, känner djuren vanor och förstår jaktlig ekonomi. Han är den bästa källan till kunskap för den som allvarligt vill studera Hornborgasjöns saga, både före dess sänkning och numera. Han förstod vad Bruno Liljefors menar med sitt arbete. 

Nu ha doktorn och jag rest från Mösseberg för att tillbringa en dag ensamma med naturen och vi ta in hos Biljer i Bolum. Doktorn har fått tillstånd att skaffa några fåglar av skilda slag att befolka sina dammar med – en dröm om ett skansen i miniatyrsvävar kanske för hans tanke, ty han älskar naturen och han vill att andra skola förstå den också. Därvidlag är Biljer i Bolum hans hjälp, ty ingen kan som han infånga de snart flygfärdiga andungarna, skrattmåsarna, vipungarna eller strandpiparna. 

Biljer har sin egen metod. Han har gjort ett par breda skidor och på dem ger han sig ut i dyn – ett felsteg och han skulle ligga där och sjunka. Hur han tar fåglarna i vassen förstår jag inte. Jag vet bara att min själ brann av oro, när han gick ut på denna dysjö med ryggsäcken på och den tomma högerärmen i rockfickan. Snart var han försvunnen bland vassruggarna. Viporna skrek, änderna lyfte, långt borta skrev ett par tranor sina mystiska linjer mot luften. Han gick som en naturkraft, ogenerat, ungefär på samma sätt man gör på ett par skidor i snön fast lite tyngre. Då flög det i doktorn att han måste söka sin väg bland den vass, vars grund var bärig, och ville träffa Biljer ute i sjön och om en stund var han också försvunnen.

Där jag gick på stranden med min skissbok, för vilken jag inte hade någon användning, ty jag var för orolig för mitt sällskap. Om doktorn stigit fel och kommit ner i ett dyhål hade han varit hjälplös, ty det lär vara svårt att arbeta sig upp ur sådan materia. Det påstås att man i stället arbetar sig ned. Och Biljer med sin ena arm !

Flera timar gick jag och väntad. Visserligen studerade jag en strandpiparhona som lagt fyra ägg och med automatisk regelbundenhet avlägsnade sig ifrån eller gick tillbaka till boet allt efter som jag kom närmare eller gick därifrån, men jag ville icke störa hennes vällovliga gärning utan gick och gjorde mig istället till vän med de betande hästarne eller studerade floran i vasskanten, båtarne av den särskilda som varje säregen sjö framtvingar – eller också dök jag in i rosensnåren och lade mig i buskarnas skugga bland markens fågelbon och krypfäns väsen.

Men hettan och åskluften tvungo mig upp. Ty över sjöns andra sida tornade upp sig moln, mörkblåa makter kämpade med böljande rosenfärgade och violetta dunkla ting – något skulle ske kanske regnet eller något annat. Viporna skrek och deras svartvita flykt verkade hotande. 

Intet ljud från doktorn eller Biljer. Jag började inbilla mig det hemskaste ! Tills jag äntligen fick se två mörka punkter fjärran borta i vassen, åtskilliga kilometer från min observationspunkt och något som blänkte och blixtrade alldeles som när en svan springer på vattnet. Jag trodde att det var en svan. Men plötsligt framträdde de två punkterna utan blixtar. Om en timme eller så kom Biljer och doktorn. Det vita hade varit Biljers årslag – ty han kan ro också! De hade lånat en eka någonstans i ena ändan av sjön. I sin ryggsäck bar Biljer ett par andungar, snart flygfärdiga, som han fångat med sin vänstra hand, och en liten vipunge. Båda jägarna voro brunmålade av dy och kanske lite trötta också. Detta är mitt sista minne av Hornborgasjön: Biljer och doktorn, åskluften, vassruggarna, som liknade linjaler, vipornas skönt ödsliga skrik, och rosenskogen med den gröna stigen tvärsigenom. Albert Engström.

Klas Abrahamsson berättar

Mor Emmas 50 års kalas

En tidsbild tecknat av skollärarens son.
Det var en av de hetaste julidagarna i början av seklet som Mor Emma Biljer i Heljesgården fyllde 50 år. Naturligtvis skulle den stora dag firas med ett hejdundrande kafferep och traktens medelålders fruntimmer hade inbjudits till ett icke föraktligt antal. Då boningshuset var i minsta laget och gästerna många, var den fina sommardagen synnerligen välkommen, ty nu kunde ju det långa kaffebordet dukas ute i trädgården.
Mor Emmas son Ernst var, trots att han vid en andjakt i barndomen förlorat högra armen, god snickare, trädgårdsodlare och en av traktens största biodlare. Kaffebordet måste naturligtvis placeras på betryggande avstånd från bihusen för att inte fruntimren skulle oroa bina – eller tvärt om.

Gästerna anlände gruppvis och som sig borde, enligt ortens sed, ej alltför snart efter det i inbjudan sagda klockslaget. Kaffet med kakor och tårtor avnjöts under det tungorna löpte. Någon höll t.o.m. ett tal för festföremålet i och med överlämnandet av den subskriberade födelsedagspresenten.
Så småningom blev det dags för ytterligare traktering – denna gång saft med kakor och tårta. Vid avsmakandet av saften tittade gästerna litet spörjande på varandra, ty saften hade någon underlig bismak. Den dracks dock, som hövligheten krävde, utan anmärkningar, men konversationen, som redan förut ej led av någon mattighet, blev allt livligare och livligare. Den tryckande sommarhettan lade sig visst på hjärnan en smula. Kanske det hjälpte att röra på sig litet! Kotterier bildades och det promenerades mellan fruktträd och prydnadsbuskar, ja, man råkade ibland t.o.m. komma in bland bihusen. Men sådana lustiga snedsteg en och annan tog! Ja, minsann hände det inte en själv också!
Klockan stod inte heller den stilla, fast den säkerligen hade en jämnare gång än kaffegästerna och det blev tid att bryta upp och gå hem till kvällsmjölkning och andra göromål.
Det här tilldrog sig, som sagt, i början av seklet, då mjölkningsmaskinen inte som nu var varje lantbruks egendom utan mjölkningen skedde för hand och sköttes nästan alltid av kvinnorna på gården. Alla var vid uppbrottet ense om att trevligare kafferep fick man leta länge i minnet efter.

Några dagar efter den stora festligheten sammanträffade födelsedagsbarnet med en av gästerna. Det var inom parentes sagt, berättarens mor. Sedan det tackats för senast och kaffebordets läckerheter berömts av gästen frågade mor Emma:
- ”Töckte frua kanske att safta smaka lite kônstit?”
- ”Jae, hade ho kanske jäst i källarn?”
- ”Nää, vesst ente. Se, på en sån högtidsda velle ja ju fägna redit; så ja slo kunjak i safta, för va sulle ja gära – ja kunne ju ente bju på’t öppet, när våran Ernst ä go’templare.”

Biljers la'a

Ni tog väl aldrig fel gossar?!
För att vara nära Hornborgasjön i ottan den 1 augusti, då första andjaktsdagen inträffade, brukade en del jägare den sista juli, på kvällen, skaffa sig logi i någon sjön närbelägen gård eller lada. En lämplig sådan plats var Biljers lada. Gården låg nämligen inte mera än en kvarts timmes promenadväg från sjöstranden. I slutet av juli var ju höet inbärgat, så ladan var ett idealiskt härbärge för jägarna.

Gårdens ägare, Gustaf Biljer, en gammal f.d. Vänernfiskare, var inte precis någon salongsherre och då han dessutom stod under toffeln i allra högsta grad samt därtill hade en svår ”husbonde” i sonen Ernst, tillbringade han på given order sommarnätterna på höskullen. Kanske tyckte han själv också att det var fridsammare på höloftet än i stugan!
Kom sig så, att bröderna ”Ressla Kala Gustav” och Karl, som hade sitt hemvist uppåt Häggumshållet, en gång den sista juli kom till Biljers la'a för att söka nattlogi, varvid följande samtal utspann sig:
”Gu kväll, gu kväll, Biljer. Sulle vi kunna få legga här i la’a tess dä ljusnar?”
”Å, ä dä Ni gåssar, Visst får Ni det. Och är Ni törstiga, så finns det en kruka med dricka på logen”.
Julihett var det och de båda bröderna hade haft en lång väg att färdas, så en av dem tog genast krukan och satte till munnen. Han hann dock inte mera än smaka, förrän han började spotta och fräsa alldeles förskräckligt.
”Tvi, för tusan, va ä dä här för drecka?!”
”Å, Ni tog väl aldrig fel, gåssar. Jag har en kruka, som jag använder som nattkärl”, kom det från höskullen.
Gustaf påstod att det var Karl, och Karl att det var Gustaf, som smakat på ”brygden”, men det spelade kanske inte så stor roll vilket – bröder emellan!

Orsaken till att jag blev spökrädd.

Under en period av min barndom var jag alldeles oerhört mörkrädd – man bör kanske snarare säga spökrädd. Det var nog inte heller underligt, ty en del vuxna personer berättade ofta om gengångare, spökerier på kyrkogårdar och andra kusliga saker, så att ett barn i småskoleåldern lätt fick den uppfattningen att det fullkomligt vimlade av spöken. Oftast var sagesmännen utomordentliga berättare och antingen var händelserna självupplevda eller också hade de hänt någon namngiven person, som man kände till. En parvel på så där 7-8 år kunde naturligtvis inte tro annat än att de vuxna talade sanning, och följden blev den, att man i mörker varje ögonblick väntade att få se något hemskt eller mystiskt komma fram ur skumma vrår. Särskilt kusligt var det förstås att gå ensam upp på vindssvalen eller ut till vedboden. Elektriskt ljus fanns ju inte, och utomhus användes en fyrkantig lykta med en ljusbit inuti. Dessa primitiva lyktor hade en särdeles benägenhet att slockna i de mest olämpliga ögonblick. Brann verkligen lyktan, så kastade metallramarna kring glasen irrande skuggor, som ytterligare jagade upp den redan förut alltför frodiga spökfantasin. Till råga på allt blev lyktans ståltrådshandtag snabbt alldeles för varmt för en ömtålig barnahand.

Vi hade vid tiden, som nu är ifråga, till närmaste granne Henning Rehn, som arrenderade Heljesgården, från vilken gård f.ö. skoltomten i Bolum var köpt. Denne Rehn var en berättare av rang, när det gällde nu s.k. ”rysare”. Inte nog med att han sade sig själv ha sett åtskilliga gengångare; han berättade dessutom med sådan inlevelse och sådan detaljrikedom att man såg allting för sig så tydligt som om man själv varit med om händelsen. Det farligaste var kanske i alla fall att han talade med sådant allvar, att man inte ett ögonblick tvivlade på sanningsenligheten.

Självmordet

En medelålders lantbrukare i socknen – jag vill minnas han hette August Larsson och var boende i Böljan, Bolum – hade avhänt sig livet genom hängning och gärningen hade försiggått i gårdens mangelbod. Sedan Rehn detaljerat berättat om händelsen och alla omständigheter kring densamma och sålunda fått åhörarna i den rätta skräckstämningen, övergick han till att tala om, hur han själv och andra sett den döde ”gå igen”. Tidpunkten för självmordet var det ingen svårighet att fastställa till strax före klockan 6 på morgonen, sade Rehn, ty då hade kyrkväktaren, som stod vid en tornglugg i väntan på att börja morgon ringningen, sett ”Böljen”, som den döde kallats man och man emellan, gå in genom kyrkporten. Kyrkväktare Lindström (vanligen kallad ”kyrkesmén” enär han hade sin smedja strax intill kyrkan – han var f.ö. en stor spjuver) hade då undrat, vad ”Böljen” hade att göra på kyrkogården så tidigt på morgonen, men när den tragiska händelsen senare på förmiddagen spordes i bygden, blev ju avsikten med besöket tydlig nog.

Rehn själv hade en kväll i skymningen med hästskjuts åkt mellan Broddetorp och Bolum. Strax innan han kom fram till Böljans mangelbod, där självmordet ägt rum, tvärstannade hästarna och var omöjliga att få ur stället. ”Jag försökte piska fram dem”, sade Rehn, ”men följden blev bara att de gingo bakåt, samtidigt som de blev alldeles löddriga av svett. Jag gick förstås, som man ska göra, fram och tittade genom den ena hästens betsel ögla, och då såg jag ju, vad det var som stod i vägen. Sedan var det ju bara att leda hästarna förbi på den fria vägsidan”.

Om det var ett begravningsfölje eller ”Böljen” själv, Rehn sett, nämnde han aldrig, så där fick ens fantasi spela fritt.
En annan kväll hade Rehn varit uppe på hörännet för att taga ner nattfoder till hästarna. ”När jag med lyktan i handen kom upp på stegen så högt att jag kunde se ut över rännet, då satt ”Böljen” där på en tvärstock. Och han hade så nyblankade stövlar att de glänste i lyktskenet”, berättade Rehn.

Detta är endast ett par exempel på arten av historierna ur Rehns rikhaltiga repertoar.

En hustru i en annan granngård (ägd av L J Pettersson, Heljesgården) kunde ibland säga, då ett dödsfall inträffade i trakten. ”Ja, det kunde jag redan på förhand ha sagt, att han inte hade långt kvar, för jag såg allt vem som satt bakom (eller kanske hon sa ”bredvid”) honom i vagnen, när han åkte förbi här om sistens.”
Ibland berättades det om att vid den och den begravningen hade likvagnshästarna måst utbytas mot andra, då de först förspända darrat, flutit av svett och vägrat flytta sig ur stället. Därvid följde alltid kommentarer om att den döde i livstiden troligen gjort sig skyldig till sådana handlingar, som nödvändigt måste leda till osalighet.
Ett annat omtyckt samtalsämne var misstänkta fall av skendöd. På den tiden var det högst ovanligt med läkarbesiktning vid dödsfall. Livförsäkringar var något relativt okänt ute på landsbygden och något annat skäl att tillkalla en läkare ansågs väl inte föreligga, såvida inte misstanken fanns att den döde fått ”förgift”.
Ibland tisslades och tasslades det om, att ett lik sett så ”oförändrat” ut vid begravningen att det var allt fråga om, om inte där var ett fall av skendöd. Troligen förekom nog också ett och annat fall därav.

Någon gång hörde man förtäljas, att då en ny grav togs upp på en plats med äldre gravar stötte dödgrävaren på skelett, som låg vända så, att den begravde måste ha ändrat läge efter gravläggningen. När någon gång sådant spordes, fanns det alltid en eller annan som erinrade sig, att ”de gamle” talat om, att tiden strax efter det den äldre graven skottats igen hade det hörts stönanden eller rop från ifrågavarande del av kyrkogården. Dödgrävaren skulle ibland t.o.m. ha kunnat intyga att gaveln vid kistans fotända sparkats loss. Kanske gav dessa ”fynd” möjligen förklaringen till en del sägner om gastar och spökerier på kyrkogårdarna !
Genom att ofta, ja, t.o.m. alltför ofta, få höra historier i den här stilen från såväl vuxna som kamrater i folkskolan var det väl ganska förklarligt att min tro på spöken blev grundligt befäst. Som väl var gick mörkrädslan efter några år över. Jag har varit ute under alla tider av dygnet, t.o.m. i skog och mark samt på sjön, men det oaktat har jag aldrig sett eller hört något från ”hinsidan”. Trots det ha alla, som till äventyrs angripas av ”sjukdomen” spökrädsla, min fulla förståelse.

En enda gång har jag upplevat något, som, åtminstone till en början, av mången skulle kunnat tänkas vara ett ”onda makters spel”. En höstkväll för många år sedan satt min mor och jag ensamma hemma i Bolums folkskola. Allt var tyst och stilla, inte ens höststormen lät den kvällen höra av sig. Mor höll på med något handarbete och jag läste en bok, det minns jag.
Plötsligt får vi från vindssvalen höra ett underligt, dovt ljud. Det lät precis som om något föremål rullats sakta fram och tillbaka däruppe på golvet. Vi visste ju att vi voro fullkomligt ensamma i huset och katt eller hund hade vi inte då. Så blev det tyst, men om någon stund upprepades exakt samma ljud. Min barndoms spökrädsla var vid denna tid fullständigt övervunnen, varför jag beväpnad med en kraftig elektrisk handlykta gick upp på vinden och undersökte så grundligt som möjligt utrymmena där uppe. Ingenting syntes dock och inte ett ljus hördes under hela tiden, jag höll till där med mitt sökande.
Efter att ha försökt resonera oss fram till en antaglig förklaring, dock utan resultat, återgick vi så småningom till våra respektive sysselsättningar. Ganska länge var det tyst, men så började samma rullande ljud höras igen. Ny undersökning men med samma negativa resultat!
Under ett par dygn hördes det oförklarliga ljudet någon gång då och då för att därefter definitivt upphöra.
Vi var ju övertygade om ”ljudet på vinden” hade en naturlig orsak, och några veckor senare kom helt av en slump lösningen på gåtan.
På vinden förvarades en del gamla möbler och annan bråte och på en del av golvet brukade mor till torkning breda ut ärter och andra frösorter, som skulle användas till utsäde i trädgården kommande år. Då en låg gammal soffa någon tid efter ”spökeriet” skulle flyttas, fann vi under den en liten, tämligen smalhalsad flaska, i vilken låg några ärtor och – en död mus. Troligen hade just den sortens ärtor lockat musen mera än den mängd, som låg utbredda på tidningspapper på golvet. Väl inkommen i flaskan hade det sedan varit henne omöjligt att komma ur fångenskapen. Under de fåfänga flyktförsöken hade musen fått flaskan att rulla litet hit och dit och sålunda åstadkommit det buller, som till en början förbryllade oss så mycket.