2004
|
|
|
Torpvandringar och evenemang 2004Medlemmar gratis Påskbrasa vid Heljesgården klockan 2010 enligt gammal känd tradition. Mikko har ordnat så att vi likt förr i världen kan elda bort världens onda. Första Maj demonstration vid Hornborga Tå. Samling vid gamla affären kl 1300. Lättgången barnvagnsvänlig promenad. Låt era barn och ungdomar ta del av våra socknars historia. Rödskägg och Ingatorp söndagen den 16 maj klockan 1300 vid marknadsplatsen Ingatorp. Tag med grova skor, en skidstav som stöd och en korg kaffe, lite medelsvår terräng, men en lättare väg kan väljas för dem som har besvärligt. Låt dig smittas av Erik Lundins entusiasm för sina anhörigas historia, där Kung Inge en gång hade sitt jaktslott. Korsbackastenen en traditionsrik vandring bland ruvande morkullor till ett dokument från medeltiden, som står mellan Bolum och Häggum socknar söndagen den 23 maj klockan 1900. Lite svårare terräng. Vi lockas alltid att göra en längre promenad än planerat när vädret så bjuder. VårbrasaDen 30 april kl. 2050 tänds elden. Västergötlands Museum arrangerar denna trolska kväll. Tag med sångröst och fika och korv till barnen. Musik i Änga söndagen den 23 maj kl. 1500. På söndag eftermiddag bjuder traditionen och Susanne Lind från Lerdala på Musik i Änga vid Heljesgården Bolum. Under tolv försommareftermiddagar har musik och sång flödat allt för att locka tillbaka de blommor som en gång fägnat sluttningen ner mor Hornborgasjön vid Västergötlands Museums Museigård. Mular från Naturrum vid Hornborgasjön betar årligen för att friställa marken och därmed öka blomsterprakten. Traditionen bjuder också på en kortare promenad i änget, bland källor och rester av ommar (ugnar) från den tid då bonden bröt och brände kalk till sina torp och stugor. Här i djupet av dalgången brukar spontan sång och musik höras framlockad av svarthättan och lövsångaren. Allt är ett svar för att solen når ner till marken. Den insomnade växtligheten från förr tackar med sin prakt. Hemvändardagen vid Kapellet i Hornborga söndagen den 22 augusti från kl. 1100 till 1600 minst. Här kan Du som har rötter i socknarna Häggum, Bolum, Broddetorp, Hornborga, Sätuna, Hånger, Mårby och Gudhem hitta anfäder i det förgångna. På eftermiddagen eller kvällen får vi ett föredrag av fil dr Lars Nyström, som berättar om människorna på Bjurum under slutet och början av 1600 talet. Potatisriket. Ett måste för dig som vill veta mer om lefvnadsvillkoren för våra anfäder. Det ger också en bra bild av hur livet tedde sig på Bosgården förr då ägarförhållandena voro lika. Detta gör vi i samarbete med Studiefrämjandet i Falköping som har varit ett gott stöd under de gångna åren. Västergötlands Fornminnesförening har även insett värdet av vår gärning genom åren. Askebacken september Påskeld med tradition vid Heljesgården8 åriga Cajsa Kling var i tur att tända påskbrasan vid Heljesgården i Bolum på påskaftonskvällen. Ett 60 tal gäster följde hur elden tog fart i den stora rishögen. Många barn hade lockats till platsen, men den lilla korvbrasan vid sidan om tävlade med den större om deras uppmärksamhet. Påskelden var förr i tiden viktig folkfest med högt symbolvärde kopplad till gamla tiders vantro och häxkonst, men också till önskan om en bättre tid undan vinterns kval och svält. Livet började återvända och snart kunde man släppa korna i vall. Samtidigt med att skatan började bygga sitt bo påbörjades de unga förr i världen att samla ris och kvistar till vårens brasa. Det låg nog lite tävlan mellan socknarna att skapa en så hög och spetsig brasa som möjligt så att den överträffade grannsocknens. Lars i Heljesgården (mannen som gav bort sin gård för att visa kommande generationer hur livet tedde sig förr) kan bekräfta att man förr tiggde till sig tomma tjärtunnor av lanthandlaren, spetsade dem på en stör och satte upp den mitt i rishögen. Härmed ökade man lågornas höjd och kunde triumfera över andra socknar. Du kanske tror att det här med att man tänder med hjälp av halmbalar är ett nytt påfund men så är det inte. Förr gick nämligen tiggande drängar omkring i gårdarna och samlade kärvar, som de lade runt rishögen för att den skulle ta ordentlig fart. Nåde den bonde som vägrade. Att bli kallad snål resten av året var inget eftersträvansvärt. Broddetorps socken var sparsamma med sina eldar, men när komministern ”Brebärj” stulit ur kyrkkassan och rymt till Amerika på 1850-talet, då tog de hans svinstia och gjorde en ordentlig brasa för att ge uttryck åt sin förtrytelse. Detta berättade Hilmer Johansson från Uddagården i sitt efterlämnade arkiv. Med påskbrasan kopplades enligt traditionen också strävan att försvåra för häxorna att återvända efter sin orgier med djävulen på Blåkulla. Som komplement till elden lånade man gevär eller pistol från den gamle knekten och sköt ut i tomma luften för att i bästa fall träffa en förflugen kvastburen gammal gumma. Så berättas att när man förr eldade vid det som är det berömda Nycklafall vid Grefvagården i Hof, så råkade en bonde skjuta en gammal gumma, som i förskräckelsen tappade sina nycklar, som föll på Billingekanten och gav upphov till ett ras. Nycklarna till den hemlighetsfulla rasbranten ligger alltjämt begravna i rasmassorna. Vad som hände med gumman har traditionen glömt bort. Annars valde man lämpliga höjder för att brasan skulle synas lång väg. Så valde Fjällåkra by den gamla marknadsplatsen Brobacken vid Hornborga bro, och Bjellumborna tog Bjelluma Nabbe, traktens högsta punkt med vid utsikt över slätta. Valet av plats för tanken till lämpliga vårdkasehöjder och därmed kanske vi kan knyta ihop uråldrig försvarstradition med att idag göra våra fredliga påskbrasor. När väl brasan brunnit ner så sökte sig ungdomarna till närmaste krog, det fanns sådana förr, lockade med en spelman och ordnade dans på en lämplig plats. Men nu när elden falnar här vid Bolums lider så drar sig åskådarna stillsamt hem. Barnen tar sina föräldrar i hand och vandrar hem över den mörklagda åkertegen. Tranan ropar från sjön där nere och rördrommen drar en djup suck i kvällsmörkret. Två planeter avtecknar sig skarp sig mot valvet och har genom århundraden följt människors liv, vars historia vi nu inte längre minns. Första Majdemonstration Sätuna Tå
Per Erik Fischer, Sätuna blåser till samling i den bevarade bya- eller grannaluren från 1600 tal. Till dessa toner samlades förr byns innevånare på byfogdens maning till försvar eller möte för allehanda angelägna göromål inom byalaget. Den som inte lyss till denna kallelsen fick böta eller spö.
I dag är inte påföljden så besvärande men runt gamla smedjan i Sätuna samlas ett trettiotal hembygdsintresserade för att få ta del av den arbetsmiljö, som då var smeden Främbergs. Han anställdes av byalaget för hundra år sedan och blev bygden trogen fram till sin död. Sätuna bygdegårdsförening har med Per Erik som drivande iordningställt denna unika "smia", som med sina verktyg, hemgjorda borrar, städ, vattenämbar och svärtade väggar, berättar så mycket om denna skickliga yrkesman. Främberg och hans hustru sömmerskan "smiesa" finns bland de personligheter som i historisk tid bebott Sätuna Tå, byns allmänning, där förr kreatur och inhyses fick husera. I demonstrationen som var planerad, ehuru utan polisens tillstånd, att gå runt bäckfåran och lôddan ägnades en kort historia åt den gamla handelsboden vid vägkröken, som för femtio år sedan var byns hjärta. Att den en gång hamnade här får sin förklaring i att här fanns en gammal mindre marknadsplats, som sedan utvecklades till en viktig samlingsplats från början av 1900 talet och framåt till någon gång på 60 talet. Sätuna TåTåget med barnvagnar och allt slingrar sig sedan förbi tåns gamla backstugor, guidad av skifteskartan, som Johannes Petter Pil på 1780 talet tillverkade. Kartan ger en viktig vägledning till förklaringen av alla ställens historia. De ombyggda backstugorna och renoverade ladugårdarna framstår i ett förklarande sken, där de obesuttna tilläts bo mot ersättning i billigt arbete. I dag en idyll i den grönskande bäckdalen. Sätuna socken hedras annars av att grannalaget vid sista skiftet beslutade att de gamla skulle få bo kvar i sina små stugor i sin livstid och inte tvingas flytta, även om plats i en nyinrättad fattigstuga fanns att tillgå. Att flytta sina gamla från deras invanda miljö är ett problem än idag, en insikt som skapare av Ädelreformen kanske inte alltid tagit hänsyn till. Kanske en ökad kunskap om vår bygds historia kan vara till ledning för hur vi idag skall behandla den åldrande människan. Även här vid fattigstugan har Bygdegården gjort en insats genom en nybyggd bygdegård, där man bevarat minnet av det gamla Sätuna. På platsen för skiftade Weka gårdar växte upp små backstugor och en plats värd att minnas är Annelund, där gamle "Feskars" bodde med sin familj på Lilla Wekas övergivna tomtmark. Hit flyttade senare en av bygdens store nämligen byggmästare Ernst Nilsson, som med små resurser men ett gott ledarskap byggde upp 1900 talets ladugårds och villabestånd i socknarna runt sjön. Stora Weka passeras med dess ståtliga mangårdsbyggnad på höjden, vars uppförande föranledde en konkurs som drog med sig många vänner i en nog så kännbar katastrof. Vidunderlig är utsikten sedan man passerat Lilla Weka och möter Hornborgasjöns beteslandskap med sprittande glada kalvar som skuttar omkring sina mera stelbenta mödrar. Bildens pastorala idyll för tankarna tillbaka till tider då just boskapsskötseln var den viktigast näringskällan för traktens bönder och betet vid strandängarna var livsnödvändig. HornborgasjönVid kaffepausen med utsikt över Tåns vattensamling Lôddan, en gång en vik av Hornborgasjön, erbjuds en kort men tragisk historia av modersjöns öden, som så satt sin prägel på traktens ekonomiska utveckling. Att sjön kommer att bli en viktig framtida natur och turistresurs återstår dock att skapa insikt om. Sätuna BySätuna by anträdes. Här i den välbevarade bykärnan kan man fortfarande med gamla kartors hjälp läsa hur byn kan ha tett sig. Här låg Stommen, Isaksgården, Tomten och Helsingegården, Delar av gårdarna nu utlagda långt ut i före detta utmarker. Bakom Frälsegården bjuder sig sedan kyrkplatsen som i dubbelmening är ödelagd. Det är nu länge sedan bygden gick man ur huse för att städa och röja sin gamla kyrkogård, glömd är Feskars Alidas och andra i syföreningens initiativ att skapa ekonomiska medel för att återuppbygga sin kära kyrka i det skick den var före den tragiska tid då man av ekonomiska och andra skäl valde att riva den och ersätta den med en ful och ny, men nu på Bolums mark. Demonstrationen varade i över två timmar, men mer fanns att berätta. Nästa kapitel i bygdens historia utlovades då grannbyn Ingatorp skall besökas om 14 dagar. Många viktiga synpunkter och kontakter på byns historia är nu tillvaratagen i ett ständigt pågående krav att hembygdsforskning är en aldrig sinande uppgift för socknarnas hembygdsföreningar. Första Maj demonstrationer i Hornborga Kulturs regi har kommit för att stanna. Ingatorp och RödskäggVid marknadsplatsen i Ingatorp Gudhems socken samlades ett 40 tal lokalhistoriskt intresserade. Var det här som kung Inge bodde på sitt jaktslott? Var det här vid de två kvarvarande rösena från bronsåldern han hade sin borg? Ingatorp byn med så mycket sagor och sägner och som i sig döljer så mycken mystik. Karl den XII:s krig nästan musten ur bygden, hela två hemman lades i ödesmål. Med 1700 och 1800 talens befolkningsökning skapades dock behov av nya torp, backstugor och tvingade fram klyvning av traditionella hemman. Allt för att föda alla dessa nya människor. Att nu återfinna dem bland kyrkböckernas uppgifter och kommisionslantmätarnas geometriska kartor är en utmaning! Under eftermiddagen utväxlades minnen och erfarenheter och efter två timmars promenad kunde många nya uppslag och idéer läggas till handlingarna. Rödskägg en 1800 tals roman. Målet för söndagens vandringen var Rödskägg boställe. Han var soldatsonen Rapp från Broddetorps lilla kyrksocken född på 1830 talet. Som andra på den tiden fick han tidigt ge sig ut på bygden för att ”fö” sig. Han hamnade så småningom som rallare i Gullspång och fastnade för pigan hos prästen därstädes och kärlek uppstod. Huruvida fadern till denna dam var en löjtnant eller överste gav vid denna vandring upphov till ordbyte, men man enas om att kärleken stod bi. Fast i vanlig ordning och helt enligt romanens intriger motsatte sig fadern förhållandet. I 45 år bodde paret här uppe i Gudhemsskogen i sitt lilla torp, där man än i dag kan återfinna rester av murarna till detta ställe. En liten kammare, ett kök, med liten jordkällare under köksgolvet, kringgärdat av nu sedan länge nedhuggna stora träd. Ute vid grindstolparna finns spår efter en lada, som inte kan ha rymt mer än två kor. Stället har registrerats på gamla kartor såsom ett torp och man får därför anta att Rödskägg, eller Gustaf Andersson som kyrkboken säger, hade att erlägga dagsverken till huvudgården. Han måste sedan dryga ut sin magra lön med hantverk såsom skomakeri och arbete som tröskare. Med en säck mjöl som lön kunde han sedan leta sig genom skogen till sitt lilla torp och sina fem barn. Ännu minns åldermännen i deltagargruppen att här fanns förr på torpstället inga träd, men väl rikligt med bärgivande buskar och fruktträd längs skolvägen från Ingatorp till Gudhem. Arvet från Amerika Äldsta dottern Amanda flyttar sedan till Amerika och i början av 1900 talet så kom ett mindre arv hem till backstugan och paret Rödskägg kunde flytta från sin magra lott till eget hemman, Lilla Dagstorp i Sventorp, där resterna även där av deras stuga står att finna. Sonen Johan var en klipsk man som bland annat gjorde en provisorisk telefon berättas det, vilken han kopplade till huvudgården, byggde sig också en liten kvarn med kvarndamm kallad "Jonasa fall" som går att beskåda än i dag. De församlade vandrar sedan den raka skiftesgatan ner till vägen och fortfarande kan nya erfarenheter knytas och många tips om andra torpställen som ligger här inne i skogen kan utväxlas. Men traditionen sviktar fortfarande kring ett av skogstorpen. Hette han Spoves, eller var det Stopes? Flyttade han till Amerika eller var det han som bodde på Björkelund senare? Bilder och släkttavlor utbytes och efter hand så skingras skaran och löften utväxlades om att träffas igen nästpåkommande söndag då det blir Musik i Änga vid Heljesgården i Bolum. Tyst ligger den gamla marknadsplatsen vid Ingatorp, som förr skapade både gamman, slagsmål bland marknadsstånd, kreatur, hantverkande småfolk och rusiga drängar. Nu har skogen tagit över och ingen minns längre historien om dess storhetstid. Och så var det kung Inge. Var det han som invigde denna icke obetydliga marknadsplats? Musik i ÄngaFör tolfte året i följd sjunger Susanne Lind vid ängarna vid Heljesgården i Bolum. ”Och lärkan sjöng för lieman” hör till de traditioner som är förknippad med denna högtid. Försommaren hade visserligen denna dag gjort en halvhalt med nordliga vindar allt sedan sommaren för någon vecka sedan försökt sig på ett försprång. Marscher och valser från bygdens eget förråd ljuder över nejden och den handfull besökare lyssnade lika andäktigt som de får som nu betar i ängarna. Traditionen bjuder att man går ner i änget bland källsprången och den inre helgade lunden där stenåldermännen jordfäst de sina. Med förundrad kan man beskåda hur skiftesbonden för 140 år sedan bröt kalk ur marken och ännu står ugnen ”ommen” kvar och vittnar om den flit och möda man lade ner för att skapa det nya jordbrukslandskapet med sina hus och lador. Ur berget sipprar nu källvattnet och samlar sig till små rännilar och bäckar som söker sig ner till Hornborgasjön eller Lôen, som man förr sa. Frågan reser sig vart tar den lilla bäcken egentligen vägen, då plötsligen Susanne låter sin stämma ljuda och den gamla psalmen den blomstertid nu kommer i folkviseton som nu ljuder över nejden och den ljusa försommargrönskan. Fåren slutar beta, andäktigt lyssnar de utan att idissla tills melodin tar slut. Då återgår att vårda de marker som avsatts till oss att beskriva hur änget och bondens käraste vårdobjekt en gång såg ut.
KorsbackastenenTraditionsenlig vandring till den mångomtalade Korsbackastenen, som få har sett. En handfull entusiaster kan inte motstå kvällens lockelse utan de återfinner stenen delad och lutande under granarna. Kvällen bjuder att vi även med nya kartor i handen från slutet av 1800, som berättar om de backstugor och torp som legat här innan skiftesbonden med olagliga metoder motade bort de stackars torparna till andra platser i socknarna runt omkring. Så fick Fogela och Kloars flytta sin stuga till skogarna under mer gästfria hemman som Holmagården och Heljesgården. Dramatisk och sorglig är soldaten Pans öde som trots att han hade avtal om 100 års rätt att bo blev utkastad långt ute på Billingen vid Ödetorpet. Men det är inte första gången i Hornborgatraktens historia som domstolarna gått de besuttnas ärenden. HemvändardagenHemvändardag och avsked i Hornborga KapellHösten står för dörren och tornsvalorna har lämnat sina bon under tegelpannorna vid Kapellet i Hornborga. Hornborga Kultur har ordnat en sista hemvändardag innan byggnadens öde är beseglat. Skall det rivas eller skall det få stå kvar är en fråga som livligt har debatterats. Vi har arbetat flera år menar Hornborga Kulturs företrädare för att bygden skall få upp ögonen för denna kulturbyggnad, men intresset lokalt har varit mycket sparsamt. Det anrika Kapellet är det äldsta av baptisternas kapell i Västergötland och i skick som när det byggdes för snart 130 år sedan. Det ligger på en central plats i mitten av Hornborga Överby och stod som moderförsamling till omgivande städers växande församlingar. Inne i den anrika gamla läsarsalen lockade i söndags gamla filmer från 50 talet och datauppgifter om den egna släkten och släktgården. Glädjen att återse sin gamla barndomsgård, att återkalla minnet av längesedan avlidna anförvanter går inte att ta miste på, menar Kapellmästaren, initiativtagaren till hemvändardagen. Det är underbart att möta människor och deras engagemang, när de får tillfälle att rycka i sina rötter och få en bild av hur livet för anförvanterna tedde sig. Hornborga Kultur har nämligen hårddiskar och minnesplats för snart alla människor, som levat runt Hornborgasjön, och kan uppvisa ett stort kart och bildmaterial kring samma objekt. Folkmusik.Spelmannen Susanne Lind bryter in och kan med sin fiol och sin stämma förmedla låtar från den egna bygden. Denna musik har sovit en törnrosasömn under snart ett hundra år, men kunde återfunnas i Västergötlands Museums imponerande musikarkiv. Men mer musik står att finna, då en besökande sonson till Ugglums förnämste spelman vet att berätta att hittills oupptecknade låtar finns att tillgå. Att till publiken förmedla en upplevelse och musikglädje tillhörde liksom förr spelmannens belöning menar Susanne, som sedan hastigt rusar vidare till en barnföreställning på annan plats i Västergötland.
Susanne Lind spelar återfunna låtar från trakterna runt Hornborgasjön. Potatisriket.Datorerna surrar och kaffet avnjutes och strax berättar filosofie doktor Lars Nyström om sin forskning om Stora Bjurum, Potatisriket, för över 140 år sedan. Han menar att även Kapellet i Hornborga kan ha tillkommit som följd av verksamheten där. Läsarrörelsen tog nämligen sin början i just Bjurum, med hemliga köksmöten ute på godsets avlägsna torp, Almeö, mitt ute i Hornborgasjön. Efter några år fann man sedan en fristad här i Hornborga. Med inlevelse berättar han hur pengarna och kapitalet under slutet av 1800 - talet avhyste bönderna, slog sönder byar och upprättade torp i utmarkerna och hur man därmed skapade billig och lättillgänglig arbetskraft. Godsherren utnyttjade människorna för sina syften, men kunde ändå förmå människor att stanna kvar i en ack så arm och fattig miljö. Här var vinstintresset den enda ledstjärnan i denna nya jordbruksindustri. Konflikter, underkastelse, potäter och torpare har under nästan ett århundrade präglade bygden.
Lokalhistoriker Lars Nyström berättar om storgodset St Bjurum under två generationer kring sekelskiftet 1900. Avskedsandakt.Pastor Torbjörn Lantz avslutar sedan den snart 130 åriga epoken "Kapellet i Hornborga" med en exposé över Baptismens tidiga historia då många lokaler växte upp i väckelserörelsens spår. Det skall inte betraktas som en kyrka men väl en samlingsplats där friheten att tänka, friheten att vara och friheten att tjäna Gud var det viktiga. Lokalen i sig är inte mer helig än de människor som besökte Kapellet, menar Torbjörn. Här samlades man till text, sång och bön undan kyrklig makt och insyn. Med lutans hjälp förmedlar Torbjörn en av läsarsångerna från slutet av förrförra seklet följd av texten ur hundrade psalmen ur psaltaren, en text som förr var välbekant för de många läsare som var knutna till Kapellet. Efter kort bön och välsignelse avslutas avskedet av Kapellet i Hornborga med den välklingande ”Blott en dag ett ögonblick i sänder”. I drygt 130 år har kapellet tjänat väckelserörelsen men nu är dess tid som läsarnas samlingslokal till ända. Vad kommer att hända med Kapellet är ännu okänt. Finns något intresse i bygden för att bevara och vårda ett minne av en lokal, som bär så mycket av bygdens egen historia och tradition, eller vill man glömma den period när maten tröt och lönen var låg och rikedomarna från sjösänkningarna uteblev. Nu har tornsvalorna lämnat oss, men har de något bo och husrum nästa år ? Se debattartikeln om kapellet Askebackenlördagen den 11 september. Vandring på 1800 talets tå vi Bolum by.Vandring på 1800 talets tå vid Bolum by. Ett 15 tal personer hade hörsammat kallelsen till en historisk exposé om 18 och 1900 talet från kyrkan i Bolum upp till den gamla bykärnan. För över 175 år sedan revs de fyra kyrkorna i Broddetorps gamla pastorat och ersattes av nuvarande byggnad, som i dag inte betecknas som någon vacker kulturbyggnad. De församlade hembygdsintresserade kunde konstatera att kyrkoinventarier från de gamla kyrkorna spridits för vinden och att byggherrarna skamligen hade försummat de konstskatter, som nu i herranoms tid hamnat på museer i Stockholm och Skara. Kvar finns blott en handfull trampnötta gravstenar, som pryder vapenhusets väggar. Pastoratets fyra dopfuntar, som efter hand vandrat samma väg vittnar om den brist på pietet, som kyrkbyggarna visade de gamla små kyrkorna. En av de fyra dopfunterna har räddats kvar i bygden, medan övriga på omvägar letat sig till museer alltsedan de under decennier återfanns utslängda här och var i socknarna. Tre av de gamla kyrkornas klockor lär fortfarande klinga över bygden, sedan några av dem sålts för en billig penning till andra socknar. En gravsten som saknas är den från Broddetorps gamla kyrka nämligen över stamfaderns Afze Larssons. Allt sedan rivningen av den gamla kyrkan har den legat oskyddad för väder och vind och nu förtvinat och vittrat sönder så att knappt spår av inskriptioner finns kvar att se, till varnagel för de Afzeättlingar, som stoltserar med sitt släktskap. Kyrkans nuvarande läge är i södra ändan av Bolum bys gamla fattigtå Askebacken och den första stuga, som möter oss vandrare, är kyrksmens. Den ligger som övriga backstugor norr därom på en smal allmänning på ömse sidor om vägen mellan byarna Bolum och Hof. Här har mången smed passerat, men än i dag lever minnet av smeden Lindström, som svart och liten med illmarig blick såg ut över kyrkbesökarna och diktade små elaka dagsverser, rexor över mänskliga företeelser och svagheter. Spektakel kunde han ställa till med och spöka gjorde han på kyrkogården, men icke förty blev han kyrkvaktmästare på senare år av sin långa levnad. Den sista i raden av historier är att han skulle avliva en katt och kastade ut den från kyrktornet, men katten var hemma före förövaren av denna skamliga handling.
Bilarna längs vägen måste sakta in och med förundran betrakta den slingrande hop av människor, som med engagemang tar del i diskussionerna om var någonstans de gamla backstugorna kunde ha legat. Var låg egentligen Lindströms Larsa stuga, potatismjöltillverkaren som bodde strax intill gamla körvägen på den smala landremsan som stod till buds? Var Katrinsas och Rumpes samma stuga? Var kom Rumpen ifrån? Jo, han kom från Rumpagården. Rehns Bolla då, som sålde snus och kaffe och lurade länsman var bodde hon? Fattigstugan, som tillkom på 1860, talet minns vår ständige deltagare och pensionerade busschaufför Åke Andersson väl och minns att berätta att den låg tätt intill vägen innan den revs på 50 talet. Den kallades för Laffens stuga, Andersson Rönn ville han kallas, var luffaren och försäljaren, som slutade sina dagar här. Men ännu står Skoges stuga kvar och hedrar den gamle målaren, som under många år bodde i den sista kvarstående backstugan på krönet. Numer döljs den mer och mer av uppväxande syrener och äppelträd, men alltsedan Paul Jacobsson i Korsgårdens dagar räddad till eftervärlden genom insatser från Bolums skifteslag. Ännu ett bevis på att Bolums socken bär sin historia med heder. Här möter ordförande i skifteslaget Gunnar Petersen som stolt kan visa upp sin välbevarade stuga och de församlade kan i septembergrönskan avnjuta sitt kaffe i den mättade historiska miljön , som förr hyste så många människor. När skall vi träffas nästa gång haglar frågorna innan gästerna sent omsider lämnar den mysiga platsen. Det ordnar sig försäkrar Hornborga Kultur, det finns så mycket spännande saker att visa : Titta bara i bygdebladet! |
|
|
