Under helgen den 31 maj och 1 juni 2008 genomfördes en vandring bland Hällefors kolar och bergsmän. Bygden bär på rika minnen från den finska invandringen. Många av deltagarna har sina rötter i trakten och har på ett eller annat sätt varit behjälplig att förmedla fakta och bilder om sin fädernebygd, och fick möjlighet att få en översikt över området. 

Under ett och ett halvt dygn bjöds på finsk kolar- och bergsmanshistoria från de fordom så folkrika höjderna öster om Hällefors. Över 40 personer hade hörsammat ryktet om att Gubben Jansa, han med "fjäta", i Grönhult börjat gå igen, sedan debatten om skogshanteringen fått ny fart i Hjulsjö. 

Här fick de möta Gubben Jansa, som för en generation sedan lockade tusentals turister och busslaster till spåren vid Grönhult, ristade av den elake Jan Jansa. Han plågade sina anställda genom att övervaka arbetet vid sitt röse stödjande sin haka på sin käpp, som han flitigt lät vandra över lata drängar. Många har försökt att utplåna spåren, men de har ständigt återkommit. 

Vandrare samlade kring det berömda röset i Grönhult. Arne Eriksson uppvuxen i Grönhult berättar för en lyssnande skara om fjätens historia. 

Minnesgode Arne Eriksson, som växt upp på Grönhult minns "fäta" vid den ursprungliga stenen och kunde som ålderman på vandringen bekräfta de många historierna om Jansa. Alla försök av traktens ynglingar att utplåna spåren har kommit på skam och spåren har ständigt i någon form återkommit. Guidens försök att finna förklaring till dessa "fäta", vinner föga trovärdighet i bland de äldre i församlingen, som upplevt dessa märliga spår när de i sin barndom besökt platsen. Traditionen om spåren är ofta kopplade till djupt rotade vandringssägner, som vunnit stor spridning i se sagoomspunna skogarna. Föga hjälpte det att påminna om att Jansa fått sin grav på den för en kyrkogård förnäm platsen och det trots att hästarna vid begravningen vägrade att passera kyrkgrindarna, att kistlocket under resan till kyrkan sprungit av och senare återfunnits i en källare på ett av hans gamla ägor. 

I den heta försommarsolen tågade skaran förbi en back porlande dricka för att beskåda Haggruvan, där inkomsterna lyftes till hans rikedom, förmedlade av gruvdrängar och barnarbete. Jansa var omåttligt rik berättas det och han hade ärvt gård och gruva av sin farfar malmletaren Olof Persson. Gruvan spär under Janas levnad på hans rikedomar. Med stöd av sin bördsrätt förvärvade han ett antal fastigheter i närområdet, då han ständigt var vid kassa. 

Efter en välsmakande lunch på Bredsjö Herrgårdar, fortsatte resan till Norra Ekebergs Hyttebleck, där hyttas kvarstående rester i ord bemålades med rötter i tidigt 1600 tal. Denna hytta hade under över 200 år varit den ekonomiska motorn för traktens många bergsmän och kolare. Den sista framgångsrika blåsningen pågick under vintern så sent som början av 1870 talet. Försök att senare blåsa liv i bygden med en satsning på en snickerifabrik hjälpte inte. Konkurrensen från de stora bruken blev för stor och bygden dog ut.
Livet stagnerar, torp och backstugor töms och nu återfinns blott under tak skyddade hyttrester och svårlokaliserade husgrunder, som vittne om en blomstrande tid.

Söndag bjuder på samma värme och gruppen återsamlas vid Gloppsjön  en trakt som också var delägare i hyttan. Här bärgade de malm ur Ekebergsgruvan och Stolpebergsgruvan, och resterna är stora svarta vattenfyllda hål i marken. 

Här får en av deltagarna Gunnar Thron möjlighet att demonstrera hur man fordom letade sin malm med en gruvlus, som visas i den infällda bilden. 

Med en kantställd kompass kunde man lätt leta den magnetiska malm, som förr berikade denna del av bergslagen. Manicken väckte stort intresse bland deltagarna, som med vattenflaskor i näven letar sig genom nu planterade gamla "åkkrer" fram till det vi nu dagligdags kallar Häradshövdingens. 

Man riktigt känner hettan från bilden i denna förtida sommardag. 

Här guidas gruppen genom gårdens historia, vars ägare vi kan spåra till tidigt 1600 tal. Namn som Sigge och Siggesson finns i mången släktforskares datadisk. Här bjöd sig ett gammalt ställe, där lador och pörten och själva bergsmansgården fått stå och förfalla. Försök från Skansen att förvärva och flytta medgavs ej dåvarande ägaren. Gruppen samlas i andakt framför förfallet, som i sin dödskamp ändå bevarat vackra drag. Stort deltagande förmärktes bland de församlade i det sorgearbete som anhöriga återupplevde vid åsynens av Gubben Jansas hustru Greta Ersdotters födelseplats. Markerna hotas av föga professionell skogshantering, men arrendatorn har skapat ett öppet landskap med en sagolik blomsterprakt, som lyfter upplevelsen av besöket till något positivt.

En fordom rik Bergsmansgård som efterlämnat många ättlingar i bygden, är nu genom oförstånd utlämnad till tidens grymma tand att gnaga på dess yttre. Ruinen vittnar om en kulturskandal av stora mått.

Platsen är ett lämpligt utflyktsmål än i dag och en vandring i denna förfallna dal ger tanken hjälp att föreställa sig hur människan under århundraden levat och verkat i denna nu avfolkade trakt. Bilder och information byter ägare och längs gamla åkertegar letar sig skaran åter till hemmet efter en givande helg i de kulturrika bygderna i en av Bergslagens märkliga och kanske kulturhistoriskt mest välbevarade bygder.