2007

Vi gjorde en vandring i Bjelluma Le då vi inte kunde som planerat gå i Mårby.

Ett femtiotal intresserade samlades vid Bjelluma Le som ligger vid avtagsvägen till Häggum. Hornborga Kulturs kamrer hälsade välkommen och många från bygden utomstående kom med kaffekorg i handen och som tack för vandringen hade en ortsbo med sig gårdshandlingar från en av gårdarna, ett betydande bidrag till bygdens lokalhistoriska uppbyggnad.

Här berättades om alla de le som fanns mellan Varnhem och Falköping och att det sista let öppnades för sista gången så sent som på 1900 talet början. Här vid socknens slut fanns förr en mängd backstugor och små torp, där vi inte längre vet vem som bodde var, men här uppe var också platsen för byns alla soldattorp.

Affärens innehavare behövde kamrern ej räkna upp ty många voro de som visste vilka som varit handlare här uppe. Skatebo, skrivarestugan eller Fruars Lotta tilldrog sig allas uppmärksamhet alltmedan bilarna i alltför hög fart passerar gruppen. Här bodde Lotta med sin mor sedan fadern och väbeln från Lunnagården avlidit. Som inhyses hade de smeakäringen som gav det onda till Fruars Lotta. Det innebar att hon de 50 år hon låg socknen till last fick bära detta onda att man inte kunde möte henne annat än att det gick en illa denna dag. Lotta var medveten om detta och gick därför undan om hon skulle möte någon. Skolbarnen var rädda för henne, såvida hon inte med glad utstrålning hälsade den mötande. Då hände inget ont. De var från början förmögna innan de hänvisades hit hade fina möbler i sin lilla stuga och första åren efter modern död kunde man se Lotta i fina kläder och ren gå runt i sockna för att uppbära det stöd som lagen föreskrev. Hennes möbler visar sig sedan återfinnas hos hennes godeman, en i bygden då känd förtroendeman, vilket kan föranleda viss förundran.

Gruppen viker av mot berget och passerar alla kända och okända stugor som nu delvis återuppståndna ligger i den gamla utmarken som kronan efter hand släppte för att få med bönderna på de tunga skiftena som drog genom byn. Här fanns Nilsabo med alla dess innevånare, som nu är acceptabelt identifierade tack vare Hjilmer Johanssons gedigna arbete för över 80 år sedan. Tattarelyckan är emellertid en gåta där vi senare hade en dansbana som enstaka av de äldre hade ljusa minnen av.

Efterhand tog kaffetörsten vid och uppe vid Rabun försvann en och annan kaffekopp med dopp innan vandringen fortsatte ner till vägen igen och en vidunderlig utsikt över den gamla splittrade byn. Minnen från medeltiden med dess kyrka och nu kyrkåkern och dokument om testamenten från 1200 talet till gråbröderna i Skara kompletterades med fragment från 1700 och 1800 talens alla skiften som gick över byn. En kort vandring och identifiering av själva bykärnan som nu är ganska urgröpt avslutade vandringen.

Mystiken kring fjäta i Grönhult på väg att avslöjas!

om en vandring i Hjulsjö socken och Ekebergs Rote i Hällefors Socken aug 2007.

Mystiken kring fjäta i Grönhult på väg att avslöjas!

Den elaka gubben Jansa i Grönhult Hjulsjö socken, som efterlämnat outplånande spår vid åkerkanten har i snart 60 år lockat ortsbor och turister i busslaster för att besöka de mångomtalade fjäta. Vid en åkerkant finns sedan mannaminne outplånliga spår efter fotsteg och en stödjande käpp mellan fotstegen där gubben setat. Täckande av sten, urgrävning av fjäta och döljande med stora stenblock har varit förgäves - fjäta kom tillbaka. Hur är detta fenomen möjligt, frågar sig många. Ättlingar som velat få svar på frågan har i helgen samlats i Bredsjögården i Bredsjön för att finna sanningen.

En av de tidigaste finngårdarna i bygden på höjden vid Grönhult, stenröset med fjäta vid åkerkanten och gruvorna i Gruvhagen besöktes i akt att finna sanningen.

Gubben Jansa

Gubben Jansa säges ha varit omåttligt rik och förde ett hårt regemente bland sina pigor och drängar. Som änkeman fick han besök av den svart(?) som spelade kort med honom långt in på nätterna. En morgon lär man hittat gubben död med bruten nacke och man vittnade om att en svartklädd ryttare varit framme på kvällen. I samband med begravningen så vägrade hästar att dra kistan den sista resan, kistlocket sprang av, och man var tvungen att bära kistan den sista vägen in på kyrkogården vid Hjulsjö. Man orkade inte bära längre än till trappan, i vars närhet Jansas familjegrav finns än idag.

Gubben Jansa sågs tidigare under våren sittande på sin sten, bevakande sina gamla igenvuxna åkrar

Ättlingarna konstaterar att han föddes förmögen och hade ärvt både Grönhults Gård och Haggruvan, som den senare kom att kallas. Han hade själv inga pigor och drängar utan överlät jorden till arrendatorer och ägnade sig sedan åt bergsbruket som både hans farfar och morfar hade lärt honom. Han skapade sig tidigt en god förmögenhet inte minst sedan han friat till Greta Ersdotter från Norra Ekeberg. Det sägs att han lurade till sig olika gårdar som Stora Sirsjön och Norrelgen. Det visar sig dock att han hade bördsrätt i alla de fastigheter, som han anklagats för att ha förvärvat med svek. Stor förvirring råder när han är borta och hans arv skall fördelas. Lantmäteriet är med och fördelar hans gård och därmed arvet.
En levande tradition berättar att man i stenröset fann ett skrin (en annan att man hittade en flaska ute i skogen) innehållande en lapp, där man kunde läsa att tre män kommit överens om att man ville hålla Jansa - traditionen vid liv. Var det sönerna som var med om att spela den döde fadern detta seglivade spratt. Jansa dog en naturlig död och kyrkboken berättar om slag.
Ättlingarna ville lära mer varför de besökte även grannsocknens Ekebergs Hyttebleck, där Jansa var en av intressenterna. Här kunde han omsätta sitt järnmalm, med stöd av alla sina torpare levererade kolet.
När Jansa var här i Ekeberg och arbetade med sitt järn, bodde han kanske som gäst hos sin svåger, som hade den gård vi idag kallar Häradshövingen i Norra Ekeberg. Väl framme vid denna gård finner ättlingarna en fantastisk gårdssamling från tidigt 1800 tal, men som nu visar ett ofattbart förfall.

Ättlingar till Jansas hustru målar av förödelsen för att bearbeta sorgen efter förlusten av Hälleforsbygdens kanske vackraste bergsmansgård.

Skansen hade ju erbjudit att förvärva stället och flytta den till Stockholm, men dåvarande ägaren ville inte. I stället har ägaren låtit kulturskatten förfalla till sorg för bygden som därmed förlorat en kulturskatt.

Frågorna kring denna seglivade folktradition om spåren vid åkerstenarna har inte fått alla svar men tagit några fjät framåt menar släktingarna.