2001

Långt nere i ängarna hade Mikko och den andra grabbarna samlat till en brasa och i kvällningen tåga ett 50 tal Bolumbor ner i de djupa ängarna och när solen gick ner tändes brasan och våren hälsades och varningsord uttalades om de onda andar som nu under påskhelgen efter dymmelonsdagen hade fritt tillträde till hus och härd. En liten korvgrillbrasa hade förfärdigats av händiga grabbar och snart hade barnen samlats kring den lilla elden och lät sig väl smaka. Barnen har en förmåga att hitta likasinnade medan de äldre andäktigt begrundade elden, som av och till denna snötyngda påskafton inte riktigt ville sig utan mänskligt och kemiskt stöd. Det är märkligt vad vårbrasan ändå kan skapa för stämning även i vår tid.

På morgonen när jag skall kontrollera och raka ihop brasan, vem kommer inte då med pipan i munnen om inte Mikko, Heljesgårdens nutida väktare nu när Länsmuseet har tagit över vården av denna gård. Tillsammans letar vi fram glöden och sakta börjar det pyra i den gråa askmattan.

Vårbrasan den sista April

Nere i Hästavallen väntar en stor brasa och folket börjar strömma till redan kl. 2000, kanske i hopp om att få en utlovad kopp kaffe inne hos Lars. Det kunde behövas för det var kallt i luften. Drygt 100 personer hade hörsammat kallelsen så även reportern, som ville ta en bild av brasan. När hon fick veta att här inte skulle hållas tal eller sjungas utan att vi bara ville njuta tystnaden stillheten eldens mäktighet undan störande trafik och smällare. Hon lovade att komma tillbaka efter att ha varit i Skärv och Stenum för att finna mer publikt journalistiskt tilldragande evenemang.

När solen går ner och visar sin röda skära strax ovanför horisonten får Hanna uppdraget att tända brasan, men den väntar på sig och efter att ha gett den den glödbädd som fordras för att den skall vilja ta sig riktigt tog det några ödesmättande minuter. Men strax sedan Mikko matat den med torra grenar tog den sig och elden brann som den aldrig gjort på Heljesgården tidigare. Inga tal bara ett välkommen och kommande programpunkter, sen tystnaden, spraket och kraften i eldens lågor som åt sig längre och längre in i brasan. Fram växer en värmande närmast het bädd och åskådarna drar sig närmare och närmare och finner sällskap av varandra och småpratar. Ett par från Skara har sökt denna plats tidigare och värmdes av att denna kväll hittat hit.

Torpvandring vid Socknens slut på Korsbacken 1 Maj 2001

Musik i Änga

Söndagen den 20 maj kl. 1500 som vanligt, med ständigt aktuella Susanne&Louise. Allt i samarbete med Västergötlands Museum och Studiefrämjandet.

Evangeliegruppen Falan

återkom Evangeliegruppen för en bejublad repris från tidigare år och satte liv i Kapellet. Sång Musik och Glädje med information om senaste forskningsresultatet kring Kapellet.

Mitt i vägen ligger hon tyst på tvären för att hindra turisten och bonden att ta sig fram. På tvären har hon också legat i all sin tid sedan den byggdes kring 1880 talet. En väckelserörelse grep om sig och fångade människors själar. Det var trångt i skogarna, maten och pengarna tröt på den tiden och många människor valde att söka ett liv i det nya landet. Men många återvände och gav ny injektion i församlingen som bildats. På tvären mot en stadskyrka som inte kunde möta tidens krav. Flera gånger har kapellet hotats av turistnäringen och breda jordbruksmaskiner som vill ta sig fram i denna världen men största hotet var regn och blöta ett hot som nu är avvärjt. Men var är den nu utdöda församlingens barn, barn som under farbror Johan har gått i söndagsskolan här. De lyser med sin frånvaro och ingen söker längre kapellets sanningar.

Men så plötsligt en dag i maj visserligen kall men ända med en värmande sol hörs musiken åter från estraden, höga klara röster fyller lokalen väl ägnat åt musik och sång. De gamla fina sångerna från förr, som sitter i ryggmärgen på den åldrade församlingen, som hörsammat kallelsen till ett läsarmöte med sång och spel. Alvarsord blandat med nyckelharpa dragspel och gitarr.

Det är inte utan att återklangen från förr i den fina gamla lokalen plötsligen väcker bilder till minnes från förr och plötsligt för vår inre syn står de där framför oss sjungande leende körflickorna från förr.

Från vänster Isidora Johansson, Ester i ArvidMikaelsgården, Olivia från Stommen, Hilda Blomqvist och Märta Sträng.

Det fanns kraft i den gamla församlingen som i över 100 år ledde dess medlemmar genom livets svårigheter, stöd och sammanhållning präglade verksamheten och kraften spriddes till socknarna i kring och Hornborga blev därför moderförsamling till socknar i kring. Församlingen var kraftig nog att under lång period av sin levnad ha en anställd lärare vilket säkert har bidragit till att den fått leva så länge. Många och mångåriga insatser från medlemmar tillsammans med tillskapandet av en kör gav kraft och näring åt denna imponerande verksamhet, som kom kommunens insats på skam. Prosten kunde inte avhålla sig från att bli imponerad när han inspekterade skolan, men därmed fick man sig nöjas då den högkyrkiga församlingen därute inte ville veta av att prästen uppmuntrat de frisinnade med sina kolportörer.

Utanför väntar en värmande vårsol och parkeringsplatsen och ladugårdsbacken blir strax tom och vi väntar bara på årets första tornsvara som varje år bidrager till att det tysta huset med alla dess minnen hålls vid liv.

En ny tradition i vardande vid Hornborga Kapell 2001

kulturveckan aug 2001.

Konstnären Hjalmar Arleman, bygdens store hembygds son, frågade på 1920 talet om han fick låna Kapellet för att bedriva folkbildning medelst föredrag. Han nekades av kapellets ledning, men ett sekel senare är ledningen mer generös mot fortbildning i hembygdskunskap.

Med öppna dörrar och på trappan prunkande pelargonier strömmade folk från fjärran och när till de evenemang som Hornborga Kultur arrangerade, till en minnesvärd byggnad och till en förening som nu förvaltar Kapellet åt Baptistsamfundet.

Här blandades sorgsamma bud från sjön med musiken ur bygdens egen opera med tal och sång och bilder. Gårdshistoria och torpvandringar knöt ihop dåtiden med dagens verklighet.

Inte bara Hornborgasjön med sina fåglar utan även socknarna däromkring med allt vad de har att erbjuda, skall lockade besökare till Hornborgasjöns ständer och socknar menar föreningen.

Vi ville förutom att prata om Hornborgasjön även berätta om den fantastiska bygden och människorna runt den berättar föreståndaren. Men visst har sjön med sina sex misslyckade sänkningarna satt sin prägel på bygden varför den är en viktig del av vår lokalhistoria.

Sven Björk och Siegfried Fleischer sammanfattade vad som hänt sedan restaureringsinitiativen kom i gång på alvar i mitten av 60 talet. Här visades hur en plan som fastställdes av Regering och Riksdag, men där Naturvårdsverket sedan radikalt förändrar och fuskar med restaureringen. Felaktig behandling av bottnar och för lite vatten har gjort att bottnarna är döda och limnologiskt liknar nu sjön en kompost, med gasbildning och hotande syrebrister. Per Lundberg kunde sedan späda på med att konfirmera de tidigare forskarnas resultat, och berätta om svårigheten att binda bland annat det olämpliga fosforet, ett skadligt gödningsmedel för sjöar och vattendrag. Inslag av kritik kunde förmärkas mot Verkets formella hantering av det kompetensslöseri som kanske blir sjöns slutliga död.

Uppropet till fromma för att rädda Hornborga Qvarn, som kräver omedelbara insatser hörsammades av bygdens folk. Förutom en kort lektion i qvarnhistoria i bygden följde en visning av den skyddsvärda qvarnen med alla sina verktyg. Under de närmaste veckorna kommer grannahornet att ljuda över nejden då alla arbetsföra skall samlas att förbereda och röja där vatten och sly tagit över herraväldet.

Dragplåstret framför andra under veckan blev guldkornen ur Länsteaterns uppsättning av Trätornas Träsk från 1999, bygdens egen musikteater. Artisterna kunde efter snart 3 år återsamlas i det gamla Kapellet, där de tagit del av sjöns tragiska historia tillsammans med Per Olof Swanberg för att rätt kunna förmedla idéinnehållet i denna härliga publiksuccé inne i Ohlssons lada i Skövde. Här bjöd ensemblen på godbitarna och den härliga musiken. Ingahlill Wagelin inledde med älgmonologen, Eva Ahlgren guidade oss genom historien och gestaltade alla de personer som figurerade i pjäsen. Lars Hjerten pjäsens förste älskare och Merlintolkare återkallade med hjälp av musikskaparna Per Larsson och Karpaterna och Susanne&Louise stämningarna från Ladan i Skövde. Den här operan hör hemma här i Kapellet, anser föreståndaren, som tillsammans med ett fullsatt kapell sedan kunde njuta av Balkaninspirerad folkmusik där Karpaterna och Susanne&Louise med elegans trakterade instrument och stämband.

Lika välbesökt var kvällsavsnittet med Kerstin Norén och Hanna Biljer, våra två specialister på det egna tungomålet. Först blygsamma frågor från en mycket kompetent publik, men sedan rinner västgötamålet fram ur Hanna bygdens stora kulturbärare. När ordförklaringarna kräver förklaringar så gällde det att vara bevandrad i västgötamålet för att kunna hänga med. Diskussionen ville ett tag inte riktigt ta slut, men sommar kvällen lockade ändå till en om än sen avslutning.

Torsdag eftermiddag fick vi följa en släktgård från 1600 talet och fram till våra dagar genom skiftets gräl och motsättningar, och nödåren i slutet av 1800 talet och konsekvensen av att Sjön inte längre gav vad människorna fordrade av mat och proteiner.

Susanne Lind med elever Lisa Larsson och Kristin Svensson bjöd på en kavalkad av visor sånger och Polskor, där vi bland publiken kunde känna igen Arnold Josefsson som varit behjälplig att leta fram de gamla uppteckningarna. Ett och annat öga tårades nog när välkända men glömda låtar och visor framfördes.

Gamla bilder lockar alltid och spännande är att likt ett pussel lära vem som står där med sin häst på gårdstunet. Hela tiden under veckan kommer nya fakta fram förmedlade av besökare. Det går inte att ta miste, intresset för lokalhistoria med allt vad det innebär har en stark förankring i den svenska folksjälen. Det roliga med denna vecka är att vi hela tiden möter underbara människor, som vill dela med sig och ta del av vår historia. Kontakter knyts hela tiden för att kunna gå vidare för att dela med sig av vad vi vet, och vi få veta mer om vår bygd bekräftar föreståndaren belåtet.

Harry Krantz från LarsNilsgården i Bolum har genom videokameran fångat personligheter, som då var till ständig glädje och vi fick åter stifta bekantskap med deras humor respektive musikalitet. Harry presenterade också ett mycket vackert exempel på dokumentation, genom att föra oss genom Hångers alla torpställen. Tillsammans med åldermän kunde han dokumentera sin gamla hemsocken och publiken manades av en sträng föreståndare att genast gå hem och ta fram gamla album och namnge de personer som finns på korten så att barn och barnbarn sedan vet vem som finns på korten. Tids nog är vi borta och då är allt det gamla glömt.

Lördagen var Heljesgårdens dag och Ylva Nilsson visar först gårdens alla dokument från förr, och vi följer den genom storskifte och lagaskifte får vi följa Heljesgårdens utflyttning till sin nuvarande plats. Museigården utvecklas hela tiden och med forskarens noggrannhet letar tjänstemännen fakta och formar sedan gården. Stenmurarna som vägen tidigare slukat kommer på plats, taken renoveras enligt gammalt med av tradition förvärvad kunskap av bygdens egen takläggare Stefan Andersson. Gården är en mönstergård och förebild för andra museer runt om i Norden, och är ett viktigt led i att på ett annorlunda sätt förmedla kunskapen om vår jordbrukskultur under 1900 talet.

På eftermiddagen samlas gamla och unga till skördearbete vid gården och en självbindare från tidigt 50 tal demonstrerar hur man förr skördade havren. Nya och gamla ansikten passerar revy och även här vill besökare dela med sig av vad de vet om sin del av sin gård eller anförvant från socknen.

På kvällen efter mjôlkinga tar Gunnar Josefsson från Över Skattegården med oss på en resa bland äldre bilder från köldvintrarna på 50 talet och gamla kända profiler, där Allan Johansson i Munkgården hjälpt oss att bevara namn och tradition på vem som finns på det gamla fotografiet. Med poetisk ådra vandrar vi sedan genom bondens år bland blommor, natur vattenspeglar och människor. Gunnar stannar ibland upp i sitt slit som bonde och fångar ett ögonblick som han så generöst delar med sig av.

Det är varmt på söndag den sista av årets Hornborga Kulturdagar och många har lockats av en vandring mellan Hornborga gamla byar. Efter en kort inledning med bildtolkning, vandrar skaran mer längs vattengatan, kryckor utgör inget hinder. Kartstudierna innan ger omtumlande fakta, när vi plötsligen står framför okända husgrunder. En deltagare stannar upp och pekar på en stenrad och vi glädja oss åt vår egen gissning, det måste vara platsen för de gamla Kyrkstommarna, som nu ligger långt ute på Ytterberg. De gamla torpen får åter liv genom att vi vet vilka människor som bodde där. Upp och ner i backarna och till grannabacken på Deragårdens skifte letar vi förgäves. Var låg Sjödahlsstugan, som nu finns på Skansen. Ingen vet längre då det var långt över hundra år sedan man tog den från bygden för 24 kronor.

Ner för sluttningen igen, ner mot det torp som stod här innan Skara tog hand om det. Här låg Grens stuga, som felaktigt kallats fattigstuga. Vidare slängs den gamla kyrkvägen, som drar fram längs sandstenhällar och stenbrott fram till Hwassagårdens vattengata. Här fanns i kanten av den gamla allmänningen backstugor och inhyses hela vägen och mer arbete måste till för att klara ut alla fakta. Bland brännässlor och taggtråd med bara ben och kortbyxor lotsas gruppen upp till Hornborga Kyrkoruin. I förundran beundrar vi de kyrkbyggare som på 1100 talet skapade dessa då tätt liggande kyrkor. Vi lära att gräl och träta inte är nytt i bygden utan efter 100 år av meningsmotståndare kunde prosten i Broddetorp samla de fyra kyrksocknarna till nytt bygge det som nu är Broddetorps kyrka ehuru det ligger i Bolum. En storm med åtföljande skada på Hornborga kyrktorn, satte äntligen stopp för motståndet.

Arne Sträng vår fd bibliotekschef på Länsbiblioteket i Skara uppflugen på kyrkmuren och tackade för en givande vecka och vi samlades alla i en gammal vers som vi de äldre minns från vår söndagsskola.

Under hela veckan har Hornborgasjön Konsthantverk visat sin alster av välgjorda fyndiga och med inte så lite humor handgjorda dukar schalar och holkar. En blomma väntade som tack för ett trevligt samarbete när torpvandrargruppen återvände till Kapellet.

Svalorna var borta sedan någon dag, men de kommer tillbaka nästa år och det gör nog Hornborga Kultur också vinkar föreståndaren till avsked.

Falköpings kommun ville inte vara med. På en förfrågan får vi tre nej, dessutom hade de oförskämdheten att stjäla våra programidéer.

Kulturveckan vid Hornborga Kapell

12-19 augusti 2001

I samarbete med Länsteatern, Länsmuseet, Hornborga Kultur och Studiefrämjandet inleder vi veckan med nya fakta kring sjöars limnologi inspirerat av det tillstånd som råder vid Lunnen, spelar musik från Trätornas Träsk och livar upp gamla bygdelåtar, berättar om gårdar och besöker torp och qvarnar och lär oss det lokala språket, som det talades för bara ett par generationer sedan. Samtidigt visar vi vad bygdens händer kan forma.

Programmet

Vi gjorde tre block
Limnologiskt - debatt block där vi får det senaste om sjön. Fågelsjö eller Kompost
Musikaliskt med Trätornas Träsk musik, Musikpedagog Susannes folkmusik från bygden
Hembygds och Museiblock med föredrag, torpvandring, gamla bilder och en dag på Heljesgården.

Vecka 33	1330-1500	1830-2100
Söndag 12 aug	Professor Sven Björk och Docent Siegfried Fleischer berättar om vår Hornborgasjö. Gasen i botten för Hornborgasjön. Två världsledande forskare ger sin syn på sjön Fågelsjö eller kompost ?	Mat på Islannagården 0515-720384
Måndag 13 aug		Qvarnarna i Hornborgaån, föredrag och rundvandring
Tisdag 14 aug	Per Lundgren Miljösituationen vid Hornborgasjön. Klockan 1800 Revival Trätorna Träsk	1800 Trätornas Träsk Revival Medverkan av Länsteaterns Ingahlill Vagelin, Lars Hjertner, Eva Ahlberg och Per Larsson och Karpaterna med Susanne&Louise. därefter Kvällskonsert med Karpaterna och Susanne&Louise.
Onsdag 15 aug		Västgötamål Hanna Biljer och Kerstin Norén lär oss språket.
Torsdag 16 aug	Kärragårdarna genom tiderna. Gamla gårdsdokument berättar.	Bygdens spelmanshistoria. Susanne Lind med lovande unga spelkvinnorna och sångerskorna Lisa Larsson och Kristin Svensson spelar gamla låtar från bygden och kapellmästaren berättar.
Fredag 17 aug	Svart på Vitt. Gamla bilder från bygden.	Video med di gamle. Harry Krantz visar videointervjuer av kändisar från bygden.
Lördag 18 aug	Kl 1100 Bolum en gammal kulturbygd. Länsmuseet berättar. Öppet hus på Heljesgården från kl. 1300 till 1700 Hästar, rundvandring, ängar, kalkbrytning arkeologi	kl. 2000 Gunnar Josefsson visar bilder från bygden.
Söndag 19 aug	Torpvandring i Nedre och Övra Hornborga.	1700 Mat på Islannagården och sedan städning och vård av Hornborgas egen kulturklenod som får stå kvar !
	1330 - 1500	1830 - 2100

Hela veckan visades konsthantverk i samband med aktiviteterna av medlemmar ur Hornborgasjöns Hantverkare. Vissa avsnitt finansieras med avgift andra med kollekt.

Debatt

Tre föredrag om Hornborgasjön och hur det ser ut just nu. Fågelsjö eller kompost Professor Sven Björk och Docent Siegfied Fleischer berättar om var limnologin står idag. Fågelsjö eller kompost eller Gasen i Botten med Hornborgasjön. Hur snabbt går det. Per Lundgren limnolog från Uppsala ger sin syn framför allt hur sjön påverkar Flian.

Musik

Revival med Trätornas Träsk medverkan från Länsteatern, Karpaterna och Susanne&Louise. Folkmusik och musik från socknarna runt sjön under ledning av Susanne och Louise och andra folkmusikintresserade.

Kultur och hembygd

Folkmål medverkan från bygdens mest språkkunniga traditionsbärare. Torpvandringar i Hornborga By. Föredrag om gårdshistoria från Kärragårdarna utgående från bevarade gårdsarkiv. Gårdarna som nu Naturvårdsverket disponerar. Bildvisning och samling kring några av de bildskatter, som bygden ruvar på. Gamla sockenoriginal en videoupptagning. Hornborga Qvarn föredrag och visning av en gammal sockenqvarn.

Allt i samarbete med Länsteatern, Länsmuseet, Hornborgasjöns Turistprojekt, Hornborga Kultur och Göteborgs Universitet och Studiefrämjandet.

Kommentarer och recensioner

Presskonferens Kapellet Hornborga den 7 aug kl. 1030

Inte bara Hornborgasjön med sina fåglar utan även socknarna däromkring med allt vad de har att erbjuda skall locka besökare till Hornborga socken. Vi vill förutom att prata om Hornborgasjön även berätta om den fantastiska bygden och människorna runt den. Men visst har sex misslyckade sänkningar av sjön styrt och ställt i bygden. Under en vecka i mitten av augusti, mellan den 12 och 19 augusti, gästas det nu bevarade gamla Missionskapellet mitt i Hornborga Överby av sötvattensforskare, artister, musiker, lokalhistoriska forskare och museifolk. Alla med material, som skall visa besökaren vad gott bygden har att bjuda.

Dragplåstren framför andra blir guldkornen ur Länsteaterns uppsättning av Trätornas Träsk från 1999, bygdens egen musikteater. Artister som medverkade i just Trätornas Träsk skall framföra godbitarna därifrån - en revival som det numera heter.

Här möter vi musikskaparna Per Larsson och Susanne Lind omgivna av Eva Ahlgren och Ingahlill Vagelin, som redan börjat repetera sitt framträdande.

"Det skall bli underbart att tillsammans med övriga musiker återknyta kontakten med denna härliga uppsättning" säger Ingahlill och nynnar på "När sångsvanen guppar ... då är människan lycklig", ett av ledmotiven i uppsättningen.

Senare samma tisdagskväll återkommer Karpaterna från Malmö och välkända Susanne & Louise att framföra en egen folkmusikkonsert.

"Jag kan bara inte låta bli att arrangera en sådan här vecka, där vi visar vad bygden kan bjuda, framförallt som vi nu har en lokal med ett så viktigt lokalhistoriskt budskap som detta 130 åriga Missionskapell", säger en strålande lycklig Kapellmästaren i ett enda andetag. "Jag ser särskilt fram emot Lars Hjertners och Per Larssons framförande av den mustiga "Jag heter Merliin...." säger Anders med glimten i ögat.

Under kulturveckan bjuds inte bara musik, vi kommer även att låta tre sötvattensforskare berätta om tillståndet i sjön. Först ut är professor Sven Björk, som svarade för utredningen, som kom på 70-talet, och docent Siegfried Fleischer. Båda har under 30 år genom idogt provtagande följt sjön, och här vid sjökanten berättar de om sin patient. Gasen i botten för Hornborgasjön mot vaddå, kompost eller fågelsjö? Vill Du veta mer är du välkommen på söndag respektive tisdag eftermiddag.

Vidare kommer forskaren Per Lundgren att berätta om hur sjön har behandlats under de senaste åren i de konflikter som nu har 200- åriga anor. För tro inte att kläknamnet Trätornas Träsk har blivit etablerat för inte.

Susanne Lind återkommer på torsdagskvällen tillsammans med sina folkmusikelever Kristin Svensson och Lisa Larsson från musikgymnasiet i Skövde. De presenterar musik från Hornborgasjöns egen folkmusiktradition med låtar, som är upptecknade från Råcka Pär, Spele Jonas, Brinken, Einar Dahlqvist och Paul Lundh. Än en gång kommer deras musik att locka till glädje. Hur språket lät förr kommer Kerstin Norén och Hanna Biljer att berätta en annan av kvällarna.

Kärragårdarnas historia skall belysas som ett exempel på hur historien och myndigheterna farit fram med människorna i bygden från 1600-talet och framåt. Gårdens vidare öden är nu i händerna på Naturvårdsverket.

Att förbigå traktens många qvarnar skulle vara att försumma en viktig del av vardagslivet förr. Att vi tar upp dem är ett led i försöket att bevara en av de hotade.

Länsmuseet kommer att berätta och visa det senaste i museiväg: en levande museigård i vardande. Ett sätt att hejda tiden och låta oss begrunda livet och lunken på lantgårdarna förr.

Varje generation måste ta ansvar för sin egen tids hembygd, menar Kapellmästaren. Varje generation måste identifiera de objekt, som framtiden skulle sakna om man lät dem försvinna. Bolum och Hornborga är rikt på dylika objekt. Bygdens egen lokalhistorieforskare Hilmer Johansson har säkrat ett material, som gör att bygden kan bli en föregångsbygd när det gäller just att arbeta med och presentera sin lokalhistoria.

En kulturvecka skall förhoppningsvis väcka förståelsen och stoltheten över den egna bygden som brukats och vårdats av tidigare generationer, menar Kapellmästaren. Det ekar i den nu folktomma salen där de bruna bänkarna från förr står prydligt uppradade, flagor i taket vittnar om att lokalen räddades i sista minuten undan regnens och fuktens förintelse. Men invånarna i Hornborga ställde upp när det gällde att bevara kapellet, där deras föräldrar en gång samlades till sång och gemenskap, säger Kapellmästaren innan han stänger igen kapellet för dagen allt medan tornsvalorna svingar sig och bygger bo under takpannorna oberoende av vem som nyttjar byggnaden.

Söndagen den 12 augusti inleds en kulturvecka i Missionskapellet i Hornborga med två föreläsningar om närbelägna Hornborgasjön av två forskare i världsklass.

Först ut är Sven Björk professor i sötvattenslära, limnologi ifrån Lund. Han ansvarade för limnologin i den utredning som initierades av P O Swanberg. Utredningen låg till grund för den restaurering riksdagen godkände på 70 talet, men som Naturvårdsverket refuserade. Denna process känner vi så väl från bygdens egen musikteater Trätornas Träsk, som spelades för nu drygt 2 år sedan.

Hur mår vår omtalade patient nu efter över 25 års behandling, och vad har egentligen hänt. Patienten får själv berätta genom de två forskare som nu besöker oss och svaren får vi kanske nu på söndag i Kapellet i Hornborga kl. 1330. Kapellet som med sitt läge mitt i Hornborga by under 130 år följt människornas och sjöns öden.

Mycket fisk och mycket fågel försvarar sig Sveriges Naturvårdsverk. Tranor och turister i aldrig tidigare skådad ström passerar sjön och fiskekort försäljare gnuggar händerna i takt med stigande försäljningssiffror, men är detta bra mått på sjöns tillstånd.

Men hur mår då vår patient egentligen? Sven Björk sjööverläkare kommer att förtälja om hur planen på 70 talet växte fram, hur undersökning av sjön gick till, hur man prövade olika metoder att rehabilitera den alvarligt sjuka patienten. Ny teknik prövades och omfattande storskaliga insatser gjordes för att få patienten på fötter och därmed trygga ett för tidigt åldrande, så att vass och starröverväxten inte skulle infektera sjön på nytt efter planerade operationer och ingrepp.

Klara ordinationer gavs på 70 talet och patienten och den som stod för kostnaden riksdagen var överens! Man ville inget hellre än att få en frisk patient, med friska stränder, vassruggar och vatten och staten skulle avhända sig ett ansvar som tidigare tjänstemän och domstolar gjort sig skyldig till. Men sjööverläkaren kallades till andra projekt och sjuka sjöar världen över, i Tjeckien, Tunisien, Sydamerika, Iran, Tibet och Kina. Sverige exporterade sitt förvärvade kunnande till andra länder i detta svårgripbara ämne, som rör vatten och växtlighet. Naturvårdsverket fick i uppdrag att ansvara för återanpassningen efter 200 år av limnologiska missgrepp och överlät uppdraget till en nyutexaminerad kandidat på området, som underlät att följa sin överordnades ordination utan förmådde verket att allvarligt skära ner på behandlingen. Att bara se till patientens yttre med ökat antal fåglar och turism blev ledstjärnan. Vätskebrist och att inte gå till botten för att ge bot har gett alvarliga biverkningar, som vi nu skall få ta del av. Dålig cirkulation, syrebrist, ämnesomsättningsstörning ger problem. Som tur är så har de senaste årens rika nederbörder lindrat sjöns besvär något, men kommer några normalår vad gäller flöden så kommer patienten förvisso att visa kliniska tecken på ett accelererande åldrande och de insatser som hittills kostat över 200 milj. kronor att ha gått till spillo. Avföringsproblem med ökade utsläpp av närsalter och detritus har fått Flian och Lidan och slutligen Vänern att reagera.

En generation har förflutit sedan rehabiliteringsarbetet började och Sven Björk berättar vad som har hänt.

Siegfried Fleischer docent från samma universitet har arbetat med omsättningsprocesser i våtmarker och har under de senaste åren följt Hornborgasjön och vet att berätta om det vi inte ser men kanske kan ana, bottnarna.

Han har lyft upp bottenfrågorna till ytan och kan genom analyser följa bottnarnas hälsa genom gasprovtagningar och kan presentera resultat, som inger alvarliga farhågor inför framtiden. Är det en fågelsjö eller Sveriges största kompost kan man fråga. Den dåliga cirkulationen i kombination med andra faktorer skapar en nedbrytningsmiljö, som ger stor gasavgång av bl. a. Metangas, som genom sin enorma mängd är ett miljöhot med sin påverkan på vår atmosfär. Ett i sanning brännbart ämne!

Som konsekvens stiger bottnarna, sjön grumlas med dålig syresättning. Att maderna samtidigt sjunker på grund av mineralisering blir som att vända ut och in på sjön. Akut syrebrist hotar ständigt och sjön och sjöbottnen har inte blivit den kemiska närsaltsfälla, som vi hoppats på utan den spyr ut sitt överskott till Flian, Lidan och Vänern. Ansamlingen av syretärande växtrester skapar en gasutveckling av störande växthusgaser, som vi inte tidigare känt till, och medför störningar i Flian. Härtill kommer störningar i form av helt oönskad frisläppande av växtgödande fosfater, som ökar växtkraften och föroreningar i mottagande vatten i sista hand Vänern. Ny teknik och ny metodik ger oss nya kunskaper, som vi måste väga in i bedömningen av Hornborgasjön.

Söndagen program bjuder därför på ny kunskap om Hornborgasjön och redan på tisdag får vi en ny uppföljning av Per Lundgren, limnolog skolad i Uppsala, som följt rester av den gamla Sjösänkningsföreningens juridiska kamp, nu paradoxalt för att rädda vad som är kvar av Flian, innan den slammas igen av avfallsrester från sjön. Som expert har han mätt och följt vattnets kvalitet sedan många år och har oroande fakta och omdömen att delge vårdarna.

En ny rond i sjöns 200 åriga sjukhistoria är inledd och receptet hur man behandlar sjuka sjöar skulle kanske enligt Valfrid Paulsson inte ha anförtrotts Sveriges Naturvårdsverk.

Referat av föreläsningar under kulturveckan vid Hornborga Kapell. Professor Sven Björk; Professor Siegfried Fleischer och Per Lundgren Miljösituationen vid Hornborgasjön. Gå till www.hornborga.nu och sök där på ikonen Hornborgasjön så finner de det du skall vi letar fortfarande lite illustrationsmaterial.

Qvarnarnas Historia

I samband med Hornborga Kulturvecka samlades Qvarnintresserade människor som tog del av traktens alla qvarnars fängslande historia.

Vi fick följa från urminnes tider där handqvarnen varit människans vän alltsedan bonden lärt att sätta frö, odla och skörda. Syftet med samlingen denna kväll var att väcka intresset för den sista av Hornborga Qvarnar som nu kräver insatser för att räddas. Efter en dryg timslång föreläsning om teknik lagar och människor kunde vi följa Anders Lysanders kamp mot tidens allt hårdnande tand och angrepp på Hornborga Qvarn som så sent som på 70 talet gav mält åt ett stort område runt södra delen av sjön. Det gamla spåntaket med sin skyddande plåt ger inte längre skydd åt takstolar och inredning.

Ett 40 tal närbor och personer med rötter i trakten följde med runt qvarnen och inspekterade den gamla fina ramsågen som numer står där tyst rostande men som sagesmän under kvällen kunde imitera med sitt väsande fram och återgående ljud. Plankorna i delar av qvarnen börjar ge med sig men alla var rörande eniga om att detta är en viktig sak att samlas kring och listan var inte svår att fylla med de som i en snar framtid kommer att hjälpa till att lösa frågan. Sommaren hade denna kväll återkommit till bygden och några följde med till Abramalyckan för att lyss till de stämningar och beskåda resterna efter länge sedan bortgångna personligheter som varit en del av bygden.

Hornborgasjöns framtid

Hornborga Kultur bjöd på tisdag eftermiddag en förnyad debatt kring Hornborgasjön och den hantering den blivit utsatt för. Kritiken mot huvudmannen var inte nådig. Bristande kompetens kopplad med en oförmåga att lyssna till kritik och tidigare utredare har lett till att Hornborgasjön inte längre är den perfekta lösning, som Naturvårdsverket velat göra gällande. Patienten har genom ett naturens under med milda vintrar ännu inte visat alla tecken på sin alvarliga sjukdom . De parametrar mätvärden som diskuterades gäller framförallt fosfor och kväve, som likt temperaturen hos den tuberkulossjuke visar vart hän det barkar. Bottnen är svårt sjuk och vid minsta köldknäpp med ett isolerande isskikt spyr sjön ur sig lika mycket avföring som städerna Falköping och Skara tillsammans. Naturvårdsverket har alvarligt brustit i en öppenhet som vi i dag betraktar som självklar. Bristande sanning har fört opinionen vilse och att räta till detta kan vara i princip ogörligt. 1973 hade vi chansen, men den tog inte Naturvårdsverket. Denna bristande ärlighet från verkets sida genomskådade Per Olof Swanberg. Hårdnackat bekämpade han detta in i det sista.

Trätornas Träsk

Senare under kvällen ansluter Länsteatern till Kapellet och genomför en bejublad revival av Hornborgasjöns egen sorgesång Trätornas Träsk. Eva Ahlberg ledde oss genom dess 200 åriga historia, Ingahlill Wagelin tolkade sorgesångerna och Lars Hjertner spelar med hela sin charm fram verkets självsäkra tjänstemän. Bakom lyfter Per Larsson och Karpaterna med Susanne&Louise den underbara musiken, som musikerna själva skapat till denna musikteater. I sanning en sista hyllning till Per Olof Swanberg, som i pjäsen tecknas av rollen Catinka. Veckan hittills har givit vid handen att vad PO Swanberg kämpat mot de senaste 50 åren kunde Dag Norgård med sitt manus och musiken fullfölja på tre underbara musikmånader för drygt 2 år sedan. En stilla förhoppning inför framtiden vore att Hornborgasjön kunde återupplivas med samma självklarhet som ensemblen här i kväll gav prov på.

Kvällen avslutas med en folkmusikkonsert av Susanne&Louise och Karpaterna och applåderna ville inte riktigt ta slut så där väldigt lätt utan flera extranummer krävdes innan publiken kunde gå ut i sommarnatten efter ett strilande varmfrontsregn. Svalorna under takpannorna hade redan lagt sig att sova och vi hoppas att återse närmaste dagen då Kapellet kommer att bjuda på hur människorna här i bygden förr talade.

Språket runt sjön

Sommaren kom tillbaka efter att vi nästan hunnit glömma den sommar som var. Framme i podiet vid skranket i det gamla kapellet i Hornborga sitter Hanna Biljer uppflugen på ena stol och bredvid inleder Kerstin Norén en intresseväckade diskussion om den västgötska dialekten. Kapellet är fyllt till sista plats och värmen stiger och vi får ta del av de i bygden vanliga orden Hornborga, Fjällåkra och Broddetorp… Frågorna kommer först lite trevande men sen tar det fart och Hanna en levande uppslagsbok kan med livlig stämma inflika de rätta orden uttrycken och nya ord och associationer flödar ur denna vår bygds ordskattkammare.

Hur mycket känsla och erfarenhet och vilken bild av det förgångna har inte orden om orden. Imponerade är att publiken besitter mycken kunskap och det utvecklas till ett givande och tagande, samtidigt som man kan konstatera att detta språk och alla dessa företeelser snart blott står att hämta i böcker, när de gamle som upplevt en tid när detta var vardagsmat inte längre är i tiden. Hur stort är ändå inte intresset för just språket som en brygga till våra rötter.

Sommarkvällen som möter de besökande i Hornborga lindrar kanske vemodet i detta att tiden förändras och att den tar med sig så mycket från vårt kulturarv. Högt upp i den blåa skyn seglar tornsvalorna på jakt efter föda som de saknat den sista veckan.

Gårdshistoria och musik från Bygden

På torsdag eftermiddag fortsatte programmet Kulturveckan i Hornborga med en föreläsning om Kärragårdens historia. Ur 1600 talets adelsägande framträder utgården i Bolums by och vi fick följa dess historia via Prosten och höglärde Per Afzelius mer känd som Arvid Afzelius fader. Han kom att bli mellanhand mellan tidigare adelsägande och de bönder som i slutet av 1700 talet friköper gården. Vi får också veta att Prosten gör en skumrask affär bakom köparnas rygg och att släkten senare fick betala ett dyrt pris för denna affär, som säkert kan finna sin likhet i dagens ekonomiska värld.

Bland publiken åter finner vi ättlingar till de tidigare ägarna. Vi följer denna släktgård från släktled till, deras bouppteckningar deras testamenten och vi blir varse hur samhället krävde en insyn som vi idag är helt främmande för. Det var kanske inte så mycket bättre förr. Vi kan också i denna gårdshistoria skönja hur svårigheterna med lönsamhet och fattigdom och brist på kapital drabbade bygden under slutet av 1800 talet. Visningen avslutades med ett bildspel av de personer som en gång bott här, där nu Naturvårdsverket har sina djurstallar. Tiderna förändras men människorna är densamma.

Dagens program avslutades med en folkmusikkonsert där Susanne Lind med elever Lisa Larsson och Kristin Svensson framförde låtar från trakten. Här fick vi göra bekantskap med gånglåt från Torbjörntorp, Näckens polska som förenämnde Afzelius son Arvid tecknat upp efter en piga från Helsingegården i Sätuna. Häggumvisan med förklaringar väcker alltid munterhet. Föreståndaren berättade sedan med inlevelse om traktens viktigaste spelmän Brinken, Spele Jonas och Råcka Pär. Särskilt förtjust var i publiken Arnold Josefsson, som varit Susanne behjälplig med att ur Västergötlands Museums arkiv ha plockat fram alla godbitarna. Råcka Pära ättlingar återfanns även i publiken och en speciellt varm applåd kunde förmärkas sedan trion spelat just Råcka Pära Polska.

Sätunas specielle spelman Paul Lund fanns med på repertoaren och de visor som Pauls hustru Märta lärt Susanne Lind kändes gott att höra för den anhöriga, som var församlade i det gamla kapellet.

Applåderna torg inte riktigt slut och som avslutning spelade trion Bjärka Polka som de bara på ett par dagar ledigt kastade fram ur sina instrument

Det var ett kort program denna gång varför publiken tidigt kunde gå ut i den närmast tryckande sensommarvärmen och lyfta blicken. Nog kunde man iakttaga en och annan svala som fortfarande gästar vår bygd. Det var en sån där kväll där de kan ha sagt vi ses nästa sommar, och Susanne nickar bekräftande ty det finns så mycket musik i denna bygd som vi har att dela med oss av.

Bilder från Bygden

Programmen på Hornborga kapell fortsatte på fredagen med att leta bland gamla bilder. Med bilder i handen och bultande hjärta samlades ett stort antal sockenbor till en bildvisning med ett panorama av bilder. Efter en inledning av föreståndaren fanns möjligheter att få bilder förevisade som var inlagda i datorn. Här sveptes från Kapellets egen historia över gårdar, torp och åar och gruppfoton. Svårighet har varit att idag veta vem som är vem, men med tillhjälp av bilder i Hembygdsföreningens ägo som Allan Johansson i Munkgården har sammanställt har stora framsteg gjorts. Men publiken kunde också visa egna bilder och kontakter knöts för vidare arbete med detta detektivarbete att dokumentera de bilder som finns i hemmen spridda ut över slätta.

En av föreståndarens favoriter är bilden från söndagsskolan i Kapellet med lärarna Verner Wernlund i Storegården Sätuna och Johan Jonsson Arvidsgården Hornborga. Alla barnens namn på bilden är idag kända genom ett omfattande detektivarbete i socknarna.

Efter hand samlades alla tätare runt datorn och bildskärmen och det kändes ett tag som det aldrig ville ta slut på de uppslag och önskemål som ställdes från Publiken. Glädjande är att många av de bilder som visades kunde kompletteras med ytterligare namn och relationer. Lokal historiskt arbete och forskning är spännande då man träffar så många trevliga positiva människor som söker och vill verifiera sina rötter i den kunskapsbank som Hornborga Kultur samlar menar föreståndaren. Grundplåten är hembygdsforskaren Hjilmer Johanssons arkiv som ständigt kompletteras med information, som generösa människor delar med sig. Varje generation måste ta ansvar för sin egen tid, vi kan inte slå oss till ro med att hänvisa till de arbete som tidigare entusiaster gjort menar Kapellmästaren, initiativtagaren till denna kulturvecka.

Videokväll med di gamble

Under Fredag kväll bjöds på videofilm från bygden. Harry Krantz har under många år videofilmat och dokumenterat personer och miljöer i sin hembygd. Här en roande intervju med Erland Silberg på Stommen i Hornborga, som sedan 20-talet fram till sin död för några år sedan levat och sett den förödelse som drabbat sjön. Med rappa kommentarer och humor, som var Erlands gåva, berättar han från Ytterbergsudde om sin syn på sjön. Sedan följde några låtar efter spelmannen och allkonstnären Paul Lundh från Tjursbacke i Sätuna, som både på fädernet och från svärfars sida förmedlat låtar och visor från förr. Tack att vi ändå får ha dessa minnen.

Från en 50 tals film får vi sedan följa kända personligheter från Bolumstorp och Bolum. Personer, som vi kanske hört namnen på, men nu se framträda i all sin verklighet. Det var bara en person vi gemensamt inte kunde komma på vem det var.

Harry Krantz tar sedan med oss på en vandring i Hånger, som är hans födelsebygd. Om torpen och småstugorna kan han från gamla kort och per video berätta för oss. Många timmar har han lagt ner på att kunna identifiera de gamle och sedan berätta för oss. Med sorg kunde Harry konstatera, att man brände ner syskonkyrkan i Hånger. Vi kan därför här i Hornborga glädja oss åt att vårt Kapellet är räddat för lång tid framåt.

Efter en lång afton manar föreståndaren auditoriet att gå hem och plocka fram sina gamla kort och på dem notera, vem som är på bilden, så att våra barnbarn kan ta del av det som är nuet. Tids nog sitta de och grämes över bilder, som de inte vet något om.

Väl ute i sommarkvällen saknade vi svalorna flykt ovan taken. Har de redan gett sig av är hösten redan kommen. Vi får se ty vi har två dagar kvar med lokalhistoria här i det gamla Kapellet i Hornborga.

Heljesgårdens Dag och Bilder från bygden.

Lördagen var Heljesgårdens dag. Länsmuseets Ylva Nilsson tog oss med på en resa till denna speciella gård, som nu kommer att bli en mönstergård, för hur Museer i Norden kommer att berätta om 1900 talets jordbrukskultur. Vi lär också att inom Heljesgårdens marker rymmes också spåren till en järnåldersby, som kanske under medeltiden flyttade ner till nuvarande Bolums by, kanske för att utnyttja vattnets energi för mäldhanteringen.

Med kartors hjälp får vi följa byn och gården genom skiftestiderna och noterar att det tog åtskilliga år innan bönderna blev sams om hur de skulle lösa problemen med utflyttningen.

Att sedan skapa en museigård utan ordinarie anslag och finna former för hur den skall finansieras och skötas är en vetenskap i sig. Med museal noggrannhet har sedan personalen inventerat planerat och påbörjat ett renoveringsarbete. Intressant är att man återuppbygger de murar som nu reser sig imponerande längs vägen för att ersätta den, som vägen i tidigt 1900 tal berövade gården. I samarbete med Naturvårdsverket sker sedan vården av gård och äng. Med stöd av hästavelsföreningen kan man med hästen som kraftmaskin sedan plöja och skörda som fordom dags.

Kulturveckan fortsatte sedan med välfylld kvällssalong med en bildvisning, där Gunnar Josefsson i Övre Skattegården Hornborga tar oss med på en resa från 50 talets snövintrar. Med hjälp av Allan Johansson i Munkgården, länken mellan det gamla och nuet, kan vi känna igen de personer som redan lämnat våra socknar. Kopplingen till nuet och arbetet och årets växlingar som bland de sista mjölkbönderna i socknarna lotsar oss Gunnar med varlig hand genom landskapet, stannar upp vid Källegården i Vilske Kleva och avslutar med vackra vintriga bilder vid Hornborgasjön.

En månghövdad publik tackar och lämnar Kapellets 1870 talets atmosfär och går ut i den tysta men friska eftersommarkvällen. Men svalorna tiga ty de har lämnat oss, som också ett tecken på att även kulturvecka har en slutpunkt. Men många lovade dock att följa upp den följande dagens löfte om en vandring bland torpen längs Hornborga tå.

Torpvandring i Hornborga

Ett trettiotal personer samlas i det gamla Kapellet i Hornborga för att orientera sig om Hornborga by. Efter en kort inledande presentation av hur Hornborga utvecklats sedan de första dokumenten från 1600 talet vandrade skaran ned längs Överbyns vattengata fram till ån och den gamla tvättplatsen. Här står det gamla torpet Enstatars, som fått sitt namn av den torpare från Hov som på tidigt 1800 tal tjänte under en Ehn i Hov Bolum. Härav följde att han fick namnet Ehn, vilket familjens döttrar anammade. Att han egentligen hette Johannes Eriksson var det ingen i byn som visste. Här i sluttningen stannar en deltagare till och påpekar att här måste det ha stått en lada eller ett boningshus. Med kartan från den tidiga byn i färskt minne fanns ett förslag till lösning. Här har Stommen en gång legat.

Genom staket kan den tappra skaran med och utan kryckor lotsa sig upp längs Deragårdens skifte för att leta den plats där Sjödalsstugan stod. Här finns avsatser som förbryllar och även här kan en i gruppen förklara. Här bröts sandsten till Kyrkan eller till andra gårdar såsom Botorp. Många förslag till placering av denna nu på Skansen i Stockholm förvarade ryggåsstuga letade sig fram i gruppen, men som backstugan flyttades redan 1898, så finns inget vittne som exakt kan delge var den stod. Föreståndaren kunde dock med stolthet berätta att Sjödalssläkten här först bodde i Klockarebolet, som på 1600 talet låg nere vid ån dit gruppen sakta slingrade sig.

Vänliga och nyfikna kor följde gruppen, men kunde i grindhålet stoppas och avledas.

Nere vid åbrinken kunde gruppen beskåda torpgrunder varav ett tillhörde den stuga, som nu står på Fornbyn i Skara. Med den kända bilden på Grens stuga nedan, så kunde med hjälp av barnfödda i byn platsen identifierats. Längs gamla kyrkvägen drog de vidare till brofästet till den kanske medeltida överfarten vid denna å.

Blexes stuga även den känd genom en bild från tidigt 1900 tal kan skönjas nära Hwassgårdens vattengata. Bland nässlor och taggtråd kan gruppen vila ut och dricka sitt medförda kaffe. Föreståndaren berättar om kyrkans historia från tidigt 1100 tal. Märkligt är hur bygden kunde bära ett så tätt belägna kyrkor. Stormen 1818 fällde kyrkan och ett 100 årigt gräl om en ny kyrka föll prosten på läppen och han kunde föra en ny kyrka på Bolums mark i land 10 år senare, till sorg för övriga i pastoratet befintliga gamla medeltida kyrkor. På dess platser kan vi nu blott i bästa fall skönja ruiner om ens det. Med denna kyrkas historia följer också sägner om trollens angrepp på kyrkan. Om den ovigda klockan Margret som hamnade i Klockehôlet i Ån. Här visste Godsägaren på Bosgården att rätt ange dess plats till föreståndarens belåtenhet.

Med i gruppen deltog många av bygdens döttrar och söner, som livligt deltog i de diskussioner som följer på en presentation. Det är för den lokalhistoriska forskningen livgivande ty utredning om vår historia går ej att genomföra utan samarbete.

Arne Sträng vår nestor inom släktforskning och fd detta bibliotekarie i Skara avslutade resan genom sekler med ett tack en bön vid denna vackra ruin. Detta avslutade Hornborga Kulturvecka och föreståndaren lovade i förtäckta ordalag att det blir nog en till nästa år.

Detta hände under 2001

Påskbrasa