|
Timat året 2003
 Påskbrasa
på påskafton under denna kalla och torra vår.
Det har varit en torr och kall vår, men något eldningsförbud
förelåg inte. Traditionsenligt bjöds på brasa, som Mikko vänligen ställt
till förfogande. Påsksmällar och raketer inledde och samtidigt samlades
kanske ett 60 tal personer från när och fjärran. Personer kom och gick och
inte förrän efter 2 timmar kunde elden lämnas, där två stora ekestubbar
ligger och glöder.
Majbrasa
sista April när solen går ner 2053 vid
Heljesgården med Västergötlands Museum. Det blev en stämningsfull
kväll som alltid. Museet hade ordnat med rytlåtar, me som de var från Lund
som man tagit dessa låtar så kunde inte alla tenorer från Uppsala riktigt
hänga med. Men två damer från Varnhem lät sin ljuva stämma ljuda.
Torpvandring Hakåsen 1 maj
1 maj firande och demonstration vid Soldatgatan Hornborga den 1 maj.
Upptakten till en intensiv kultursommar från Kapellet i Hornborga börjar
med en torpvandring längs den över drygt 250 åriga soldatgatan Hakåsen vid
Hornborga. Här får vi på förmiddagen den första maj följa människor som
alltsedan början av 1700 talet började bebygga området vid socknens slut.
Samling skedde vid Bankestugan kl. 1000 i Hornborga.
I första maj demonstrationen hade ett femtontal entusiaster från bygden och städerna runt omkring samlats för att hedra de tappra soldaterna och torparna under Hornborga by, som med flit och uppoffringar skapat sig ett livsutrymme på utmarken vid socknens slut.
Kapellmästaren vid Hornborga Kultur guidade bland de nio resterna av soldattorpen från förr och som under 1900 talet omvandlats till torp och permanentbostäder. Från 1700 talet och framåt kan man följa spåren av de människor, som har verkat här och som lämnat spår efter sig i form av anhöriga som också kunde skönjas bland de församlade. Under 1900 talet krymte de snålt tilltagna uppradade torpskiftena ihop för att skapa underlag för bärkraftiga småbruk. Här kunde Göran Gustafsson skapa en framtid med rävfarm och äggproduktion, Sven Dahl och Erik Johansson kunde bruka sin utökade mark. Men idag finns blott en brukare och då på en långt avlägsen gård. Tiderna förändras
och förändringarna går med ökande fart. Nu finns blott tre familjer kvar på
Hakåsen, där det förr vimlade av barn och vuxna. Barn och barnbarn är utspridda från Amerika, bygden runt om och Stockholm.
Regnet piskade i ansiktet denna första majs förmiddag, men strävsamt vandrar de fram längs gatan och människorna från förr framträder samlade från kyrkliga arkiv och muntliga traditioner, som bygden är så rik på. Några banderoller bars ej, men vördnaden inför de livsverk som skapats längs gatan var det inte att ta miste på.
Henry Lund tillhör de nya människor som funnit kärlek till bygden och slagit upp sina bopålar längst bort på gatan bland småbrukarnas nu pittoreska ladugårdar, som fortfarande sätter sin präglar
soldatgatan.
Vid demonstrationens slut kom solen och värmde och i skydd av vinden kunde medhavd fika förtäras. Alltmedan flera upptäcktsfärder bland bygdens kulturskatter ställdes i utsikt.
Vi kan bara tillägga att namnet Hakåsen kommer av det förr vanliga ordet
hacka som var ett lätt nedlåtande namn på de ban och åkerbrytande torpare
och backstugesittare, som rensade jorden åt de rikare
gårdsägarna.
Majbrasa sista April när solen gick ner 2053 vid
Heljesgården. Det blev en stämningsfull
kväll som alltid. Museet hade ordnat med rytlåtar, men som de var från Lund man
valt dessa låtar, så kunde inte alla tenorer från Uppsala riktigt
hänga med. Men två damer Sträng från Varnhem lät sin ljuva stämma ljuda.
Söndagen den 25 kl.1500 med
Susanne Lind och Hellen Thun från Danmark och Walle Fôlk med flera gäster.
 
Susanne Lind och Helle Thun och David underhåller. Helle fascinerade
med sin teknik att kula.
Sommaren kom till Hornborgasjön och Heljesgården denna dag. Ett 50 tal
gäster hade hörsammat kallelsen till de vackra ängarna vid museigården i
Bolum i Walle härad. Från fjärran hörs en kulning och fram skrider Helle Thun till änget, där Susanne Lind väntar med sin fiol. Helle från
Danmark har lärt svensk folkmusiktradition under många år och har lockats hit av den
svenska försommaren. Den blomstertid nu kommer i det gamla arrangemanget som vi
känner från svenskbyborna i Ukraina hör denna konsert till. Susanne väljer sedan en polska
från bygdens egen spelman Råcka Pära från Heden i Bolum och pappa Kapellmästaren
var inte sen att kommentera och hälsa publiken välkommen till det tionde
Musik i Änga. Visan om Liemannen avslutar första delen av det nu
traditionsrika Musik i Änga.
Vandringen i ängarna ner bland källor och limommar (kalkugnar) i ängabackarna
lockade fram musik ur fiolen och mera sång från Helle. Solen bränner i de
vårljusa hagmarkerna, där nyfödda kalvar gömmer sig i avskildhet och de
behornade lammen från Gotland vaktar sina vårgamla lambungar från korparnas
lystna blickar. Burna av fiolens
fångande makt återgår publiken till ängarna, där Musikgruppen Walle Fôlk
väntar. De inleder med gånglåt från Walle och underhåller med visor och spelglädje från när och fjärran. De betande
lammen lockas av tonerna och ansluter till publiken, som nu njuter av medhavd
kaffekorg.
Susanne Lind och Helle Thun musicerar i Ängarna
Aldrig tidigare har ängarna varit så vackra som nu efter den vård som
Mikko Svensson och grabbarna från länsstyrelsen bjudit. Aldrig förr har
vädret visat sig på sin bästa sida, trots en hotande kallfront. Med
förhoppning om att kunna fortsätta med musiken i änget även i
fortsättningen strävar publiken upp mot Heljesgården. Den fina
ladugårdsfasaden i skiftesteknik med sina av Stefan Andersson nylagda
vasstak. Även Stefan återfanns i publiken. Vädret, försommarstämningen,
musiken och de betande djuren järnåldersgravarna allt bidrager till att göra
denna eftermiddag till en minnesvärd högtidsstund. Barnen som för första
gången råkar sätta foten i en nyplanterad komokka har även de fått en
upplevelse från livet hur det kunde te sig förr.
Walle Fôlk har
tillsammans med Susanne lovat att komma tillbaka till Kultur i sommarnatten, ett
evenemang som kommer att pågå hela sommaren vid kapellet i Hornborga. Och vad
vet jag kanske vi kan locka tillbaka Helle till en sommarkväll ler Anders.
Fåren och åskådarna visar lika intresse
Korsbackasten
lördagen den 24 maj kl. 1800,
med planerad samling vid
Korstorp - Korsbacken mellan Bjellum och Häggum. Evenemanget regnade bort men
SNF i Skövde ville gärna bli guidade i området, vilket skedde den 5 juni
gör vi nya försök.
Gudstjänst i Hornborga Kapell
Kapellet i Hornborga gästades den 15 juni av Tabor församlingen i Berg som med predikant
Sylvia Silverdahl hade en gudstjänst med musik och sång. Mötet var öppet för
alla. Varje år har vi besök av församlingar som gästar vårt
välbevarade kapell, ett minnesmärke från 1800 talets väckelserörelse.
Torpvandring vid Hofs ängar vid Hornborgasjön
Onsdagen den 25 juni
Hovs ängar badar i kvällssolen, när ett 30 tal hembygdsvänner från när
och fjärran lockats till stranden av Hornborgasjön. I arrangemang av Hornborgs
Kultur guidas de församlade runt från järnåldern genom 1800 talets
skifteshistoria fram till dagens fågelsjö.
Plötsligt lyss vi till en polska av Råcka Pär från Bolum. Susanne Lind
står uppflugen på en sten vid Blixeröret, eller kungagraven som traditionen
förmedlar. Här vid kullen hade mjölnaren Per Svensson ordnat en
förpantningstorp innan skifte drog igång. Hans dotter var sedan mor till denne
Broddetorps store spelman Råcka Pär. Av torpstället ser vi inte annat än en
stenrad under prunkande nässlor nu på Kappagårdarnas mark. Här nere och
granne bodde ännu en moder till en annan av Bolums spelmän, Anders Eriksson
Brink. Nu finns inte någon upptecknad låt från denne spelman utan Susanne
lärde ut valsen efter Råcka Pär. Det troliga är att han haft Brinken, som
lärofader in i musiken värld.
Vandringen går vidare längs vägen ner mot sjön. Kappagårdens historia
växer fram med hjälp av dess nuvarande ägare Arne Lejon och Kurt Kjellman. En
imponerande odlarmöda är dokumenterad längs snörräta breda stenmurar
kvarstående vasstakstäckta ladugårdar av nuvarande ägares företrädare.
Gårdarna har varit i släkten i över 200 år.
Nere vid sjön lyss vi till en avslutande vals av Samuelsson från
Hwassagården i Hornborga by, som vi skönjer i horisonten över den
fågelmyllrande vattenspegeln. Insekter dansar över buskranden att det mer
liknar älvadans än insektssvärmar som leker i den härliga
sommarkvällen.
Här nere vid sjökanten kunde berättas om avselade bonden
Andreasa, en av 1800 talets fiskare, som lämnat spår här nere blott i form av
en rosenbuske och rester av en källare i brinken vid sjöstranden. Han bodde
med sin familj så nära vattnet att när gäddan lekte kunde han gå ut i
farstun och hämta in sin fångst.
Kvällens gullmoln fästet kransade och gruppen hade svårt att skilja sig
från stranden för att längs åkertegar ta sig tillbaka till järnvägsbanken
och starten för vandringen, som varade över två och en halv timma.
Under vandringens slutfas kunde man lyss till deltagare, som tagit Susannes vals
till sitt hjärta och som nynnande drömde sig tillbaka till 1800 öppna
odlingslandskap. Gruppen lovade att återvända till Kultur i Sommarnatten redan
nästa vecka då mera musik skulle bjudas vid det gamla kapellet i Hornborga.
Olga Hellner, Susanne Lind och Louise Schultz har underhållit
bygden i över tio år.
Hornborga Kapell i centrum av Överbyn i Hornborga Socken vid sjön med samma namn återupplivades i onsdags sången och musiken som från förr. I 125 år har byggnaden stått mitt i byn och tjänat som en sammanhållande länk mellan bybor och utsocknes, som sökt dess gemenskap. Samma skedde i onsdags då Susanne&Louise och Olga under sitt musikprogram i serien Kultur i Sommarnatten presenterade låtar från Hornborgasjöns egen opera Trätornas Träsk, följd av en exposé av låtar och musik från norden inklusive en tungvrickar låt från Skottland. Väl framme vid finalen kunde ett trettiotal besökare avnjuta bygdens egen vals av spelmannen Råcka Pär. Ur publiken stiger då Maja Christensson 11 år, som tidigare följt Susanne Linds folkmusikkurs och kunde stämma in med sina äldre kolleger i den härliga valsen.
Susanne&Louise och Olga generalrepeterade inför sommarens
turne.
För Susanne Lind, Louise Schultz väntar nu en turné under sommaren, men vi lovade Maja att vi skall återknyta kontakten med bygdens fina musik i kommande kurser. Detta som tack för att familjen Christensson med rötter i andra kända spelmän från trakten letat fram låtar, som vi trodde inte fanns.
Maja Christensson Anders Eriksson Brinks släkting trakterar
fiolen och för folkmusik traditionen vidare.
Bland publiken återfinnes anhöriga till gamla smedsläkter vid Hornborga bro. När konserten och det serverade kaffet värmt färdigt så kunde vi förevisa den sannolika bostaden för kopparsmeden Otto Moberg som leve på Hornborga bys allmänning i mitten av 1800 talet. Han hade troligen sin arbetsplast nära den gamla bron över ån, där den gamla smedjan en gång stått.
I sanning har Kapellet fortfarande förmåga att skapa broar mellan människor och socknar. Regnet och mörkret denna annars ljusa sommarnatt hindrade inte att man kunde höra försök att återkalla den gamla valsen som har blivit lite av Hornborga Kulturs signaturmelodi denna sommar. Programmet fortsätter redan nästa onsdag kväll med Ord om Orden där Kerstin Norén från Göteborg och Hanna Biljer skall förmedla ortens tungomål till en som vi vet från tidigare evenemang förväntansfull publik.
Ordrik kväll vid Hornborga Kapell
Ordrik kväll vid Hornborga Kapell
Kultur i sommarnatten vid det gamla baptistkapellet fortsatte i onsdags med
Kerstin Norén från Göteborgs Universitet och Hanna Biljer som presenterade
vårt gamla språk. Kerstin inleder med att resa i tiden och landskapet med att
förklara namngivningen av våra socknar och gårdar. Egennamn, landskapsformer
och gudanamn har ofta varit förebilder.
Hanna Biljer bekräftar och diskussionen kommer igång, speciellt livlig blir
den efter en livgivande kaffepaus.
Det gamla språket är som med färg. Man skapade målande ord med enkla
ordstammar och ordsammansättningar, som speglade det gamla jordnära
samhället. Om man som med färg, blandar ord kan nya nyanser och intryck
skapas, som förgyller språket. Det är en ordskatt av omfattande värde, som
nu sakta tynar bort, nu när inte orden längre behövs i vardagen. Nu
återfinns orden i bästa fall mellan pärmar i bibliotek, varför de då och
då måste dammas av.
Humor och påhittighet präglade tiden då orden skapades. Hanna letar i sitt
mångordiga minne och förvånande nog finns många i publiken för vilka orden
är bekanta. Orden bollas mellan publik och panel och lockar till mycken skratt.
Goa môtta är att vara goda vänner, môsahumla är att vara sävlig,
förkullrater är när man blir förvirrad och det är rörigt. Môsakäringar
är dimma över en mossa. Förjumpater är att göra bort sig. Fånöttir
overksam och inte gör något går och slår drum eller sysslolös. Är blott
några exempel på målande uttryck.
Öknamn kom på tapeten och vi lär att ordet har att göra med ordet öka
och tilläggsordet och. Det var inte för att retas utan för att förtydliga en
identitet. Ett gårdsnamn var det vanligaste tilläggsnamnet, andra former var
att ange far el farfar i tillnamnet Kari Pettera Augusta. Kvällen hann bli sen
och väl ute på grannabacken möter oss tornsvalorna, som inte tagit ledigt,
utan ivrigt jagar i sommarnatten.
Under kvällen nämndes Äldre Västgötalagen och Västgöta Bengtsson vid
flera tillfällen, ämnen som Sven Olof Ask skall kommer att fördjupa sig i vid
nästa möte vid kapellet i Hornborga.
berättade Onsdagen den 16 juli under rubriken från Västgötalagen till Västgöta
Bengtsson.
Åter var det dags för en kulturafton i kapellet i Hornborga, som firar 125 års jubileum.
Initiativtagaren till Kultur i Sommarnatten hälsade välkommen med att påminna om Anna Bergström, lärarinnan som för sin tros skull tvingades från Södermanland vid slutet av 1870 talet och var med om att starta den första privata skolan här i baptisternas regi. Den blev så populär att prästerskapet försökte förhindra det. Hon startade också söndagsskolan, som var aktiv i över 100 år ehuru hon själv avled vid relativt unga år.
Sven Olof Ask hade dukat upp en imponerade meny av gamla delikatesser inför ett välbesökt kapell. Lekfullt och pedagogiskt kunde han förmedla Västgötens imponerande litteraturhistoria. Ett av Sveriges äldsta och kanske vackraste handskrivna böcker, Skaramissilet, från mitten av 1100 - talet, kunde förevisas i en planerat nytryck.
Även Äldre Västgötalagen med muntliga rötter från kanske 1000 talet är den äldsta bevarade boken på det svenska språket kunde förevisas i nytryck. Den nedtecknades först i trakten av Vara på kanske 1220 - talet men det bevarade exemplaret, som nu finns bevarat är från kung Magnus Ladulås tid. Språket och dialekten i denna närmast poetiska lagregel med de kladdanteckningar som finns i det bevarade exemplaret ger en god inblick i det tidigmedeltida samhället och är en god referenskälla till vår medeltid. Sven Olof kunde ge många goda exempel på dråpliga formuleringar och tog loven av myten om att Smålänningar skola akta sig för att besöka vårt landskap. Flera av nidingsdåden, som förr straffades med döden, tillhör i dag brott som vi i dessa polisbristens dagar inte ger stora rubriker.
Jesper Swedberg den dynamiske biskopen i Skara försökte att trycka en modernare bibel än den mera kända Karl XII bibel. Han rönte inget gehör hos prästerskapet utan boken hamnade ute bland kvarvarande kolonister i de överlämnade svenska kolonierna. En handfull exemplar av denna utgåva finns dock fortfarande kvar i vårt land.
De första sockenböckerna och senare häradsböckerna följdes av bygdeböcker i samband med kommunsammanslagningarna.
Än i dag måste man bevaka gamla boksamlingar och be den nya generationen att vara rädd om det arv de äldre lämnar efter sig. Fortfarande kan fynd göras vid soptunnan där aningslösa arvingar ämnar kassera böcker, som kan vara av stort värde för bibliotek och forskning.
Intresset för ämnet var stort och då Sven Olof Ask även representerar Föreningen Västgötalitteratur med livlig nyskapar och nytryckartradition kunde hugade spekulanter botanisera bland gamla och nya utgåvor av vårt rika kulturarv. Nästa vecka utlovades bussgång med populäre Åke Andersson, som i över 50 år lärt känna vår bygd och dess människor under sin livsgärning som busschaufför.
Två kulturbärare möts i Kapellet i Hornborga. Hanna Biljer
med vår lokala dialekt och Sven Olof Ask från Stifts och Landsbiblioteket
i Skara med det skrivna ordet i sin hand.
Kyrkgång från Hornborga Kapell till kyrkan vid Bolums tå.
Åke Andersson bygdens busschaufför under 50 år för talan för de 20 tal
"passagerare" som deltager i vandringen. Från Överbyn i Hornborga
går färden alltmedan man lyssnar till gårdarna och torpens historia.
Hovslagaregården i Hornborga friköptes troligen från kronan av Simon och
Amanda Johansson och hustrun har gått till hembygden, som barnens speciella
vän som med gogiven hand delade ut karameller och sockerbitar till besökande i
kapellets söndagsskola. Överbyns karaktär av gammal radby finns kvar, där
gatan slingrar sig mellan gamla och nyuppförda hemman, uthus och lador.
Hornborgaborna har genom åren vaktat sin by och förhindrat att rationella
vägbyggare velat räta vägen genom byn och undanröja det gamla.
Gunnar Josefsson från Övre Skattegården kompletterar och kan berätta att
byns gamla smedja låg vid den gamla bron över Hornborgaån, men att den nu är
riven. Minnena efter smederna som verkat här lockar till allmän munterhet.
Åke drar sig till minnes gamle smeden Folke Jönsson, som underhöll sina
kunder med egna och andras historier. En ny vits som kom i dagen och handlade om
Karl i Deragården, som kom från skogen med ett timmerlass. Han tvingades hoppa
av i backen ner mot bron i ett försök att stävja sina hästar. I hoppet slet
han upp ett fult sår på björnsaxen, som höll timret på plats. Hjälpen var
strax till hands, då smeden vant lappar ihop honom. När smen senare relaterar
denna händelse berättar han att Karl hade blivit riven av en björn.
Fortfarande lever historierna efter smen i bygden och är aldrig för sent att
uppteckna dem.
Hornborga mejeri har sin egen historia, men endast två små timmerstugor
längs åbrinken minner om Sander Vilson och Annas strävan att finna en
utkomst. Nu finns det blott 2 mejerier kvar i länet!
Området mellan Hornborga by och Bolum by, där större delen av Broddetorps
samhälle nu ligger kallades förr Heden eller Hea och var förr de fattigas
tillflyktsort. Minnet av de tidiga människor, som levde här är borta, men
fortfarande kan vi spåra minnesmärken från några av de backstugor, som
föregick samhällsbygget här nere. Lovisero eller som det kallades förr
taskesa le (grinden mellan byarna Bolum och Hornborga) står som ett litet
smycke längs Heavägen vid infarten. Här bodde Källebacka Lars från
Segerstadsfalan, sedan han fått ärva stugan efter sina systrar Tretaskatösera.
Lovisero som fått namn efter Källebacka Lars hustru och låg vid grinden
let mellan Bolum och Hornborga, och är idag ett av de sista resterna från
ortens tidigaste bebyggelse.
Infarten till samhället kantas nu av moderna villor från tidigt 1900 tal,
där var och en har sin historia. Järnvägen kom för 130 år sedan och
möblerade om i samhället, nya vägar drogs och handelsställen växte upp och
gick omkull. Trekanten, Fyrkanten, Vänersnäs och Liljedal är fastigheter som
vittnar om denna tid. Längre upp mot kyrkan möter oss namn som Lyckebo och
Lugnet, som dock har rötter från småstugebebyggelsen med början av 1700
talet.
Väl framme vid kyrkan möter ett sent kvällskaffe, allt medan solen röd
och grann går ner över Hornborgasjön.
den 20 augusti. Barn från dagis i Broddetorp och Lerdala smalades i det gamla
kapellet i Hornborga. Musikhandledare Susanne Lind spelar upp en musiksaga för
barnen mellan 3 och 6 år. En flicka från Göteborg som tidigare sett föreställningen kom med pappa, som hittat annonsen i Biblioteket i Falköping. För
traktens barn blev det en möjlighet att få se mormors eller farfars
söndagsskolelokal. Här har barn i över hundra år fått sina första
lärospån i en populär söndagsskola.
Susanne leker fram sångbara melodier på sina instrument i
landet "Instrumentalien".
Susanne har skapat föreställningen tillsammans med barnen i Lerdala och
där testat utformningen. Musik, melodier och lek för att komma i kontakt med
musiken och musikinstrumenten. En musikalisk kortsaga om fiolen fioli och
pyttelilla fiolej som vandrar till kungs för att ge musiken frihet. Barnen
lär sig musikinstrumenten, får lära namnen på sin kropps och instrumentens
olika delar. Med lek, hopp och dans upplever barnen en stunds sång och glädje
och den primära blygheten är efter en stund som bortblåst. Susanne&Louise
återkommer den 20 augusti med en folkmusiksaga för lite äldre barn på samma
tid kl. 1000.
Susanne spelar och leker med barnen.
Glada barn från bygden deltog i musikspelet i kapellet i
Hornborga
den 30 juli. Amatör arkeologen och ornitologen Leif Arvidsson berättar om stenåldersfynd och boplatser runt Hornborgasjön.
Med ett omfattande bildspel tar han oss med på en vandring efter den
avsmältande inlandsisen och kan inför en imponerad publik avslöja alla de hundratals boplatser och uppehållsplatser, som
han genom idogt sökande under ett 20 tal år bringat i ljuset. Leif har utvecklat en alldeles unik förmåga att läsa landskapet
och finna de boplatser som legat i strandlinjen av den forna Hornborgasjön.
En liten skärva av Kinnekulle flinta har banat väg för intresset och alla fynden.
Lihultyxor
och andra yxformer som burit olika tidsåldrars prägel under tusentalet år vittnar
om en imponerande kultur och levnadskonst hos dessa bygdens tidigaste innevånare. Bilden av dessa
de tidigaste människorna med dess lämningar och enkla hantverk vittnar om att
fisket var viktigare än jakten. Mängden av fynd och boplatser visar att sjön
dels tidigt varit bebodd och varit en viktig handels och näringsfångsplats.
Efter hand som jordbruket utvecklas flyttar befolkningen till därför lämpliga
platser men människa behöll sin förmåga att hantera flintan och förfinade
tekniken till utsökta instrument och pilspetsar. Gånggrifternas och
hällkistornas tid bryter in och snart är vi framme vid tiden mellan
den gamla och nya religionen. Leif Arvidsson har visat att amatörerna har en
viktig plats i upptäckandet av vår arkeologi och historia. Utan människans upptäckarglädje och spontanitet så hade vi inte haft mer än en
handfull boplatser att referera till. Men nu har bilden av den tidiga människans
möte med vår bygd tagit ett stort steg framåt. Leif har med sin entusiasm
fått myndigheter att göra närmare utforskningar och har bidragit till att
dokumentera människans tidigaste vän hunden. Det är de första tidigaste
dokumenten på att hunden varit vår följeslagare redan vid isranden. Leif
kunde också visa exempel på de fynd som hans nu vana öga kunnat avslöja i
plöjd som oplöjd mark. De utsöktaste pilspetsar blandat med yxor av flinta
och andra bergarter avrundade en välbesökt afton vid kapellet i Hornborga.
Nästa besök vid Kapellet kommer att bjuda på bilder och fakta kring alla
våra torp och gårdar från 1700 talet och framåt.
Leif Arvidsson visar upp en stenåldersyxa en bland många av de
fynd han gjort runt Hornborgasjön.
Onsdagen den 6 augusti. Torp, gårdar och bilder från
förr. Kunskap som vuxit fram ur studier från
våra kyrkböcker, skifteshandlingar och gårdsarkiv. Identifiering av
fotografier. Ta gärna med gamla bilder, som Du behöver hjälp med.
Hornborga Kultur lägger pussel
Att lägga pussel med gamla bilder, som nästan ingen vet vem det
föreställer tillhör idag en del av hembygdsrörelsens uppgifter. För detta
ändamål samlas ännu en trogen skara hembygdsentusiaster, vid kapellet i
Hornborga till Kultur i Sommarnatten. Denna gång inleddes med baptiströrelsen
i Hornborgas historia sett ur protokollsböcker och medlemsmatriklar. Ca 350
medlemmar har registrerats under kapellets över 125 åriga historia och nästan
lika många är döpta inom församlingen. Rörelsen var tongivande för
församlingar runt omkring och Hornborga Baptistförsamling som den sedan 1871
kallades blev moderförsamling till Falköpings, Skara och Götene. Imponerande
ledargestalter som Lars Johan Jonsson och hans systerson Johan Vilhelm Jonsson
vid Arvidsgården och Backgården Hornborga förde församlingen genom kyrkligt
motstånd och svåra kriser till stora medlemsframgångar. Viktiga kulturella
insatser gjordes i och med starten av en vardagsskola och en söndagsskola vid
kapellet med en egen skollärare. Församlingen blev också fristad för många
av de människor som led brist på ekonomiska möjligheter i slutet av 1800 -
talet då resa till Amerika hägrade i släptåget till de missväxtår som då
rådde. Först i början av 1980 talet tynar skolan och verksamheten bort i
brist på elever och kraft hos de ur familjen Wernlund från Storegården
Sätuna, som tagit över ledarskapet.
Resten av kvällen ägnades åt den bildskatt som finns samlad i föreningen.
Plötsligen dyker kapellets egen lärarinnan Anna Bergström upp på en
bildskärm. Lika snabbt kan Monika i Bjellum identifiera henne.
Fördelen med denna form av samling kring våra hembygd är att det alltid finns
någon kan lämna sin pusselbit till detta gigantiska pussel genom att namnge en
föräldrar eller en släkting. Bilder som annars förblir anonyma glömda i en
byrålåda, får plötsligen liv och först sent på kvällen vill man bryta
upp. Trogna besökaren från orten krävde en repris av denna programkväll
innan de sent hastar hem. Nästa gång blir det poesi i sommarnatten, då
kapellet gästas av Christina Andersson från Skara.
Bilden av den mångomtalade Anna Bergström som var med att starta skolan och
söndagsskolan i Hornborga i början av 1880 talet.
Bilden visar delar av den aktiva församlingen vid Hornborga kapell från
omkring 1910 där auditoriet kunde hjälpa till att identifiera tidigare okända
medlemmar. 10 talet av medlemmarna kan identifieras men ännu finns pusselbitar
att lägga på plats.
13 augusti. Kvällens gäst är Christina Andersson från Skara
som läser dikter och sjunger visor från när och fjärran. I sommarnatten en promenad
längs vattengatan, ner till ån om sommarkvällen lovar.
Poesi vid Hornborga Kapell
Prästdottern från Värmland Christina Andersson boende i Skara kunde med
sin poesi och viskväll trollbinda ett välfyllt Kapell i Hornborga. I sitt väl
genomarbetade program med temat sommaren bjöd hon på dikter av Sveriges alla
författarprofiler. Vår förste poet Wivallius besjöng sommaren tillsammans
med Fröding. Göran Tunström och Astrid Lindgren. Vilsamt stillsamt som i
andakt omsveptes vi av toner och ord besjungande den svenska sommaren. Ett
omfattande arbete hade artisten lagt ner för att för förljuva denna afton.
Akustiken i det gamla kapellet är som gjord för dikten och sången och hur
många toner har inte försvunnit ut på grannabacken vid Hornborga Överby
sedan Kapellet för 125 år sedan byggdes. Efter sedvanlig gemytlig kaffestund
tågar den samlade skaran under livlig diskussion om fägator, vattengator och
ryggåsstugor ner till Hornborgaån. Här passerade fordom den gamla kyrkvägen
och hit hänvisades byns numera okända backstugesittare, som fattiga men stolta
höll sitt hem i helgd med utsmyckning och prydnad. Enstatars stugan ett enda
kvarvarande minne av denna tid ligger nere vid stranden och här bodde
skomakaren Johannes Andersson med sin fru Lotta och deras barn, som senare tog
över hantverket. Stugan är vad bygden har kvar att visa sedan inte mindre än
tre stugor blivit föremål för hyllning, men å annat håll. Sjödahlsstugan
som nu finns på Skansen, Grensstugan vi återfinner i Fornbyn i Skara och sist
Bankastugan som är bygdens egen fornstuga men som ligger på andra sidan ån.
Nästa vecka gästas Kapellet av Susanne&Louise som bjuder på en
barnföreställning i musikens och folksagans ton, Ragnar Sigsjö kommer att
berätta om våra fem rivna kyrkor och Walle Fôlk spelar musik från hela
världen. Kultur i Sommarnatten avslutas med en hemvändardag den 23 augusti.
Barnkultur vid Hornborga Kapell.
Precis som förr kom barnen åter till det gamla kapellet i Hornborga. Inte
för att höra guds ord i söndagsskolan utan för att uppleva en folkmusiksaga
med Susanne&Louise. Den numera välkända duon från Skövde reser land och
rike kring och ger barn en populär och befriande sagostund och
glädjeupplevelse.
Men först måste de ha ett glas saft och en kaka efter den långa promenaden
från Broddetorps samhälle till Överbyn i Hornborga, där kapellet ju
ligger.
Raskt serverar Gunnel nykokt saft med kaka till alla de sextio
förväntansfulla barnen, som erhåller biljett till föreställningen.
Väl bänkade i den gamla salen med de minsta barnen längst fram övervakade
av sina lärare, får barnen följa med in i sagans land. Med trummor, fioler
och trolska besvärjelser och sång leds barnen tillsammans med fiskaren och
hans hustru in i en förtrollande värld. Den elaka forskarlen rövar bort
parets nyfödda dotter Ura och han håller henne fängslad i åtta långa år
och först sedan ett talande träd avslöjat besvärjelsen kan paret få
tillbaka sin dotter.
Publiken är med och hjälper det fattiga bedrövade paret, men inte förrän
prinsen och riddaren kommer för att gifta sig med dottern får vi det lyckliga
slutet, som hör de gamla sagorna till från länge länge sedan.
Barnkultur är viktig menar kapellmästaren och initiativtagare till denna och en
tidigare barnföreställning vid kapellet under en innehållsrik kultursommar
vid kapellet i Hornborga. De är barnen som skall ta över och det är viktigt
att de får tillfälle att få en lekfull kontakt med de kulturskatter som
bygden ruvar på. Inga kostnader får därför sparas för att ge barnen en
kulturupplevelse i kontakt med leken, musiken och poesin.
Redan i kväll blir det mer musik med Walle Fôlk och kulturhistoria då
Ragnar Sigsjö kommer att berätta om bygdens alla förstörda kyrkor från
medeltiden och på lördag blir det hemvändardag med massor av överraskningar,
berättar han vidare. Och därmed skulle kultursommaren vid Hornborga vara slut.
I sluten och samlad ordning går barnen tillbaka till sin skola och sin
vardag med sina lärare och tyst ligger det gamla kapellet, som det alltid legat,
mitt i vägen för den allt tyngre och bredare jordbruksredskapen som måste
fram.
Den glada musikgruppen Walle Fôlk
och kyrkantikvarie Ragnar Sigsjö
onsdagen den 20 augusti
Efter 2 månader med kulturprogram och barnföreställningar öppnar Kapellet
i Hornborga dörrarna för en final med Walle Fôlk och kyrkantikvarie Ragnar
Sigsjö.
En välfylld lokal flödar av sprittande toner, liksom förr fyllde det nu
125 åriga kapellet. På önskemål kunde Ingemar munspelaren i gruppen spela
sin underbart vackra ton hyllande dottern Lena. Ett och annat öga tårades av
de känslor som musiken kunde förmedla.
Walle Fôlk från vänster Håkan Milton, Ann-Marie Milton, Karl-Erik Wiberg,
munspelaren Ingemar Sanfridsson, skönsjungande Carl-Olof Engström och Arne
Algotsson
Ragnar Sigsjö tar sedan över och berättar vad vi vet om de kyrkor som
försvann 1821 i samband med att tornet till Hornborga kyrka blåste omkull och
en ny kyrka byggdes i Bolum. Numera känd som Broddetorps kyrka. Utgrävningen
av kyrkan i Hornborga är det enda dokument vi har över de fem kyrkorna som
förr lockade till besök från 1130 talet och framåt. Skisser från våra
Kyrkor tecknade av en av Magnus Gabriel De la Gardies medarbetare Peringskiöld
finns dock kvar på Riksantikvarieämbetet. Mest märkligt är nog ända
Broddetorps gamla kyrka med sin av sandsten uppbyggda långhus, dess märkliga
ljusbord, som nu finns bevarat i Skara samt det ännu märkligare antemensalet
ehuru misshandlat som finns som ett unikum i Statens Historiska museum. Detta
sistnämnda konstföremål kan numera dateras och forskning ger vid handen att
det kan vara tillverkat i Västergötland. Fyra dopfuntar har varit på driven i
bygden men spårats och omhändertagits på olika museer. Tidig medeltiden
måtte ha varit en guldålder i dessa trakter, där man kunde kosta på sig en
kyrka i varje by. Nu återstår blott fyra ödekyrkogårdar, som far illa av
utebliven skötsel, som var ett av incitamenten till att kapellet i Kultur i
Sommarnatten tagit upp just detta ämne.
Efter en efterlängtad kaffepaus berättar Ragnar om i arkiven återfunna
dokument som berättar om medeltidens stormän, som gav bort gårdar och åkrar
till själens frälsning.
Ragnar Sigsjö i livlig diskussion Med Monika Carlsson Bjellum
kring den åker öster om vägen vid Broddetorps gamla kyrka, ett namn som
fortfarande kan spåras i bygden.
Walle Fôlk avslutar aftonen med glad och sprittig musik interfolierat med
god och sedelärande berättelse helt i kapellets anda, innan lokalen tömdes
för att besökarna därute skulle möta den mörka augustinatten. Men
tornsvalorna som hela sommaren följt evenemangen från läktarplats i takôfsa
har nu gett sig av och markerar sommarens slut.
Lördagen den 23 augusti kl. 1000 - 1600. Vi kommer att avsluta
Kultur i sommarnatten med en hemvändardag, där utflyttade
sockenbor får bekanta sig med vad vi vet om deras hem, gårdar och anhöriga i
svunnen tid.
Vi samarbetar med
Broddetorps Hembygdsförening, som arrangerar en
kistöppnardag.
Falbygdens Museum har lovat att låna ut material från
Laffastugan, som Bolums hembygdsförening ville ha till hembygdsstuga, men som tyvärr fick läggas ner på grund av sabotage.
Samtidigt skall vi visa vad
bygdens händer, Hornborgasjöns hantverkare kan forma.
Bolums Skiftesslag som lovat att visa Skoges el Flinkes stuga
på Askebacken mellan Bolum by och Boluma kyrka.
Hemvändardag i Hornborga Kapell
Hemvändardag i Hornborga Kapell
Lördagen den 23 augusti ordnade Hembygdsföreningen i Broddetorp,
Hornborgasjöns Hantverkare, Bolums skifteslag och Hornborga Kultur en gemensam
hemvändardag för att visa upp vad socknarna i sydöstra hörnet av
Hornborgasjön har att uppvisa.
Kapellet fylldes snabbt av intresserade återvändare, som letade sig fram
bland arrangörerna och många nya ansikten kunde skönjas. Det är roligt att
träffa anförvanter till dem som en gång levat i bygden menar initiativtagaren
Kapellmästaren vid Hornborga Kultur. Denna kontakt är viktig för att vi skall
kunna upptäcka och beskriva vår hembygd. Här får vi en bild av hästen
Grålle vid Backgården i Hornborga. Här kommer ett gammalt foto av
konfirmander, alla tidigare okända alvarligt stämda tonåringar med
kyrkoherden i mitten. Kortet får plötsligt liv genom att ungdomarna kan
namnges.
Med datorns hjälp och en växande bildskatt kunde många frågetecken rätas
ut och förhoppningar ställas på att få veta mer om den egna fädernegårdens
historia efter hand som nya fakta kan letas fram i databasen, där den så
kallade Bolumsamlingen utgör grunden. Detta är en kulturskatt som bondsonen
från Bolum lämnade efter sig och som förre bibliotekarien Arne Sträng vid
Stifts och Landsbiblioteket i Skara räddade undan boutredarens
rensningsauktion. Nu kan vi glädjas åt alla de uppteckningar och forskningar
som denne Hjilmer Johansson lämnade efter sig och som är en guldgruva för en
intresserad hembygdsforskare.
När den egna släkten var utredd kunde gästerna glädjas åt vad
Hembygdsföreningen samlat ihop vid sin "kistetitt". Mest charmerande
var ett bröllopslakanset, som var från ett ungt 1900 tal avsett för Selma och
Sandera Wilson i Hornborga. De anlade Hornborga Mejeri. Boende i en ryggåsstuga
nere vid åbrinken startande de sitt lilla mejeri vid Hovslagaregården, byggde
sedan svinstall och större lokaler vid den gamla nu rivna bron medan de sakta
byggde upp sin verksamhet. Hustrun var utlärd mejerska skapade ost och smör,
som hade stor åtgång inne i Falköping, medan maken var verkmästaren som
skapade byggnaderna. "Sov gott" står prydligt broderat på deras
lakan och kärleken och värmen strömmar emot oss när vi åter drar oss till
minnas deras livsverk här nere vid Hornborga bro.
Från väggarna kunde hembygdssonen Hjalmar Arlemans konstverk blicka ner
från väggarna i en miniutställning om hans konstnärliga skapande. Men vi
kommer också att minnas honom som den man som startade Hembygdsföreningen i
samband med att han ordnade Bankestugan på 1920 talet och att det var han
räddade undan vår nu hyllade Ekornavallen från förödelse.
Hornborgasjöns hantverkare visade upp sina alster och det är en lek i färg
och form, som flitiga fingrar under mörka vinternätter skapat. Fågelholkar
och nubbeskåp i olika fantasifulla skapelser vittnar om att den hantverks och
möbelsnickartradition som gjort bygden känd fortfarande gör sig gällande.
Höjdpunkten på dagen är när Susanne Lind presenterar bygdens egna låtar,
som hon letat fram i Västergötlands museums arkiv. Här framträder spelmannen
Brink från Kappagården, Råcka Per från Heden vid Bolum och rusthållaren
Johannes Samuelsson från Hwassagården i Hornborga. Alla med sin egen musik.
Susannes framträdande är frukten av många timmars letande i arkiven och från
grånande papper kan tonerna leta sig tillbaka till den egna hembygden.
Sonen David Wärn 3 år hittar på allehanda upptåg i den frestande lokalen,
men så är han ju som många andra här i trakten ättling till den berömda
Afzesläkten.
På vägen hem från mötet i Kapellet stannade många till vid
Skoges stuga vid fattigtån eller Askebacken. Här kunde Gunnar Petersen från
Heljesgården och Karl Erik Andersson Garpegården från Bolums skifteslag
presentera de forna innebyggarna i denna sägenomspunna backstuga. Arne Lejon en
trogen hembygdsman kunde verifiera myten om vad som hände snövintern på 50
talet då gubben Skog blev insnöater. Arne var nämligen med om att gräva fram
honom. Man sökte kontakt med honom via skorstenen och konstaterar att han
levde, då därnerifrån mörkret svarades att det var nog bra men det var ont
om syre. Väl framgrävd kunde gamle målare Skog få ett välbehövligt mål
mat inne hos grannen i Böljan.
Vackert porträtt av målare Skog från Askebacken i
Bolum.
Intresset för det gamla och våra minnesmärken från en svunnen tid är
påtaglig och besökstiden rann iväg denna leende lördagseftermiddag.
Slut för Kultur i Sommarnatten vid Hornborga Kapell.
Forskarvandringen runt Sätuna Lôdda får vi inte glömma.
[ Start ] [ Uppåt ] [ 1995 ] [ 1996 ] [ 1997 ] [ 1998 ] [ 1999 ] [ 2000 ] [ 2001 ] [ 2002 ] [ 2003 ] [ 2004 ] [ 2005 ] [ 2006 ] [ 2007 ] [ 2008 ] [ 2009 ] [ 2010 ] [ 2011 ] [ 2012 ] [innehåll ] [ början
]
sidan uppdaterad
2015-04-11
| 
2003