Branden i Brunnhem 1790
Ur Stockholmsposten den 3 mars 1790.
År 1790 den 14 februari, som var en söndag om 2 em. kom elden lös i
Brunnhems by och utbredde sig så hastigt att innan kl. 5 samma em. då den
lyckligen blev dämpad 5 3/4 Hemman blev lagd i aska. Endast Åboerne på 3/4
Hemman fingo sina Mangård bergade. De övrige blevo husville men alle
utgörande 116 personer sågo sig försatte i en gemensam minskning af otröskad
gröda, spannmål och alla övriga livsmedel för detta år jämte större delen
av deras husgeråd. En Åbo mistade 11 Nötkreatur och 3 höstar, hvar förutan
några och 20 får, tillhörande 3:ne särskilte innebrände ägare blevo
innebrända. Man skulle undra, at en på ljusa dagen yppad vådeld så kunnat
öfverraska dessa olycklige Åboer, at de ej en gång kunde utsläppa Kreaturen;
men denna undran försvinner, då man får veta då man får veta at den ene
hade en sjuk moder, den andre flere värnlösa barn att först rädda utur
lågorne. Denna var författad av Olof Sundholm.
Ögonvittnet Johan Fagrell skriver till sin bror
I söndags kl. 1 eftermiddag till kl. 4 lades under häftig storm i glöd och
aska 24 hushåll derutaf 166 personer miste till stor del sitt alt lösa
jordiska och blewo husville. Elden brast lös strax up för mig at min närmaste
granne bak om min ladugård, min tom min kyrka och nedre bydelen med mycken
plats både då och i aftens äntligen räddades. Läs mer i Falbygden 12.
Gårdar
Hökaberg
Kongens i Brunnum Jonas Nilsson f1817
Rörande makarna Jonas och Johannas personliga och inbördes förhållanden är ej
mycket att säga. Deras liv förflöt i allo lugnt och stilla och slutet var endast
kvällen på en lång arbetsdag.
De ha dock likväl efterlämnat några minnen av sig både bland avkomlingarna
och folket i orten och ännu levande åldringar minnas dem som arbetsamma, stilla
och försynta människor, som, ehuru icke menlösa, aldrig gjorde något väsen av
sig.
Vad som i främsta rummet bidrog till att man uppmärksammade Jonas var det
honom vidlåtande binamnet ”Kongen” – till förebyggande av misstag oftast utökat
med ”i Brunnum”, ty i något annat avseende skilde han sig icke från andra – men
man gav akt på honom, undrande vad som föranlett detta. Och den saken skall
nedan avslöjas.
Sin hemmansdel i Smedsgården hade Jonas erhållit i arv efter föräldrarna och
mot lösen av sin avlidna systers omyndiga dotters andel.
Före innan Jonas år 1848 tillträdde gården som ägare hade han innehaft den som
hälftenbrukare och enligt vad som i arvskiftet upplyses mycket förbättrat
densamma.
Jonas Nilsson flyttade 1877 från 3/8 mtl Smedsgården till 1/24 mtl Hökaberg
och samma år hustrun dog till mågen Frans Gustaf Andersson i Öja Norra
Bosgården, där han slutade sina dagar.
Enligt anteckning i arvskiftet efter dem av den 8 nov 1847 – 13 jan 1848,
hade Jonas Nilssons föräldrar kommit i besittning av sin andel i hemmanet
Smedsgården på så sätt att fadern Nils Jansson ärvt 1/8 mtl och (tillsammans med
hustrun Ingrid Jonsdotter) av hans syskons förmyndare köpt deras (vardera?)
ärvda 1/8 mtl ibm – enligt köpebrev av den 28 mars 1804, varå de erhållit
häradsrättens fastebrev den 2 juni 1812. Hemmansdelen utgjorde enligt sagda
arvskifte 1/4 mtl. Jonas ärvde, delvis med hjälp av föräldrarna upprättat
testamente därav 7/48-dels och systerdottern 5/48-dels mtl, vilken senare del
han köpte å offentlig auktion den 25 april 1848.
Hustrun Johanna lever emellertid, trots sin något tidigare inträffade död i
nästan friskare minne än mannen och omtalas som en glad och språksam kvinna. Men
man har, i fråga om hennes uppföranden som maka och husmoder inget att anmärka.
Ja, det har man nu icke egentligen häller mot hennes prat- och skämtsamhet – för
på något sätt skvalleraktig eller anstötlig var hon visst icke. Det fanns
däremot andra som var en del av det sistnämnda och gärna sprang omkring med vad
de fått höra av henne – folk äro ju av naturen en smula elaka – och detta
medförde att såväl mannen som hennes broder Lars, som hos makarna erhållit en
fristad under sina senare uppväxtår, kröntes med var sitt kanche icke alltid så
oförargliga ”kläknamn”.
Jonas kallades därigenom som nämnt ”Kongen” och Lars erhöll binamnet ”Kocken”
eller ”Konges Kock”.
Det förstnämnda namnet uppkom på så sätt, att Johanna efter ett av henne och
hennes Jonas avlagt besök på ett stormöte på Axvall - enligt annan uppgift varit
närvarande vid invigningen av Västra stambanan – och därvid fått se riksens
högste styresman, vid samtal med grannkvinnorna fällde det olyckliga yttrandet,
att:
”Um min Jonas hade hatt lika fina klär, så hade han sett så bra ut, han!”
Detta yttrande, vittnar om att hustrun, måhända med fog, ty det behöver inte
betvivlas att mannen i sin ungdom varit en rätt ståtlig karl, kände en viss
stolthet över honom, och gav sin beundran det uttrycket. Jämförelsen mellan
mannen – den oftast en smula lortige bonden – och kungen – den fina herremannen
– måtte dock förefallit kvinnorna något ”vågad” eller ”lyckad”, i varje fall
”trolig”. – Och när Jonas i detsamma kom knallande ute på gården i sina
sedvanliga vardagskläder och den ena av kvinnorna – tagande fasta på skämtet –
utropade:
”Se, nu kommer kongen!” – så var ”namnet” givet.
”Kocka” – namnets uppkomst var analogt med kunganamnets och kom så till, att
Johanna en gång i andras närvaro, vid tal om hur hon, i anledning av en viss
svårighet för att gå, orkade utföra en del förekommande tyngre göromål, i avsikt
att berömma sin omhändertagna yngre broder Lars, sade:
"Åh, dä jär le min lelle kock”
Och det ville inte mer till för att pojken skulle få ett namn, som följde honom.
Dylika ök- eller känningsnamn voro i orten mycket vanliga, och knappast någon
enda fanns som icke tilldelats ett sådant. En del sådana namn voro traditionella
eller m.a.o. följde ägarne till den eller den gården, såsom massen, pecken,
rumpen, truls, käringen, böxen, m.fl., andra återigen följde släkten, såsom t ex
faltina o mårtena, medan den tredje gruppen bestod av den förstnämnda sorten
(orsaksnamn), men sedan funnos därjämte namn föranledda av alla de nämnda
sorterna, varibland kunna nämnas Rumpes Johanna, Mårtena-Jonas och Konges Inga.
Johanna var bördig från Rumpegården och det första av dessa namn var det
varunder hon i ungdomen var mäst känd, medan det sistnämnda var det, varunder
kungens älsta dotter bäst igenkändes.
Jonas och Johanna voro båda halta, den förre dock endast på sin ålderdom till
följd av s.k. gikt. Johanna var emellertid i någon mån halt ända från barndomen,
fast det svåra tidvis och med åren var värre. Orsaken härtill påstås ha varit,
att fadern, som var mycket begiven på spirituosa samt i fyllan och villan
företog sig en hel del galenskaper, varpå han sedan likväl ångrade, vid något
tillfälle hade behandlat henne illa – Gångna tiders människor frågade ej mycket
varken på sig själva eller sina barn och gelikar.
Trälåsen
När Kongen i Brunnhem skulle gifta bort den näst älsta av sina äg döttrar, var
det som alltid vid sådana tillfällen ett fasligt ordnande med mat och allt vad
till ville och varor av stort värde anhopades i visthusboden. Nu befanns
emellertid att en ordentlig lås för detta viktiga förvaringsrum saknades och
frågan om insättandet av en ”redier trälås” kom under debatt, ty det ville man
naturligtvis ej vedervåga, att något av den värdefulla bröllopsmaten skulle
bortstjälas – en hel del gott folk i orten voro nämligen så funtade, att man ej
kunde känna sig säker på att få ha anrättningarna i fred.
Jonas skulle därför träda i författning om denna sak, men han råkade innan det
kommit så långt, att tänka på att den utgiften kunde kanche hans son Gustav, som
på grund av bräcklighet i det ena benet var oförmögen till rörligt arbete,
bespara honom. Sade därför till fruntimren :
”Vi brur uss ente um å säta in nô’n lås. Dä kan vå’n Gustav seta ve dôra å
vakkta. Han ä möe säckrare än nô’n trälås”.
Och därvid blev det – men från den stunden fick den av sin sjukdom ändå nog så
olycklige dras med att av byns vettvillingar benämnas för ”Trälåsen”.
För sin son Gustafs åkomma, omtalad som benröta, sökte föräldrarna all bot den
tiden bjöds men ingenting hjälpte.
”När’en sa köpa hälsa, så får en minsann ente möe fôr stuvern, sa Trälåsen”, har
man i Brunnhem till ordstäv. / Stock 1948
Ordspråk
”Sa en köpa hälsa, så får en ente möe fôr stuvern”. Orden yttrades av ”Trälåsen”
efter ett besök hos läkare, som ej förmått något mot hans åkomma.
Örekullen
Klåckaren Oluf i Stenstorp vittnade 1660 att han för 40 år sedan då Drake
var landshövding
LarsAndersgården
Lars Andersgården i Brunnhem hade – som av den anförda muntliga berättelsen
framgår – förr i tiden innehafts av en länsman, som där utövade sin myndighet
när han år 1691 28/2 avled. Det var efter denne länsman, vars namn var Lars
Andersson, som gården erhållit sitt namn. Gårdsnamnet skrevs emellertid därjämte
även Länsmansg. och Gamle Länsmansg., det sistnämnda antagl. till skillnad från
den senare tillkomna Länsmansgården i Segerstad. Hemmanet var i det längsta av
krononatur samt var upplåtet under s.k. åborätt och skattelöstes först 18 .
Åbyggnaderna i hemmanet bestodo enligt 1861 hållen syneförrättning av manbyggnad
och ladugårdslänga. Den förra utgjordes av en av timmer uppförd byggnad under
tak av halm och torv, 36 fot lång, 19 fot bred och 9 fot hög samt indelad i
stuga, förstuga, kammare och kök med visthusbod på vinden. Ladugårdslängan var
dels av sten och dels av s.k. skiftesverk samt låg under tak av halm och poll.
Denna var indelad i stall, ladugård, svinhus, loge, två lador och redskapsbod.
Trädgård fanns också och bestod av i synnerhet yngre fruktträn och buskar men
saknade den tiden å andra håll vanliga humlegården. Laga skifte av byn
verkställdes år 1854 men var vid anförda syneförrättning ännu ej fastställt.
Rörande gårdens innehavare under 1700-talet är mycket litet känt men det omtalas
att dessa i den mån de bodde där alltid råkade i olyckor och måste överge
densamma.
Den siste av en släkt som under ett par generationer innehade gården tog in
förgift och blev av rackaren begravd på den s.k. Bymossen. Alla olyckor som
drabbade gårdens innehavare skylldes på den där fordom bosatte länsmannen, som
genom begången orätt ansågs ha dragit förbannelse över densamma. På grund härav
ville slutligen ingen bo på gården, som alldeles råkade i förfall. Under början
av 1800-talet förvärvades åborätten å gården av en jordbrukare från Åsle, vilken
med hjälp av flera söner satte densamma i stånd och upprättade de förfallna
åbyggnaderna. Denna familj, som inom parentes sagt, måtte ha varit av ett
fördomsfriare släkte än de gamla sockenborna, synes där ha redat sig någorlunda
drägligt och ”erövrade” så småningom den ena gården efter den andra dels genom
giften och dels genom köp, så att nu något över hundra år efteråt knappast någon
finnes där i trakten som ej äger frändskap med dessa invandrare.
Inom loppet av några decennier invaderade denna invandrarsläkt helt eller delvis
de flesta gårdarna i Brunnhems socken och hann dessutom med att sprida sig på
flers ställen i grannsocknarna. Början gjordes som nämnt med Lars Andersgården,
som innehades av (stamfadern), samt sönerna Jonas Jonsson och Anders Jonsson.
Lars Jonsson d.ä. och Mårten Jonsson satte sig fast i Tint agården ?? och sedan
även i Månsagården, vilka hemman alltsedan dess tillhört deras avkomlingar.
Jonas Jonsson och Anders Jonsson delade sedermera på sig och den förstnämnde
flyttade till Rumpegården, som ävenledes ännu innehas av släkten. Jonas Jonssons
sonson Andreas var dessutom ägare till en hemmansdel i Backg., som emellertid
vid arvskifte efter honom överläts på dennes dotter Gustava och sedan såldes ur
släkten. En dotter till Jonas gifte sig till Hökag., vilken emellertid liksom
Lycke- eller Snedsg. efter dem såldes ur släkten. Jonas Jonssons son Lars
Jonsson d.y. gifte sig med en änka i L:e Stommen och så kom släkten även till
denna gård. På samma eller liknande sätt gick det med den ena gården efter den
andra tills snart sagt alla i socknen befunno sig i släktskap med den invandrade
falbostammen – alla utom såvitt kunnat utfinnas St. Stommen och Skällsbo.
Rumpegården
Vilhelm Andreasson gifter sig med Bryngela dotter och får många barn som
kallade sig Vilson. De arrenderar ut till en Vilson den med och kom från Vasbo,
vilket inte presten Rosander noterat.
skrevs på 1740 talet som Öfra Kullen.
Johan Gyllensting
lantmätaren och qvartermästaren Gyllensting sedan 1645, då han köpt den
av kronan. Gyllensting till Bårdtorp, stämde länsman Lars Jönsson Hwass
söner 1660 för ett kontrakt som fadern och Gyllensting skrivit 1647 om ett
lispund smör, som Hwass arrenderat av ¼ hemmanet Örkullen uti dess
långvariga ödesmål. Det visar sig att Hwass och hans söner varken hade ork
att bruka vare sig Lutorp eller Örekullen utan lagt dem i ödesmål
Pikagården
Ambjörn Nilsson
f1773 son till Nils Udd i Bolum
Nils Ambjörnsson
f1768 brukar och är tillika nm och hd.
Nota på hö och säd i Pickag., Brunnhem 1794.
Hö i utängen 35 st.
I gärdet 25 st
tilsammans 60 st.
Säd.
Hwette 3 tr.
Råg 43tr.
Korn 28 tr.
Blandkorn 60tr.
Hafvre 77tr.
Gården bestod av 1/2 mtl.
Ovanligt nog odlades vete, ett säde, som ännu i slutet av 1800 - talet ej var vanligt.
Enligt anteckning på ryttaren Nils Udds avskedspass.
Bosgården
Bosgården I
Viking Jonsson bodde här från 1916
En av gårdarna kalls nu Vikingbo, som ligger närmast gränsen till
Segerstad.
Bosgården II
Albin Gustafsson och syster Tekla testamenterar till systerson
Gränsbo
En liten stuga som ligger vid sågen på gränsen mellan Brunnhem och
Segerstad troligen på Bosgårdens mark. Karlsson Augusta Johansson f1861 hade två
barn och fanns på plats 1890.
- Gottfrid Söderberg han var konduktör Skarabanan f1884 och flyttar till
Bibo i Eggby.
- Hulda gifte sig på gamle dar till Fritsla.
- Kalle Röding Johansson ? var fosterson här och finns på bild 154 bland
gruppbilderna
Anna bodde däremellan.
hade en son Erik Gustafsson f1917 Häggum arrenderade St Torpa och dotter
Gertrud Gustafsson.
John Johansson bodde här sist och kom hit.
Soldater
Soldattorpet Bosgården Brunnhem
X 651 Y 764 Enl stamrullan företogs en torpinventering 1860 av dåvarande
sold Dunder. Medelmåttigt torp 45 Rd av utroten för halva torpet 2 kor 3
får 3 gossar och 3 flickor. Soldater
| Namn |
Född |
Död |
Antagen |
Avsked |
| Jonas Blomgren |
1763 |
|
|
1802-07-06 |
| Erik Dunder |
1782-11-15 |
1851-02-21 |
|
1818-06-20 |
| Anders Hejman |
|
|
|
|
| Anders Kiempenfeldt |
1697 |
|
1719 |
|
| Jonas Boström |
1740 |
1775-06-15 |
|
|
| Per Färdig |
1753 |
|
1776-04-06 |
|
| Nils Dunder |
1794-01-26 |
|
1819-02-15 |
1837-06-29 |
| Lars Dunder |
1815-02-08 |
1891-09-14 |
1837-10-06 |
1869-06-28 |
| Carl Johan Falk |
1850-03-27 |
|
1869-09-28 |
1872-08-07 |
| Alfred Bro |
1852-04-09 |
|
1872-09-24 |
1881-04-03 |
| Frans Algot Bro |
1862-09-06 |
|
1881-09-22 |
1922-08-16 |
|
