Brandstegen.

Vid brandväsendets införande var det vanligt att flera av delägarna i byalagen och ofta hela detsamma försäkrade sina åbyggnader och lösören "på ett paper" eller m.a.o. gemensamt. Då emellertid efter laga skiftets genomförande de olika gårdarna flyttades ut och förlades på skilda ställen i mera enstaka lägen, så hävdes även detta gemensamhetsförhållande, som ändrades i så måtto, att var och en försäkrade var för sig. Den förut gemensamma brandredskapen av brandstegar och brandstakar etc. fick då naturligtvis också delas, givetvis efter frivillig överenskommelse mellan delägarna. Även dessförinnan inträffade emellertid, i fall av osämja, att utbrytning ur denna gemensamhet skedde samt att sagda redskap även bokstavligen delades, och om huru därvid en gång tillgick berättar en med händelsen samtida ortsbo (F i. B). Två fränder i Sätuna – svärson och svärfar, med det släktskapen något förtunnande momentet, att den förre var gift med den senares styvdotter – hade av en eller annan orsak blivit oense, och att de nu skulle ha sina pinaler skilda – det gav sig nu åtminstonde mågen den s.k. hornpelle på. Funderande över huru denna delning bäst skulle ske – det tålde saken vid, ty hemmanet och mycket annat var gemensamt – gick mågen in i stugan, framtog där ur det s.k. "sängaskåpet" en liten flaska och tog sig ett par "duktiga" tankeställare. Härpå grep han en handyxa och begav sig ut på gården för att börja delningen. Det första föremål därute som föll honom i ögonen blev brandstegen. Denna hade av svärfaderns barn framsläpats och ställts invid stuguväggen. Och som denna var gemensam så blev densamma det första föremålet för hans vrede och nyvaknade intresse. Med foten gav han stegen en puff så att den föll över ända och började sedan att med yxan bearbeta densamma. Det ena fotsteget efter det andra avhöggs på mitten, ty han ville icke, trots sin ilska, dela annat än rättvist. Vid ljudet av yxhuggen, kom emellertid svärfadern ut och då denne fick se tilltaget frågade han, vad "tusan" mågen ämnade ta sig till. Inget svar följde – yxan endast gick litet fortare. Detta tyckte svärfadern gick för långt och som även i detsamma svärmodern kom ut, så kastade sig båda två över mågen för att om möjligt rycka ifrån honom yxan, vilket dock misslyckades. Genom de av särskilt den kvinnliga partnern upphävda gälla stridstjuten anlände emellertid snart förstärkning. Älsta sonen och älsta ogifta dottern jämte mågens egen hustru voro först framme och gjorde gemensam sak med föräldrarna. Med förenade krafter lyckades det nu dessa fem knycka ned den förtretade mannen på knä men icke att fråntaga honom yxan eller förhindra hans arbete. Icke ens med de strax därefter anländande fyra yngre barnens och syskonens hjälp. Alla sökte var och en göra vad de kunde genom att hänga på mågens rygg och ligga på hans fötter för att förhindra hans framfart – men så stark var han, att han ej förrän han med hela svärfaderns familj inklusive hustrun på ryggen och i hälarna nått den andra ändan av den fjorton alnar långa stegen samt huggit av det sista steget, vilket skedde under applåder från en hel del tillstädeskomna nyfikna, som sålunda gav sin beundran för den ståtliga prestationen till känna.

Personer kring Brandstegen: Svärfadern: Sven Lelle Larsson  f1808, mågen: Kristian Larsson, sedermera å Wekagärdet f1807, hustrun och fosterdottern Inga Lena 1819.