|
Insändare och notiser ur tidningar 1926.
Nykterhetsfältet.
Slut på dansen i logen Billingens ordenshus.
Logen Billingen höll i lördags ett mycket talrikt besökt möte. Logen, som sedan
en tid tillbaka legat så att säga i dödvatten, synes nu börjat en
uppryckningsperiod och går en ljusare framtid till mötes. Ett mycket rikhaltigt
och omväxlande nöjesprogram har uppgjorts, så att mötena alltid ha nya
muntrationer att bjuda på, och ordenssyskonen tyckas vara mycket belåtna med
mötesaftnarna.
En sak, som länge legat de flesta medlemmarna varmt om hjärtat, är dansens
avskaffande från ordenshuset. Vid senaste mötet upptogs frågan till behandling,
och under en lång stund gingo diskussionens vågor ganska höga. Men till slut
röstade mötet nästan enhälligt för dansens avskaffande och beslutet tillställdes
byggnadsföreningen, där jazzens ”begravningsakt” nu skall förrättas. I stället
för det nu slopade måste ju naturligtvis andra nöjestillställningar anordnas,
fast i en helt annan riktning. Ett logens eget amatörsälskap håller på att
organiseras, så nu behöver ej någon import av sådana från andra orter
ifrågakomma.
S. T. den 24 nov 1926. Beslut den 20 nov.
Broddetorpsrevyn.
Ej utan en viss spänning gingo vi till Ordenshuset i Broddetorp, nyårsafton. Vi
hade ju sett i bladen att det inom en förening på platsen bildats ett
amatörsällskap, vilket skulle utgöra ett allvarligt hot mot det gamla slagordet
”tråkigheten på landsbygden”, då det på samma gång var ämnat som en ersättning
för det här dödsdömda dansraseriet, kunde man ej annat än önska: lycka till! Nog
fanns det dock de som gjorde sig den reflexionen: ”Vad månde väl bliva av detta
barnet?” Debuten vid luciafesten var ju minst sagt misslyckad, men vi äro ju
ingen kräsen publik, utan hoppades och önskade: bättre lycka nästa gång!” Av
vissa tecken att döma skulle det nog bli ”lapp på luckan” nu. Bara löftet om att
tre och en halv timmes långt program, var ju ägnat inge förhoppningar om en
angenäm nyårsvaka. Början var ju ej så illa. Efter förtvivlade ansträngningar
med den genomskinliga ridån lät man oss skåda trenne något rampsjuka gracer, som
sjöngo någonting? Så drogs nätet före, men efter knappast 10 min. hördes de
välljudande slagen på en trasig ansjovisburk. Nu framstörtade trenne välklädda
gentlemän, som hasplade ur sig en del obegriplig gallimatias, vilket räckte
cirka 2 min., varpå ridån för andra gången gick för. Ja, så fortgick det under
hela aftonen med scener och pauser och omspel i ett hejdlöst virrvarr. Publiken
förhöll sig passiv, men man började fundera. På detta sätt var det kanske ej så
underligt med det långa programmet. Med 2 min. scener och 10 min. pauser, slogs
ju tiden bokstavligt talat, ganska lättvindligt ihjäl, utan alltför stora
psykologiska ansträngningar. Eller kanske vi av misstag kommit att närvara vid
generalrepetitionen? De genomsnälla åskådarna gjorde spasmodiska ansträngningar
för att få någon valuta för sina pengar, men misslyckades totalt. Den enda
kvickhet, som kunde spåras, var då en av de medspelande yttrade, på tal om
revyer”, att man skulle resa till Skara och se en sådan. Vi rekommendera rådet
på det varmaste.
Aftonens clou var dock de tre gracernas ”Hotellvisa”, en i sanning ypperlig text
till klassisk musik! Vad skulle kompositören säga om han finge kännedom om denna
vulgära tillämpning?
Vi tro att hela ”snillefostret” var framfödd å nämnda ”hotell”. Beträffande de
båda andra kupletterna, synas de höra hemma på något förhistoriskt museum. Ty
inte kan man hänföra den sorgbleka visan om Alfred och Anna till de nyare
schlagerna.
Snälle förf. och regi, vi äro visserligen ej bortskämda; många av oss ha kanske
ej sett en revy, men vi ha en vanligt sunt bondförstånd, och vi känna oss djupt
kränkta, då ni sätter landsbefolkningens uppfattningsförmåga på så låg
ståndpunkt, genom att pracka på oss dyl. genomusel smörja. Endast musiken
förtjänar en särskild eloge. Utan den hade aftonen varit outhärdlig. Som
slutresumé kan sägas att vi närma oss den ståndpunkt som illustrerats i en
huvudstadstidning vis-a-vi Broddetorpskonsten. Återvändom till naturen och lägg
författare- och regissörshägringen bland övriga krossade illusioner!
”Publikan”.
N:r 2, 1927.
Ur en sjukvårdsfurirs minnen.
Det var strax efter inryckning vid x. regemente, då de i krigskonstens mysterier
ännu trevande ynglingarna skulle undergå s.k. noggrann läkarundersökning. Dessa
undersökningar brukade alltid ha något roligt att bjuda på, i all synnerhet som
regementsläkaren var utrustad med ett ovanligt sinne för humor. De i Kungl.
Maj:t och Kronans tjänst stadda ynglingarna fingo nu en i sänder gå in till
regementsläkaren för att undersökas. Som en av dem var förskräckligt smutsig om
fötterna, tog sig regementsläkaren en titt på krigarämnets fortkomstledamöter
och tillsporde honom sedan vad han hade för yrke i det civila livet.
- Jag är jordbrukare, blev svaret.
- - Ja, men snälla ni, inte behövde ni väl ta jordbruket med er hit, yttrade
regementsläkaren skrattande.
Men en gång fick han svar på tal, och det var då han frågade en av sjukvårdarna
vad sjukhusträdgården skulle användas till.
- Det är en plats för sjuka, som är friska att vara nere på då de äro uppe, blev
det snabba svaret.
F. E-m.
Nr 97, 4 dec 1926.
Dynamitarden ”Vackra Bengtsson” har även hedrat Broddetorp med ett besök.
En afton i början av förra veckan voro två Broddetorpsflickor på väg till en
granngård med några bakkakor, då de blevo antastade av en okänd mansperson, som
bland annat även erbjöd dem både sällskap och vänskap, om de i gengäld förärade
honom en kaka bröd. Som våra flickor voro bildade och väluppfostrade,
avsnoppades den okände med orden : ”Nej tack, vi brukar inte stifta bekantskap
på landsvägarna”. Men den okände var envis som synden och tycktes ej vilja giva
sig av i första taget.
- Jag är så hungrig, ge mig en kaka, bad han helt bevekande.
Flickornas hjärtan veknade och han fick det begärda, avlägsnade sig och försvann
i kvällsmörkret.
Då flickorna kommo hem och omtalade sitt äventyr, gissades både hit och dit, men
till sist enades man om att det varit ”vackra Bengtsson”, som avlagt ett besök i
våra trakter.
O, så roligt, tänk, vad de andra flickorna ska bli avundsjuka, då de får höra
att vi haft sällskap med en dynamitard, utropade den ena av flickorna.
F. E-m.
S. T. d. 22/9 1926, nr 75.
En ”knivig” kristallapparat.
En hemmansägare i Billingstrakten har i sin stuga en ”hemmagjord” kristallåda.
När apparaten väl var installerad och Karlsborgsprogrammets tid var inne,
samlades familjens medlemmar för att lyssna till sången och musiken, som skulle
komma från det lilla underverket. Men se den teg och sade intet. Hur man än
skruvade på alla mojängerna så var han fortfarande tyst – ända tills en person
kom på idén att hålla en rakkniv på kristallen. Men då lossnade dess tungors
band, och med flödande talträngdhet hasplade den ur sig hela
Karlsborgsprogrammet, som om det varit en vanlig utanläxa.
Det egendomligaste är, att ju flera som hålla i kniven, ju starkare blir
apparaten. Med en vanlig hovtång går det också bra att lura den trilska
apparaten, men en rakkniv är i alla fall nummer ett.
F. E-m.
Kanske man har glömt att ”jorda” apparaten?
S. T. 24 nov. 1926, nr 94.
En dråplig harjakt..
En jägare var en dag i förra veckan på jakt här uppe i Billingskanterna och fick
där se ett harspår, som han med vanlig jägarenergi följde, och så snart jössen
kom i synhåll blev han ”pepprad”. Men det lyckades endast liva hans levnadsmod
och med riktig ”Kruscenkänsla” guppade han iväg. Men så blev det afton den
första dagen, och vår jägare måste gå hem utan byte. Fast besluten att taga den
fyrbente jordavandrarens liv, hastar han i arla morgonstunden åter igen ut på
jössens spår, men alla hans förhoppningar om jaktbyte blevo gäckade och hans
jägareära tycktes hastigt förblekna. Det blev afton både andra och tredje dagen,
och ändå fortsatte harpalten sin vandring på denna vår syndfulla jord, och det i
trots av att vår jägare allt emellanåt gav honom sina ”Kruscheninjektioner”. Men
på fjärde dagen fick han skatta åt förgängelsen och samlas till sina fäder. Ja,
så går det för de stackars hararna när de möta människorna, ”gentlemännen” bland
alla skapade varelser. Det ser nästan ut som om denna hare hade stått i något
släktskapsförhållande till den sege och en gång så beryktade ”Horshaga-haren”.
Tänk ett sådant bråk och slit om en stackars hare, värde c:a 2:50, och sedan
ammunitionen, vad kostar den?
F. E-m.
Jakten, idkad som n ö j e , är i alla fall ett förödmjukande belägg på att
människan är det grymmaste bland djur eller – det tanklösaste.
N:r 91, den 13 nov. 1926.
Stackars djur.
Denna tidnings meddelare var i söndags på besök i en gård i Bolum. Som vi sutto
där och språkade, fingo vi se en jakthund komma springande. Men rätt som han
skall springa förbi, viker han av och kommer fram och krafsar på farstudörren.
Hunden blev insläppt och bjuden på mat. I början törs han inte äta, men till
slut tar hungern överhand och rädslan får vika, och med glupande aptit förtär
han maten. Hunden, som var ohyggligt mager, befanns även ha ett avbrutet revben,
som putade ut på den ena sidan. När hunden ätit sig mätt, sprang han ut, men om
en stund kom han tillbaka, liksom ville han tacka för välfägnaden. Troligen var
hundstackaren så uthungrad, så att han till varje pris föresatt sig att skaffa
mat. Hundens ägare tycks vara en herre med bristande ansvarskänsla för de
stackars djuren. Det kanske är för de goda julhararnas skull, som hundarna får
plågas? För en julhare måste ju finnas på en jägares julbord, så att han kan
känna lukten av skogen och kanske även en fläkt av hedendomen.
F. E-m. 1926.
Flicka på Billingen drömmer att hon varit Potifars hustru.
Vi ha en meddelare i Broddetorp, som tycks ha ett utmärkt väderkorn på särskilt
”lättare” nyheter. Rapporten om det shinglade sjöodjuret i Bergsjön var från
honom, likaledes spökhistorien från samma ställe, och nu har han skickat oss
följande:
En flicka från Billingstrakten som härom kvällen efter slutat dagsarbete gick
till vila, hade under natten följande dröm:
Hon drömde att hon befann sig långt nere i Egyptens land, för sin skönhet var
hon vida berömd och därför avgudad av de egyptiska gossarna, som till på köpet
voro mycket kärlekskranka av sig. På sina bara knän tiggde de om hennes kärlek.
Med sina förföriska blickar tjusade hon sin omgivning, och allt manligt knäade
mot moder jord och kysste hennes fötter. Men hennes ungdomsår voro mycket
lyckig, tills hon en afton vid en stor flod träffade den höge ämbetsmannen
Potifar, som av hennes skönhet blev så betagen, att han hos hennes fader anhöll
om att få henne till hustru, och inom några månader voro de äkta makar.
”Jag minns så tydligt vad som stod på vigselattesten, och hur jag efter vigseln
sammanvikte den och stoppade den i mantelvecket”, säger flickan. Hon erkänner
även de kärleksaffärer hon förde bakom Potifars rygg, med Josef och flera andra
unga män och hur hon sedan beljög dem inför sin man. Lyckas det nu herrar
forskare, att få tag i ”fru Potifars” vigselattest, är nog flickans lycka gjord!
F. E-m.
S. T. 20/9 1926, nr 84.
En morgonstund på gamla Billingen.
Billingen har ju alltid genom sin skönhet lockat naturforskare till sig. Hur
många bilister ha inte under brännheta sommardagar från landsvägen beundrat
”gamla Billingen” och de på dess lövskogsbeklädda sluttningar så vackert belägna
gårdarna.
Den som riktigt vill njuta av Billingens skönhet och inandas dess ljung- och
barrskogsdoftande luft, bör göra en morgonutflykt dit. En tidig morgonstund då
solen kastade sina strålar över trädtopparna, daggpärlorna glänste i gräset,
fåglarna sjöngo sina morgonsånger i de sakta susande trädkronorna och marken
lyste röd av de ännu oplockade lingonen, var denna tidnings meddelare ute och
morgontrippade på ”gamla Billingen”.
En sådan morgon blir för alla naturälskande människor ett oförglömligt minne och
är just ”patentmedicinen” för vår tids av jazz och andra vedervärdiga nöjen
sargade människohjärtan.
Inför denna naturens skönhet måste t.o.m. det mest förhärdade människosinne
vekna och insövas i naturens lugna och rogivande famn.
F. E-m.
Ej daterad. //MA.
Det spökar på Billingen.
Några fullt trovärdiga personer från Broddetorpstrakten voro under en av augusti
månskenskvällar uppe vid den på Bolumsidan av Billingen så vackert belägna
Bergsjön. Sedan de pratat en stund och därunder dryftat åtskilliga av tidens
mest brännande frågor och även beundrat sjöns underbara skönhet i den lugna och
stilla månskensaftonen, var sällskapet betänkt på att troppa av hemåt. Men av
någon viss orsak blevo de ännu en stund sittande kvar på de ljungbeklädda
klipphällarna, och ett nytt samtal utspann sig, under det deras ögon tjusades av
månstrålarnas lek på den blanka och silverskimrande vattenytan. Då klockan
började närma sig tolvslaget, hördes plötsligt ett väldigt motorsurr. Det
tycktes komma från kvarnvägen.
- Vad kan det var för några, som äro ute och åker så sent? Yttrade en i
sällskapet.
- - Antagligen några som vill njuta av månskenet, sade en annan.
Just på tolvslaget, då månen för en stund gömde sig bakom ett moln fick vårt
sällskap se en skara människor, som längs de mellan tallarna och enbuskarna
slingrande stigarna framträngde mot sjön.
För några minuter blevo de alldeles förbluffade, och med frågande blickar
betraktades de nykomna. Ingen kändes igen, och alla tänkte : ”Det är nog
utsocknesbor”.
En av sällskapet, som efter första häpenheten äntligen återfått talförmågan,
utropade :
” Se, så underligt klädda de äro”.
Då med ens upplöste sig hela skaran i ett dimtöcken, och alla voro försvunna som
genom ett trollskott. Månen tittade nu fram och bredde sin silverslöja över
vattenytan, och de kala klipphällarna på ”Clarabergets ättestupa” blevo åter
synliga. Nu äntligen förstodo mina sagesmän, att det ej stod rätt till och att
det varit en spöksyn. Med kalla kårar över ryggen och lika förfärade som en gång
deltagarna i ”Belsasars gästabud” vandrade de hemåt för att så fort som möjligt
komma bort från denna av spöken hemsökta sjö.
Antagligen var det ett varsel om den stora turistströmmen, som nästa sommar
väntas till Bergsjön ”Billingens pärla”, skriver vår meddelare.
En sådan sjö, som håller sig med egna sjöodjur och spöken måste turisterna
besöka.
F. E-m.
S. T. nr 73, 1926.
|
