|
I trakten av Hornborgasjön finnas många sägner som berätta om gömda och funna
skatter. Bland dessa torde den följande, som handlar om två bröder och en nedgrävd
skatt, vara den mest intressanta. Under den stora ofredens dagar bodde i Broddetorps
socken en bonde vid namn Lars Persson, som hade tvenne söner, Per och Afse. Lars var
ägare till två hemman, som då, det var vid den tiden då indelningsverket infördes i
orten, blevo inrotade som rotehemmanet för nummer 47 och 48 under Skaraborgs reg.
När fadern dog erhöllo de båda bröderna var sitt hemman. Den äldre brodern, Per
kallade sin gård PerHåkansgården efter sig och sin morfader och den yngre kallade sin
Afse Larsgården efter sig och sin fader.
Per Larsson tar lösen för sin gård i Broddetorp och flyttade till Hornborga, där
han gifte sig till ett hemman i Bosgården. Han fick i sitt äktenskap tre söner. Den
äldste av dessa kallades efter farfadern Lars och han var blind, den därnäst fick
namnet Sven efter sin morfader, och han blev döv och den siste kallades Erik och var den
bäst lottade av de tre bröderna emedan han endast var låghalt. Erik kallads
allmänneligen för alla flickors gullgosse, men av illvilliga personer och avundsmän
fick han öknamnet lotaparken (en anspelning på att han gått i lott och byte mellan
flickorna).
Det var som ovan nämnts, under den stora ofredens dagar och bristen på manskap att
fylla luckorna inom kompaniet med, blevo allt större, varför man även måste taga
mindre krigsdugligt folk med i kriget. Härav kom det sig att Erik en dag blev hotat att
tas med till inskrivningsstället. Förskräckt häröver beslöt han att rymma från
orten, men flickorna övertalade honom att stanna kvar och gömma sig i hembygden, lovande
att gå till honom med mat och dryck under nätterna. Erik höll sig undangömd i
hembygden tills det åter blev lugnt för utskrivningen i trakten. Än höll han sig gömd
i Hornborga kyrktorn, där han högst upp under tornspiran skall ha suttit en hel vecka;
än låg han gömd på Almeö, som den tiden var tätt bevuxen med skog, och än bodde han
i en gammal källare efter det forna slottet på Utterberg. Hela tiden gingo flickorna
till honom med mat och dryckesvaror samt försedde honom även med ljus att lysa sig med i
de mörkaste källarvalven.
Under en tid av tre veckor som förflutit innan Erik åter vågade visa sig, hade hans
föräldrar samlat tillhopa all sin reella lösegendom, bestående av guld, silver och
koppar och hamrat tenn, som jämte alla penningar som funnos i boet, nedpackats i tvenne
stora kistor, vilka de sedan grävt ned på något säkert ställe. Innan Erik vågade
återkomma hade hans föräldrar avlidit, utan att någon visste vart egendomen hade tagit
vägen. Den blinde brodern hade inte sett något och den döve hade inte hört något om
var föräldrarna hade gravt ner kistorna, emedan detta skett i all hemlighet. Nog av,
hela det dyrbara lösöreboet var och förblev borta och ännu idag vet man ej vart det
tagit vägen. Alla tre bröderna dogo ungkarlar och så var det slut på den släktgrenen.
Från Lars Perssons yngste som Afse härstammar släkten Afzelius. Hans äldste son Lars,
var sedermera den så ryktbare herr Lars i Bôrna, som vilken prästman en mängd
historier är i omlopp.
Fot-Olle
(sign Lodhne)
Under mitten av förra århundradet levde i Broddetorps församling en gammal orginell
gubbe, vars namn var Olle och det förhållandet att han fotade omkring i bygden och
tiggde sitt uppehälle—möjligen även därför att han tidigt på våren och sent
på hösten gick barfota – givit upphov till det egna namnet Fot-Olle, varmed han man
och man emellan benämndes. Fot-Olle, som säges ha varit en studerad karl, var i många
avseeenden en riktig olle eller kisterikul, allt han talade var på rim och aldrig var han
svarslös. Han brydde sig föga eller intet om denna världens ting och sörjde aldrig
över sin misslyckade existens. Varför skulle han för övrigt göra det, där han var en
ständigt välkommen gäst i stugor och gårdar, där han rikeligen undfägnades av
"käramorerna", vilka han genom sina vällyckade skämt och sitt rimsmideri
förstod att göra välvilligt stämda.
När den lille gubben med de livligt spelade ögonen och den kala hjässan, under sina
vandringar kom in i någon stuga, bad han aldrig om något, men man kände honom och
missförstod aldrig hans avsikt med besöket, utan gav honom ett mål eller en kaka bröd.
Men bra gärna ville man naturligtvis att han skulle rimma till maten och därtill
behövde man väl i allmänhet inte uppmuntra honom, ty gubben var som nämnt en
oförbätterlig rimsmidare. Någon gång hände emellertid att han blev uppmanad därtill
och till en sådan uppmaning svarade han en gång en bondhustrun: "Å um ente dä´
sölle bli å, så lever vi le ändå." En anna gång, då han blev bjuden på en
mugg dricka, svarade han på en liknande uppmaning: "Ja´kan ente rimma te´ nôka
nötta, dä´ ä´ bäter å få brö å blöt´ i bötta".
Som prov på hans sätt att tillvinna sig sympati i stugorna, är följande rim
belysande: Krestin ä´ ena dokti´er kvenna, ho´ kan båd väva och spenna."
Men Fot-Olle försörjde ej uteslutande genom tiggeri, om än hans besök i stugorna
så kunna benämnas, utan han gick även på dagsverkensamt utförde en del
snickeriarbeten. Hans lugna syn på dagsverkarens särskilt den tiden mödosamma arbete,
synes av följande efter honom lämnade ordspråk: "När solen bakom bergen ilar går
dagakarlen hem och vilar."
En gång hade han förfärdigat en krokås åt en bonde och då han kom hembärande med
denna, svarade han på bondens fråga, vad arbetet kostade: "Sexton skelling å en
plåt för den, som förstår säk på´t å göra krok åt". Bonden sade emellertid
detta var bra dyrt och tyckte, att tolv skilling torde vara nog. Härtill genmälde
Fot-Olle : "Åja, tolv skelling å ena kaka, dä kan le å smaka."
En gång i början av 1850-talet mötte han dåvarande länsmannen i Valle härad och
församlingens komminister, vilken senare för den del försnillningar sedan rymde till
Amerika. "Här Du bror Länsman ", sade prästen, "möter vi en gubbe, som
aldrig är svarslös."
"Det vore väl fanken ", tyckte länsmannen, som inom parentes sagt var en
arg gyckelmakare. Då de voro mitt för gubben höll länsmannen, som körde, in hästen
och frågade gubben under ett illparigt grin: "Hur står det till i helvete,
gubbe?". Fot-Olle som kände igen de båda herrarna, tog hövligt av sig hatten och
svarade med djup bugning: "Hornborgaån, di masar och bränner mä all flit, di
väntar bå´ prästen och länsman dit."
De båda herrarna blev flata, gåvo hästen ett pikkrapp och körde sin väg ifrån
gubben, som knatade landsvägen fram med sin påse.
Blott en enda gång var Fot-Olle svarslös, och det var när hans gamla hatt brann upp.
Han hade nämligen en dag under middagsmåltiden kommit in i köket till en av
herrgårdarne i orten. Allt folket satt till bords. Gubben ställde sig ödmjukt vid
dörren tills någon i huset bjöd honom att sätta sig. Husmodern satte fram en stol åt
honom vid spisen (de fattiga fick aldrig sitta fram vid bordet i lag med husfolket) och
räckte honom en skål med ärter och ett stycke bröd. Fot-Olle lade då ifrån sig
hatten på spisen (dylika voro vid en tiden ovanliga i orten) och sate sig. Ingen lade
märke till var gubben la sin hatt, och som spisen var starkt upphettad dröjde det ej
länge förrän hatten stod i ljusan låga. När gubben fick se sin hatt brinna, blev han
mållös av förskräckelse och höll på att släppa både sitt bröd och ärtskålen i
golvet. Gubben fick av värden på stället en annan hatt i stället för den förlorade,
men så förbluffad var han, att endast förmådde frambringa några oartikulerade ljud
till tack för den bekomna huvudbonaden. Tungan nekade honom en gång sin tjänst eljest
var han aldrig svarslös.
FotOlle invandrar från Segerstad 1813-09-29.
Tal om tillverkning i Broddetorp
Något om denna hava flera tillfrågade gamla ingen som hälst kännedom, fastän den
av några inkassohandl. ej funnits för längre sedan än på 1870 - talet. Jakob
Andersson i Frimansg. kände dock till den i dessa nämnde Aug. Vahlström, som en tid
lär ha varit föreståndare för handelsboden i Knektegården. Det enda minne J. A. hade
av honom var att han tillsammans med skollärare Hedrèns son och en studerande Backman
från Bolum, som adjunkterade för kyrkoh. i Häggum, vilka aldrig blevo något, varibland
kyrkvaktaren Abram och hästhandlande Friberg, bildat ett sup - och kortspelslag. "Di
sat å sup å spela kort å fule sitt väsen um nättera - dä va nock hele
faberiken!" sade J. A. Jakob i Frimansg.1945.
Vid slutet av 1800 -talet lät en fabrikation i Broddetorp av örondroppar något tala
om sig. En handlande Adell började därmed och affären syntes gå bra, så att
konkurenten Johansson också började därmed. Adell tillv. sina örondroppar av en dekokt
på någon slags ört jämte matolja, men vad den andre gjorde sina av kom aldrig ut. En
dag fick Adell ett brev från en kund uppe i Dalarna som skrev och bad att få sig
tillsänd en flaska av hans droppar, samtidigt klagande på konkurrentens droppar,
sägande om dem: "Jag smorde öronen och jag blev dövare, se'n smorde jag kärran
och den gick trögare!" Ja, ja den konkurrensen! Jakob Andersson Frimansg. 1945.
Nycklafallets ättestupa
Uppe ve Nöcklafallt ä dä ena höjer brant, sum di hade te ättestupa, sum di
kalla-t, fôr, dä tala di um. Dä hade vesst vartt så fôr i
tia. Dä fanns inga laga då utan di kunne jära sum di velle –
teminstingen ve sina ejne, slo di ijäl andra feck di le vesst böta. Sånna laga va
dä. Då när li ble gamla – di sulle le vesst vära en sjuttifäm,
åtteti år – å när li ente dugde nô te älle ble urkeslösna, då
to di å ledde upp dum på bärjastupet å pötte ner lum, så di feck sin
dö. Sigenara jole så, sa di, då – å dä kanche di jär än. Dä såss å suns
alldri te nôra gamla mä dum, å en vet ente var li jär å dum – di graver vesst
ner sina döe var sum hälst. En gång kåm dä ena sigenerska hem å då frågte
vi na, var li jole å sina gamle, män dä ga ho inga beske
på. "Dä ä ente rolit å bli gammel – dä sa ingen tänka
på!" svara ho. "I kanche jär sum di jole här fôr? – Pötter ner
lum
fôr bärjastupa!" fråkte far. Män då feck käringa bråttum
å je säk iväj, sa ja seja, å va ho då saa, dä fôrsto ingen. /Anna
Nilsson Överg.
Andreas Jonsson dödsstörtar f1758. 1826
Troll i Trollhålet
I kanten av Brunnhemsberget väldiga klippvägg, omkring 400 m söder om
Nycklafallet, finner man en gammal grotta, kallad Trollhålet, och belägen inom
Broddetorps socken. Denna grotta har under de senaste dagarna varit föremål
för ortsbefolkningens undran och skräck. Ja, man får ej undra på om
skräcken börjar taga de goda Broddetorpsborna, så som deras trakt under de
mörka höstkvällarna hemsökts av en verklig spök och dynamitardepidemi. - En
jägare var ute i markerna och tittade efter villebråd. Men vår jägare var
hela dagen liksom förföljd av otur. Inte så mycket som en hartass kom i hans
väg. Därför ställde han sina steg till en annan av traktens Nimrodar, för
att med honom dryfta orsakerna till dagens otur. Man vet ju alltid att där två
eller flera jägare äro församlade, där dras jakthistoria på jakthistoria.
Så skedde även här. Därför blev det ganska långt lidet på aftonen innan
vår jägare kom sig för att anträda resan hemåt. Det kändes nog ganska
kusligt, att i mörka natten, med uggletjut i trädtopparna, vandra på
Brunnhemsbergs sluttningarnas mellan granar och mossiga klippblock
framslingrande ödestigar. Självsäkerheten ökades nog inte av alla de
vemodsfyllda jakttankarna, som emellanåt vunno insteg i hans oturspinade
hjärnkontor. På denna sin nattliga vandring måste han också förbi
Trollhålet. Ganska raskt har han vandrat ty nu är han i närheten av den
mystiska och sagoomspunna grottan. Usch nu tjöt ugglan igen och kalla
uschlingar började gå över jägarens rygg.
Men vad nu då ! Vår jägare stannade plötsligt , fattade sin vän
Husqvarnatolvan om kolv halsen och stirrade åt Trollhålet till. Jo visst var
den skepnad han såg till och därtill luden som Esau. Återigen skymtar
skepnaden fram och försvinner in genom hålet i klippväggen. Vår jägare blir
liksom slagen av skräck. Det är nog den gamle trollgubben från Karelska
finnskogarna, som återkommit och tagit sin gamla boning i bisittning, tänkte
han. Man han fick ej tänka länge. Nu sticker ett långnäst och hårbevuxet
huvud ut genom grotthålet. Inför faran börjar jägarmodet att återvända och
raskt fattar han sin jaktkniv och kastar den med all kraft mot grottan. Efter
det kastet börjar han få Kruschenkänsla i lederna över stock och sten bär
det av mot hemmets säkra hägn.
Några ynglingar från Broddetorp som några dagar senare voro uppe vid
Trollhålet, funno till sin förvåning en död grävling med jaktkniv i
Hjärtat, det kastet var inte dåligt.
Kasthög.
Uppe på Brunnhemsberget höllo sig förbrytare dolda. En gång hade dessa
narrat med sig en yngling, som råkat få veta lite för mycket om dem, upp på
berget och dödat honom genom att slå en spik i huvudet på honom.
Man fann sedan pojken vid ett stenrös på berget vid stigen till Broddetorp
och där brukade man sedan kasta något när man gick förbi. / Hugo Sköld
1944.
|
