1920 talet

Processen med vattenverksägarna innebar att sänkningsföretaget hamnade i en mycket prekär ekonomisk situation. I samband med en framställning om ytterligare statsbidrag 1925-12-28 på sammanlagt 315.000 kr för att man skulle kunna lösa sina stora ränteutgifter. Kungl. Maj:t 1928 tillsatt en särskild kommission för att bl.a. utreda sänkningsföretagets ekonomiska situation.

Ordföranden i sänkningsföretagets styrelse Bertil Ekberg summerar 1929 företagets kostnader 1898 - 1928 vilka fördelades på följande sätt:
Arbets- och förrättningskostnader 470.669 kr
Lantmäterikostnader 24.023 kr
Rättegångskostnader 69.345 kr
Räntekostnader 486.185 kr
(Lantbruksingenjör Hallin uppgav senare 1949 att siffran var 544.726).

De höga räntekostnaderna berodde på att sänkningsföretagets styrelse inte i tid gjort vederbörliga utdebiteringar utan i stället tagit lån med hänsyn till att man ansåg att utdebitering ej borde göras förrän företaget slutförts och avsynats. Detta skedde först 1919-12-31 genom lantbruksstyrelsens slutliga godkännande. Sänkningsarbetet hade påbörjats redan 1904. 1925 ansåg sig delägarna i företaget emellertid ha rätt att göra anspråk på stort statsbidrag, eftersom man ansåg att den fördröjda slutsynen 1914 - 1919 och vattenverksägarnas pågående stämningsmål ytterst berodde på felaktigheter, som begåtts av den statlige förrättningsmannen, lantbruksingenjör Sjöberg.

På tillstyrkan av 1928 års förlikningskommission beslutade riksdagen 1930 om 350.000 kr i direkt bidrag till sänkningsföretaget och året därpå meddelades ett räntefritt statslån på 50.000 kr ur undsättningsfonden för att företagets skulder skulle kunna likvideras.
I stämningsmålet gjorde vattendomstolen 1928-06-09 ett utslag som innebar "ett mera principiellt uttalande angående vilka åtgärder, som bör vidtas för att företaget icke skall bli till skada för vattenverksägarna ... De åtgärder som vattendomstolen fann böra vidtas var dels uppförandet av en regleringsdamm vid Hornborgasjöns utlopp, vid vilken damm enligt närmare angivna grunder vattenframrinningen skulle regleras, och dels upptagande av avlopp eller kanaler i sjön. Dessa avlopp var delvis desamma som de av Sjöberg föreslagna och delvis av annan sträckning eller nya". Den av Sjöberg 1921 beräknade båtnaden 700.000 kr ansågs genom regleringsdammen minskas med ca 200.000 kr. Sänkningsföretaget ansågs kunna tåla i princip en reglering av sjön inom de angivna dämningsgränserna 5,40 - 5,80 meter enligt vattendomstolens utslag. (A V Nordin utlåtande 1929-10-10)

Efter att motioner i frågan väckts i riksdagen och en riksdagsskrivelse avfattades 1928-05-19 med anledning av sänkningsföretagets prekära ekonomiska belägenhet, tillsatte Kungl. Maj:t en tvåmannakommission som, bestod av vattenrättsdomaren H A Hamilton och förre lantbruksingenjören A V Nordin för att biträda "vid verkställandet av den av riksdagen ifrågasatta utredningen därvid tillika borde undersökas möjligheterna av en uppgörelse i den pågående rättegången mellan sänkningsföretaget och ägarna av vattenverk i Flian". Kommissionen utarbetade under hösten 1928 ett förlikningsförslag och vattendomstolens ovannämnda förslag till reglering ändrades med hänsyn till att högsta tillåtna dämningsgränsen sattes till 5,65 meter i stället för 5,80. Vattenverksägarna beräknades med dessa dämningsgränser få nödigt driftsvatten i Flian och markägarna beräknades få en minskad båtnad av sänkningsföretaget till ett värde av 200.000 kr.
"Regleringsförslaget vann emellertid bifall från sänkningsföretagets styrelse och jämväl preliminärt från flertalet vattenverksägare vid Flian. Några få av de sistnämnda motsatte sig dock förlikningsförslaget som varande oantagligt och de ifrågasatta regleringsbestämmelserna otillräckliga för att återställa vattentillgången för verkens drift sådan den var före sjöns sänkning. De sistnämnda agiterade starkt för sin åsikt och förlikningsförslaget gick om intet." (A V Nordin utlåtande 10/10 1929).

I februari 1921 kungjordes ett beslut om att Hornborgasjön skulle återställas. Över millionen hade sjöns sänkning kostat, och nu skulle man återställa den igen - som om pengarna nära nog bokstavligen kastats i sjön skriver Rudolf. Till sitt forna skick, stod det till och med. Vilken obotlig optimism i allt !

Man hade påtagligen ingen kännedom om, hur naturen omdanats och varenda vrå av den milslånga sjön ändrat karaktär och för all tid förlorat sin egenart och ursprunglighet för att något dylikt överhuvud skulle vara möjligt. Under ett helt årtionde sedan 1911 hade nya krafter verkat, det forna stabila jämviktsläget upphört, den naturliga utvecklingen kastats in på andra banor och den mekaniskt reglerade verksamhet, som vindarna, isarna, strömmarna och vågorna utövat på denna den mest säregna och typiskt utbildade slättsjön. Förändringarna, voro redan så väsentliga, att en höjning om än till sjöns forna vattenstånd icke skulle kunna utplåna dem och åstadkomma den tingens ordning, som förut rådde.

En sommardag vid Hornborgasjön 1924 av Jägersköld och Söderberg från Göteborgs Handels och Sjöfartstidning. Harald Schillers skildring från ungefär samma tid.

Hornborgasjöns renässans våren 1924.

Vatten är onekligen huvudsaken för en sjö, även om en och en halv meters djup icke är mycket att komma med. Där särskilda förhållanden råda, kan dock just denna begränsning innebära livsvillkoret för dess tillvaro i sådant skick, som den forna Hornborgasjöns. Det tåls tidvis icke, att någonting härav prutas av, men icke heller att alltför mycket läggs till, förrän förhållandena omvärderas.

De första åren efter sjöns sista sänkning visade också på ett bedrövligt sätt, hur en meters vattenminskning och litet till slog ut. Den ursprungliga ordningen rubbades mera än vad de yttre omständigheterna till en början antydde. Där låg ännu en vattenyta kvar även under sommaren, vassarna stod här ännu som förr och vissa änder och vadarfåglar hade det förträffligt i de nya träsken och starrängarna.

Man bör ju ibland tro på övertygelsen även bakom de vrångaste misstag. Det är nu inte gott att träffa två olika omdömen om vad som skett och sker. Vad som gör skillnaden i uppfattning synes vara – utom temperamenten i sinnenas olika inriktning på de nya värden och förändringar som skapats. Naturvännen söker sitt jägaren sitt, lantmannen gör likaledes, men vill helst , som klart är , överföra dessa förändringar på de materiella intressenas konto. De äro dock av mångahanda slag, det säger sig självt. Där den organiska utvecklingen såsom i Hornborgasjön ganska ostört genom tiderna kretsat både kring mångfalden och enheten på en gång skall det inte behövas så mycket, förrän cirklarna rubbas. Det kan visserligen ändå vara så, att åtskilligt av den givna ordningen, den foran karaktären, som dock ej så lätt låter sig omskapa, finns kvar även om den ursprungliga rikedomen och livskraften icke finns där. Det är dock vattnet som verkar det. Svaret, huru framtiden kommer att te sig, är framtidens. I ett dylikt sig ständigt förändrande läge fastställer naturforskaren vad ögonblicket innebär av denna kamp mellan natur och kultur i medvetandet av att endast den långa serien av årens och årstidernas växlingar utgör förutsättningen för jämförelsen mellan förr och nu.

Allt är relativt men status quo liknande det som förr fanns finns inte mera i Hornborgasjön I det som är kunna sålunda tillfälligheterna aldrig borteliminera, lika litet förresten som i någon annan pågående kamp, där stora värden äro med. Medan jordkulturen planmässigt rycker framåt och den tar sina löpgravar och härar allt längre in i den naturliga förskansning träsk och dymarker i alla tider var för ett rikt och blomstrande liv ter sig alltsammans ännu så länge praktiskt som ett spel endast av tillfälligheter av experimenterande naturkrafter skulle man även kunna säga. Det har dock sitt stora intresse att fånga ögonblicket i en sådan existenskamp hos en sjö. Det bör icke minst vara fallet om det innebär ett försök till livsstegring, till pånyttfödelse. Och detta var vad som hände i våras i Hornborgasjön. Även ett sådant sakernas tillstånd visar på sitt sätt gången av denna utveckling från natur mot kultur.

Hornborgasjön som en geografisk enhet, som en sjö med sina egna särdrag, kan jag icke tala mycket om här. Detta fall når icke Tåkern upp till den. Hornborgasjön var vårt lands mest typiskt utbildade silursjö. Det fanns en märklig regelbundenhet i dess fysionomi, en konsekvens i utformningen som var enastående. Vindars, drivisars, strömmars arbete hade lagt grunden på ett så konstruktivt riktigt och logiskt sätt, att det nya som byggdes upp efter sänkningen måste följa dess lagar det också så långt det nu var möjligt. När man kom dessa lagars verkningar på spåren fingo förändringarna därför geografiskt sett ett sällsamt intresse.

Annat var det gudi klagat för fågelvärldens vidkommande och för florans också för den del. I vad som rör sjöns förluster tas det för övrigt inte mycket hänsyn till de rent geografiska värden, som mycket mera till de levande, särskilt fågellivet. Fåglarna ha varit huvudorsaken och dem måste det ju räknas med i första hand.

Härvid har framträtt samma rörlighet, samma omkastningar, samma stabila förändringar också på visst sätt, som gällt de växttopografiska växlingarna och omvärderingarna.

När bottnen över stora områden först blottades levrade sig dyn, låg och jäste i svarta puttrande ytor i julivärmen. Men hastigt kommo gungflyns växter tuvande sig och drog till sist ett grönt täcke över ruttenheten. Hur det sedan gått under tio år ger det följande till dels besked om.

Att plötsligt ett streck drogs över åtskilliga fågelarters möjligheter kan ju ej förvåna. Svanen, brushanen, viggen, doppingen, skrattmåsen, vattenrallen tappade till sist kuraget ehuru de förstnämnda höll ut en del år. Vegetationens utökning och andra tillskott ha senare bringat tillbaka något av de först förlorade. I våras blev det tack vare vattenöverflödet små ängar och starrmader av stora delar av den torrlagda bottnen. Av samma skäl gavs djup åt de stora öppna ytorna, där vattnet de senare åren legat som endast utspillt över dyn.

Det var något av renässans över alltsammans, ett försök till förnyelse, en festlig påminnelse av vad som varit. En återklang, men inte mera! Och liksom festen skall den inte vara länge. Vi som inbjudit oss själva till den togo del av så mycket vi kunde med öga, öra, förnuft och alla sinnen. Det var ju framför allt nödvändigt att erfara vad ett sådant här försök kunde åstadkomma av fågelliv i stil med det gamla. Vi föresatte oss att uppsnappa varje ljud och fjäder. Allt nytt som tillkommit, ommöbleringar och andralokala förändringar, fick naturligtvis även del av vår uppmärksamhet.

Sjön befinner sig i ett tillstånd av oberäknelighet. Nu gäller det att räkna med inte bara år utan med månader dagar. Den är vad den icke varit varken förr eller senare. I dag blå i morgon grå. I dag en munter lekande yta, i morgon ett tundraland med torra, sommarheta och spruckna dybottnar eller lösa smetar av vattendränkt mull. För fjorton dagar sedan kom jag benledes icke längre än till udden av Ore-nabb. Här mötte mig ekstocken med sin roddare, vilken icke hänt på åtta år. Och när det härnäst händer vet ingen. Vi känna icke vädren och makterna.

Det var således för fjorton dagar sedan Ore-nabb låg med böljestänk kring sina stenar. I dag var vattnet utrunnet till hundratals meter från detta land. Stora förändringar har här skett under 20 år. Näckrosriket, andriket, är förvandlat till et tungt videlövkärr, där kalvkulturen om sommaren böljar över betesmarken.

I ekstocken foro vi – ett litet naturforskarfölje, bestående av prof. Jägerskiöld, lektor Nilsson, ett par lovande ungdomar och jag själv – från nabben fram mellan långa strålar av vide, vide spridit i grupper, vide hopat i stora snärjen, vide vart vi än vände oss. När vassen hunnit upp skymmas de blå ytorna mellan dessa lövhult mitt ute i vattnet. Det blir en besynnerlig grötig grönska av det hela. Som det nu var, såg det ganska förtjusande ut på avstånd, ett lövskrudat vatten i stället för de väldiga fälten av säv och vass, som förr växte här. Ty där säven fanns fordom i tätt sammanslutna leder, delvis ogenomträngliga även de , där är det som om videt gjort sig till herre, vilket ej vill säga litet. Vattengångarna rinna dock som sagt snart ut , endast vattenskiktet längre ut fanns kvar, dit ingen varken vill eller kan komma. Vi sågo redan nu, hur starrängen var på väg att bildas. Små gröna nålar av tunna strån stucko upp över några tum djupa vattnet. Vi falkade förgäves efter näckros. Intet av den färgglädje , som fordom lyste upp gläntorna . Det enda glättiga var vind- och solblänket i videts lövmassor, men det gjorde ett hårt och stelt intryck, det ägde inte vassens mjuka skiftningar och böljegång. Ock när man kom in i snärjet såg det ej trivsamt ut som utanför – ej stort bättre än i ett lerdränkt mangrovsnår, sådant jag bevandrat det i Australiens milsvida svamps . I vårt land på minner ingenting om saltträskens mangrovskogar i miniatyr så som det Hornborgasjöns videsnärjen nu. När det lägre grenverket senare kommer i dagen, bär det upp lövhulten ännu mer likt mangrovens.

Små festliga hörn för fåglar fanns det likväl, liknande dem som förr. Ej där jag förut sett dem, utan där jag minst väntade dem. Ock däri låg ju överraskningens glädje. Fågeludden till exempel gav intet nu att tala om. Den är dess bättre bevarad som naturminne av Olof Gylling på Göteborgs Museum, exakt i varje kvadratfot så, som den var välsignad med fåglar ännu 1905. Nu funno vi istället en dya, ett litet deltaland, utanför Vräk i fors, där bäckens vatten och isar vräkt ut jord och sand i sjön under snösmältningen. Utanför låg ett tuvigt fly med gammal och ung vasskog.

Redan på avstånd förnams vingslag i tuvorna, ett nerslag, omisskänneligt för den som sett det förr. Ingen annan än brushanen fäller bland starren på det sättet. Det var dyigt dit, men vi måste ju fram. Vi kommo så när mitt in i ett sällskap av ett dussin fåglar , 6–7 hanar och ett lika antal honor. Kärt möte och oväntat om något. Det var länge sedan sist. Han hade således kommit till sina gamla kämpalekar precis i samma antal som förr. En vitkragad tupp stod käpprak på skotthåll, en annan, mörkvattrad längre bort. Så rök en och en till väders. Samlad drog flocken därpå runt omkring oss, tätare och tätare dök ner blad strået. Medan detta pågick hade ett litet moln av ett 30talskrattmåsar dragit ihop över våra huvuden De hade bon och ägg i vassbråten. Grönbenan slog en trädlärkedrill på ett annat håll och vipor och några gräsänder väsnades även de på sitt vis över ofreden. Det tickade ibland som en klocka inne i vassbråten från ett väl undangömt gungfly. Vi förnummo, att en enkelbeckasin fattat situationen rätt och givit sig mitt in i vassen lockad av tuvorna. Hon litade synbarligen på dem ehuru de lågo i en utsinad vassbotten.

Fågeludden har flyttat till Ytterberg, men doppingen och Hornborgafågeln framför andra, viggen saknas.

Sådana ljud ur vassarna kommo oss att tydligare förnimma att något väsentligt saknades. Tacka för det ! Ej ett litet hostande ens av en dopping; en enda sågs dock. Endast någon gång långt ute ett hönsskrock från några sothöns. Sävsångarens strof förtonade ej heller som förr ute bland de gula strängarna, även om han fanns där. Han hade sitt bo inne i videsnåren, vilket hör till det som inte passar. Vi borde även kunnat finna storspovens ungar ute i vasstarren. Han larmar och skriker litet varstädes numer på strandområdena vid sjön, ty han hör till de få, som liksom vipan fått det bättre efter sänkningen. Kärrsnäppan surrar sin bodrill, spatserande i tuvgömslena. Vi sökte efter nästet, men funno det inte. Den stora strandpiparens lockrop kom till oss från strandskoningens stenbundna släntor. Det oroar ännu mera. Sänkningens landvinningar på ostsidan har blottat mäktiga klapperbäddar, större än de som funnos fordom, när denne främling inte fanns. Han är således nykomlingen, som eljest tillhör havets kuster. Enda förklaringen är att han vandrat hit äro dessa steniga landtungor, vilkas alvarmark han nu satt in sitt liv på att göra en smula gladare än de se ut. Ett öga i marken och ett öga i skyn är en god regel på fågelfäder. Vi hade också gått med långsikt och haft nöje av tärnblänket ute över den öppna sjön. Det var de enda prickar som lyste därute. Men vi hade hoppats på de stora vita kropparna – svanorna. Sent omsider blevo trenne synliga – allt som var kvar av de 40 – 50 från 1905. Riktigt är det icke ens att säga det, ty något par häckar icke mer. Dessa tre ha sedan 1920 endast givit längre eller kortare gästroller. Fågeludden har flyttat till Ytterberg. Ej alldeles ty viggen saknades bland annat. Grässvålen gömde istället skedand bon med 8– 10 ägg och ett brunand bo på 12.

bonusbild från Hornborgasjön juni 1924. Vide i sydväst längst ut videdungar, som likna de forna sävdungarna härstädes. Foto Rudolf Söderberg.

Ett möte gjorde jag en senare dag på motsatta sidan sjön, som här icke får förglömmas. Man kallar ett sådant sammanträffande ett möte. Det gäller nämligen den bruna kärrhöken. Det var på samma punkt till vilken jag i juli månad något år tidigare sett den blå kärrhöken styra i pilrätt led med bytet i klorna. Platsen ligger vid en åmynning beväxt med bladvass mycket över manshöjd, nässlor och Mentha - arter. Doften därinne en het julidag är kvävande, dymarken lös, videt bildar ställvis fullkomligt ogenomsläppliga urskogssnår, alltsammans gör ett längre framträngande omöjligt. Jag kan därför ej säga, om den blå haft bo där. Så som här ungefär har han häckat i senare tid i Hjälmaren. Att den bruna kärrhöken i år valt detta område åtminstone till jaktmark i stället för sydvästra delen av sjön, hans forna häckningsställe, säger också sitt.

Största affektionsvärdet har transkockarna. När ett band på 70 – 100 fåglar eller mera radar upp sig på himlen tätt över vassbrynen, är det vad som bäst passar bäst av allt det som numer ger ett äkta drag av vildmarks träsk i större stil åt sjön, motsvarande ungefär vad som blivit av den. Trots det icke oansenliga liv vi kunnat upptäcka, voro vi eniga om att intrycket i det stora hela var fattigdomens jämfört med förr. Största förhoppningen för framtiden skänkte brunanden. Klämmiga uppflog som vittnade om att hon trivdes kanske bättre nu än förut. Sedan viggen den oförliknelige hornborgafågeln framför andra, lyft vingen till flykt och återtåg på fullt allvar synes brunanden i stället finna förhållandena gynnsamma – men ersätta honom kan hon aldrig. Hanens aftonklang kring sjön under knorrande läten skänkte liv och lust åt detta vatten likt morkullsträcken åt hagarna om våren. Det hörde samman med kvällsstämningen gamla Hornborgasjön, som intet annat. Nu är det tyst, endast minnet därav lever. Vi erforo ej heller mycket av de väldiga andskaror, som utgör massan av fågel om hösten eller stundom tidigt på våren. Krick och framför allt svärmar av Årta fylla då upp tomheten. Ett värdefullt fynd var emellertid av ett spjutandpar hade sitt tillhåll i ett tuvkärr vid Ore-nabb, ett välkommet tillskott. Kanske något att taga fasta på. Vad flyttfåglarna angår var Hornborgasjön i vår ogästvänligare emot sångsvanarna än jag någonsin förut sett den. Isen låg ännu obruten i början av maj. Många års kronologiska data för deras ankomsttid ha visat mig, att den beror helt och hållet av isförhållanden. Under gynnsam vårar kan ända till ett par tusen ligga samlade här en tid, i vår har det endast funnits smärre och enstaka flockar.

Här ges nu överhuvud andra lagar varefter livet leves. Det upprepas icke i dag vad som skedde i går eller vad som skedde i går eller vad som hände ett annat år. Ett fritt laboratorium där det ändra, rättas, prövas och göres om. Detta innebär trots förödelsen den lockelseexperimentet har. Nyskapelse i ett kaos genom att det som skall fram ur ruinerna. Naturen arbetar med att läka och experimentera, ehuru förintelsen också är med och stämplar utvecklingen. I detta vardande ligger också uttrycket något växlande och individuellt. Över dessa ytor som stigit upp som nytt land ser jag kampen igen och det som blir till kan även det taga skönhetens form på sitt sätt. Men det har icke tradition bakom sig, hör icke ihop med det förgångna som naturligförutsättning, ett brutalt öde har brutit sammanhanget och ursprunglighetens lyckoskede är förbi.
SvD Rudolf Söderberg. 1924 hösten.

En sommardag vid Hornborgasjön

L A Jägerskjöld (liggande) med ett foto av R Söderberg 1905 Lördagen den 12 juni 1924 Göteborgs Handels och Sjöfartstidning.

Kring Fågeludden är sjön alltjämt helt öppen 1920. På bilden ses professor L. A. Jägerskiöld liggande och konservator Olof Gylling. Foto: Rudolf Söderberg. Bra gissning är att det är på Skettreck, som bilden är tagen.

Den gamla Hornborgasjön står för mig som ett sannskyldigt paradis, ett näckrosornas och vattenfåglarnas himmelrike. Sådan var sjön ännu i början av världskriget. Då var där ett vimmel av flera slags änder, sothöns, doppingar, och en mängd olika vadare. Den vilda knölsvanen häckade här i tjogtals par. Viggen var karaktärsfågel för det öppna vattnet och de glesa sävruggarnas gläntor ute i sjön, när ungarna kläckts och under moderns ledningskulle lära sig sin tillvaros alla konstgrepp. Det fanns en liten undangömd brushane lek. I den gamla goda tiden på 1860-talet var brushanen riktigt talrik, men avtog efter sänkningen på 1870-talet. Beckasinerna så väl den enkla som den dubbla voro allmänna och gladde iakttagaren med sina lekar. Den mindre strandpiparen, kärrsnäppan, den grönbenta snäppan och drillsnäppan funnos där alla, om än mer eller mindre talrikt. I de oåtkomligaste sumpruggarna förde vattenrallen och den småfläckiga sumphönan ett undangömt nattliv. Den grönbenta sumphönan flyttade in och blev bofast. Sothönan förökade sig och var en av sjöns mest kännetecknande fågel. Skäggdoppingen var oerhört talrik och lämnade de yppersta tillfällen att lära känna och beundra sitt egendomliga familjeliv. Till och med ett så utpräglade kustbor som strandskatorna hade sökt sig upp till denna fågelsjö mitt inne i landet. Ett sådant fågelliv som vid Hornborgasjön har jag endast sett vid Tåkern och vid – Vita Nilen.

Näckrosorna särskilt den gula, bildade formliga ängar med yppig blomprakt utan like. Alisma och Sium, blomvass och Stratiotes fägnade ögat. Vass, säv fräkne bildade fält och ruggar, som gåvo sjön en aldrig tröttande omväxling. Det fanns flytande holmar ute i sjön, och videbuskarna växte på dem.

Här var ett sannskyldigt naturminnesmärke, som gav besökaren en provbild av den insjönatur, vårt land i svunnen tid kunnat ståta med på många ställen, som nu är i färd att alldeles försvinna.

Idoga jordbrukare uppodlade emellertid de blöta och tuviga ängar, som lågo närmast sjöns sydvästra delar. Det sägs att närmare 2000 tunnland därigenom vunnits för odling av ett eller annat slag. Detta skedde i samband med en jämförelse lindrig sänkning av sjön, som företogs någon gång på 170-talet. Brushanarna och dubbelbeckasinerna miste därigenom en del av sina älsklingstillhåll. Så utdikades och odlades en del mossar i sjöns omedelbara närhet. Dessa hade förut upptagit och magasinerat det stora vårflödet. Nu kom vattnet snabbt ut i sjön och förorsakade för jordbruket skadliga översvämningar, som alldeles förtog den sista sänkningen nyttiga verkningar. Driftiga jorddrotter belöto en ny genomgående sänkning, en av de mest radikala, som skett i vårt land. Vad modernäringen därigenom vunnit ligger utanför mitt omdöme. Antagligen är det även för tidigt att därom fälla något slutgiltigt domslut. Saken är i mer än ett hänseende tvistig. Sannolikt kunna de advokater, som nu föra å ena sidan jordbrukarnas talan och å andra de intresserade kvarnägarnas, lämna processen i arv till sina lovande juristsöner, som få väl vårda och ansa densamma. Vad som är säkert det är att den gamla naturminnesrika sjön med dess underbara växt och djurliv försvunnit som sådan.

Den förnämsta kännaren av Hornborgasjön , som under nära ett fjärdedels århundrade med aldrig sviktande kärlek och med en oändlig möda följt dess skiftande natur ger följande bild av densamma från den tid då sänkningens verkningar på fullt allvar visade sig 1914.

Genom den hastighet, varmed Hornborgasjön förändrats, har man det bästa tillfälle att se, hur oerhört den ursprungliga naturskönheten förstöres, så fort den kommer under människans inflytande. I den dag i dag är skulle det var omöjligt att i hela sjön uppsöka en kvadratmeters yta, som kunde ge en föreställning om den blomprakt av näckrosor tillsammans med Alisma- och Siumbestånd, vilka blott för några år sedan utmärkte stora delar av sjön i söder och väster. Ingen enda av alla de lika blom- och fågelrika gläntorna i den stora säv-arealen i söder finns kvar. Här ligger gungflyn och jäser, där den ej täcks av det tuviga Agrostis gräset, och de enda fåglar, som under sommaren synas här, äro några skrikande tofsvipor. – – –

Den som under åratal blivit van att redan i föreställningen associera en mängd ljud och syner till denna natur, och en dag i sommar besökte sjön, kunde icke undgå att erfara den saknad och tomhet, som endast döden bringar, där livet förut pulserat och blomstrat. Förr uppfyllda av en sällsam kör av röster från hundratals strupar, stodo vassarna nu dödstysta, utslocknade på både rörelse och ljud. PÅ sjöns vattenyta syntes icke en näckros, men över stora områden utbredde sig en naken dy, där inte ens en grästuva ännu slagit rot. Det allmänna intrycket av förödelsen, och vad som därmed upphört att vara till i denna landskapsbild, är icke bara sällsynt rikt och beskådansvärt fågelliv, utan även en växtlighet, vars egenartade yppighet tillhörde en förgången tid."

Efter ett sådant radikalt ingrepp som Hornborgasjön sänkning, kommer naturen ej genast till ro. En rundig tid måste förflyta innan de växter och djur, som äro dömda att försvinna, helt övergivit sina älsklingsmarker och de nya åborna kommit tillrätta med förhållandena. Därför erbjuder ett besök vid sjön under den nu pågående övergångstiden sitt alldeles särskilda intresse. Jag hade häromdagen tillfälle att göra ett sådant. Kanske kan vad jag såg intressera även andra än fackmän ?

Vi kommo från Dagsnäshållet till sjöns nuvarande strand. I stället för de oerhörda vidder med vass, säv och fräken samt det rika fågelliv, som förr har här mötte ögat, synes ett väldigt lövkärr. Starr av olika arter, under denna blöta vår med riklig väta mellan tuvorna, bildade bottenlagret. Videbuskar hade spritt sig i klungor över starrslätten. Nu stodo de dränkta i vattnet och bildade formliga snår, mycket påminnande om tropikernas mangroveväxtlighet. På något torrare platser hade även björken kommit in, men den var i år översvämmad även den. Det hela var en säregen främmande syn ej utan sin skönhet.

Fåglar saknades ej alldeles , dock var det intet mot förr. Sävsångaren lät höra sig här och var, och spoven var ej så ovanlig. Antingen hade han till och med ökat i antal efter sänkningen. Lövkärrets sumpmarker erbjuda honom synnerligen goda häckplatser. Här och var träffade vi på spåren efter kråkornas verksamhet: tömda äggskal från skrattmåsarnas och sothönsens reden. Man fick ett livligt intryck av hur oerhört skadliga dessa allestädes närvarande och alltid påpassliga asfåglar äro, i synnerhet vid en fågelsjö.

En flatbottnad liten eka mötte oss och efter mycket besvär lyckades vi komma fram till densamma. Vi krånglade oss så småningom ut på den öppna sjön. Ett år som i år kan man verkligen ro på densamma. Annars lär ett slags skidåkning vara det enda möjliga fortkomstsättet. Här ute funnos en del tärnor, som ivrigt sökte sitt byte. Men det grumliga vattnets ogenomskinlighet tvingade dem att hålla sig högst ett par meter över vattenytan, eljest kunde de intet upptäcka. Tre vilda knölsvanar hade i år åter sökt tillbaka till sin kära sjö, men sannolikt häckade de ej där. Men vilken fröjd voro de inte för ögat ! Även skäggdoppingen finnes i ringa mängd, ett par eller två. Sothönan är sparsam. Däremot synes brunanden nästan tilltagit. Vi sågo en stor flock på avstånd och kände igen den på det karakteristiska nedslaget. Läggs här till ett par knipor, som glömt sig kvar på sin flyttning norrut och nu under visslande flykt drogo över våra huvuden, så att allt medtaget som kan nämnas.

Vi landade i viken norr om Ytterberg, där man anser att kung Inge i länge sedan svunna tider hade sin borg. "Här älskade han att vakta på fågelleken" Här var en fuktig än, nästan en mad, och här funnos fåglar. Först sågo vi några kärrsnäppor. Deras åthävor visade tydligt att de hade bon eller späda ungar i närheten. Så kommo ett par större strandpipare. Denne är annars i södra Sverige en kustfågel. Men i Tåkern har han länge varit bofast, och nu har han tydligen även upptäckt Hornborgasjön. Där fanns han ej före sista sänkningen. Bäst vi gingo och letade på ängen så fladdrade där upp en skedandhona. Hennes beteende visade att hon måste ha ett rede där. Ganska riktigt, där låg 10 ägg med sin dunkrans ikring. Inom ett rätt begränsat område funno vi ytterligare två bon av skedand och ett av brunand. Det var mer än vad vi vågat hoppas på. Så följde vi stranden för att komma till fågeludden, den plats som Gylling med sådant mästerskap återgivit i en av Göteborgsmuseets dioramor. Vår gång förde oss förbi ett litet delta land vid mynningen av en rännil. Då kom den stora överraskningen: en brushane. Så flög där upp en till och ytterligare ett par. Till sist kunde vi räkna nio stycken, som svängde och kretsade högt uppe över fridstörarna. Det fanns alltså kvar en liten stam av det gamla garde, som höll ut så länge det var dem möjligt. Ännu ett bo av skedand funno vi, när vi sökte oss ut i vassumparna för att komma skrattmåsarnas samhälle så nära som möjligt. Här häckade nämligen en liten flock sådana. De voro ej stort fler än tjoget, men de sörjde alltid för att det går livligt till. En enkelbeckasin, en grönbent snäppa och en praktfull gräsanddrake i full skrud gjorde sitt för att fullständiga tavlan. Här fanns tydligen ännu en liten fläck, som gav en rätt god förställning om vad sjöns fågelliv fordom varit.

Fågeludden däremot var så gott som öde. Ett par vipor var allt, som svarade mot den gamla härligheten. En liten vipunge låg ute på vattnet för att undgå uppmärksamheten. Jag vadade ut, bar honom på det torra, beundrade hans diskreta skyddsfärger och lät den lille stakaren löpa.

Hårt har odlingen farit fram med vackra naturminnesmärket, men även nu erbjuder det mycket av intresse, som väl löna mödan av ett besök. Hur skall det se ut kring Hornborgasjön härnäst, när ett par torra somrar gått däröver.
L A Jägerskiöld prof. Zoologi GU.

Rutger Sernander och Rudolf Söderberg 1924

1 Under den demonstration docenten Naumann utförde på Röde Mossen framhöll han, att i vattnet utanför Rödemosse och Bjelluma stranden nu för tiden växte, såsom han av en fiskare erfarit, avsevärt med Chara.
Så vitt min (Söderbergs) erfarenhet sträcker sig, saknades emellertid så länge vegetationsperioden 1905 varade Chara härstädes. Jag kan på mycket säkrare betyga detta, som, på grund av mina ornitologiska undersökningar, jag längs hela stranden gjorde upprepade stakningar och under roddfärder ute i sjön upptog prov, vilka visade att bottnen här bestod av snäckgyttja och icke Chara gyttja.
Sernander erinrar sig med bestämdhet att 1907 funnos inga Chara bestånd utanför Röde Mosses strand.
År 1914 rådde samma förhållande såväl utanför Rödemosse som vid Bjelluma stranden. Då märkte jag (Söderberg) Chara bestånd nordligast strax norr om Getnäsudden.

2. Det parti av sjön vi genomfor utanför Hornborga å, kanalens mynning utmärkte sig genom en yppig och hög vass och överhuvudtaget överståndarevegetation. Denna yppighet och karaktär finna vi dock bero i väsentlig grad av muddringsprodukternas gynnande inflytande.

3. Dagens höga vattenstånd hade återställt en sjöyta, vilken i hög grad underlättade bedömandet av det fysiognomiska inflytande en höjning till +6,0 skulle utöva på det öppna vattnets utsträckning. Härigenom blev vi ännu mera styrkta i det berättigade, att låta erosionsplanen, fortfarande anses som utsatta för vindens och drivisens eroderande krafter efter den föreslagna höjningen av 60 cm över dagens vattenstånd, åtminstone i den utsträckning som betecknas å Söderbergs karta av 1917, av inre gränsen för det erosionshärdiga elementet (d.v.s. avgränsningen för detta element mot land). Detta utgör en olikhet mot erosionen förr av den skillnad, som betingas därav, att den starkaste erosionen då inträffade vid gränsen för det dåtida högsta vattenståndet medan motsvarande gräns efter den föreslagna höjningen kommer att flyttas utåt ett eller annat hundratal meter från den förra.

Denna verkan är fullt tillräcklig att förhindra igenväxandet av många tiotals hektar erosionsytor endast vid Röde Mosse och Bjelluma stranden, vilka för en oberäknelig framtid måste tänkas täckta av öppet vatten.
Skara den 26 september 1924.
Rutger Sernander Rudolf Söderberg.

Sjöberg 1921

Meningsutbytet 1921 mellan Gustaf Sjöberg och Rudolf Söderberg

Västgötakorrespondenten Onsdagen den 23 november 1921

Sänkningen av denna sjö, som nu ju är ett fullbordad faktum, är en fråga, som under de senaste två decennierna titt och tätt dykt upp för allmänheten i en eller annan form med framhållandet av mot varandra stridande åsikter, vilket alltid är fallet, då olika och stora intressen bryta sig mot varandra.

Det senaste offentliga inlägget i denna fråga har framkommit i d:r Rudolf Söderbergs föredrag vid Geografiska föreningens sammanträde på Göteborgs högskola lördagen den 11 dennes.
Med anledning av därvid gjorda uttalanden har redaktionen vänt sig till lantbruksingenjören Gustaf Sjöberg med anhållan att få höra hans mening, om det sagda. Han är ju den, som uppgjort förslaget till det nu utförda sänkningsföretaget, och är genom sin ingående kännedom om förhållandena vid sjön, såväl före som efter sänkningen, bättre än någon annan kompetent att bedöma sakförhållandena där.

På vår förfrågan, vilken hans mening vore, om de av d:r Söderberg, gjorda uttalandena, svarade lantbruksingenjör Sjöberg, att han endast av ett flyktigt referat i någon tidning sett det d:r Söderbergska föredrag omnämnas, men redan av detta framginge, att de gjorda påståendena däri huvudsakligen syntes ej vara byggda på reella fakta, utan hade sitt ursprung från ideella naturskyddssynpunkter, som fått sin näring och utveckling från mindre tillförlitliga uppgifter, skapade av fantasi eller av egenintressen, med andra ord, det hela är ingen opartisk eller riktig framställning av sakförhållandena, utan endast ett anslag på känslornas molltoner, för att vinna en okritisk allmänhets medkänsla för vissa enskilda intressen. Jag vill endast påpeka ett par exempel på de gjorda påståendenas ovederhäftighet.

"sjöns sänkning har visat sig icke medföra de fördelar, som man trodde före arbetenas igångsättande. Lantbrukarna hade väntat sig, att erhålla stora arealer bördig jord, men nu har det visat sig, att de nyvunna områdena i stort sett icke lämpa sig för uppodling".

Detta är en självdeklaration på bristande kännedom om verkliga förhållandet. Sjösänkningen har aldrig avsett vinnandet av odlingsbara landvinningar i sjön, utan endast att. befria tusentals hektar odlade marker från förödande översvämningar, ett mål, som väl ingen vill bestrida har - uppnåtts. Att för vinnandet därav ej blott sjöns högvattenyta måst sänkas, utan även i viss mån sjöns medelvattenstånd måst bringas ned, och delar av sjöbotten tidvis torrlagts, är endast en nödvändig följd av huvudändamålets vinnande. Visserligen kunde man genom en grundare men bredare kanal, från sjön och nedåt, också fått bort översvämningarna, men då hade just det nu påstådda förhållandet inträffat, att sjön såsom vattenreservoar blivit försämrad. Från en sjö rinner nämligen intet vatten, när vattenytan där ej står högre än avloppets botten.

är ganska egendomligt påstående, ty hur då förklara, att flere för länge sedan nedlagda sådana, nu efter sänkningen åter uppbyggts? Ett förhållande, som jag såsom häradsrättens sakkunniga biträde haft tillfälle att konstatera.

Man kan ej fatta Söderbergs stora medkänsla för de stackars jordbrukarna, då han förordar sjöns återställande i dess skick, ty detta skulle medföra att de ej blott finge vidkännas de stora kostnader, som sjöns sänkning redan krävt, utan även all den vunna jordförbättringen, vilken efter den pågående omvärderingen uppgår till ett värde av över kronor 700,000 skulle försvinna. Den tjänst d:r Söderberg velat göra jordbrukarna genom påståendet om sjösänkningens misslyckade resultat kan ju också hava menlig inverkan på deras kredit, då de nu stå inför uppgörelse av de för sänkningen behövliga medlen.

Angående slutligen växt- och djurlivet i sjön, som skulle hälsa en höjning av densamma med glädje, så tillåter jag mig betvivla detta. Vad växtligheten angår, så visa de sig allt mer utbredande vass- och säfbankarna på områden, där förr ingen synlig växtlighet fanns, att någon fara härvidlag ej föreligger. Vad djurlivet angår så finnas änder och vadare i oförminskat antal, och endast från jägaresynpunkt kan man finna förhållandena beklagliga, emedan vid jakttiden, då sjön är i det närmaste otillgänglig på grund av lågt vattenstånd, samt genom de såsom en ogenomtränglig mur skyddande vassbankarna, föga tillfälle lämnas till lönande jakt.

Söderberg svarar Västgöta Korrespondenten 1921-12-12

Jag beklagar jag ej förrän nu en vecka efteråt fått del av lantbruksingenjör Sjöbergs inlägg om den nuvarande Hornborgasjön i Eder ärade tidning.
Insändaren säger sig ha byggt sitt uttalande på ett flyktigt referat i en tidning över mitt föredrag den 14 oktober i Geografiska Sällskapet vid Göteborgs Högskola. Icke desto mindre är lantbruksingenjör Sjöberg oförhindrad att föra fram en hel arsenal av ovederhäftigheter mot föredraget, som han icke känner på annat sätt än genom dessa flyktiga tidningsrader. Jag kan också taga hans påståenden med det största lugn. Det blott förvånar mig en smula, att en man i hans ställning ej lärt sig ännu, att första villkoret för en diskussion är saklighet.
Vad lantbruksingenjör Sjöberg insinuerar om, "enskilt intresse", om min lust att med "molltoner" bedra en okritisk allmänhet e.t.c. må således lämnas åt sitt värde. Personliga invektiv intressera nämligen ingen förståndig människa. Därför till saken!

Tidningsreferatet gav med sina få ord om "att lantbrukarna av sänkningen ej vunnit de fördelar som varit att vänta av sjöns sänkning och åtgärder ha vidtagits för att åter få sjön höjd igen", nätt upp den oriktigaste antydan om föredraget, som var möjligt. Något dylikt har jag aldrig påstått!

Intet vunnits! Däri har lantbruksingenjör Sjöberg sin fulla rätt, att nog har man vunnit, vad man ville vinna, en effektiv tappning av sjön, men hur denna verkligen verkat, därom synes emellertid sänkningsingenjören själv ha en synnerligen förenklad uppfattning.

Det torde ej vara på så få håll i Västergötland man av föreläsningar över ämnet kunnat bilda sig den föreställning om sänkningen jag här bara med några rader vill beröra. I dem har jag skildrat förhållandena så, som de framgått genom tre års omsorgsfulla mätningar, geografiska och zoologiska undersökningar och kartläggningar. En växtfysionomisk karta, där de nyvunna områdenas vegetation inlagts, har åtföljt framställningen. Tre eller fyra andra kartor över strömmarnas, isarnas och vindarnas verkningar ha ock förtydligat sjöns utveckling före och efter den sista sänkningen. Därvid har jag särskilt uppehållit mig vid de väldiga tillandningarna (nyvunna områdena) i västra delen av sjön, synnerligast utanför Stenum och Dagsnäs samt i ostlandets vikar. Stora erosions- och blekeytors ofruktbara mark ha där även åskådliggjorts och betingelserna för alltsamman vetenskapligt klargjorts ty med mina undersökningar har jag avsett - en geografisk utredning, ej alla några uttalanden om sänkningens förhållande till odlingen.

Det är således icke någon på tillfälligheter byggd framställning, som givits. Logiskt och på geografiska grunder har sjöns intressanta utveckling följts och fotats. Även de stora slåttermarkerna vid sjön ha inlagts på dessa kartor, varjämte ett 50-tal bilder belyst landvinningarnas karaktär och andra förhållanden inom Hornborga depressionen.
Nu kan ju lätt begripas av dessa i största korthet antydda meddelanden orimligheten i ett påstående, att inga, fördelar för jordbruket vunnits.

Vad som tydligen givit svang åt de oriktiga tydningarna har varit den notis. jag meddelade vid föredraget om ett sammanträde för åtgärder angående "sjöns återställande i dess forna skick", som det hette, för att därmed belysa, hur frågan nu stod och de kvarnägares intressen, som skapat det läget. Svårigheterna av de nyvunna markernas uppodling har endast berörts i förbigående -- och dem lär väl lantbruksingenjör Sjöberg ej kunna förneka -- utan att jag ens givit dem det värde, de förtjänat, ty uppriktigt sagt intresserar denna sak mig icke särskilt. Det har heller icke ingått i den vetenskapliga utredning jag velat göra att framställa odlingsmöjligheterna eller därmed sammanhängande frågor.

Ingenjör Sjöbergs artikel är så rik på felaktigheter, att det skulle fordras mer utrymme än som här står till buds att beriktiga dem alla. Att han alls icke eller blott ytligt känner vad han yttrar sig om, således ej heller bekymrat sig om att ta ingående del av förhållandena, är påtagligt.
Onekligen bra lättvindigt, då man vill sätta sig till doms över andra.

Men det kanske bör låta på det viset, om man ej önskar utöva "menlig inverkan på lantbrukarnas kredit, då de nu stå inför uppgörelse av de för sänkningen behövliga medlen".
Vad man kunde fordrat - i stället för dylika utgjutelser - hade varit, att ingenjör Sjöberg gjort sig underrättad om föredragets innehåll genom sin insändare, en anhållan, som jag med nöje skulle tillmötesgått.

Till sist vill jag blott nämna, att den inkompetens lantbruksingenjör Sjöberg förut - vid Tåkern frågans dryftande för många år sedan - visade, då det gällde att bedöma fåglarnas ekologiska villkor, kommer till synes även här. Genom sista sänkningen äro de värdefullaste av sjöns häckfåglar totalt försvunna, för dem har sänkningen varit katastrofal, t.ex. för de förut häckande svanorna, i vars bon man fann ungarna döda eller såg de ruttnade äggen flyta i vassarna under höstflödet. I dessa hänseenden är sjöns sänkning en förödelse utan like i vårt lands fågelvärld, och som naturskyddsvän är det både min rätt och min plikt att beklaga den. Vad som i ingenjör Sjöbergs artikel säges om vasstillväxten och dess förmenta fördelaktighet verkar som gripet ur luften. Det är sävholmarna, som ökat, utan betydelse för fågellivet, och alla sammanhängande vassar stå under sommaren på det torra. Att stora andflockar söka sig till Hornborgasjön förändrar på intet vis den förlust, som skett, så genomgripande, att en utredning av den sidan av saken tarvade sin särskilda artikel. Där finns ej ens tillnärmelsevis samma kilo kött och fjäder som förut, om man nu vill anlägga den synpunkten. Dessbättre är jag i tillfälle att hänvisa till mitt föredrag, som återfinnes i min uppsats med kartor och bilder i Svenska Naturskyddsföreningens årsbok för 1921, och som hölls i Geografiska sällskapet vid Högskolan, detta sällskap som alltså är den okritiska publik jag velat intala dessa fantasier.
Med största högaktning Rudolf Söderberg.

Sjöbergs lilla affär

oegentligheter redan på 20-talet

Ännu en anmärkning mot lantbruksingenjör Sjöberg (HB). Lantbruksstyrelsen har riktat ännu en anmärkning mot statens lantbruksingenjör i Skaraborgs län G. Sjöberg, denna gång beträffande reseräkningar under år 1923, såväl hans egna som hans assistenter E Larsson och E H Johansson.

Såsom ett allmänt omdöme beträffande lantbruksingenjör Sjöbergs och hans tjänstebiträdens tjänsteresor framhåller styrelsen, att nödig hänsyn till bestämmelserna i gällande resereglementen icke iakttagits. Sålunda ha i åtskilliga fall icke anlitats kortaste färdvägarna. Vidare synes med avseende å ett flertal resor ersättning för färd å landsväg ha beräknats, oaktat järnväg till större delen utan olägenhet kunnat anlitas. Resorna ha i allmänhet anordnats så , att järnvägståg begagnats till järnvägsstation, där tillika skjutsanstalt är belägen, varefter resan fortsatt med skjuts till vederbörande förrättningsställe. Återresan synes ha anordnats på motsvarandesätt. Resorna skulle emellertid kunna anordnas på ett för statsverket billigare sätt, om järnväg anlitats till den närmast intill vederbörande förrättningsställe belägna järnvägsstationen, oavsett befintligheten därstädes av skjutsanstalt. Enligt vad lantbruksstyrelsen har sig bekant torde nämligen i allmänhet hästskjuts eller automobil finnas att tillgå även vid järnvägsstationer, där skjutsanstalt saknas. Vid granskning av dagböckerna har lantbruksstyrelsen funnit, att fältarbeten i mycket stor utsträckning ägt rum under vintermånaderna. Styrelsen ifrågasätter dock, huruvida undersökningar för vare sig täckdikning eller öppen avdikning lämpligen böra företagas under exempelvis månaderna januari och februari.

Det synes styrelsen även anmärkningsvärt, att Boterstena och Mönarp besöktes under året respektive 16 och 17 gånger. I detta sammanhang erinras, att ifrågavarande förrättningar, som under omkring 10 år varit föremål för undersökning av lantbruksingenjör Sjöberg, därunder besöktes Boterstena omkring 50 gånger och Mönarp omkring 40 gånger, bortsett från det antal resor, som biträdena före 1918 företagit dit.

Av assistenten Larssons dagbok framgår bland annat att han den 14 dec.1923 vid förrättningen i Borreboda biträtt lantbruksingenjör Sjöberg vid sammanträde angående fördelning av odlingslån, oaktat lantbruksingenjör Sjöbergs dagbok giver vid handen , att han denna dag icke besökt Borreboda utan befunnit sig i Skövde.

I allmänhet synas tjänstebiträdenas tjänsteresor systematiskt ha anordnats så, att resornas längd blivit den största möjliga, då ifrågavarande biträden av lantbruksingenjören Sjöberg beordrats från en plats till en annan. Sålunda synas liknande förrättningar inom samma trakt av distriktet icke bedrivits i följd, utan biträdena ha beordrats från ett förrättningsställe till någon från densamma avlägsen trakt för att kort därefter återvända till någon plats i närheten av det första förrättningsstället. Denna anordning har – frånsett den kostnad som härigenom åsamkats statverket – även fört med sig , att biträdena, måste tillsätta onödigt många dagar för resor. Anmärkas må, att antal resdagar för lantbruksingenjör Sjöberg till medie av dec. utgjorde 167 ½ , för assistenten Larsson 321 och för assistenten Johansson 336 dagar.

Lantbruksstyrelsen har anmodat lantbruksingenjör Sjöberg att så snart ske kan inkomma med yttrande över de framställda anmärkningarna.

Man skulle tro att det är taget ur vilken dagstidning som helst i dag. (webbmaster).

+5,4 = 119,40

Rättsförfarandet under 1920 talet