|
Vi kommer att på denna sida återge Emil Lindegrens syn på Hornborgasjön 1905,
d.v.s. åren innan sänkningen 1902 ger effekt. Vi skall försöka att återfinna de
32 försvunna bilderna, som han har tagit. Leta på nedanstående sida så kommer Du att kunna följa hur vår
privatspaningen utvecklar sig. Jag hyser just nu en viss förhoppning.
Emil Lindegren och Rudolf Söderberg som båda läste vid Stockholms Högskola
inkom till Kongl. Vetenskapsakademin februari 1905 med ansökan om reseunderstöd.
Akademin var förutseende nog att bidraga med 125 kr till vardera. Denna uppsats av
Emil ger en viktig bild av måhända en redan sargad sjö.
.
Vi vet inte så mycket om Emil, men han återfinnes i Roslags Bro (B) 1957.
Emil Lindegren
Till Kongl. Vetenskapsakademin Inkom den 23 dec 1905
Reseberättelse
Sistlidna april månad tilldelade Akademien mig ett understöd af 125 kronor
för undersökning af Hornborgasjöns växtvärld med särskild hänsyn till
planktonformerna. Jag meddelar här nedan en beskrifning af sjöns
naturförhållanden och fanerogamvegetation, men hoppas att i början af nästa år
kunna inlämna till Akademien en uppsats, i hvilken en del frågor om sjöns
växtsamhällen skulle noggrannare studeras och sjöns plankton beskrifvas.
För att få bättre föreställning om sjön, uppdelade jag min vistelse vid
densamma i två perioder, nämligen dels från den 21 Juni till och med den 1 Juli,
dels från den 30 Juli till och med den 28 Augusti. Mitt kvarter hade jag vid
Broddetorps järnvägsstation.
Beskrifning af sjöns allmänna naturförhållanden.
Hornborgasjön är belägen i Vestergötland, vester om Billingens södra delar.
Dess fysiska geografi äfvensom dess historia har Munthe behandlat i de utförliga
beskrifningarna till geologiska kartbladen Sköfde och Skara. Sjöns största längd
ligger i riktaningen NNO - SSV eller med andra ord parallellt med den
förkastningslinje, som enligt Munthe framgår ungefär vid sjöns västra strand.
Vester om denna linje är berggrunden urberg; öster därom vidtaga sedimentära
lager, nämligen först kambrisk sandsten och sedan, längre uppåt Billingen
alunskiffer, kalksten, o.s.v.; Hornborgasjön ligger sålunda i gränsområdet för
den kambrisk-siluriska serien. Ehuru lösa jordlager helt och hållet täcka
berggrunden inom sjöns område, och inga borrningar genom dem äro verkställda,
kan man dock af sjöns läge med stor sannolikhet dra den slutsatsen, att den
vilar på sandsten. - Vester om förkastningslinjen går urberget i dagen i sjöns
omedelbara närhet på två lokaler, båda belägna söder om Röde mosse. (Se den
bifogade kartan och fotografi 3).
Emils karta över Hornborgasjön. ooo= fräken, --- = vass, ||||
= vass, ++= säfdungar, rödmarkerade stränder = klapper.
Sjöns längd utgör ungefär 10 kilometer, under det att bredden i medeltal
torde vara 2,5 - 3 km. Särskildt breddsiffran är nog rätt godtycklig. Stränderna
äro nämligen i öster och ännu mer i vester ställvis ytterst långsluttande,
hvilket har till följd att bredden och därmed ytan vid vårfloden ökas alldeles
oerhördt. Vid stranden norr om ån Flian torde vattnet nå minst 1 km längre inåt
land vid vårflod än vid sommarvattenstånd. Ungefär på detta avstånd från
stranden såg jag nämligen på den sanka ängen en båt, som kvarglömts då vattnet
sjunkit undan. Dessa vidsträckta, om våren öfversvämmade marker äro beväxta med
starrgräs, vattenklöfver, fräken och dylikt, som af traktens befolkning bergas
med stor möda. Det är för att säkrare kunna utnyttja dessa marker, som dels
lämna bete, dels kunna tänkas blifva odlingsbara, som ägarna af marken omkring
sjön beslutat sänka den, hvarigenom sjöns yta kommer att minskas i hög grad.
Regleringsarbetet började sommaren 1904 och har pågått hela sistlidna sommar;
muddermaskiner ha framgått i Flian, hvarjämte ån afkortats genom kanalgräfning
på de ställen, där den haft ett slingrande lopp.
Sjöns djup är obetydligt. Den är djupast vid Almeö, en utskjutande udde på
östra stranden. Djupet var här i Augusti månad endast 1,6 m. Vid vårflod har
vattnet, enligt uppgift af landtbrukaren Jesper Swedenborg i Broddetorp, i
regeln stått ungefär en meter högre än under sommaren. Landets utseende
förändras naturligtvis i hög grad häraf. Så är t.ex. den nyssnämnda udden,
Almeö, under vårarne genom ett sund skild från den omqifvande trakten.
Det ringa djupet visar sig bland annat däri, att dungar af säf växa här och
hvar långt ut i sjön. En annan egenskap, sammanhängande med det rätt stora
sjöbäckenets grundhet, är vattnets ringa genomskinlighet. Försök gjordes i
Augusti efter den vanliga metoden. En med hvit oljefärg målad fyrkantig
plåtskifva om 25 cm2 sida blef osynlig redan på 1,2 m djup. Detta har
sin orsak i att vinden, som har tillträde från alla håll, rifver upp bottendyn,
som bildar ett ljusabsorberande slam i vattnet. Säkerligen kan genomskinligheten
vid lugnt väder vara betydligt större än den nämnda. Några mätningar äro
emellertid ej verkställda annat än i Augusti månad, då vädret mestadels är
blåsigt. - Af siffran på sjöns genomskinlighet följer, att ännu vid 2,4 m djup
en afsevärd ljuskvantitet skulle framtränga till bottnen. Då nu sjön vid
sommarvattenstånd ingenstädes är djupare än 1,6 m, finnes det för växtvärlden
nödvändiga ljuset öfverallt i sjön.
Hornborgasjön bildar just genom sitt ringa djup en i skarp motsats till de
öfriga sjöarne i trakten. En mängd sådana finns t.ex. norrut i Valle härad,
hvars förgrenade, ofta i ring hopsmältande grusvallar bilda stränder för sjöar i
sänkorna emellan dem. Området i fråga är, som Munthe utredt, ett synnerligen väl
utveckladt kamelandskap. Sjöarna här mäta 10-20 meter i djup trots den ringa
ytan, hos de största 1-2 kvadratkilometer. I sådana sjöar kunna säf och vass
naturligtvis växa endast nära stränderna.
En tredje typ af sjöar, som Munthe omnämner i beskrifningen till kartbladet
Sköfde, är Billingens sjöar. De äro bergsjöar med klippstränder samt liksom
kameområdets sjöar mycket djupa. Jag besökte en dag Bjärsjön på Sydbillingen.
(Foto I, II, III).
Foto I, II, III besök på Bjärsjön.
Omgifningarna voro ljunghedar med sparsamma tallar och enar. De syntes aldrig
ha burit skog. Marken var ett grustäcke ofvan på berget med en ytterst tunn
humusrand. I sänkorna försiggick torfbildning; där fanns den för starr och
fräken nödvändiga fuktigheten. Jag såg endast en vattenväxt i sjön nämligen
Juncus supinus f. fluitans. Den växte på grof sand ute i sjön, på ett djup
af ända till 70 cm. De längst ut växande exemplaren voro helt och hållet
nedsänkta. Längre inåt land flöto skottens öfre delar på vattenytan. Exemplaren
af f. fluitans voro, då jag såg dem, alla sterila. I vattenmärket öfvergick f.
fluitans så småningom i f. uliginosus, som växte på stranden och satte frukt.
Längst upp på stranden växte den vanliga formen af Juncus supinus. Sjön synes
sålunda ej hafva hunnit få en för den utmärkande växtlighet, ehuru den
antagligen åtminstone utmed stränderna skulle kunna hysa en sådan. - Djupet är
betydligt och gifver sig bland annat däri till känna, att man ej kan använda not
vid fisket i den. "Det skulle behöfvas två notar ofvanpå hvarann", hörde jag en
torpare, som bodde vid sjön, säga.
Växtsamhällena inom Hornborgasjöns strandområde
Vegetationen utmed Hornborgasjöns stränder växlar rätt mycket efter olika
lokaler. Man kan urskilja tre stora grupper af lokaler, som här nedan behandlas
hvar för sig.
Högmossarna.
Sjön begränsas i norr och vester delvis af Röde mosse. Denna är numera
rätt torr, mest fuktig i midten och ej utåt sjön. Odon, rosling, ljung,
skvattram, kråkbär och hjortron växa på dess yta. Förkrympta tallar och björkar
äro de enda träden. Åt midten finns hvitmossa i större myckenhet än utåt
kanterna. Där växa äfven starr och sileshår. Egendomligt är, att mossen stupar
brant i sjön med en af vågorna utskuren terrass, som på sina ställen är ända
till fem meter hög. (Foto 1, 2).
emil_1 
b Mosskanten
Erosionsterrass i torf (Rödemosse) I brinken under trädet
synes några ingångshål till sandsvalebo (E Lindgren)
Foto 2 Mosskanten
Åt söder sänker sig mossen och öfvergår i de mer låglända markerna norr om
Flian. Äfven i södra delen är terrassen utbildad, men den ligger här vid
sommarvattenstånd på land, och framför den äro utbildade starrängar och vassar i
vanlig ordning. (Foto 3).
Foto 3
Mossen har sålunda ursprungligen sakta sluttat ned åt sjön, som emellertid
återeröfrat en del af sitt forna område med vågornas hjälp. Åt norr har den ända
till våra dagar behållit sitt välde, under det att i söder lågmossbildning åter
börjat. - Att märka är svämsandens förekomst utanför södra delen af mossen.
(Foto 4).
Foto 4
Den är mycket skalrik och öfverlagras uppåt land af torfven samt utgör
sålunda egentligen ett bottenskikt i mossen. I norr ersättes den af ett skalsikt
kalkbleke, som i själfva verket utgör underlag för en stor del af sjöområdet,
men här går i dagen, då de ofvan bleket afsatta lagren äro borteroderade.
Ett stycke söder om Flian begränsas sjön inåt land åter af en högmosse,
kallad Hjortronmossen. En af vågorna utskuren terrass finns äfven här,
men liksom vid södra delen af Röde mossen äro starrängar, fräkenbestånd och
vassar utbildade vid dess fot, och dessa formationer äro här mycket mäktigare än
vid det förstnämnda stället. Speciellt märkas fräkenbestånden, som bilda ett
särskildt bälte utmed stranden, under det att de nästan saknas vid Röde mosse.
På mossen växa som vanligt olika ris; särskildt finns där mycket odon. Inuti är
mossen fuktigare än vid periferien; där ligga till och med två ännu ej igenvuxna
små sjöar.
Lågmossarna.
På sjöns långsluttande stränder äro stora vidder af lågmossar utbildade. Vi
hafva redan vid beskrifningen af högmossarna omnämnt dem. Norr om Flian räcka
sådana marker långt inåt land. Längst in äro de mestadels odlade och förvandlade
till hafreåkrar med utmed dikena växande björkar (Betula odorata) och vides (Salix
cinerea). (Foto 5).
Foto 5
Sedan vidtaga starrängarna. Vid en lada i norra delen af området vid Flian
intogo dessa, som mestadels hysa Carex filiformis och Carex
Goudenoughii, endast ett hundratal meter, hvarefter vidtog ett bälte med
Carex stricta tufvor. På den nakna dyjorden mellan dessa växte
Calamagrostis lanceolata och stora kraftiga, till den vegetativa habitus
något om Carex lanceolata påminnande exemplar av Carex stricta. Därefter
följde vassarnas mäktiga bälte. Om vårarna brukade man kunna ro upp till ladan,
där det nu var alldeles fast mark, hörde jag berättas.
(Vi kan ge en bonusbild med Gåsladan)
- I södra delen af området norr om Flian äro maderna, som dessa lågmossar
benämnas, mer långsluttande och upptaga därför ännu större yta. Här är marken på
stora ytor (gungande med en vegetation av Carex filiformis, Menyanthes
trifoliata och Equisetum fluviatile. Nere i vattenmärket bildar
Carex acuta fläckvis stora, nästan rena bestånd, enligt hvad fil. stud. R
Söderberg berättat för mig.
De öfriga lågmossarna utmed sjön äro temligen likartade med den nu beskrifna,
ehuru i regeln ej så sanka. Markerna norr om Slafsan äro till exempel, till
större delen uppodlade. Vegetationen i dikena vittnar emellertid rätt tydligt om
markens forna beskaffenhet; där växa Achillea ptarmica, Leontodon autumnalis,
Potentilla anserina, Comarum palustre, Alisma Plantago liksom buskar av
Salix cinerea. Ogräs som Cirsium arvense, Sonchus arvensis och
Stachys arvensis färga ofta åkrarna i granna färger. På många ställen, äfven
nedåt sjön, äro torfgropar gräfda; i dem växa Myosotis palustris, Polygonum
amphibium v. terrestre, Comarum palustre, Sium latifolium, Oenanthe Phellandrium,
Lythrum Salicaria, Iris PseudAcorus, Typha latifolia, (Alisma Plantago).
Äfven förekomma här Alnus glutinosa, samt flera Salices, nämligen
Salix cinerea, Salix aurita, Salix pentandra, och Salix repens. Nedåt
sjökanten växa fräken i små bestånd, och Ranunculus lingua inblandad i de
stora vassarna.
Maderna vid Stommen likna i hufvudsak dem vid Almeö. I torfgroparna växte här
Hydrocharis i oerhördt individantal, äfvensom Hottonia palustris
och Myriophyllum verticillatum. Denna lågmosse öfvergår söderut i en
tufmark med starr och Erica tetralix, och allra längst i söder, uppåt de
omgifvande grushöjderna, växer en skog af Betula odorata på en mark, som
till stor del är täckt af hvitmossa. (Foto 6).
Foto 6 maderna vid Stommen med skog av Betula och vitmossa.
Den öfvergår här nästan till högmosstypen.
Omkring Dagsnäs och Bjurum vid sjöns södra del finnes äfven stora mader, som
sammanhänga med mossmarkerna kring Rösjön SV om Dagsnäs. Dessa liksom maderna på
östra sidan om grushöjderna vid Hånger likna området norr om Flian i sankhet.
Al- och videbuskarna växa här ofta ända ut i vassen. I ett afloppsdike här fanns
Utricularia vulgaris, som jag eljest ej såg inom sjöns område.
Slutligen vill jag i detta sammanhang säga några ord om vegetationen på
lågmossen vid norra änden af sjön. Den är så godt som helt och hållet uppodlad.
På den smala remsan ouppodlad jord, som skiljer åkrarna från sjön, förhärskar en
gles ogräsvegetation, och det såväl på torfjorden, som på den underliggande,
närmast sjön på grund af torfens borterodering blottade svämsanden. Af träd
växte här Salix fragilis, Salix cinerea och Salix nigricans. Bland
örterna märktes Polygonum lapathifolium f. prostratum Ascherson och
Potentilla norwegica, hvaraf ett individ i frukt hade föryngringsskott vid
basen och såg ut att bli treårigt. Vidare växte på sanden Agrostis
stolonifera i sterila exemplar med från en punkt strålformigt utgående, till
marken tryckta bladskott. Dessa tre växter voro särdeles karakteristiska för den
fuktiga, i hög grad exponerade lokalen med dess starka vindar och antagligen
stora temperaturväxlingar. - I ett dike ej långt ifrån den nu beskrifna lokalen
växte Hippuris vulgaris, som jag ej såg i trakten på något annat ställe.
Maderna begränsas vanligen utåt af kraftiga vassbestånd (Fot. 25, 27).
Foto 25 Maderna begränsas utåt av stora vassbestånd
Foto 27 Maderna begränsas utåt av stora vassbestånd
Foto 7, 8, 9 tagna vid Almeö vid Slafsans utlopp i Hornborgasjön gifva
exempel på säf- och fräkendungar, till dels blomsterrika, som öfvertagit vassens
vanliga roll.
Foto 7
Foto 8
Foto 9
Sand och klapperområden. (Foto 10-18)
Såsom af kartan framgår, förekomma dessa utmed norra delen af sjöns östra
strand samt på södra sidan af de båda stora halföarna vid Stommen och Almeö. Ett
helt litet likartadt område finnes vid den udde, Åle (Ore) nabb kallad, som
Dagsnäsåsen bildar i Hornborgasjön.
När man från den kulle, på hvilken gården Stommen ligger, betraktar viken och
markerna däromkring, ser man, att vassen, som är mycket tät på norra sidan af
Almeö, och inuti viken, glesnar utåt udden. (Foto. 20, 21, 22).
Foto 20 
[Hornborgaviken södra del 1905, sedd från öster och utgående
från plats söder om närmast kommande. I bakgrunden
Almeö och Dagsnäs. Det framtida vattenståndet kommer att bli 55 cm lägre. Foto
Emil Lindegren, skrev POS]
emil_21
En välkänd bild från Stommen i Hornborga 1905, med smedjan
som vi fortfarande kan finna i strandsluttningen. I fonden ser vi Dagsnäs. När
Du för musen över bilden så finner du hur sjön ser ut efter sänkningen.
emil_22
[Denna bild är tagen något söder om den första och rimligen i
tiden nära i anslutning till bild 21]
I den glesa vassen ha fiskare lagt sina båtar, då det här dels är
jämförelsevis lätt att komma ut på fria sjöytan, dels å andra sidan vågornas
kraft mycket förminskad af vassen.
Innanför vassen till vänster om båtläget, d.v.s. inåt viken, voro följande
bälten utbildade.
 1) På
den fina sanden ända ut i vattenmärket växte Scirpus lacustris (spridda
strån) och Sium latifolium, sterila exemplar (med de äldre bladen dubbelt
pardelade, de yngre enkelt parbladiga med sågade småblad).
2) Där
ofvanför ett cirka 2 meter bredt bälte Carex acuta.
3) Längst
upp Calamagrostis stricta med Potentilla anserina som
undervegetation.
- Detta områdes växtlighet öfverensstämmer tydligen i någon mån med madernas.
Området öfvergår åt vänster i typisk mad.-
Mera åt höger blef växttäcket helt glest, så att sanden lyste igenom. Här
förekommo Polygonum lapathifolium f. prostratum, Potentilla anserina,
Trifolium repens och Carex hirta, alla rätt rikligt. Nedanför brantaste
delen af kullen vid Stommen upphör vassen alldeles. Mellan den hårda ängen
längst upp och vattenbrynet finns en några meter bred remsa med Ranunculus
reptans här och där. (Foto 10, 11).
Foto 10 mellan hårda ängen och vattnet finns Ranunculus Reptans
Foto 11
Denna växer för öfrigt äfven ute i vattnet på några centimeters djup, ehuru
jag ej sett blommande exemplar på sådana lokaler.
Vi vilja nu beskrifva den hårda ängen, som räcker från gården Stommen ända ut
till Ytterberg, som halföns udde kallas.
Ett hundratal, meter ifrån stranden förlöper en kanske 1 decimeter hög vall af
sand med vid vårflod uppkastade stråpinnar och rotstockar af Scirpus lacustris
(Foto 12. 13).
Foto 12 Vall av uppkastade pinnar om 1 dm höjd
Foto 13 Vall av uppkastade pinnar om 1 dm höjd
Detta bälte har i enlighet med sin uppkomst ett horisontellt
förlopp och närmar eller aflägsnar sig från stranden allt efter markens större
eller mindre lutning. Denna strandvall, om man så får kalla den, är hela vägen
beväxt med stora kraftiga exemplar af Potentilla anserina. Nedanför denna vall
vidtar en äng, hvars dominerande beståndsdel är Agrostis canina. Denna lyser på
försommaren brunröd af det nämnda gräsets blomvippor. I ängen förekomma Galium
uliginosum, (Myosotis palustris), Ranunculus flammula, Stellaria palustris,
Comarum palustre, Juncus filiformis, Eriophorum angustifolium och Carex
Goudenoughii samt rikligen Potentilla anserina. Mellan den nyss beskrifva vallen
och vattnet se vi på Foto 13 ett ljust bälte af uppkastade säfpinnar ehuru ej
bevuxet med Potentilla anserina eller någon annan växt.
Foto 14 mellan 1 dm vallen och vattnet ett ljust bälte av säfpinnar, men ej
bevuxet med Potentilla Anserina.
Det är tydligen äfven bildadt vid en vårflod och nödvändigtvis vid en senare än den öfversta. Då den
senaste vårflodens vall nödvändigt måste vara i behåll (ej kan vara bortsköljd)
och endast två finnas, måste den nedre härstamma från våren 1905. Den öfre är
däremot från våren 1904, då vattnet, enligt hvad fiskarne vid sjön upplyst mig
om, stod synnerligen högt.
Marken utgöres som sagdt af sand eller klapper i denna äng. Finast är sanden i
den svaga bukten midt på halföns södra strand. Där förmå vågorna också att bygga
små reflar af sand. Dessa afstänga små vikar, hvilkas mynning pekar inåt den
stora viken. (Foto 15).
Foto 15 avstängda vikar vid Stommen.
Småvikarna stängas ofta af till laguner (Foto 14).
Foto 14 småvikar stängas av till laguner.
Sådana bildas vid högt vattenstånd och komma, då vattnet sjunker undan, att
ligga på land. (Foto 16).
Foto 16 avstängd lagun som ligger på land, här är vallarna beväxta med
Ranunculus reptans
På det ställe den sista fotografien togs, voro
vallarna beväxta med Ranunculus reptans och Heleocharis acicularis. I sänkorna
emellan växte bland annat en liten Chara art.
På en annan sådan vall växte Ranunculus reptans och Scirpus uniglumis rikligt
samt Polygonum amphibium f. caenosum Koch, Carex oederi och Carex acuta temligen
rikligt.
De hårda ängarna vid Almeö äro rätt lika de nu beskrifna och användas liksom
dessa som betesmark. (Foto 17).
Foto 17 Almeö betesängar ehuru marken tuvigare än vid Stommen.
Marken var här något tufvigare, hvilket här
liksom på andra sådana friska lokaler beror på större stenar i marken, som nu
äro öfvervuxna af gräsmattan.
På sandstranden, som särskildt på midten af den mot sydvestvinden exponerade
södra sidan är rik på stora klapperstenar, växa Ranunculus reptans och
Potamogeton gramineus, den senare endast med en rosett af breda blad
uppstickande öfver marken (Potamogeton gramineus uppträder på detta sätt äfven
innanför de stora vassarna på norra sidan af Almeö.)
Foto 9 Södra Almeö med torfartad jord.
På en lokal vid södra sidan af Almeö, som låg mera åt Flian och där jorden var
mera torfartad (Fot. 9),
voro utbildade följande zoner:
1) "Menthabältet" (utom Mentha hufvudsakligen gräs);
2) Alismabältet (Alisima med inströdd Sium och Lythrum);
3) Säf. Ofvan dessa bälten låg strandvallen och därofvanför en äng med
hufvudsakligen Leontodon rikligt inströdd i gräset. Leontodon växer äfven ofta
nedanför Potentillavallen, men spelar här ej så stor roll som Potentilla
anserina.
Det tredje stora sandområdet sträcker sig från midten af sjöns östra strand åt
norr nästan ända till norra sjöänden. Ett par punkter på denna sträcka skola
beskrifvas här nedan.
Vid den nordligaste af de tre halföarna på sjöns östra sida, i trakten kallad
Fågeludden, finnas i den hårda marken små sänkor, som nu äro förvandlade till
starrkärr. Dessa lära, enligt hvad fil. stud. Rudolf Söderberg utrönt, vara af
stor betydelse för fågellifvet, som på denna udde är mycket rikt och hvaraf
udden också fått sitt namn. Någon topografisk roll spela de däremot icke.
På en utbuktning på landet ner åt norr äro Foto 23, 24 tagna.
Foto 23
Foto 24
Som synes är
marken klapper och vassen svagt utbildad; tätast är den ini viken på norra sidan
af utbuktningen. Vegetationen på hårdmarken bestod af Agrostis canina,
Patentilla anserina, Leontodon autumnalis och Salix repens, alla mer eller
mindre rikligt, minst rikligt säkerligen Patentilla. Vidare växte där några
nyponbuskar. Alla dessa växter utom den sista växte inom öfversvämningsområdet.
Af Salixbuskarna hade en del, växande midt bland de andra, mycket bredare blad
än de öfriga. Alla tycktes ha förgrenade årsskott, ehuru bladen sutta kvar på
skotten af äldre generation endast på den bredbladiga formen. Ett och annat
individ af denna buro (han) hängen på starkt bladiga skaft, då växten insamlades
(1905-08-14). Någon lokalform torde den knappast vara.
Ungefär en half kilometer söder om Bjellum är en vacker ungskog af al utvecklad
(Foto 18).
Foto 18 ungskog av al söder Bjellum
Ytterst är här en ett tjugutal meter bred sandremsa endast föga
höjande sig öfver sjöns nivå och därför här och där med små gölar af sjövatten.
Där fanns så godt som endast Ranunculus reptans. På fotografien synes närmast
åskådaren vattenmärket från våren 1905, som här begränsar den nakna sanden.
Vattenmärket från våren 1904 ligger inne i alskogen. Emellan vattenmärkena
utbreder sig en frisk äng med Leontodon autumnalis samt buskar af Salix
pentandra, Salix repens och Salix hastata. Gräsen voro Calamagrostis stricta och
Agrostis canina.
Norr om Bjellum blir marken ännu mer långsluttande, och sanden blir humös (Lycoperdon
sp. växte på den). Vid sjökanten växa här Juncus alpinus och Juncus articulatus
i stor mängd. Bältet med säfpinnar var utvecklade äfven här, men var 15 meter
bredt och beväxt med, utom Potentilla anserina, Leontodon autumnalis f.
albolanatus, Sonchus arvensis Cirsium arvense, Bidens cernua, Bidens tripartita
och Stachys arvensis. Vegetationen var här i sin helhet mer ogräsartad än på
öfriga ställen och öfverensstämde väsentligen med den på sanden och torfven i
allra nordligaste delen, som beskrifvits i sammanhang med lågmossarna.
Något likartad natur med klapperområdena hade en holme i sjön i fortsättningen
af Dagsnäsåsen och som själf bestod af rullsten. Där växte Galium trifidum,
Ranunculus reptans, Polygonum amphibium (på land, väl snarast f cænosum Koch),
Polygonum lapathifolium f. prostratum Ascherson, Lythrum Salicaria, Sium
latifolium, Alisma Plantago. Vidare groddplantor af Taraxacum, och Tussilago. På
holmen fanns också ett bo af fisktärna.
Foto 19 visar ett annat af rullstensgrunden, där blott enstaka stenar höja sig
öfver vattenytan. På stenarna växte Fontinalis antipyretica och trådalger (Cladophora
sp.).
emil_19 
Foto 19 rullstensgrund med enstaka stenar som höja sig över vattnet.
[Vi är ute på nabben och blickar mot Almeö]
Växtsamhällen inom sjöns egentliga område
Hornborgasjön är utmed så godt som hela sin strandlinje kantad af ett vassbälte,
som på några ställen afbryts af säf. De största vassarna finnas i södra delen af
sjön (Foto 30),
Foto 30 de största vassarna i södra delen av sjön
men äfven större delen af vestra stranden, liksom nordsidorna af
de från öster utskjutande halföarna, skiljas från den fria sjöytan genom stora
vasskogar. (Se den bifogade kartskissen och Foto 25, 26, 27.).
kartskissen
Foto 25 stora vasskogar
Foto 26 stora vasskogar
Foto 27 stora vasskogar
Om man betraktar kartan, lägger man strax märke till, att vassarna äro minst
utvecklade på de ställen, där klapper eller sand utgör jordmånen, t.ex. på
sydsidan af de stora halföarna och norra delen af sjöns östra strand. Skillnaden
är mycket utpräglad. När man står på kullen vid Stommen och ser åt S eller SV,
ser man hur vassen tunnar af från vänster till höger (Fot. 20, 21, 22) och
slutligen alldeles upphör midt för en utbuktning på landet nedanför gården.
Foto 20
Foto 21
Foto 22
Något liknande ser man på Foto 23, 24, som äro från norra delen af sjön, från
Bjellumstrakten.
Foto 23 Norra delen av sjön Bjellumtrakten
Foto 24 Norra delen av sjön Bjellumtrakten
Man lägger också snart märke till, att dessa glesa vassar i
allmänhet äro sterila. De syns alltså lefva under i någon mån ofördelaktiga
omständigheter. Det ser närmast ut, som om den afgörande faktorn vore storleken
af stenarna och sandkornen, som utgöra botten. Den gröfsta klappern brukar ligga
utåt uddarna och där är vassen glesast eller upphör alldeles, under det att den
finare klappern och sanden ligga i bukterna; där blir vassen tätare. Att just
sydsidorna af halföarna ha gröfsta bottenbeståndsdelarna, beror på den ihållande
och kraftiga sydvestliga vinden för hvilken de äro utsatta.
Det synes därför, som om vassen behöfde ett visst minimum af fina
jordbeståndsdelar för att trifvas eller, som saken också kan uttryckas, jorden
får ej vara alltför fast. Om nu jordbeskaffenheten hufvudsakligen inverkar på
fysiskt eller kemiskt sätt, kan jag ej afgöra. För den senare tydningen talar
måhända vassens sterilitet på sandmark, då den däremot inne i vikarne, liksom då
den ibland går upp i torfjorden ofvan vattenlinjen (t.ex. vid Dagsnäs), rikligen
blomstrar. Saken skulle då förhålla sig så att lösningen af salter, som botten
innehåller, skulle vara mera utspädd, där botten är klapper eller grof sand, än
på de ställen, där jorden är finare och på grund af den fina fördelningen
beröringsytan mot vattnet och därmed utlösningshastigheten större. Någon närmare
undersökning af saken har jag emellertid ej utfört.
Säfven förekommer i myckenhet i sjön. Dels bildar den dungar här och där ute i
sjön, ofta långt från stranden (se t.ex. Foto 15),
Foto 15 säfdungar långt från stranden
dels äro nästan alla
vassbänkar af större dimensioner utåt omgifna af ett mer eller mindre
sammanhängande säfbälte (Fot. 25, 26, 27).
Foto 25 vassbänkar omgivna av säfdungar
Foto 26 vassbänkar omgivna av säfdungar
Foto 27 vassbänkar omgivna av säfdungar
Dessa uppkomma, som man kan se på
foto 28, genom sammanflytande af från början isolerade säfdungar.
Foto 28 sammanflytande säfdungar
Endast sällan
går säfven intill land, som t.ex. i den grunda bukten på Stommenhalföns södra
sida, där botten är mycket fin svämsand (Foto 14).
Foto 14 säven når stranden vid Stommen
I allmänhet synes säfven
fordra lösare botten än vassen och trifs äfven i den mjuka dybotten midt ute i
sjön, som man kan se af säfdungarna. Mot blåsten måste den vara mycket härdig,
då dungarna väl äro de mest vindexponerade formationer, som gärna kunna tänkas.
Ofvanstående iakttagelser öfver vassen och säfvens fördelning gälla endast
Hornborgasjön. Möjligen äro förhållandena i andra sjöar af samma typ
öfverenastämmande. Nämnas bör, att docenten Henrik Hesselman till mig uttalat
den förmodan, att ej så mycket mineralkornens storlek utan i stället bottnens
halt af humusämnen skulle vara en synnerligen viktig faktor för de vassartade
växternas trefnad. Denna förklaring stämmer likaledes godt med de iakttagna
fenomenen, då ju villkoren för bildningen och anhopningen af humusämnen äro
fördelaktigare inne i vikarne än utåt uddarna.
Mycket utbredda äro också fräkenformationerna; många äro emellertid så små, att
de ej kunnat utmärkas på kartan. De bestå hufvudsakligen, ofta uteslutande af
Equisetum fluviatile. Ibland äro blomväxter inblandade, t.ex. Sium latifolium
(Foto 8).
Foto 8 Sium latifolium
Detta är särskildt fallet på lokalerna längst inåt land. Den
Equisetumdunqe, som den ofvanomämnda bilden föreställer, var dessutom åt land
till uppblandad med Phragmites, Carex acuta, Polygonum amphibium & terrestra
samt långvuxna ex. af Scirpus palustris. De båda sistnämnda nådde emellertid ej
upp till fullt samma nivå som Equisetum plantorna, utan utgjorde ett mellanskikt
i detta blandade fräkenbestånd. Inåt begränsades fräkenformationen på denna
lokal af ett bälte Carex acuta.
De platser, på hvilka Equisetum fluviatile når sin största utveckling, äro
dylokaler på grundt vatten. Oftast förekommer den innanför vassen och kan äfven
gå upp på starrängarna, såsom vid sjöns vestra strand norr om Flian, men växer
likväl aldrig på så fast mark, som vassen kan göra. I Bjurumsviken och
Vestorpaviken (på norra sidan af Stommenhalfön) växer den ute i vattnet, inåt
begränsad af vass. Emellertid är vattnet på båda dessa lokaler mycket grundt.
De tre nu nämnda vassartade växterna, Scirpus, Phragmites och Equisetum, bilda
alla formationer af ansenlig utsträckning. De hafva också stor betydelse som
kreatursfoder och bergas från de stora vassekorna, som sedan föras i land.
"Höet" torkas och upplägges i ladorna för vinterns behof. - Nämnas bör, att
vass, säf och fräken ha sina egna namn i trakten, hvilket väl sammanhänger med
deras ekonomiska betydelse:
Phragmites kallas bladvass, Scirpus gårdvass (uttalas görvass), Equisetum
knarfve.
Typhy angustifolia finns i sjön på flera ställen t.ex. i viken nedanför Sätuna
Hälsinggård (foto 28 a)
Bild 28a utanför Helsingegården med Typha angustifolium.
och i Vestorpaviken; på båda ställena på mycket grundt
vatten och på dybotten. Bestånden äro oftast mycket täta, men aldrig af större
utsträckning. De afsticka genom sin vackert ljusgröna färg från de något
grågröna vassbänkarna, i hvilka de ofta förekomma.
Af Sparangia såg jag i sjön endast Sparganium simplex och Sparganium ramosum.
Den förra bildade exempelvis vid Trestens små rena bestånd (Foto 29).
Foto 29 Sparganium bestånd vid Trestena.
Storväxta
exemplar af den senare växte vid Flians utlopp ur sjön i ett bälte kring den med
vasskogar bevuxna fastmarken.
Vi komma nu till redogörelsen för flytbladsväxterna och de submersa växterna.
Dessa bildade dels själfständiga formationer utanför de vassartade växterna,
dels voro de ock inblandade i vassbänkarna. Så t.ex. växte i Vestorpaviken i den
glesa vassen Nympæa alba, Nuphar luteum, Potamogeton natans och Chara sp.
(sannolikt foetida). - I vassen nedanför Stommen (Foto 20) voro inblandade
exemplar af Potamogeton filiformis.
Foto 20 nedanför Stommen
Nymphæa albas egentliga lokaler lågo bland Scirpus vassarna i södra delen af
sjön, där den förekommer i mycket stort antal. Enligt meddelande af
landtbrukaren Jesper Swedenborg i Broddetorp öfvergår kronbladsfärgen här någon
gång i blek rosa. Han skrifver: "Jag har aldrig funnit näckrosen visa benägenhet
att vilja öfvergå i den röda färgen annat än inuti sjelfva Bjurumsviken (strax
norr om den så kallade ro-gången fram till Bjurums fiskarebostad Wadboden). Men
där har jag vid åtskilliga tillfällen funnit exemplar med stark dragning åt blek
rosafärg. "Att här är fråga om Nymphæa alba och ej om Nymphæa candida, anser jag
nästan säkert".
Nymphæa candida har jag sett blott på ett ställe i sjön, nämligen utanför Åle
nabb (=OreNabb), den af Dagsnäsåsen bildade udden i Hornborgasjön. Växten befinner sig här
i de yttre delarna af sitt utbredningsområde.
Nuphar luteum förekommer i mycket stort individantal utanför vassarna, särskilda
i södra delen af sjön (Foto 28a, 29).
Foto 28a Nuphar luteum i södra delen av sjön.
Foto 29 Nuphar luteum i södra delen av sjön.
Den växer alltid på dybotten och vanligen
på så grundt vatten, att de outvecklade bladens spetsar sticka upp öfver
vattenytan. På högsommaren lyser den med sina gula blommor upp vattnet på stora
ytor, och ger då vegetationen en nästan tropisk prägel af yppighet. Mellan
Nuphar individerna täckes dyn ofta af ett sammanhängande Elodea fält. Här och
där sticka bladspetsarna af Stratiotes upp öfver vattenytan.
På något djupare vatten än Nuphar bruka de stora Potamogetonarterna växa. P.
lucens och P. perfoliatus förekomma ofta utanför vassarna, den senare växer
äfven långt ute i sjön. P. crispus förekommer bland de stora vassarna vid vestra
sjöstranden utanför Flian.
I det grunda vattnet i södra delen af sjön bildar Elodea canadensis
(vattenpest)
undervattensängar af mycket stor utsträckning. Den inkom i sjön för ungefär 15
år sedan och utbredde sig, som jag hört af landtbrukaren Jesper Swedenborg i
Broddetorp, i början oerhördt hastigt, så att man trodde, att fisket skulle ta
slut. Det är nämligen omöjligt att dra not på de ställen, där Elodean växer. Den
låg i stora mängder uppe i vattenytan, och änderna höllo till på dessa
Elodeaängar; växten utbredde en fruktansvärd stank och gjorde äfven på detta
sätt skäl för namnet vattenpest. I Slafsan, Hornborgasjöns förnämsta tillflöde,
utbredde den sig likaledes hastigt, så att den där, liksom ännu i dag, förekom
ända uppe vid Stenstorp. Emellertid aftog den redan de närmaste åren i antal och
har sedan dess hållit sig någorlunda jämn, men bildar fortfarande vidsträckta
fält i södra delen af sjön framför allt utanför Slafsans mynning. Märkvärdig är
denna växt genom sin raska spridning; sannolikt spela väl foglar någon roll vid
spridningen uppför vattendragen. - Tillväxten är oerhördt rask. Jag hörde af
fiskarne i trakten, att de i slutet af Augusti ej kunde fiska på ett ställe, där
de för två veckor sedan dragit not. På den korta tiden hade det växt upp en
Elodea matta, ungefär 20 cm hög.
Liksom Elodea bilda äfven Chara arter undervattensängar i södra delen af sjön.
Det tyckes vara två arter, som delta i bildningen af dessa ängar, nämligen en
späd grön, antagligen Chara aspera, och en grof röd kanske Chara foetida eller
Chara ceratophylle Wallroth. Den senare formen färgar stundom sjön kopparröd på
stora ytor.
Norr om en rät linje mellan Almeö och Åle nabb finnas inga undervattensängar
utbildade, ytan dyn är här naken. Endast Potamogeton perfoliatus bildar här och
där runda partier med blomställningarna skjutande upp öfver vattenytan.
I södra delen af sjön finnas holmar med videbuskar ute i sjön. Dessa äro, enligt
hvad jag hört af Herr Jesper Swedenborg, flytande. Själf har jag aldrig varit intill
dem och vill därför endast hänvisa till foto 30 och dessutom citera, hvad Herr
Swedenborg haft godheten skriftligen meddela mig om sina iakttagelser öfver dem.
Han skrifver: "Det finnes en hel del sådana holmar i sjöns sydöstra del
- vid Sätunalandet -
- vid Bredgården -
- vid Dagsnäslandet sydost om gården
- utanför Trestena -
- utmed landet mellan Stommen och Almeö
- samt en sådan, som jag med egna ögon såg komma flytande för en 15 år sedan och
som hamnade vid vårt land mellan Stommen och Ytterberg, där den nu fastvuxit,
sedan den händelsevis kom att hamna på en sandbank."
Foto 30
- "Om sättet hvarpå dessa holmar uppkommit råder ej det minsta tvivel, emedan man
kan se det nästan hvarje vår. Som jag årligen oupphörligen har jagat sjön rundt
under 33 års tid, känner jag nogsamt den minsta förändring, som där inträffar".
Holmarna bildas sålunda: "När sjön om våren blifvit isfri ute på Klarsjön, ligger isen ännu temligen länge
kvar inuti de stora vassvidderna, der isen aldrig bottenfryser för den mängd
källsåg, som der finnas. När så den här evigt blåsande vestan- och sydvestvinden
börjar, så gifver sig isen så småningom i drift mot öster och nordost, ryckande
med sig större eller mindre jordtorfvor, dels från landets gräskanter och dels
stycken af de förut bildade holmarna. Isflaken hamna slutligen här eller där på
något grundt vatten - isen smälter och jordtorfvan stannar kvar, där de på
densamma växande Scirpus - och Gråvidebuskarna snart slå rot och på så sätt
kvarbinda torfvan (som snart nog utväxer till en själfständig holme), som för
resten ständigt förblifver flytande, så att man säkerligen skulle riskera lifvet
vid försöket att beträda densamma. - Denna holmarnas förökning i sjön sker
aldrig annat än från vesten eller sydvest och är ständigt beroende på isens
sönderslitning af jord- eller grästorfvan.
Slutligen vill jag meddela en uppgift, som belyser Hornborgasjöns historia. Den
härstammar från folkskolläraren Hedrén i Broddetorp, som i 50 års tid bott vid
Hornborgasjön. Enligt dennes utsago fanns, då han kom till trakten, ej en enda
säfdunge i hela sjön. Stränderna voro i södra delen kantade af smala vassar,
liksom nu i norra delen. I norra delen, hvars botten utgöres af sand och
kalkbleke, växte då alls ej någon vass. - Denna uppgift är ganska märklig, då
den ger föreställning om en högst betydlig igenväxningshastighet hos sjön.
Stockholm den 22 December 1905. Emil Lindegren.
| 
