Bertil Ekberg förklarar

Här på denna sida har vi del en uppsats som Bertil Ekberg skrev 1929 och som han lät trycka i Skara i 10 exemplar och som han fick av familjen Ekström på Trestena. Sedan följer ett tidningsklipp som skrevs i samband med Bertils bortgång och som ger ett förklarande skimmer över hur det kom sig att hans vilja var allenarådande trots att Högsta Domstolen sagt tvärtom.

Hornborgassjöns Vattenregleringsfråga

Trycktes i 10 exemplar varav detta är Nr 9, som P O Swanberg fick av familjen Ekström, på vars meritlista står att han var den ende som vågade protestera 1933 när Ekberg vill olagligen sänka sjön istället för att återställa den.

Hornborgasjön, belägen cirka 15 km. från städerna Falköping och Skara, är en mycket grund träsksjö med en ymnig vegetation. Vid starkare nederbörd och vid snösmältningar tillföres den mycket hastigt en större mängd vatten, då inom dess vattensamlingsområde och i dess omedelbara närhet finnes bergen Billingen och Mösseberg samt Brunnhemsbergen och Fårdalabergen. Det häftigt nedströmmande flodvattnet medför en mängd jord, löv och andra ämnen, som uppgrundar sjön, liksom det vatten, som kommer från de sjön i sydväst och väster omgivande stora mossarna tillföra den en mängd i vattnet uppslammad mossjord. Allt detta slam avlagrar sig å sjöns botten, vilken såväl under som över vattenytan bär en synnerligen riklig vegetation, som årligen ruttnar ned och så småningom fyller densamma. Denna växtlighet hindrar dessutom i sjöns avlopp, ån Flian, och dess utlopp ur sjön vattnets fria gång. Därtill kommer att sjöns botten består av synnerligen lös dy, som av strömdrag och storm lätt förflyttas. Av allt detta följer, att sjön och dess avlopp äro underkastade snabba och stora förändringar, och att den av naturen är dömd att så småningom fyllas, igenväxa och försvinna.

Sjöns och dess avlopps år från år ökade uppgrundning och igenväxning har berett såväl dess strandägare som vattenverksägarna i Flian stora svårigheter, och tid efter annan tvingat de förra att vidtaga åtgärder för att motverka sjöbottnens höjning och utloppets igenslamning, liksom de senare att utföra rensningar i avloppet för att få behövligt vatten för sina verk.

Är 1802 vidtogo strandägarna för första gången gemensamma åtgärder för förhindrande av översvämningar, och Konungens Befallningshavande i länet kallade genom kungörelse de jordägare, som härmed kunde anses hava att skaffa, till sammanträde å Dagsnäs den 1 september samma år. Vid detta sammanträde framhöllos starkt olägenheterna av sjöns genom utloppets igenslamning ökade vattenstånd och strandägarne, utgörande 95½ hela mantal, beslöto enhälligt att för förebyggandet av ytterligare skador omedelbart företaga följande åtgärder:

Dessa arbeten utfördes följande år och vitsordades lämna ett gott resultat. Under arbetet vid Forssen ansåg sig ägaren av den där belägna kvarnen, Professor Peter Hernqvist, att han därav lidit skada, och rättegång härom uppstod, vilken avgjordes genom lagmansrättsdom den 29 september 1807, varvid kärandens ansvarsyrkande ogillades.

Vid denna rättegång framkomna skrivelser och vittnesmål styrka orsaken till sjöns översvämning och den mycket ojämna vattentillgången vid kvarnarna i det Professor Hernqvist bland annat anför: "Det är en synbar sanning att om man i ett fyllt vattenfat lägger jord och rötter på bottnen måste vattnet flöda över bräddarne; samma sker med Hornborgasjön. Till densamma förer strömmen ej mindre om icke mer än förut vatten och gyttja, vilken årligen deponeras på bottnen, än mer höjes bottnen av den överflödiga vassen, som ohämmad årligen får tillväxa. Får denna växt med sina rötters utvidgande sin fria gång, fyller den hela sjön och den förvandlar den till en torvmosse för efterkommandes behov", och vittnet Lars Pehrsson i Svensgården i Bjerka, som förr varit mjölnare vid Forssens kvarn, och intygar: "att då gamla kvarnen fanns, som gick tämmeligen höst och vår, utom år 1788 då vittnet alls icke kunde mala på brist av vatten".

I augusti och september månader 1826 företogo innehavarne av tio stycken kvarnar i Flian gemensamt tvenne gånger rensningar i ån för att få fram vatten till sina verk. Ett av expeditionskronofogde A. Friberg den 22 augusti 1826 avgivet utlåtande om orsakerna till och behovet av denna rensning, upprättat före arbetets början, styrker den stora vattenbrist som rådde i ån. Även efter denna rensning öppnade ägaren av Forssens kvarn rättegång om ersättning, men utan resultat.

Är 1841 infordrade Konungens Befallningshavande i länet uppgifter från samtliga kronofogdar å större vattenavledningsföretag, som voro önskliga och nödiga, och som borde påkalla allmän uppmärksamhet eller understöd av staten. Från trakterna kring Hornborgasjön inkommo genom kronofogdarne i häraderna däromkring då framställning om den nödvändiga regleringen av denna sjö, för att kunna ej blott bereda dess strandägare möjligheter undkomma de svåra översvämningarna utan även för att härigenom bereda större odlingsmöjligheter i från sjön längre bort belägna orter i Valle och Gudhems härader. Konungens Befallningshavande i länet förordnade om undersökning av förhållandena genom kaptenen N. Åstrand och sammankallade innehavarne av jorden kring sjön till sammanträde i Skara den 7 mars 1842.

Vid detta sammanträde avlämnade kaptenen Åstrand sitt utlåtande, varav framgår, att översvärmningarna bero på:

Enligt Åstrands förslag är sjöns storlek 5786 tunnland, Och den jord, som av regleringen skulle hava nytta, utgör ej mindre än 13,390 tunnland. Under ärendets behandling framhöllo Kyrkoherde Eliasson, Presidenten Gyllenhaal och Prosten Lundblad, att sjöns ökade översvämningar förorsakade stora skador, och Kapten Åstrand meddelade, att åmynningen, i vilken en mängd tuvor bildat sig, till botten och brädden bestod av så lös mudder, att svårligen där något rensningsarbete kunde ske, och att därför ett nytt utlopp måste tagas. De många närvarande vattenverksägarne protesterade mot regleringen, varemot Presidenten Gyllenhaal påpekade, att nedanför liggande kvarnars ägare redan före 1824 väckt fråga om att å egen bekostnad utriva Forssens kvarn för att få bättre vatten, samt meddelade, att å andra håll vattenverken genom sjösänkningar tillfogats nytta. På Landshövdingens proposition beslöto de närvarande intressenterna att förena sig för att utriva Forssens kvarn, öppna nytt utlopp ur sjön och upprensa grund mellan Forssen och sjön enligt Kapten Åstrands förslag samt valde härför direktion.

Den 5 juli 1842 hölls efter förordnande av Konungens Befallningshavande av förste lantmätaren i länet syn vid Forssen enligt Kungl. Förordningen av den 20 januari 1824, varvid fastställdes,

Besvärshänvisning meddelades, men har utlåtandet ej blivit överklagat. Regleringsarbetet utfördes i överensstämmelse med Kapten Åstrands förslag och synenämndens beslut åren 1848 - 1854 och visade sig mycket nyttigt för såväl jord- som vattenverksägare. Sjöns yta sänktes cirka två fot och större odlingar kunde företagas, för vilka redogöres i Skaraborgs läns hushållningssällskaps handlingar år 1856.

Direktionen för regleringsarbetet ingick år 1845 till Konungens Befallningshavande med anhållan, att genom dem kvarnägare i Flian skulle kallas till sammanträde för att i någon mån deltaga i kostnaderna för arbetet, då de obestridligen och i flera avseenden vinna mycken fördel därav. Sådant sammanträde hölls inför Landshövdingen i Skara den 26 juni 1849, varvid kvarnägarne svarade, att de ännu ej kunde se den nytta, de av företaget skulle vinna, och därför ej ännu kunde lämna några bidrag.

Huru dålig vattentillgången denna tid var vid vattenverken i Flian lämnar häradssyneprotokollet av den 17 september 1851 en upplysning, då det säger, att vid Slugga kvarn med 9½ fots fall på grund av vattenbrist sommar och vinter verket ej kunde anses gå mer än två tredjedelar av året. Ett förslag att ytterligare sänka sjön fyra å fem fot genom utrivande av vattenverken vid Broke och Ågården avslogs å sammanträde i Skara den 4 augusti 1852 på grund av dess dyrhet.

Åren 1852 – 1863 verkställde Skrelunda byamän i Härlunda socken en betydlig rensning i ån mellan Broke och den s.k. höbron ovan Forssen, vilken vitsordades vara väl gjord och åstadkommit god nytta.

Det goda resultatet, som vunnits genom sänkningen åren 1848 -1854, verkade inpå 1860-talet, varefter åns och utloppets igenslamning åter gjorde sig kraftigt märkbar och översvämningarna återkommo svårare och tätare. I december månad år 1862 kallades därför strandägarne åter till ett sammanträde inför Konungens Befallningshavande i Skara, men kunde där ej enighet om ytterligare upprensning vinnas. År 1863 äro kvarnägarne i Flian tvungna att sammanskjuta penningar för att nödtorftigt upprensa åmynningen för att få fram "nödigt malvatten". En sådan upprensning av utloppet hade även år 1858 verkställts av samma personer.

I slutet av 1860-talet sammansköto intresserade strandägare medel till en undersökning av kostnaderna för och nyttan av en reglering av sjön, vilken utredning anförtroddes åt majoren i Väg- och Vattenbyggnadskåren, A. Grafström, vilken hösten 1869 avlämnade sin utredning. Denna omarbetades på de intresserades begäran 1871 och av de då angivna olika alternativa förslagen antogs det med litt. E. betecknade.

Vid sammanträde inför Konungens Befallningshavande i Skara den 25 juli 1871 kunde ingen enighet vinnas om företagets utförande av strandägarna gemensamt, utan bildades av till största delen jordägare kring sjön ett aktiebolag för regleringens genomförande. Detta bolag erhöll den 8 mars 1872 Konungens stadfästelse å sin bolagsordning för att "urtappa och torrlägga Hornborgasjön", vartill Konungens Befallningshavande jämlikt 1824 års Kungl. Förordning den 25 juli 1872 lämnade sitt bifall. År 1872 företogo kvarnägarne i Flian åter på egen bekostnad en rensning av utloppet och åns övre lopp.

Är 1874 började Hornborga sjösänkningsaktiebolag sina arbeten. Herrtorps och Broke kvarnar samt Ågårdens såg exproprierades och utrevos, stora stensprängningar och fördjupningar i ån företogs mellan Herrtorp och Forssen och hela ån mellan Forssen och sjön muddrades upp, liksom även en kanal långt ut i sjön. Dessa arbeten, som avslötos år 1877, hade en synnerligen ingripande verkar på sjön och trakterna däromkring. Sjöns yta minskades högst betydligt, vattnet fick ett gott avlopp och stora nyodlingar utfördes under 1870-talet runt hela sjön, så att man kan beräkna, att över 4,000 tunnland bördig åker vunnos av förut sumpiga starrängar, och stora delar av gamla sjöbottnen förvandlades till ängsmark. Som ett exempel härpå kan anföras, att ett halvt hemman i Westtomtens by i Stenums socken före 1870-talets reglering av sjön födde 1 häst, 2 kor och smådjur, då detsamma efter utnyttjandet av de genom regleringen vunna fördelarna, erhöll cirka 100 tunnland åker och framfödde en mångdubbel kreatursbesättning. Allmänna uppfattningen inom orten var, att kvarnarnas vattentillgång förbättrades genom 1870-talets reglering, och hava de efter år 1872 ej själva behövt utföra några rensningar i Flian eller dess utlopp ur sjön.

Som ett stöd härför kan anföras f.d. Riksdagsmannen K.W. Anderssons intyg:
"Undertecknad får härmed på begäran intyga, att jag, som vid sammanträde för bildande av Hornborgasjöns sänkningsförening i Skara i september 1902 anmälde ett mig tillhörigt, i ån Flian beläget strömfall till inlösen flera gånger före detta sammanträde uppmanat och framställt till kvarnägarne i Flian att förena sig med mig att mot den då pågående förrättningen anmäla missnöje, men att de därtill ej voro villiga; och att kvarnägaren Ahlström i Rasefors vid en sådan tillfrågan svarat, att vattentillgången nu är bättre än före sänkningen av Hornborgasjön på 1870-talet.
Milsmaden, Skara den 18 november 1923. K M Andersson häradsdomare, f. Riksdagsman".

Så småningom återkom dock igenslamningen av ån och dess mynning, och under 1890-talets senare år började åter de svåra översvämningarna, sjöns yta ökades, en del torr lagd jord återgick till sjöbotten och betydande arealer odlad jord kunde på grund av det ökade vattenståndet ej brukas. För att få de allt svårare förhållandena avhjälpta genom en ny rensning av Flian ingingo en del jordägare den 28 december 1898 till Kungl. Maj:ts Befallningshavande i länet med en vördsam anhållan om förordnande för en statens lantbruksingenjör att i enlighet med gällande förordningar förrätta laga syn för torrläggning av de vattenskadade markerna, och länsstyrelsen förordnade därefter den 2 februari 1899 t.f. Lantbruksingenjören Gustaf Sjöberg att utföra denna förrättning, vilken under iakttagande av gällande författningar ägde rum åren 1900 - 1902, och avgav synenämnden den 30 september sistnämnda år sitt utlåtande, varav framgår att 3693,24 har vattensjuka och vattenskadade marker voro berörda av företaget, vilken jord för en beräknad kostnad av kronor 355,766:- kunde förbättras. Samma dag ingingo största delen av de deltagningsskyldige i företaget en förening för att efter det uppgjorda förslaget fullborda detsamma, varemot enligt den av Kungl.

Maj:ts Befallningshavande tillsatta synenämndens uttalande i protokoll av den 25 april 1900 intet laga hinder mötte, och varom samma synenämnd i sitt protokoll av den 30 september 1902 förklarat att: "då för företagets utförande i enlighet med det föreliggande förslaget ej är nödigt att utriva eller förändra något av de nedanför liggande vattenverken eller förorsakar rubbning i dessa verks lagliga dammrätt, så är företaget uteslutande att hänföra under 2 kap. dikningslagen".
I samma utlåtande förklarade synenämnden ävenledes att: "vid förslagets uppgörande har hänsyn tagits såväl till att åstadkomma den största möjliga förbättring av de vattensjuka markerna för en däremot svarande rimlig kostnad, som ock till bibehållande av sjön såsom reservoir för nedanför liggande vattenverk. För att ernå det förra har högvattnet i sjön måst nedbringas cirka 1 meter och medelvattenståndet i ungefär samma proportion. För att uppnå, det andra önskemålet har avloppskanalen inrättats så att vattenvariationer i sjön, eller, som är detsamma, skillnaden mellan hög- och lågvatten blir något större än förut. Under nuvarande förhållanden är vattenvariationen cirka 1 meter, vilket på en yta av 2680 har gör cirka 26,800.000 kubikmeter magasinerat eller uppdämt vatten.
Efter företagets realiserande skall vattenvariationen bliva 1,2 meter, vilket på en yta av 2,000 har skulle motsvara en vattenmängd av 30,000,000 kubikmeter. Sjön skulle alltså såsom reservoir för nedanför liggande vattenverk snarare förbättras genom företaget än försämras därav.

Det är att märka att Lantbruksingenjör Sjöberg härvid gjort ett räknefel i det att en vattenvariation å 1,2 m å 2,000 har motsvarar en vattenmängd av 24,000,000 kubikmeter istället för angivna 30,000,000 kubikmeter, ett räknefel, som ej synes blivit observerat av de förslaget granskande myndigheterna.

På grund av ovan anförda uttalanden kallade förrättningsmannen ej ägarne till vattenverk i Flian till syneförrättningen, och på av jordägare vid sammanträde framställd för frågan om de dock ej borde kallas, meddelade förrättningsmannen endast att det var en sak som han ensam bestämde. Sjöberg förklarade även på tillfrågan i brev den 16 mars 1900 att tillgången av vatten vid verken snarare blir bättre än sämre sedan regleringen utförts.
Dessutom föreskrev synenämnden att ny uppskattning efter företagets avslutning skulle göras enligt §§ 42 och 62 i lag om dikning av den 20 juni 1879. Jämlikt bestämmelserna i samma lag sökte och erhöll föreningen, som under tiden av 1870-talets sjösänkningsbolag övertagit alla detta bolags fastigheter, utmål för kanalen och alla andra detsamma tillförsäkrade rättigheter, Kungl. Maj:ts Befallningshavandes i länet resolution å, att intet hinder från det allmännas sida mötte för företagets utförande.

Sedan samtliga handlingar granskats och godkänts i Kungl. Jordbruksdepartementet och i Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen meddelade Kungl. Maj:t fastställelse å arbetsplanen den 31 december 1903, och täcktes Kungl. Maj:t samma dag tilldela företaget ett lån ur 1903 års odlingsfond å kronor 257,000. Å Kungl. Maj:ts vägnar uppgjorde därefter Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen den 2 juli 1904 kontrakt med föreningen om nämnda lån, vari bland annat stipulerades, dels att arbetet skall stå under kontroll av Kungl. Maj:t. dels att föreningen skall underkasta sig alla Kungl. Maj:ts villkor, dels ock att företaget skall utföras i noggrann överensstämmelse med den av Kungl. Maj:t fastställda arbetsplanen.

Senare tilldelade Kungl. Maj:t företaget år 1910 ett ytterligare lånebelopp av kronor 15.000, vadan hela det belopp företaget erhållit i odlingslån uppgår till kronor 272,000, varifrån dock enligt Kungl. Maj:ts brev av den 22 december 1919 skall avdragas kronor 2,070 för förenklingar, som enligt nådigt medgivande fått göras.

Arbetet igångsattes härefter och fortgick med avbrott för en entreprenörs konkurs och tvenne arbetsnedläggelser till år 1916, då det anmäldes till avsyning. Statens Lantbruksingenjör Gustaf Sjöberg utfärdade den 23 augusti 1916 bevis om att arbetet var fullgjort och färdigt, men statens Lantbruksingenjör Axel Palm, som även förordnats att utföra avsyningen, föreskrev den 16 oktober 1916 vissa mindre kompletteringsarbeten, varefter det ånyo den 25 november 1917 avsynades av Lantbruksingenjör Palm, som meddelar "att arbetet bör kunna förklaras avsynat och godkänt". Lantbruksingenjör Sjöberg utfärdade dock den 17 augusti 1918 ett P.M. å kompletteringsarbeten, som enligt hans mening återstode, och den 17 december 1919 lämnade Lantbruksingenjör Palm åter ett avsyningsbevis, varefter arbetet den 31 december 1919 av Kungl. Lantbruksstyrelsen förklarades godkänt.

Anmärkas bör härvid att de skiljaktiga meningarna vid dessa olika avsyningsförrättningar till största delen uppkommit på grund av vid företagets planerande slarvigt avvägda fixpunkter. Genom dessa meningsskiljaktigheter emellan tvenne lantbruksingenjörer, som endast rörde sig om för arbetet i dess helhet oväsentliga småsaker, fördröjdes eftersyning, utbrytning av landvinningar, fördelning av odlingslån och utdebitering av bidrag uti tre år, vilket förorsakat strandägarne stora obehag och dryga utgifter.
Den 21 oktober 1916 förordnades statens lantbruksingenjör Gustaf Sjöberg att verkställa den förut jämlikt § 42 dikningslagen föreskrivna omvärderingen av jord, som berördes av företaget, vilken förrättning först den 10 december 1921 avslutades.
Samma förrättningsman hade den 4 oktober 1921 förordnats att fördela de odlingslån, som av Kungl. Maj:t lämnats företaget. Sedan denna fördelningslängd den 3 februari 1922 översänts till Kungl. Maj:ts Befallningshavande inom länet, har den trenne gånger återremitterats för rättande av begångna felaktigheter och blev först den 26 maj 1923 av Länsstyrelsen godkänd.

Denna av Kungl. Maj:ts Befallningshavande godkända fördelningslängd har dock senare av Kammaradvokatfiskalsämbetet överklagats och har först år 1927 slutligen fastställts. Lantbruksingenjör Sjöberg, som mycket väl kände till föreningens svåra ekonomiska förhållanden, borde kunnat utföra dessa båda uppdrag på vida kortare tid än som åtgått och på sådant sätt, att den senare förrättningen ej återupprepade gånger behövt återremitteras för rättelser samt först efter sex år kunnat fastställas.

Omvärderingsförrättningen utfördes så, att vissa deltagningsskyldige vägrat utbetala någon andel av kostnaderna för företaget, varom långvariga processer förts, och i vilka till och med jordägare genom Kungl. Maj:ts dom befriats från erläggande av kostnad å den av honom innehavda, av företaget förbättrade jorden.
Under arbetets gång har upprepade gånger hos Kungl. Maj:ts Befallningshavande och hos vederbörande domstolar av vattenverksägarne i Flian väckts rättegångar mot företaget. Så ansökte vattenverksägarne den 7 mars 1907 hos Kungl. Maj:ts Befallningshavande, att vissa anordningar i vattendraget för arbetets bedrivande skulle ändras, vilket den 19 april samma år avslogs.
Den 25 juli 1910 gjordes ånyo en liknande framställning, vilken sedan den passerat alla instanser av Kungl. Maj:t den 20 oktober 1913 ogillades, och den 2 oktober 1910 ansökte vattenverksägarne hos Kungl. Maj:ts Befallningshavande om förbud vid vite för arbetets fortsättande, vilken ansökan i alla instanser ogillades, av Kungl. Maj:t den 20 oktober 1913.
I trenne olika mål instämdes föreningen år 1910 av vattenverksägare till Skånings och Valle häradsrätt med yrkande om ersättning för minskat vatten, då detta under arbetet leddes i kanaler förbi arbetsplatsen i Flian. Käromålet ogillades i häradsrätten men gillades i Hovrätten och i Högsta Domstolen genom domar den 21 december 1918, och tillerkändes verksägarne därigenom tillsammans en ersättning av kronor 7,000.
Till Gudhems häradsrätt instämdes företaget ånyo den 16 januari 1911 av vattenverksägarne som yrkade, att syneförrättningen mot dem skulle vara utan verkan, då de ej därtill av förrättningsmannen kallats. Denna mycket dyrbara rättegång avslöts den 6 september 1915, varvid domstolen avgjorde målet så, att då företaget kunde skada kärandenas verk, borde de hava kallats till synen, men då så ej skett, hade synenämndens utlåtande mot dem ingen verkan. Denna dom fastställdes av Kungl. Maj:t den 3 december 1920.
Med stöd av denna dom instämdes företaget ånyo den 27 oktober 1921 till Västerbygdens Vattendomstol av samma parter med yrkande, att Hornborgasjön skulle återställas i sitt ursprungliga skick, eller att sänkningsföreningen å egen bekostnad skulle åläggas vidtaga vissa av vattenverksägarne fordrade åtgärder för regleringen av vattenavrinningen. Genom utslag den 28 mars 1925 ogillades dessa vattenverksägarnes yrkanden.

Denna dom överklagades hos Vattenöverdomstolen, som genom utslag den 3o april 1926 återförvisade målet till Vattendomstolen för förnyad utredning, och förklarade Vattendomstolen genom dom den 9 juni 1928 företaget skyldigt att ingå med ansökan om en reglering av sjön, varvid företaget förpliktigades att för vattenverkens förseende med nödigt driftsvatten å egen bekostnad anlägga en regleringsdamm i Flian och tåla en uppdämning av vatten i sjön under tiden 16/11 – 30/4 intill + 5,80 m. och under tiden 23/6 –23/9 intill + 5,45 m. med rätlinjig höjning och sänkning under mellantiderna. Denna dom är hos Vattenöverdomstolen överklagad och ännu ej avgjord.

Under rättegången i Vattendomstolen hava såväl dåvarande föreståndaren för Svenska Mosskulturföreningen, Professor Hernfrid Witte som samma förenings botanist och torvgeolog, Doktor Gunnar Booberg, liksom även den av domstolen tillkallade sakkunnige, Docenten i Limnologi, Doktor Einar Nauman förklarat, att den grunda sjön är stadd i en synnerligen kraftig igenväxning, att denna igenväxning ej hindras genom den av verksägarne föreslagna höjningen och att den föreslagna dämningsåtgärden därför komme att lämna verksägarne kortvarig och ringa nytta, men verka starkt försumpande och förstörande på hela trakten och dess jordbruk.

För finansieringen av arbetet hade föreningen att tillgå det statslån, som beviljades företaget och dessa medel voro tillräckliga till år 1908, före vilken tid endast tillfälliga, kortare lån behövt upptagas, vilka samtliga inbetalats.

Sedan det år 1909 blivit klart för föreningens styrelse, att arbetet ej kunde utföras för det de 72,35 % av de deltagningsskyldiga beviljade statslånet, föreslogs vid styrelsesammanträde, att utdebitering av kostnaderna skulle företagas å de utom föreningen stående intressenterna. Styrelsen beslöt dock att först bereda dessa tillfälle att ingå i föreningen om statslånet. Då dessa intressenter på grund av de mot företaget väckta processerna dock ej vågade ingå i denna förening, och utdebitering därför år 1910 företogs, avsade sig 15,87 % av dem båtnaden av företaget. Av de resterande 11, 78 % deltagningsskyldiga utgjordes 4,02 % av i allmän ägo varande jord (kronoegendomar och ecklesiastika boställen) och 4,72 % av samfälligheter, vari deltagningsskyldighet ej kunde uppdelas förrän efter företagets avslutning och lantmäteriförrättning. Av återstående 3,69 % utom dessa kategorier deltagningsskyldige utdebiterades åren 1910-1912 efter mycken svårighet kronor 1,504:72.

Samtidigt tillskrevs dåvarande domänintendenten, Kapten M.F. Rohde om utbekommande av 60 % av den andel som påvilade kronoegendomarna. Från Kungl. Maj:ts Befallningshavande i länet ingick meddelande som svar härå, att sådan ansökan skulle ställas till Kungl. Maj:ts Befallningshavande och därvid fogas intyg av kontrollerande lantbruksingenjören "å de på varje i företaget deltagande kronohemman och lägenheter belöpande kostnader samt att företaget förts till slut och vid avsyning godkänts". Sådant intyg kunde givetvis å arbetets dåvarande ståndpunkt ej anskaffas, och från dessa egendomar, liksom från de ecklesiastika boställena, kunde inget bidrag erhållas.
Då arbetet under tiden påskyndats så, att det inom den närmaste tiden kunde anses bliva färdigt, företogs på inrådan av Lantbruksingenjör Sjöberg ingen vidare utdebitering, utan skulle allt anstå till dess hela summan efter nya jorduppskattningen kunde företagas, vilket han ansåg vara lämpligast. I februari 1913 anmälde arbetschefen att arbetet framskridit så långt att endast kompletteringsarbeten återstode och avsyning därå begärdes. Såväl Lantbruksingenjör Sjöberg som kontrollanten, Kapten Ekvall, lämnade intyg om att arbetet kunde anses färdigt och endast kompletteringsarbeten återstode.
Föreningens styrelse vidtog härefter åtgärder för att söka få båtnadsjorden utbruten eller ersatt med penningar. Huru avsyningen sedan fördröjdes till år 1919 och huru stora svårigheter det senare mött att kunna erhålla exakta, för utdebitering nödiga handlingar är tidigare anfört.

För att styrka huru svårt det varit att utfå utdebiterade medel för företaget kan nämnas, att utbekommandet av de å kronoegendomar och ecklesiastika boställen belöpande andelarna, sedan alla därför nödiga handlingar blevo färdiga, hos Kungl. Maj:ts Befallningshafvande söktes år 1923, men att penningarna först år 1926 blivit utbetalade trots att någon anmärkning mot debiteringssätt eller debiteringsgrund icke gjorts, och upprepade försök att påskynda ärendet företagits.

Då det mött så avsevärda svårigheter att under arbetet indriva medel därför, då Kungl. Majas Befallningshavande förklarat att utdebitering å allmän jord ej kunde ske förrän företaget avslutats och då Lantbruksingenjör Sjöberg tillrått uppskov med allt uttagande av bidrag för företaget, som var så gott som avslutat, till dess det var fullt färdigt, och då nödiga fullständiga handlingar för en utdebitering saknades, enär den av Sjöberg 1900 – 1902 upprättade uppskattningslängden visat sig vara synnerligen missvisande, beslöt föreningen upplåna medel för företagets snara avslutande. På grund av allt ovan anfört trassel med avsyningen, samt svårigheten att erhålla nödiga papper drogs tiden alltmera ut, de stora av vattenverksägarna väckta processerna blevo dyrbara och skuldsumman växte alltmer. Så snart nödiga handlingar blevo tillgängliga företogs år 1923 en utdebitering å kr 337,207:90, en ny sådan å kr. 30,000 företogs år 1928 och en lika stor är beslutad för år 1929. Dessutom har statslånet årligen sedan 1911 amorterats och blir slutbetalt år 1937.

Då de alltmer ökade tekniska och ekonomiska svårigheterna, blevo för stora, vände sig företaget upprepade gånger till Kungl. Lantbruksstyrelsen och Kungl. Maj:t med anhållan om bistånd, vilka ansökningar dock avvisades på grund av de föreliggande rättegångarne. Den 8 april 1927 anbefallde Kungl. Maj:t dock Länsstyrelsen i Skaraborgs län att med anledning av en sådan ansökning om ett räntefritt lån å kr. 345,000 företaga en utredning om sänkningsföretagets ekonomiska ställning. Länsstyrelsen hänvände sig härför dels till Vattenrättsingenjören, kaptenen i Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen Richard Smedberg, vilken efter en ingående granskning av det föreliggande materialet framlade en utredning, i vilken han framhåller: "att det väsentliga ansvaret för sänkningsföretagets misär ligger hos den ursprungliga förrättningsmannen, i åtskillig grad hos flertalet av övriga statstjänstemän, som haft med denna sak att skaffa, och i någon mån hos arbetsstyrelsen", dels ock till Lantbruksingenjören Sven Hallin, som, efter fastställande av att Sjöbergs av vederbörande myndigheter fastställda handlingar voro synnerligen ofullständiga, påpekar att avsevärda arealer godartad mark kring sjön nu ligger helt eller delvis outnyttjade, vilket han förklarar på så sätt att "då ju, alIt sedan företaget färdigställts, process om detsamma pågått, varvid gjorts yrkande om sjöns återställande i sitt forna skick eller alternativt om anbringande av regleringsdamm vid utloppet, måste det anses mycket förklarligt, att vederbörande jordägare icke vilja igångsätta förenämnda vidlyftiga och kostbara arbeten, som ju intimt äro beroende av sjöns blivande vattenstånd, innan de ha någorlunda säkerhet för, att verkligen kunna genomföra och tillgodogöra sig dem. Att ett bättre utnyttjande av sjösänkningen kan förväntas, så snart dylik säkerhet vunnits, får anses otvivelaktigt, och ha redan i avvaktan på rättstvisters slutliga avgörande vissa förberedande åtgärder härför vidtagits."
Lantbruksingenjören Hallin uppskattar de genom företaget möjligjorda förbättringarna till kr. 850,000, varav dock under trycket av rättegångarna och på grund av Sjöberg olämpligt förlagda utloppskanaler endast en båtnad av kr. 275,000 helt tillgodogjorts, men resten lätt och med relativt små kostnader kunna utnyttjas, om ej för hårt ingripande åtgärder av domstol föreskrives.

Med tagen hänsyn till dessa förebragta utredningar och de föreliggande förhållandena, och då det syntes Länsstyrelsen vara ett allmänt intresse att traktens mindre jordbrukare och strandägare räddas ur ekonomisk misär, tillstyrker Länsstyrelsen därför att statsmakterna lämnar hjälp till lindrande av de svårigheter, som uppstått för företaget.
Vid 1928 års riksdag väcktes i båda kamrarna motioner om, att riksdagen måtte i avvaktan av rättstvistens avgörande bevilja företaget ett treårigt räntefritt lån å kr. 350,000, och beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta skyndsamt verkställa en närmare utredning av frågan för fullständigt klarläggande av de förhållanden, som kunde inverka på ett ställningstagande till densamma.

Denna. utredning uppdrog Kungl. Maj:t till Vattenrättsdomaren Greve H.A.H. Hamilton och Lantbruksingenjören A.V. Nordin, och skulle härvid även undersökas möjligheterna av en uppgörelse i den pågående rättegången mellan sänkningsföretaget och vattenverksägarne i Flian.

Sedan dessa båda sakkunnige genomgått de förefintliga, vidlyftiga handlingarna i ärendet, samt utfört undersökningar kring sjön och underhandlat med parterna i rättegången, framlades ett förslag till förlikning dem emellan, som i huvudsak innehöll:

Sjösänkningsföreningen antog, dock under framhållande av de stora skador en sådan dämning skulle förorsaka och att den ej var genomförbar utan ekonomiskt understöd, det framlagda förlikningsförslaget, med vissa av vattenverksägarne yrkade ytterligare tillägg och biträddes detsamma likaledes av 13 stycken klagande vattenverk, men tillbakavisades bestämt av 5 verksägare, varför det förföll. Huru såväl vattenverksägarnes juridiske biträde, Advokaten Axel Forssman, Göteborg som deras tekniske expert, Civilingenjören Bo Hellström, vilka båda sedan det senaste målets början skött detsamma, uppfattat den av de sakkunnige föreslagna lösningen av frågan framgår av nedanstående till vattenöverdomstolen ingivna brevavskrift.

"Göteborg den 10 dec. 1928. 2 AF/SL

Herr Alfr. Jern, Halla Valskvarn, Kålltorp.

Bäste Herr Jern !
Hornborgasjön.
Tillåt mig nu omigen skriva till Eder rörande vattenmålet.
Ni kanske har av Eder son redan hört, att till slut vanns praktiskt taget enighet bland de vattenverksägare, som kvarstannat, att godtaga förlikningsmännens förslag med den modifikation, att sjösänkningsföretaget skulle bygga och underhålla dammen.
Redan om Vattendomstolens dom skrev Hellström till mig följande:
"På det hela måste jag säga, att denna dom är mer tillfredsställande än jag någonsin vågat hoppas på. Om vattenverksägarne i Flian icke äro nöjda med denna dom i sin helhet, så Gud hjälpe dem".
Jag hemställer till Eder, huruvida Ni verkligen kan stå till svars för att motsätta Eder ett anordnande, som de bästa och mest opartiska auktoriteter framställt i sitt förliknings förslag och som mycket nära sammanfaller med vad Ni själv yrkat.
Såvitt jag nu kan bedöma tror jag ej att någon annan än Kristinedal och möjligen Bronäs kommer att säga nej. Skulle Ni två förena Eder i den negativa ståndpunkten, innebär detta naturligtvis, att våra vägar skiljas i denna sak, då jag icke kan föra en talan, som jag anser meningslös och som strider mot majoritetens önskningar. Det innebär också, att vårt ekonomiska mellanvarande måste avvecklas och att Ni själv och de, som intaga samma ståndpunkt, ensamma hädanefter måste svara för rättegångskostnaderna.
Tänk nu noga över saken och skriv några rader till mig.
Med hälsningar!
Eder tillgivne Axel Forsman.
P.S.
Jag ber Eder betänka, att om förlikning icke ingås skall vid bifall till Eder talan dammen byggas av sjösänkarne. Om de ej godvilligt bygga den, skall den byggas av vattenverken på sjösänkarnes bekostnad. Vilken säkerhet har Ni att utfå detta utlägg? Troligen blir det ny process härom, då nu ekonomin blivit så dålig hos sjösänkningsföretaget.
D.S."

Rättegången, som i avvaktan å en uppgörelse i godo förklarats vilande till den 1 juli 1929, får således fortsätta, och väntas taga tre år innan den kan slutdömas. Företaget, som berör 286 brukningsenheter, varav endast 5 stycken med av detsamma berörda mer än 30 har åker, har dragit en kostnad av 1,050,223:84 kronor enligt nedanstående:

Sammanställning av kostnaderna för Hornborgasjöns sänkning åren 1898 - 1928.

Direkta kostnader för arbetet:
Förrättningskostnader 19,228:24 kr.
Arbetskostnader 418,915:19.
Kontrollantkostnader 3,392:22 ,
Ersättningar och jordlösen. 22,816:16
Maskiner och redskap 19,837: 37 ,
Utredning för fördelning av kostnader .5,601:40
Summa kronor 489,790: 58

varifrån bör avgå inkomster av:
Försålda maskiner m.m. 10,791:57 kr.
Brandskadeersättning för mudderverk 8,065:85 ,
Olycksfallsersättning .263:63 kr 19,121:05
Då kvarstående totalkostnad blir kr. 470,669:53 ;

Räntekostnader:
Utbetalade räntor 572,986: 26 kr,
varifrån bör avgå inkomster av:
Räntor 28,26o: 69 kr.
Enl. kompromiss erhållen ersättning för arbetetsfördröjning 47,685:70 ,.
Arrenden vinstjord 10,854: 28 kr 86.800:67 ,.
Då kvarvarande totalkostnad blir kr. 486,185:59

Rättegångskostnader:
Utdömda belopp 50,331:73 kr.
Advokatkostnader 24,379: 72
Tekniska utredningar 11,685:95 ,
Övriga kostnader 1,233:18 .
Summa kronor 87,630: 58

varifrån bör avgå:
Återburna rättegångskostnader 18,284:99 kr.
Då kvarstående totalkostnad blir kr. 69,345:59

Sammandrag:
A. Direkta kostnader för arbetet 470,669:53 kr.
B. Räntekostnader 486,185:59 .,
C. Rättegångskostnader 69,345: 59
D. Lantmäterikostnader 24,023:13, .
Summa kronor 1,050,223:84;

Då Lantbruksingenjör Sjöberg vid sin kostnadsberäkning slutande å kr. 355,766:-, utgick från ett dagsverkspris av 3 kr pr dag, och marken visat sig betydligt mera svårarbetad än vad förslaget angav, samt företaget på grund av stegrade arbetspriser och upprepade arbetsnedläggelser fått utbetala minst två - ofta tredubbelt så höga avlöningar, som de av Sjöberg angivna, får det väl anses att arbetet bedrivits med omtanke och god beräkning i den av lantbruksingenjör Palm vitsordade "synnerligen svåra jordmån, vari det utförts", när det ej dragit högre kostnad än 470,669: 53 kronor.

Räntekostnaderna kunna däremot förefalla höga, men då i dem ingå flera års räntor å förskotterade förrättnings- och processkostnader, samt en utdebitering av medel omöjliggjorts av föreliggande därför nödiga, men ofullständiga och felaktiga handlingar samt upprepade förseningar av avsynings -, omvärderings - och fördelningsförrättningar, och företaget i sitt nödläge fått betala höga, tidvis till 8½ % uppgående räntor, få de dock sin naturliga förklaring.

Om en juridisk möjlighet förefunnits att tidigare än skett indriva medel, vilket dock av vederbörande lantbruksingenjör avråddes, var den dock moraliskt så gott som ogenomförbar, när vissa strandägare kunde påvisa, att de påförts avgift för jord, som ej borde vara deltagningsskyldig i företaget och i många fall ej tillhörde den fastighet, dit den i längderna förts. Det måste anses mer än förklarligt, att ej exekutiva åtgärder mot i många fall moraliskt ej skyldige, fattige jordägare riskerades, utan att man avvaktade de utlovade, rättade papperen, som skulle möjliggöra en rättvis fördelning av beloppet, ej anande att detta på grund av uppskov och felaktigheter skulle draga en tid av cirka 10 år.
Med tagen hänsyn till rättegångarnas mängd och omfattning samt med dem förenade dyrbara tekniska och juridiska utredningar, får man erkänna att de ej dragit så stora kostnader, detta till stor del beroende på, att företagets ledande män personligen och utan ersättning offrat betydande tid på utredningar och svaromål.

Lantmäterikostnaderna äro till största delen föranledda av den stora avsägelsen av båtnadsjord, som framtvingat mångfaldiga och dyrbara utbrytningsförrättningar. Företaget har ej åtnjutit något statsbidrag utan återbetalningsskyldighet. Delägarne i företaget hava vid planerandet och utförandet av detsamma alltid följt de i lag därför föreskrivna formerna och hava vid avgörandet av den mängd för en i ett sådant stort företag ej sakkunnig person, framkommande svåra tekniska, ekonomiska och juridiska frågorna alltid vänt sig till statens härför tillsatta tjänstemän, varjämte företaget hela tiden varit underkastad kontroll av statens därtill förordnade sakkunnige och följt de föreskrifter, som finnes stipulerade i kontrakten om odlingslånen, samt dessutom till yttermera säkerhet på egen bekostnad anställt särskilda tekniskt utbildade kontrollanter av arbetet, sedermera Lantbruksingenjöerna Elfström och Ytterberg. De svårigheter, som uppkommit torde därför varit omöjligt för företagets delägare att förebygga.

De hava dessutom trott sig genom företaget utföra en samhälleligt gagnande gärning och ansett att Kungl. Maj:ts bemyndigande att utföra arbetet innebar ej endast en rätt utan även en skyldighet att fullborda detsamma.

Strandägarna hava haft att bära dels den årliga amorteringen av odlingslånen, nu uppgående till kr. 17,465:88, dels ock utdebitering av i runt tal 367,000 kronor, då de samtidigt under det starka trycket av kravet på att företaget skulle genom sjöns återställande i sitt ursprungliga skick helt omintetgöras, ej kunnat mer än till cirka 1/3 utnyttja det vunna resultatet och därför i hög grad och särskilt de senare åren hemsökts av ödeläggande översvämningar. På samma gång som således betydande och betungande utgifter åvilat dem, har avkastningen och inkomsterna på deras jord minskats och delvis i hög grad uteblivit. Därtill har kreditmöjligheter indragits eller helt borttagits, då enskilda personer och bankinrättningar ej velat stå någon risk vid det allmänt väntade ekonomiska sammanbrottet i trakten. Ställningen bland jordägarne kring sjön, vilka i möjligaste mån strävat för att uppfylla de förpliktelser, företaget pålagt dem, är därför förtvivlad, av företaget berörd jord är praktiskt taget osäljbar, belåning av densamma kan ej ske och krediten är stängd. År för år har trycket blivit svårare och om ej snar hjälp kommer måste ett flertal brukare lämna sin jord, därvid dragande andra med sig.

Styrelseprotokoll 1929-12-06

§1 Redogjorde herr Pettersson för stämningen bland jordegarna inom Gudhems, Sätuna, Hornborga och Bolum socknar, vilka på grund af betungande utlägg för utdebitering till sjösänkningsföretaget och annuiteter i odlingslånet under nuvarande knappa penningtider var synnerligen irriterad och dertill underblåstes af mot sjösänkningsföretaget illasinnade personer. Efter ingående diskussion af den bekymmersamma frågan beslöt styrelsen att endast med stor varsamhet söka utfå utestående fordringar och tills vidare undvika alla exekutiva åtgärder.
Skara som ovan Bertil Ekberg.

En rolig historia

Här berättas:
Ekberg på Dagsnäs hade mycket att göra med de senare sänkningarna av sjön, var en kolerisk herre som visste vad han ville och drev ofta sin vilja igenom.
En handlare i Skara skulle ringa till en kund vi kan kalla honom Pettersson, men blev av honom telefonissan kopplad till en annan person.
Handlare: "Är det herr Pettersson ? ".... "I Helsike!"
Handlaren ringer åter upp och det fatala att det åter blir felkopplat. Återigen till Dagsnäs.
Handlaren spörjer: "Är det Herr Pettersson"
Svar: "I Helvetet det är!" kom svaret som förut. Då säger försynt den uppringande :"Då kanske det är Herr Fan själv?".
Färgen på Herr Ekbergs kinder lärer varit hög vid detta laget uppger historieförmedlaren.

Den som skrev detta meddelande har med egna ögon sett sjön från tåget vid Broddetorp på 1890 talet Redan då förekom vassruggar på den annars rätt stora ytan. Vi barn liknade detta vid tåget över Bält. Varvid vassruggarna givetvis var härens olika avdelningar som ju spreds över isen.

Holger Johansson har i sina efterlämnade papper till Biblioteket i Skara lämnat följande bild av Bertil Ekberg. Personligen minns jag att Holger tyckte att det var obehagligt att vara i hans närhet ehuru han tagit mången bra bild av honom.