1926-04-30

Vattenöverdomstolens Dom

Vattenöverdomstolens dom
Dels i ett från Västerbygden vattendomstol efter vad fullföljt mål emellan Kristinedals Nya Ullspinneriaktiebolag här nedan benämnt spinneribolaget, ävensom Olof Carlander, Gustaf von Hofsten, Nils Kuylenstierna, Alfred Håkansson, Frithiof Svensson, Alfred Larsson, Alfred Jern, Adolf Sundell, Algot Torstensson, Johan Qvarnström, J Håkansson, Carl A Andersson, David Alström, Carl Rask, Sven Karlsson, Anders Claesson och Helena Dahlén, å ena, samt företaget för sänkning av Hornborgasjön, å andra sidan, i Vattenöverdomstolen ömsom kärande och svarande, angående återställande av nämnda sjö i tidigare befintligt skick, dels ock i anledning av, spinneribolaget och dess medparter med undantag av Claesson anfört över en av vattenrättsdomaren i Vattendomstolen den 4 april 1925 meddelad resolution, varigenom vissa ansökningar om tillstånd till reglering av vattnets avrinning ut Hornborgasjön med mera avvisats, given och utfärdad i Stockholm den 30 april 1926.
Av handlingarna i vädjade målet och besvärshandlingarna inhämtas: efter vederbörligt förordnande och med biträde av gode män förrättades numera lantbruksingenjören Gustaf Sjöberg sådan syn, som omförmäldes i 27 § i lagen den 20 juni 1897 om dikning och annan avledning av vatten, i och för sänkning eller fullständig uttappning av Hornborgasjön i ändamål att torrlägga vattensjuka marker inom Gudhem och Walle härad. Förrättningen, som påbörjades den 25 april 1900, avslutades den 30 september 1902, varvid synemännen avgåvo utlåtande, deri de, enär för sänkningens utförande enligt, upprättat förslag ej vore nödigt utriva eller förändra något av de nedanför sjön liggande vattenverken, samt rubbning i dessa verks lagliga dammrätt ej förorsakades, förklarade sänkningen vara uteslutande att uteslutande hänföra under bestämmelserna i 2 kapitlet av nämnda lag; varjämte närmare föreskrifter angående arbetets utförande meddelas.
Sedan därefter sänkningsarbetet utförts samt Kungl. Maj:t i uppkommen tvist mellan spinneribolaget jämte ägare av vattenverk i Hornborgasjön avloppså Flian, å ena, samt företaget, å andra sidan, genom dom den 3 december 1920 i förmågo av 51 § 2 momentet av förberörda lag förklarat synemännens omförmälda utlåtande vare utan all verkan emot företagets motparter i nämnda tvist, instämde spinneribolaget och dess medparter företaget och dess delägare att på egen bekostnad vidtaga åtgärder, varigenom vattenavrinningen från Hornborgasjön så reglerades, att spinneribolaget och dess medparter, vilka ägde eller voro delägare i vattenverk i Flian, icke tillfogades skada genom sänkningen.
Beträffande arten och omfattningen av de påyrkade åtgärderna bestämde spinneribolaget och dess medparter under rättegången närmare sina påståenden.
Efter det Vattendomstolen genom resolution den 23 april 1924, enär de genom torrläggningsföretaget åstadkomna vattenförhållandena redan förelegat bortåt ett tiotal år och tredje mans rätt syntes i vidsträckt mån kunna röna inflytande av sådana vattenbyggnader och hushållningsföreskrifter rörande vattnet, som spinneribolaget och dess medparter påkallat, förklarat sig finna ett eventuellt bifall helt eller delvis till nyssnämnda parters talan med nödvändighet förutsätta, att genom ansökan hos Vattendomstolen och kungörande i den av vattenlaget för vattenmål stagade ordning allsidigt av sådana åtgärders tillåtlighet och lämplighet jämväl med hänsyn till tredje mans rätt måste hava föregått Vattendomstolens beslut i sådant hänseende, men tillika, för prövningen av stämningsmålet och innan Vattendomstolen kunde taga ståndpunkt till frågan om kungörande och därmed sammanhörande förhållande, funnit viss utredning av sakkunnig erforderlig, i anledning varav vissa bestämmelser i resolutionen meddelats, anhöll spinneribolaget och dess medparter med undantag av Claesson i till Vattendomstolen den 26 september och den 4 december 1924 ingivna ansökningar om tillstånd att på visst sätt reglera vattnets avrinning ur Hornborgasjön eller, därest sådant tillstånd ej meddelas, att vidtaga vissa åtgärder för att – såvitt möjligt – återställa de vattenståndsvariationer i sjön, vilka rått före i frågakommande sänkning av densamma, med skyldighet i varje fall för alla, vilka av regleringen eller nyss omförmälda åtgärder njöt båtnad, att taga del i kostnaderna: dock att, därest den i stämningsmålet förda talan icke förbehålles, icke någondera av ansökningarna fullföljes Vattendomstolen, varest i stämningsmålet å ömse sidor fordrades ersättning för rättegångskostnaderna, utlät sig i dom den 4 april 1925: I målet vore upplyst, att sedan dels i början av 1800 talet dels i mitten av samma århundrade vissa åtgärder vidtagits för reglering av vattenavrinningen från Hornborgasjön, tidigare benämnd Ludden eller Ludne, Konungens Befallningshavare i Skaraborgs län på ansökan av Hornborga Sänkningsaktiebolag om rätt att uttappa och torrlägga Hornborgasjön genom beslut den 25 juli 1872 under åberopande av §14 i Kungl. förordningen den 20 jan 1824 angående ändring eller utrivning av vattenverk, som genom uppdämning skada jord eller hindra dess odling, funnit skäligt att till nämnda vattenavtappning lämna tillstånd; att därefter med ledning av förslag, upprättat av majoren A Grafström, åtskilliga arbeten för sänkning av Hornborgasjön blivit under 1870 talet utförda; att emellertid, sedan behov av ytterligare åtgärder för tillgodoseende av strandägarnas torrläggningsbehov gjort sig gällande, på ansökan av åtskilliga bland dessa Konungens Befallningshavare den 2 februari 1899 förordnat Sjöberg att i enlighet med lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan avledning av vatten förrätta syn beträffande sänkning eller fullständig uttappning av Hornborgasjön samt avdikning av närbelägen mark; att sådan förrättning påbörjats den 25 april 1900 och avslutades den 30 september 1902; att sedan Kungl. Maj:t den 31 december 1903 i enlighet med en av Sjöberg upprättad, av Kungl. Maj:t fastställd plan företaget beviljat ett låneunderstöd för detsamma av 257.000 kronor, mellan Hornborgasjöns Sänkningsförening samt Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen i juli 1904 träffats behörigt lånekontrakt, enligt vilket torrläggningsarbetena skulle vara fullbordade den 1 sept. 1908 och odlingen utförd före den 1 september 1910 samt arbetena underhållas så länge någon del av lånet återstoden ogulden, varefter genom ett tilläggskontrakt i april och maj 1911. Jämte det lånebidraget ökats med 15.000 kronor, tillika medgivits förlängning av tiden för vattenavledningen och avdikningen till den 1 september 1913 och för odlingen till den 1 september 1915;

Att sedan hos Konungens Befallningshavare åtskilliga ägare av strömfall i Flian den 3 oktober 1910 under framhållande, att de icke varit kallade till eller parter i Sjöbergs torrläggningsmål, yrkat förbud mot sjösänkningens utförande, Konungens Befallningshavare genom utslag den 23 december 1910 funnit denna ansökan icke kunnat bifallas, i vilket utslag Kungl. Maj:t genom utslag den 20 okt 1913 ej funnit skäl att göra ändring;

att arbetet med sänkningen av sjön den 8 juni 1912 varit till större delen utfört och vattnet påsläppt;

att spinneribolaget med flera strömfallsägare till Gudhems Härads Rätts sammanträde den 16 jan 1911 uttagit stämning å företaget med yrkande,

att synesmännens utlåtande den 30 sept 1902 måtte förklaras vara utan all verkan emot dem, som i dom den 3 dec 1920, enligt vilken Kungl. Maj:t i likhet Häradsrätten och Kungl. Hovrätten funnit synemännens ifrågavarande utlåtande vara utan all verkan emot de strömfallsägare, som i målet fört talan;

samt att torrläggningsarbetet blivit den 16 sept 1919 för Kungl. Lantbruksstyrelsens räkning avsynat, varefter bemälde Kungl. Styrelse den 31 dec 1919 godkänt företagets vattenavdikningsarbete.

Vad förts beträffande av företaget i målet gjord invändning, ett det av företaget utförda arbetet endast skulle utgjort en fortsättning av det Gafströmska torrläggningsföretaget, vartill medgivande erhållits genom Konungens Befallningshavare omförmälda resolution den 25 juli 1872, funne Vattendomstolen berörda invändning desto mindre förtjäna avseende som det Grafströmska förslaget i motsats till Sjöbergs, bland annat, inneburit uppförandet av en damm för Flian samt Flians avlopp från Sjöberg anordnats på ett annat sätt än enligt Grafströms förslag.
Företaget hade vidare invänt, att enär jämlikt 75§ i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan avledning av vatten, annan skyldighet för företaget än att gälda skadeersättning icke kunde lagligen ifrågakomma, motparternas talan redan av denna grund måtte av visas. Då emellertid Kungl. Maj:t förut omförmälda dom i den äldre rättegången vore grundad på 51§ andra stycket i nyssberörda lag, funne Vattendomstolen ej heller denna invändning i och för sig kunna bifallas, utan borde frågan, huruvida skyldighet förelåge för företaget att vidtaga åtgärder till förebyggande av skada för motparterna, bedömas i sammanhang med prövning av de lagliga betingelserna för meddelande av föreskrifter i sådant syfte.
Vidkommande således i dessa betingelser, ville Vattendomstolen till en början framhålla, att genom Kungl. Maj:ts dom den 3 dec 1920 synesmännens utlåtande den 30 sept 1902 icke blivit undanröjt utan allenast förklaras vara utan verkan emot vissa angivna rättsägare, Spinneribolagets och dess medparters i målet väckta talan innebure icke och hade icke lagligen kunnat innebära påstående om återupptagande av torrläggningsmålet för tillgodoseende av dettas rätt, utan måste bedömas, såsom en också väckts, efter de för ett fristående käromål gällande regler. Synemännens utlåtande ägde följaktligen fortfarande laga giltighet gentemot andra rättsägare än de strömfallsägare, vilka i det målet fört talan. De på utlåtandets gällande kraft vilande lantmäteriförrättningar, vilka företagits för utbrytning av mark från fastigheter, vilkas ägare avsagt sig båtnaden av torrläggningsföretaget, vore således lagligen grundade, och dessa fastigheters ägare vore icke pliktiga att underkasta sig rubbningar i de genom torrläggningsföretaget skapade vattenförhållandena under andra förutsättningar beträffande nyttans förhållande till skadan och bevarande av allmänna intressen än de för vattenregleringars tillåtlighet i allmänhet i vattenlagen stadgade. Även andra fastigheter än de nämnda kunde bliva lidande genom ändringar i vattenavrinning från sjön, exempelvis strandfastigheter vid Flian med sanka stränder. Betydelsefullt vore och att vissa allmänna intressen, som omförmäldes i 2 kap 3 § andra stycket vattenlagen och andra lagrum, torde vara förknippade med bibehållande av de sedan mer än tolv år rådande vattenförhållandena. Oavsett, att stora områden av de marker m som genom torrläggningsföretaget vunnits eller återvunnits för kultur, tillhörde fastigheter, som ingått torrläggningsföretaget, kunde det knappast undgås att betraktas såsom ett allmänt intresse, att icke dessa marker åter bringats i ett genom översvämning eller försumpning oanvändbart skick icke hänsyn till spinneribolagets och dess medparters eventuella rätt enbart utan därutövar ock hänsynen till allmänna intressen och till tredje mans rätt måste alltså vara bestämmande för bedömande av den i målet väckta talan. För att Vattendomstolen skulle kunna vidtaga sådana anstalter beträffande kungörande med mera, som antyds i Vattendomstolens resolution den 23 april 1924, måste utredningen i målet giva utsikter, att dessa för rättsförhållandena mellan parterna främmande intressen icke skulle lägga hinder vägen för tillåtlighet av de med spinneribolagets och dess medparters talan påyrkade åtgärderna till rubbning av torrläggningsföretaget
Med den utredning, som i sådant hänseende förebragts i målet, vore icke av sådan beskaffenhet; och beträffande frågan om effektiviteten av dessa åtgärder till bestående förebyggande av framtida kraftminskning för spinneribolagets och dess medparters vattenvärk gåve utredningen vid handen ett för nyssnämnda parter direkt ogynnsamt resultat. Ty genom berättelser av i målet avhörda vittnen, även de som av spinneribolaget och dess medparter åberopats, samt särskilt genom utlåtande av vattendomstolen på detta speciella område sakkunniga biträde docenten Einar Naumann hade det ställts utom allt tvivel, att, vara sig den föreslagna dämningen kom till stånd eller icke, den redan inträdda igenväxningen och igenslamningen av Hornborgasjön kom att inkräkta stora områden av sjöns areal, varjämte enligt Naumanns utlåtande även övriga delar av sjön vore mer eller mindre uppenbart utsatta för att på liknande sätt bliva otjänliga till vattenmagasin.
Enär således de förslagna åtgärderna icke, eller åtminstone endast i ringare grad skulle få den med den avsedda verkan, samt med hänsyn till allmänna intressen och andra sakägares rätt, funne Vattendomstolen den av spinneribolagets och dess medparter i förevarande mål förda talan icke kunna bifallas.
Spinneribolaget och dess medparter förpliktades, en för alla och alla för en, att i ersättning för Naumanns resor och arbete till honom utgiva tvåtusen sjuhundratjugotvå kronor 50 öre, som skulle till honom av spinneribolaget och dess medparter gosset förskjutas.
Vid den utgång målet, fått, förordnades att rättegångskostnaderna skulle mellan parterna kvittas. Genom vattendomstolens beslut den 27 september 1924 till förskjutande utdömda ersättningar till såsom vittnen i målet hörda professorn Johan Rutger Sernander läroverkverks adjunkten Rudolf Söderberg, skulle stanna å spinneribolaget och dess medparter.
Genom vattenrättsdomaren resolution den 4 april 1925 blev därefter, enar de parter, som gjort ansökningar, förklarat, att ansökningarna icke fullföljdes, därest den till Vattendomstolen instämde talan icke bleve bifallen, samt Vattendomstolen genom dom samma dag ogillat nämnda talan, ansökningarna, vilka ej heller innehöll upplysningar i alla de avseenden, vilka omförmäldes i 11 kapitlet 27 § vattenlagen, avvisade.
I Vattendomstolens dom hava vädjande parterna sökt ändring, företaget i fråga om rättegångskostnaderna; har å ömse sidor fordrats gottgörelse för utgifterna å målet härstädes, varjämte Spinneribolaget och dess medparter med undantag av Claesson i besvären över vattenrättsdomarens resolution yrkat, att ansökningarna måtte vara till prövning upptagna.
Vattenöverdomstolen har tagit i övervägande vad handlingarna sålunda samt i övrigt innehålla; och enär genom vad vid Vattendomstolen förekommit får anses utrett, att genom ifrågakomma sänkningen av Hornborgasjön skada av betydenhet tillskyndas vattenverken i Flian, samt att nämnda skada kan för avsevärd framtid väl ej fullständigt men dock i betydlig grad förhindras genom åtgärder till rubbning av torrläggningsföretaget, verkande i av spinneribolaget och dess medparter avsedd riktning, ty ock som sådan hänsyn till allmänna intressen och andra sakägares rätt, varå Vattendomstolen delvis grundat sitt domslut, i motsats till vad skett, borttagas först efter det om ifrågavarande ansökningar i erforderlig omfattning fullständigade efter föreläggande jämlikt 11 kapitlet 29 andra stycket Vattenlagen - utfärdat kungörelse samt i den mån därefter inkomna erinringar från representanter för omförmälda, för rättsförhållandena mellan parterna i stämningsmålet främmande intressen kunnat sådant föranleda, alltså finner Vattenöverdomstolen nödigt att, med undanröjande av motvädjande domen och överklaga resolutionen, återförvisa stämningsmålet till Vattendomstolen och ärendet rörande ansökningarna till ägande vattenrättsdomaren och Vattendomstolen att med ansökningarna och stämningsmålet vidare lagligen förfara
Vädjande parterna skola var för sig vidkänna, sina utgifter å målet härstädes.
Jämlikt 11 kapitlet 110 § Vattenlagen, jämfört med 30 kapitlet 8§ rättegångsbalken, må talan icke fullföljas mot Vattenöverdomstolens dom.

På Vattenöverdomstolens vägnar:
E. Marks von Würtenberg / sigill / Axel Durling

1925-06-06

Till Vattenöverdomstolen

Med anledning av den inlaga av den 6 juni 1925, som Flians vattenverksägare ingivit till Vattenöverdomstolen, får jag vördsamt anföra följande:
Vid den laga syneförrättning, som föregick senaste regleringen av Hornborgasjön, uppgjordes plan huru arbetet skulle utföras, varvid all hänsyn togs till att nedom sjön liggande vattenverk ej skulle lida någon skada. Denna plan godkändes av alla granskande myndigheter och stadfästes av Kungl. Maj:t. Vattenverksägarna hava ej heller annat en genom s.k. teoretiska beräkningar kunnat påvisa att de lida någon skada, varvid de dock förbisett sjöns mycket egendomliga karaktär, varför dessa beräkningar sakna varje värde. Det är helt enkelt omöjligt att göra jämförelser mellan det igenväxande träsk, som kallas Hornborgasjön och andra djupa sjöar med fasta stränder d.v.s. att räkna med Hornborgasjön som bassäng.
Svarandeparten har medelst styrkta mätningar av framrinnande vattenmängden i Filen före och efter regleringen visat, att ingen minskning häri föreligger, vilket ju är huvudsaken. Att sjön möjligen före regleringen innehöll högre lågvatten yta än efter densamma har ingen betydelse, då detta vatten ej med dåvarande avlopp av vattenverken kunde utnyttjas. Vattenverken må hava rätt yrka på att tillrinningen till deras verk ej må minskas, men hava ingen som helst rätt att yrka på att en för dem onyttig vattenmängd till strandägarnas förfång skall kvarstå i sjön, särskilt som detta vatten årligen genom igenväxning och slamning i avloppet ökades till strandägarnas skada, utan att på något sätt gagna vattenverken.
Då det således är visat att tillrinningen till vattenverken ej är minskad och att den vattenmassa, som fanns i sjön före regleringen, ej kunde av verken utnyttjas, bestrider jag på det bestämdaste att vattenverken lidit någon skada eller att någon sätt tillkommande besittningsrätt rubbats.
Strandägarna hava genom regleringen ej velat vinna och ej heller vunnit mera än att deras förut odlade jord, som av sjön återtagits eller vara brukning blivit genom dess stigning avsevärt försvåras, torrlagts till lagenligt djup. De hava således blott återställt en genom en tidigare, oklandrad reglering vunnen åkerareal i brukbart skick, vilket väl må vara dars lagliga rätt, när det sker efter i lag bestämda myndigheters föreskrifter.
Under rättegången har svarandeparten - vid tillfälle då förlikningsförslag förelåg - erbjudit sig att rensa vissa kanaler. Dessa behöva fortfarande i hög grad att komma upp, då de igenslammats, och deras nuvarande tillstånd förorsakar jordägarna kring sjön årligen stora förluster. Under trycket av pågående process varken vilja eller kunna dock jordägarna göra detta arbete, som måste förberedas och utföras på i lag stadgat sätt. Jag vågar påstå att första åtgörandet från Hornborgasjöns strandägare efter denna rättgångs slutliga avgörande blir, att begära laga syn för dessa kanalers upptagande. Huru svårt de redan ekonomiskt äro tryckta av senaste regleringen och dess långa och dyrbara processer så bjuder dock självbevarelsedriften dem att görs denna nya uppoffring.
Det är typiskt för käranden att de anse det som "en bisak" att genom en dämning 5000 á 6000 tunnland mycket god jord till sin brukning blev försvårade och omöjliggjord. Denna jord är till sin alldra största del nu i andra händer än då företaget av myndigheterna stadfästes och godkändes, och hava dess nuvarande innehavare den uppfattningen, att synenämndens utlåtande för dem har laga verkan och lita därpå. Tryggade av detta utlåtande hava forne och nuvarande ägare utgivit mera än en million kronor för företagets genomförande. För dom är det svårt att förstå den logik kärandena förfäkta, och de bestrida alla rubbningar i företaget
Kärandena hava yrkat, att den av dem föreslagna dammen skall läggas vid Forssen cirka 5 km nedom Flians utlopp ur sjön. Genom en dämning till önskad höjd där kommer de övar 1000 tunnland odlade mader på märgelbotten av mycket god beskaffenhet, tillhörande Bjerka, Härlunda och Stenum socknar, som ligga intill ån eller till den hava sitt avlopp naturligen att i en synnerligen hög grad försumpas, då de ligga mycket lågt och odlingen å största delen av dem bliver omöjliggjord. Detta är så naturligt, att det borde begripas av varje person, som i naturen sett marken eller studerat tillgängligt kartmateriell, och kärandenas fråga är mera än besynnerlig. Om avrinningen efter kärandenas behov regleras så, som kärandena uppkonstruerat avrinningen före regleringen, så kvarstår dock vattnet uppdämt särskilt under den för brukning och vegetation viktigaste delen av året så högt, att jordbruk å dessa bördiga jordar helt omöjliggöras.
De allmänna intressena å orten berörs verkligen i en mycket hög grad av en dämning. Som jag ovan påpekat skulle den skada eller omöjliggöra jordbruket å 5000 à 6000 tunnland åker. Huru stort ingripande detta skulle hava på en trakt, som så gott som helt är beroende av sitt åkerbruk, vill jag klarlägga med ett exempel. Den sydligaste av gårdarna i Västtomtens by i Stenums socken födde före 1870-talets reglering 1 häst och tre kor, och hade dess brukare synnerligen svårt att draga sig fram på den steniga och magra fastjorden. Under 1870-talet odlades till gården bort emot 100 tunnland mader, som burit och bära vackra skördar, och den nu välbyggda egendomen, som har sina mader intill sjön och Flian och efter senaste regleringen ej kunnat nyodla någon mark, föder för närvarande 6 á 8 hästar och c. 40 nöt. En dämning vid Forssen till önskad höjd skulle hindra odlingen av gårdens mader, den skulle återgå till sin fordna obetydenhet, ägaren och hans familj bliva ruinerade, liksom största delen av sjöns strandägare. Det relaterade exemplet, som påpekats endast därför, att jag där närmare känner förhållandena har sin likhet på de flesta gårdar kring sjön och den föreslagna dämningen skulle bliva synnerligen ödesdiger för hela trakten kring Hornborgasjön.
Vad så jakt och fiske angå, så är det verkligen "beklämmande" för den som känner Hornborgasjöns natur och naturförhållande att läsa vad som kärandeombudet anser sig kunna anföra och som visar, såsom jag även i annat sammanhang påpekat, att kärandena sakna all kännedom om Hornborgasjön - såväl före som efter regleringen. Vad fisket angår hänvisar jag till officiella statistiska siffror, vilka jag ej nu här har tillgängliga, men som styrka att fisket i Hornborgasjön alltid varit av underordnad ekonomisk betydelse. Såväl före som efter regleringen har det med fördel kunnat bedrivas endast under vårfloden. Trots det rovfiske, som nu äger rum med finmaskig not om vintern i sjön finns fortfarande så gott om fisk i sjön, att t.o.m. yrkesfiskare utan annan sysselsättning ännu därav hava sin bergring och att såväl de flesta större gårdarna, som t.ex. Tresten och Dagsnäs, som även hela skifteslag som t.ex. Hornborga fortfarande hava inkomst av fiskearrenden.
Som ett exempel på jakten före och efter regleringen vill jag anföra att Greve E Hamilton å Bossgården jämte sällskap första jaktdagen 1921 sköt 126 st. änder på drag i Hornborgasjön, ett resultat som medelst utdrag ur jaktjournaler och intyg av gamla jägare kan styrkas aldrig förut varit upp¬nått. I verkligheten är tillgången på änder nu större än före regleringen, och de få tack vara den och de därmed följande lantmäteriförrättningarna något vara ifred för trakten översvämmande äggplundrare och tjuvskyttar. Dessa senare "naturvänner" äro nog mindre nöjda med de nya förhållande och det förefaller därför troligt att det är av dem kärandena inhämta sina upplysningar.
Kärandenas oriktiga uttalanden om fågellivet i sjön är även en följd av deras synnerligen bristande kännedom om den förr och nu. Hornborgasjön är ju som av alla naturvetenskapsmän intygas ett igenväxande träsk och undgår snabba och stora förändringar, och så även dess fauna. För att nämna några exempel så förekom knölsvanen enligt Kolthoff under 1860 talet någon gång under vårflyttningen, 1889 häckade ett par för första gången / Söderberg/ varefter den ökades så att 1905 20 par hade bon i sjön. Därefter avtog den, ock nu finnes den återigen endast som flyttfågel, men då allmän. Skrattmåsen uppmärksammades första gången omkring år 1895 och är ännu häckande i sjön / Söderberg/, strandskatan konstaterades för första gången 1903 och häckar ännu i sjön, brushanen var på 1860 talet allmän, men avtog så småningom och försvann helt omkring 1910 för att 1924 återkomma, rörhönan fanns en före 1906, är troligen ännu kvar, svarta tärnan fanns i c. 100 par årligen på 1860-talet, är sedan 1895 fallständigt försvunnen, grågåsen, som under flyttning är allmän, har under innevarande sommar för första gången stannat kvar i sjön i flera exemplar o.s.v.
Att säga att sjön är förödd 00b dess djurvärld skövlad innebär minst sagt en överdrift. Hornborgasjön är fortfarande såväl på grand av artrikedom som på grund av mängden av förekommande fåglar säregen och på få ställen torde man få se ett sådant fågelliv som där. En del arter flytta och andra återkomma, som vi se av Kolthoffs anteckningar från 1860 talet jämförda med nutida iakttagelser. När änderna om höstarna samlats från åar, bäckar och småsjöar förekomna de i mängder, som äro otroliga och kunna taxeras till 10.000 tal. Ovan relaterade jaktresultat styrker även att kärandeombudets uttalanden om fågeltillgången är orätt.
När sedan kärandeombudet ge sig på att tala om Hornborgasjön användbarhet som kommunikationsmedel, så verkar det på den som känner dess stränder enbart löjligt eller som ett, på detta sätt framfört, mycket dåligt skämt, man nästan väntar sig att även förslag om strandbad skall komma med bland kärandens alla utopier till följd av dämningen. Hela västra stranden erbjuder vid högvatten en enda punkt på vilken man kan landa - Orenabb - och vid lågvatten ingen, då hela stranden är långgrund med gyttje- och dybotten. Innan ännu arbetspriserna voro för dyra höll ägarna av Dagsnäs och Trestena egendomar s.k. rogångar, som årligen upprensades, vilka slingrade mellan djupare delar ginge fram till dessa egendomars land. I dessa kunde man om ej torkan var för hård, sommartiden medels stakning med puls, en för Hornborgasjön säregen metod, långsamt taga sig fram till dessa gårdar. När sjön allt mera växte igen och det blev för dyrt att rensa dessa rogångar finge de i slutet av 1800 talet helt växa igen. I mannaminne har ej sjön haft någon betydelse i kommunikations hänseende och får det icke även om den dämmes upp, då västra landets sumpiga stränder helt enkelt icke erbjuder några landningsmöjligheter.
Ur sanitär synpunkt har senaste regleringen medfört mycket stor nytta, då efter den de råa och kalla dimmorna från sjön i hög grad minskats, och ur estetisk synpunkt har Hornborgasjön liksom varje annan träsksjö ej mycket att bjuda på - varken före eller efter regleringen. Enda skillnaden är att den av rik vegetation omgivna vattenspegeln något minskats.
Kritiken på docent Neumanns lämnar jag åt sitt värde, kärandeombudet förefaller att vara ganska litet bevandrad i limnologiska saker, vilka docent Naumann ägnat ett arbete, som skapat honom ett vetenskapligt namn såväl inom som utom landet. I motsats till kärandenas sakkunnige professor Sernander, som mig veterligen åtminstone icke på senats tio åren publicerat något i frågor liknande denna, har docent Naumann genom upprepade, långa besök lärt sig känna den egenartade sjön grundligt och hyser jag vida större respekt för de på dessa ingående studier grundade uttalanden än dem professor Sernander genom att deltaga i domstolens exkursion på en dag ansåg sig kunna lämna.
Vad så Vattenbyggnadsbyråns yttrande angår vill jag endast åter framhålla, att det helt är byggt på s.k. teoretiska beräkningar från vissa från kärandesynpunkt lämpliga år, men att ingen exakt mätt siffra från tiden före sänkningen finns att bygga på och att ingen hänsyn till sjöns egendomliga karaktär tagits, vadan dessa teoretiska spekulationer sakna varje värde i denna sak.
Till sist åberopas närlagda yttrande av docenten E. Naumann. Dagsnäs, St. Bjurum den 26 juni 1925. Företaget för sänkning av Hornborgasjön g/m Bertil Ekberg enl. fullmakt.