1924-08-19

Till Västerbygdens Vattendomstol

Sedan Vattenrättsdomaren i Västerbygdens Vattendomstol i skrivelse av 1924-06-14 förordnat mig såsom limnologiakt sakkunnigt biträde åt domstolen i stämningsmål mellan Kristinedals Nya Ullspinneri AB m.fl. kärande, samt företaget för sänkning av Hornborgasjön, svarande, får jag härmed efter studium av handlingarna i målet och på ort och ställe företagna undersökningar överlämna följande utredning beträffande de biologiska frågor, vilkas klarläggande särskilt uppdragits åt mig.

I. Av vilka biologiska förutsättningar är det föreliggande målet beroende?

Det föreliggande målet måste till en mycket väsentlig del anses arbeta med rent biologiska utgångspunkter.
Vi ha därvid att särskilja tvenne helt skilda frågor, som städse på nytt framträtt under målets handläggning.
Dessa äro:
1. I vad mån kan en mycket grund silurslättsjö av Hornborgasjöns typ med stark igenväxningstendens överhuvudtaget anses användbar som vattenmagasin?
2. I vad mån kan den senast företagna sjösänkningen anses ha påskyndat sjöns igenväxning?
För ett noggrant utredande av dessa frågor är kännedomen om följande fakta erforderlig:
1: Sjöns vegetationsförhållanden. För desammas närmare bedömande erfordras:
a. En noggrann vegetationskarta från tiden före sista sänkningen, visande vegetationens horisontala zonering resp. typiska profiler.
b. En karta av samma typ, visande de nuvarande vegetations-förhållandena.
2: Hydrografiska förhållanden i deras relation till den högre växtligheten.
För densammas närmare bedömande erfordras en nutida vegetationskarta, varå det i målet framlagda regleringsförslaget inlagts.
Det framgår emellertid av handlingarna i målet, att ingen av dessa förutsättningar är uppfylld.
Jag måste under dessa förutsättningar inledningsvis framhålla
att varje närmare jämförande diskussion om sjöns vegetationsförhållanden före och efter den sista sänkningen synes utesluten,
att varje hydrografisk utredning, som icke tar hänsyn till de ovan under 1 och 2 anförde synpunkterna icke är tillräcklig som grundval för ett riktigt bedömande av föreliggande fråga.
Vid den följande utredningen över en del härmed sammanhängande frågor begränsar jag mig i överensstämmelse med det mig givna uppdraget till en klarläggning av en serie av de biologiska faktorer, mot vilka varje hydrografisk utredning beträffande sjöns användbarhet som vattenmagasin måste bedömas.

II. Vilka biologiska frågor äro f.n. tillgängliga för en närmare utredning?

Då jag anser, att spörsmålet om sjöns utseende med hänsyn till den högre växtlighetens beskaffenhet före resp. efter den sista sänkningen icke mera med erforderlig säkerhet kan besvaras, lämnar jag alltså denna fråga helt å sido. Kvar stå då följande spörsmål.
1. Är det möjligt att med utgångspunkt från nuvarande vegetationsförhållanden i sjön genom reglering skapa ett vattenmagasin, vilkets effektivitet icke kan anses vara närmare beroende av den högre vegetationens vidare utveckling?
Eller, med andra ord, kan den alltjämt försiggående igenväxningen praktiskt taget hämmas genom någon reglering?
2. Är det möjligt att genom direkta ingrepp (muddring e.t.c.) förhindra den vidare utvecklingen av vissa vegetationsbestånd e.t.c.?
I överensstämmelse med de synpunkter, som i det föregående klarlagts, måsta en noggrann vegetationskarta anses vara den enda säkra förutsättningen för ett detaljerat bedömande beträffande den nuvarande sjöns lämplighet som vattenmagasin. Då emellertid en sådan icke ännu föreligger, måste jag i det följande begränsa mig till en mera orienterande översikt över de förutsättningar, vilka enligt min mening bero av utslagsgivande betydelse vid bedömandet av ett mål av föreliggande typ.

III. Hornborgasjöns nuvarande utseende.

För att ernå en personlig uppfattning av förhållandena i och vid sjön tillbragte jag tiden mellan den 22 t.o.m. den 27 juli vid resp. på densamma. De väsentliga erfarenheterna från den öppna sjön datera sig från den 24/7. Vattnets djup var denna dag ovanligt stort, Pegeln vid Bosgården Hornborgaån, visade 110 cm.
Under hänvisning till bifogade fotografier kunna de nuvarande vegetationsförhållandena i sjön korteligen beskrivas på följande sätt:
Från Dagsnäs torn (alltså från SV delen av sjön) har man en god utsikt över hela södra delen av sjön. Av vatten ser man emellertid föga. Det är stora starrkärr och vasskogar, här och var utfyllda av väldiga videsnår, som möta ögat. (Foto 1, 2.)
Färdas man långs östra stranden från Dagsnäs, så ser man egenligan först vid Almeö öppet vatten. I riktning mot Bjurum kyrka är emellertid det fria vattnet mellan starrkärren (Jfr ovan) endast av ringa betydelse (foto 3). I riktning mot Broddetorp möter åter en helt igenlandad vik med de för detta utvecklingsstadium karaktäristiska starrkärren, vassdungarna och videsnåren (foto 4). Först i riktning mot norr ser man norra sjöns öppna vatten (foto 5).
Vassarna äro (från markytan räknat) mer än manshöga. Högst växa de, då de ännu stå delvis under vatten (foto 6) eller i varje fall på fuktig mark (foto 7), sämst, då de växa på en relativt torrlagd mark (foto 8).
Den bästa översikten över norra sjöns fria vattenyta har man från Bjelluma backar. Man ser där (foto 9, 10 och 11) att den fria vattenytan överallt brytas av stora sävruggar. Hela västra stranden är alldeles tillandad; så ock den norra.
Med användning av de flatekor, som användas på sjön, var det 24/7 möjligt att med båt färdas från Hornborga åns utlopp upp över det största djupet i norra sjön. Jag konstaterade därvid, att under hela den fria vattenytan fanns en mycket riklig undervattensvegetation, som praktiskt taget täckte hela botten. väsentligen bestod denna av Chara arter, mindre (mest mot söder) av vattenpest, Elodea. Högsta påträffade djup var 80 cm under vattenytan. Detta område utpekades av roddares, en yrkesfiskare. Han ansåg, att c:a 4 tunnland av sjön hade ett djup, som uppgick till eller åtminstone närmade sig denna siffra. Över detta djupområde var Chara mindre allmän, natearter däremot mycket allmänna. Utanför detta område (beläget Flians avlopp - Bjelluma station, närmare förstnämnda) fanns i allmänhet ett djup av 20 - 30 cm, räknat från ytan till bottnen. Mellan Charans toppar och vattenytan fanns ofta nog endast ett djup på ett par cm. Rodden var därför också förknippad med stora svårigheter; landstigningar utanför Bjelluma strand (längre mot norr kunde jag icke komma med båt) nära nog omöjliga att genomföra.
Över norra sjöns fria yta höjde sig överallt sävruggarna (foto 9, 10, 11). Desamma erbjuda i motsats till den av Chara ängarna bevuxna områdena en fast botten. Säven (foto 12, 13) höjer sig manshögt över vattenytan.
Färdas man från Bjellum vidare längs norra delen av sjön mot Rödemosse, så visa sig stränderna här överallt vara fullständigt tillandade. Särskilt belysande äro de förhållanden, som kunna iakttagas vid Rödemosse (foto 15-20).
Nedanför dess erosionsbrant ses intet vatten (foto 14-15). Det är återigen starrkärren, som helt behärska synfältet. Riktar man blicken mot öster (foto 16) eller sydsydost (foto 17), så ser man först i fjärran en svag strimma av norra sjöns smala öppna vatten. Mot SV (foto 18) uppfylla starrkärren och därmed sammanhängande bildningar allt.
Denna förlandningsstrand fortsätter i tilltagande grad mot Flians utlopp (foto 19-21). Själva åloppet (foto 19) går genom en fullständig förlandningsstrand långt ut i den gamla sjön. Från denna punkt kan man gå på den landblivna sjöbottnen till Orenabb. Man har härvid att bana sig våg genom starrkärr, ofta avlösta av vassdungar eller oerhört kraftiga videsnår, täta och svårgenomträngliga.
De sistnämnda (foto 22, 23) representera tydligen f.n. igenväxningens toppunkt.
Från Ormebb har man slutligen återigen en god översikt över den fullständigt igenlandade delen av södra sjön med dess starrkärr, vassdungar och videsnår, som vi först lärde känna från Dagsnäs torn.
Det framgår alltså av denna orienterande översikt över Hornborgasjöns nuvarande vegetationsförhållanden
att hela SV delen av sjön f.n. är alldeles igenlandad. Starrängar med vassdungar och videsnår karaktärisera denna del.
att stora delar i nuvarande likaledes äro alldeles igenlandade,
att öppet vatten endast finnes längs östra stranden, ungefärligen från Hornborga ås mynning mot norr, samt över sjöns NO del,
att denna öppna vattenyta dock är avbruten av talrika sävruggar,
att undervattensvegetationen under den öppna vattenytan är mycket starkt utvecklad, dels - mest - i form av Chara arter, dels i form av Elodea, vattenpest. Denna undervattenvegetation behärskar hela bottnen med undantag av c:a 4 tunnland över det djupaste stället, där den ersätts av ävenledes rikligt utvecklade natearter.
Sjön är sålunda till stor del redan helt igenlandad. Under det öppna vattnet finns det icke någon areal av nämnvärd utsträckning av botten, som icke är överväxt av undervattensvegetation. Vägen mot den fullständiga igenväxningen är alltså överallt inslagen.

IV. Är det möjligt att genom reglering förhindra sjöns vidare igenväxning i avsevärd grad?

En sjös vegetation kan indelas i väsentligen tre grupper eller formationer, innefattande
a) sådana växter, vilka delvis skjuta upp över vattnet (överståndare; ex. säv, vass),
b) sådana växter, vilkas blad flyta på vattnet (flytbladsväxter ex. näckrosor),
c) sådana växter, vilka aldrig nå vattenytan (undervattensväxter; ex. Chara, en del natearter).
Dessa växtgruppers fördelning i en sjö är beroende av talrika faktorer. Vid något så när vindskyddade stränder, vilka långsamt slutta mot ett djup vid högvatten av 3-5 meter (varvid vattenståndsamplituden mellan hög- och lågvatten antages till c:a 1 meter) finner man typiskt en zonering, kännetecknad av en gradvis övergång mot djupet av överståndare - flytbladväxter - undervattensväxter. De sistnämndas fördelning torde till en väsentlig grad bestämmas av ljusförhållandena i vattnet.
Är utvecklingsfaktorerna i allmänhet gynnsamma, så ernå de olika elementen inom vegetationszonerna i allmänhet en kraftig utveckling. Resultatet härav kan bli en mer eller mindre kraftig uppgrundning av bottnen, som småningom resulterar i en tilltagande igenväxning, kännetecknad av vegetationszonernas gradvisa förskjutning utåt. Så gå sjöarna över i torvmarker. Ju grundare de äro och ju långsammare djupet faller, desto snabbare försiggår denna utvecklingsserie.
Silurslättsjöar av Hornborgasjöns typ äro av hydrografiska och näringsbiologiska orsaker i alldeles särskilt stor grad kännetecknade genom dessa processer. De nuvarande förhållandena i sjön visa detta tydligt.
Uppställs emellertid nu den frågan, i vad mån en höjning av vattenståndet under rådande förutsättningar kan anses motverka dessa förhållanden i en med hänsyn till sjöns användbarhet som vattenmagasin praktiskt betydelsefull grad, så torde härvidlag särskilt följande synpunkter förtjäna beaktande.
1. De delar av sjön (alltså hela SV delen, stora delar av V stranden i övrigt), som f.n. är helt igenlandade, kunna överhuvudtaget icke medräknas i ett blivande vattenmagasin av föreslagen typ. Bladvassen, som ännu bildar stora skogar på dessa marker, växer nämligen med fördel ännu vid ett djup av åtminstone 1 meters lågvatten i sjöar, vilkas vatten för den högre växtvärlden erbjuder långt sämre utvecklingsförhållanden än Hornborgasjön. Även om alltså dessa marker kunde hållas under sagda djup sommaren igenom, skulle alltså dess nuvarande vegetation, vilken i sin tur så småningom efterträdas av andra igenlandningsväxter, kunna utveckla sig - f.ö. bättre, än vad nu är fallet. Den oerhörda avdunstningen från denna vegetation och dess stora igenlandande betydelse gör varje beräkning över de av dem bevuxna arealerna i deras egenskap av vattenmagasin till ett fullständigt verklighetsfrämmande räkneexperiment.
2. Den del av sjön, som f.n. kännetecknas av öppet vatten (alltså en del av norra sjön) erbjuder däremot till synes vissa förutsättningar för dess användbarhet som vattenmagasin. De beräkningar, som eljes äro tillämpliga, kunna emellertid här endast med vissa reservationer komma till användning. Detta av följande orsaker.
a) Sjön visar överallt talrika sävruggar. Från dessa förlandningscentra fortskrider förlandningen alltjämt. Härigenom förminskas den effektiva magasinsytan successivt. I sjöar, vilkas vegetationsförhållanden äro betydligt ogynnsammare än Hornborgasjöns, växer säven ännu på ett djup av minst 1½ à 2 meters lågvatten. Även en reglering, som höjer vattenytan till ett lågvatten, som med c:a 1 à 2 meter överstiger det vid min undersökning rådande vattenståndet (24/7 Hornborga åns pegel - 110 cm) kan alltså icke förhindra den alltmer tilltagande utbredningen av dessa växter. (Sävruggarnas botten låg 24/7 i vattenytan).
b) Hela sjön uppvisar en riklig undervattenvegetation. F.n. består densamma mest av Chara arter, mindre av Elodea, vattenpesten. Enligt mig av yrkesfiskare meddelade uppgifter har den förra växten åtminstone så länge man minns funnits i sjön. Den senare skall ha invandrat för ca 30 år sedan.
Jag har mig icke bekant, var den av ljusförhållanden betingade undre vegetationsgränsen ligger för dessa växters vidkommande. I svenska sjöar, vilkas vatten är betydligt mindre genomträngligt för ljus, än Hornborgasjöns, ligger emellertid vegetationsgränsen för undervattenväxter i allmänhet vid 2,5 à 3 meter under sommarens lågvattenyta (amplitud mellan låg- och högvatten = högst 1 m.)
Jag anser mig därför med säkerhet kunna påstå, att en undervattensvegetation i Hornborgasjön i varje fall icke kan förhindras så länge sommarens lågvattenyta står mindre än genomsnittligt c:a 3 meter från bottnen.
Jag kommer sålunda till den slutsatsen, att en reglering inom föreslagna gränser icke kan förhindra sjöns igenväxning, ej heller - i praktiskt betydelsefull grad - fördröja denna naturligt betingade utvecklingsserie. Att under sådana förutsättningar en bortmuddring av vissa vegetationselement vore ett alldeles utsiktslöst företag, torde ligga i öppen dag.

V. Allmänna slutsatser.

Med den utredning, som i det föregående förebragts, anser jag mig ha i princip besvarat de frågor, som Vattendomstolen ställt till mig. Längre än till denna principiella utredning torde icke heller någon sötvattensbiolog av facket kunna gå på grundval av de utredningar, som f.n. föreligga.
Enligt min mening är emellertid det föreliggande målet i vad beträffar dess grundläggande förutsättningar av växtbiologisk natur så klart, att några ytterligare utredningar icke äro erforderliga. Skulle emellertid dylika icke desto mindre påyrkas, så måste bl.a. följande fordringar tillgodoses:
1. En noggrann vegetationskarta över den nuvarande Hornborgasjön, innefattande den högre växtlighetens horisontala och vertikala fördelning, kompletterad med erforderliga profiler över bottnens och vegetationens beskaffenhet, måste upprättas.
2. Med utgångspunkt från denna karta måste de hittills förebragta utredningarna av hydrografisk karaktär underkastas en ingående revision. Därvid är särskilt att beakta
a) Regleringsförslagets vattengränser måste inläggas på en vegetationskarta. Med ledning därav bör effekten av regleringen gentemot igenlandningsväxterna kunna i detalj bedömas.
b) Vegetationens förhållande till avdunstningen måste noga uppmärksammas. Hittills har denna fråga, som i detta fall ovillkorligen är av stor betydelse, icke i tillräcklig grad beaktats vid de hydrografiska beräkningarna.
Finner Domstolen en ytterligare utredning av denna typ erforderlig, måste målets vidare utveckling redan av denna orsak vila åtminstone till hösten 1925. Arbetet med vegetationskartans upprättande måste nämligen kräva flera mans arbeta under en hel sommar. Först sedan detta arbete hunnit slutföras, kunna de hydrografiska beräkningarna vidtaga.

f.n. Aneboda Biologiska Station, Lamhult, 1924-08-19.
Einar Naumann Fil Dr, Docent i Limnologi vid Lunds Universitet.

1925-03-25

Till Västerbygdens vattendomstol.

Naumann 1925-03-25

I egenskap av Domstolens sakkunnige i mål mellan Kristinedals Nya Ullspinneri A/B m.fl., kärande, samt företaget för sänkning av Hornborgasjön, svarande angående återställande av Hornborgsjön i tidigare befintligt skick, får jag härmed vördsamt inkomna med följande förklaringar beträffande de delar av protokollen från sammanträden 26/9 och 27/9. som direkt beröra de frågor, för vilkas utredande jag av vattendomstolen tillkallats såsom sakkunnig.
Sedan jag enligt förordnande under en del av juli månad 1924 på ort och ställe studerat förhållandens vid Hornborgasjön, inlämnade jag den 19 augusti 1924 till vattendomstolen en utredning över det föreliggande fallet och dess allmänt principiella förutsättningar.
Jag framhöll därvid inledningsvis följande:
att varje närmare diskussion av den växtbiologiska effekten av en företagen sänkning ovillkorligen måste baseras på ett utförligt jämförande växtfysiognomiskt kartmateriel, sammanställt före resp. efter sänkningen; men
att dylikt kartmateriel, såsom framgår av handlingarna i målet, dittills icke presterats för Hornborgasjöns vidkommande.
Av dessa orsaker förklarade jag förutsättningar icke förefinnes för ett i detalj gående skärskådande av det föreliggande fallet. Däremot syntes det mig på anförda grunder rent principiellt vara självklart, att en sjö med Hornborgasjöns vegetationsfysionomi överhuvudtaget icke kan komma i fråga som vattenmagasin.
1. Förklaringar med anledning av domstolens överläggningen 26/9 och 27/9 1924.
Då målet den 26/9 åter förekom till behandling, förelåg emellertid tack vare kärandepartens åtgörande en sammanställning av det kartmaterial, som jag i min skrivelse av 19/8 tillåtit mig beteckna som principiellt synnerligen viktigt.
Kartorna återfinner bilagda bland Sernanders vittnesmål dels i form av en publikation ur Arkiv för Zoologi /Bil.1/ 1905, dels i form av en partiell originalkarta från 1917 /Bil.3/. Härmed har skapats en fastare utgångspunkt än förut för bedömande av de biologiska faktorer, varav föreliggande rättsfrågor är beroende.
Det till domstolen inlämnade kartmaterialet kan i detta hänseende komma till användning dels för direkta jämförelser mellan faktiskt konstaterade förhållande åren 1905 resp. 1917, dels som utgångspunkt för mera principiella utredningar, vilken dock av vissa orsaker måste bli av mer eller mindre hypotetisk natur. Detta är två helt olikartade utgångspunkter, vilka städse måste med skärpa hållas isär och följas oberoende av varandra. Det synes mig emellertid, som vore denna förutsättning icke tillbörligen beaktad i de från kärandesidan inlämnade utredningarna.
I det följande upptages dessa frågor var för sig med särskild hänsyn till de förklaringar över parternas synpunkter i målet, vartill jag i egenskap av domstolens sakkunnige torde kunna anses förpliktigad.
1. Vad visa kartorna av 1905 resp. 1917 beträffande vegetationsförhållandena sagda år.
Professor Sernander ingår icke alls på någon speciell förklaring av det föreliggande kartmaterialet utan övergår direkt till de allmänna principfrågor, om vilka målet delvis måste röra sig.
Det torde emellertid vara fördelaktigt, att innan dessa problem upptagna till behandling i största korthet också skärskådade, vad kartorna verkligen visa.
För underlättande av denna översikt bifogas här två i samma skala hållna reproduktioner av omskrivna kartor. Då vid den följande utredningen djupsiffror anföras, härföra sig dessa till samma system, som tillämpats för R Söderbergs karta i Sernanders Bil.3.
Vid reproduktionen av dessa kartor har förfarits på följande sätt:
Bägge kartorna ha reproducerats fotografiskt. För underlättande av jämförelsen har sedan den fotografiskt reproducerade kartan av år 1905 för hand kopierats på sådant sätt, att den omedelbart kan jämföras med kartan av år 1917 därigenom att den lägges densamma. Vid denne senare kopiering ha följande kurvor inlagts
a/ en kurva markerad med hel svart linje angivande ungefärliga yttre gränslinjen för den tätt beståndsbildande vegetationen 1905.
b/ en kurva, markerad med prickad svart linje, angivande den ungefärliga yttre gränslinjen för den i spridda ruggar /väsentligen eventuellt säv/ uppträdande vegetationen 1905.
c/ kurvorna för 4.80 och 4.90 enligt 1917 års karta, inlagda i rött.
Granskar man nu närmare detta kartmaterial, så visar det sig först och främst, att en i detalj gående jämförelse icke på alla punkter kan genomföras, då 1905 års karta även i huvudsakliga delar synes vare alltför schematiskt ritad.
Detta förhållande måste naturligtvis anmärkas som en brist hos det av käranden åvägabragta kartmaterialet, som också i vissa delar måste anses förringa det bevisvärde, som av denna part tillagts kartmaterialet ifråga.
Granska vi emellertid närmare detsamma i den utsträckning det är möjligt, så synes därvid - med ovan åberopade reservationer - med hänsyn till vegetationsförhållandena 1905 och 1917 följande slutsatser kunna dragas:
1. Före den sista sänkningen gick det sammanhängande vegetationsbältet i stort sett icke utanför kurvan för 4.90. – På sina ställen sträckte sig emellertid detta igenlandningsbältet ända till 4.80 och däröver. Det väldiga igenlandningsbältet vid Dagsnäs fanns sålunda t.ex. före sista sänkningen, som endast delvis torrlade detsamma. Det slutade dock delvis redan vid 4.90. Hellström / akten sid. 452/, som tydligen icke insett bältets karaktär av ursprunglig vattenvegetation, har också helt missuppfattat dess betydelse ävensom igenlandningens allmänna förlopp.
2. Strandavsnitt finns, särskilt i norra delen av sjön och längs NÖ stranden, där detta vegetationsbälte icke heller uppnådde kurvan för 4.90. Emellertid är 1905 års karta för det principiellt viktiga strandområdet i sjöns NÖ del - det viktigaste erosionområdet – ävenledes rätt bristfällig, något som tydligen avsevärt försvårar alla jämförande slutsatser.
3. Före sänkningen fanns utanför den täta strandvegetationen från Östtomten resp. Fågeludden i norr till sjöns sydligaste del av sävruggar kännetecknat vegetationsbälte, som i talrika fall t.o.m. överskred kurvan för 4.80.
4. De delar av sjön, där vegetationen efter sista sänkningen synes ha erövrat några större nyområden är väsentligen följande
a/ nedanför Bjelluma och Rödemosse strand. Vegetationen är dock här ställvis mindre yppig, något som torde bero på bottnens här och var påtagliga sterilitet.
b/ utanför Västorpaviken
Vegetationens tilltagande här beror emellertid också – möjligen i väsentlig grad - på helt andra faktorer än sådana, vilka sammanhänga med sjösänkningen. Här utmynnar nämligen en bäck, som icke markerats 1905 års men väl på 1917 års karta. Dess slambildande betydelse torde - liksom för övrigt fallet synes vara även med en del andre tillopp - icke tillräckligt ha beaktats vid de föreliggande utredningarna.
c/ mellan Östtomten och Stenum maden.
Vad detta parti beträffar, är det tydligt, att den uppgrundning av botten, som här betingat den högre vegetationens vidare utbredning mot den fria vattenytan, är direkt beroende av slamanhopande strömningar, vilka oavsett sänkningen fortgått i sjön.
Vi finna alltså, att i första hand till följd av den sista sänkningen vegetationen länge en sträcka på c:a 3 km vid sjöns norra och nordöstra strand i verkligt påvisbar grad tilltagit.
Av den förebragta jämförelsen synes det sålunda framgå, att, den högre vegetationen i sjön efter sänkningen i stort sett tilltagit endast i relativt ringa grad.
Från biologiska synpunkter förefaller detta snarast anmärkningsvärt. Det bör emellertid observeras, att jämförelsetiden i detta fall icke uppgår till mera än c:a ett decennium.
Med en utredning, som här förebragts, ha vi alltså - trots anmärkta brister hos kartmaterialet - kunnat fastställa huvuddragen i sjöns utseende före och efter den sista sänkningen.
Ett mycket viktigt vegetationselement är emellertid icke medtaget på dessa kartor. Detta är bottentfloran, här representerad särskilt av Chara arter, vilkas bottenhöjande betydelse är väl bekant.
Beträffande utbredningen av denna vegetation är vi därför hänvisade till direkta uttalanden av personer, som studerat dessa förhållanden. Härav framgår bl.a.
att Söderberg redan före den sista sänkningen funnit sådan i södra delen av sjön /akten sid 448/;
att Söderberg emellertid redan 1905 också funnit Chara i norra delen av sjön /akten nid 448/;
att Söderberg ännu 1914 icke funnit Chara utanför Bjälluma eller Rödemosse strand /akten sid 531-532/;
att Haglund omkring 1905 anmärkt dess massvisa närvaro särskilt i södra delen av Hornborgasjön - - i ytterst täta, sammanhängande bestånd av ofta flera tunnlands utsträckning. Stora delar av dessa äro --- icke trafikabla och omöjliggöra all fiskefångst /akten sid 648/; samt
att jag vid min undersökning 1924 konstaterade Charans massvisa närvaro över praktiskt taget hela sjöbottnen.
Dessa i min inlaga av 19/2 1924 meddelade undersökningsresultaten ha misstolkats av Söderberg, som akten sid 531- 532 förklarar dem vara beroende icke av egna iakttagelser utan av hörsägner av fiskare.
Av mina undersökningar enl. inlagan 19/8 framgår det emellertid, att Charan är mindre vanlig på det allra största djupet, vilket å Söderbergs karta av år 1917 / Jfr. Sernander, Bilaga 3/ motsvaras av den högst obetydliga areal, som begränsas av kurvan för 4.10. Denna areal är nu icke fri från Chara, ehuru Chara här är sällsynt. Även här finns emellertid nu en bottenbildande vegetation av natearter. Det synes emellertid av föreliggande vittnesmål otvivelaktigt att Chara utvecklingen efter den sista sänkningen tilltagit i norra sjön, ehuru den redan dessförinnan i södra sjön nått en sådan höjdpunkt, att - som Haglund enligt akten sid. 648 konstaterat – den mesta av den gyttja, som finns i södra delen av sjön torde vara bildad av denna växt". - Det bör slutligen framhållas, att Chara här är en typisk gyttjeväxt, som icke växer på hårdare bottnar. Detta förhållande synes ej ha blivit tillräckligt uppmärksammat vid hithörande utredningar.
Det framgår alltså av denna utredning
att Chara funnits i sjön redan före den sista sänkningen;
att Chara huvudsakliga utveckling visat sig inom södra delen av sjön
att den dock även funnits annorstädes; men
att den efter siste sänkningen tilltagit i norra sjön; samt att andra bottenväxter finns på de djup, där Chara icke växer.
2 Vilka slutsatsar kunna beträffande effekten av en föreslagen dämning grundas på de observerade vegetationsförhållandena före och efter sista sänkningen?
Vi utgå i det följande från den förutsättningen, att en dämning till 6,0 - eller eventuellt någon decimeter mera - kommer till stånd. Det blir då vår uppgift att granska den direkta och indirekta effekten härav gentemot den högre floran.
1. Dämningens direkta effekt.
Vid en dämning till anförd nivå komma det stora igenväxningsbältet av bladvassa, starr o.s.v. att vid högvatten dränkas under ett vattendjup, som allra högst uppgår till cirka 1,25 meter.
Som jag i mitt utlåtande av 19/8 utförligt klarlagt och bevisat med fotografiska illustrationer, kommer ett dylikt förhållande endast att ytterligare gynna bladvassvegetationens existensförhållanden. Dessa av mig påpekade företeelser ha överhuvudtaget icke blivit ställda i tvivelsmål genom parternas vittnesmål. Bladvassen kommer alltså att tilltaga ytterligare i omfattning och frodighet. Därmed tilltar också avdunstningen avsevärt inom dessa områden.
Beträffande storleken av denna avdunstning kunna några säkra uttalanden icke göras på forskningens nuvarande ståndpunkt. All sannolikhet synes emellertid tala i den riktningen, att den verkligen blir mångdubblad. – De schematiska utredningar, som i detta sammanhang anförts av Hellström /akten sid. 653-654/, hänföra sig icke till vattenväxter och måste därför för den föreliggande frågans bedömande anses varje praktisk tillämpning.
Vad sävruggarna ute på den öppna sjön beträffar, så finnas dylika enligt Söderbergs karta av år 1907 redan före den sista sänkningen ute på den öppna sjön. Det är därför säkert, att den ingalunda skulle kunna utrotas genom en dämning - även om det är sannolikt, att deras tillväxthastighet skulle något kunna begränsas därigenom. Men detta är en fråga, som också är beroende av det inflytande som bottenvegetationen utövar på slambildningen. Drivs icke bottenvegetationen helt tillbaka, så fortsätter alltjämt uppgrundningen från botten; och därigenom skapas ytterligare möjligheter till en vidare utveckling av de spridda sävruggar i den fria vattenytan, som redan nu tydligt förebåda dess slutgiltiga öde i den fullständiga igenväxningen.
Vad starrvegetationen beträffar, så är det otvivelaktigt, att densamma redan vid en dämning till cirka. 1/3 av den föreslagna skulle bli lidande. I så fall kan emellertid en ny invandring genom bladvass förutsättas för dessa områden.
Vad slutligen undervattensvegetationen beträffar, så är det sannolikt, att Chara i norra delen av sjön skulle gå något tillbaka till fördel för de natearter, som här bevisligen intaga första stadiet i bottnens igenväxning. Bottenvegetationen skulle alltså icke under några omständigheter försvinna.
Jag kommer alltså till den slutsatsen, att en dämning inom föreslagna gränser direkt gynnar den del av igenväxningen, som förefinnes vid stranden inom kurvan för 4,80, men att den möjligen i någon ringa mån direkt hämmar den del av igenväxningen, som utgår från bottnens eller den frie vattenytan.
Riktigheten av dessa uttalanden har icke heller under överläggningarna ställts i tvivelsmål. Sernander har dock på fråga från kärandeparten inför domstolen upplyst, att man beträffande de sävruggar, som markerar den öppna vattenytans igenväxning, på vetenskapens nuvarande ståndpunkt icke kunde utan vidare med säkerhet bevisa, vare sig de komma att ökas eller minskas. Jag kan endast instämma i detta uttalande. All sannolikhet torde emellertid peka i den riktning, som ovan klarlagts beträffande dämningens direkta effekt mot denna vegetation.
2. Dämningens indirekta effekt.
Kärandepartens sakkunnige, Prof. Sernander uppehåller sig väsentligen vid hithörande frågor. Han anser / enligt akten 472/
att dämningen till föreslagen höjd ovillkorligen måste gynna de vegetationsbegränsande krafterna, d.v.s. vind och isdrift, vilka till följd av härskande vindriktningar väsentligen göra sig gällande vid norra och östra stranden men
att dämningen ifråga varken direkt eller indirekt kommer att utöva något större vegetationsbegränsande inflytande på de växtsamhällen, som utvecklat sig vid de vindskyddade stränderna.
De mera exponerade av de överväxta erosionsplanen i norr och öster skulle alltså på detta sätt återvinnas av sjön; tillandningsområdena i söder och öster däremot icke.
Det huvudsakliga spörsmålet inriktar sig alltså återigen på de strandpartier av c:a 3 kilometers längd utanför Rödemosse och Bjelluma strand, där vegetationen synbarligen i större skala tilltagit efter den sista sänkningen, med största sannolikhet just till följd av den förminskning i is- och vinderosionens kraft, som därav blivit följden.
Vi måste alltså till närmare överläggning uppställa den frågan, i vad mån en dämning till anförd nivå skall kunna återställa dessa förhållanden till förut befintlig typ.
Sernander förklarar sig med stor bestämdhet / akten sid. 469/ kunna avgöra detta spörsmål i positiv riktning. Erosionen kommer ånyo i gång. "Och på dessa ytor" /d.v.s. utanför Röde mosse Bjellum/ "finnes huvudsakligen endast icke torvbildande växtsamhällen, vilka icke som exempelvis torvbildande vass motstå den nya erosionen.
Jag måste emellertid beteckna detta Sernanders uttalande som ohållbart.
Det är först och främst grundat på felaktiga förutsättningar. Längs hela Bjellum landet - d.v.s. på en strandsträcka av c:a 2 km. markerar nämligen Söderbergs karta av år 1917 en bred vassvegetation, som utefter det nordligare strandområdet slutar vid kurvan för 4.80, men vid det sydligare går betydligt längre ut. Vad slutligen den 1 km långa stranden utanför Rödemosse beträffar, så pågår där en mycket riklig torvbildning genom stora starrarter.
Stranden har alltså icke här den karaktär, som Professor Sernander antagit.
I överensstämmelse med de av Sernander uppställda principsynpunkterna kunna vi alltså med säkerhet förklara, att en höjning till angiven nivå icke kan återställa de förut rådande förhållandena i norra sjön.
En dylik utvecklingsmöjlighet är f.ö. redan på grund av isförhållandena delvis utesluten. Det torde vara ett allbekant faktum, att isbältet just i dessa vegetationsfyllda strandavsnitt kvarligger betydligt längre än ute på öppna sjön. När alltså isgången går av stapeln och blocken med de förhärskande vindarna drivna mot stranden – så möta de där varken lösa jordvallar eller torvbildningen utan en kompakt isbarriär mot vilken denna form av erosion torde vare maktlös. Att slutligen vinderosionen sommartid icke kan komma att spela någon nämnvärd roll för stränder av denna typ – med fast torvbotten, sammanbunden av starr och vassrötter och övervuxet med överståndsvegetation – torde vara alltför självklart för att behöva närmare utredas. Sernander har också genom sitt ovan anförda yttrande bekräftat denna uppfattning.
Jag anser mig i detta sammanhang också böra något närmare skärskåda en serie för bedömande av de föreliggande grundfrågorna säkerligen ingalunda betydelselösa företeelser, vilka anmärkningar nog icke alla uppmärksammat i målet.
Det har från alla håll erkänts, att södra delen av sjön långt före den siste sänkningen varit i hög grad igenväxt och att slamavsättningen på dess botten varit mycket stark. De rester av vegetation, som på detta sätt hopas, bidraga naturligtvis i första hand till södra sjöns uppgrundning. Det torde emellertid vara otvivelaktigt, att den del av detta materiel också omlagras genom strömningar till andra ställen av sjön. Slutligen medföra tilloppen, som allmänt känt är, stora mängder av slam, vilka avlagras i sjön. Söderbergs karta / Bil. 3 till Sernanders yttrande/ synes mig ge en del belysande exempel härtill.
Om nu verkligen erosionen efter en ev. skedd höjning skulle komma att göra sig på något sätt gällande, så blev tydligen effekten därav återigen en omlagring av bottenmateriel med därav följande uppgrundning på andra ställen. I händelse att Sernanders antaganden om den framtida erosionen i dammsjön varit riktiga, hade dessa förhållanden tydligen bort tilläggas en viss betydelse.
3. Dämning och reglering.
I den föregående utredningen har endast talats om dämning, d.v.s. i det föreliggande fallet åsyftande en höjning av högsta vattenytan till 6,00 eller något mera enligt Söderbergs karta.
Jag vill uttryckligen framhålla, att den klarläggning, som här i det föregående ägnats en del härmed sammanhängande problem, ovillkorligen måste anses fullt tillämplig för varje sjö av denna typ, som erbjuder normala vattenståndsväxlingar.
Detta är emellertid en förutsättning, som icke blir tillämplig för Hornborgasjön i dess egenskap av damsjö. Ty höjningen måste här kombineras med en efter vattenverkens behov anpassad reglering.
För bedömande av de växtbiologiska frågor, varav det föreliggande fallet är beroende, spelar emellertid regleringens speciella beskaffenhet inom de gränser, varom det här är fråga, ingen närmare roll.
Vi ha sålunda att uppställa den frågan, i vad mån en reglering överhuvudtaget kan anses influera på i det föregående anförda företeelser.
Beträffande den reglerade dämningens direkta effekt är bl.a. att anmärka
att densamme i händelse att lågvattenståndet skulle uppnås under sommaren visserligen något kan hämma bladvassens utveckling för året, men i stället så mycket mera gynna starrzonerna, sävruggarna och bottenvegetationens utveckling. Med hänsyn till Chara snabba utvecklingsmöjligheter kan detta bli en faktor av mycket vittgående betydelse.
Beträffande den reglerade dämningens indirekta effekt är bl.a. att anmärka, att den i händelse av lågvatten under den kallare årstiden måste naturligen avsevärt förringa den eljest eventuellt tänkbara effekten av såväl vind- som iserosion mot de exponerade strändernas växtsamhällen.
Vi finna alltså, hurusom en reglering delvis avsevärt kan motverka en del av de fördelar, som själva dämningen av kärandepartens sakkunniga ansetts innebära.
4. Kan effekten av 1904-1914 års sänkning bedömas utan att hänsyn tages till de förändringar, som träffat sjön med 1874-1877 års sänkning?
I brännpunkten för intresset av föreliggande mål har ställts frågan om 1904-1914 års sänkning och dess betydelse för vegetationsförhållandena i sjön. Vi ha kunnat påvisa, att denna sista sänkning under loppet av ett decennium därefter endast i anmärkningsvärt ringa grad påskyndat igenväxningen.
Av de litteratursammanställningar, som framställts av Ekberg / akten sid 643-649/ framgår att Hornborgasjön åtminstone under 1800 talets början varit känd för sin rikliga vegetation, som ställvis fört till avsevärda igenväxningar.
Emellertid framhåller Sernander / akten sid 455/ , att Hornborgasjön trots den så rikliga nutida vegetationen dock under loppet av ett par tusen år bevisligen endast i mycket ringa grad växt igen.
Med utgångspunkt från mina erfarenheter om nutida och forntida sjöars utveckling anser sig Sernander också rent allmänt kunna framhålla, att sjöarnas igenväxning överhuvudtaget förlöper mycket långsamt. I det föreliggande specialfallet anser han sig f.ö. kunna med en viss grad av sannolikhet utpricka en obetydlig och oregelbunden strandremsa, som enligt hans mening skulle representera "maximivärdena för ett sekels igenväxningar" /akten sid 445/.
Denna utredning synes mig emellertid vara missvisande. De viktigaste grunderna för ett dylikt omdöme ha också till synes i det här föreliggande specialfallet förbisetts.
Jag anser mig i detta sammanhang böra särskilt framhålla följande synpunkter, vilka jag föreställer mig att varje biolog, som haft tillfälle att arbeta med nutida sjöar av olika typ, kan biträde. Det torde alltså vara otvivelaktigt
att igenväxningen säkerligen går mycket långsamt även i grundare sjöar, då dessa befinna sig under normala förutsättningar, vegetationen befinner sig i ett stabiliserat läge.
att igenväxningen däremot i hög grad befordras av med sänkning förbunden reglering resp. sänkning utan reglering. Vegetationen inträder i ett labilt läge, kännetecknat av starkt växlande beståndstyper.
Enligt min mening har den centrala förändringen i Hornborgasjöns vegetationsförhållanden i senare tid åstadkommit genom 1874-77 års sänkning. Sannolikt har igenväxningen med dessa år tagit fart på allvar; och sannolikt daterar sig också sjöns instabila biologiska jämviktsläge från denna tid.
Den sista sänkningen har, som jag i det föregående visat, i vissa fall skärp detta utvecklingsförlopp. Men oavsett densamma går säkerligen Hornborgasjön alltsedan den första stora sänkningen fram emot den fullständiga igenlandningens stadium – vare sig dess vattenyta bibehålles vid nuvarande eller höjes däröver på föreslaget sätt. Det synes vara anmärkningsvärt, att de för Hornborgasjöns utveckling i våra dagar med säkerhet betydelsefulla förändringar, vilka framgått ur 1874-1877 års sänkning icke alls blivit uppmärksammade.
Jag har i mina utlåtanden som min åsikt uttalat, att spörsmålet om den hastighet, varmed en sjö av Hornborgasjöns typ växer igen, icke på den växtbiologiska forskningens nuvarande ståndpunkt kan i detalj besvaras.
De fakta, som i detta fall föreligga äro också ovanligt fåtaliga. För mig är det visserligen självklart, att vi vid en klarläggning från nutida praktiskt vetenskapliga synpunkter i detta fall sakna anledning ett gå längre tillbaka än till 1874-77 års sänkning. Av handlingar, som förelagts i målet – jag hänvisar bl.a. till Sandegrens kartmateriel – synes det enligt min mening också framgå, att vi ha rätt att till denna tid förlägga det utslagsgivande ingreppet i den nuvarande Hornborgasjöns utvecklingshistoria. Därjämte kunna vi med säkerhet fastslå, att den sista sänkningen, varom målet egentligen rör sig, under det första decenniet efter sänkningen ingalunda spelat samma väsentliga roll för igenväxningen fortgång.
Jag måste emellertid här uttryckligen varna för ett generaliserande av detta sistnämnda förhållande. Med hänsyn till det labila läge, vari vegetationsförhållandena sedan den första sänkningen enligt min mening befinna sig, torde alltså några slutsatser av dessa förhållanden icke kunna dragas för framtiden. Det är sålunda enligt min mening omöjligt att med någon som helst sannolikhet uttala sig, i vad mån igenväxningen under ett kommande decennium blir större eller mindre än under det observerade.
Klart är endast det förhållandet, att igenväxningen på alla linjer är i full gång och att densamma icke kan principiellt förhindras genom någon reglering inom föreskrivna gränser.
Jag vill slutligen tillägga, ett jag med samma bestämdhet som nu skulle påpekat det orimliga i att av en sjö av denna typ skapa ett vattenmagasin, om i stället för det nu föreliggande fallet ställts inför ett sådant med förutsättningar motsvarande Hornborgasjön före den sist – alltså 1904-14 – företagna sänkningen.
3. Allmänna slutsatser
Det framgår av den föregående framställningen, att kärandeparten anser, att en dämning till föreslagen höjd ingalunda kan förhindra fortvaron och den vidare utvecklingen av det väsentliga av den växtvärld som nu finns i sjön, och som f.ö. enligt vad i det föregående påvisats till stor del funnits där redan före den sista sänkningen. Jag anser mig i det föregående hava lett i bevis, att en dämning till föreslagen höjd måste gynna vegetationens fortsatta utveckling innanför kurvan för 4.80. Jag anser mig också ha klarlagt, varför av övervattenvegetation kännetecknade områden icke kunna komma ifråga som vattenmagasin.
Det torde under dessa förutsättningar vara självklart, att en beräkning av sjöns vattenmagasinerande förmåga direkt ur arealdiagram icke längre kan godtagas. De biologiska faktorerna representera därvid alltför allvarliga störningar.
I sin skrivelse av 24/9 1924 har också kärnandepartens hydrografiska sakkunnige, Ingenjör Hellström, vidtagit en från biologiska synpunkter motiverad begränsning av den bottenareal, varifrån dylika beräkningar måste utgå.
I sin anförda skrivelse förlägger Hellström denna areal till en gräns vid c:a 4,90 på Söderbergs karta.
Denna allmänna slutsats synes mig emellertid icke kunna hålla stång gentemot biologisk sakkunskap. Det bör nämligen observeras
att vegetationsbältet redan år 1917 vid de vindskyddade stränderna i väster och sydost delvis överskred kurvan för 4,80;
att de vindskyddade vegetationszonerna av kärandepartens biolog förklarats icke komma att lida ny en ev. dämning;
att vegetationsbältet även vid de mest exponerade stränderna i norr och öster redan 1917 ställvis betydligt överskred kurvan för 4,80;
att de vindexponerade vegetationsbältena av kärandepartens biolog förklarats komma att försvinna efter dämning i all den utsträckning, som de icke utgöres av torvbildande samhällen. Då det senare emellertid är fallet, torde man endast i praktiskt taget alldeles betydelselösa undantagsfall kunna räkna med denna av kärandepartens som allmängiltig antagna företeelse.
Det är tydligtvis omöjligt att under dessa förutsättningar förlägga arealgränsen till kurvan för 5,90. I överensstämmelse med vad jag i det föregående och i mitt utlåtande av 19/8 klarlagt, måste man nämligen vid en dämning av föreslagen typ räkna med mycket utpräglade igenlandningszoner vid kurvan för 4,70; och detta ungefärligen runt sjön, ehuru mest vid södra och västra stranden. Först utanför denna kurva vidtar ett område, där man under förutsättning av dämning till föreslagen höjd enligt min mening verkligen kan räkna med ett något så när användbart vattenmagasin.
Till denna slutsats för enligt min mening ovillkorligen en från tillräckligt erfarenhetsmaterial utgående biologisk frågeställning. Från denna utgångspunkt måste också de hydrografiska beräkningarna genomföras. Sker detta, kommer man emellertid - om uppställde krav på vattenmagasinets kapacitet skola upprätthållas - till fullständigt orimliga slutsatser beträffande dämningsgränsens läge. Det är alltså helt enkelt omöjligt av Hornborgasjön skapa ett vattenmagasin av föreslagen typ; och det är med hänsyn till rådande vegetationsförhållanden praktiskt sett lönlöst att skapa ett mindre magasin än som föreslagits.
Jag kommer alltså till den principiella slutsatsen, att varje förslag att av Hornborgssjön skapa ett vattenmagasin måste betraktas som fullständigt förfelat och i vissa fall - bl.a. avseende det nu föreliggande regleringsförslaget - praktiskt taget direkt ogenomförbart.
Däremot kan jag som biolog endast biträda det framlagda förelaget om en fullständig kanalisering av sjön - ett förslag som i det föreliggande fallet synas innebära den ende möjliga lösningen under förutsättningar, som såväl tillgodose lantbrukets som industrins intressen.

Lund den 25 mars 1925. Einar Naumann Fil Dr Docent i botanik och limnologi vid universitetet i Lund.

efter 1925-06-25

Till Hornborgasjöns sänkningsförening.

Nauman Lund 1925-06-25.

Genom skrivelse av den 14/6 1925 har Ni satt mig i tillfälle att taga del av de handlingar, med stöd av vilka Kristinedals Nya Ullspinneri AB m.fl., kärande i mål inför Västerbygdens Vattendomstol mot företaget för sänkning av Hornborgasjön, svarande, återställande av Hornborgasjön i tidigare befintligt skick, hos Vattenöverdomstolen överklagat Vattendomstolen den 4/4 1925 meddelade dom.
Då dessa handlingar delvis rikta sig mot en del av de utredningar, som jag i egenskap av Vattenrättsdomstolens sakkunniga haft att företaga, och över vilka jag yttrat mig i skrivelser till Domstolen den 19/8 1924 och 25/3 1925, får jag nu med anledning härav anföra följande:

1. Allmänna synpunkter.

I egenskap av Domstolens sakkunnige inlämnade jag den 19/8 1924 ett första yttrande beträffande en del av de frågor, vilka utredande uppdragit åt mig. Jag framhöll därvid bland annat,
att en möjligast noggrann kännedom om vegetationsförhållandena i Hornborgasjön före och efter den sista sänkningen måste anses utgöra förutsättningen för varje närmare bedömande av hithörande frågor,
att således varje närmare utveckling av käromålet, som dittills till stor del avsett att med rent hydrografiska utredningar av delvis synbarligen rätt verklighetsfrämmande, tydligen måste baseras på en dylik grund; men
att kärandeparten dittills icke förelagt något härför tillämpligt material.
Med anledning av dessa påpekanden beträffande enligt min mening avsevärda brister i kärandepartens utredning, tillkallade kärandeparten, som dittills icke haft tillgång till limnobiologisk sakkunskap, ett i botaniska frågor speciellt sakkunnigt biträde.
Med stöd av de utredningar, som av denne vidtagits, och vilka tydligen mera avsett teoretiska studier av föreliggande litteratur än en på egna erfarenheter grundad uppfattning om Hornborgasjöns nuvarande utseende, inlämnade också kärandeparten till Vattenrättsdomstolens bedömande vid dess sammanträden den 26/9 och 27/9 1924 det växtbiologiska kartmaterial, utan vilket en närmare utredning av föreliggande frågor syntes mig icke kunna genomföras. Med utgångspunkt från detta kartmaterial, vilkets delvisa bristfällighet jag dock vid flera tillfällen (jämför akten sid 691-692) Och hittills oemotsagt påtalat, ha sedermera en serie förhandlingar förekommit, efter vilkas avslutande jag den 25/3 1925 inlämnat mitt sista, på anmodan av Vattendomstolen sammanställda yttrande i målet.
Det synes av förhandlingarna inför Domstolen framgå, att mitt med skärpa gjorda uttalande beträffande nödvändigheten av att i ett mål denna typ först och främst få till stånd en möjligast exakt och sötvattensbiologisk väl genomarbetad frågeställning för själva sakfrågans bedömande, också blivit från alla håll omfattat med gillande.
En första överblick över Hornborgasjön nuvarande vegetationsförhållanden lämnade jag genom mitt utlåtande till Vattendomstolen den 19/8 1924. Jag har däri med användning av ett under mina ingående exkursioner på sjön och i dess omgivningar för växtbiologiskt bruk speciellt upptaget fotografiskt beläggs material sökt möjligast levande bild av hur vegetationsförhållande i sjön gestalta sig. Jag hoppades att med detta arbete icke minst underlätta bedömandet av hithörande frågor från deras sida, vilka själva icke kunna ägna ett så ingående arbetet åt dessa fältstudier, som jag i egenskap av Vattenrättsdomstolens sakkunnige ansett det vara min skyldighet att göra.
Ett närmare studium av detta utlåtande jämte det därvid fogade fotografiska instruktionsmaterialet torde alltså utan vidare klarlägga, att Hornborgasjön ingalunda i vanlig mening, kan anses representera en sjöareal utan snarare måste betraktas som en av vatten endast delvis täckt sumpmark, vilken på alla nivåer befinner sig i kraftig igenväxning. Stränderna äro kantade av täta vassar, den fria vattenytan i sumpmarkens nordöstra hörn brytes överallt av mäktiga vassruggar, och över hela botten växer en delvis yppigt luxuierande - d.v.s. slembildande och alltså igenlandfyllande - vegetation. Det av mig förebrakta instrukmaterialets instruktiva karaktär har också inför Domstolen erkänts av kärandepartens biologiskt sakkunniga biträde.
Det torde emellertid vara otvivelaktigt, att en delvis vattentäckt sumpmark av den nuvarande Hornborgasjöns karaktär endast med vissa reservationer kan betecknas som en sjö. Med hänsyn till vad internationellt limnologiskt språkbruk fordrar är detta i varje fall icke riktigt. Ty en större vattensamling, vilkens hela botten är helt överväxt av högre vegetation och vilkens vattenyta ständigt avbrytas av överståndarevegetation, betecknas i hithörande litteratur - j. fr. t.ex. A. Steuar Planktonkunde. Leipzig und Berlin 1910 - icke som någon sjö utan fastmera som en sump. Om alltså detta påtalade språkbruk icke terminologiskt torde kunna försvaras, torde dock dess tillämpning inom vårt land i vissa undantagsfall vara så inrotad, att vi alltjämt måste räkna med detsamma. Men det torde vara berättigat att i ett fall som det föreliggande med särskild skärpa hänvisa till och varna för de felslut, som därvidlag jämlikt språket makt över tanken lätt nog kunna inställa sig.
Då jag under sommaren och hösten 1924 jämlikt Domstolens uppdrag var sysselsatt med mina undersökningar beträffande Hornborgasjöns växtbiologiska fysionomi, framställdes till mig från kärandeparten en förfrågan, huruvida jag ansåg mig kunna bevilja kärandepartens biolog tillstånd att medfölja under hithörande exkursioner. Då jag tydligen måste anse, att målets vidare behandling endast kunde vinna därpå, att alla parter hade blivit satta i stånd till att genom självsyn förskaffa sig en möjligast god överblick över Hornborgasjöns vegetationsförhållanden, meddelade jag också efter samråd med Vattenrättsdomaren såväl kärande- som svarandeparten, att jag gärna skulle se, att deras sakkunniga bleve mig följaktiga under mina rekognoseringsresor på sjön och i dess omgivningar. Av detta erbjudande begagnade sig också svarandepartens biologer, varemot till mitt beklagande käranda partens biolog icke kom tillstädes. Domstolen och parternas sakkunniga voro samtidigt endast närvarande vid den korta exkursion över ett par områden av och vid sjön, som jag ledde den 26/9 1924. Jag föredrog härvid resultatet av mina undersökningar beträffande faktiskt påvisbara företeelser i och invid sjön samt klarlade i samband därmed en del av de principiella slutsatser, vartill dessa undersökningsresultat syntes mig föranleda.

2. A-B. Vattenbyggnadsbyråns utlåtande av den 4/6 1925.

Detta föreliggande yttrande är redigerat av fackmän på det hydrografiska området, vilka trots eller kanske rent av tillföljd av sina erkänt framstående ingenjörvetenskapligt - tekniska utbildning icke synes ha varit i tillfälle att inhämta en om också elementär kännedom om sötvattnets biologiska faktorer i allmänhet och då alldelas särskilt om de förhållanden, vilka härvidlag komma ifråga. Det synes anmärkningsvärt, att den biologiska sakkunskap, som trätt i partens tjänat, icke varit i tillfälle att yttra sig beträffande, de biologiska frågor, på vilket uttalandet dock är grundat.
Det föreliggande yttrandet ingår icke på någon som helst granskning av min framställning, över Hornborgasjöns nuvarande vegetationsförhållanden (jämför mitt utlåtande av den 19/8 1924) ej heller på min klarläggning över vegetationsförhållandena i sjön före och efter den sista sänkningen (jämför mitt utlåtande av den 25/3 1925)
Det synes alltså härav vara tydligt, att Byrån icke anser sig kunna framställa någon anmärkning mot dessa utredningar, vilka tydligen representerar den speciella bakgrund, mot vilken de principiella uttalandena sedermera måste bedömas.
Det torde alltså vara tydligt, att vi ha rätt att utgå från följande förutsättningar:
1. Den nuvarande Hornborgasjön representerar en i stark igenväxning befintlig sumpmark. Stränder, vattenytan och bottnen – allt visar sig uppfyllt av en ställvis luxuierande växtlighet.
2. Det är tydligt, att impulsen till detta sammanbrott av den gamla Hornborgssjön utgått före den sista sänkningen.
Vi ha däremot i det väsentliga kunnat begränsa det föreliggande spörsmålet till följande frågeställning: Hur förhåller sig den nuvarande vegetationen i sjön till den eventuella framtida dämning inom föreslagna gränser.
Jag har i mitt utlåtande av den 25/3 1925. akten sid. 697 – 703, ingående granskat hithörande frågor. Slutsatsen av föreliggande observationsmaterial, som bestyrkes av erfarenheter från andra trakter, blir den, att efter en eventuell dämning komma viss vegetationselement att hämmas, andra att gynnas i sin utveckling. Någon tillbakagång av vegetationen i stort sett kan icke väntas genom en dämning, ej heller en hämning. Icke ens den nuvarande restsjön i den gamla Hornborgasjöns sumpmarker kan alltså räddas på detta sätt från den fullständiga igenväxning, som fortgår från bottnen, från stranden och från ytan.
Efter en klarläggning av dessa förhållanden, varemot några anmärkningar icke framställts av Byrån, skriver jag i mitt sista utlåtande, akten sid. 703-704, att "regleringens speciella beskaffenhet inom de gränser, varom det här är fråga, ingen närmare roll" spelar.
Trots detta klara uttalande från min sida uppehåller sig Byrån i sitt utlåtande väsentligen just vid ett par dylika av mig som i hög grad bisakliga betecknade specialfrågor beträffande en eventuell reglerings speciella genomförande. De principfrågor, mot vilkas bakgrund problemställningen i dess helhet måste betraktas, upptages däremot icke där till behandling.
Min utredning har visat, att vegetationen efter dämning och reglering oavsett regleringsplanen i stort sett alltjämt måste tilltaga.
Mot bakgrunden av dessa förhållanden har jag diskuterat de undantagsfall, vilka avse lågvatten sommartid resp. om hösten. Effekten av dessa eventualiteter, vilka hade jämlikt Byråns utredning ej beräknats hinna inträffa, saknar tydligen varje större betydelse, då ju regleringens närmare genomförande förklarats vara av bisaklig natur. Det synes under dessa förutsättningar överflödigt att närmare ingå på en granskning av denna av mig som helt bisaklig betecknade frågeställning. Det torde dock vara klart, att om en dämning måste gynna något av föreliggande vegetationselement men däremot hämma andra, så blir totalaffekten därav gentemot en av heterogena element uppbyggd vegetation tydligen ett befriande av ettdera av dessa vegetationselement och sålunda också - vilket man just avsett att förhindra, ett vidmakthållande eller en stegring av igenväxningsrisken. Regleringseffekten verkar tydligen i samma riktning.
Byrån har alltså fullständigt missuppfattat denna del av mitt uttalande. De premisser, varpå den kritik grundats, tillåta i själva verket just motsatsen av de slutsatser, som byrån anse sett sig böra draga därav.
Byrån ingår i sitt utlåtande även på en från biologiska synpunkter av mig speciellt framhållen företeelse, nämligen sedimentbildningen inom den nuvarande Hornborgasjön. Jag har bl.a. framhållit de till följd av omgivande trakters geologiska beskaffenhet rikligt slamförande tilloppens avsevärda betydelse härvidlag. Enligt vattenbyggnadsbyråns mening skulle emellertid varje dylik effekt kompenseras genom utloppets i motsatt riktning inverkande arbetet. Redan en elementär geologisk erfarenhet torde dock lära att under sådana förutsättningar en högst avsevärd del av dessa slammassor måste komna till avsättning i sjön. Särskilt den rikliga vegetationsutvecklingen kan härvidlag göra sig gällande som en indirekt slamhopande faktor av vida större betydelse synes mig emellertid inom den nuvarande Hornborgasjön den slambildning vara, som är betingad av den rikliga vegetationen direkt, särskilt den till bottnen knutna som redan vid lågvatten ställvis helt uppfyller den enligt kartan fria vattenytan av den nuvarande Hornborgasjön. Den slambildande - och därmed bottenhöjande d.v.s. landbindande - betydelsen har jag förut, akten sid. 694-696. närmare skärskådat. Vattenbyggnadsbyrån synes emellertid icke ansett det erforderligt att till en närmare granskning upptaga dessa för en reglering av föreliggande sumpmarker synbarligen principiellt mycket viktiga frågor.

3. Katrinedal Ullspinneriaktiebolag skrivelse av den 6/6 1925.

Den föreliggande skrivelsen utgöres i vad avser den mot mig ställda delen väsentligen av en rent mot mig i min egenskap av rättssakkunnig riktad kritik. En del faktiska anmärkningar, till vilka jag i ett följande skall återkomma, finnas dock på ett par ställen inströdde häri.
Dat framhålls i skrivelsen, att mina till Vattendomstolen inlämnade handlingar präglas av bristfällig exakthet samt oklar delvis rent ologisk uppställning, och formulering. Det torde under dessa förutsättningar icke vara ägnat att framkalla någon förvåning, att skrivelsen beträffande min verksenhet som Domstolens sakkunnige helt enkelt förklarar "att man förty icke behöver - - - draga annan slutsats, än att den sakkunnige ej kan säga något med bestämdhet".
Jag tillåter mig att beteckna detta uttalande som i hög grad missvisande. Det synes mig nämligen av handlingarna i målet otvivelaktigt framgå, att överhuvudtaget förutsättningarna för den hydrobiologiska sakfrågans bedömning först blivit uppfyllda sedan Domstolens sakkunnige haft tillfälle att framlägga de synpunkter enligt vilka en saklig klarläggning därav på exakt grund skulle kunna möjliggöras än närmare granskning av handlingarna visar således bl.a.
att ett för den växtbiologiska sakfrågans bedömande erforderligt kartmaterial först efter den rättssakkunniges bestämda påpekande i utlåtande till Domstolen av den 19/8 1924 blev av kärandeparten till domstolen Inlämnat;
att en med fotografiskt beläggmaterial utrustad översikt över den nuvarande Hornborgasjöns vegetationsförhållanden först blivit åvägabrakt genom den rättssakkunniges egna arbete sommaren 1924;
att om på grundval av det sålunda anskaffade materialet möjligast exakt genomförd utredning beträffande Hornborgasjöns vegetationsförhållanden före och efter den sista sänkningen inlemmats av den rättssakkunniga i skrivelse av den 25/3 1925; samt
att en på grundval härav och på erfarenheter från andra sjöar utarbetad översikt över de olika vegetationselementens förhållande till djupvattenkurvorna, varav alltså regleringsförslagets innebörd i föreliggande specialfall kan direkt avläsas, av de rättssakkunnige till Domstolen i skrivelse av den 25/3 1925 ingavs.
Mot bakgrunden av dessa, faktiska påpekanden, vill det synas, som om kärandepartens med skärpa formulerade omdöme om den rättssakkunniges ringa positiva insats i målet med rätta kan betecknas som betydligt överdriven.
- - - - -

De fackfrågor, vilka kärandeparten berör i den del av yttrandet, som närmast angår mig, synes mig i jämförelse med det stora faktiska material, som framlagts i målet (jämför ovan) vara lika fåtaliga som skäligen betydelselösa. De äro väsentligen följande:

• 1. Det framhålls, att jag förbisett vind- och is erosionens vegetationshämmande effekt. Detta påstående beror på ett förbiseende. Jag har icke förbisett dessa faktorer, men jag har framhållit (akten sid.700) deras ringa betydelse, speciellt gällande för de strandavsnitt, där effekten teoretiskt skulle nått maximum om icke markbeskaffenheten lagt hinder i vägen. Kärandepartens biolog har helt feltolkat hithörande spörsmål. Hans uttalande i denna fråga har också av mig redan förut vederlagts (akten sid. 700-701).
• 2. Det förklaras, att en sänkning av sjön måste hämma igenväxningen. Min utförliga utredning, akten sid. 688-711, har visat, att detta icke är fallet. Av samma orsak är varje tanke på ett återställande av sjön i dess forna skick orimlig. Igenväxningsrisken är här ej någon hypotes; utan ett genom komparativa studier empiriskt bevisat faktum.
• 3. Det anmärks, att jag icke med tillräcklig grad av exakthet kunnat uttala mig beträffande en eventuellt reglerad Hornborgasjöns framtida igenväxning. Jag beklagar, att jag icke kunnat anse en dylik prognos vara genomförbar. För dess säkra ställande saknas enligt min mening så gott som alla premisser i form av ett utförligt observationsmaterial från denna och andra sjöar. Men ett dylikt av för här föreliggande uppgifter användbar typ föreligger icke. Det är för vetenskaplig logik icke bevis på exakthet att ur bristfälliga utredningar formulera möjligast exakt avfattade slutledningar. En biolog måste först och främst kunna bedöma, i vad mån ett föreliggande material möjliggör sakta och påtagliga eller endast mer eller mindre sannolika slutsatser.
  Det synes mig från dessa utgångspunkter alltjämt otvivelaktigt, att ett vattenmagasin icke med fördel kan skaras genom uppdämning på föreslaget sätt över de sumpmarker, som den nuvarande Hornborgasjön delvis intager. Det är tydligt att den kvarvarande restsjön befinner sig i stark igenväxning från alla nivåer - från ytan, stranden och bottnen. Förr eller senare måste naturligtvis dessa processer också leda till en fullständig igenväxning av vad som återstår av öppet vatten. Några närmare beräkningar beträffande förloppet härav synen mig på förut anförda grunder omöjliga att lämna. De torde också i verkligheten sakna all praktisk betydelse för avgörande av föreliggande mål.
  Med utmärkt högaktning Einar Naumann tf professor Docent i limnologi vid Lunds universitet.