På anmodan av häradshövding Axel Forssman att avgiva ett utlåtande om det inflytande en viss föreslagen uppdämning av Hornborgasjön skulle utöva på dess vegetation och med särskild hänsyn till tvenne förut lämnade utlåtanden i samma ämne av docenten E. Naumann och fil.mag. Gunnar Booberg, har jag att anföra detta.
Hornborgasjöns vegetation och dess utvecklingshistoria har länge intresserat mig. Jag har för studier över densamma sedan 1907 gjort upprepade färder till sjön och dess omgivningar samt meddelat mina forskningsresultat på flera ställen i mina vetenskapliga arbeten. Utarbetandet av R. Sandegrens stora kvartärgeologiska monografi över Hornborgasjön, vilken tillkom på mitt initiativ, följde jag i viktiga punkter. -- Följande yttrande om Hornborgasjöns växtlighet har stöd dels i dessa mina äldre erfarenheter, till vilka foga sig sådana från andra sjöar av samma typ som Hornborgasjön, dels i studier av hithörande handlingar och litteratur samt i konferenser med auktoriteter på det hydrografiska och hydrobiologiska området.
Jag vill till en början fullständigt instämma i docenten Neumanns skarpa framhävande av att, då man har att göra med en så egenartad sjötyp som Hornborgasjön, "det föreliggande målet måste till en mycket väsentlig del anses arbeta med rent biologiska utgångspunkter", och magister Boobergs liknande uttalanden härutinnan.

Med rätta betonar Naumann också vikten för målet av att äga följande biologiska förutsättningar:

1) "En noggrann vegetationskarta från sänkningen, visande vegetationens före sista horisontella zonering resp. typiska profiler."
2) "En karta av samma typ, visande de nuvarande vegetationsförhållandena."
3) "En nutida vegetationskarta, varå det i målet framlagda regleringsförslaget inlagts."

Däremot kan jag icke följa docenten Naumann, då han säger: "Det framgår emellertid av handlingarna i målet, att ingen av dessa förutsättningar är uppfylld" samt hans härå fotade slutsats: "att varje närmare jämförande diskussion om sjöns vegetationsförhållanden före och efter den sista sänkningen synes utesluten."
Fullt så utan dessa av Naumann krävda förutsättningar stå vi dock icke.
Hornborgasjöns sänkningar utfördes -- om man frånser de obetydliga upprensningarna i Flian 1803 samt 1848-1852 -- 1874-1877 samt 1904-1914. Med "sista sänkningen" avses sålunda den som fortgick 1904-1914.
Nu äga vi en vegetationskarta, vilken just motsvarar Neumanns fordran "tiden före sista sänkningen", nämligen en av Rudolf Söderberg och L. Lindegren utförd i Söderberg, Hornborgasjöns fågellif. K.V.A. Arkiv för zoologi. Band 4. №1 1907 publicerad karta över Hornborgasjöns vegetation 1905, på vilket års vegetationsförhållanden det föregående årets grävningsarbeten ännu icke hunnit verka. (Bilaga 1.) Neumanns andra fordran på en karta visande de nuvarande vegetationsförhållandena är icke uppfylld. Men vi kunna använda oss av synnerligen värdefulla kartor, vilka dels visa utvecklingen från 1905 till 1914, dels utgöra förarbeten, som betydligt underlätta en nutida kartläggning. Jag hänsyftar då först på Söderbergs 1917 upprättade karta över Hornborgasjön i "Västgötska silursjöar" Sveriges Natur 1921. (Bilaga 2). Denna karta är utarbetad i skalan 1:4 000, men är vid reproduktionen starkt förminskad dock fullt läsbar. Originalet, som av dr Söderberg välvilligt ställts till mitt förfogande, är emellertid endast förminskat till 1:20 000 och sålunda ändå mera användbart (Bilaga 3). -- Kartan från sommaren 1914, offentlig gjord i en uppsats: "En försvinnande fågelsjö" i Fauna och Flora 1918, har tillkommit så att på underlaget från 1905 på ett instruktivt sätt inlagts vattenståndet i juli månad 1914.
Och icke nog härmed. Söderberg har i de nu citerade arbetena också lämnat omfattande utredningar, ofta komparativt hållna, i det de jämföra skede med skede, över vegetationens utveckling, vilka på ett synnerligen värdefullt sätt komplettera vad som omedelbart kan avläsas på de nyssnämnda kartorna.
Man kan i själva verket på grundvalen av dessa Söderbergs arbeten, sammanhållna med strödda iakttagelser och översikter hos andra, ej minst i Neumanns och Boobergs utlåtanden, få fram en ganska god bild av Hornborgasjön igenlandning från de börjande sänkningsarbetena 1904 intill våra dagar, och under förutsättning av oförändrad miljö ännu för en tid framåt, varjämte utförandet av den karta över den nuvarande vegetationen Naumann med rätta efterlyser är effektivt underrättad genom Söderbergs detaljerade och noggranna karta från 1917.
Igenlandningens förlopp.
Hurudan har då utvecklingen varit och hurudan kommer den att ställa sig för framtiden, om såsom förutsattes, denna utveckling finge fortgå i oförändrad miljö? Naumann sammanfattar sina egna iakttagelser härutinnan: "Sjön är sålunda till stor del redan helt igenlandad. Under det öppna vattnet finns det icke någon areal av nämnvärd utsträckning, som icke är överväxt av undervattenvegetation. Vägen mot den fullständiga igenlandningen är alltså över allt inslagen".

I att igenlandningen har nått mycket långt och därjämte tagit sig de uttryck i olika delar av sjön, Naumann i sitt utlåtande sid. 5 skildrar, instämmer jag med honom, ej minst sedan jag tagit kännedom om de instruktiva fotografier, som åtfölja utlåtandet. Den sista profetian bör emellertid närmare granskas och då i samband med målets

ena stora huvudfråga:

Skulle några förändringar inträda i den, av Naumann som kontinuerlig och till sitt slutmål som fullständig antagna igenlandningen, om den av vattenbyggnadsbyrån föreslagna höjningen av Hornborgasjöns avloppströskel genomfördes?
Det är i vissa av Söderbergs forskningsresultat, av Naumann och Booberg egendomligt nog ej diskuterade, än mindre vederlagda, som vi äga de bästa möjligheterna att komma detta problemkomplex in på livet.
Söderberg har i de citerade arbetena (med en koncentrerad sammanställning i texten till kartan i Sveriges Natur 1921, sid. 69) visat, att Hornborgasjöns stränder förete två olika typer, och mina egna iakttagelser överensstämma fullständigt härmed, erosionsplan och tillandningsområden. De förra ligga på de meanderformade vattenströmmarnas utbuktningar, men framför allt på den härskande sydvästvindens stötsida, och betingas av vågor och drivis de senare på resp. inbuktningar och läsidor, där igenlandningen kan försiggå tämligen oberörd av de nyssnämnda erosionskrafterna. Jämför Bilaga.2, fig.1-6. Det är på grund härav vi t.ex. ha de oöverskådliga tillandningarna i sydväst utanför Dagsnäs och de eroderade strandpartierna med is skjutna vallar av grus och jordtorvor på Bjelluma - stranden.
Genom sänkningen har visserligen kraften av de eroderande faktorerna strömmar och vind i viss utsträckning minskats, av de tillandande säkert ökats. Men även om man ginge med på, att den framtida igenlandningen i oförändrad miljö småningom skulle bli mera jämn runt hela sjön, kvarstår det faktum, att om vattenytan höjs, kommer erosionen ånyo i gång. Detta måste nämligen bli fallet, om vattnet under tiden för den mest intensiva erosionen, d.v.s. islossningen, kommer att stå vid den nivå, där den i verkligen avsevärd omfattning förmådde genom sin erosion hålla igenlandningen tillbaka. Så är också fallet. Studerar man Söderbergs avhandling 1921 med tillhörande karta (Bilaga 2), finner man, att exempelvis utanför Rödemosse och Bjellum kommer den föreslagna höjningen att ånyo dränka stora ytor av de gamla erosionsplanen, framför allt under tiden 1 September - 1 Juni med den föreslagna vattenstånd +5,90. Och på dess ytor finnas, huvudsakligen endast icke torvbildande växtsamhällen, vilka icke, som exempelvis torvbildande vass, kunde tänkas motstå den nya erosionen.
En höjd Hornborgasjö som vattenmagasin.

Och härmed kunna vi övergå till målets andra huvudfråga:

Hur kommer den vattenmassa, vilken den föreslagna nya dammtröskeln skall hålla uppdämd, att verka som vattenmagasin?
Man kan ur synpunkten av vattenmagasinets effektivitet hålla de Hornborgasjöns bäcken utfyllande elementen i sär som fyra naturtyper:
1) Igenlandningarna. Härvidlag får noga skiljas mellan landvinningarna och igenväxningarna. De förra vunnos från sjöbottnen efter sista sänkningen omedelbart genom vattenytans sänkning, de senare genom växtvärldens verksamhet efter densamma i form av gyttje- och torvbildning.
2) Erosionsplanen.
3) Vassarna, som här av praktiska skäl även få omfatta sävar och högstarrsamhällen.
4) Det öppna vattnet.
Genom sänkningen och vegetationens intensiva verksamhet efter 1904 ha igenlandningarna och vassarna ökats, men de öppna vattenytorna i hög grad minskats och de sublakustiska erosionsplanen blivit blottlagda.
Med en vattenyta, höjd såsom Vattenbyggnadsbyrån föreslår, skulle vattnet översvämma igenlandningarna, och vassen komma att stå på djupare vatten. Den eventuellt öppna vattenspegeln på de översvämmade igenlandningarna skulle knappast länge kunna hålla sig, utan förvandlas nog till mossar. De sänkta vassarna komma att fortväxta som sådana. Om sålunda vattenytan skulle höjas, ökas denna såsom sådan i horisontal led endast genom dränkningen av de gamla erosionsplanen, vilka icke är bevuxna med torvbilders utan med, som nyss sades och på Söderbergs karta anges, låga, icke torvbildande växter, såsom Juncusa alpinus.
Då vi nu efter denna inledande exposé av den eventuella vattenhöjningens verkningar skola bedöma den nya Hornborgasjöns betydelse som vattenmagasin, måste vi utgå från de fyra naturtyperna var för sig. Detta har också Naumann med undantag av att han icke beaktat erosionsplanet gjort. I den nya Hornborgasjön kunna vi bortse från det vatten, som översvämmat de gamla igenlandningarna, enär de partier av desamma, som icke hastigt övergå till vassar, till arealen spela en så liten roll.
Det är vassarna och den öppna sjöytan, som intressera oss. Både Naumann och Booberg framföra med stor skärpa, att vassarna är mycket olämpliga som vatten magasin, enär de minska vattenmängden genom sin oerhört starka transpiration. Naumann säger: "Den oerhörda avdunstningen från denna vegetation och dess stora igenlandande betydelse gör varje beräkning över de av dem bevuxna arealerna i deras egenskap av vattenmagasin till ett fullständigt verklighetsfrämmande räkneexperiment. Booberg å sin sida använder en term om vassens avdunstning "mångdubblad", som innebär att den måste mer än fördubblas i jämförelse med det öppna vattnets. Han håller nämligen före. "att den yppiga vegetationen" – härmed avses närmast vassen - "säkerligen mångdubblar avdunstningen".
Så vitt jag kan finna, föreligger här en överdrift. Att avdunstningen från en vattenyta med överståndare, t.ex. vass, under sommaren och början av hösten, d.v.s. för vassen 3-4 månader, är större än från en öppen vattenyta är klart, dels a priori, dels genom de jämförande avdunstningsundersökningar, som äro gjorda huvudsakligen över kulturväxter på fuktig mark. Men dessa undersökningar är få, ofullständiga och kunna icke utan vidare överflyttas på vassarna. Dessutom bör men hava klart för sig, att vassen saknar bladmassa neder våren och senare delen av hösten. Vassarna förhålla sig sålunda några månader av årets isfria del till sin avdunstning som det öppna vattnet. Så kommer en faktor av stor indirekt beviskraft. Skulle vassens transpiration mångdubbla avdunstningen, borda de talrika sjöar i vårt land, vilka till större delen äro fyllda av vassar och äga normalt flödande tillopp, under långa delar av vegetationsperioden stå avloppslösa. Detta är alldeles icke förhållandet, som kan bestyrkas av Hydrografiska Byrån.
Om det verkligen öppna vattnets direkt vattenmagasinerande egenskap föreligger ingen meningsdifferens. Då emellertid Booberg framhåller, att transpirationen blir starkare, emedan vattnet kan uppvärmas starkare, bör å andra sidan betonas, att en höjning av vattnet, innan ännu gyttje- och dyavsättningar hunnit kompensera densamma, måste minska temperaturen mot förut och sålunda öka den magasinerande kraften.
Sammanfattning och framtidsperspektiv.
Vi tänka oss således att Vattenbyggnadsbyråns förslag genomförts, och att Hornborgasjöns medelvattenstånd under vegetationsperioden alltså står 46 cm högre än nu. Ännu en gång: Hurudan blir då denna sjös utvecklingshistoria, närmast med hänsyn till igenlandningen och vattenmagasinet?
Naumann och Booberg hålla före, igenlandningen kommer att försiggå mycket hastigt och att härigenom det redan från början dåliga vattenmagasinet år efter år försämras.
I det föregående har jag sökt visa, att detta resonemang lider av vissa överdrifter och schematiseringar.
På grund av föreliggande kunskapsmaterial, bland vilket jag särskilt vill framhålla Söderbergs av Naumann ej beaktade resultat, skulle jag vilja spå den nya sjöns framtid sålunda.
Det öppna vattnets areal kommer omedelbart att bli större än nu, huru mycket är omöjligt att i detalj och för olika årstider avgöra utan en ny vegetationskarta; men på grundvalen av Söderbergs karta av 1917 och egna observationer kunna som säker vinst bland annat räknas åtminstone många tiotal hektar erosionsplan endast i norra delen, vilka nu äro fria från vass men bevuxna med låga växter, bl.a. Juncus alpinus.
Frågan om, huru fort igenväxningen av sjöytan kommer att gå, uppdelas lämpligen efter sjöns tvenne delar i två: tillandningsområden och erosionsplan. I den förra delen med dess starka, av Chara bankar i hög grad gynnade gyttje- och dyavsättning, kommer säkerligen, som Naumann och Booberg antaga, vassen runt omkring att inrycka ganska fort. På grund av det ökade vattendjupet får man dock ej utgå från samma hastighet, med vilken den ryckt fram från och med sänkningen 1904. I den senare delen däremot, i vilken man måste räkna med is- och stormvågserosionen, torde under sekler framåt ingen nämnvärd igenlandning äga rum. - Den förträngning i kanalen vid utloppet, som, enligt Boobergs observationer, den täta växtligheten orsakar, måste, innan bottnen genom gyttjesedimentation och torvbildning höjt sig, bli betydligt lättad.
På själva det hydrografiska och dynamiska värdet av det nya vattenmagasinet såsom sådant har jag icke kompetens att ingå, men vill endast framhålla, att dess nersättande genom vassarnas transpiration förefinnes och kommer att förefinnas, men att det av Naumann och Booberg betydligt överdrivits.

Slutord

De nu av Naumann, Booberg och undertecknad förebragta utredningarna äro, även om målet skulle behandlas efter enbart biologiska synpunkter, otillräckliga. Men jag hoppas, att om de utbyggas med en kartläggning av Hornborgasjöns växtvärld samt upptagande av en del hydrobiologiska profiler, hela undersökningen då, satt i intimt samband med förutvarande kartor och avhandlingar, framför allt Söderbergs och även Sandegrens, hydrograferna och juristerna skola få tillräckligt material att bedöma, vilken nytta vattenkraftsintressenterna kunna draga av den föreslagna vattenuppdämningen. Det är min bestämda övertygelse, att en sådan undersökning, för så vitt den genast påbörjas och den tid, då sjöns is är bärkraftig, fullt utnyttjas, kan, utan att kräva allt för stora kostnader, bli färdig inom loppet av ett år.
En svag punkt blir dock alltid, att bedömandet av förhållandet mellan avdunstning från det öppna vattnet och sådant med överståndarevegetation, närmast bladvass, måste bliva så otillfredsställande. Det är föga smickrande för hydrograferna och oss hydrobiologer, att systematiska undersökningar, de må nu vara huru svåra och tidsödande som helst, över detta både för biologin och vattenrätten så viktiga problem ej förut blivit igångsatta, men genom insamlandet av uppgifter angående avrinningen från en del vassbevuxna insjöar av Hornborgasjö typ skall det säkert visas, att Naumann och speciellt Booberg använt för starka ord om vassarnas inflytande på sjöarnas avdunstning.

Att Hornborgasjön över huvud taget började sänkas är ur alla hänsyn att djupt beklaga.

Man har förött eller förvanskat ett av Sydsveriges märkligaste och värdefullaste naturminnen, utan att ens taga fullgod reda på om man härigenom skulle draga en tillräcklig ekonomisk vinst. Det är i stället en fullständigt misslyckad affär. De nuvarande hydrografiska förhållandena, som man tillskapat under enorma penningutgifter, äro allt annat än idealistiska för lantbruket på Hornborgasjöns stränder och landvinningar och torde helt visst bli ännu sämre, om de föreslagna uppdämningsplanerna av hänsyn till Fliafallens rationella exploaterande måste genomföras.
Uppsala den 21 september 1924 Rutger Sernander.