Harald Schiller I

Västgötarna och Hornborgasjön

Något om kulturminnen och begynnande Hembygdsvård
Harald Schiller SvD Söndagsbilaga. 1923-1925 någon gång.

Ett besök vid Arvidsgården i Hornborga.

Mellan Billingen och Mösseberg nedanför den plats där Gudhems kloster förr reste sina murar vid de stora färdvägarna Skara Falköping Jönköping lyser nu en smal gråvit silverstrimma, som ju mer sommaren lider, alltmer minskas. För alla älskare av natur och fågelliv inte bara i Västergötland utan i hela Norden är den strimman en evig påminnelse om en av år tids största vandalismer, fullt ut jämförlig med forna tiders sätt att rasera våra kloster, slott och andra minnesmärken. Ty den lilla strimman är återstoden av Skandinaviens en gång intressantaste sjö, fågellivets paradis, naturälskarens och forntidsälskarens Arkadien, Hornborgasjön.

Förr rev man ett slott för att av dess stenar bygga ladugårdar och annat nyttigt, nu torrlägger man en dylik sjö för att få….terna äro prakt (tidningen vittrar i skarven)…. För de hast… ga översvämningar, som ägde rum om vårarna i Hornborgasjön. Här borde staten trätt emellan om den någonsin bort det, och ersatt strandägarna för deras förluster. Nu berövar man inte landet blott ett av deras vackraste smycken, man utplånar samtidigt det som varit det sammanhållande bandet i en av den yppersta kultur, som Norden under årtusenden haft att uppvisa. Stenåldersgravar och hällekistor, samlades kring denna sjö, domarringar och runstenar kloster och kyrkor, städer och herresäten fylkades längs dess stränder långt upp från Falan till på andra sidan biskopssätena Skara och Husaby. Det är ett underbart panorama, som rullas upp för en inre, sträckande sig från urtiden in i våra dagar, när man sätter Hornborgasjön i dess rätta belysning.

Det fanns en tid då man inte tänkte på att sänka dennas sjö, då den utgjorde ett centrum för västgötarnas handel, kultur och konst. Cisterciensernas flitiga händer hade frambragt de båda viktiga kulturhärdarna Varnhem och Gudhem, och säkert företedde åtminstone det sista en offerplats av rang, långt innan kristendomen nått våra kuster. Klostrens betydelse för vårt land kultur och anknytning till civilisationen i söder är nogsamt känd, och att klostret i Varnhem varit av mer imponerande storhet, än man kunnat ana, synas de nu pågående utgrävningarna ge vid handen. Nordväst om sjön låg det andligt betydande Skara, sätet för biskopar och lärde, sedan Husaby med dess gamla minnen från Hedenhös övergivits. I söder vid den stora av bergen inramade slätten där tre häraden möttes, var Falköping med sina urgamla traditioner mötesplatsen för folk från norr och söder. Mellan dessa städer förde den stora stråkvägen tätt förbi sjön och uppehållsplatsen på vägen var Gudhems kloster, som var anlitat av vägfarande, att nunnorna till slut i förtvivlan sökte sig en annan bostad. Kanske förde vägen lika ofta över sjön som vid sidan av den. På vasatiden var man starkt betänkt på att flytta västgötastäderna och förlägga dem till Hornborga, som ansågs vara ett idealiskt läge för en köpstad. Vi äga ännu i behåll det kungliga brevet angående denna fråga med samma myndiga tonfall och kraftiga språk, som känneteckna de kungliga breven från denna tid.

Allt detta både projekt och människor och byggnader, är nu struket av tidens väldiga hand, och de ålderdomliga stugor kända under namn Hornborgastugor, som ännu till ett fåtal finnas kvar på platsen, vittna om en annan tid en annan kultur.

Men långt före denna första kulturtid och långt efter det ruinerna av Varnhems och Gudhems kloster gömts i gräsets svepningsmatta bodde fåglarna vid Hornborgasjön. Förvisso voro både de och fiskarna i sjöns vatten faktorer, som de inflyttade människorna och klostrens byggherrar räknade med. Sekel efter sekel sågo dessa luftens behärskare komma och flytta, här levande sitt fria och ostörda liv under den nordiska sommarens snabbt flyende månader. Det skulle vara en senare tids människor förunnat att döda och krossa den naturens underbara och skiftande pärla, som hette Hornborgasjön och vars infattning var luftens millioner bevingade varelser ! Endast den, som har sett detta skådespel vet, vilket grandiost skådespel, det företedde, gripande mäktigt i smått som i stort. De gamla veta att berätta om den överväldigande rikedom på fågel, och den, som ännu i flyttningstider, höst och vår, sett fågelskarorna samlas där, kan ana, hur det såg ut fordomdags. Tidigt och redan före islossningen fylkade sig det ena sträcket av sångsvan efter det andra mot sjön, grågässen och knölsvanorna, följde och slutligen tranorna, som vanligen omkring en 20 april slogo sig ned på de stora mossorna kring Bjurum och Rösjön. En och annan stork gjorde till och med ibland ett kort gästbesök. Sedan följde vadarnas hela härskaror, småfåglar av alla slag i tusenden, och från arla morgonen till särla kvällen genljöd sjön av dess toner. I skogarna runt om rådde skogsfågeln, och älgar och andra skogens högdjur bodde i ostörd ro på Billingens sluttningar. Det var ett naturens vildmarksliv, ty de ingrepp, som människorna gjorde, betydde intet i denna mängd. Men det var inte bara mängden som verkade. Det var i lika hög grad sällsyntheten hos många av de fåglar, som häckade där. Dessa äro nu alla svunna. Vassen, naten och de vida strändernas rika gräs ha intet mer att förtälja om detta underbara fågelliv. Man kan ropa med skalden:

’Det är kastat för vind sedan 20 år, det är dött begravet och glömt’.

Ja, det är sannerligen snart glömt. Ty vad har man gjort, om man undantar Lönnbergs och Kolthoffs intensiva arbete för att rädda detta minnesmärke, för att åt eftervärlden bevara bilden av detta naturens fåglarnas sagorike ? Slår man i en så förnämlig tidskrift som Svenska Jägarförbundets Tidskrift ända från 1832, finner man allt som allt en skäligen obetydlig och ointressant skildring från Hornborgasjön i 1905 års årgång. Nordisk Familjebok redogör på ett par rader för sjöns läge och dess sänkningar. Detta är allt. I sanning storartat. – Av de tre män, som verkligen var på sin tid kände till denna sjö och kunde dess fågelliv – ty flera är det icke – äro Gustaf Kolthoff och Herman Nyqvist döda, och den återstående Jesper Swedenborg, nalkas snart den ålder, då det blir för sent att teckna dess bild. Man kan inte nog betona önskvärdheten ja nödvändigheten, av en så dan. Sedan 1872 har denne framstående naturkännare och ornitolog, en av vårt lands väldigaste jägare, levat och kunnat följa fågellivet vid Hornborgasjön stränder, så gott som dag som natt. Den som hört honom berätta, om det som varit av växter, djur och människor i Hornborgarnas rike, vet vilken kulturskatt denne man gömmer på. Han kan berätta om de förändringar markerna genomgått genom sjöns sänkning, om de olika perioder, under vilka fågelarterna kommit och dragit bort, om brushanarna, som bodde där i hundratal, och som medens försvunno, när sjön sänktes, om den likaledes försvunna svarta tärnan, som var jägarnas svåre fiende, enär hon ständigt varnade åtföljde ekan. Han vet att förtälja om svärmar av jordugglor på 15-20 stycken, som lågo gömda nere vid vasskanten och i porsruggarna och en efter en lyfte för att sökande hunden, om dubbelbeckasinerna, som nu spårlöst försvunnit, om sångsvanen, som levde på underbart vackra, längs sjöns västra sida sig sträckande vita näckrosornas rötter, dessa näckrosor, som de sista åren visade tendens till att övergå i ljusröda. Allt är nu borta eller på god väg att dö ut. Han – måhända den siste i hela landskapet – kan återge bilden av västgötakavaljerernas glada liv, en fullkomlig överensstämmelse till Värmlandskavaljererna, så som de av Selma Lagerlöf framställdes i Gösta Berlings saga, i levande färger skildra dessa officerare, som mellan mötena levde sitt glada ungkarlsliv i herrgårdarnas kavaljersflygel. En flygel stod alltid redo att taga emot dem, och ville de inte äta på herrgården, buros måltiderna ned till dem. Där spelade de kort kvällen och natten igenom och berättade vid tutingarnas mångfald den ena historien lustigare än den andre, av ingen trodd men av alla senterad. Dagarna tillbringades i naturens sköte ed jakt och fiske. Och Swedenborg kan berätta med, som minnenas betagande charm, hur där skrevos reverser och gjordes konkurs och bjöds ackord gubbarna emellan, men utan vrede eller hat eller störd vänskap, berätta hur grannpatronerna inbjöds och ibland stannade ett par veckor på herrgården och hur det då levdes livets glada dagar tills kavaljererna antingen tröttnade och bytte om högkvarter eller mötet kallade dem.

En mängd original har han känt i sitt långa liv ; han minns när fågeljakten började bli mera allmän i Sverige sedan flintlåsgeväret i knallhattslåsen fått en bättre ersättare och hur tyska dressörer, de första i landet, reste från gård till gård för att med sina grymma metorder dressera fågeljägarnas hundar. På den tiden höll ännu generalen von Essenhov på Kavlås och en mängd förnäma utlänningar, som önskade jaga, voro välkomna till hans slott; ville de sedan uppträda i familjen voro de välkomna, ville de det inte, behövde de efter att ha presenterat sig för generalen endast säga till, för att måltiderna skulle bäras ned till dem. Man jagade ungefär som man ville, ty någon större idé om jakträtt etcetera hade man inte

Allt detta och minnet av det är snart utplånat, då Västergötland inte har någon författare, som kan åt eftervärlden bevara minnet av dess säregna kynne, innan det tjugonde århundradets nivellering och omstörtningar omöjliggjorde dess tillvaro och utplånade dess minne. Men runt om i bygderna resa sig ännu minnesmärken från människor och tider som svunnit, och västgötarna börja nu på allvar samla dessa. De årtionden, i vilka vi nu leva, sätta gränsmärke mellan gammaltid och ny och det på ett sätt som aldrig någonsin tillförne. Den avskildhet, i vilken människor förr kunde leva långa glest bebodda land, är nu slut, och med de dagligen alltmer utvecklade kommunikationerna komma de olika landändarna att bli varandra allt mer lika. Västgötarna ha börjat taga vara på sina minnesmärken, i det att de inse, att deras landskap är ett av våra förnämsta.

Ingenstädes finns så många, ståtliga stenåldersgravar som här kring Hornborgasjön på Falan och i Valle härad. Så väldiga äro de – ena takblocket på en grav i Slöta mäter fem meter i längd och två i bredd – att man väl förstår, att deras tillkomsthistoria förr sammanknöts med jättarnas tid. Vårt skelettmaterial från stenålderstiden här stammar till stor del från detta landskap, och det visar att landskapets innebyggare tillhörde den nordiska rasen.

De få avvikande typer, som finnes vittna här om att under en övergångstid skett en invasion. Kontakten med andra delar av landet bevisas av att gånggriften ersattes av hällkistan. Hela släkter samlades till ro i dessa gravar. Ända upp till 80 skelett har man funnit i en enda sådan grav. Också bronsåldern finner ett mäktigt Västergötland. De fynd som gjorts äro utmärkande genom en sådan elegans, att man får leta efter dess make. Från denna tid stammar ock den finvävda yllemantel, som härom året återfanns i en mosse på Gerumsberget. Den vittnar om den höga kultur, som redan fanns i provinsen Västergötland. Den kan också berätta oss om huru detta plagg burits och hur dess ägare i det blivit mördad. Och ännu mer skulle det förvisso kunna berätta oss, om hembygdsvården hunnit så långt i uppfostran att taga vara på gamla fynd, om man ej slängt bort de rester efter åror årtullar med mera som vid olika tillfällen torvtagningen i samma mosse. Från träåldern äger Västergötland inga minnen men dess rikligare från järnåldern. Fynd exempelvis i Gudhems socken från sista århundradet f Kr visa att här fanns en inhemsk tillverkning med former hämtade från keltiskt område. Därmed börjar på allvar kontakten mellan västgötar och romare. Det är guldfyndens tid. Intet annat landskap kan uppvisa så vackra fynd som detta, och endast Sörmland har nära nog lika stor vikt på sina guldfynd (13½kg). Utom dessa minnesmärken äger Västergötland också en mängd domarringar, och en del av dem tillhöra den äldre järnåldern. Vid Götala finns två domarringar åtskilda av ett långt röse, och ortens namn lär betyda göternas helgedom, och där har varit den plats, där det för hela Västgöta lagsaga församlade landstinget möttes. Man minnes, att våra äldsta och förnämligaste lagsamlingar härstammar från Västergötland, och att dess lagmän åtnjutit stort rykte genom tiderna. I Vånga ligger Lumbers hög, och om denna heter det i den lagmanslängd, som cirka 1325 nedskrevs i samma bok som bevarar den äldre västgötalagen, följande: 'Den förste var Lumbers och efter honom äro Lumbers lagar uppkallade, ty han sägs ha uttänkt och författat en stor del av våra lagar. Han föddes i Vånga, och där ligger han i en kulle, ty han var heden'. Den fjärde lagmannen Kring Alle täljde lagen på Ekornavallen i Hornborga socken. Det finns på denna vall tre gånggrifter, flera resta stenar och en domarring.

De runstenar till antalet ett hundra som finns i Västergötland, tillhöra1000-talet. Samtidigt med dessa börja talrika små stenkyrkor att uppföras. De äldsta kyrkorna med rektangulära plan, ofta enligt sägnen förknippade med någon apostel, börja resas här och var på slätten, på 1100talet åtföljda av de rundkyrkor, som används till försvar. Den äldsta daterade kyrkan är belägen vid Forsby nära Skövde. Den invigdes 1035. Landets äldsta bevarade klockkyrka hänger i Saleby och bär årtalet 1228. Domen i Skara grundlades i mitten av 1000-talet, och sedanengelsmännen intagit biskopsstolen kan man under hundra års tid följa skiftningarna i Englands kyrkliga byggnadskonst i Västergötlands byggen. Därpå följer klostertiden med de märkliga byggningarna i Varnhem, Gudhem och Husaby. Det är en kort men enastående blomstringstid, som Västergötland dessa år företer Också inom den världsliga byggkonsten restes nu märkliga minnesmärken. Strax vid kanten av Hornborgasjön gömmes i jorden ännu ruinerna av Kung Inges jaktslott, och han själv ligger begraven i Hånger, icke långt från Bredegården, där han hade sitt residens.

Gårdarna kring Hornborgasjön har aldrig varit stora och imponerande. Enskiftet, storskiftet och slutligen laga skiftet förstörde byarna, och skråtvånget upphävande i förening med den nya folkundervisningen var ett dråpslag mot den gamla bygdekulturen i alla dess former. Sparrastugorna i Västergötland ägde allt det för ryggåsstugan utmärkande: det svärtade sparrtaket med två fönster, det stora murpartiet, som uppdrog spisen, husets enda eldstad, inredningen med en eller två väggfasta sängar, golvklockan, skåp, en stol, som genom uppfällningen av ena hälften kunde bli bord, ’gåsabänken’, som samtidigt var gåshus och sittplats, ’karlehölla’, där tennkärlen stodo, och ’skeakorgen’ vid dörren, där matbesticken nedsattes. I vardags var stugan ytterst enkel, men pryddes vid högtider av vävnader, dynor och täcken. I framkammaren stodo husfolkets kistor, och på övre våningen i loftboden var tillfällig sommarbostad för tjänstefolket, under det den undre användes till förvaringsplats för säd etcetera. Uthusen voro i allmänhet högre än sparrstugorna och hade halmklädda tak. Men i fråga om såväl inredning som klädesdräktsynes Västergötland ha varit rätt kosmopolitiskt. Vi möta icke någonstädes samma stränga och enhetliga sammansättningen på det hela som i vissa andra provinser. I byggnadsväg torde det intressantaste finnas kring Hornborga i de som ryggåsstugor, som bära namnet Hornborgastugor. Hur rikligt dessa funnits framgår av att i Sätuna 1840 ännu 33 sådana funnos kvar.

Just nu går en våg av samling till kamp mot tidens förstörelse av gamla minnen och minnesmärken. Oändligt mycket har förspillts i Västergötland, och det är i sista minuten, som rörelsen nått dit. Men den har i gengäld kommit så mycket kraftigare. Västgötarna, en gång riktigt medvetna om storheten i deras minnen, ha fått klart för sig vad saken gäller och att det brådskar. Det är nu en gång för alla så med detta folk att de har svårt att få kläm på något nytt, men är det väl inne sitter det envist kvar. I Larv gingo sockenmännen man ur huse för att uppresa fallna bautastenar, och där samlade man ock in sina kulturminnen i en fornstuga, den första i sitt slag i landskapet. Exemplet har manat till efterföljd, men nu finnes i Västergötland mer än tjugo sådana gamla byggnader, som ordnats till museer. Det stora med detta är, att det är inte endast för stolthetens och ärans skull, som folk vill ha sina museer i socknen. Det är minst lika mycket för den levande traditionens. Ty man börjar mer och mer inse, att många av de ting, som de gamla hade och som länge stått så lågt i kurs, äro vackrare än de moderna dussinvaror, som fabrikerna framställa. Man har något att lära av det flydda och så är det en särskild känsla med att en sådan gammal stuga som i århundraden stått på samma plats och som nu med dess siste ägares död skulle vara tillspillogiven, får stå kvar och socknens medlemmar till den samla, vad som ännu finnes av gammalt. Det blir något annat med detta än att löpa genom ett museums stora samlingar och kasta en blick här och en annan där, av vilket föga kvarstannar i minnet. Här kan man dock peka på saker, som förr stått i den eller den gården, och berätta om allt, som varit med den förknippas.

Nyligen invigdes en sådan stuga i Hornborga. I denna gamla stuga, Bankes stuga som den heter efter dess siste ägare som till största delen av var uppförd av sten, var trävirket dessvärre murket, att man måste ha nytt. Då skänkte församlingsbor timmer och bräder och givarna forslade själva sina gåvor till stugan och förrättade själva frivilligt var sina dagsverken. Nu står stugan där färdig på samma plats där den en gång byggdes och har stått i tre hundra år, och till den samlas vad trakten har av gammalt.

Men Västgötarna har också samlat sig och byggt ståtliga museer: Västergötlands fornminnesförenings museum i Skara, Vassbo fornminnesförening i Mariestad, de sju häradenas friluftsmuseum i Borås. I dessa kan forskaren finna reda på oh studera på ett samlat ställe tidernas gång och sedernas skiftningar i det gamla landskapet.

Hand i hand med detta tilltagande intresse för hembygdsvården går intresset för folklig musik dans och sång. På alla dessa områden samlas och forskas med iver. Även åt ortnamnsforskningen hänge sig många av Västergötlands studerande ungdom. Skara djäknarna knyta med sin förening ett band kring det gamla läroverket, dess minnen och traditioner och samla i alla landskap västgötarna till sig.

Överallt märks detta stegrade intresse för landskapets minnen. I Falköping har stadens och traktens intresserade nyligen räddat ruinerna av en gammal rundkyrka från förstörelse. Och exemplen kunna mångfaldigas. Men de nämnda få vara nog.

Det kan nog synas många, som om man ginge för långt. Men huvudsaken just nu är, att så mycket som möjligt bevaras. En gång levande gjorda intresset kan stiga och falla, men det kan inte dö. Och med den för forntiden vaxande känslan växer och känslan för landskapets skönhet. De båda tillsammans kunde föda ett osläckligt behov av hembygdsvård. Västergötland är skapat av ett monumentalt konstnärssinne, åtminstone när det gäller den del som sträcker sig från Hornborgasjön. Det har en storslagenhet i linjespelet, en öppenhet i perspektivet, samverkar befriande likt utsikten från ett fjäll. När vinden höst och vår spelar sina stormsymfonier över slätterna och dess basar dovt svara mot bergskedjornas djup, när vintern ger sin ofta fem månader långa föreställning i vitt, när sommaren låter böljegången vagga i sädens gula hav då känner västgöten att han bor i ett stort och underbart landskap. Årtusendens stämmor från stenåldersgravar, klockklangen från medeltidstempel och surret från slåttermaskinerna stämma också samman med landskapet till betraktelse av gånget och studerande. Och ur det förgångna stiger det kommande.

Harald Schiller, kom att bli den Västgötaförfattare, som skildrade det tidiga 1900-talets Västergötland. Jag kunde inte låta bli att ta med det sista också. (Webbmaster)

Harald Schiller II

skriver i SvD 1952.

I mer än halvtannat århundrade har striden rasat om Hornborgasjön i Västergötland, en gång jämte Tåkern Sveriges i ornitologiskt hänseende märkligaste sjö. Människorna har inte kunnat finna sig i dess nycker, dess ständiga översvämningar om vårarna som tagit från dem den jord, de med möda lagt under plogen, och vattendränkt markerna runt omkring utan därför sänkt den.

Hornborgasjöns vatten har alltid varit helt och hållet beroende av de ur de omkringliggande bergen framspringande källflödena samt nederbörden, vilket allt i förening gjorde klimatet i hela orten vattensjukt och kalt. Totalintrycket av denna sjö blev oftast ogästvänligt, t.o.m. under solvarma dagar.

Hur annorlunda med Tåkern ! Den har sitt tillopp av mjukt vatten, den ligger som en pärla, varm och gnistrande, en skönhet mån om att visa sina behag. Tåkern ligger på varm lerbotten av blålera, Hornborgasjön vilar på torvbotten. Härigenom uppstod den stora skillnaden i vegetationen vid och i de båda sjöarna, vilket i sin tur återverkade på arten av det villebråd, som bodde och levde där, ävensom på de boplatser detta valde sig.

Överallt i Tåkern växer en nate, Potamogeton glauca, från vilken simfåglarna hämtade sin näring. Fågellivet fanns därför på den klara vattenytan, under det vassarna stod tomma. I Hornborgasjön åter kunde fåglarna inte finna näring och skydd utom bakom de väldiga vassarna. Dessa skyddade matställen gjorde Hornborgasjön till ett mer älskat tillhåll för fåglar än andra sjöar i detta land. I och med utdikningarna försvann vassarna och senare vattnet och fågellivet dog ut eller förändrades till sin art. I och med den sista stora sänkningen dog näckrosbestånden, alisma - och siumdungarna ut, gräsen bredde sig och Charan samt Elodean i förening med Agrostis Stolonifera bredde sig över dyn. Elodean, vattenpesten, som, enligt professor K. J. B. Forsell i Karlstad, kommit till sjön som förpackning på utländska växter, bidrog framför allt att förändra sjön och påskynda dess igenväxning. Sjön fylldes av den; den förändrade fiske - och fågelliv, den låg och ruttnade omkring stränderna, så att t.o.m. kräftorna drog upp ur sjön och föredrog att ligga och dö på stranden. Sjön hade blivit dem för outhärdlig, Detta hände på slutet av 1880 - talet.

Men redan dessförinnan hade människorna länge kämpat mot sjön, deras, i varje fall lantbrukarnas, fiende. Händelseförloppet genom åren har varit i stort sett enahanda. Plötsligt kommer våren, den stormar fram med makt, snön som legat meterdjup över Falan och dess många berg smälter och tövattnet samlas i tusende vägar till bäckar och åar. I väldig fart bär det så av till Hornborgasjön. Det är då sjön stigit över sina bräddar. Där nyss låg mossar och mader, böljar nu vattnet. Platser, där bonden annars kunde få gott med foder till sina kreatur, står vattensjuka och odugliga. Här, på denna punkt, är det som kriget mot Hornborgasjön tar sin början. Ty inte nog med att sjön tog den mark, som människorna lagt under sitt välde. Den tog även gammal mark ifrån dem. Redan i 1781 års kartbeskrivning över Sätuna by klagas över att sjön rövat en betydlig del av byns jord. På hundra år hade den vid Trestena norr om Dagsnäs borttagit trehundra alnar.

Då ingrep den originelle och patriotiske Pehr Tham till Dagsnäs med den kringboende befolkningen och företog en del upprensningar av Flian, den å som leder sjöns vatten till Vänern. Är 1826 gjorde en del kvarnägare vid ån en liknande manöver, dock utan nämnvärt resultat. Först en ny sänkning, 1848 - 54, kom vattnet att sjunka två fot. Men mot vårfloden hjälpte intet. Vägar och broar spolades bort av vatten - och ismassorna, och allmogen fick turas om att gå vakt vid broarna. Så försökte man med en tredje och en stor sänkning 1874 - 1877, vilken hade till följd att vattnet sjönk cirka 75 centimeter samt en del mossar kunde läggas under plogen. Men efter några år hade sjön återtagit sitt välde. Det såg ut som om den skulle behålla övertaget. Då bildade strandägarna ett stort bolag, som i tio år, 1904 - 14, arbetade på sjöns sänkning. Väldiga summor nedlades på denna sänkning, vars resultat blev att sjön praktiskt taget upphörde att existera. Cirka 4000 tunnland jord kunde nu utan risk brukas. Vattnet fick ingenstädes större djup vid lågvatten än cirka två decimeter. Vad naturen under årtusenden icke kunnat helt omdana, hade nu människohanden på några få år fullbordat. Men människan är på något sätt mot sig själv upprorisk och striden om Hornborgasjön tog nu oväntat en ny vändning. Industrien kom i konflikt med strandägarna.

Kvarn och fabriksägarna vid åns utflöde genom Flian fann sina rörelser hotade av sänkningarna och den numera oregelbundna vattentillförseln till deras verk. Det blev process på process, undersökningarna av sjöns möjlighet och nödvändighet att existera slukade ofantliga summor. Målet genomlöpte alla instanser, där parternas experter stod järnhårt mot varandra. Professor E. Naumann hävdade att sjön var, oduglig som vattenreservoar och varit det i långliga tider. Efter 1914 har drivis, vindar och vågor spelat ut sin roll i Hornborgasjön. Men vattenverksägarna blev honom Inte svaret skyldig. Deras experter, professor Sernander, dr:a Söderberg och Stalin hänvisade till egna undersökningar, vilkas resultat gick ut på, dels att sjön var nödvändig som vattenreservoar, dels att den ej gick att döda, enär den hittills alltid gäckat människornas teorier om dess utveckling, dels att den som skönhetsmoment i landskapsbilden och som fågel - och fiskesjö var oersättlig.

Det skall här icke redogöras förde hart när ändlösa diskussioner för och emot sjöns återställande, i varje fall till en del av dess yta, som förts under senare år. Nu har denna fråga emellertid blivit brännande aktuell och föremål för ingående diskussioner, sedan man på vissa håll hävdat att sjösänkningsbolaget, som erhållit stora understöd av staten, ej fyllt de bestämmelser som ålagts det, och att det är dess skyldighet att i viss grad återställa Hornborgasjön i dess forna skick. Men därom i en följande artikel.
I rättvisans namn må dock här en anmärkning inskjutas. Hornborgasjöns problem, dess långa och tragiska sänkningshistoria, bör icke bara ses ur nuets utan också ur historisk synpunkt. Den svenske bonden har, likaväl som herrgårdarnas ägare, alltid velat försvara den jord som varit hans och hans fäders. Hornborgasjön ansågs av de flesta kringboende som en fiende. 

Fiske och fågel har i stort sett ej gett dem kompensation för ödelagda åkrar och andra spolierade ekonomiska värden. När striden mot sjön en gång begynt, kunde den ej avblåsas. Man måste gå vidare. Artikelförfattaren minns hur den som burit den största tyngden i sjösänkningsbolaget ryttmästaren och domänintendenten Bertil Ekberg till Dagsnäs, arvtagare till Pehr Thams traditioner, en vårdag 1909 för första gången förde honom ut på Hornborgasjön, till dess fåglar och blommor. Ekberg hyste redan då bekymmer för utvecklingen. Det var klart att min inställning tämligen redan då utkristalliserades och senare resulterade 1926, i det första försvaret av sjöns existens i boken kring Hornborgasjön, en försvinnande sjö. Jag hade då redan haft tillfälle att genomgå det ofantliga processmaterialet och konsultera jägare, fiskare, ornitologer och sjösänkningsexperter. Min synpunkt blev, rätt självfallet för övrigt skönhetsdyrkarens, fågel - och blomsterälskarens, och mina synpunkter på sjöns bevarande hade jag också tillfälle att något år senare framlägga i radio, några till glädje, några till förargelse. Det bör i diskussionen emellertid också ihågkommas, att man inte ens av den i många stycken så klarsynte Pehr Tham kunde begära några estetiska synpunkter. Men vad Jag den gången skrev, står alltjämt fast.

Estetici anser att bygden så förlorat i skönhet att inga materiella värden på jorden kan ersätta denna. På den tid då sjön sträckte sig från Bjällums backar ned mot Bjurums kyrka - före sänkningen år 1914 i längd tio km, i bredd cirka tre - och Dagsnäs vita murar ännu speglade sig i sjön, var denna landskapsbild en av de skönaste i vårt land. Från Billingens höjd låg sjön där som ett skimrande smycke med omgivningar som gav historikern oförgätliga överblickar och minnen: nedan Ålleberg Nordens största gånggrifter, litet närmare Eckornavallen, där västgötalagmannen Lumber talade vår äldsta bevarade lag, runt om en krans av nu raserade medeltidskyrkor och vid horisonten Skara biskopskyrka och Kinnekulle, på ömse sidor Varnhems och Gudhems kloster. I allt detta var sjön ett förenande band. Ornitologen, jägaren, blomsterälskaren skänker saknadens tanke åt det tusenhövdade liv över kring och på sjöns yta, vilket en gång gjort Hornborgasjön till Skandinaviens märkligaste fågelsjö. 
Sedan årtusenden har Hornborgasjön varit en stridens sjö. Strid var dess liv, strid står ännu om den, då den halvt förtorkad gömmes i gräsets svepningsmatta. Den utgör ett kapitel i kulturens historia, som fyller åskådaren och forskaren med tjusning och dess historia är en hymn som stiger mot skyn, klar och stolt som folkens skri när den en gång svingade sig över dess vatten mot de monumentala västgötabergen. 

Hornborga - Sorgespelet

Titeln är hämtad ur Statens Offentliga utredningar 1935 och är talande. Trakten och kulturen kring den nu så livligt omstridda Hornborgasjön har förändrats på de senaste åren på grund av sjösänkningar och människors ovarsamma ingripande i en av vårt lands äldsta kulturbygder. Harald Schiller. Mösseberg i maj 1954. 

Från Hornborgasjön i maj 1951, då man hade det högsta vattenstånd man haft på 25 år och sjön under en kort period var som före sänkningen I bakgrunden Billingen

Med blommornas oföränderliga och oförstörbara instinkt till förnyelse och fortsättning lyfter miljoner blåsippor sina huvuden mot kvällssolen och de lyser i blått - violett och skärt över sluttningen, när jag långsamt går uppför Mösseberg. Jag har vandrat denna stig mångtusende gånger under de höga bergstalpen, där räv och grävling fordom hade sina bon och falkar och vråkar seglade över slätt och berg. Mitt mål är Mössebergs nordligaste spets. Jag vill än en gång se solen spegla sig i Hornborgasjöns förr om vårarna alltid växande yta, se den från den plats där Heidenstam såg den i solnedgångsglöden - en februaridag 1916 och då, hänryckt över landskapets skönhet, utbrast: "Här ligger paradiset."

Några vitsippor, ett par pulmonaria, en citronfjärils färgglada vingar, några myror på skogsstigen, var allt som vittnade om vår. Ändlös låg slätten, invid Kinnekulle glittrade Vänerns vatten. Men av Hornborgasjön fanns ej spår ...

Vad allt har inte skett med denna bygd och dess kultur under de femtio år jag haft minne av den, tänkte jag stilla där jag gick. Jag gjorde inga lamentationer, inga anklagelser, jag bara konstaterade - konstaterade att en landskapsbild förötts, att oersättliga kulturvärden tillspillogivits, att "människan är sig evigt lik" (för att tala med Claes Lindskog) och att om resultatet av hennes handlingssätt i stort sett gäller detsamma. Man tar med ena handen och bygger upp; man stjäl med den andra och river ner. Här talas, om utveckling. Vore det inte mera riktigt och klädsamt att tala om förändring ? Ty var kan i mänsklighetens historia hittills inregistreras något som är värt namnet utveckling? Vi får söka trösta oss med, att för skapelsens Herre tusen år är såsom en dag och att mänskligheten följaktligen har tiden framför sig !

Förödd är Hornborgasjön, fåglarnas paradis, den sammanhållande länken i en mäktig natur och kultur, den senare dokumenterad i stenåldersgravar och hällekistor, domareringar och runstenar, i Varnhems och Gudhems kloster, en mängd nu raserade små medeltidskyrkor, kungaborgar, herresäten, och gårdar; sänkt är svanornas Rösjön. De majestätiskt nakna berg som gav denna västgötabygd dess enastående skönhetsvärde har förändrats genom en skogsplantering, som gjort landskapsbilden I enahanda med så många andra av samma struktur. Pris Eugen, det forna landskapets förhärligare i färg. var förtvivlad över denna ödeläggelse, tillkommen för ekonomisk vinning. Spolierad är Mössebergs fina, traditionsrika vattenkuranstalt likhet med den vid Hjo. I Falköping har den mäktiga S:t Olofskyrkan fått sitt kor förvanskat genom omöjliga nutidsmålningar, dess gamla idylliska kyrkogård är skövlad på träd och buskar och äldre gravstenar har raserats och släpats i en hög. Förstört är biskoparnas Brunsbo och skadad Skara fina botaniska trädgård. Den traditionsrika bebyggelsen på landet har "funktionaliserats", de moderna vägarna har gjort det gammaldags vägnätet till en orimlighet, byar, gårdar och kyrkor ligger nu meningslöst placerade till förmån för de asfalterade vägarna, skinnknuttarnas och dödsbilisternas eldoradon. Hastighet och pengar är dagens lösen. Det gamla är förgånget och allt är vordet nytt. Men människan förblir sig evigt lik i begär efter pengar och makt, efter bekvämlighet och jordiska förmåner.

Men i dess förödelses fotspår växer alltjämt blyga blommor, och över deras vandalism svävar allt fortfarande rymdens fåglar. Det är en vederkvickelse att tänka, att jorden skall bära blomster och rymden fågelvingar och fågelsång, sedan det släkte, som i bibeln stämplats som ont och horiskt, upphört att föröda dess yta - samma bibel som nuets barn mer och mer söker kringgå eller negligera men vilken sagt och säger: ett är dig nödvändigt: gå bort och sälj allt det du äger och fräls din själ. 

Att rädda Hornborgasjön har för tusentals människor, älskare av natur och kultur, något av samma innebörd som att frälsa sin själ. De flesta trodde väl att dess öde en gång för alla var beseglat i och med att den sista sjösänkningen fullbordats. Att hela Hornborgasjöns problem åter blivit aktuellt beror på en sakkunnig inlaga i Svenska Naturskyddsföreningens årsbok 1953 av den fine fågelkännare, författaren till boken om Krankesjön, P. 0. Swanberg. Den heter "Vad händer med Hornborgasjön" och har väckt ett ofantligt uppseende i alla läger genom att där framhålles alla de felaktigheter, den uraktlåtenhet, som av vissa parter begåtts vid sjöns sänkning. På grund av misstag kallades bl.a. ej innehavarna av kvarnar och kraftstationer vid Hornborgasjöns utlopp till sjösänkningsbolaget. Domen om sjöns sänkning vann laga kraft utan dessas hörande, och nu såg de sina intressen hotade. Lantbrukets och industrins män stod i harnesk mot varandra, och i den mångåriga hetsiga striden blandade sig så naturvänner landet runt. År 1933 kom ett domslut som bestämde om hur sjöns vatten genom kanaler skulle regleras, så att en del av dess yta skulle kunna bevaras och vattenverksägarnas intressen ej skadas.

Uddagårdskanalen utanför Ytterbergs Udde 1954 Foto Holger Johansson taget från mudderverket.

Swanberg visar nu i sin skrift att bestämmelserna ej följts. Vattenverksägarna fullgjorde av domen vad som passade dem; övrigt nonchalerades med påföljd att sjön föröddes. Swanberg framhåller, att det hela för övrigt var onödigt. Mot en vinst av cirka 16 000 kr. per år genom ökad avkastning från åkerjorden, stod en förlust på ca 150 000 kr. per år i utgifter, räntor, förlorad inkomst på fiske och jakt m. m. Härtill kom att ett stycke oersättlig svensk natur skövlats. Carl Fries har i en stockholmstidning på följande sätt skildrat vad som ägt rum med Hornborgasjön "Det är ett ohyggligt faktum att hela tjugosex kvadratkilometer av vårt ärvda land lagts på detta vis genom det mästerprov i okunnighet och ovetenhet om de enklaste naturförhållanden som bär namnet Hornborgasjöns sänkning. De raserade kyrkorna, de öde gårdarna, bygden som en gång slöt sig vackert och - rikt omkring givmilda sjömarker, men nu vänder sitt ansikte från en fördärvad sjö - allt detta illustrerar i en tragiskt tillspetsad form den metamorfos inom svensk lanthushållning som just har skett. En fornsvensk enhet av bygd och natur har slitits sönder, och det är långt igen tills läkedomen når fullbordan i en ny bygdebild."

P. 0. Swanberg hoppas och, kräver för att detta dock en gång skall kunna ske, att en omprövning i Hornborgafrågan snarast vidtages, där alla parter får föra talan och alla detaljer i det förgångna och möjligheter för framtiden prövas, att en ny dom får återställa laglig ordning kring sjön, att naturskyddets intressen tillgodoses, och ett minivattenstånd gör att fågel och fisk återkommer till sjön. Kan detta ordnas - och det råder nog knappast något tvivel om att så kommer att ske - skrives ett nytt kapitel i Hornborgasjöns historia, ett vackert sådant, som skall fylla åskådaren och forskaren med tjusning och skönhet, "en hymn som stiger mot skyn, klar och stolt som falkens skri när den en gång svingade sig över dess mäktiga vatten hän mot bergen".

Vilken lättnad glädje skulle icke för alla parter en god lösning betyda! Det är lätt att vara efterklok, att nu påpeka misstag och felaktigheter och påvisa hur mycket som blivit oriktigt behandlat ur ekonomisk och annan synpunkt. Där jag sitter denna valborgsmässoafton högst uppe på Mössebergs norra ända, där koltrasten, som häruppe är en skygg och sällsynt fågel, slår några drillar, och vårkölden sveper mig, och jag tänker på alla strider kring denna sjö, hör jag inom mig Strindbergs ord: Det är synd om människorna! - Det är förvisso också sant när det gäller Hornborgasjön. De ville nog inte så illa - men det blev så illa.

Sjön som inte vill Dö

SvD 1954-05-04 Harald Schiller 

Här låg en sjö (en klassisk bild från Ore Nabb i slutet av 1800 talet K A Andersson Skultorp)

I dagarna pågår en häftig debatt om Hornborgasjöns framtida öde. Starka krafter gör gällande att den sänkta sjön, i varje fall till en del, bör återställas. Dess historia i nutiden är föremål för dagens kulturartikel.

skrev Schiller. Du kan med fördel läsa hans bok Kring Hornborgasjön.