Vad händer med Hornborgasjön?

Av P 0 Swanberg

Artikeln som publicerades i Svenska Naturskyddsföreningens Årsbok 1953 och som tillsändes alla markägarna blev startskottet för Per Olofs aktiva arbete.

Långt före naturskyddets tid var Hornborgasjön känd som vår rikaste fågelsjö, en stor naturtillgång, bl.a. berömd för sin mycket givande andjakt. Detta i samband med starka krafters mer än halvsekellånga strävan att avleda sjöns vatten har sedan ett par årtionden gjort Hornborgasjöns bevarande till en av vårt lands största naturskyddsfrågor. Det är mer än så, det är i själva verket ett fullkomligt unikt naturskyddsärende. Sjösänkningsföreningens häpnadsväckande förehavanden ha under de senaste åren givit affären en starkt dramatisk prägel.

Tyvärr motsvaras inte alltid svenska folkets rätt att veta, vad som tilldrar sig, av praktisk möjlighet att verkligen sätta sig in i hur man arbetar med att tillvarataga dess intressen eller hur dessa försummas. Hornborga - affären är så komplicerad och vidlyftig, att endast ett litet fåtal personer, som själva haft att arbeta med den, känna till vad som verkligen skett eller sker i vad som syntes ske eller synes ske.

För att i någon män kompensera denna brist och belysa den aktuella problemställningen har föreliggande uppsats kommit till. I avsikt att i görligaste mån tillgodose kraven på objektivitet och vederhäftighet och undvika missförstånd ha kopior av konceptet sänts till Kungl. Kammarkollegium, Västerbygdens vattendomstol, opartisk teknisk expertis samt till ordf. i Skaraborgs läns Naturskyddsförening. Samtliga de tillfrågade tackas här för att de beredvilligt och snabbt läst manuskriptet och lämnat sina kommentarer, vilka på åtskilliga punkter ökat uppsatsens värde. Ett tack riktas också till lantbruksingenjörskontoret, som på begäran lämnat en del tekniska upplysningar.

Den mycket översiktliga redogörelse för de senaste årtiondenas händelseutveckling, som nedan följer, må börjas med en känd vattenbyggares uttalande: "Ett av de största sänkningsföretag, som genomförts i vårt land, är sänkningen av Hornborgasjön i Västergötland. Denna sjö var en gång Sveriges fågelrikaste sjö, nu företer den under större delen av året bilden av ett oframkomligt och ogenomträngligt, obrukbart träsk."

Sjösänkningen felkalkylerad

Ett beklämmande drag, som ständigt kastar sin skugga över denna sjösänkning, är den tekniska valhänthet, med vilken den bedrivits. "Hornborgasorgespelet", som det kallats i Statens Offentliga Utredningar 1935: 26 (s.30), är riksbekant för en hart när otrolig rad felkalkyler (Skaraborgs läns Naturskyddsförening i skrivelse till K. Kammarkollegium, 31.3. 1951). I föreläsningarna på Tekniska Högskolan har en detaljerad redogörelse för Hornborgasjöns sänkning givits ett betydande utrymme och detta för "att utgöra en varning för de blivande lantbruksingenjörerna att ge sig ut på äventyrligheter".

Efter den stora sjösänkningen på 1870 - talet började man strax före sekelskiftet planera att ytterligare sänka sjön för att skydda vunna jordar. Vad som därpå följde och utgör förhistorien till nuvarande skede, har av den tekniska sakkunskapen sammanfattats på följande sätt: "Enär den statens lantbruksingenjör, som handlade förrättningen, i sitt syneutlåtande 1902 av okunnighet påstod, att sjösänkningen snarare skulle vara till fördel än till nackdel för i Flian befintliga kvarnar och kraftstationer, kallades dessa verksägare icke till syneförrättningen. Sänkningsförslaget vann därför laga kraft utan att verksägarna fingo kännedom därom. En dag 1910 märkte verksägarna, att Flian sinade. När de reste upp till sjön för att söka finna ut orsaken, funno de, att utloppet var förbyggt med en fångdamm och att arbeten pågingo med upptagande av en sänkningskanal. Detta blev upptakten till mångåriga och dyrbara processer mellan verksägare och strandägare. Dessa processer förete en bedrövlig men lärorik bild av sanningens svåra kamp mot nyinvesterat kapital. Även den rättsliga behandlingen lämnade i vissa instanser mycket övrigt att önska."

Detta var alltså ett den tekniska sakkunskapens omdöme om företaget, helt oavsett naturskyddssynpunkter ! (Mer att läsa i Rudolf Söderbergs bok: Hornborgasjöns öden som fågelsjö) När dessa tagas med, blir denna bil av "sanningens svåra kamp mot nyinvesterat kapital" än tydligare och mer påträngande.

Sjösänkningar ha ovanan att bereda sina tillskyndare obehagliga överraskningar. Hornborgasjön torde i det avseendet inneha rekord. Man behöver blott erinra sig det i riksdagens jordbruksutskotts utlåtande nr 99 (1933) påpekade förhållandet, att sänkningsföreningen per den 31 dec. 1932 redovisade sina utgifter till kr. 1.283.176:-, medan båtnaden enligt länsstyrelsens beräkning år 1927 uppgick till allenast 275.000:-. Med andra ord i relation till sänkningsföreningens kostnad blev den verkliga båtnaden blott c:a en åttondel av den av synemännen 1902 beräknade!

Observera, att detta gällde det ekonomiska resultatet för sänkningsföreningen själv. Den verkliga kostnaden blev långt större, ty vid kostnadsberäkningen tog man ej med förstörelsen av jakten, vilken varit av ekonomisk betydelse för kringboende, ej heller tog min hänsyn till förlusten för de familjer, vilka tidigare haft sin försörjning av fisket i sjön, eller förlusten av husbehovsfiske för många andra familjer. Ej heller var miljonoffer av naturvärden medräknade.

Det allmännas offer

Men hur klarade sänkningsföreningen detta kostsamma experiment? Jo, tack vare en välmenande riksdag fick skattebetalarna hjälpa till: År 1933 lämnade man bidrag av allmänna medel med 675.000 kr. Tidigare hade 1930 års riksdag beviljat bidrag från statens avdikningsanslag å 350.00 kr. och 1931 års riksdag ett räntefritt lån å 50.000 kr. Bidrag av allmänna medel utgingo alltså med 1.075.000 kr. i 1930 - 33 års penningvärde. Detta var dock endast en del av det allmännas offer, eftersom förlusten av väldiga naturvärden m.m. tillkommer och anslag även lämnats 30 år tidigare.

Syftet med sjösänkningen

Sådant var alltså läget strax före vattendomstolens två domar av 1933, vilka - enligt upprepade försäkringar av sänkningsföreningens ordförande i press och radio - kommit till för arbeten, som ej syftade till vinnande av ny mark utan voro avsedda som skydd mot vattenskador på redan odlad mark. Vattendomstolen fastslog den 8 juni 1928, att sjösänkningen endast var till för att skydda åker som vunnits vid sjösänkningen på 1870 - talet.

Förlikningen 1933

Som en följd av verksägarnas ingripande för att skydda deras rättigheter hade efter många år av processer följt Kungl. Maj:ts dom i dec. 1920, vari, liksom tidigare i häradsrätten och hovrätten, förklarats, att synemännens utlåtande vore utan all verkan mot verksägarna. Det fortsatta processandet ledde småningom till att Kungl. Maj:t tillsatte en förlikningskommission på tre personer, och denna åstadkom en förlikning mellan de två dittills aktiva parterna, vilken låg till grund för domstolsbehandlingen 1933. Emellertid hade under tiden även det allmänna, representerat av Kungl. Kammarkollegium, anmält sig som part i målet, och innebörden av detta må framgå av följande ord av kammarkollegiet, vilket i skrivelse till vattendomstolen den 30 januari 1933 bl.a. sade, att beträffande "Kungl. Maj:ts dom den 22 februari 1932, vill ämbetet erinra om att denna dom gäller allenast förhållandet mellan jordägarna och vattenverksägarna samt således icke är på något sätt bindande för det allmänna. Sjösänkningsföretaget kan därför, enligt ämbetets mening, icke anses berättigat att utföra dessa arbeten med mindre än att det visas, att hinder från det allmännas sida icke möter mot desamma."

Naturskyddssynpunkter i dom 1933

Ett avsnitt av årsberättelsen för 1952 från Skaraborgs läns Naturskyddsförening må här citeras:

- I den mycket långvariga tvisten angående sänkningen av Hornborgasjön fick naturskyddssynpunkterna tillfälle att göra sig gällande först under 1933. K. Kammarkollegium bevakade då det allmännas intressen och yttrade i skrivelse till Västerbygdens Vattendomstol, att "Hornborgasjön har sedan gammalt på grund av enastående rikt fågelliv ansetts utgöra ett märkligt naturminnesmärke".

- I själva verket "överstiger dess ålder med mer än tusen är alla fågelsjöars i södra och mellersta Sverige" och det är "den enda stora fågelsjön i västra Sverige, den mest egenartat och fulländat utbildade i sitt slag i hela västra Europa" (Rudolf Söderberg i "Natur i Västergötland", 1951). Det står därmed klart, att bevarandet av denna silurslättsjös karaktär av fågelsjö är en nationell angelägenhet av största vikt, i själva verket ett av vårt lands viktigaste naturskyddsärenden.

I dom den 11 maj 1933 meddelade vattendomstolen följande:

"…anser vattendomstolen det vara av vikt, att en klar vattenspegel såvitt möjligt bevaras i sjöns norra del". Vidare meddelade domstolen tillstånd för sökanden att upptaga de s.k. Härlingstorp - och Uddagårdsbäckkanalerna" allt i enlighet med följande villkor och närmare bestämmelser ... Till förhindrande av att vatten från den blivande sjön avrinner genom kanalerna skola dessa å de ställen, där markhöjden understiger +5,00 meter (jfr. fig. 1), förses med vall mot sjösidan med krönet å nämnda höjd ... Det åligger sökanden att utföra och för framtiden underhålla nämnda vallar i ett med hänsyn till deras ändamål betryggande skick". Med "den blivande sjön" avsåg vattendomstolen den nordöstra, mellan kanalerna belägna delen av sjön, vilken enligt domstolen skulle invallas med ovannämnda vall. Denna skulle ges den sträckning bifogade kartskiss (fig. 2) utvisar. "Under förutsättning att vallar anordnas utmed kanalerna på sätt ... föreskrives, måste enligt vattendomstolens mening det vatten, som kommer att tillföras sjön, anses tillräckligt att trygga tillvaron av ett vattenmagasin av sådan storlek, att företaget icke kan förväntas medföra någon nämnvärd inverkan på betingelserna för fågellivet", sade domstolen vidare.

Fig. 1.

Kartskiss över Hornborgasjön med nivåkurvor för bottnen, belysande innebörden av de olika sifferbeteckningarna. Kurvan 4,20 inramar den s. k. Storeklaren, som nu utgör huvuddelen av den återstående öppna sjöytan. Siffrorna ange alltså ej vattendjupet direkt utan den nivå, på vilken bottnen ligger. - Anm.: kartans nivåsiffror torde ej helt stämma med nuvarande siffror. En betydande ingenväxning har skett över hela sjön, med undantag av Storeklaren, särskilt under de senaste tjugo åren. Härlingstorpskanalen har fått en annan sträckning än den, kartritaren preliminärt angav, jfr fig. 2.

Att "den blivande sjön" aldrig kom till stånd och att fågellivet på det mest markanta sätt försämrats, är allmänt känt. Blott ett enda exempel må här nämnas: tidigare rastade varje vår tusentals sångsvanar i Hornborgasjön och lockade hundratals människor till vandringar utmed sjöns östsida. Denna företeelse tycks nu vara ett minne blott, sedan sångsvanarna på grund av den under de senaste åren allt snabbare fortskridande försämringen av sjön från och med 1949 praktiskt taget övergivit Hornborgasjön. I skrivelse till Kammarkollegium yttrade Skaraborgs läns Naturskyddsförening 1949: "Ingen naturkunnig, som haft tillfälle att väl studera Hornborgasjön vid början av 1930 - talet och nu ingående studerar dess tillstånd, kan undgå att få intrycket, att sjön som fågelsjö eller fågelträsk eller över huvud taget som prov på värdefull svensk naturtyp nu står inför sin totala förstörelse, om icke åtgärder omedelbart vidtagas".

Detta tillstånd har vållats av ett orsakskomplex, i vilket följande primära faktorer höra till de viktigaste:

1. Den av domstolen föreskrivna invallningen, vilken skulle varit "fullbordad före utgången av år 1937", har icke utförts.
2. Från sjöns djupaste parti har en avloppskanal lett rakt ned i Flian. Denna, den s.k. Blindkanalen, har tillkommit utan vattendomstolens hörande, enligt uppgift året före domen 1933, och skulle enligt denna dom vid sin mynning ha igensatts med den ovan nämnda vallen.
3. De kanaler, som leda genom den forna sjöns botten, ha under senare år givits betydligt vidgade dimensioner jämfört med dem, vattendomstolen i maj 1933 beräknade och avsåg. Detta medför, att vattnet nu i snabbare takt än förr kanalvägen strömmar tvärs igenom sjöområdet, mestadels utan att nå över kanalbrädden.

Den beryktade invallningen skulle varit klar före utgången av 1937, och det längsta anstånd, som vattendomstolen teoretiskt kunnat medgiva, om anstånd över huvud taget hade begärts, skulle varit tio år.

Eftersom vallarnas färdigställande utgjorde ett villkor för tillståndet att gräva kanalerna, har detta tillstånd förfallit (vilket mera utförligt skall visas längre ned i denna uppsats). Följaktligen är det ofrånkomligt, att en ny dom måste återställa laglig ordning i Hornborgasjön.

Därmed blir man också nödsakad ta ställning till "den beryktade invallningen" - skall statens representant låta nåd gå före rätt och nöja sig med att kräva en förnyelse av bestämmelserna enligt domstolens idé 1933? Man behöver icke tveka om svaret.

Ty den dom i maj 1933, som lanserade domstolens invallningsprojekt på torde i mer än ett avseende vara unik, ej minst i fråga om anhopningen av elementära brister. Dessa, inrymda i de bägge domarna 1933, ha i korthet påpekats i länets naturskyddsförenings skrivelse till K. Kammarkollegium den 31 mars 1951 och skola här återgivas med vissa kommentarer:

1. Bestämmelser för skapande av ett vattenmagasin i det allmännas intresse utfärdades utan att man förvissade sig om en kontinuerlig och tillräcklig årlig vattentillförsel till detta, Enligt uppgift av den person, som säger sig ha givit domstolen idén till invallningen, skall förslaget ha fötts som ett hugskott under själva förhandlingarna den 24 april 1933. Och enligt domstolens egna ord "höll vattendomstolen under aftonen och påföljande dag överläggning till dom i målet". Intet tyder på att man undersökte, om hugskottet var realiserbart eller om det eventuellt var något helt "i det blå". (Denna slutsats baserad på förfrågan hos kommissionären vid vattendomstolen.) I själva verket visade en utredning, som Statens Meteorologisk - Hydrografiska anstalt senare på Svenska Naturskyddsföreningens begäran gjorde, att domstolens "blivande sjö" även om den vid maj månads ingång vore vattenfylld, under maj - augusti skulle reduceras till c:a 1/10 av sin yta!
2. Riktiga kalkyler, visande att vallarna i verkligheten kunde byggas av sänkningsföreningen, gjordes ej. Detta trots att sänkningsföretaget enligt domstolens protokoll förklarat, att "det vore företagets mening att upplägga muddermassorna å östra sidan om kanalen, men… vore det omöjligt för företaget att åtaga sig underhållsskyldighet beträffande den vall, som sålunda, bildades." (!)
3. Hela vallkrönet fastställdes till nivån +5,0. Vid denna nivå skulle, enligt domens ord, "vatten vid flod" komma "att strömma över kanalbräddarna och söka sig ned i sjön". Detta förutsätter självklart ett erosionsskyddat vallkrön, vilket alltså skulle få en teoretisk sträckning av bortåt 9000 meter. En fantastisk lösning, vilken för all framtid torde komma att förbli unik för svensk vattenrättshistoria.
4. Föreskrifter angående vallarnas konstruktion försummades, vilket haft ödesdigra följder. Man möter visserligen en och annan person, som med vördnad för paragrafer och pappersbestämmelser förväxla dessa med verkligheten och yttra t.ex.: "Ja, det kan väl hända, att vallarna, om de komma till stånd, kunna genombrytas på en del ställen ibland, men sänkningsföreningen är ju skyldig reparera sådana skador". Javisst, sådant låter sig sägas och låter rätt bra. Men envar med sinne för realiteter måste konstatera, att en så sorglös inställning nu vore liktydig med att på strutsmanér sticka huvudet i busken. Ty ett företag, som ännu 20 år efter domen och 16 år efter respittidens utgång ej fullföljt av domstolen föreskrivna arbeten och ej rönt någon påföljd för denna underlåtenhet att fullgöra förpliktelserna gentemot det allmänna, kan ej gärna skänkas ett sådant förtroende, att man skulle kunna lita på att det kommer att omgående reparera eventuella erosions - eller andra skador å vallarna, innan dessa skador fått katastrofala följder.
   Svenska staten har ännu inget organ, som är rustat med personal eller medel för en ständig, fortlöpande kontroll. Länets naturskyddsförening är en frivillig sammanslutning av offervilliga personer, som betala sin medlemsavgift huvudsakligen av ideella skäl, dess statsbidrag ha varit ytterst små i förhållande till behovet, den har visserligen från och med i år rätt att genom Svenska Naturskyddsföreningen överklaga myndighets beslut, men den har i rättsligt hänseende ingen talan i sjösänkningsmål och den torde sålunda av flera skäl betacka sig för polisiära uppgifter av angivet slag. Föreningens egentliga uppgift är att genom upplysning och initiativ åstadkomma naturskydd på frivillighetens väg.
5. Sänkningsföretaget gavs rätt till sådana ändringar i de olika kanalerna bottenbredd och släntlutning, "vilka icke menligt inverka på kanalernas vattenförande förmåga". Därmed gavs företaget rätt att gräva kanalerna på sådant sätt, att invallningen bleve fullkomligt meningslös genom att vatten från kanalerna aldrig eller blott i abnorma fall skulle kunna intränga i de för det allmännas räkning planerade vattenmagasinet! En rätt som föreningen också utnyttjat.
6. I vattenverksägarnas intresse hade man gått in för att högvattenmängden vid sjöns avlopp icke skulle få överskrida 20 m³ /sek. För detta ändamål föreskrev domstolen att sänkningsföreningen skulle ordna en viss dammbyggnad vid Trestena bro och att denna skulle träda i funktion, om vattenytan steg till nivån +6,0 eller i närheten därav.
   Sedan uppsatsen gått i tryck, ha uppgifter framkommit, som visa, att under högvattenperioden 1951 vattenståndet i sjön nådde betydligt över nivån + 6,0. Flians vattenföring vid Svansvik var 20-26 m³/s under 29 dagar, vilket innebär, att den teoretiskt beräknas ha varit över 20 m³/s under minst 23 dagar vid Flians utlopp ur sjön. Dessa uppgifter motsäga icke den beräkning, som skattat vattenståndet i sjön till + 6,0 vid en vattenföring av 20 m³/s ehuru kontinuerliga exakta avläsningar av sjöns vattenstånd för ifrågavarande period tyvärr icke äro tillgängliga. Trots domens föreskrift, att dämning skulle ske till förhindrande av större avrinning än 20 m³/S, skedde ingen sådan dämning till fallägarnas skydd. Detta visar, att den allmänna slutsatsen under "f)" dock kommer mycket nära den från högskolan citerade. Slutsatsen blir nämligen denna: det inträffade visar, att domens bestämmelse till skydd mot extrema högvattenflöden i verkligheten hittills ej länt till det åsyftade resultatet. För detta skall här icke domstolen lastas -ansvaret ligger givetvis på annat håll - men det visar, att helt nya bestämmelser måste skapas.

Bestämmelsen har kommenterats på följande sätt: "Den största högvattenmängd, som iakttagits, är 30 m³/sek (1920). Sjöns vattenstånd var då 5,68. Domstolens uppskattning av det mot 20 m³/s svarande vattenstånd + 6,0 är sålunda felaktig ... Därmed har också 'dammens' värde i realiteten reducerats till noll."

Som kort sammanfattning kan man om domen i maj 1933 och den till denna anslutna domen i september 1933 säga, att det fanns tre parter i målet, en sökande och två andra, låt oss kalla dem oförvållande parter. Domarna gingo ut på att i mycket hög grad tillgodose den sökandes intressen. Man bemödade sig med all rätt att laga så att den ena oförvållande parten skulle hållas skadeslös. Men med en sorglös papperskonstruktion som formellt skydd gjorde man den tredje parten, det allmänna, praktiskt taget rättslös. Trots vattenlagens föreskrift i kap. 2, § 12: "Ej må så byggas i vatten, att allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas."

Hur skall man nu förklara detta för en domstol i ett nutida västerländskt kultursamhälle häpnadsväckande utslag? Vilken roll okunnighet och sorglöshet spelat, skall här ej vidare beröras. Men den stora, avgörande, praktiska svårigheten, som vattendomstolen ej lyckats övervinna, har otvivelaktigt varit den, att naturvärden hittills icke räknats i penningar och att vår lagstiftning försummat att sätta de medel i händerna på vattendomstolen, vilka skulle kompenserat oförmågan att väga icke penningtaxerade kultur - och naturvärden mot andra parters rent pekuniära intressen. Alltså, bristen på penningtaxering har för domstolen tydligen gjort Hornborgasjöns naturvärden till något obestämbart, som visserligen ej helt saknade värde, men som man ej sett sig i stånd att väga mot den sökandes privata, pekuniära intressen.

Principiella konsekvenser av dom 1933

Vi måste i vårt samhälles organisation och lagstiftning skyndsamt draga konsekvenserna av detta. Vi ha icke råd att värdera våra förnämsta konstverk, särskilt inte dem, som äro tillgängliga för allmänheten, blott efter vad duk och oljefärg kan kosta. Vi värdera inte våra fornminnen efter råmaterialvärde. Vi ha heller inte råd att värdera våra bästa maskiner blott efter skrotvärde. Lika litet ha vi råd att - såsom hittills ofta skett - värdera våra märkligaste naturtillgångar blott efter råvaru- eller skrotvärde.

I väntan på en bättre lagstiftning kunna vi förslagsvis till en början ordna penningvärdering av naturvärden, vilkas öden stå på spel som en följd av materiella krafters strävanden. En sådan värdering bör givetvis ske genom enbart fackmän i naturvetenskap och naturskydd och sådana bestämmelser böra fastställas, att värderingen blir bindande vid juridisk behandling av det berörda ärendet. Det är f.ö. hög tid att även en värdering av jakt och fiske blir obligatorisk vid rättslig behandling av ärenden, vilkas avgöranden kunna tänkas påverka dessa faktorer.

Överslag beträffande Hornborgasjöns naturvärden

För att återgå till Hornborgasjön, vars öde alltjämt står på spel men bör avgöras med det snaraste, vad kan dess naturvärde skattas till?

Man bör vid en sådan fråga först betänka, att de värden hos märkligare naturområden, vilka motivera skydd, äro av flera olika slag: a) naturens aktuella värde för den stora allmänheten, b) dess värde för forskningen i allmänhet, för såväl grund- som målforskning, och c) områdets värde som ett för vår kultur - och naturhistoria och för våra efterkommande värdefullt prov på sällsynt eller försvinnande natur. Vilken betydelse bevarandet av sådana naturområden kan ha för även den framtida materiella utvecklingen ha vi ingen aning om. Detta är också ett memento!

Det är inte meningen att här föregripa en ingående och allsidig utredning i detta hänseende. Men vi ha under den nyss gångna våren upplevt något, som givit en fingervisning om en del av naturvärdena. Ett av dess är det s.k. transkådespelet, som, sedan det blivit allmänt känt, lockat allt fler och flera människor till sjöns omgivningar. Den 12 april 1953 infunno sig c:a 7000 bilar och bussar till området mellan Dagsnäs och St. Bjurum, c:a 850 av dessa betalade en krona för att delta i "konvojerna", söndagen därpå deltog c:a 1100 bilar i "konvojerna". Lågt räknat besöktes transkådespelet av c:a 20.000 bilar och bussar, av vilka c:a 3000 betalade sin enkrona för deltagande i konvoj. Räknar man med att 2000 av dessa bilar hade nära till Dagsnäs, det vill säga en resa på i genomsnitt 40 km tur o. retur, 4000 hade 60 km 8000 hade i genomsnitt 100 km, 5000 hade 200, och 1000 hade i medeltal 400 km, så får man en summa på 1.320.000 km för dem, som rest för tranornas skull till Hornborgasjön. Detta betyder, att man, enligt vanlig beräkningsgrunder, nedlagt c:a 1/2 miljon kronor enbart i resekostnader för detta ändamål. Om man nu för att vara ytterst försiktig och mån om att hellre ta till för lågt än överdriva räknar med, att samtliga de besökande som resekostnad endast räknade de tillfälliga utläggen för resan, och beräknar man dessa till blott en krona per mil, kommer man till en summa av 132.000 kr. Lägger man därtill 3000 kr för deltagandet i konvojerna, få man 135.000 kr.

Detta var alltså en del av årets utdelning på tranfronten vid Hornborgasjön, motsvarande ett kapitalvärde av lägst 4,5 millioner kronor! Alltså värdet för den stora allmänheten av enbart den fågeln. Därtill komma de många tusen kronor, som tidningar och filmproducenter under senare år lagt på detta naturskådespel, men dessa belopp lämna vi för enkelhetens skull åsido i denna uppsats.

Ej heller skola vi gå in på förlusten av Hornborgasjön som landets förnämsta samlingsplats för flyttande sångsvan. Blott den förhoppningen må uttalas, att tranorna ej, såsom sångsvanarna för 4 - 5 år sedan, skola tröttna på nuvarande förhållanden.

Emellertid äro tranor och svanar blott mindre delar av de naturvärden, som höra sjön till. Av det sagda kan man dra slutsatsen, att Hornborgasjöns bevarande för svenska folket, allmänhet och forskning, representerar värden av sammanlagt tiotals miljoner kronor.

Dessa siffror äro ej på något sätt förvånande, då man jämför med vilka summor vi lägga ned på konstverk i våra museer, mer eller mindre banala planteringar och dammar i våra samhällen o.s.v. Kan ett litet mänskligt konstverk på ¼ m² vara värt ¾ miljon, vad vore då inte värdet av den återställda Hornborgasjön, sedd bl.a. från en halvmils sträckning av den öppna landsvägen på Billingens sluttning? Vår nya naturskyddslag med särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden har sannerligen inte tillkommit utan tungt vägande skäl.

Förfallet efter 1933 års domar

Att domen i april 1933 var verklighetsfrämmande, påpekades snart av representanter för naturvetenskap och naturskydd, främst av dr Rudolf Söderberg. Detta skedde bl.a. i samband med sänkningsföreningens upprepade försök att få naturskyddsföreningen att sanktionera ett slopande av vallarna.

Det allmänna hade emellertid inget organ, som överklagade domen eller övervakade förhållandena, och naturskyddsföreningarna, som icke kunde uppträda som part i målet, voro icke hågade att kalla på polis, då det efter respittidens utgång visat sig, att sänkningsföreningen uraktlåtit att fullgöra de ålagda förpliktelserna gentemot det allmänna.

Hornborgasjön "har prisgivits åt förintelsen", summerade Rudolf Söderberg sin och mångas uppfattning (Natur i Västergötland, 1951).

Domen 1952 och dess förberedelser

Mot sin egen vilja blev emellertid Skaraborgs läns Naturskyddsförening så småningom indragen i affären på ett sätt, som medförde, att man icke kunde draga sig undan utan att löpa risken att bli ställd till ansvar för medverkan till att dölja lagstridiga förhållanden. Om detta säger föreningens årsberättelse 1952 följande:

Den 30 juli 1948 kallade emellertid sänkningsföreningens ordförande en av naturskyddsföreningens styrelseledamöter till sammanträde i Skara följande dag. Detta följdes av sammanträden den 9 augusti och 16 september. I dessa deltogo vid ett eller flera tillfällen, utom sänkningsföreningens och Skaraborgs läns Naturskyddsförenings representanter, även representanter för Svenska Naturskyddsföreningen, länets jaktvårdsförening och Hornborgasjöns jaktvårdsförening samt lantbruksingenjören Sven Hallin. Däremot deltog icke någon representant för fallägarna.

Vid det första sammanträdet uppgav sänkningsföreningens ordförande (Bertil Ekberg) att blindkanalen skulle täppas igen "när mudderverket var klart med Härlingstorpskanalen", d.v.s. inom ett par månader. Diskussioner rörande övriga spörsmål ledde till att man vid det sista sammanträdet var överens om att sänkningsföreningen skulle hos vattendomstolen begära jämkning av bestämmelserna, innefattande dels en åtstrypning av Härlingstorpskanalen vid dess inträde i sjön, dels en ändrad dragning av vallarna. Det förstnämnda skulle tillföra det av domstolen planerade vattenmagasinet det överskottsvatten som fallägarna icke kunde göra anspråk på. Den ändrade vallsträckning syftade till att dels i invallningen innehålla det för fallägarna praktiskt oväsentliga vattnet från Uddagårdsbäcken, dels förenkla och förbilliga vallbyggnaden. Två alternativ till ändrad dragning av vallarna föreslogs. De åskådliggöras på bifogade skiss (fig. 2) av de streckade linjerna B och C.

Enär man (Bertil Ekberg) på visst håll energiskt sökt sprida föreställningen, att naturskyddsföreningen vore klandervärd emedan den tagit det, som man påstått, "uppseendeväckande", "ytterst egendomliga" steget att underrätta kammarkollegium om dessa sammanträdens resultat, bör här nämnas, att naturskyddet vid domstolen företrädes av kammarkollegiet och att den oundvikliga, logiska följden av sammanträdena var, att kammarkollegiet underrättades.
Trots detta var naturskyddsföreningen till den grad mån om att gå finkänsligt till väga, att man till en början avsiktligt underlät att underrätta kollegiet, avvaktande sänkningsföreningens egna åtgärder i den riktningen.

Enär ingenting vidare uträttades i saken från sänkningsföreningens sida, blev det nödvändigt för naturskyddsföreningen att, tio veckor efter det sista av ovannämnda sammanträden, i skrivelse till kammarkollegiet meddela resultatet av dessa sammanträden och de "ur rättslig synpunkt anmärkningsvärda förhållandena beträffande tillståndet i den sänkta Hornborgasjön", vilka låg till grund för de nämnda diskussionerna.

Kammarkollegiet tog sig genast an saken och genom dess försorg ha senare yttranden inhämtats från en rad myndigheter och sakkunniga organisationer liksom från sänkningsföretaget. Ämbetet fann liksom naturskyddsföreningen, att det vore mest tilltalande att undvika att direkt placera någon på de anklagades bänk. Man överlät därför åt sänkningsföreningen att själv taga steget att vända sig till vattendomstolen.

Då detta ännu efter ett och ett halvt år icke skett, tillställde kammarkollegiet sänkningsföretaget en skrivelse, som bland annat inrymmer följande uppmaning:

Kollegiet finner ärendet brådskande och anser, att framställning till vattendomstolen i ovan angivna avseenden bör kunna av Eder ingivas senast den 15 september 1950. Därest så ej sker, ser sig kollegiet nödsakat vidtaga de åtgärder gentemot sänkningsföreningen, vartill omständigheterna kunna föranleda" (daterat 9 juni 1950).

Sedan ärendet småningom nått vattendomstolen, infordrades ånyo yttranden från olika håll. Ur de mycket omfattande handlingarna må blott följande sammanfattande ord ur kammarkollegiets yttrande av den 15 mars 1951 anföras: "Bestämmelserna i vattendomstolens dom den 11 maj 1933 torde få anses som ett odelbart helt. Sänkningsföreningen kan icke ha haft rätt utföra vissa av de föreskrivna åtgärderna men underlåta andra. Nu har sänkningsföreningen väl utfört kanalerna, något som ju måste skada naturskyddsintressena, men däremot underlåtit utföra de i naturskyddets intresse föreskrivna vallarna. Vid sådana förhållanden torde företaget, sådant det utförts, vara olagligt och de bestämmelser, vattendomstolen träffat i sin dom, icke vara prejudicerande för de bestämmelser som nu böra träffas för tillvaratagande av sakägarnas olika intressen" och "... frågan om de åtgärder, som ur naturskyddssynpunkt må vara påkallade, synes böra förutsättningslöst ånyo prövas utifrån nu rådande förhållanden . ."

I naturskyddsföreningens utförliga yttranden ha bland annat följande huvudpunkter diskuterats eller framhållits:

A. Orsakerna till hänvändelsen till vattendomstolen:

1. Förstörelsen i sjön och vikten av motverkande åtgärder.
2. Olagligheten av väsentliga delar av arbetena i sjön.
3. Riksintresset att förhindra, att Hornborga - fallet skulle kunna bli till en form av prejudikat, enligt vilket den ena parten i ett sjösänkningsmål skulle kunna räkna med möjligheten att inte behöva vidtaga andra av i dom angivna åtgärder än dem, som skulle ligga i ifrågavarande parts eget intresse.

B. Tekniska möjligheter och andra förutsättningar:

4. Tekniska och hydrologiska aspekter på domstolens invallningsföreskrifter i domarna den 11 maj 1933 och den 11 september 1933.
5. Hornborgasjöns värde som naturskyddsobjekt.
6. Vad som fordras för bibehållandet av sjöns karaktär av fågelsjö. (I stort sett är minimikravet en återgång till K. Maj:ts dom 1932 - "Sedan domen 1933 satts ur kraft genom att dess villkor ej uppfyllts, synes man enligt vår mening ha att hålla sig till närmast föregående dom, som är resultatet av långvariga utredningar och domstolsbehandlingar och som säger sig tillgodose jämväl vattenverken och sänkningsintressenterna").
7. Önskvärdheten av att sjön bibehålles som reglerbart vattenmagasin till motverkande av sådana katastrofala flöden som t.ex. våren 1950. Då bortspolades järnvägsbron i Lidköping och även om man räknar denna som helt värdelös, uppgår ändå förlusterna för enbart staden och järnvägens anläggningar i staden till mellan en halv och en miljon kronor.
8. Rimligheten i kravet, att det allmänna såsom oförvållande part i målet borde ha samma självklara rätt som den andra oförvållande parten att icke åsamkas förluster.

Kungliga Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté har i en utförlig utredning bl.a. framlagt samma krav som naturskyddsföreningen och kammarkollegiet, "Sjösänkningsföreningen bör åläggas att omedelbart igenfylla den s.k. Blindkanalens utlopp i Hornborgaån. Denna åtgärd är ofrånkomlig, dels emedan kanalen ifråga står i direkt strid med domarna av år 1933, och dels emedan den starkt befrämjar igenväxningen under den tid underhandlingarna komma att pågå". Vidare har Kungliga Vetenskapsakademin krävt, att sjön skulle "tillförsäkras" ett vattenstånd av 1 meter eller mera.

Sedan Kammarkollegium ingivit sin slutpåminnelse till domstolen, återtog sänkningsföreningen ansökningarna om jämkning i målet, d.v.s. det som förberetts genom fyra års arbeten med utredningar och remissyttranden från olika håll. Man lät endast en ansökan om "tillstånd" att igenfylla blindkanalens mynning kvarstå.

Den 19 augusti 1952 sammanträdde Västerbygdens Vattendomstol Skara. Kammarkollegiet företräddes av förste byråsekreterare greve Arvid Wachtmeister. Naturskyddsföreningens representant erhöll en och en halv timme före förhandlingarna anmodan att deltaga. Det blev varken möjlighet att förbereda ärendet eller ens möjlighet att komma åt föreningens papper i denna fråga.

Dom meddelades den 17 oktober 1952. Dennas väsentliga punkter äro två och skola här citeras.

Den första lyder: "Vattendomstolen medgiver föreningen att helt avstänga blindkanalen vid dess utlopp i Hornborgakanalen". Domslutet fortsätter med att säga, att om avstängningen av blindkanalen ej är genomförd "inom ett år från det beslut om tillstånd till arbetet vunnit laga kraft", så har föreningen enl. 2 kap. 22 § vattenlagen icke ens rätt att utföra detta arbete, som man i 19 år före denna dom undandragit sig, och om vilket kammarkollegiet i sin slutpåminnelse sagt: 'Kollegiet har dels ... och dels yrkat att vattendomstolen genom särskild deldom måtte ålägga sänkningsföreningen att omedelbart igenfylla den s.k. blindkanalens utlopp. . .".

Förklaringen till detta utslag, som med tanke på den sakliga bakgrunden till domen synes förvånande för icke - jurister, är formell: sänkningsföreningen stod som formell sökande, och domstolen hade av formella skäl därmed att välja mellan att "tillåta" eller "icke tillåta". Med utslaget följer emellertid en annan konsekvens, som är mera betydelsefull. Vattendomstolen hade i maj 1933 som villkor för tillstånd att gräva vissa kanaler ålagt föreningen att lägga en vall på blindkanalmynningens plats. Då domstolen nu i stället medgivit föreningen att utföra det tidigare av samma domstol ålagda arbetet och därtill uttalat, att medgivandet förfaller, om arbetet ej utförts inom ett år, har därmed indirekt uttalats, att föreskrifterna i domen 1933 förfallit genom föreningens uraktlåtenhet att utföra arbetena inom föreskriven tid. Ty det vore givetvis en parodi, om man skulle låta en ny dom, föregången av 4 års omfattande förberedelser, gå ut på att tillåta något som vederbörande enligt gällande föreskrift skulle vara av samma domstol ålagd att utföra, (I domskälen till 1952 års dom står också: "att bland de i vattendomstolens dom den 11 maj 1933 föreskrivna villkoren för tillstånd till upptagande av där avsedda kanaler ingår uppförande av vall jämväl på norra sidan av Hornborgakanalen mellan Härlingstorpskanalen och Uddagårdskanalens utflöden i Hornborgakanalen och sålunda även på platsen för blindkanalens mynning i Hornborgakanalen".)

Så långt årsberättelsen.

I själva verket var det redan före domen självklart, att tillståndet förfallit. Jämför dels ovan kammarkollegiets yttrande av den 15 mars 1951, föregånget av uttalanden av samma innehåll, avgivna på flera andra håll, dels det förhållandet, att vattendomstolen över huvud taget. tog upp sänkningsföreningens ansökan till behandling såsom ett mål vid domstolen. Ty hade icke domstolen redan vid ansökningens ingång konstaterat, att av domstolen själv givna tillstånd och till dessa knutna skyldigheter förfallit, hade domstolen givetvis måst underrätta sökanden om att det, man sökte "tillstånd" till, alltjämt vore en skyldighet. Ärendet var av mycket brådskande natur, och vattendomstolen kan inte misstänkas ha föranstaltat om 1 ½ års allvarliga utredningar och yttranden från olika håll för något sådant som ett mål angående tillstånd till något som samma domstol tidigare ålagt sökanden som en skyldighet - såvida inte tillstånden och därmed skyldigheterna i den föregående domen förverkats.

Man kan också uttrycka saken så, att domstolsbehandlingen och domslutet givetvis icke kunna anses innebära, att den som är missnöjd med en domstols föreskrift skulle kunna komma ifrån denna blott genom att efter domen söka tillstånd att utföra det föreskrivna arbetet.

Skaraborgs läns Naturskyddsförening fortsätter i årsberättelsen:

Kammarkollegiet hade vid förhandlingar påpekat, att frågan om arbetet vid blindkanalens mynning ej rimligtvis borde behandlas oberoende av ett ställningstagande till invallningsfrågan i dess helhet. För den skull hemställde kollegiet, att sänkningsföreningen skulle åläggas inkomma med ansökan om prövning av de invallningen berörande kanal - och vallfrågorna. Domstolens svar på detta är domens andra väsentliga punkt: "... ogillas kammarkollegiets hemställan om föreläggande för föreningen att till vattendomstolen inkomma med ansökan i närmare angivna hänseenden".

Alla personer, tillhörande de mest skilda kretsar, vilka tagit del av detta domstolens yttrande, ha visat en oförställd häpnad över att vattendomstolen kunnat behandla ärendet fullkomligt oberörd av att sökanden under en lång följd av år struntat i samma domstols föreskrifter (i de hänseenden, dessa icke varit för sökanden direkt önskvärda).

Domstolens nyssnämnda uttalande får emellertid ses mot en rent formell bakgrund. Eftersom man inom sänkningsföreningen var knepig nog att först under några år efter kammarkollegiets ingripande uppehålla skenet av att invallningens vara eller icke vara skulle prövas men strax före domen tagit tillbaka allt utom ansökan om tillstånd till igenfyllande av blindkanalens mynning, hade domstolen varken skyldighet eller ens befogenhet att i detta ansökningsmål behandla något annat, trots att ansökningen blott gällde ett brottstycke av huvudarbetet och trots att målet och dess nära fyraåriga förberedelser de facto tillkommit på föranstaltande av kammarkollegiet för att få de invallningen berörande arbetena i deras helhet i Hornborgasjön lagligen prövade.

Domen den 17 oktober 1952 åskådliggör bl.a., att vår vattenlagstiftning uppenbarligen är mogen för revision - det är horribelt, att vattendomstolen skall se sig nödsakad att pyssla med ett mål blott inom den väl begränsade fålla, där en mer eller mindre skickligt uträknande sökande placerar det, att sökanden på sådant sätt, som nu skett, skall kunna utmanövrera motparten eller motparterna år efter år, så att de inte kunna få sina intressen prövade utan ett nytt ansökningsmål i samma huvudärende. Det borde vara ett samhällsintresse att vattenrättsmål måste behandlas allsidigt med hänsynstagande till vattenbyggnadsarbetets inverkan för både enskilda, bygden och landets kultur och natur. Om t.ex. ett sjösänkningsföretag berör såväl allmänna som enskilda intressen, borde det inte överlämnas åt tillfälliga omständigheter att avgöra, om och i vilka avseenden någon upptäcker och tar sig an det allmännas intressen. Som det nu är, anser man inom vattendomstolen, att denna blott har att skilja mellan parter som anmäla sig, ej att bedöma problemet ur andra synvinklar. Särskilt absurt förefaller det vara, att den som vägrat åtlyda vattendomstolens föreskrifter i ett visst ärende skall kunna få nya ansökningar i samma ärende omständligt behandlade utan att domstolen behöver ta hänsyn till att vederbörande förverkat de tidigare tillstånd, som ligga till grund för den nya ansökan, och utan att den kan ta hänsyn till att det allmännas representant i förberedelserna till målet påpekat de rättsliga missförhållandena och de stora skador, som sökanden åstadkommit genom att ej följa domstolens föreskrifter.

Fig. 2.

Det streckade området på denna skiss anger den 1933 föreskrivna invallningen. Bokstäverna B och C ange den 1948 föreslagna sträckningen av två andra invallningsalternativ

Driver man med vattendomstolen?

Naturskyddsföreningens årsberättelse fortsätter: "Denna dom följde på fyra års samlande av långa utredningar och yttranden från Kammarkollegium, länsstyrelse, lantbruksnämnd, lantbruksingenjör, vetenskapsakademien, Svenska Naturskyddsföreningen, Skaraborgs läns Naturskyddsförening, fallägarna och sjösänkningsföreningen, av vilka de flesta anmodats att yttra sig upprepade gånger.

Vid årets slut 1952 är Hornborgasjön i samma extremt avsänkta läge, som den varit sedan slutet av 1940 - talet. Den enda tillsvidare beständiga klara vattenytan vid sidan om kanalerna är den lilla s.k. Storeklaren. Vattnet i den 1948 vidgade Härlingstorpskanalen utsände även i sitt nedre lopp en betydande stank av kloakvatten, detta under nyårsaftonen. Av Uddagårdsbäckkanalen har efter domen 5 - 600 meter av dess nedre lopp nygrävts och slammet kastats upp på kanalens västsida, sedan de närmast kanalen växande Salix - bestånden fällts och stammarna lagts parallellt med kanalens längdriktning. (Ansökan om tillstånd till sådant arbete hade man tagit tillbaka före domstolsförhandlingarna i augusti 1952). Blindkanalens mynning är ännu vid årsskiftet 1952 - 53 icke tilltäppt."

Efter avkunnandet av domen 1952 upplade företaget alltså före årets utgång en bank på c:a 600 m utmed Uddagårdsbäckkanalen, samtidigt som man nygrävde denna. Ansåg man sig kunna göra dessa 600 m nu, varför begärde man då vattendomstolens medgivande till de c:a 15 m vall tvärs för blindkanalen, vilken vall föreskrevs i samma dom som vallen utmed Uddagårdsbäckkanalen? Man förstår dem, som efter att ha sett denna häpnadsväckande inkonsekvens och förspelet till domen gjort kommentaren: driver man med vattendomstolen? Inför vattendomstolen förklarade sänkningsföreningens ordförande två gånger den 19 augusti 1952, att invallningen vore praktiskt taget färdig. Då hade man ännu inte ens börjat upplägga slambanken utmed två kilometer Uddagårdskanal ! Anser man på ansvarigt håll i sänkningsföreningen, att vattendomstolen är en institution, som man utnyttjar som stöd i den mån man kan dirigera den i den riktning, man själv önskar, men som man f.ö. kan skratta åt?

Ny prövning av Hornborgasjöns öde

Läget är alltså detta: Hornborgasjön befinner sig sedan 1930 - talet i katastrofläge, förorsakat av arbeten, som sakna lagligt stöd, och sänkningsföretaget har t.v. undandragit sig vattendomstolens prövning av förhållandena. Nu tillkommer det motparten, det allmänna, att gå till aktion. Därmed måste en fullkomlig omprövning av sjöns öde ske.

Det är givetvis helt uteslutet att man skulle kunna slappt likgiltigt acceptera det nuvarande läget som utgångspunkt för bedömningen, rycka på axlarna och säga: "tja, nu är kanalerna klara, det har lagts ned väldiga pengar på dem, så vi kan väl inte fylla igen dem heller - det är därför inte mycket att göra, utan det får väl bli som det är". En sådan inställning skulle skapa ett prejudikat, som skulle bli en triumf för alla sådana sjösänkare, som önska gå fram självsvåldigt utan hänsyn till motparten eller motparterna.

Det förefaller stå över all diskussion, att sänkningsföretaget självt får ta konsekvenserna av vad man företagit sig utan lagens stöd. Ville man inte åta sig de föreskrivna vallarna, var man osäker eller insåg man, att man tekniskt ej kunde klara dem, vilket man ännu i september 1951 hävdade, så skulle man givetvis ej grävt de kanaler, för vilka tillstånd gällde endast på det uttryckliga villkoret, att invallningen vore klar före utgången av 1937. Vattenlagen kap.3, § 21, är t.o.m. så sträng, att den säger: "Styrelseledamöter, som ... uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda deltagarna i företaget skada, svara för skadan en för alla och alla för en . . ." Denna paragraf citeras här endast för att visa, att även vattenlagen hävdar, att man själv får vidkännas kostnaden, när man gör något galet.

En vattenrättsjurist har yttrat: varför skall de stackars jordägarna, vilka äga marker och Hornborgasjön, bli oerhört ekonomiskt lidande på att en statens tjänsteman för c:a 50 år sedan ej förfarit riktigt och ej kallat verksägarna i Flian?" Detta är en intressant anmärkning, ej minst därför att något sådant krav knappast framkommit i naturskyddssammanhang. I vad mån staten kan anses vara ersättningsskyldig för fel, som dess tjänstemän begått i sitt arbete för 50 år sedan, bör här ej diskuteras. Men ett är absolut säkert: om jordägarna ej skola behöva bli lidande på att en statstjänsteman i sitt arbete i deras intresse förfarit felaktigt, då kan det absolut ej vara riktigt, att det allmänna skulle behöva offra oersättliga värden för fel, som olika statstjänstemän vid sitt arbete i jordägarnas intresse begått för 50 - 20 år sedan. Och ha "de stackars jordägarna" rätten att ej förlora något på sina egna arbeten, då måste ovillkorligen det allmänna ha rätten att ej tillskyndas förluster av oersättliga värden för de förras arbeten. Likheten inför lagen bör hävdas. Anse jurister att enskilda skola kompenseras för statstjänstemäns felsteg, bör kompensationen ske med vanliga ekonomiska medel, vilkas värden äro klara och stå i rimlig proportion till vad som skall kompenseras.

Till undvikande av missförstånd bör måhända här tilläggas, att det, såvitt det är författaren bekant, varken tidigare eller nu begärts, att jordägarna skulle offra något ekonomiskt för det allmännas naturskyddsintresse. De ha förvisso nog av pålagor ändå. Naturskyddets talesmän äro minst lika angelägna som andra att ej kräva ekonomiska offer av de enskilda. Men man bör ej förväxla kravet på att en grupp enskilda ej skola satsa något till det allmänna eller kravet på hjälp åt dem med kravet att få offra just de oersättliga värdena. Man skall ej heller sätta det i motsatsställning till kravet att lag, rätt och dom skall respekteras.

Naturskyddssynpunkterna beaktades i viss mån vid domstolsförhandlingarna 1933, men de utlämnades åt slumpen och uppenbarligen rådfrågades beträffande invallningen ingen sakkunnig, som kunde bedöma verkningarna, innan man "under aftonen och påföljande dag höll överläggning till dom i målet", som vattendomstolen formulerat saken.

Läget är nu helt förändrat. Insikten om naturskyddets betydelse har stigit i mycket hög grad, dels genom att sociala synpunkter beaktas mycket starkare än för 20 år sedan, dels genom att man huvudsakligen under 1940 - 50 talen i kulturländerna blivit medveten om vilket oerhört ansvar gentemot kommande generationer vi ha vid exploaterandet av våra naturtillgångar och att vi ej kanna förutse, vilka följder utplånande av vissa naturtyper kan ha för framtida kultur. (jfr t.ex. N. Dahlbeck: "Välståndets grundvalar, Sveriges Natur 1950, s. 148 - 149).

Ett belysande exempel på den ökade insikten om naturskyddets stora sociala betydelse ha vi i Sverige t.ex. i den s.k. strandlagen. Och den nya naturskyddslagen säger i § 1: Naturen utgör en nationell tillgång, som skall skyddas och vårdas.

Nu gäller det alltså att väga en nationell tillgång, som kan värderas till flera tiotal miljoner kronor, mot avsevärt mindre ekonomiska intressen. Det är att märka, att sänkningsföreningens ordförande, såsom ovan nämnts, anfört, att sjösänkningen blott varit till för att hindra vattenskador på tidigare uppodlad jord. Och vattendomstolen yttrade den 8 juni 1928: "... vore det i målet fullt utrett, att sjösänkningens syfte varit att till ändamålsenligt djup torrlägga de marker kring sjön, som efter den på 1870 - talet verkställda sjösänkningen brukats såsom åker, och att sålunda den torrläggning av madmarker och vissa delar av sjöbottnen, som ägt rum, ej ingått i företagets syfte utan allenast vore att anse som en följd av de arbeten för vinnande av det verkliga syftet med sjösänkningen, vilka synemännen ansett ändamålsenliga."

Det kan ifrågasättas, om inte sjösänkningen rent av även i fortsättningen kommer att vara en både klumpig och dyrbar metod att nå detta mål. Man kan otvivelaktigt nå samma mål genom att i stället skydda den odlade jorden med invallning och utan att förstöra Hornborgasjön, och det är ej osannolikt, att en sådan lösning med moderna pumpverk, som tillåta kontroll av de invallade områdenas bevattning, i längden bleve billigare än denna otympliga sjösänkning, som man aldrig har någon chans att helt bemästra.

Vill det allmänna trots allt fortsätta att subsidiera det olyckliga företaget med ytterligare medel utöver tidigare omtalade miljonbelopp för att möjliggöra en praktiskt rimlig lösning, så har man tämligen osökt möjlighet att utnyttja de summor, som årligen inflyta i vattenregleringsavgifter inom länet. Om dessa säger vattenlagen, kap. 4, § 16: "Influtna avgifter skola ... i första hand användas till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet, som vållas genom företaget. . .", men det brukar inom länet bli betydande medel över, och om dessa säger samma paragraf vidare, att "i den mån medlen förslå därtill, må de ock användas för tillgodoseende av annat ändamål ... såsom jordbrukets främjande, särskilt genom jords torrläggning. . ." (Vid början av 1953 fick hushållningssällskapet i länet 16.000 kronor av sådana överskottsmedel att fördela. Vid den senaste markförbättringsberäkningen, vars siffror meddelades av länsstyrelsen 1927, beräknades markens genom sänkningen ökade nettoavkastning till 16.000 kr/år.)

Sjöns bevarande som skydd mot högvattenskatastrofer

Till de olika följder av sjösänkningen, vilka vattendomstolen på grund av brister i vår lagstiftning icke tagit önskvärd hänsyn till, höra de vårflöden, vilka i Flian, sjöns avlopp, våldsamt kunna öka på grund av att vattnet nu tillåtes obehindrat flyta rätt genom den forna sjön. Så t.ex. inträffade våren 1950 ett sådant häftigt flöde, som orsakade svåra skador och olägenheter på sina häll utmed Flian och genom Lidan åstadkom katastrofala skador i Lidköping, där hela järnvägsbron rycktes bort. Otvivelaktigt kunna betydande ekonomiska värden räddas. och stora olägenheter hindras genom bevarandet av sjön som naturlig buffert i form av ett vattenmagasin, vilket kunde regleras med klokt utnyttjande av erfarenhet och möjligheter. (Mera därom finnes i ett yttrande, daterat 31 mars 1951, från Skaraborgs läns naturskyddsförening till K. Kammarkollegium.)

Sjöns betydelse som skydd mot kloakisering av Flian

En annan följd av sjösänkningen är, för att använda en aktuell term, "kloakiseringen" av Flian. Jfr det ovan citerade slutet av naturskyddsföreningens årsberättelse (sid. 39) ! Man har nu överallt i landet fått upp ögonen för att föroreningen av våra vattendrag står i föga smickrande kontrast till våra krav på hygien, estetik och anständighet på andra områden. Liknande förhållanden i USA har föranlett Congress of Industrial Organisations att uttala: "Föroreningen av våra vattendrag är en nationell skandal". Men tyvärr kunna vi ej hoppas på att våra avloppsproblem bli allmänt lösta inom överskådlig tid. Det otäckt förorenade vatten, som nu norrifrån flyter rätt genom Härlingstorpskanalen mot Flian, skulle, om sjön bibehölls, hastigt spridas och renas redan i den täta växtligheten i sjöns norra ända.

Återställande av sjöytan

Vad vi nu alltså i nationens intresse vänta, är, att Hornborgasjöns yta återställes. Vetenskapsakademien har i sitt yttrande av den 15 maj 1951 till kammarkollegiet anfört, att "för att förhindra igenväxning och delvis eliminera den redan nu befintliga vegetationen i sjön eller del därav erfordras ett vattenstånd om 1 meter eller mera". Det definitiva avgörandet om det lämpligaste vattenståndet, säger KVA, bör anförtros åt särskild expertis.

Länets naturskyddsförening har tidigare anfört, att bestämmelserna i Högsta Domstolens dom den 22 februari 1932 vore ett minimum av åtgärder för sjöns bevarande. Enligt dessa skulle sjöns högvattenstånd regleras mellan nivåerna + 5,40 och + 5,65. Enär de i vattendomstolens dom 1933 föreskrivna åtgärderna ej fullföljdes av sänkningsföreningen inom föreskriven tid eller inom 16 år därefter, torde detta krav ej kunna anses obilligt. Det är i själva verket ett minimikrav. (Enligt KVA kan man preliminärt räkna med en nivå av +5,50 som erforderlig.)

Hur man skall få medel till expertis och annat, som behöves för tillvaratagandet av det allmännas intressen, är emellertid t.v. en öppen fråga. Man har hittills varit hänvisad till att arbeta huvudsakligen med frivillig sådan hjälp. Situationen förefaller dock ändrad i och med naturskyddslagen av den 22 november 1952, vars § 11 stipulerar, att "beröres naturminne av arbetsföretag och erfordras med anledning därav särskild undersökning av naturminnet eller särskild åtgärd för att bevara det, skall kostnaden därför åvila företaget . . ."

Vad man nu hoppas och kräver, är alltså, att åtgärder för omprövning av Hornborga - frågan i aktuella delar snarast vidtagas och att därvid till slut det allmänna i rättsligt hänseende jämställes med övriga 2 parter, att ärendet nu får en effektiv teknisk behandling och att dess avgörande kraftigt påskyndas till motverkande av den onödiga skadegörelse, som fortskridit sedan 1937.

Inför vattendomstolen yttrade sänkningsföreningens ordförande den 19 augusti 1952, att en opinion i bygden talade för sänkningen av sjön. Det är givet, att en sådan opinion finnes. Sjösänkningsföreningen omfattar c:a 140 medlemmar, och en ivrig propaganda har i årtionden intalat en mängd människor, att sjösänkningen vore ett prisvärt företag, medan ansvarslösa, ovederhäftiga beskyllningar från visst håll riktats mot de ideella naturskyddssträvandena.

Men en opinion av överväldigande vidd, omfattande människor av alla kategorier, från dem, som bo i Hornborgasjöns forna strandkant och djupt sakna sin sjö och dess nytta, till otaliga personer från Skåne till Lappland, vilka aldrig kunna räkna med att själva få någon nämnvärd personlig glädje av Hornborgasjöns natur, önska och vänta, att man i vårt lands intresse nu drar konsekvenserna av lagens ord, "Naturen utgör en nationell tillgång, som skall skyddas och vårdas".

Det är beklagligt, att jag, bl. a. på grund av objektivitetshänsyn, ej överallt i uppsatsen kunnat skilja på sänkningsföreningen som helhet och dess ledning. Jag har emellertid förutsatt, att envar läsare själv inser, att det stora flertalet av dem, som på grund av sitt jordinnehav äro nödsakade att vara delägare i sänkningsföreningen, icke önskat den utveckling, sjösänkningen under de senaste årtiondena undergått.

P 0 Swanberg.

Referenser
En kort men belysande översikt över skedet från genomförandet av sista stora sänkningen fram till 1937 finnes i Rudolf Söderbergs bok: Hornborgasjöns öden som fågelsjö" (Stockholm 1947), sid. 11-15. Utmärkta skildringar av sjöns naturförhållanden ha utom i nyssnämnda bok lämnats i ett par uppsatser i verket Natur i Västergötland (Göteborg 1951), nämligen "Hornborgasjön genom tiderna" av R Söderberg och "Hornborgasjön av i dag" av S. Fredriksson & K.G. Wingstrand.

Hornborgasjöns Sänkningar