Högsta Domstolens Dom 1962

kom som en veritabel chock för de insatta. Man lade locket på, allt medan Kammarkollegiet som tillsammans med den då ideella naturvården drev en låg process för att få klarhet i hur den sista sänkningen kunde komma tillstånd och varför sänkningsföreningen inte ens kunde rätta sig efter de krav som den olagliga vattendomen 33 krävde. Här följer P O Swanbergs recension av domen. Hovrättsrådet och dåvarande ordförande i Svenska Naturskyddsförening går emellan och refuserar uppsatsen och anmärker på innehållet. Men P O Swanberg vet att svara. Här följer en avskrift av utkastet, hovrättsrådets kommentarer och P O Swanbergs kontringar. Men det hjälpte inte, Högsta Domstolens integritet måste skyddas. Samma klass av övergrepp, som Högsta Domstolens tjänstemän gör sig skyldig till redan 1932-33 ? Censur på högsta nivå! Det kanske mest intressanta är att HD tjänstemannen och ordförande i SNF erbjöd PO Swanberg Starbäckspriset mot att han inte lät publicera den nedanomnämnda uppsatsen. Självklart att PO tackade nej. Inget nytt under solen. 

Här följer texten som först nu når ljuset. 

Korrektur till uppsats, som beställdes av SNF för årsboken 1963, vilken skulle ge en redovisning av Kammarkollegiets och SNF/SkNF:s gemensamma utredning 1948-1961 och sammanfattning och kommentar till Högsta Domstolens märkliga dom från 1962. - Med text i fet stil tecknade anmärkningar utgör justitierådet vid Högsta Domstolen och dåvarande ordförande i Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) motivering till hans vägran att låta SNF införa redovisningen i SNF:s årsbok. P O Swanberg svarade omedelbart, att det borde vara SNF:s skyldighet att redovisa resultatet av 14 års djupgående arbete och erbjöd sig att låta någon mer accepterad författare skriva redogörelsen. Detta fick dock icke ske. Lockbeten som medalj gick inte PO Swanberg på! P O Swanberg kommentarer här SNF-ordförandes kommentarer.

Om Du vill återgå till P O Swanberg eller till hemsidan väl själv men fortsätt gärna.

Per Olof Swanberg Hornborgasjön 1902-1962

Sextio års torrläggningsromantik.

Den 11 och 12 oktober 1962 meddelade nyhetsförmedlingen i radio och dagspress, att Högsta Domstolen offentliggjort en ny dom beträffande Hornborgasjön. Lyssnare och läsare undrade, vad innebörden kunde vara . Det ar förvisso inte lätt att förstå. Principiellt var det ett mycket viktigt domslut, eftersom det gällde frågan huruvida en sjösänkare utan påföljd skall kunna strunta i en föreskrift, lämnad av en domstol till skydd för samhällsintresset och enskilda intressen.

För att förstå den mäktiga domen måste man veta något om dess sextioåriga bakgrund av dramatiska händelser. En kort skildring som denna kan dock tyvärr ej ge den hart när otroliga historien rättvisa.

Hornborgasjön har inte bara varit Sveriges en gång förnämsta fågelsjö, den var i ett tusental år centrum i en mycket betydande kulturbygd. Kung Inge den äldre hade i begynnelsen av 11-talet sin kungsgård vid sjöns sydända, där hans gravhäll alltjämt finnes kvar, och Gustav Vasa skrev den 2 maj 1545, att Skara borde flytta till Hornborga.

Sjön och dess omgivande natur bjöd ännu för hundra år sedan sådana kvalitativa och kvantitativa förutsättningar för en rik, levande sjö- kärrmarksnatur, att man i våra dagar har svårt att fatta hela vidden därav. Själva sjön var drygt 13 km lång och 3-4 kilometer bred. Den var en silurslättsjö med ringa djup, sommartid vanligen mindre än 2 meter. Den var vegetationsrik och omgivningen av starrängar, kärr och mossar över väldiga områden. Ur forskningssynpunkt var den en oskattbar tillgång, eftersom den med endast smärre variationer haft liknande djup i åtminstone sextusen år.

Sjöns tillgångar var, som Carl Fries klargjort, förr nyckeln till bygdens relativa välstånd.

Hornborgasjöns tjugofem kvadratkilometer har blivit ett vasshav genomkorsat av 19 km kanaler. Kullen bakom vassen är Almeö Foto P O Swanberg

Fem sänkningsförsök

Alla vet, att den nu är illa tilltygad. Fem gånger har man försökt "sänka eller urtappa" den, enbart de två sänkningarna 1902-1911 och 1932-35 har kostat över 4 miljoner kronor ( se diagram), men sjön ligger alltjämt kvar, nu som ett tjugofem kvadratkilometer stort träsk. Det är illa nog, att en av landets förnämsta sjöar med viktiga naturtillgångar förstörts, det är beklagligt att det blivit ett ekonomiskt misslyckande så svårt att Länsstyrelsen år 1933 fann sig nödsakad utropa, att "hela trakten" hotade "att nedsjunka i ekonomisk misär" genom sjösänkningen. Men fråga är, om inte det märkligaste, viktigaste och mest bestående resultatet blivit det att Hornborgaaffären 1902-1962 blivit en gigantisk, sextioårig demonstration av hur torrläggningsfrågor behandlas i detta land, en förklaring till många andra besynnerliga och beklagliga torrläggningsärenden.

Senare tiders sjösänkningsentusiaster har gärna velat skylla allt på lantbruksingenjören Gustav Sjöberg, som bar ansvaret för 1902 års sjösänkningsförrättning. Onekligen bär hans namn ett tungt ansvar, men ytterst lärorikt är, att både under och efter hans tid har på nyckelpositioner ständigt andra funnits till hands, redo att skjuta den mesta hänsyn åt sidan, att tänja lagens formulering till det yttersta eller att skjuta den åt sidan för att till varje pris och på oklar grund gynna torrläggningsföretag. Den betydelsefulla förklaringen är utan tvivel den, att vattenlagen är tendentiös och i många stycken åsidosätter vanliga rättsprinciper så uppenbart , att utövarna av lagen måste se torrläggningen eller ändring av naturliga förhållanden som något som måste favoriseras.

1902 års sjösänkning

Det har många gånger sagts, att förklaringen till Hornborgasänkningen skulle vara en "jordhunger", som rådde fram över sekelskiftet. Men i ärlighetens namn bör påpekas, att det inte var någon brist på jord, som motiverade de våldsamma ingreppen. De mindre jordägarna var motståndare, såväl under 1800-talet som vid sekelskiftet. Det var ägarna till tre av de största godsen som begärde tillstånd till 1902 års sänkning, och man kan föreställa sig lockelsen i denna spekulation i förmögenhetsförkovran, när de kunde få lantbruksingenjören att med lagens tvång ålägga mer än 200 andra jordägare att mot sin vilja betala till affären.

Visserligen hade lantbruksingenjören efter en aktningsvärd kartläggnings och räknearbete kommit fram till att sänkningen skulle löna sig "så som han och de tre sökandena ville se saken". Men dels räknade han på sitt eget, begränsade område, grävningen, sämre än Ebberöds bank, dels utelämnade han sjöns två viktigaste ekonomiska faktorer. Den ena av dessa ar fisket, som då sysselsatte 17 yrkesfiskare jämte otaliga husbehovsfiskare och sannolikt var huvudorsaken till jordägarmajoritetens motstånd. Den tvivelaktiga vinst de enligt förrättningsmannens spekulationer skulle kunna få, skulle aldrig tillnärmelsevis kunnat uppväga fiskeförlusten. Deras sak skulle egentligen varit skyddad i 1879 års lag, men de eliminerades med ett penndrag, då lantbruksingenjören för Kungens befallningshavande förklarade, att inget fiske av betydenhet skulle lida men av företaget. Den andra "glömda" faktorn var den, att sjön var en enorm, naturlig kvarndamm för omkring tjugo vattenverk med utbyggd fallhöjd på 50 meter. Vattenverksägarna lämnades helt åsido. En av sänkningsföretagets styrelseledamöter, som var med från begynnelsen, har spontant uppsökt mig och omtalat, att vattenverksägarna ej kallades till förrättningen av den enkla orsaken att man begrep, att sänkningen aldrig fått förverkligas, om man gjort det. Inte ens med Sjöbergs metoder kunde man nämligen räkna fram en större väntad "vinst" än 176.000 kr.

När så kvarndammen urtappats 1911, reagerade vattenverksägarna som en man och begärde med stöd av lagen, att sjösänkningsförrättningen skulle förklaras vara utan verkan mot dem. Det var en enkel och blygsam begäran. Men först efter 9 år fick de denna självklara rätt fastställd, och sedan tog det ytterligare 12 år för dem att återfå rätten till nödvändig vattentillförsel. När man kom så långt, hade utredningar, begärda av Kungl. Maj:t, visat att sjösänkningens bruttovinst beräknades till 275.000 kronor, medan enbart dess tekniska kostnad för jordägarna uppgått till över en miljon. Man förstår, att det blev hemligstämpel på det kommittéyttrande, som samtidigt meddelade regeringen, att dessutom fallägarna förlorat över en miljon kronor på förlorad vattenkraft under de 21 år deras sak förhalades till förmån för en för många jordägare ruinerande sjösänkningsförlust.

(SNF-ordförande Hemligstämpel. Kan ej vara rätt !?. Alla handlingar är ju offentliga.)

(POS: Med "hemligstämpel" avses påskriften "Konfidentiell" på revisionssekreteraren Turéns PM till stadsrådsberedningen 1932-12-02 (Återfinnes i Hornborgsförlikningens" handlingar i Riksarkivet))

Jordägarna i gemen blev inte bättre behandlade. År 1920 hade Högsta domstolen förklarat sjösänkningsförrättningen ogiltig mot fallägarna. Trots att man alltså ännu ej visste om eller hur sjösänkningen skulle få ske, förklarade dock lantbruksingenjören i förrättningen följande år , att ägarna till 286 brukningsdelar skulle betala det ej tillåtna och dessutom förlustbringande företaget. Inte nog med det. När ägarna till 157 av dessa brukningsdelar bestämt vägrade att tillskjuta pengar, tog man helt enkelt jord ifrån dem efter lantbruksingenjörens direktiv. Rättslösheten hade börjat sättas i system. Allt för sjösänkningen. Ändamålet fick helga medlen.

(SNF-ordförande: En grov beskyllning som ej är under byggd i artikeln).

(POS: Med "rättslösheten i system" avses: Först tog man mot hundratals rättsinnehavares önskan från dem deras sjö, som av många var en mycket viktig del av deras levebröd. Sedan tvang man dem betala för understöd åt denna skadegörelse mot dem, trots att en HD dom innebar, att det ännu ej var avgjort, huruvida sjösänkningen skulle förklaras tillåten eller ej. När många av förklarliga skäl ej kunde betala, tog man även en del av deras jord ifrån dem, alltjämt utan att invänta avgörande rättslig prövning av sjösänkningens tillåtlighet. Jordägarna var alltså i sjösänkningssammanhang rättslösa och ingreppen mot dem hade satts i obevekligt system. ).

De plundrade jordägarna kapitulerade dock icke. I december 1929 gick 61 av dem till kungs med begäran att sjön skulle återställas. Deras skrivelse gick på remiss till länet. Remissvaret blev kort och kraftfullt: eftersom dessa bönder och fiskare tillhörde dem, som vägrat betala sjösänkningen, kunde man lämna deras synpunkter utan avseende. Alltså den som visat ansvar och klokhet nog att vägra delta i tvåmiljonersslöseri med meningslös sjösänkning, han ligge ogill !

Detta var inte en för tjugotalet specifik rättssyn. För några år sedan förklarade en lantbrukare vid ett häradsrättssammanträde, att det ej kunde vara riktigt ålägga honom att betala till olagliga sjösänkningsarbeten, som han själv var oskyldig till. Rättens företrädare gjorde invändning med bland annat den förbluffande motiveringen att "någon måste ju betala". Alltså gällde det torrläggning, snegla inte på lagligt eller olagligt !

(SNF-ordförande Onödigt och säkerligen missuppfattat)

(POS: Händelsen är karakteristisk och inte onödig, eftersom den visar, att händelserna 1902-1929 ej var tillfälliga. "Missuppfattning" är det ej fråga om. Yttrandet är ordagrant återgivet.

Samme lantbrukare hade efter ytterligare en tid en lika märklig upplevelse. Han tillskrev vattendomstolen den 1 november 1955, omtalande, att han ryktesvis erfarit, att denna tänkte anordna ett sammanträde angående Hornborgasjön i Skara, varvid kanske omfattande åtgärder i den sjö, som även är hans, skulle planläggas. Han frågade om även han fick närvara som åhörare. Omgående kom svaret att sammanträdet hade inställts. I verkligheten flyttades sammanträdet till 98 km från lantbrukarens gård och hölls på utsatt dag. Kommentarer är onödiga !

(SNF-ordförande : Är väl också en missförstånd! Vem svarade, skrivflicka eller vattenrättsdomaren.)

(POS: Varför frågan "är väl också missförstånd !"? Skriver man om sådana saker, om det finns risk för missförstånd? Det är ett rent referat av vad som försiggick. Svarsbrevet till lantbrukare Torsten Andersson, Bjällum Axvall tel. Skara 60053, bar påskriften "Västerbygdens vattendomstol" och var undertecknat av vattenrättsdomaren. Jag råkade sitta på domsagan, när häradshövding Eksell mottog telefonbesked om att alla för sammanträdet avsedda handlingar skulle översändas till Vänersborg, på grund av att sammanträdet skulle flytta dit).

Beslut om viss restaurering av sjön 1932

År 1932, den 22 februari, kom en ljuspunkt, då Högsta domstolen förklarade, att fallägarna hade rätt att fordra en reglerdamm i sjöns utlopp och att man med denna skulle få hålla en avloppströskel sommartid vid nivå "+5,40, vilket motsvarar 1,3 meter över sjöns lägsta bottennivå. Vintertid skulle vattnet få hållas 25 cm högre, vilket var mycket viktigt även för fiskebeståndet. Visserligen hade mycket prutats bort vid domstolsbehandlingen, men det var i alla fall en vettig lösning, som inte bara skulle återställa sjöns funktion som naturlig kvarndamm utan också rädda betydande delar av fiske och andra naturtillgångar, samtidigt som den enligt vattendomstolens utredning skulle gynna odlingen på bättre sätt än den Sjöbergska sänkningen. Efter 22 stormiga år skulle man äntligen få lugn.

1933 års sänkning

Men det fanns en man som inte ville finna sig i Högsta domstolens beslut. Den 3 juli 1932 daterades ett brev, som förtjänar att återges in extenso, eftersom det utgör själva den utlösande signalen, grundorsaken, till den bisarra härva av torrläggningsaffärer, som sedan oavbrutet pågått vid domstolar i nu trettio år. Det är offentlig handling och lyder så här:

Med orden "vederbörande hava börjat röra på sig" avsågs fallägarnas anspråk på högsta domstolens beslut skulle verkställas. Vad brevskrivaren alltså ville var att Carl Mannerfelt skulle ordna så att domslutet neutraliserades. Denne var genast villig att hjälpa sin vän och insåg strax vart han borde vända si: Ingen kunde vara mer lämpad för uppgiften än den revisionssekreterare, som vid Högsta domstolen själv gjort målets hela utredning och var mer insatt i det juridiska underlaget än någon annan. Denne tackade ja till uppdraget, blev ledaren för en underhandlingskommitté som gav sig själv namnet Hornborgaförlikningen och utarbetade snart en rad juridiska anvisningar åt vattenrättsdomaren.

(SNF-ordförande: Detta är väl ändå bra ärekränkande).

(POS: som utredningsman har jag att referera vad som försiggått och dess bakgrund: C.M. vände sig direkt till revisionssekreterare Turén. Denne var obestridligen mer insatt i det juridiska än någon annan. Denne hade också utarbetat hela HD:s PM. Uppdraget gällde att kringgå HD:s dom (därmed hade T., såvitt bekant, ej skriftlig order att göra det med olagliga medel). T. satte snart igång med att författa en lång rad promemorior med anvisningar åt tf. vattenrättsdomaren, vilka lämnades vid sidan om målet, före under och efter, jag menar före ansökningens inlämnande, under målet och efter huvudförhandlingen i båda målen. Dessa PM:s vägledande utformning är höljd över varje diskussion. (De finns i "förlikningshandling", Riksarkivet.)

Han gick snabbt och kraftfullt in för följande program:

1. En handfull sänkningsentusiaster skulle gynnas med en ny sänkning på omkring en meter. (Siffran enl. B Ekberg i april 33, slutresultatet blev, enligt SMHI:s siffror, nästan det förutsagda). Dessutom skulle man söka skaffa fram 550.000 kr i gåva från staten, och en av kommittéledamöterna skulle till sänkningsledningen överlämna en privat gåva på 25.000 kr.

2. Fallägarna skulle om möjligt övertalas att för lägsta möjliga pris sälja sin rätt till reglerad vattenkraft.

3. De mindre jordägarna, som var motståndare till sänkningen, skulle tvingas underkasta sig kommitténs åtgärder.

4. Samhällsintressets naturvårdssynpunkter skulle om möjligt skjutas åt sidan.

De kvarnägare, som ännu finns kvar, kan berätta om revisionssekreterarens underhandlingsresor i bygden. Och förlikningskommissionens handlingar, som fyller två stora mappar i Riksarkivet, är för den uppmärksamme läsaren en veritabel thriller, som slutar med uppgiften, att den kostat finansdepartementet 21.327 kronor.

Skiss över Hornborgasjön med kanalerna inritade. T v de kanaler, som grävdes enligt 1902 års förrättning. T h anger dubbellinje sådana kanaler, som tilläts i maj 1933, och heldragen respektive prickad linje markerar tillåtna resp. ej tillståndsprövade kanaler, grävda före 1933. I det streckade området t h skulle enligt vattendomens villkor vatten kvarhållas även efter 1933 års sänkning. Detta skulle ske genom en hålldamm utmed angränsande kanaler. Efter torrläggning sommartid 1932-1953 har man efter uppdämning 1954 denna del av sjön permanent under vatten, genomsnittligt omkring fotsdjupt

Kamouflerad urtappning

Man kom snart fram till att den nya sänkningen skulle ge en betydande förlust. En sådan sänkning var alltså enligt vattenlagen inte tillåtlig. Vad för man i en sådan situation? Ja, den gången gjorde man så, att revisionssekreteraren beslöt åberopa vattenlagens påbyggnadskapitel i stället för torrläggningskapitlet, som fordrar jämförelse mellan nytta och skada. När han skrev ansökningshandlingen, talade han utförligt om ansökan till en praktiskt nästan betydelselös skyddsdamm, avsedd att eventuellt träda i funktionen gång vart tjugonde år (den har ännu efter 30 år aldrig fungerat). Men han undvek att vidröra de väsentliga frågorna, nämligen vattnets urtappning och förhållandet mellan båtnad och kostnad. Först i ansökningens avslutande fras nämndes i förbigående att man även avsåg upptaga vissa kanaler i sjöbottnen, men att det gällde urtappning av sjön låtsades man inte om.

En blindkanal tillskapades olagligen under 1934 där förlikningskommissionen inte kan ha varit helt ovetande.

Inte minst märkligt var, att man begärde tillstånd till dessa åtgärder ovanpå ett företag, som inte var fullt tillåtet. Kammarkollegiet har senare dessutom med all rätt påpekat, att 1902 års företag inte kunde överskrida sina gränser och därför, rättsligt sett inte kunde stå som sökande till en ny sänkning. Med stöd av en rad yttranden bl.a. från SNF, bestred kammarkollegiet rätten till den nya sänkningen, majoriteten jordägare likaså. Lantbruksstyrelsen varnade, låt vara vid sidan av målet. Men vattendomstolen följde revisionssekreteraren och tillät sänkningen utan att gå in på kostnadsfrågan. (En särskild PM, lämnad vid sidan av målet, framhöll, att man borde undvika jämförelse nytta- skada). Kammarkollegiets protester hade dock resulterat i att domstolen som villkor för sänkningstillståndet föreskrev, att den nordöstra delen av sjön skulle dämmas upp med till 10 km lång hålldamm, en skibordsdamm som skulle överströmmas om våren men hålla kvar en viss vattenspegel i nordost, när den övriga delen av sjön sommartid urtappades. För säkerhetsskull begärde emellertid revisionssekreteraren i brev till vattendomaren efter huvudförhandlingen att man i domen ej kunde intaga bestämmelse om "vallens" konstruktion - motparten skulle alltså på okontrollerat sätt utlämnas åt sänkarnas godtycke !

Men denna uppdämning hade emellertid vattendomstolen skurit bort drygt 1100 ha av den mark, som torrläggarna drömt om, och därmed gjort den förhandsberäknade kostnaden omkring tre gånger större än den kalkylerade bruttovinsten (i verkligheten var disproportionen mycket större).

SNF-ordförande har markerat avsnittet Kamouflerad urtappning med rött i marginalen och

POS svarar Skildringen är ett objektivt, koncentrerat referat av vad som hände i samband med de två målen 1933. Mera återhållsamhet kunde det knappast sägas utan förvanskning av verkligheten. Kammarkollegiets utredning klargjorde, att de två domsluten 1933 innebar två så kallade justitiemord.)

Den så kallade majdomen

skulle alltså tjäna en sjösänkning, som inte bara skulle vara meningslös utan direkt ekonomiskt förödande. Detta var dock bara känt i de innersta kretsarna. Revisionssekreteraren lät sig inte avskräckas - han gick vidare och genomdrev "förlikningen" med det köpet av fallägarnas vattenkrafträtt. Varför ? Ingen utomstående vet, själv kan han inte lämna någon hållbar förklaring. Det enda tänkbara motiv, som omtalats, är antagande, att man genom att kunna presentera avsikten till en smula ny torr läggning skulle kunna få snälla riksdagsmän att skänka stora pengar - så blev det också: man fick de önskade 550.000, vilket jämte en tre år tidigare lämnad gåva på 300.000 jämte räntekostnaden för räntefria lån och förlikningskommissionens privata gåva blev en sammanlagd skänk på ca 1.100.000 kronor. Lantbruksingenjören W Nordin, som var den tekniskt sakkunnige kommissionen, blev emellertid så uppbragt över majdomen, att han begärde sitt omedelbara entledigande från förlikningskommissionen innan den så kallade förlikningen kommit tillstånd.

Eftersom majdomens tillstånd till nykanalisering juridiskt sett kom att hänga i luften, återstod det svåra problemet att få den gamla, förlustbringande sjösänkningen tillåten mot envar. Man löste denna fråga med att man i nytt mål, det så kallade. septembermålet, tillämpade vattenlagens kap 7, §59. Visserligen vittnar korrespondensen mellan revisionssekreteraren och domaren om att man i förväg var medveten om att denna paragraf inte var tillämpbar, men man kunde "icke heller finna någon bättre utväg" yttrade vattenrättsdomaren den 23/6 1933 i brev till den förre och fortsatte, att man "får låta sig vägledas mera av sunt förnuft än av lagens bokstav". En vecka efter detta besked öppnades målet.

(SNF-ordförande Är väl ändå lite för mycket !)

(POS: "Är väl ändå litet för mycket" förstår jag inte. Skulle jag som utredningsman sålla ut viktiga faktorer för att skydda viss personer?)

Ytterligare ett par svårigheter återstår. Den värsta av dessa var att få jordägarna betalningsskyldiga till det besynnerliga företaget. Man hade tagit upp den frågan i september 1933, hade man på ödesdigert sätt kommit in på frågan om förhållandet mellan nytta och skada. Man uppsköt betalningsfrågan och tillät först att hela komplexet av 1902 och 1933 års sänkningar utfördes innan kostnadsproblemet utreddes ! Domen föll så snabbt, att det var få eller ingen utom revisionssekreteraren som hann uppfatta vad som försiggick

(SNF-ordförande Vad skall detta innebära för beskyllning)

(POS Varför detta osunda letande efter beskyllningar i skildringen av Hornborgaaffären 1902-1962 ? Det lakoniska "Domen föll så snabbt..." är mycket viktig anmärkning, såväl för septembermålet som för Hornborgaaffären i stort. Oräkneliga olyckliga åtgärder och förhållanden har byggt på att få kunnat uppfatta vad som försiggått och innebörden av påtvingade beslut. Vad septembermålet beträffar så hade T författat en särskild PM ang. " målets forcering", kungörelsen om målet lämnade ingen ledning om innebörden och torde ha nått endast ett mindre antal av de berörda, den sändes ej till kammarkollegiet, vilket lagen föreskrev skulle ske, rätt till obegränsad, dyrbar vidgning av 19 km kanaler gavs utan att skriftlig ansökan härom lämnats, de berörda jordägarna fick ej avskriften av domen o.s.v. Att VD ej hade skyldighet utsända domen gör ej denna anmärkning mindre viktig. Att sänkningsföretaget fick exemplar av domen är en sak för sig)

Betalningen för 1933 års sänkning

Man uppdrog åt lantbruksingenjören att utreda frågan om betalningsålägganden. Det var en pinsam fråga, eftersom lagen föreskrev, att ingen oskyldig skulle behöva betala mer än den på honom ankommande delen av båtnaden, som i detta fallet ansågs obefintlig. Men å andra sidan ville sänkningsledningen ha in hundratusentals kronor. Hur gjorde man då? Jo man plockade fram den betalningslängd, som i huvudsak upprättades trettio år tidigare för det företag, vars tekniska arbeten avslutades 1919 och vars lagliga kostnader redan var betalda. Eftersom ingen kunnat följa med i trettio års praktiskt oåtkomliga sidor av yttranden och bestämmelser och alla var vana att få blint lyda lantbruksingenjörens betalningslistor, så betalte flertalet undergivet efter en längd som inte alls var uppgjord för 1933 års företag !

Sedan följde sexton års påstötningar från vattendomstolen och JO och tillslut ett formellt ultimatum till lantbruksingenjören, innan denna äntligen kom sig för att lämna ett förslag till domstolen. Säkert skulle det inte vara roligt att forska i kostnader, torrläggningsdjup och vars och ens eventuella eller uteblivna båtnad ! Columbi ägg var emellertid att be domstolen tillämpa den betalningslista, som så sorglöst tillämpats i sexton år. Så skedde. Utan att kalla de utpekade gäldenärerna, utan sakliga eller juridiska utredningar dömde vattendomstolen vid enskild överläggning den 29 juni 1950 omkring 100 jordägare ohörda till svåröverskådligt betalningsansvar som av lantbruksingenjören och sjösänkningsföreningens jurister ansetts gälla för de årliga betalningar under all framtid och för varje ny ägare av de berörda fastigheterna. Eftersom man ej heller meddelade domen till de dömda, kunde dessa i sin ovetenhet ej överklaga den. Sådan är alltså nutida svensk vattenrättsskipning.

(SNF-ordförande är väl en beskyllning för tjänstefel.)

Här kan tilläggas, att JO fått upplysningen, att lantbruksingenjörens uppgift till VD, att han stödde sitt förslag på sammanträde med jordägarna, saknade grund. Domaren meddelade själv till JO, att man ej prövat lantbruksingenjörens uppgifters sanningsenlighet, emedan han ansåg, att det var brukligt, att domstolar utan vidare accepterar vad en tjänsteman säger. De tilltänkta gäldenärerna kallades ej, kungörelseannonsen klargjorde ej vad det var fråga om och sattes i två tidningar, som nästan ingen av gäldenärerna hade tillgång till. Ingen av dem observerade annonsen. (Utom troligen sänk. Ordf., som ordnat det hela med lantbruksingenjörens hjälp men utan styrelsens hörande, vilket framgick, då jag tog upp frågan på sänkningsföretagets stämma efter upptäckten av domen, som då för länge sedan vunnit laga kraft i det fördolda.) Den enda kungörelse, som veterligen tillställdes någon per post, sändes till en advokat i Mariestad, vilken inte hade ett dugg med saken att göra. Han reagerade omedelbart och meddelade VD, att han stod utanför och var oförstående.

Invallningsdammen utfördes ej

Var intresset för att följa Högsta domstolens anvisningar ringa, så var man desto mer intresserad av ny sjösänkning. Redan innan ansökningen lämnades till domstolen, hade man gjort en ny katastroftappning av sjön. Och efter domstolens vänliga medgivande grävdes snabbt ett helt nytt kanalsystem. Men den hålldamm, som enligt dom skulle bevara vatten i nordöstra delen av sjön och vara ett villkor för kanaliseringen, tilltalade inte de styrande. En av dem inskärpte hos mig redan 1938, att den tänkte man strunta i. I stället avtappade man sjöns djupaste parti med en direkt avloppskanal, den beryktade Blindkanalen. Denna urtappning under följande tjugo år orsakade en våldsam igenväxning, förintade fisket och vållade en enorm skadegörelse på naturen, alltifrån flora och mikrofauna till fågelfauna. Allt detta utan ringaste ekonomisk mening.

Diagram: De ekonomiska resultatet av Hornborgasjöns och åns sänkningar 1902-32, sådant det framställts i offentliga handlingar. Båtnadsvärdena är de högsta, som hittills angivits (frånsett ett tal som uppgiftslämnarna senare frångått). Det bör observeras, att de är baserade på de teoretiska värden, som skisserats vid sekelskiftet före sänkningen höjdes 1921. Sex år senare uppgav en annan lantbruksingenjör att verkliga båtnaden endast var omkring en tredjedel av den år 1921 angivna. Någon riktig kontroll av den faktiska vinsten torde ej ha förekommit. Klart är dock att betydande arealer, som åsatts båtnadsvärde, i verkligen blivit oanvändbara.

Kostnaderna för själva sjöns sänkning fördelar sig på följande sätt, sedan kostnaderna för utgrävning av avloppet Flian och Stenumsbäcken fråndragits: Tekniska kostnader t o m 1932 redovisade till 1.119.924 kr. Fiske 400.000 (fiskeriintendent till VD 1954), fallägares rättegångskostnader 50.000, ersättning för kraftförlust och nyanläggningar 377.200, ej ersatt kraftförlust mer än 622.800. Utöver diagrammens värdeuppgifter kommer betydande kostnader, som ej kan preciseras, och förlusten av stora ideella värden.

Båtnad resp. kostnad för Flians sänkning angavs till 160.000 (1933) resp. 163.252 kr (1921). Båtnaden av sjöns sänkning 1933-62 är på diagrammet symboliskt inritad. Den har nämligen av lantbruksingenjören Hallin till vattendomstolen 1949 angivits vara obetydlig, och sänkningsföretaget har till vattenöverdomstolen meddelat, att 1933 års sänkning "icke medfört någon ytterligare torrläggning av Hornborgasjön"

Kostnaden fördelar sig på följande sätt : Förlikningskommissionen 21.327 kr, utdebiteringar på jordägare 540.925, privat gåva 25.000, förlorad ränta på räntefritt statslån 175.000, fiske 422.000, vattenkraft ej ersatt av sänkningsföretaget själva 152.980 kr.

Siffrorna ovan är ur offentliga handlingar. Till kostnaden bör utöver vad diagrammet anger läggas kostnaden för fortsatt drift. Om tillämpade system skall fortsätta kan denna räknas till långt över ½ miljon kronor.

Överträdelser beivras

Ingen myndighet övervakade, att bestämmelserna följdes. Det dröjde därför till 1948, innan man varseblev, att den totala urtappningen och skadegörelsen härrörde av en systematisk underlåtenhet att följa domens föreskrifter. Efter larmsignal från naturskyddet uppmanade kammarkollegiet sänkningsledaren att äntligen uppföra skyddsdammen och att skyndsamt täppa igen Blindkanalens mynning. Fem års vänliga påstötningar gav emellertid inget resultat. Då var tålamodet slut hos ämbetsverket. Ohörsamhet mot dom är en allvarlig sak, och kammarkollegiet blev år 1954 nödsakat att stämma sänkningsföretaget vid vattendomstolen. Detta mål pågår nu och är ytterst betydelsefullt. Det syftar nämligen dels till ett prejudikat i frågan huruvida ett torrläggningsföretag utan påföljd skall kunna nonchalera de skyddsföreskrifter en domstol lämnat med hänsyn till motpartens intressen, alltså helt enkelt om respekt för lag, rätt och dom skall fordras, dels till att få verklighetsfrämmande romantikers ödesdigra sjösänkningssystem omprövat av kunniga och ansvarskännande människor med respekt för lagen och samhällets och medmänniskors naturliga rätt.

Kammarkollegiet har därför påpekat, att den skyddsdamm, som skulle hålla vatten kvar i sjön, ännu 16 år efter respittiden utgång ej var utförd. Eftersom lagakraftvunna domen av den 11 maj 1933 sade, att dammen ej fick byggas efter 1937 och att denna damm var ett villkor för kanaliseringen, så hade alltså enligt domen 1933 även rätten till 1933 års sjösänkning förfallit. Kammarkollegiet begärde, att domstolarna skulle bekräfta, att så var förhållandet. Det gjorde vattenöverdomstolen.

Man hade delat upp målet i två etapper. Den första skulle endast behandla den grundläggande frågan huruvida rätten till 1933 års sjösänkning - därmed eventuellt också rätten till 1902 års sänkning - förverkats tillförmån för en rättvis granskning av bestämmelser rörande sjön.

Kungl. Maj:ts dom 1962

Efter sammanlagt 8 år, varav fyra i högsta domstolen, följde så den 11 oktober 1962 Kungl. Maj:ts dom i denna etapp. Det blev ett märkligt dokument.

Även HD konstaterar, att tillståndet till skyddsdammen i den delar, den ej var utförd före 1938, hade förfallit. Eftersom 1300 meter av den ännu tio år senare ej byggts och dess utförande "är att betrakta som ett villkor av stor betydelse för tillståndet att utföra kanalerna" (HD formulering) så skulle detta rent logiskt innebära, att man ej kunde ha rätt att utnyttja kanalerna för vattenavledning. När HD kommer fram till denna fråga, stoppar man emellertid upp och inskjuter följande: "Vid bedömande av den vikt, som bör tillmätas nyssnämnda underlåtenhet, kommer dock följande i betraktande...." Varpå man i domslutet yttrar att 1933 års sjösänkningstillstånd står kvar.

Logiskt innebär det alltså, att sänkningsföretaget enligt HD får behålla alla de av dess ledning önskade rättigheter, medan motparterna berövats ett viktigt skydd, eftersom, 1933 års dammbyggnadstillstånd blott gällde till 1938! Domens innebörd understrykers ej minst av stadgandet att kammarkollegiet förpliktas att ersätta svaranden dess kostnader i målet. Alltså: den som i vattenmål beivrar 16 års ohörsamhet och därav följande ofantliga skadegörelse skall själv stå för rättegångskostnaderna och riskerar dessutom att berövas sitt tidigare rättsskydd.!

(SNF-ordförande är väl avsett som smädelse).

(POS anmärkningen "är väl av sett som smädelse". Svar: En häpnadsväckande anmärkning! Det bör vara en utredares skyldighet att analysera materialet.

HD:s fyra punkter.

Vad är det då som föranlett Högsta Domstolen att undanröja vattendomstolens föreskrift om villkoret för kanaliseringen ? Det är fyra punkter:

1. HD anser, "att avsevärda insatser gjorts för att få vallarna till stånd" Av svarandes egna skrifter i målet framgår emellertid att man under åren 1935- 1951 inte ens försökt att bygga en funktionsduglig damm. Först 1952 kom beslut härom. Man gjorde tvärtom avsevärda insatser för att hindra "vallens" ändamål - man torrlade sjön genom den olagliga Blindkanalen. HD omtalar inte vad man menar med "avsevärda" insatser i positiv riktning.

2. HD säger att orsaken till att dammen endast delvis lyckats var den, att sjöbotten var så lös , att dammen sjönk. Varifrån har HD fått det när ingen försökt göra dammen klar förrän 1954, och när det då omedelbart lyckats på det sätt som domstolen tydligen gillar?

(SNF-ordförande Måste väl finnas stöd för uttalandet)

POS Svar svaranden har ivrigt försäkrat, att sjöbotten var så lös, att dammarna sjönko". Men vad betyder detta, när dels verkligheten visar, att dammaterial utan svårighet kunde påläggas, när man verkligen bjöd till, dels man inte försökte göra dammen klar ? HD har inte lämnat något stöd för sitt uttalande - detta måste omtalas för den förening, som stått bakom kärande i målet.

3. HD säger som förmildrande omständighet: ".. fördes under ett tiotal år förhandlingar mellan företrädare för naturskyddsintresset och sänkningsföretaget i syfte att få till stånd en lösning". Så sade visserligen svaranden, men av handlingarna framgår, att " underhandlingarna" bestod i att sänkningsledaren under åren 1937-1948 envist men alltid förgäves försökte förmå naturskyddsfolk att godkänna avvikande från domens föreskrift. Kan detta systematiska arbete för medhåll i ohörsamhet vara förmildrande ?

4. HD säger som sist förmildrande omständighet: "Sänkningsföretaget är av avsevärd omfattning och har i vart fall tidigare antagits bliva till stort gagn" Märkligt nog omtalas inte vem eller vilka som åberopas. Alltså, om man för 15-50 år sedan lyckats förmå någon att tro, att man skulle göra nyttig torrläggning, så spelar verkliga förhållandet ingen roll !

5. Den femte synpunkten är inte i ord utsagd men därför inte mindre viktig. När HD yttrar "Vid bedömande av den vikt som bör tillmätas nyssnämnda underlåtenhet (att utföra skyddsdammen), kommer dock följande i betraktande", så anför HD som helt friande omständigheter de ovan nämnda fyra punkterna. Men domstolen nämnder inte ett ord, att man vid bedömningen skall beakta skyddsanordningarnas ändamål och betydelse och lagens avsikt med bestämmelser om respittid, ej heller de enorma skador som tillfogats motparterna, ej heller vikten av respekt för lag och dom, alltså ej heller de oöverskådliga konsekvenser ett sådant prejudikat kan få för kommande torrläggnings och andra vattenmål i Sverige.

Har ett ur rättslig synpunkt märkligare prejudikat tidigare i vår generation skapats i vårt land ?

(SNF-ordförande har föreslagit diverse strykningar utan kommentar)

(POS svarar Det är viktigt, att man omtalar, att HD ej lämnat bärande motivering för sina åsikter. Det kan ej vara riktigt, att helt understryka problemställningarna. Dels är det viktigt för detta måls skull, dels är det viktigt att uppmärksamma, att en demokratiskt, upplyst opinion bör kräva, att en domstol anför bärande motivering för sina beslut, då dessa är riktade mot någon part. )

Hornborgasjöns framtid

Den 13 september 1962 har vattendomstolen lämnat utanverket i Häggum tillåtelse att när driften komma igång släppa 39 ton salter dagligen i Hornborgaån strax ovan sjön. Detta innebär, att de berörda jordägarna i sina vattendrag skall få en daglig dos enbart av magnesiumsulfat, som skulle vara lagom laxermedel åt 700.000 vuxna. Hur skall det gå med Hornborgasjön efter allt detta som hänt ? Det ligger inte inom ramen för denna uppsats att sia om framtiden. Det räcker denna gång med att påminna om att sjösänkarna själva erkänner, att 1933 års sänkning inte ger någon bruttovinst, och att hänvisa till diagrammet sidan XXXX. Sådant kan inte fortgå i längden. När kunnigt och objektivt folk äntligen får tillfälle att räkna på hur sjön förnuftigast bör förvaltas, kommer det utan tvivel att visa sig , att allmänt och enskilt intresse gynnas bäst om sjön på vidsynt sätt restaureras.

Vattenlagen orimlig

Det är en nästan otrolig kavalkad av i djupare innebörd rättsstridigt tvång och av förrättningsmän och domstolar understödd vanhävd av naturtillgångar och enskild egendom, som HD uppmuntrat med sin redogörelse för förmildrande omständigheter". Vad ovan anförts är bara ett axplock av exempel. Denna kavalkad ger oss anledning att begära, att man med det senaste stryker ett streck över vattenlagens hela nuvarande sjunde kapitel, torrläggningskapitlet.

Det är en skam för vårt land att ha en lag som är så tendentiös, att dess utövare tror sig kunna handla så, som man gjort i Hornborgaaffären 1902-1962. Vi måste kräva en vattenlag som beaktar, att torrläggningsföretag är företag som bör arbeta och behandlas precis som andra affärsföretag, att deras skyldigheter mot medmänniskor bör vara desamma som andra affärsföretag och att de inte bör i onödan få förstöra viktiga naturtillgångar. Aldrig mera bör få inträffa, att man dömer oskyldiga människor att betala till sådan skadegörelse mot dem själva och mot samhället, som de ej själva godkänner, framför allt bör man inte få döma dem ohörda. Var och en, som berörs av vattenmål eller torrläggningsförrättning, måste få alla handlingar sig tillsända. De skall ha rätt att utan anmaning och utan kostnad få domstolens protokoll och beslut. Domstolarnas måste bli nödsakade att själva tillse, att alla faktorer beaktas och behandlas med tillräckligt material angående torrläggningseffekt, verkligt markvärde, grundvattenförändring, inverkan på vattenkraft, annan inverkan på naturen som tillgång för enskilda och samhället, underhållskostnader o.s.v. Man måste bli skyldig att redovisa sitt ställningstagande med klart dokumenterad och otvetydigt formulerad saklig redogörelse, objektivitet och opartiskhet. Man måste visa de olika parterna samma intresse.

(SNF-ordförande kommenterar sista stycket "Är väl en bra onödig salva)

(POS Svar tvärtom, detta är ett positivt förslag, som är ett av de viktigaste resultaten av åtta års utredningar i Hornborgafrågan (därmed inte sagt, att jag ett ögonblick tror, att det skall lända till något resultat). Det vore ett stort fel att inte poängtera de otillfredsställande förhållanden, som möjliggjort Hornborgaolyckorna och som får anses orimliga i ett demokratiskt land på 1960-talet. JMF t.ex. hur de mest bagatellartade hyresmål handlägges.)

Ordförande erbjöd Swanberg Starbäckspriset för att hålla tyst, men det var inte rätt taktik mot PO.

Återgå till Hemsidan  eller vill du fortsätta med att studera innehållet i P O Swanbergs produktion.