Hornborgasjön och människan-2017
[ Innehåll
]
|
|
|
Av P 0 Swanberg. Teckningar av Rudolf Söderberg. Få sjöar i vårt land torde vara så mycket omtalade, så vidsträckt kända inom och utom våra gränser som Hornborgasjön. Under våren och sommaren vittnar nationalitetsbeteckningarna på parkerade bilar om dess rykte utomlands. Den är upptagen i internationella naturvårdsunionens, IUCN, förteckning över sådana våtområden, som även ur internationell synpunkt är omistliga som refugier för kontinentens simfåglar och vadare under dessas flyttning vår och höst. Sjöns anseende, uppskattningen av dess naturrikedomar, är förvisso inte en under senare tid uppkommen företeelse. Det är knappast en topografisk tillfällighet att Hornborgasjön ligger i centrum av en av landets allra äldsta kulturbygder. Rudolf Söderberg, som under många år var lärare först i Stenstorp, sedan i Skara, och främst genom utforskning av Hornborgasjön senare blev hedersdoktor, fann år 1918 på sjöns botten en hullingförsedd, omkring 30 centimeter lång harpunspets, som anses vara gjord av älghorn (Söderberg 1932). Tidigare hade läroverksadjunkten Anders Nilsson (1832 - 1904) i Skara med sina otroligt rika samlingar införlivat fem stycken 20 centimeter långa harpunspetsar av ben (Lagerberg 1906). Tyvärr finns ej fyndlokalen angiven för dessa men, som K. E. Sahlström (1939, s. 9) säger: "En bestickande möjlighet är ju att de härröra från Hornborgasjön". Föremålen är av en typ karakteristisk för benåldern under Ancylustiden för 7 - 9000 år sedan, då de första människorna vandrade in i Mellansverige. Ser vi något längre fram i tiden, finner vi, att en liten samling Lihultyxor från den äldre stenåldern anträffats som en isolerad förekomst i ån Flian något väster om den vik av Hornborgasjön, som då sträckte sig ett par kilometer västerut från nuvarande strandlinjen. Det finns all anledning antaga, att de första invandrarna till trakten kommit från Västkusten via Göta älv – Vänern – Lidan - Flian (Sahlström 1915). När de nått Hornborgasjön, omgiven av ek - och hassellundar - det var före den tid då granen invandrade - har de gjort sitt livs största fynd - en vidsträckt, näringsrik, fiskrik sjö, över större delen av ytan grund och idealisk för ett primitivt folks fiskemetoder. Som Sahlström påpekat (1915, s. 27): "fynden tyda på, att de första inbyggarna på Falbygden kommit uppför dessa floder från Vänerkusten". Ett stycke fram i den yngre stenåldern finner vi, att omkring 230 gånggrifter, det vill säga två tredjedelar av dem som påträffats i Sverige, är samlade i ett fyra mil långt område från Falbygden i söder till och med Valle norr om sjön (jfr kartan sid. 177, se även Sahlström 1932). Därmed är vi inne på det intressanta förhållandet att Ekornavallen, ett av Sveriges största och mest berömda gravfält från hednatiden, är beläget något hundratal meter från ett vadställe över Hornborgaån vid en urgammal samfärdsled till den närbelägna sjöns sydända. Knappast skulle den bibehållit sin roll som viktig grav - och kultplats till synes oavbrutet genom flera tusen år in i järnåldern, om inte Hornborgasjön givit bygden en dominerande betydelse. Mot slutet av 1000 - talet residerade kung Inge den äldre vid sjöns sydända. Enligt riksantikvarien Johan Hadorph (1630 - 1693), pionjär på fornforskningens område, hade han "ett slott utföre i Hornborgasjön, der han måst bodt, för den stora lust och jagt han uppå den tid haft uppå Stora Falun emellan Gudhem och sjön. Der han ock uti foglelekstider skall haft sin koja ...". (citerat från Lindskog 1813). Carl Fries har i sin bok Svensk Bygd (1957) med några ord skildrat sjöns betydelse vid denna tid: "Långt ute mot den forna stranden finner man på en åker de obetydliga resterna av Hångers kyrka, ett av medeltidens många nu försvunna gudshus kring Hornborgasjön. Det var - utom Hånger - Bjerka, Sätuna, Hornborga och Bolum. Den täta kransen av kyrkor vittnar ovedersägligt om Hornborgabygdens betydelse vid övergången till kristen tid... Redan läget säger något väsentligt. På samma sätt som de andra nyss nämnda kyrkorna och de ännu kvarstående i Broddetorp, Bjurum, Stenum och Norra Lundby låg Hångers kyrka framskjuten mot Hornborgasjön. Det uttrycker själva grunddraget i denna bygd: sjön med dess tillgångar av fisk och fågel och - än viktigare - gräs och starr, fräken och vass åt bondens djur var hela bygdens centrum, den ofantliga samfällda ägovidd som gav bärgning och rikedom och lät Hornborgabygden bli ett underlag för kunglig makt och myndighet. Här i närheten låg kung Inge den äldres hovgård, och konungens vilorum blev Hångers kyrkogård. Han dog omkring 1110 och gravsattes här under en huggen häll, "7 fot lång och 3 fot bred" med bilden av ett svärd inristad på den flata översidan. Vid hällens båda gavlar har stått huggna kors, sådana man ser på kungagravarna vid Varnhem. Efter hundra år, omkring 1212, flyttades kung Inges stoft till Varnhem. "Det är naturligt att sjön också kom att bli omgiven av viktiga kloster, cisterciensermunkarnas i Varnhem, nunnornas i Gudhem, dominikanernas och franciskanernas i Skara. När Skara år 1545 förhärjats av brand, gav detta Gustaf Vasa anledning att i ett brev till sin ståthållare i Västergötland, Gustaf Stenbock - senare svärfar till Gustaf Vasa - anbefalla att stadens borgare skulle flytta till Hornborga, eller Hornboria som det vid den tiden stundom stavades, "där en mäktig skön lägenhet till köpstad vara skall", och även Falköping och "de andra små städer" borde flytta dit. Det vittnar om den till sjön knutna bebyggelsens betydelse, samtidigt som det tyder på att det dåtida lokaliseringstänkandet inte stod vår tids efter i radikal rationaliseringsiver!
Ännu mot slutet av sjuttonhundratalet stod sig uppskattningen av sjön som ekonomisk kraftkälla. När Pehr Tham efter inköpet av Dagsnäs egendom år 1763 byggde dess nya, pampiga corps – de - logi, speglade sig detta i sjöns öppna vatten. I kanten av parken, några tiotal meter från byggnaden, låg hans båt förtöjd, redo för lustturer eller mera nyttobetonade färder till andra bryggor vid sjön. År 1782 lät Tham i Stockholm trycka en avhandling
"Updämningar eller Försök at genom Watnets inledande på Ängar, bidraga til deras förbättring och bördighet", vari han stolt redovisade sina åtgärder för att ta vara på vattnet. De praktiska erfarenheter, han vunnit, sammanfattade han bl.a. med orden: "Det ifrån ofwanliggande jordhögder nedflyttande wårwatnet, förer med sig ämnen, som både nära och göda jorden" och
"Updämningar äro goda, men öfwerswimningar långt bättre". Man lägger märke till att sjön nu vid mitten av 1700 - talet, se citatet nedan, har fått sitt nuvarande namn. Tidigare kallades den Lunden, ett namn som man finner på Felterus karta från 1655 och återfinnes ännu på "Charta öfwer Skaraborgs eller Mariestads höfdingdöme uti Westgöthland, utgifwen år 1780 af Nils Marelius". Namnen Lunden respektive Hornborgasjön har tydligen använts jämsides under åtminstone ett hundratal år, eftersom det sistnämnda namnet användes redan av Johan Hadorph under sista delen av 1600 - talet. Under en period vid början av 1800 - talet använde man ibland namnet Storsjön (kyrkoherde 0lof Sundholm, Beskrifning om Warnhems pastorat, handskrift c. 1817 - 19, i stiftsbiblioteket i Skara). Människan börjar göra om NaturenP. E. Lindskog säger i "Försök till en korrt beskrifning över Skara Stift", häfte II, 1813, att Hornborgasjön är en prydnad för bygden, och talar om den vackra utsikten från dåvarande Bolums kyrka. Under 1800 - talet blev det emellertid modernt att genom torrläggning söka lägga ny jord under plogen, Man talade yvigt om vilken fosterländsk gärning sådant utgjorde. Det är lätt att förstå, att Tham, som var och ville vara särdeles progressiv, tillsammans med possessionaten Lars H. Gyllenhaal på Härlingstorp lockades av tanken att, som Peter Hernqvist uttryckte saken, kunna "uttömma och långt från angränsandes ägor avlägsna hela Hornborgasjön". Detta så mycket mer som sjön hade den förargliga vanan att stundom stiga högt över sommarens normala nivå och därvid översvämma sådana lågmarker utmed sjön, där mången frestats utsträcka odlingens gräns efter lågvattenståndet i stället för efter flödesgränserna. Tham hade visserligen för egen del, åtminstone till en början, uppskattat dessa översvämningar, men andra klagade, vilket kom till uttryck t. ex. i en ansökan till tingsrätten i Gudhem i september 1752, vari byamännen i Hornborga begärde, att "högädle Herr baronen och Landshöfdingen" efter rättens utsyning skulle till fördämningsarbeten bevilja byamännen ris och virke från närmast belägna kronopark, Stenums skog, såsom hvarest icke allenast tillräckelig tillgång på vrakskog, utan och på ekar, till annat än vedebrand onyttiga, gifves". Sjön var på den tiden i sitt lägsta bottenparti bara tre meter djup, den var mer än 30 kvadratkilometer stor. Om man fördjupade avloppet några meter, skulle naturlagarna sörja för att vattnet rann bort, och lönen för insatsen skulle bli god ? trodde de energiska föregångsmännen. Så beslöt man år 1802 att gå till verket. Man försökte bana väg för vattnet genom grävning, sprängning och uträtande av Flians krökar nedom sjön. Om resultatet skrev häradshövdingen Wilhelm Lemchen (1896) efter en utredning på uppdrag från sjösänkningsbolaget: enligt Excellensen Gyllenhaals uppgifter lär detta företag icke hafva ledt till åsyftadt mål att förebygga olägenheterna af de stora vattenflödena i sjön". Man mötte inte bara oväntat motstånd i naturen. Professor Peter Hernqvist, grundare av den första svenska veterinärskolan i Skara, ägde rustningshemmanet Forssen med tillhörande kvarn vid Flian. Han fann till sin förbittring att "detta högst skadeliga, men mycket kost - och långsamma arbete" medfört, "at watten härmed blifwit dragit från min uti forssen skattlagda och i jordeboken uptagna och detta swaga halfwa Rustningshemman tillagda Qwarn." Med bl.a. dessa ord stämde han sänkningsföretaget till Skånings häradsrätt och inledde därmed den bokstavligen ändlösa raden av processer om sjösänkningarna, som alltjämt efter 164 år pågår. Hernqvist förlorade visserligen målet, men i sin ampra inlaga till rätten, återgiven i tidskriften Sveriges Natur (Swanberg 1954 a), var han den förste som offentligt påpekade vad som varit den djupaste tekniska grundorsaken till även senare sjösänkningsarbetens misslyckande: nödvändigheten att bevara sjön som reservutrymme för det flödvatten, som ej med en gång ryms i avloppet. Andra sänkningenTham avled 1820, Gyllenhaal 1830. Därmed var de ledande männen bakom "Strömrensningsbolaget" borta, och deras olyckliga erfarenheter gjorde sig föga påminta. Det var naturahushållningens tidevarv, och något bättre sätt att förkovra tillgångarna än att öka jordarealen såg man inte på de stora jordegendomarna. Tillgången på arbetskraft var nästan obegränsad. Så började man 1842 åter förbereda sjöns sänkning, nu med stöd av "Kongl. Förordning den 20 Januari 1824", som föreskrev, att motstående enskilt intresse kunde tvingas att vika för ett torrläggningsintresse. Länsstyrelsen kallade jordägarna till sammanträde på Skara rådhus den 7 mars 1842 med följande optimistiska ingress i kungörelsen: "Sedan fråga blifwit wäkt om sänkning af den så kallade Hornborgasjön och wid anställd undersökning utrönts, att denna sänkning lätt och utan betydlig kostnad låter sig göra samt att ... närmast kringliggande hemman derigenom, kunna göra en stor jordwinning och befrias från de hittills wanlige öfwerswämningarne ... " Man beslöt, att Flian skulle "rensas", och förrättningsmannen kommissionslantmätaren P. G. Friberger och hans gode man angav, att omkring 6000 tunnland skulle på detta vinna minst "1 Rdr årligen för tunnelandet" och tillfogade, att detta skulle innebära, att den årliga vinsten skulle vara 5 gånger större än hela lösensumman för Forssens kvarn, vilken måste inköpas för rivning. Men vad själva arbetet skulle beräknas kosta, nämndes inte i utlåtandet. "Herr Majoren och Riddaren Tham, Herr Löjtnanten Granfeldt och ombudet för Broddetorps församling" var mer realistiska, befarade att vattenavledningen skulle inverka menligt för madernas fruktbarhet och yrkade en dammbyggnad med flodlucka. Detta ogillades. Som alltid lyssnade man inte till den kloka eftertanken. Annonser om anställning av arbetskraft vittnar om både tillgången på folk och resurserna på de stora egendomarna: ledaren för sjösänkningen, bergmästaren J. G. Zweigbergk, kungjorde den 23 april 1848 följande: "Under instundande Maj månad kommer sänkningsarbetet för Hornborgasjön ... att taga sin början och fortgå under sommaren. Som detta företag bereder arbetsförtjenst medelst beting och dagspenning åt behöfwande, så kunna alla de, som önska deltaga i en sådan arbetsförtjenst, derwid dagspenningen för flitige och driftige icke understiger 32 sk Rgs, derom anmäla sig hos undertecknad ... ". Fjorton dagar senare annonserade Stora Bjurums egendom efter 250 personer, som skulle arbeta med "dikning och hackning" från den 22 maj till juli månads utgång enbart för egendomens interna dikning i samband med den förväntansfullt emotsedda sjösänkningen: " ... en flitig arbetare förtjenar 36 sk a 1 Rdr rgs om dagen. Spadar och hackor bestå arbetarne sjelfwe, men annan erforderlig redskap erhålles på stället. De som önska erhålla Mjöl, Sill, Kött, Fläsk, Malt eller Dricka, Mjölk m. m. kan emot gångbara priser sådant på stället bekomma ... " Den arbetskraft, som enbart Stora Bjurum skulle sätta in under sommaren för att förbereda utnyttjandet av den väntade förbättringen, motsvarade alltså i dagens värde minst trekvarts miljon kronor! Arbetena pågick 1848 - 52 och omfattade bl.a. öppnandet av ett nytt avlopp för sjön genom en hundra meter lång kanal söder om Borängen. Vinsten blev två fots sänkning av vattnet, vilket sades gynna de låga fälten norr om sjön "hvaremot de lägre maderna vid öfvriga stränder ... snarare efter företaget försämrats" (Lemchen 1896). På Kolthoffs tidSjälva sjön fanns kvar som förut, vid medelvattenstånd 30 kvadratkilometer stor, alltjämt öppen och vacker framför Pehr Thams skapelse, som "föreföll mig som ett féslott, där det, omkransadt af härliga hängbjörkar, höjde sig öfver sjön", skrev Gustaf Kolthoff i boken Minnen 1893. Sjöns utsträckning vid den tiden kan vi se på en av de eleganta kartorna i Ragnar Sandegren doktorsavhandling Hornborgasjön (1916). Tack vare Kolthoff vet vi, att sjöområdets fauna vid den tiden var så rik, att nutida generationer sannolikt har svårt att tänka sig in i sådana tillgångar av fåglar och åter fåglar.
Hans fader, lantmätaren Johan Henrik Kolthoff, flyttade till Falköping hösten 1860. En junidag 1861 gjorde den då femtonårige Gustaf sin första fotvandring med bössan på axeln till Hornborgasjön. På vägen dit passerade han Bjurum - alldeles som nuförtiden hörde han där "tranors trumpetande" och såg den blå kärrhöken. När han nådde sjön och hälsade på i
"Hogården", talade man där om "änder i millioner, och skaror av gäss, svanar och andra djur". Den energiske femtonåringen dröjde emellertid, trots sin långa terrängpromenad, ej länge inomhus utan bad att få låna en "ekstock" och styrde om aftonen ut på vattnet. I Hornborgasjöns södra parti, där det var rik vegetation på en dybotten av upp till sju meters mäktighet, fann han ett överväldigande rikt fågelliv. "Där stridde brushanarna om sina
tufvor, doppingarna döko undan, och de svarta tärnorna sutto helt orädda på tjocka, flytande näckrosrötter". Kolthoff har senare uppgivit, att 50 - 100 par svarttärnor brukade bo utanför Dagsnäs. Dubbelbeckasinen hade nattliga lekar på olika håll både på Bjurums mader,
Stenumsmaden, vid Hånger och vid Hornborgaån, och den fanns, av skildringarna att döma, sannolikt i lika stort antal som numera i hela Skandinavien (se
Kolthoff 1896). "Korpen ... glador, kärrhökar, falkar och hökar voro mycket allmänna". Gladan bodde vid denna tid både vid Stora Bjurum, Dagsnäs och Trestena. Havsörnen häckade i
Trestenaskogen. på 1850 - talet, och när boträdet fällts, besöktes sjön likväl ofta av fiskande havsörnar (Söderberg 1907). Redan på sin första färd till trakten hittade Kolthoff på kullarna utemot Ore Nabb den jätteek, i vars hålighet han kunde ligga raklång och som sedan i många år blev hans högkvarter, när han skulle övernatta vid sjön. Man förstår, att han senare skrev, att Hornborgasjön gav honom "kanske de härligaste dagarna" i hans liv.
Fig. 3. Från Almeö båtplats vid mitten av 1890?talet. I bakgrunden skymtar Mösseberg. Jaktlaget består av, fr. v. t. h.: godsägare Jesper Swedenborg, Landin, grossh. Chr. Rohs (Göteborg), Henning Larsson (Almeö), baron Fock (Espås), godsägare Helge Lilliestierna, (St. Ek). Foto: M. och E. Lindgren.
Fig. 4. Gamla båtplatsen vid Almeö, sjuttio år efter föregående bild. Oktober 1964.1872 Års sjösänkningMedan Kolthoff och andra jägare njöt av naturens rikedom, folket i gemen skaffade sig en viktig del av sitt uppehälle därav, njöt andra av nya tekniska planer. Majoren vid väg - och vattenbyggnadskåren A. Grafström utarbetade ett förslag, som avsåg "att torrlägga sjöns botten åtminstone till större delen, så att den gjordes fruktbar till åker och äng". Med sina åtgärder beräknade han i det slutliga förslaget i mars 1871, att sjöns avlopp skulle läggas 1,1 meter lägre än sjöns djupaste bottenparti, högvattnet skulle som regel bliva 2,6 meter lägre än förut, och lågvattnet skulle kunna sänkas så djupt, att bottnen torrlades. Kostnaden skulle bliva 340.000 kronor. Man beräknade få 3875 tunnland ny odlingsbar jord, och 1000 tunnland tidigare odlad jord skulle avsevärt förbättras. I allt skulle 12.495 tunnland vinnas eller förbättras (Lemchen 1896). Det är högst mänskligt att flera framåtsträvande människor tog fasta på den tekniska sakkunskapens framtidsvision. Emellertid förstod de eftertänksamma, att de hade tryggare bärgning av sjön som den var, och när KB kallade till sammanträde i frågan den 25 juli 1871, förklarade sig flertalet ovilliga att gå med i ett sådant företag. De intresserade såg sig därför nödsakade att bilda "Hornborga Sjösänknings Aktiebolag". Den 10 oktober 1873 kallade kommissionslantmätaren. J. P. Wetterlund till nytt sammanträde på Härlingstorp för att utröna om ytterligare markägare ville stödja sjösänkningsbolaget. Till sammanträdet kom utom enskilda markägare även "ombud för Kongl. Maj:t och Kronan, Westgöta och Skaraborgs regementen och Konsistorium", men ingen enda av vederbörande ville deltaga i sjösänkningsbolagets kostnader. Arbetena påbörjades i maj 1874 och avslutades 1877. Resultatet blev inte gott. En ny optimist, kaptenen Djurson, framträdde och föreslog vid bolagsstämmorna den 31 juli och 30 augusti 1877, att man skulle fortsätta spränga och gräva mellan Forssen och Herrtorp 7,5 kilometer nedom sjön för ytterligare 800.000 kronor. Bolaget sökte faktiskt statslån till detta men hade turen få nej, och så skrinlade man projektet. "Vinsten": man sänkte faktiskt vattenytan en halv meter. En av huvudintressenterna, Erik Mannerfeldt på Östtomten, skildrade sänkningen i en skrift 1889 och sammanfattade resultatet med att säga, att sedan 450.000 kronor förbrukats, hade man måst inskränka sig "till att söka erhålla kringliggande mader någorlunda torrlagda". Strömbom yttrade samma år, att "alltsammans måste öfvergifvas". För att få en uppfattning om kostnadens storlek kan man jämföra med taxeringsvärdena år 1878 för egendomarna Östtomten, Trestena och Dagsnäs Bjärka, vilka sammanlagt utgjorde 460.000 kronor. Förlusten av en lika stor summa till sjösänkningen blev en svår åderlåtning.
Fig. 5. Vigghane i praktdräkt. Viggen fanns på 1860 - talet i 50 - 60 par och tillhör alltjämt sjöns häckfåglar.
Fig. 6. Brunandpar. På 1880 - talet började brunanden visa sig i sjön. Numera finns flera tiotal par.Naturen och Fisket vid 1800-talets slut.Sjöns omgivningar var nu påverkade av alla ingreppen. Om dubbelbeckasinen skrev Kolthoff, att den 1864 var så talrik, att en jägare på ett par dar kunde fälla ett hundratal, varvid likväl "med all säkerhet flera tusen beckasiner lämnades kvar på de milslånga maderna". Men vid och efter sekelskiftet fanns den bara sparsamt kvar, och efter Helge Lilliestierna, som fann de fyra äggen i en tuva på Stenumsmaden den 26 maj 1890, synes ingen ha funnit något dubbelbeckasinbo vid sjön. Brushanen minskade i antal, likaså grönbenan, som på Kolthoffs tid fanns talrikt "i glesa kolonier", och ljungpiparen (Söderberg 1907). Sjön fanns emellertid kvar. Det "hvimlar af sjöfogel utaf en mängd olika slag, och jakten på sådan är en af de yppersta i Sverige", skrev Strömbom 1889. Sjön var i själva verket i så gott skick, att tre herrar Werner Wernlund från Storegården i Sätuna, Alfred och Henning Larsson på Öna i Hornborga, år 1892 köpte en ångbåt, 9 meter lång och enligt uppgift rymmande 50 passagerare, vilken stationerades vid Almeö. Den begagnades sedan för lustresor på sjön, och en färd Sätuna Bjurum Härlingstorp och åter kostade 50 öre (Ekström 1962). Georg Wärnlund på Storegården, som själv färdats med sin pappas båt, omtalar dock att vattnet mot slutet av 1890 talet blev väl grunt så att båten togs ur trafik.
Fisket, som sedan hedenhös genom alla årtusenden varit en bygdens kraftkälla, blomstrade alltjämt. Vid sekelskiftet var 17 yrkesfiskare i verksamhet. Det är i flera avseenden intressant att se deras fördelning runt sjön: Trestena 1, Dagsnäs Stora Bjurum 4, Sätuna 7, Hornborga 1 och Bolum 4. Man förstår varför det starkaste motståndet mot nästa sänkning mötte i Sätuna - Bolum. Fiskarena på de stora godsen var icke självägande och hade därför ingen talan i det sammanhanget. Utom yrkesfiskarna räknade man med ett hundratal husbehovsfiskare. 1902 Års sjösänkning.
Fig. 7. Hornborgasjön från norr i vårflod efter 1902 års sänkning.
Fig. 8. Hornborgasjön från Getnäsudden efter 1902 års sänkning. T. h. skymtar domkyrkotornen i SkaraEgendomligt är att se, hur mellan två sjösänkningar alltid förflutit en tid motsvarande ungefär en generation. När yngre krafter tagit vid, har man inte vetat att lära av de äldres misstag. Man har tydligen mer eller mindre medvetet resonerat som lantbruksingenjören Gustaf Sjöberg, vilken i sitt "Betänkande angående sänkning av den s. k. Hornborgasjön" år 1903 med följande ord betygsatte sina föregångares sänkningsförsök: " ... då dessa i regel ej lämnat ett gynnsamt resultat, hava de i omgivande bygder och delvis inom hela landet skapat ett misstroende mot allt vad sjösänkning heter och i synnerhet mot förslagsställarnas kompetens att framlägga ett effektivt förslag och tillförlitliga kostnadsberäkningar." Redan i nästa penndrag var han emellertid färdig börja skildra, hur han nu hade den riktiga, inkomstbringande lösningen i sin hand. Initiativet hade den gången kommit från ägarna till Stora Bjurum, Dagsnäs och Härlingstorp. Deras skrift till Konungens Befallningshavande är dagtecknad "Dagsnäs och Stora Bjurum den 28 december 1898". Sjöbergs plan gick ut på att man, genom utgrävning av till - och avlopp och kanalisering av bottnen dels i södra delen av sjön och dels mellan mynningen av Hornborgaån och Flians utlopp, skulle sänka högvattnet en meter, lågvattnet 1,2 meter. Innebörden av detta kan illustreras med Rudolf Söderbergs ord 1907, att sjöns medeldjup vid den tiden vax omkring en och en halv meter. Det ankom på Sjöberg som förrättningsman att bedöma och besluta om tillåtligheten av den sjösänkning han själv konstruerat. Det gjorde han 1902. Gustaf Sjöberg har vid otaliga tillfällen långt senare utpekats som syndabock, när andra velat skjuta ifrån sig skulden för olika misstag. Han var förvisso inte lyckligare i sina beräkningar än sina föregångare, men man måste dock ge honom det erkännandet, att den åsyftade nya vattensituationen i sjön tekniskt sett faktiskt nåddes, om ock först efter nära tio års arbete med stora kostnader, besvär och rättsliga tvister som följd. Han hade lovat, att 3700 hektar mark skulle vinna båtnad, vilket för en kostnad av 330.000 kronor skulle medföra båtnad motsvarande 600.000, alltså en ren nettovinst av 270.000 kronor. Fin kalkyl att visa upp för uppdragsgivare och myndigheter. Men när denna mycket omstridda sjösänkning efter trettio års sorger äntligen skulle efterträdas av något annat, kunde man räkna ut, att kostnaden i själva verket blivit minst fem gånger större än bruttovinsten. Hur hade detta burit till?
I offentliga sammanhang har brukat sägas, att sjösänkningarna drevs fram av en "jordhunger", och man har velat sätta likhetstecken mellan de berörda markägarna och sänkningsintresset. I rättvisans intresse måste därför sägas, att uttrycket "jordhunger" lätt kan missförstås i nuvarande tid, då det talas så mycket om s.k. uländer och deras brist på mat. I själva verket var det alltid så, att markägarna i gemen var motståndare till sänkningarna (se t.ex. Carlén 1853, Lemchen 1896). Dels hade de inte råd till dessa kontantutlägg och många var nog betydligt klokare och mer eftertänksamt kritiska mot kalkylerna än de kraftkarlar, som drev fram sänkningarna. Dels befarade de minskad avkastning av betesmarkerna, dels var det mer än hundra av dem som hade viktiga, säkra fiskeintressen att bevaka. Men de tvingades med. Sjöberg ägnade mer än två år till en ytterst detaljerad beräkning av hur många som skulle åläggas delta i kostnaden och hur stor del de skulle betala. Protester från fiskarena lämnades utan avseende. De skulle betala, även om förlusten av fiske skulle bli deras ruin. Inalles omfattade deltagarlängden 286 brukningsdelar. När högsta domstolen den 2 december 1920 förklarat, att Sjöbergs sjösänkning ej gällde med hänsyn till vattenverksägarna, de största vattenintressenterna, och sjösänkningens ekonomiska haveri var ett faktum, förklarade lantbruksingenjören dock i förrättning, att alla skulle betala, även de över tvåhundra, som vägrat förena sig med sjösänkarna och alltså inte var medvållande till det ekonomiska äventyret. Därmed inledde han en oändlig rad penningkrav, som sedan dess årligen i 46 år och alltjämt förföljer markägare runt sjön. Ägarna till 157 brukningsdelar vägrade emellertid genast att tillskjuta pengar. Trots att man inte visste, om sjösänkningen skulle bliva tillåten, tog man då ifrån dessa markägare så mycket jord, som ansågs motsvara det högsta teoretiska värdet av en kommande torrläggning. Att de ej vunnit någon bättre odlingsmöjlighet, att de i stället förlorat på minskat eller helt uteblivet fiske ville man ej ta hänsyn till. Enligt samtida skrifter skall inte bara yrkesfiskare utan även andra ha ruinerats (Söderberg 1947). I olika riksdagstryck skildras drastiskt, hur obevekligt man gick fram med "indrivningar, panter och konkurser" i följe (motion i första kammaren 116/1928). Resultatet sades 1930 ha blivit, att "de fastigheter, vilka äro bidragsskyldiga till företaget, äro nämligen praktiskt taget osäljbara ... Det vilar så att säga en död hand över hela trakten". (Kongl. Maj:t propos. 191/1930). Och 1933 yttrade länsstyrelsen, att till följd av företaget "hela trakten" hotade "att nedsjunka i ekonomisk misär". En bygd, som i nära ett årtusende hade varit en av de rikaste, kanske den rikaste i Västergötland, hade svårt utarmats av etthundratrettio års blind torrläggningsromantik. Självsvåldet hade för sig självt och för andra förstört människans mest frikostiga bundsförvant, naturen.
Fig. 9. Kring Fågeludden är sjön alltjämt helt öppen 1920. På bilden ses professor L. A. Jägerskiöld och konservator Olof Gylling, den senare arbetande med studier för dioramat "Fågeludden" i Göteborgs Naturhistoriska Museum. Observera de efter sjösänkningen spirande tallarna. Foto: R. Söderberg.
Fig 10 Längst ut på Fågeludden reser sig sedan hösten 1965 Skaraborgs läns Naturskyddsförenings fågeltorn femton meter högt. Det är tillgängligt för alla året runt. Tallarna är nu 12 meter höga, och udden är år 1965 kransad av tät vass intill strandlinjen.Naturen och Forskningen.
Fig. 11. Jesper Swedenborg på Bosgården vid Hornborgaån, flitig jägare (se fig. 3), föreslog redan 1905, att staten skulle lösa in hela Hornborgasjön för att bevara dess natur.Få sjöar i Sverige torde ha blivit föremål för så mycket forskning på olika områden som Hornborgasjön. När inlandsisen låg tung över Billingens nordända för omkring 11.000 år sedan, svallade världshavet ännu högt på bergets västra sluttning. Det nådde till punkter som ligger 156 meter över nuvarande havsnivå, alltså till ungefär det plan, där Broddetorps kyrka ligger (Munthe m.fl. 1928). Baltiska issjön, Östersjöns föregångare, sköljde Billingens östsida 26 meter högre än havet dess västra. Vattenmassorna från den smältande iskolossen och från all den nederbörd, som strömmade till innanhavet, tömde sig under detta skede genom den berömda Djupadalen i Dala och vidare genom den dalgång, där Hornborgaåns genom sandstensskikten djupt nedskurna fåra visar, vilka mäktiga krafter det rörde sig om den gången. Baltiska issjöströmmens förarbete med blottläggande av sandstenshällar bör senare ha blivit mycket uppskattat av stenåldersfolket, som byggde sina gånggrifter på Ekornavallen huvudsakligen av sådana block helt nära Hornborgasjön. När landet höjde sig efter isens avsmältning, blev Hornborgasjön först en vik i Yoldiahavet. Men landhöjningen gick nu snabbt, efter geologiska mått mätt, och viken avsnördes snart norrut. Då var Skara - slätten ännu havets botten, och den nybildade Hornborgasjön rann av till havet i norr. Från begynnelsen belägen på en flack slätt i landskapets stora kambrosilurområde och med rika avlagringar efter havets och isens verksamhet, blev den uppenbarligen från början en relativt grund, näringsrik sjö, "den mest typiskt utbildade silurslättsjön på skandinavisk mark", som Rudolf Söderberg (1951) uttryckt saken.
Fig 12 Rudolf Söderberg tecknar vid Hornborgasjöns strand sommaren 1933. Foto Frille.Genom främst Ragnar Sandegren torvgeologiska undersökningar och doktorsavhandlingen Hornborgasjön (1916) har sjöbäckenets geologiska utvecklingshistoria i detalj kunnat följas - till oskattbar nytta för annan vetenskaplig forskning i området. När Söderberg år 1927 fått det hedersamma uppdraget att, efter hembygdsföreningens presentation, inleda första årgången av Falbygden med skriften "Falbygdens natur" skrev han bl.a.: "Naturen på Falan har sålunda skiftat och förändrat sig på grund av krafter och lagar, om vars verkningar vi tack vare de sista här kvarlevande träsksjöarna kunna göra oss någon föreställning". Vid ett senare tillfälle karakteriserade han Hornborgasjön som den mest egenartade och fulländat utbildade i sitt slag i hela västra Europa. När beslutet om 1902 års sänkning blev känt, insåg många, vilken förlust som hotade. "En del af våra naturforskare" protesterade (Haglund 1907), och godsägaren Jesper Swedenborg på Bosgården, vars ägor utbredde sig på båda sidor om Hornborgaån vid inloppet i sjön, skrev att staten borde lösa in berörda marker och göra sjön till nationalegendom (Swedenborg 1905). Rudolf Söderberg insåg redan som gymnasist i Skara, att den planerade fjärde sänkningen av sjön skulle beröva forskningen oersättligt studiematerial. Han började energiska exkursioner i forskningssyfte. 1905, fem år efter studentexamen, avslutade han med ekonomiskt stöd av Vetenskapsakademien första etappen av sina fältundersökningar och redogjorde för resultatet i Arkiv för zoologi 1907. Detta var emellertid bara inledningen till hans självpåtagna livsuppgift - utforskandet av sjöns fågelfauna och allmänna natur, vilket resulterade i två stora arbeten, Hornborgasjön och dess fornsjöområde 1932, och Hornborgasjöns öden som fågelsjö 1947, förutom otaliga smärre, populärvetenskapliga skrifter. Tack vare dessa undersökningar och redogörelser har vi fått veta mycket om de krafter, som format sjön, och han har registrerat ändringarna i respektive fågelarters förekomstfrekvens från sekelskiftet fram till sjöns djupaste förfall under 1940 talet.
Fig 13 Skäggdoppingen fanns år 1905 i 550 - 600 par beräknade Söderberg Det var 100 gånger fler än sextio år senare.Genom hans undersökningar vet vi, att antalet skäggdoppingar sjönk från cirka 550 par till högst 2 par (nu c:a 6 par), att knölsvanen minskade från 20 par till noll (nu 12 - 14 par), att skrattmåsen ökat från 5 par på Fågeludden 1905 till flera tusen (nu c:a 5000 par), att strandskatan åren 1905 och 1906 bodde på Fågeludden o. s. v. Hornborgasjöns HöjdsystemFör att kunna följa med i aktuella diskussioner om sjöns vattenförhållanden måste man vara insatt i sjöns officiella höjdsystem. Detta har av vattendomstolen fastställts på sådant sätt, att 0 - planet skall anses ligga 113,96 meter över havet. Detta innebär, att bottnens lägsta punkt ligger på nivån +4,10. När 1902 års åtgärder verkställts 1911 - 12, hade man sänkt högvattnet från +7,0 till +6,0, medan lågvattnet sänktes från +6,0 till + 4,8. Före 1848 hade lågvattenytan legat vid nivån + 7. Sommartid var det alltså på den tiden omkring tre meter djupt mitt i sjön. Katastrofsänkningen 1933.Redan från 1902 års sänkningsarbetes början hade vattenverksägarna utmed Flian reagerat. Sänkningsföretaget hade gjort en fördämning i ån, kvarnarna stannade, man begärde och fick också länsstyrelsens ingripande för att få fram vatten. Som ovan omtalats, brast deras tålamod definitivt, när de efter avtappningen av sjön 1911 såg sig hotade till sin existens. I mål vid Gudhems häradsrätt yrkade de, att sjösänkningstillståndet skulle förklaras ogiltigt gentemot dem. De fick rätt, det blev emellertid överklaganden, och den 3 december 1920 bekräftade högsta domstolen häradsrättens utslag. Nu var emellertid sjön redan kanaliserad. Det gällde att få ett rättsligt utlåtande hur den skulle regleras i sitt artificiella skick, och härom fick man processa i ytterligare 12 år.
Fig 14 Vattnet sinar i sjön 1926. Teckning från Stenumsmaden 1926, i bakgrunden Billingen
Fig 15 Vid vid sjöns västsida före 1933 års sänkning. När detta ärende äntligen var avgjort i sin huvudetapp - en del detaljer återstod -, förklarade högsta domstolen den 22 februari 1932, att en regleringsdamm skulle anläggas i Flian och att man med denna skulle hindra vattnets ohämmade bortflöde och tillvarataga de för kvarnägarna vitala lågvattnen. Förtjänsten härav tillkommer i första hand Bo Hellström, sedermera professor vid Tekniska högskolan. Domstolarna hade visserligen prutat på Hellströms regleringsplan, men domen hade dock angivit en tekniskt riktig princip. Samtidigt uttalades i domen, att dessa anordningar även för jordbruket borde vara gynnsammare. Det tycktes äntligen kunna bli lugn och fred i bygden. I synnerhet som riksdagen år 1930 hade skänkt 350.000 kronor till företaget. Hade man följt domstolens direktiv, skulle naturen trots allt också blivit i viktiga delar räddad tills vidare. Men det fanns någon som inte ens ville finna sig i högsta domstolens direktiv. Under sommaren grävde man nya kanaler i sjön, den ena av dem var den sedermera beryktade blindkanalen, och vattnet sänktes ytterligare och avsevärt. Man fick anledning erinra sig Peter Hernqvists ord om 1802 års sjösänkning: "Denna tillsägelse långt ifrån at den kunde hindra detta företagna arbete, wäckte den fast mer full ifwer och ökad häftighet". Den 3 juli 1932 skrev en representant för sänkningsföretaget ett brev till dåvarande statssekreteraren i jordbruksdepartementet Carl Mannerfelt. De sju raderna innehåller kort och gott en begäran om "omedelbart ingripande" för att förhindra att kungadomens regleringsplan realiserades. I ett annat brev till Västergötland - Göteborgs Järnvägar, som ägde Röde mosse vid sjön, förklarade han, att vattnet skulle sänkas ytterligare en meter. Mannerfelt var lyhörd, välmenande och effektiv. Genom hans försorg tillsattes den 30 augusti 1932 en underhandlingskommission. Förvisso var det meningen att denna skulle handla förnuftigt. Ledare för kommissionen blev en jurist, vilken varit föredragande i det mål om sjön, vars dom nu skulle på något sätt neutraliseras. Ingen var mer insatt i det juridiska utgångsläget än denne, ingen kunde väntas operera med mera pondus och vara mera skickad att rasera vad fallägare och domstolar kämpat sig fram till genom 21 års mödor, den dom han själv signerat. Kommissionen satte som sin uppgift att dels underhandla med fallägarna om det pris, dessa kunde acceptera som ersättning för avstående av de rättigheter de nyss fått, dels juridiskt tillrättalägga det svåra problemet att få den av högsta domstolen ogiltigförklarade gamla sjösänkningen tillåten och betydligt utökad, dels underhandla med andra motstående intressen, enskilda markägare och naturvården, dels förbereda statsanslag till det nya företaget. Kommissionen gav sig själv namnet Hornborgaförlikningen, dess ledare for underhandlande från kvarn till kvarn och lämnande anvisningar till vattenrättsdomaren till och med mellan huvudförhandlingarna och domen. Resultatet blev de i svensk vattenrätt unika domsluten av den 11 maj och 11 september 1933. Bland de många egenheterna var bland annat den - har man senare upptäckt - att förhandskalkylerna visade, att inte ens de mest optimistiska och tillrättalagda betraktelsesätt kunde visa någon nettovinst av företaget, och man undersökte inte vem eller vilka, som skulle betala, utan sköt detta på framtiden. Juristen hade tänkt sig, att endast 17 hektar obrukbar sjöbotten skulle bli kvar, men kammarkollegiet hade bestritt den nya sjösänkningen med hänsyn till att sjön representerade oersättliga naturvärden. När domen kom den 11 maj, visade det sig, att vattendomstolen som någon sorts kompensation för tillståndet till den nya sjösänkningen förklarat, att ett villkor för rätten att gräva de 19 kilometer kanaler, som skulle dras genom sjöns dybotten, skulle vara, att sänkningsföretaget utförde en 10 kilometer lång damm på utsidan av de norra kanalerna. Denna damm, den s.k. vallen, skulle ges höjden + 5,0 och i vårens högvatten Över sitt krön släppa in vatten i nordöstra delen av sjön. Den skulle sörja för att ungefär fotsdjupt vatten blev kvar där, när området för övrigt bottentappades. Den enorma kostnaden för en damm, som enligt domstolen skulle vara "i betryggande skick", utreddes inte. Av de strandägare, som yttrade sig, röstade flertalet emot förslaget, men dem vände man ryggen. En av dem gav sig dock inte i första taget: Ernst Biljer reste på eget bevåg till Stockholm och uppvaktade jordbruksministern för att försöka avstyra olyckan. Hade man lyssnat till hans klartänkta synpunkter, kunde miljoner kronor ha räddats! Det gjorde man inte. Pressen reagerade starkt. Stockholms Tidningen skrev, att det blev ett beslut i trötthetens tecken. I Nya Dagligt Allehanda skrev Einar Malm en artikel med rubriken "Den lönnmördade sjön och karakteriserade den nya planen så, att av sjön skulle bli en dypöl, "som stinker av mänsklig dumhet". Det var drastiska ord, men de var tyvärr befogade. Med den femte sänkningen och dess bestämmelser hade man skapat en i längden ohållbar situation. Den stora utlösningen av reaktioner kom genom att den föreskrivna uppdämningen ej utfördes. Sexton år efter det att respittiden för dammanläggningen utgått, fann kammarkollegiet omöjligt att vänta längre, och efter tretton års omfattande arbete av naturvården och enskilda markägare står vi nu, förefaller det, inför en ljusning för både sjön som sådan och dem som har del i sjön. Genom den nya kanaliseringen blev sjöbottnen till största delen torrlagd under de flesta somrar i ett tjugotal år, videt vandrade ut, bladvassen kom snart att täcka en yta av 14 - 15 kvadratkilometer. Sångsvanarna, som i tusental varje vår i högvattentiden brukade ligga utanför Bolum - Bjellum och under trettiotalet var ett populärt utflyktsmål på liknande sätt som tranorna nu, fann 1947, att bladvassexplosionen trängt ut dem. Hela kontingenten flyttade över till Östen. Knölsvanarna lurades av vårens vatten att bygga bo och lägga ägg. Vissa somrar kunde dock ingen av dem klara situationen i det hav av dy, som blev kvar, när vattnet runnit av - ungarna omkom. Rördrommen, som under tio vårar tutat i sjön, tystnade. Simfåglar och vadare trängdes undan av den våldsamma vegetationen. Somliga arter försvann totalt. Fastmarksarter, t. ex. törnskator, järnsparvar, mesar, trastar, bofinkar, vandrade ut i videsnåren, från slutet av fyrtiotalet följda av den allmänt expanderade rödvingetrasten.
Sten Selander skrev (SvD 1937-09-08): "Nu är hela denna egenartade förening av uråldrig kultur och otämd, tidlös natur för alltid sönderbruten och utplånad, och en i sin art enastående bygd, en av de mest fängslande i Sverige, har berövats sin själ". "Trandansen".Tranornas stora vårmöte vid Hornborgasjön har blivit riksbekant, särskilt från början av 1950 - talet. Många söndagar i april har där funnits långt fler transkådare än tranor. "30.000 tittare på trandansen" satte Skaraborgs läns Tidning som rubrik den 17 april 1961. Då var kanske tvåtusen tranor på fälten. Sedan 1952 är området fridlyst under april månad, och allmänheten får endast vistas på allmän väg där. Hur länge har tranor samlats till sådana vårmöten vid Stora Bjurum? Ingen vet när det började, men trädgårdsmästaren Nils Classon säger, att så långt tillbaka hans mamma kunde minnas, d.v.s. mot slutet av 1800 - talet, hade stora mängder av tranor samlats vid Stora Bjurum. Einar G. Carlsson i Ullene minns, att det var ännu fler tranor omkring 1912 - 13 än det är nu. Däremot hade de andra övernattningsplatser. Först när sjöns sydända förvandlades från sjö till träsk, flyttade de nattkvarteret dit. Om potatisen - och brännerierna! - har haft en avgörande roll för tranornas val av Hornborgaområdet som den förnämsta vårrastplatsen i Europa norr om Medelhavsområdet är ovisst. Klart är dock, att spillpotatisar, som blivit kvar i markytan från föregående höst, verkligen utgör favoritfödan. Mången besökare blir besviken, om han vid sitt besök ej får se tranans egendomliga dansövningar. Men man kan inte begära, att de skall dansa jämt! Faktum är att man får se mycket dans på potatissluttningarna där - vanligast är det äkta makar eller förlovade par som dansar mot varandra, med bugningar, fläktande vingar, mer eller mindre graciösa luftsprång och jonglerande med bitar av potatisstjälkar. Det pålitligaste och vackraste transkådespelet ser man dock när tranorna om kvällen, ungefär vid solnedgången, sträcker från betesplatsen mot nattplatsen i sjön. De kommer då i tätare och större skaror än om morgonen. Tack vare ett gott lagarbete av Skövde Fågelklubb vet vi nu ganska väl, hur många tranor, som rastar i området. Under april 1967 anlände den första större kontingenten tranor, 395 stycken, den 9 april. Den 18 april hade omkring 2470 samlats - det var årets maximum. Den sista april hade nära 5100 setts lämna området och bara något över hundra yngre tranor dröjde kvar. Varför gick det ej att odla sjöbottnen ?Om man räknar samman de arealer, man väntat vinna för nyodling eller förbättring under de senaste fyra sänkningarna, finner man summan 19.000 hektar. Det är sex gånger sjöns tidigare yta och sju gånger den nuvarande. Det säger något om hur man om och om igen kämpat för samma sak. Den 17 juni 1933 hade Valle härads turistförening utflykt till Billingen. Direktören för Skara Lantmannaskola Arvid Lampa redogjorde under en rast på Billingens sluttning ovan sjön för den väntade innebörden av den nyligen offentliggjorda vattendomen. Han pekade med käppen ut över Hornborgasjön, som låg blå och glittrande i solskenet nedanför exkursionsdeltagarna. Han beklagade, att den vackra synen skulle försvinna. Men, tillade Lampa, man måste betänka, att även åsynen av böljande sädesfält på den forna sjöns plats kommer att bli en skön syn. Drömmen blev aldrig verklighet. Det blev, som alla vet, vass - i stället för sädesfält. Alla utan undantag är överens om att man ingenting har vunnit i utbyte mot de omkring 1,5 miljoner, som 1933 års sänkning hittills kostat.
Fig 17. Skiss över kanaliseringen av Hornborgasjöns botten enligt 1902 års beslut (t. v.) och enligt vattendom 11 maj och 11 september 1933. Inom det streckmarkerade området har genom en jorddamm på utsidan av kanalerna kvarhållits vatten sedan 1954. Största vattendjupet brukar sommartid under 1960 - talet vara cirka 0,8 meter.Orsaken är enkel: det vatten, som tillföres sjön, kommer från ett 574 kvadratkilometer stort nederbördsområde. När flödet är som störst, kommer över 3 miljoner m3 vatten per dygn till sjön. Men avloppet kan och får inte ta emot mer än 1,73 miljoner m3. Detta betyder, att sjön vid större flöden måste utgöra den reservoar för flödvattnet, som vattenverksägarna i århundraden utnyttjat som en gigantisk, naturlig kvarndamm. Ju mer man sänkt den, desto större har skillnaden mellan låg - och högvatten blivit (se diagram i Sveriges natur Swanberg 1954 b). Sjön under 1950 och 1960 talen
Som ett resultat av naturvårdens aktion gjordes under 1954 en uppdämning av vattnet i nordöstra delen av sjön, låt vara med enkla, provisoriska anordningar. Resultatet blev ett vattendjup, som kan sägas vara i genomsnitt omkring en fot i den delen av området. Det är alltför blygsamt som långsiktig lösning, men faunans återhämtning visar, hur tacksam även en ringa vattenhöjning kan vara. Ja, till och med en och annan husbehovsfiskare tar nu om våren ur sjön ett litet men välkommet tillskott till hushållet. Simfåglarna har ökat betydligt, 12 - 14 svanpar lyckas få ut sina ungar. Vid Fågeludden har våren 1967 funnits en åtminstone i Västsverige unik kombination av fyra olika
doppingarter: skägg -, svarthake -, smådopping och svarthalsad dopping. Sällsynta gäster dyker upp då och då. Sven Fredriksson, allmänt känd som Frille, har gjort många märkliga fynd. Han startade sin bana som ornitolog vid Rudolf Söderbergs sida vid mitten av 1920 - talet och känner nu sjönaturen som ingen annan. Han kallade mig till sin kanot på kvällen den 3 juli 1958. Det blev en stilla, lyhörd stjärnklar natt. Klockan 22.30 började en sumphöna ropa bara 8 - 10 meter från oss. Det var den lilla domherrestora dvärgsumphönan, den första i Västergötland. Och när den under det året sensationella sputniken vid midnatt ritade ett glödstreck på himlen, hörde vi i samma riktning ännu en dvärgsumphöna. Vid flera tillfällen har Fredriksson och andra ornitologer mött sydöst europeiska stäpphökar eller aftonfalkar över de vidsträckta, insektsrika starrfälten, och den 3 september 1965 besöktes Stenumsmaden av den första svarta ibis, som veterligen besökt Sverige på 99 år (Fredriksson 1966). Vad händer nu ?Allmänhetens intresse för gamla Hornborgasjön har sedan gammalt varit stort. Det har förvisso inte minskat under senare år. Skaraborgs läns Naturskyddsförening har till allmänhetens tjänst rest ett drygt femton meter högt fågeltorn på Fågeludden och byggt en forskarstuga för övernattning vid uddens bas. Skaraborgs läns jaktvårdsförening har inlett ett sexårsprogram för vassröjning och annan biotopförbättring. Ingen tror nu längre, att man skulle kunna helt avtappa sjön. Enskilda markägare kan inte acceptera, att de skall tvingas betala sammanlagt 25.000 kronor om året till en sänkning utan nytta. Den nuvarande sjösänkningen är resultatet av en outredbar härva av juridiska besynnerligheter. Ekonomiska värden kan vinnas för både strandägare, bygden i allmänhet och fallägarna, om man reglerar sjön på ett mera ändamålsenligt sätt. Sjöns natur är alltjämt av oskattbart värde för forskningen. Detta var bakgrunden, när markägare, naturvården och sjösänkningsföretaget år 1964 skrev till Konungen, förklarade läget och begärde en utredning om hur sjön i framtiden rätteligen borde förvaltas. Den 30 juni 1965 gav regeringen statens naturvårdsnämnd uppdraget att utreda förutsättningarna för ett bevarande av sjöns natur. För utredningen begärde nämnden 208.000 kronor, och regeringen har givit klarsignal genom att bevilja första utredningsårets behov av medel. Statens naturvårdsverk har nu utredningen i full gång med fotogrammetrisk nivåkartläggning, limnologisk utredning om bl. a. vilken vattennivå man bör eftersträva o.s.v. Att det gamla systemet med en 10 kilometer lång, erosionshärjad jorddamm ute i vattnet är ohållbart, förstår var och en. Det förslag, som den nyss började utredningen skall leda fram till, väntar vi få se någon gång under 1969 eller 1970. Som en levande röd tråd går genom alla årtusenden Hornborgasjöns naturrikedomar - från den fiskrikedom, som gav Ancylustidens primitiva folk dess bärgning, till de alltjämt stora naturliga förutsättningar, som föranlett internationella naturvårdsunionen att registrera Hornborgasjön som nödvändig länk i kedjan av våtområden för över kontinenterna flyttande sim - och vadarefåglar. Må vi besinna det ansvar, som ligger däri. En av det internationella fågelskyddets förgrundsmän, engelsmannen Peter Scott, gästade tranorna vid Stora Bjurum i april 1967 och förklarade då spontant, att strävandena att restaurera sjön var av "world wide interest". Hornborgasjön har de yppersta förutsättningar att utan skada för någon och för begränsade kostnader åter bli Sveriges, kanske Skandinaviens förnämsta fågelsjö. Litteratur
Almgren Oskar 1934. Sveriges fasta fornlämningar från hednatiden. Uppsala. |
För det första: 
soderb03
os59_4.gif
