Ångaren Ellen-2017    

[ Start ] [ Uppåt ] [ Ångaren Ellen ] [ Fisket i Hornborgasjön ] [ "17 fiskare" ]
[ Innehåll ]

En tidsbild 1898 när en okänd naturskådare gjorde ett besök vid sjön 

Folke Ekström målaren och kulturbäraren berättar här om hur ångaren Ellen kom till sjön.

När ångaren Ellen plöjde Hornborgasjöns vågor

Har det verkligen varit ångbåtstrafik i Hornborgasjön? frågar väl de flesta, när de få ögonen på ovanstående rubrik. Talar man vid äldre personer, som sedan gammalt varit bosatta i trakten av Hornborgasjön, är det nog många, som drar sig denna händelse till minnes.

Hur kom då detta företag till stånd? Själva upptakten till "rederibolagets" tillblivelse var, att tre bröder, lantbrukare Werner Wärnlund Storegården Sätuna, Alfred och Henning Larsson Öna Hornborga begåvo sig en sommardag på 1890-talet på lustresa till Göteborg, och rätt som de gingo där och spankulerade, fingo de i hamnkanalen syn på en liten ångbåt som föll dem riktigt i smaken. Ellen hette det stolta fartyget. Bröderna voro både födda och uppfostrade vid Hornborgasjön och kunde således kallas för gamla sjömän. Undra då på att sjömansblodet gick i "vågor" vid åsynen av "Ellens" smäckra skrov. Det skulle allt vara något för Hornborgasjön! tänkte de. Tanke och beslut blev därför så gott som ett, och på stående fot bildades rederiaktiebolaget "Hornborgasjön runt".

Vid den omedelbart därpå följande "bolagsstämman", beslutades, att om båten var till salu, skulle den inköpas och transporteras till Hornborgasjön. Att få tag på båtens ägare gick ganska lätt. Denne, en fiskare, hade vunnit den på ett lotteri och var villig att sälja den. Han begärde 600 kr, men "bolagsherrarna" bjöd 500 kr, och för denna summa tillhandlade de sig också båten.

Nu skulle de nya ägarna undersöka, om den befann sig i sjövärdigt skick, och så skulle de naturligtvis också lära sig att sköta och manövrera sitt fartyg. Därför eldades det upp under pannan, och båten kördes några gånger fram och tillbaka i hamnkanalen. Snart var den nya besättningen fullt hemma i "Ellens" skötsel, och därför styrdes nu kosan fram till kajen, där båten med hjälp av en lyftkran placerades på en järnvägsvagn för vidare transport till Stenstorp. Denna lyftning kostade 25 kr.

Så långt var allt gott och väl, men i Stenstorp började vedermödorna på fullt allvar. Och nu var frågan den på vad sätt båten skulle transporteras från Stenstorp och till Hornborgasjön. Detta spörsmål löstes dock på så sätt, att man av patron Jesper Swedenborg i Bosgården, Hornborga, lånade en bastant vagn, och för denna spändes Wärnlunds hästar. På denna skjuts reste nu rederibolaget "Hornborgasjön runt" till Stenstorp, för att hämta och till dess rätta element återföra sitt fartygsförvärv, den stolta "Ellen", vars rödbruna skrov hädanefter skulle plöja Hornborgasjöns vågor.

Omlastningen från järnvägen var ett fasligt arbete och många tummar råkade i kläm, men slutligen gick, det i alla fall. Järnvägens lyftkran kom härvid till god användning, men som den var allt för svag till en sådan koloss, måste man hjälpa till med stockar och dylikt, och så emellanåt pallades det under med sliperskubbar och vedträn. Som sagt, efter mycket arbete stod nu båten lyckligt och väl överflyttad till den vagn, som landsvägsledes skulle transportera den vidare till bestämmelseorten. Så sattes hästarna för, och då det kördes igång, var massor av människor behjälpliga med att skjuta på. Trots den mångfaldiga hjälpen gick det inte prickfritt längre än till järnvägsundergången. Där fastnade nämligen båten, ty vägporten var för smal. Nu började åter vedermödorna. Båten satt så fastkilad, att den inte gick att rubba vare sig framåt eller bakåt. Till slut gick det i alla fall, att med hjälp av vågter och dylikt pressa både vagn och båt genom porten, men då var också båtsidorna ganska skamfilade, och den bruna båtfärgen satt kvar på vägportens väggar, ända tills den byggdes om för några år sedan.

Efter en stunds välbehövlig vila, som kom både folk och hästar väl till pass, satte sig transporten åter igång, följd av stora skaror nyfikna av alla åldrar och kön. Under hela vägen väckte denna transport en sådan uppmärksamhet, att massor av människor lämnade vad de hade för händer och följde med långa sträckor. Nu gick färden bra ända till Ryckla lid, vid Espås. Där orkade inte hästarna upp med den tunga lasten. Från Espås gård gavs nu god hjälp, och ett extra hästpar sattes för, och då gick det som en dans hela Rycklaliden uppför. Utan några nämnvärda missöden fortsattes nu färden ända till Sätuna handelsbod, men som det var långt lidet på kvällen, fick vagnen och båten övernatta där.

Dagen därpå gjordes den sista etappen och båten sjösattes frampå dagen i Hornborgaån vid det så kallade Bjärke le, strax nedanför Storegården i Sätuna. Sjösättningen gick mycket enkelt och knepigt tillväga. Man endast lät vagnen rulla ner i ån, och så fort den kom på djupt vatten, flöt båten undan och vagnen drogs upp igen.
Nu sattes det fyr under ångpannan för nu skulle det visas för den mängd av skådelystna, som samlats, vad båten dugde till. Bland åskådarna befann sig också patron Fredrik Berggren, St. Veka, Sätuna. Denne hade i ungdomen varit sjöman och ville nu göra gällande, att det var han som satt inne med sakkunskapen, men med hans sakkunskap visade det sig snart vara både si och så. Under tiden ångpannan eldades upp, hade en hel del av de tillstädeskomna, med den sakkunnige patronen i spetsen, gått ombord för att på nära håll skärskåda "Hornborgasjöns stolthet". Maskinisten skötte eldningen på ett mycket förtjänstfullt sätt, så att innan de ombordvarande visste ordet av, sprang säkerhetsventilen upp med en riktig dunderskräll, och på mindre tid än ett ögonblick var båten rensopad från folk. De blevo vid den skarpa smällen och fräsandet så förskrämda, att de kastade sig huvudstupa i ån - den sakkunnige patronen var visst förste man även nu - för att så fort som möjligt uppnå den skyddande stranden. De enda, som blev kvar ombord, voro de tre "bolagsherrarna”, och dessa skrattade gott åt de räddhågades snöpliga flykt.

Många av tidningens läsare undrar nog, hur den där båten egentligen såg ut. Jo, den var omkring 9 meter lång och bredden omkring 3 meter. Den var också försedd med kommandobrygga, och över däcket vår spänt ett tak av tältduk, men kring sidorna var den öppen. Den gav plats åt 50 passagerare, men då fick endast hälften plats att sitta. Med ordinär last gjorde den något över 8 knop. Vimplar voro också uppsatta i för och akter. Besättningen utgjordes av de tre ägarna. Werner Wärnlund var kapten, Henning Larsson tjänstgjorde som maskinist och Alfred Larsson var styrman. Som däcksgastar fick passagerarna tjänstgöra, om det behövdes. Sedan köpet ägt rum hade ännu en delägare, lantbrukare August Fredriksson Weka Sätuna, köpt sig in i bolaget, så att det i fortsättningen bestod av fyra delägare. Den sist tillkomne delägaren utövade dock ej något befäl ombord, utan stod i reserv och hederstitulerades som 2:e styrman.

Ja, nu låg båten där med ångan uppe, färdig att avgå, och folk visade sig inte längre rädda, utan ville gärna åka med. Så gick den första turen ut i öppna sjön, och båten förtöjdes vid Almeö, där den sedan stationerades och ett båthus byggdes. Sedan kördes lustresor på sjön, och en tur Sätuna - Bjurum - Härlingstorp kostade 50 öre tur och retur.

Det svåraste var att det inte fanns någon brygga att lägga till vid. Som båten var ganska djupgående. kunde den ju inte lägga till var som helst, och därför fick passagerarna fraktas ut till båten på ekor och dylikt. Ett mycket anlitat transportsätt var den så kallad konkningen, då vissa personer åtogo sig att på ryggen bära passagerarna till och från båten. På Bolum sidan sköttes denna tjänst av en person, benämnd Jonas Platå. Han bar dem på sina axlar och var på sätt och vis en "Kristoffer" i ny upplaga. Att få passagerare var inte svårt, för de stodo riktigt i kö på stränderna, när båten visade sig.

I Västtorpsviken, berättar hr Wärnlund, hade vi en gång ett äventyr. Vi var just på ingående där för att taga passagerare ombord. De roddes över till båten av lantbrukare Sanfred Pettersson i Böljan Bolum, senare bosatt i Skattegården, Hornborga. Det var många passagerare, som skulle ombord här, så Pettersson fick ro flera gånger, och när han kom med den sista "laddningen" fick inte alla plats i båten. Därför överenskoms, att Pettersson skulle sätta sig i fören på ekan och hålla med händerna i båtens akter, och på så sätt skulle ekan bogseras. Sagt och gjort, Pettersson placerar sig med så gott som endast benen i ekans för, medan överkroppen räckte långt utanför. Trots att han fattat ett bastant tag i aktern på Ellen såg det hela ganska vågsamt ut. Det gick heller inte länge! När båten satte igång, släppte Pettersson taget med händerna och for på huvudet i sjön. Han blev ju snart uppfiskad, så någon skada blev ju inte skedd. Visserligen fick han vända tillbaka med de övertaliga passagerarna, men det var ju i så fall ett lindrigt straff för den visade oförsiktigheten.

Ibland brukade båten hyras av ett sällskap eller en familj för en utflykt. Redan under en av de första söndagarna av trafikens tillblivelse hyrdes båten av godsägare Ekberg Dagsnäs, för en tur sjön runt.

Söndagen därpå hade godsägare Alfred Jönsson St. Bjurum, hyrt båten för en söndagsutflykt med sin familj. Vid sådana resor var det mycket trevligt, och på någon naturskön plats gjordes strandhugg för skaffning, som det heter på sjömansspråket.

En gång företogs också en bröllopsresa med båten. Det var när lantbrukaren Sanfrid Persson, Helsingsgården Sätuna firade bröllop. Förutom brudparet deltog också så många av gästerna, som fick plats i båten. Detta var nämligen ett riktigt storbröllop, och man hade flera gäster än båten förmådde bära.

Hemmansägaren August Jonsson Nord Breagården Bjellum, hade också förhyrt båten en gång. Då jag härom dagen träffade hr Jonsson, passade jag på att fråga honom om resan. - Jodå, sa' Jonsson, jag hade allt båten en söndag det året. Det var förresten annandag pingst. Det var så, att jag och gumman min skulle ut på en tur, och min blivande svåger, folkskollärare Abrahamsson i Bolum och folkskolläraren i Hornborga, K. A. Holmgren, med tilltänkta fruar, skulle följa med. Av någon anledning kom inte dessa, utan jag och gumman reste själva. Vi åkte till Bolumslandet och till Almeö, och fortsatte därifrån en bra bit in i Hornborgaån, och där höll vi på att ramma en fiskare, som var i färd med att vittja en långrev. Ekan hans fick allt en rätt bra törn men den klarade sig i alla fall. Värst blev det med långreven, för den snodde sig in i propellern. Alla förflyttade sig nu så långt ut i fören som möjligt, och därigenom höjdes aktern, så att propellern kom över vattnet. Jonsson var ensam i aktern, och skulle med en kniv skära av reven, men när han böjde sig över aktern och skulle skära, fick han en så våldsam örfil att han ögonblickligen drog sig tillbaka. Flera gånger stack han fram huvudet, men fick var gång en ordentlig "dagsedel". Slutligen lyckades han skära av reven, och då befanns det att en ål var fast på reven, och när denna snodde sig om propellern, följde ålen med runt och gav då Jonsson örfilarna. Efter detta lilla äventyr vändes nu stäven ut mot öppna "havet", och färden gick utmed västlandet för att sedan gå direkt till Jonssons landningsplats. Under färden hade Jonsson fått tag i ett blåsinstrument, och på detta lärde han sig blåsa två valser. Att resan var trevlig, är Jonssons omdöme.

Jag har talat med flera gamla personer, och de förklara samstämmigt, att dessa turer var mycket trevliga. Synd bara, att det inte ska' vara sjö och båttrafik även nu, tillägger de flesta. Bolaget bedrev trafiken i fyra års tid, men då började vattnet att minska, och det gick inte att gå ut med båten längre, och därför fick bolaget upphöra. Båten lades upp vid Almeö, och maskineriet plockades ur. Ångmaskinen såldes sedan till Skara källa bryggeri, och ångpannan köptes av statens järnväg i Stenstorp och uppställdes i badhuset därstädes. Skrovet slogs sedan sönder till ved, har jag hört sägas. Ja, så var det med det bolaget!

- Nå, säger jag till herr Wärnlund, hade "bolagsherrarna" någon förtjänst på båten?
- Om vi inte precis förlorade, så tjänade vi heller inget, och det var nog mer för nöjet än för förtjänsten, vi höll på, svarade hr Wärnlund.

PS Vi är bilden av ångaren Ellen på spåren. DS

Ur en bok "Alla våra ångslupar" vet vi att den redades 1890 av ett rederibolag "Hornborgasjön Runt" som avvecklades 1902 varvid ångslupen blev skrotad. 

Ett vårdygn på Hornborgasjön 

Sports Julnummer 1898.

»Det är vår, det är vår!», jubla lärkorna, där de hänga på sina dallrande vingar öfver åkertegarna. »Det är vår,» ropar en röst inom svanarna, och hemåt, upp till den snöiga nord, styra de kosan från de Faraoners land för att utbyta en lättjefull tillvaro i palmers och cypressers skygd mot ett sträfsamt lif uppe i någon undangömd fjällsjö i vårt härliga Norrland. Högt öfver våra hufvud kommo de sträckande, burna af snöhvita vingar och lekande vårvindar. Det jäser, det sjuder i knoppar och grenar, och naturen får lif! Våren är svår för en af skolans dammiga bojor fjättrad naturvän. Inom en pockar och manar det: »ut, ut i naturen!», och gifvet är, att man lyder den kära rösten, då man kan. Men huru ofta är det! .

I maj blef det mig emellertid för svårt! Att, några mindre utflykter oräknade, knappast ha varit utom staden, det var för tråkigt, och jag måste i väg till hvad pris som hälst ! Fördenskull hastade jag till min gode vän och »själafrände» Rudolf Söderberg, och inom 5 minuter var allt klappadt och klart. – 

Nästa dag hade vi skaffat oss ett par timmars lof, och samma eftermiddag, den 22 Majus i nådens år 1897, lunkade vi, hvisslande en jägarmarsch, ned till den härliga Hornborgasjön, som alltid utöfvat en stor dragningskraft på oss. Och kan man undra på det! Den är, den härliga »Hornborga», besökt af en massa fåglar af olika slag, från fiskgjusen till säfsparfven, och ett synnerligen lifligt och rikhaltigt lif råder både i dess stora vassar och rundt kring dess stränder. (Vår välbekante, store fågelkännare, konservator Gustaf Kolthoff besöker nästan årligen sjön, och jag är säker på, att han från sin ungdoms dagar bevarar månget angenämt minne därifrån !). – 

Frampå kvällsidan passerade vi Östtomten och hade nu endast en liten bit kvar. Den mellan vackra barr- och löfträdsdungar gående vägen svängde också strax, och efter några steg stodo vi vid stranden af vårt efterlängtade mål. Vi hade kommit i en härlig, njutningsrik stund! Det bortdöende solljuset lyste matt öfver vassbankarna och stränderna, och det skymde allt mer och mer. I de vid stranden uppkastade, torra vasstjälkarna plaskade dyningarna, och sakta prasslande drog vinden fram genom säfven. En fiskare, som vi hade turen påträffa, lånade oss sin eka, och nu bar det af ut på sjön till doppingarnas och ändernas riken ! Till höger och vänster, på alla håll och kanter hörde vi dessa, där vi stakade oss fram. Än förnummo vi långt borta, huru de på öppna ställen i den täta vassen plaskade och badade, än sågo vi dem ett par båtlängder framför lämna sina bon vid vårt annalkande. Änder lyfta i stora flockar, i tiotal, i hundratal för hvarje årtag och draga bort till fredligare delar af sjön. Några vadare fara pipande öfver våra hufvuden, och gungande från säfstråna sjunga säfsparfvar och flere olika sångare af hjärtans lust. Hvilken musik af alla dessa djur! Det är som vore det en enda gemensam vårlängtan, som tager sig ut genom deras olika strupar, och som yttrar sig i deras vackraste toner! Sothöns, doppingar och änder snattra och »sjunga» på sitt vis utan en minuts uppehåll; säfsparfvarna och sångarna sköto sopranstämman. Viporna på stranden, ha ännu ej hunnit lugna sig, sedan vi skrämde upp dem: oitt, oitt . . . oöitt . . . skrika de på sitt klangfulla språk och tumla om i volter på sina rundade vingar. Några kråkor draga i tunga vingslag bort för att söka nattkvist; en eller annan mås och en sällsynt lom kretsar långt bort öfver sjön. Vadarna: snäppor, bäckasiner, strandpipare m. fl. hålla sig ej en minut stilla, utan trippa pipande omkring på jordbankar, som bildats ute i sjön. Och omslutande allt detta härliga stycke af naturen - den skymmande vårkvällen !

Som natten hastigt föll på, rodde vi i land vid 11-tiden och kröpo ned i höet i en närbelägen lada. Men någon välvillig John Blund kom icke till oss! Då ladan stod så godt som i vattnet, hörde vi hela natten den härliga musiken därute, som snart förstärktes af lärkor och några sträfva kornknarrar. Det var omöjligt att försumma att lyssna ett enda ögonblick, och vi gingo därför, då det tillika blef kallt och ruskigt, trots af höet, ut ur ladan i den kalla, dimmiga morgonen. Klockan var nu något öfver 2. Snart fingo vi rätt på ekan och rodde åter ut. Solen rullade snart upp sitt gyllene klot öfver Billingens hjässa, och en ny vårdag bröt in ! - Bon hittade vi nu en hel mängd. Det ena doppings - och sothönsboet efter det andra; så många vi någonsin ville ha! Det var verkligen en vacker anblick att se de 3 à 4 hvita, i brunt stötande doppingarnas ägg ligga där på sitt svarta, våta underlag af multnande växter, upphämtade från vattnen eller de ibland ända till 15 (!) sothönsäggen, blekt rosenröda och svartprickiga! Skulle tro vi voro förtjusta midt ibland detta öfverflöd ! Vi inskränkte oss emellertid till att taga ett par kullar af hvardera slaget och stakade vidare till andra delar af fåglarnas mänga »kolonier» bland vassbankarna. Ett par timmar höllo vi så på görande byte och rika iakttagelser, men tiden led allt mer och ner, och det började blifva varmt och kvaft. Vännen Rudolf pustade och svettades i skjortärmarna och dref med en lång stake fram ekan mellan den rasslande säfven, och äfven jag var varm af rörelse och ifver. Simfåglarna tystnade så småningom och drogo sig allt längre och längre in i sina gömslen bland vassarna; vadarna sutto sömniga och mätta på stranden och sysslade med sin toalett. En fiskgjuse, med de vackra, silfverhvita vingarna glänsande i solljuset, höll sig flaxande på samma ställe öfver en tät vassbank, men för öfrigt var allt stilla och tyst.

Som vi nu fått vårt lystmäte för denna gång af Hornborgasjön, knallade vi oss hem, dit vi ankommo, fyllda af de allra angenämaste minnen. Pandion.

Vi vet att omkring 1894 kom den i sjön, och var i drift 3 år och gick på söndagar ibland om lördagarna. Gick från Almeö till Ore Nabb, sedan till Röde Mosse, och Kärrtorp. Som du anar av ovanomstående anteckningar var den propellerdriven. Resan kostade 50 öre tur och retur och gjorde 8 knop och kunde ta 50 passagerare. Den var ca 9 m lång och 3 m bred. Efter en vådlig färd från Göteborg sjösattes den vid Bjerka Le, som ligger nedanför Storegården. Vi har i 30 år jagat bilden av ångaren Ellen men icke funnit henne. Verksamheten upphörde 98men fanns kvar till 1900. Ägdes av bröderna Verner, Alfred och Henning Larsson. Verner var kaptenen, Henning maskinist och Georg var båtskarl,

Läs om skrönor och poesi kring sjön.

[ Start ] [ Uppåt ]
redigerad juli 2017.