Biljer i Bolum

var en legendarisk fiskare och förkämpe för att bevara sjön i sitt mer eller mindre ursprungliga skick. Han reste till och med till kungs kring 1910 för att protestera mot det olagliga sjösänkningsföretaget. Folke Ekström har en kortare historia om när Birger en natt fick uppleva när braxen flydde sjön och ut mot Vänern.

Hör här
Ernst Biljer eller Biljer i Bolum, under vilket namn han är mest känd, har på något sätt alltid ansetts höra ihop med Hornborgasjön. Vad han inte visste om denna sjö, var inte mycket värt att veta. Mycket hade han upplevt ute på sjön, både i fråga om farligheter och andra äventyr. Han hade också erfarit elementens kraft och raseri och även sett och hört mer än andra av vad som hände därute. Bland annat såg han då braxen flydde därifrån. Detta ägde rum en höstnatt, då vattnet började sjunka efter den sista sänkningen. Fisken skulle således haft en förkänsla av de onda tider, som skulle bli fiskens öde genom ett lägre vattenstånd. Det, som nu drev dem ut ur sjön genom Flian Lidan till Vänern, skulle således ha varit rena självbevarelsedriften från karpfiskens sida. Den natt, då detta hände, befann sig Biljer ute på sjön nära utloppet genom Flian. Det kom braxen i stora stim med sådan fart, att det forsade och susade om dem, då de kommo farande. Vid utloppet till Flian var det så tjockt med fisk i vattnet, att det var omöjligt att ro. Alla hade samma mål — ut ur sjön. Många människor har förnekat riktigheten av denna märkliga händelse, men Biljer visste alltid vad han talade om. Därför kan det aldrig bli tal om något misstag. Braxen var efter detta försvunnen från sjön. Det bör ju vara ett ovedersägligt bevis för att Biljers uppgifter är riktiga. Det händer ju ibland för oss overkliga ting i naturen, som vi människor ännu inte förstår.

Jag tror förresten aldrig jag såg någon annan försöka sig på metning i Hornborgasjön. I Bjärjön fingo vi, då vi blevo stora nog för att gå dit, en hel del små abborrar på våra krokar. Det blev dock aldrig annat än kattfisk. – Vi gjorde också många försök att av torr bladvass skära visselpipor, men det lyckades oss inte. Bara det att sitta och titta på sländorna, som i massor höjde och sänkte sig över vasstråna var något fascinerande för oss barn. Och så dessa massor av alla slags sjöfåglar, som man kunde se i flockar draga fram över vattenytan eller högt uppe i luften! Förresten var det gott om många olika slags vadare, som trippade omkring på stränderna. Ja, nog fanns det förströelse. Med tiden lärde man sig ju också känna namnen på en hel del av fåglarna, och det var sannerligen inte det minst intressanta.

Vid Tomtens strand sköt ut en långsträckt stenrygg i sjön och det var vid sidorna om den som vi badade. Där torde förresten än i denna dag fars vigselring ligga, såvida ej någon hittat den utan att göra det till känna eller någon gädda slukat den glänsande tingesten på den tiden där fanns vatten, så att gäddorna kunde hålla till där. Något av de första åren efter sitt giftermål var far nere vid sjön och badade. Hur det nu kom sig, så glömde han att taga av ringen och av det svala vattnet krympte antagligen ringfingret och ringen gled av. Far märkte det genast, han kom upp ur vattnet och satte omedelbart igång med sökande, men utan resultat. Den kunde ju ha kommit ner i sanden, så att den ej gick att se, ty annars var vattnet så klart och grunt att det ej borde varit helt omöjligt att se ringen. Både far och mor och inte minst vi pojkar brukade i åratal efter förlusten av ringen tänka på den och ha ögonen öppna, när vi voro nere för att bada. Som sagt kom ringen aldrig till rätta och där badplatsen då för tiden var är nu torra landet och en mager gräsväxt.

En sommar gjorde sig Ernst Biljer (Biljer i Bolum, som Albert Engström kallar honom) en ny och lättare eka. Han var ivrig jägare och fiskare och tillbringade vid sekelskiftet och fram till sjösänkningen sin mesta tid på sjön. På sin femtonårsdag hade han blivit av med sin högra arm under en olycka vid andjakten. Oförståndigt nog hade han i jaktivern dragit till sig bössan med piporna riktade mot armhålan, varvid ett skott gått av med amputation som följd. Invalid, som Ernst således var, var han nödsakad att ha lätthandterliga redskap vid jakt och fiske och så förfärdigade han sig egenhändigt en ny, lättrodd och smäcker eka. han var alltid mycket snäll mot min bror och mig, och när den nya ekan var färdig, skänkte han oss pojkar den gamla att brukas som arv och eget. Och inte nog med det. Han donerade oss samtidigt ett visserligen gammalt men dock tämligen användbart abborrnät. Att vi voro överlyckliga är självklart och första natten efter denna gåva blev det nog inte så lugnt sovet för oss. Så fort som möjligt måste vi förstås ner till vår båt. Först putsade vi den så grundligt som gick och sedan plockade vi rent från bottensten, där ekan skulle dragas upp på land. Stenarna lade vi förresten ut som pirar vid båtens sidor och fick på så sätt en riktigt fin hamn för vårt fartyg. Att så där hastigt och lustigt bli fartygsägare var ju en upplevelse, som vi aldrig drömt om. Av Ernst fick vi så råd om, hur och var vi borde lägga vårt ägandes nät för att få abborrar och mörtar. På kvällen lade vi alltså ut fångstredskapen enligt anvisning och så ställdes väckaruret på ringning ungefär vid tiden för solens uppgång. Man måste vittja när tidigt, om man skulle få fisken i bästa kvalité, ty abborrarna ha benägenhet att ganska fort dö i nätmaskorna och få då en allt annat än tilltalande färg. Sothönsen och doppingarna kunde också vara framme, om man inte var ute i tid, och inte nog med att dessa fåglar hackade sönder mörtarna; de kunde också åstadkomma väldiga hål i näten. Vi fingo också erfara någon tid efter att det fanns ett par stycken åbor nere vid sjön, som inte drogo sig för att lägga sig till med fångsten i andras nät. Den ene kallades ”Solskiften” och den andre ”Roses Arvid”. De opererade var och en för sig!

Nå, när väckarklockan ringde, så var det ett par yrvakna men ivriga pojkar som hastigt kom i kläderna och så bar det i ottan av ner till båt och fiskeplats. Tyst och fridfullt var det, ty ingen var uppe ännu någonstans i gårdarna utmed vår väg ner till sjön. Daggigt och ganska kyligt minns jag ännu att det var, men vad betydde det, när man var ute på ett sådant här spännande äventyr! Vi hade sett att Ernst Biljer alltid hade en säck med sig för att bära hem fångsten i, och eftersom han var vår idol som fiskare, så hade vi också en säck, ehuru av mindre format, med oss. Vi hade ju också bara ett enda nät, under det att Ernst brukade lägga ut så där 15 á 20 braxennät åt gången. Framkomna till nätet såg vi genast att vi fått fångst, ty dels rörde sig nätet, när vi kom i närheten och dels var en hel massa av flötena under vatten. Exakt vad nätet innehöll minns jag nu inte, men det var i alla fall omkring ett tiotal ganska skapliga abborrar och två mindre gäddor förutom väl ett tjog mörtar. För oss var fångsten överväldigande och vi var något till stolta, när vi sedan visade upp våra fiskar för far och mor. Så bra som den gången gick det väl inte alla gånger, men nog höll vi hushållet med abborre och gädda hela den sommaren. Mörten koktes till hönsen, som tyckte bra om fiskdieten. Nätet höll bara den sommaren ut, men nästa sommar köpte vi oss ett alldeles nytt nät och det räckte sedan i flera somrar framåt. När vi växt upp litet så blev sjöfågelsjakten mera lockande för oss, men det är en annan historia. Fisket lade vi inte för den skull av, men så ivriga fiskare som denna första sommar blevo vi näppeligen senare.

Kräftor fångade vi någon gång i Hornborgasjön, men de förekom inte så särdeles rikligt vid vår sida av sjön. Däremot gjordes väldiga fångster av kräftor där sjön rann ut i Flian. Sjöns kräftor voro stora som små humrar, men inte alls goda, ty de smakade dy. Vi förlade våra kräftfångstutflykter till Hornborgaån. Där voro kräftorna avsevärt mindre, men kollosalt goda. Det var egentligen min bror som var den store kräftfiskaren av oss bröder. Han antecknade noga varje fisketurs resultat, och jag kommer ihåg, hur han, då det vid sammanräknandet av säsongens resultat visade sig fattas en enda kräfta i ett hundra tjog, ville ta på sig fiskarhabiten och åka ner till ån för att fylla ut fångsten till de hundra tjogen. På den tiden var det inte så noga med fångstmetoderna. Antagligen var det väl redan då förbud på att plocka kräftor vid lyse, men det oaktat var det den gängse metoden i trakterna kring Hornborgaån. En karbidlykta (cykellykta) var det bästa; tidigare hade använts törevedsbloss, men det var mera svårhandterligt. Eftersom det var nödvändigt att vid detta slags fiske med lyse gå i själva ån, så måste klädedräkten anpassas därefter. Ett par gamla skor, en kasserad kostym, en påse i ett snöre om halsen (för att lägga fångsten i) och så karbidlyktan i näven, så var kräftfiskaren då utrustad. Som vuxna fiskade vi ibland kräftor i Hornborgaån, men då alltid med sänkhåv, betad med fisk eller i nödfall kött. Betet borde helst vara en smula ankommet för att verka som mest lockande. – Från ett sådant senare tiders fiske kommer jag ihåg en förarglig episod. Jag kom hem från en fisketur fram på natten och som jag var särskilt trött, brydde jag mig inte om att taga bort betesfisken från håvarna utan lade alltsammans på en stenmur till fram på förmiddagen. När jag då kom för att plocka bort fiskbitarna, fanns inte en enda kvar och inte nog med det; varenda håv var trasig i mitten, där betesfisken suttit. Någon kringstrykande katt – eller möjligen vessla – hade fått känning av den frestande lukten och så ätit upp läckerheten så grundligt att garnet i håvarna delvis fått följa med.

Sådana små kräftor som man nu får köpa i augusti fångade vi aldrig annat än i undantagsfall. Det var om kvällens fångst slagit så illa till att vi inte ansåg att vi fått nog många för ett ordentligt kok som en och annan mindre kräfta fick åka med i säcken.

Hornborgaån var på den tiden ett så kräftrikt fiskevatten att man kunde kosta på sig att välja och vraka. Inte heller var skaldjuren då så oskäligt högt i pris att ens den sniknaste fångstman ansåg sig göra någon större förlust om han lät småkrypen stå på tillväxt. Lanthandlare Otto Dahlén i Broddetorp var den i trakterna störste uppköparen och han hade inga svårigheter att till länets hotell bli av med de för sin särskilt goda smak berömda kräftorna från Hornborgaån.

Jag vill minnas att inköpspriset höll sig mellan 1 kr och 1.50 per tjog, beroende på storlek.
En höst i mitten på 1920-talet fick min bror och jag löfte att lägga våra kräfthåvar i en ågren från Herradammen till Hornborga kvarn. ”Där har säkerligen ingen fiskat på de senaste 10-15 åren”, sa mjölnaren, när vi frågade honom om lov. Utmed fiskestället växte en massa alar och andra buskar, så det var allt annat än lätt att få ut håvarna i vattnet. Fångsten blev inte stor, kanske beroende på att det var åska i luften, ty då är det ganska lönlöst med kräftmete. Tolv, femton stycken var nog hela resultatet av kvällens arbete, men i gengäld var de så mycket större. Jag har aldrig, vare sig förr eller senare, fått så stora kräftor i ån, förutom möjligen någon enstaka. De tävlade i storlek med Hornborgasjöns, men hade i alla fall åkräftornas fina smak. Min första kräftfångst i ån kommer jag ännu idag ihåg, trots att jag den gången inte var mera än 5-6år. I skolan för far gick en pojke, Axel Hägg, som av någon anledning fattat alldeles särkilt tycke för skollärarns parvel. Axel Hägg var inte något ljushuvud och väl inte så flitig i skolan heller, efter vad jag senare hört, men han var alldeles särskilt snäll och det var väl det som gjorde att far tyckte bra om honom trots att Axel avskydde skolgången som sådan. Det hade t.o.m. hänt att Axel på morgonen vandrat hemifrån med sin matsäck för att, som föräldrarna trodde – och kanske han själv också just då ämnade, gå till skolan. När han på sin väg kom till ängarna, genom vilka stigen till landsvägen gick, och om det var vackert väder, så tog lusten för friluftslivet överhanden och Axel stannade någon skoldag då och då kvar i ängarna och njöt i fulla drag av friheten och allt naturen hade att bjuda ett pojksinne. Matsäck hade han ju med sig, så någon hunger behövde han inte lida av. När han fram på eftermiddagen ansåg att lektionerna i skolan borde vara slut, pallrade han sig iväg hemåt och låtsades inte om att han skolkat. Till slut upptäcktes förståss orsaken till frånvaron i skolan, och så en tid framåt blev vår gode Axel varje skoldagsmorgon (det var varannandagsläsning i Bolums folkskola på den tiden) eskorterad av sin fader. Och så gick allt sin jämna lunk igen, tills frihetsbegäret blev Axel övermäktigt.
Nu var det i alla fall en varm solskensdag fram i mitten av augusti och Axel Hägg hade det oaktat varit i skolan. Efter lektionernas slut för dagen stannade Axel kvar litet efter de övriga eleverna, så stegade han fram till min far, bockade sig och sa: ”Jag undrar om Hilding skulle få följa med mig ner till Hornborgaån och plocka kräftor?” Far var först litet tveksam, men så gav han med sig och sa: ”Ja, men då får du lov att ta väl vara på honom, så ingen olycka händer.” Jag blev förstås väldigt glad, när jag fick reda på, att jag skulle få följa med på kräftfiske, ty dels hade jag aldrig förut varit med om någonting sådant och dels tyckte jag mycket om den snälle Axel. Fisket skulle äga rum på eftermiddagen redan, ty jag fick inte vara borta sedan det blivit mörkt. Det var således inte fråga om att plocka vid lyse eller meta med håv utan vi skulle gå i ån, där det var grunt, lyfta på stenarna och fånga de kräftor, som möjligen kunde finnas. Axel och jag tågade iväg den nära fyra kilometer långa vägen till ån och barfota gav vi oss ut i vattnet och började fångsten. Axel visade mig hur man skulle ta kräftorna över ryggskölden, så de inte kom åt att nypas och för det mesta lät han mig försöka utföra fångandet. Det är klart att i knepiga situationer fick Axel rycka in, så han plockade säkerligen upp de flesta. Hur det nu var så fick vi upp ungefär ett och ett halvt tjog. Axel följde mig förstås hem igen och överlämnade hela vår gemensamma fångst till mor.

Då och då kom Axel och lekte med mig efter skolans slut. Han lärde mig att göra ”pilalåtor” (visselpipor av videkvistar), hur man skulle göra en båge av en torr grangren och pilar till bågen och en hel del andra saker som kan roa och sysselsätta en pojke i förskoleåldern. Mest vann han nog i alla fall mitt hjärta, då han infann sig hemma hos oss på julaftons förmiddag och presentade mig med jultidningen ”Julkärven”. Jag glömmer nog aldrig hur glad jag då blev. – Axel Hägg kom efter slutad skolgång ut i förvärvslivet å annan ort än hembygden, men var han slutligen hamnade eller om han fortfarande är i livet är mig obekant. Helst nu på äldre dagar sänder jag honom då och då en vänlig tanke, var han än må finnas.

En sommar var jag några veckor ”fiskardräng” åt Ernst Biljer. Han hade då den gamla tunga ekan, som min bror och jag sedan fick av honom, och då han endast hade en arm, var det svårt för honom att reda sig ensam med både näten och båten. Förut hade hans gamle far, Gustaf Biljer, hjälpt honom, men gubben var gammal och envis med sina idéer om de bästa fiskeplatserna, så far och son hade mycket svårt att ”dra jämnt” i arbetet – och annars också förresten. Ernst hade nog samma slags egensinne som fadern, men mot mig var han alltid snäll och översåg tålmodigt med mina misstag vid manövrerandet av ekan. Vi lade näten på kvällarna och vittjade dem tidigt på morgnarna. Ernst var väl förtrogen med sjön och fiskens vanor, så vanligtvis fick vi alldeles kolossalt med fisk. Då vi fiskade med så gott som uteslutande braxennät, utgjordes fångsten huvudsakligen av braxen och id.
Hornborgabraxen ansågs vara fin, men iden var inte fullt så lätt att avyttra. Genomsnittliga dagsfångsten höll sig väl så där omkring 30 kg. Ibland mer, ibland mindre. Ett abborrnät lade vi ut emellanåt, och i det blev det några abborrar och mörtar samt då och då några gäddor. Varje morgon, när vi vittjat näten, fick jag alltid med mig hem en braxen eller id på ett par kg eller någon annan fisk; en gädda, några abborrar, ja, en gång en ganska stor sutare. Det var lönen för arbetet, men så vänligt det än var, så blev vi allesammans i mitt hem till slut ganska uppledsna på all fiskdieten. Ja, det hände nog att fram emot slutet av min tjänst som fiskardräng ett och annat fiskkok fick förfaras i sommarvärmen. I synnerhet gällde detta iden, som inte var så läcker som de andra fisksorterna. Ernst var, som nämnts, synnerligen envis, så det var aldrig lönt att vägra ta emot den erbjudna fisken.

Mina allra första fiskeförsök skedde i Uddagårdsbäcken. Där fanns ej annat än äling (elritsor), men det var i alla fall ett roligt fiske för småpojkar och äling fanns det i massor innan vattnet förstördes av utsläpp från Korsgårdens mejeri. När mor på våren hade lakat skulle kläderna sköljas och det skedde i en uppdämning av bäcken strax intill Uddagården. Som bykhjälp hade vi i flera år Vassa Stava, ett ogift fruntimmer med två pojkar, varav den yngste, Teodor, var jämnårig med mig. Han följde, de första åren mor anlitade Vassa Stava, alltid med sin mamma då hon var ute i bygden och arbetade, enär han var för liten att lämnas ensam hemma. Han var således med även hemma hos oss och naturligtvis skulle vi vara med vid bäcken under sköljningen. Det var ett särdeles nöje för oss pojkar att barfota gå i bäcken och försöka med händerna fånga älingar. Vi metade dem också. En grov sytråd med en lagom krökt knappnål var hela redskapen – förutom mask till agn förstås. De små, knappt ansjovisstora älingarna var ju inte användbara till annat än kattmat, men de nappade glupskt på våra primitiva don och så gällde det att vara påpasslig och snabbt rycka upp dem i rätta ögonblicket. Det var alldeles väldigt spännande och vi kunde hålla på i timmar med detta fiske utan att tröttna. En annan sak, som gjorde de där sköljningsfärderna till bäcken väldigt trevliga, var, att förmiddagskaffet med en massa gott dopp intogs hos min mormor, som bodde ”på undantag” i ett rum i Uddagården. Dels var det roligt att komma till mormor och dels smakade kaffet alldeles särskilt gott efter många timmars intensivt friluftsliv.

Teodor Larsson – han kallades alltid Vassa Staves Teodor – kom med tiden in som stationskarl vid Statens Järnvägar med placering i Falköping. Jag träffade honom i ungdomen någon gång då och då på större tävlingsskjutningar. Han var en period en av Skaraborgs skytteförbunds allra yppersta skyttar. Vid Hornborgasjön möttes vi också på höstarna då och då, ty han var liksom jag fascinerad av sjöfågelsjakt.

Ja, det var på den tiden! Någon gång metade jag i bäcken tillsammans med Hilmer och Erik i Uddagården – mina kusiner. Erik, som redan i barnaåren var ”om sig”, tyckte att metningen gav alltför litet utbyte, varför han hittade på sitt eget lilla patent att idka storfiske. Där bäcken på ett ställe var särskilt smal gillrade han upp en glesvävd säck, som fyllde hela bäckfåran. Säcken sattes så att öppningen stod helt uppspänd motströms. Sedan gick han ett bra stycke uppåt bäcken, klev barfota i vattnet och gick under ett förskräckligt plumsande neråt mot säcken. Sålunda skrämde han framför sig de flesta av älingarna i denna bit av bäcken och i det grumliga vattnet såg de små fiskarna inte försåtet utan rusade rätt in i säcken. Det kunde bli några hundra elritsor i ett sådant svep och åtminstone en gång vet jag, att Erik tog hem fångsten och lät den arma pigan rensa och steka allt småplocket. Hur de smakade vet jag inte, men pigan vägrade sedan att ta befattning med Eriks fångster, ty det var ett tidsödande arbete och hon hade annat att syssla med än att rensa och steka leksaksfisk.