En av anledningarna till denna studie över Hornborgasjön är att få en uppfattning om omfattningen av fisket och fiskarnas förhållande vid sjön. Den dramatiska förändringen kom ju med beslutet 1902, då det uppges att 17 fiskare förlorade sin inkomst. Många av dessa bodde på så kallade fiskaretorp framförallt på västra sidan. Vadboden, som nu är matplats för tranorna och fiskarfolket i Sjöhagen båda under St. Bjurum är värda att berätta mera om. Vi kommer att presentera några av de personligheter, som levat här och deras fiskehistorier.

Gunnar Bruzewits tecknade denna skiss att hedra P O Swanberg på hans 90 års dag.

Vikten av sjön och dess produkter kan vi ana av en anteckning från 1600 talet. 1685 beviljades bolumsborna av rätten laga förbud hava för sina ängintagor att ingen uti sjön eller vassarna må någon åverkan göra med fiskande eller sävs borttagande i andras ägor vid 40 skillingar silfvermynts wite.

Saxat ur Skaraborgs Hushållningssällskap 1860 № 12 

Om fisket i våra sjöar Hornborgasjön. 

Den hade av ålder ägt och ägde ännu ett ganska godt fiske, ehuru detsamma, serdeles under senare åren, varit hårdt tillgripit, och genom många och täta noter skadadt.

De fiskesorter som funnos vore gädda, abborre, mört, sutare, id, ål m.fl. Fisket bedrefves med noter, nät, ryttskjor, märlor, långrefvar, s.k. binkning om vintern, ljustring om våren och i mindre mån metning med spö och krok om sommaren. På dessa sätt uppfångades en mot tillväxten oproportionerad mängd fisk, serdeles genom bruket af allt för täta notar, deraf omkring 14 användes i sjön, hvilken innehålle emellan 3 och 4000 tunnlands yta. Detta sålunda erkända missbruk av fisket hade i slutet af november månad 1858 föranledt egarne av Herlingstorp, Bjurum, Dagsnäs och Trestena egendomar, som torde innehafva ungefär hälften av stränderna, att sig emellan öfverenskomma att hos Konungens Befallningshafvande i länet begära vidtagande av den åtgärd, som kunde finnas anvisad uti Kongl. Fiskeristadgan av den 22 juli 1852 §22; men då Konungens Befallningshafvande genom kort derefter utfärdade allmänna kungörelse tillkännagifvit sig vilja taga nödiga mått och steg i ämnet, hade den ifrågasatta enskildta ansökningen förfallit, i den förmodan, att frågan bäst skulle behandlas och nödig förening lättare vinnas, om den samma från början väcktes av vederbörlig myndighet, utan att vissa strandegare uppträdde som parter mot andra. 

De åtgärder till ett förbättrat förhållande uti förberörde hänseende, som emellertid ansågos böra vidtagas voro att vidden af noternas masker bestämdes till den storlek, att småfisk och yngel icke uppfångas och att en viss tid förelades, inom vilket alla notar i öfverenstämmelse hermed förändrades; att dragning af s.k. isnot förbjöds, såsom allt förödande oroande för fisken överallt i sjön, och serdeles skadligt, enär allmänna djupet i densamma icke räknades till mera än omkring 7 fot på gyttjebotten; att justering och fiske i allmänhet under lektiden förbjudes; att lämpliga viten stadgades för överträdelser af föreskrifterna och att kronobetjeningen med biträde av upplysningsmän af strandegare, vakade över stadgarnas efterlevnad.

Gustaf Kolthoff berättar från sitt första besök vid sjön om hur fiskarna på ett för orten karakteristiskt sätt drog sin eka genom vassarna och "pulsade" med en lång stång med en klump i änden, för att med den skrämma gäddan som de spårade i vassen som vajade åt sidan där den drog fram. Därvid kunde de med en smärt stång föra ut sitt nät och på så sätt fånga inte så lite gäddor.

Fisket under år 1917

i Hornborgasjön, enl. off. fiskeristatistik, material (förvarat på Statistiska Centralbyrån, Stockholm 6).

Ernst Biljer säger sig ej ha blivit tillfrågad 1917 eller lemnat några uppgifter. Hans fångst är alltså icke med i ovanstående siffror. Anser sig ha fångat 300 kg.

Äldre fiskare vid Hornborgasjön. Här fanns riktiga jättegäddor, Alfred Andersson (d.v.s. Feskars Alfred i Sätuna) berättade att han fått en gädda på 23 skålpund det vill säga 11 kg. Den var så lång, att då han bar den på axeln, släpade den stjärtfenorna i marken. Fiskarna buro omkring sina fångster, men dylika bjässar voro inte goda att sälja, ty de hade, som man kan förstå, åldern inne, köttet var hårt och föga aptitligt att äta. En ännu större gädda hade emellertid fångats av en annan fiskare, den vägde modiga 28 skålpund. Men så ingick också i denna gammelgädda en del inventarier. Så hade hon svalt en mindre gädda à 5 skålpund och den sistnämnda gäddan i sin tur en mört à ½ skålpund. Mörten hade nappat på kroken, och vadet han som drog sig själv och de båda andra gäddorna i fördärvet, då samtliga fingo följa med kroken upp ur de våta elementet.

Den fångade fisken såldes antingen i Falköping eller också gick man omkring i bygden och sålde den. En börda på ett par pund var det mesta man kunde bära, och priserna voro dåförtiden ganska blygsamma. Mellan fiskarna rådde dock en ganska god kamratanda, ehuru de på visst sätt voro konkurrenter. De bistodo varandra på allt sätt under arbetet, och de voro i staden och avyttrat fisken, så köpte de sin potatisnektar och konsumerade den gemensamt.

Folke Ekström

som var målare och kulturbärare i Broddetorp på 1930 och 40 talen lämnade efter bok som han skrev 1962 innan han lämnade bygden för kärlekens skull. Vi skall bjuda på några aktstycken.

Det stora fiskafänget

Gamle Lundell i Hornborga var en fiskare av rang, kan man säga, som trots sina 79 år ändå kunde hantera fiskegrejorna och vara rapp i vändningarna som en yngling. Den här berättelsen hänför sig till tiden i slutet av 1930-talet, då jag intervjuade Lundell om fisket i Hornborgasjön.

- Nå, Lundell, hur går det med fisket nu för tiden?

- Ja, dä blir en gäddrump då å då men ente stort mer. Annat va dä förr i tia, då sa ja säja, att dä fanns fesk i sjön, säger Lundell. Han ser ut som han för sin inre syn sökte frammana gamla ljuva fångstminnen. Det är ju nu en 25 år sedan denna intervju ägde rum, och då var ju fiskemöjligheterna bättre än vad de nu är, för nu går det ju snart inte att få en enda fisk.

- Nå, frågar jag, har Lundell haft någon riktigt sagolik fiskelycka någon gång?

- Jaha, dä har ja, men dä va ente ve gäddfeske, utan dä va braxen vi feck den gången. Dä va unner di första dara i juni måne 1903, som ja å Per Blixt, han som bodde på Bossgår's fjäll, va ute å feska. Braxen leker bara i tre dögn, å då vell dä te å passa på om en sulle ha nåt mä. Vi for ut en lörda å höll oss inne ve Stenumslannet. Vi höll på å vakta ätter stim hele lördan å hela natta må, men ungefär klocka åtta på lörda morre feck vi se ett hejdundrande stim. Då braxen lekte, geck den mä rögga änna upp i vattenyta å så tätt, att dä va nästan omöjlit å få ner ena åra. Stimmet kom med sån fart, så dä riktit susa i vattnet. Dä här va ute ve Stenumslannet, strax utaföre Ragnvaldstorps ma'. Ja sa säja, att vi ble kvecka å få nota om stimmet, dä vell ja löva. På bara notarma feck vi så mörke fesk så hele båten ble fuller. Dä andra kunne vi ju ente få i båten, utan vi feck ta't i notkil, som dä kallas. Detta bogsera vi sen te Ytterbergs udde ve Stommen i Hornborga. Dit kom vi ve tietia på förmeddan, å så fort vi kommet i lann, sprang ja te Stommen för ja velle ha skjuss mä fesken. Den som då innehade Stômmen, hette Alfred Karlsson, å lantbrukare Edvin Andersson va hälftenbrukare åt honom, å dä va han, som på sönda förmedda körde ner fesken te mett. Dä ble omkring ett mebottenlass kvar, å dä köpte Karlsson å Andersson för 25 kroner. Å dä gjorde di en gor affär på, minsanningen. När ja nu hade klarat dä häringa, sprang ja upp te Brôddetôrp för å ringa te feskhandlare Molander i Hjo. Då ja kom dit, va ente telefon öppen, å dä dröjde ett par timma, änna ja kunne ringa. Dä va gamle inspektor Revelj, som föresto telefon på den tia. Han så mesamma, att ja va trôtter å sömnier, så ja feck lägga mäk på ena soffa å sôva, änna te telefon ble öppen. När dä sen ble klart, å ja kom fram te Hjo å träffa Molander, för se dä va svårt å komma i förbindelse mä den person, så sålde ja 1.000 kilo te'n för 25 öre kilot.

- Efter detta gick väl Lundell hem och lade sig att sova?

- Hem å sôva, upprepade Lundell, nää så i hundingen heller! Först va ja å feck tag i Gustaf i Hovslagårn, som löva å köra upp fesken te station på ättermeddan. Sen va dä te å fara ut på sjön igen! Ja la ute i ytterliare nära två dôgn utan å få en blunn i öga, å på den tia leken vara, toj vi upp ytterliare nära 2.000 kilo braxen. Utom dä ja sålde te Hjo, sålde ja en del partier te Skara å Skövde.

- Då tog väl Lundell upp nästan så mycket braxen, som fanns i hela sjön?

- Nää, bevare mäk väl, så han pratar. Dä va så möcke fesk i sjön på den tia, så dä kvetta precis hur möcke en toj upp. Se dä va sån botten där i den sjön, så fesken hade bra å äta, så den växte te fort. Dan ätter ja gjorde dä stora notdraget, toj Henning Larsson i Storegårn, Sätuna, upp så han sålde 1.000 kilo, förstår han. Å i samma veva va dä en anner feskare här i sjön, Gustaf i Lättbruket i Trestena, som toj upp över 2.000 kilo. Han sålde sett te Skara å Skövde. Trella nu ente å pennen, för här sa han få höra: bara nåra dar etter va ja ute å toj 1.000 kilo mört. Dä va feske då, förstår han. Så dä vell ja säga, att på den tia fanns dä fesk i sjön!

-  Det var allt synd; att de skulle sänka en sådan sjö, säger jag.

- Ja, bå sunn å skam, tillägger Lundell, och det hörs på rösten att han menar det också.

- Dä va så sant, ja kommer ihåg en sak, som ja gärna vell tala om. Ja, se dä va nåra år före sjösänkninga, som tre vetenskapare ifrå Uppsala va ute å studera sjön. Ja rodde dom i tre dar. Unner tia samla di in växter å sjögräs å fesk utå alla sorter, som di toj mä säj. När di reste, ba ja å få beske' på resultatet å undersökninga.

- Nå, fick Lundell några besked?

- Vesst, ena ti ätter kom då ett brev, å di skrev, att dä ente fanns nån mer sjö i Sverige, som kunne uppvisa en för fesken så närande växlighet som just Hornborgasjön! Dä fanns heller ente, skrev di, nån mer sjö i Sverige, som kunne uppvisa så feter fesk som våran sjö.

- Lundell har således inte gjort några flera anmärkningsvärda fångster?

- Joho, då kan ja tala om, att ja feck en sån däringa vikingabåt i nota en gång. Dä va strax utaföre Ytterberg, å ja vell minnas, att dä skedde nån gång i slutet på 1800-talet. Vi hade ett faslit sjå, inna vi feck upp båten, sa ja tala om, för vi feck va rädda om nota mä.

- Var gjorde Lundell av båten?

- Dä geck, förstår han, som en löpeld, att ja hade feskat upp en vikingabåt, å dä kom två pôjka frå Segersta å köpte båten för 25 kroner. Pôjka va söner te körkeherde Laurell, som bodde i Segersta vi den tia. Båten sulle skänkas te ett museum i Stockholm, sa di. Hur di sen gjorde, vet ju ente ja! Båten, ja, dä va en urholkader ekestock, som va omkring tre å en halv meter långes å väl en meter i bredd. Skör va han mä, så dä va knappt den höll ihop, mä vi toj upp en.

Ja, nu hade jag fått veta, hur det fiskades i Hornborgasjön i gångna tider, då det var en sjö och ingen oländig och illaluktande träskmark.

Ål och Långrevsfiskare vid Hornborgasjön

Ålfisket i Hornborgasjön var förr mycket givande, och Hornborgasjöns ålar voro mycket efterfrågade. Där fanns mycket ål, god ål och stor ål, men vad som är att skriva om den stora ålen är ett särskilt kapitel och kommer att behandlas i slutet av denna berättelse. Ålen fiskades huvudsakligast med långrev, men ibland kunde det också hända, att de, som fiskade med not, kunde få ålar i notkilen. Under de senare årtiondena av 1800-talet fanns det i Hornborga fem långrevsfiskare, och bland dem var smeden Engkvist en. Han bodde i en liten stuga, som var belägen på den plats, där mejerist Wilsons villa nu är uppförd. På fisketurerna var alltid hans gumma med och rodde åt honom. Vid Deragården bodde en fiskare, som hette Sjödal, och hans hustru var också ute på sjön och skötte årorna. Hon var ett fruntimmer, som kunde dra till huset, för när så behövdes, kunde hon gå ut med påsen. Vid jultiden gick hon alltid omkring, som det hette, och när hon fått bröd och sovel, passade hon också på att be om en sup till Sjödal, och den hällde hon i en medhavd flaska. Sjödal tycktes också ha uppskattat sin gummas födgeni, för han sa: - Ja, se mi käring ä lika bra som en fjärdingsgård! Det är Sjödals stuga, som står på Skansen i Stockholm, och i denna stuga finns också ett fotografi av Sjödals hustru, då hon sitter vid spinnrocken. Vid Bosgården bodde gamle Gren, och han fiskade tillsammans med sin son, Johannes, som bodde i Hulegården. Gren hade tidigare varit soldat och bodde då i Hakåsen. Det var på den tiden, då knektarna fingo spö, om de gjort något fuffens. Spöplatsen på Axvall var belägen vid trumslagarpaviljongen, strax invid framfartsvägen till Skålltorp. Där var också en gärdesgård, och invid denna var det, som avbasningarna brukade äga rum. Gren hade en gång begått någon förbrytelse och fruktade efterräkningarna.

- Ja ä rädder, sade Gren en dag till en kamrat.

- Va ä Du rädder för? frågade denne.

- För gär'sgårn, svarade Gren.

Granat, som bodde i en stuga utmed vägen mellan Broddetorps station och Hornborga bro, var egentligen förtennare och kopparslagare men övergick med åren alltmer till långrevsfiskarens yrke. Han var nog den som var både skickligast och ivrigast av de här uppräknade. Hans hustru, som hette Katarina, var alltid med på fisket och skötte då rodden åt honom. Hon var också väl hemma i jordemorans kall, och det är åtskilliga gamla Broddetorpsbor, som hon hjälpt till världen. Granat var mycket vidskeplig av sig, och trots att han hade sällskap med sin hustru, då han gick till sjön, blev han arg, om han mötte något annat fruntimmer, och då spottade han och mumlade allehanda besvärjelser för att avvända den befarade oturen. Han hade en gång en riktigt enastående fisketur, ty på en enda vecka tog han upp tjugo pund ål, det är 170 kilo. I ett enda lyft, det vill säga, då han en gång vittjade långreven, fick han omkring hälften av hela veckofångsten. Den ordinära ålfångsten på en långrev kunde nog, räknas till så där en 10 kilo, förutom annan fisk som nappade på krokarna. Då kan man ju förstå, att en fångst på 80 kilo måste räknas bland rekordfångsterna, och det finns väl knappast någon mer Hornborgafiskare, som på en gång fått 80 kilo ål på en långrev. Av fångsterna såldes en del på orten, men det mesta fick forslas till de kringliggande städerna, och det var för det mesta hustrurna, som fick köra eller bära fisken dit och sälja den. Var det små partier, så gingo de alltid till fots, men var det mycket, så lejde man skjuts av gamle Friberg i Frimangården.

Den egentliga ålfisketiden var augusti månad. Det blev nog ål på långrevarna även under andra tider av året, men den månaden var i alla fall den bäst givande. Ja, så levde dessa enkla och strävsamma fiskare sitt liv. Av sjön fingo de sin knappa bärgning och ibland fingo de kanske också känna hungerns kval, men det var så förr i tiden. De levde enkelt, och man kanske också skulle kunna säga, att de skildes hädan i ännu större enkelhet. Som ett kuriosum kan nämnas, att då smeden Engkvist dog, så gick begravningskostnaderna endast till tolv kronor.

Döva lake

Folke Ekström målaren i Broddetorp berättar om att döva lake innan fisken försvann.

Detta fiske är av mycket gammalt datum, men i Hornborgasjön förekom det inte i så stor utsträckning före vattenavtappningen. Då var sjön för djup för detta slags fiske. Det var endast vid strandkanterna, som man då använde sig av denna metod. Men i början av 1900-talet, då sjön blivit grundare, fick detta fiske stort uppsving och fortsatte sedan ända in på 1920 - talet.

Men då blev det i stort sett slut på detta, för stora delar av sjön började då torka ut om somrarna och bottenfrös under vintrarna. Då började fisken att dö ut, för det var endast i kanalerna och djupare vattensamlingar, som fisken kunde klara livhanken. 

En gammal man från Hånger, Gudhem, omtalade en gång i början av 1930 - talet för signaturen, vad sjön betytt för traktens fattiga befolkning. (Albert i Sjödalen skulle jag tro avses). Han hade många gånger under sin barn - och ungdomstid fått livnära sig på barkbröd, ljungknoppvälling och fisk. Utan fisken, sade han, hade vi fattiga människor dött av svält. Så hade det också varit under fars och farfars tid, ja, även så långt tillbaka som fädernas berättelser sträckte sig. På den tiden fick vem son helst gå dit och fiska så mycket han ville, och det gjorde precis detsamma hur mycket som togs upp, för det fanns ändå oerhörda mängder av fisk i sjön.

Om sänkningen.

Men nu är sjön förstörd och det finns knappt en fiskrump att få, sade min sagesman och stämplade sjösänkningen som ett oförlåtligt brott mot naturen. Det är ju också helt beklagligt, att denna vackra och fiskrika sjö skulle få ett sådant slut. Denna sjö, som under århundraden efter århundraden och släktled efter släktled alltid varit som ett dukat bord för de fattiga. Det hade för dem bara att gå dit och ta för sig.

Lakdövningen pågick i stort sett bara under december och januari månader, som är lakens lektid. Lakarna gick då i stora stim alldeles under isen och uppsökte gärna sådana ställen, där vattendjupet var omkring 10 tum. Fanns det dessutom bottenvegetation, så var det ändå bättre, för lakarna ville tydligen ha något att skubba sig mot. Ja, även en lake kan ju ha sina egenheter. 

Fiske och väder

Det var minsann inte alla år som detta fiske slog så väl ut, för väderleken hade också ett ord med i laget. Då det var snö på isen, klarade sig lakarna bra undan människornas försåt. Men när det var barvinter med blankis, fick de "hett om öronen", för då kom det riktiga klubbekriget igång.

När isen hade en tjocklek av 2 eller 3 tum, var det bäst. Lakedövarens utrustning var av det enklast tänkbara slaget och bestod av en träklubba med en järnring kring slagytan. En säck att ta fångsten i hörde också till samt en kraftig järntråd, som i den ena änden var formad till en vass krok. Detta redskap användes till att plocka upp fisken med.

Lakdövaren 

Lakdövaren skulle också ha fart i benen, för eljest blev det klent resultat. Stimmen fanns ju inte överallt, utan de måste letas upp, och detta gick bäst om fiskaren hade skridskor på fötterna. Det gick också bra att åka spark eller använda apostlahästarna. Då "dövarna" påträffade ett stim, så fick de liksom kvicksilver i benen och for omkring som tättingar, medan de med liv och anda slag med klubban i isen över lakstimmet, varvid lakarna vände buken i vädret. Slagen fick inte vara så hårda, att klubban gick genom isen, utan den skulle endast rosa sig. Sedan slog man hål på "rosorna" och bytet plockande upp med hjälp av dem nämnda järntrådskroken. Då detta var gjort, slängdes säcken över ryggen och ett nytt stim uppsöktes.

Under vackra barvinterdagar omkring jultiden, då det var fin blankis, kunde det ibland vara hundratals personer ute på lakfiske. Ja, då var det liv och rörelse ute på sjön. Gamla vana "dövare" for omkring som självaste Jehu och slog med klubban så det sprakade i isen. Sådana dagar var det inte bara ortens folk som bedrev detta fiske, utan det kom också laksugna personer långa vägar ifrån. Då det var lämplig is, kunde vana lakdövare på en dag plocka upp bortåt 40 kg, vilket gav bra betalning för mödan.

Stuvad lake var ju heller inte fy skam varför det nog vattnade sig i munnen på "fiskarena", då de plockade upp fångsten. Men det hörde inte alltid till det nöjsamma med detta slags fiske, för det kunde ibland hända att någon råkade gå ner sig. Till all lycka var det ju inte så djupt, men vederbörande blev i alla fall ordentligt våt, och måste antingen gå hem eller stanna kvar och frysa. Det hände en gång, att en "dövare" kom på ett mycket stort stim och i ivern slog runt omkring sig till dess isen brast och han ramlade i plurret, varvid han fick en ordentlig "blötläggning".

En annan Hornborgasjöfiskare och tillika veteran på området, som alltid klarade skivan i de mest brydsamma situationer ute på sjön, var framlidne hemmansägaren och förre soldaten Karl Dahlberg i Sätuna. Han var en gång med och snodde efter lakstim, varvid han i god fart på sina skridskor råkade komma rakt mot en rämna i isen. Att vända gick inte och att åka ner i rämnan kunde ha blivit dödens bleka minut.

Men Dahlberg hade inte gått igenom den militära gymnastiken för inte, för precis vid det farliga stället gjorde han ett riktigt "galthopp" och flög som en raket över till den andra sidan. Ja, han stod till och med på benen och fortsatte sökandet efter lakarna som om inget hade hänt. Dessa hade heller ingen chans att undkomma, för Dahlberg visste hur fisken skulle ta's.

Lakdövningsfiske från bil

Lakdövningsfiske från bil har nog inte prövats mer än en enda gång, och det utfördes av framlidne arrendatorn av gården Stommen i Hornborga, Johan Silberg. Det hade kommit ett sällskap till Stommen, vilka gärna ville se hur lakdövningen tillgick. De fick då sätta sig upp i herr Silbergs bil, varefter det bar av ut på isen. En person stod på vardera fotsteget och slog med klubban på isen, då de fick syn på lakstim. Färden gick bra, fångsten blev något så när, och sällskapet hade fått sitt lystmäte.

Kroka lake var ett annat fiskesätt som användes när laken lekte och det inte fanns någon is på sjön. Fisket utfördes då från en eka, och då man kom på ett lakstim kördes den tidigare nämnda järntrådskroken ner i vattnet. När en lake sedan kom i närheten, rycktes kroken upp, och fisken spetsades då på denna. På så sätt plockades det upp lake efter lake. En gammal fiskare omtalade, att han en gång på detta sätt hade plockat upp hela ekan full. Detta var nog tilltaget lite i överkant, men många gånger kunde fiskelyckan vara mycket god, för på den tiden var sjön så gott som outtömlig på fisk.

Dinkning

Dinkningen var ett slags vintermete, som hade sin glanstid före sänkningen av sjön. Redskapen voro hemmagjorda och i många fall ganska primitiva. Ett dinkningsredskap bestod av en tennbit i fiskform och var omkring 2-3 tum lång. I nedre ändan var en krok fastsatt. Där hade också en röd tofs fått sin plats. I den övre ändan var ett hål, och där var reven fästad. Denna var i de flesta fall gjord av hemmaspunnen lintråd, men det fanns också många dinkare, som tillverkat den av tagel. Dessa revar ansågs vara bäst, därför att de inte voro så utsatta för påfrysning. Den andra ändan av reven var fästad vid dinketrä't, som fiskaren under dinkningen höll i handen. I detta var också, ifråga om finare dinketrä, ett par pinnar inborrade. På dessa rullades reven upp till lämplig längd. Vid detta slags fiske hade det ju ingen vidare betydelse, om det var snö på isen eller ej. Däremot gick det inte att dinka var som helst. De bästa platserna var strax intill någon trindvass. Först gjordes hål i isen med en isbill, och därefter östes hålet rent från isbitar och sörja. För detta ändamål medfördes en liten skopa. Den, som inte var frusen av sig, kunde också ösa rent med händerna. Sedan vattendjupet undersökts och revens längd avpassats därefter, kunde fisket börja. Många gamla fiskare medförde också en korg, som var flätad av ene, på vilken de satte sig. I denna korg hemfördes också den fångade fisken. Där sutto de sedan och vickade upp och ner med dinketrä't, som de höll i endera handen, medan de i den andra hade ett annat trä, som hade till uppgift att understödja vid vickningarna. Reven fick aldrig hållas still, utan måste vara i rörelse. Så fort någon fått en bra plats, gjorde han märken i isen eller snön i en rätt vid ring omkring platsen. Det gällde då som en oskriven lag, att ingen annan fiskare gick innanför denna rågång. Fångsterna kunde bli så där omkring 30 - 40 skålpund och bestod huvudsakligast av gädda och abborre. En del dagar kunde det bli sämre, och någon dag kunde det också hända, att det inte blev någon fisk, ty fiskelyckan var i detta fall mycket beroende av väderleken. En dinkefiskare, som väl var bland de trägnaste, var gamle Granat, som tidigare är nämnd.

Folke Ekström berättar mer om sekelskiftet 1900 på annan plats.

Vi skall lära ett ord till och det är pôls en trädstång med en tratt på som man slog i vattnet med som gav ett tydligt ljud och som man skrämde fisken med så att den kunde fångas i nätet. 

Klas skollärarens son berättar om jakten kring 1910-20

Andjakt

Jakt, fiske och skytte var de sportgrenar varmed jag förströdde mig i ungdomen. Av dessa intog jakten första rummet och då framför allt andjakten. Hare och skogsfågel samt räv var för all del roligt att jaga, men ingenting gick upp mot andjakten på Hornborgasjön. Älgjakt var jag ibland inbjuden att deltaga i, men tackade konsekvent nej, ty denna köttjakt har jag alltid ansett som slakt.
Min far sköt under årens lopp några älgar; eljest var jakten på rapphöns för fågelhund hans stora passion. Som fågelskytt var han mycket skicklig och hans bomskott var ovanligt få. Det var ett rent nöje att bevittna hans skjutskicklighet på rapphöns och jag har endast sett en rapphönsjägare, som var lika god. Det var bankdirektör Hedlund från Stockholm, som f.ö. övertog jakten i Bolums socken efter far och hans jaktkamrat, snickaren Sanfrid Larsson. Även han en mycket god rapphönsskytt.

Nu var det emellertid andjakten i Hornborgasjön det skulle berättas något om.

Förberedelserna började, trots att jakten började först den 1 augusti, redan i början av juli. Det var då den flatbottnade ekan, som skulle ses över grundligt, så att den blev fullkomligt tät, ty den fick i andjaktens början ofta utgöra nattens sovplats. Dessutom måste den målas i rätt grön färg så att den syntes så litet som möjligt, när den gömdes i vassarna. I Hornborgasjön sköts änderna huvudsakligen på morgon- och kvällssträck och ytterst sällan på uppflog under stakande i strandvassarna. Sedan ekan fått den rätta trindvass gröna färgen och denna torkat, sjösattes båten för att tätna i vattnet. Och så var det då bara att under några kvällar i slutet av juli studera var änderna under sträcken drog fram, så att man, när den stora dagen kom, kunde placera sig i en ”givande” vassrugge. Sträcken brukade gå ungefär i samma stråk, år efter år, men på 1920-talet förändrade sänkningen sjöns yta, vilket också inverkade på ändernas sträck.
Under dessa förhandsstudier var man förstås obeväpnad, men för att ha något ekonomiskt utbyte av dessa kvällar brukade min bror och jag, när vi rodde ut, lägga några abborrnät vid strandvassen. Ibland kunde det gå rätt bra med abborre samt en och annan gädda på näten, medan vi var ute på andstudierna. Alltid blev det något.

Så kom då äntligen den sista juli. I min barndom blev änderna lovliga redan den 21 juli, men med förbättrad jaktvård och ökningen av jägare framflyttades första andjaktsdagen till den 1 augusti för att ungarna skulle vara någorlunda flygga (=flygfärdiga). Det gällde att vara ute på sjön i god tid, så att man kunde ockupera just den vassrugge man utsett såsom den lämpligaste. Det var väl inte så värst många andjägare från trakten kring sjön, men det kom horder av folk från Falköping och Skara, ja, även en och annan från Skövde. Jakträtten i sjön var ju på den tiden fri, men utbölingarna sågs inte med blida ögon av hemmaborna. Inte för själva jaktens skull, ty stadsborna var i regel mycket klena skyttar. Nej, det var för deras oförsynta sätt at ta båtar, där dessa inte var fullkomligt säkert låsta. Om så ekan var fastlåst både i för och akter, så var det ingalunda säkert att man fick ha den ifred. Om inte pålarna var tillräckligt djupt nerslagna, så drogs de helt enkelt upp och lades in i ekan. Om låntagarna sedan åtminstone lämnat igen ekan på dess rätta plats!

Nej, de gick iland varhelst det bäst passade dem och lämnade båten att driva bäst den ville. En del båtägare gömde årorna i någon buske vid stranden för att slippa låsa båten. Ja, då tog tjuvarna helt enkelt årorna i en låst båt och begagnade dem i en olåst. Sittbräden och öskar försvann titt och tätt under de första andjaktsdagarna, ja, ofta också de i sumpsjön nödvändiga, breda skidorna. Min bror och jag hittade på att förutom två lås i själva båten även låsa ihop åror, skidor och sittbräden med en järnlänk och hänglås. Sittbräderna borrade man hål i så att kättingen kunde dragas igenom och skidorna låste man med kättingen genom bindslena. Öskaret fick man gömma någonstans i land. En gång, under det jag vistades i Canada, hade båten stulits från min bror, och den kom inte till rätta

förrän flera månader senare, då en fiskare upptäckt den drivande vid Trestena landet. Det var särskilt lördagskvällarna som städernas herrar söndagsjägare kom till sjön, så då var man särdeles på sin vakt. Den sista juli på eftermiddagen packade man alltså sin ryggsäck med ammunition samt en riklig matsäck. Den sistnämnda borde vara så väl tilltagen att den räckte i det närmaste två dygn, ty det hände, om vädret var vackert och jaktlyckan god, att man låg ute på sjön i två nätter utan att gå hem emellan. Ett par thermosflaskor med kaffe per man skulle man ha. Helst borde man också ha en fickplunta med brännvin att värma upp sig med, ty det var både svalt och fuktigt att sova på en grön vasskärve i ekan. Kläder för natten måste man släpa med sig – helst någon tjock gammal vinterrock – och något gammalt regnplagg för den händelse det skulle komma en skur. Åskskurar var ju inte så ovanliga vid denna årsens tid!

Vad själva jaktkostymen beträffar så måste den vara sådan att det inte gjorde något, om man trampade ner i gyttjan och dyn. Sämsta tänkbara mundering alltså. Emellertid måste den, med tanke på natten, vara ganska varm och så måste den vara mörk – helst grön – så man syntes så litet som möjligt när änderna kom flygande. Absolut inget vitt fick finnas i kostymeringen; inte ens skjortan fick vara ljus. Vad som däremot måste vara av bästa sort var stövlarna. När gummistövlarna kom i bruk var ju de mycket bra, innan det blev för kallt på hösten. Före denna nymodighet använde man vanliga smorläderstövlar, väl preparerade med allsköns vattentät smörja. Det var nämligen mycket ofta man på skidorna fick vada i vassar eller sanka grässtränder för att taga reda på skjutna eller skadskjutna änder. Det var inte alltid som de föll så, att man kunde nå dem med båten. Ett par extra strumpor hade man alltid med i ryggsäcken, ty det hände inte alltför sällan att man trampade i ett dyhål, där inte ens de breda skidorna bar, så att stövlarna blev vattenfyllda. Då var det gott att åtminstone få torra strumpor på sig.

När man så på kvällen kommit ut till sin utvalda vassrugge var det, om det var en vacker sista julikväll, en verklig njutning att sitta och beundra naturen, känna den säregna sjölukten och lyssna till alla läten från de olika fågelarterna. Det kunde någon gång hända att man fick höra rördromen böla bortåt Dagsnäshållet. Det var sannerligen inte något vackert läte, men det var unikt. Flockar med snäppor kom susande strax ovanför vattenytan och doppingar i par samt flockar av sothöns kajkade sakta och obekymrat omkring på vattnet. Så i själva skymningen började andflockarna komma, den ena efter den andra. Så här tidigt på hösten var flockarna små; från ett par stycken upp till omkring dussinet. Innan de ännu blivit påskjutna från vassarna kom de ganska lågt. D.v.s. ett och annat skott knallade väl redan ”dagen före” i strandkanterna, trots att en eller annan landsfiskal eller polis höll till vid sjön för att övervaka att lagen om jakttiden efterlevdes någorlunda.

Så föll mörkret och man kunde inte urskilja de änder, som kom flygande. Man endast hörde suset av vingarna. Då tog man fram sin matsäck och åt några smörgåsar till thermoskaffet. Kanske man också tog sig en liten ”kaffegök” för att lättare somna på det ganska obekväma och i varje fall ovana lägret. Vad smörgåsarna smakade härligt så här i kvällsluften ! en vasskärve hade man med sig från strandvassen. Nu var det dags att breda ut den på ekans botten. Därpå tog man sin ”natt-rök”, svepte in sig i allt man hade med i klädväg, lade ryggsäcken som huvudgärd, och så var det bara att försöka somna. Detta var inte så lätt, ty man låg allt annat än mjukt och dessutom hörde man i den stilla kvällen fortfarande röster från andra jägare, som placerat sig i närliggande vassruggar. Till slut kom dock ”John Blund” och man sov gott ett par timmar. I regel vaknade man av att man frös och uppvaknandet var inte så värst angenämt. Allt kändes daggvått och svalt, men med ett par koppar ännu ganska varmt thermoskaffe och ett par pipor rök återvände de domnade livsandarna. En del jägare värmde upp sig med en ”kaffegök”, men efter att ha försökt det en gång och blivit ganska illamående väntade jag alltid med snapsen till längre fram på dagen. Än var det ganska mörkt, men man plockade i alla fall fram bössa och patroner, sedan man röjt upp i ekan efter nattlogerandet.

Det börjar ljusna så sakta, men än är det inte skjutljust. Man hör vingsuset av en och annan andflock och rätt som det är kommer det ett par bössknallar borta från Härlingstorpssidan, d.v.s. norra änden av sjön. Antingen är det en skytt med förmågan att se i mörkret eller också siktar han bössan ”på gehör” efter vingsuset. I senare fallet är det mycket ansvarslöst gjort, ty alla skall veta att det tyvärr ändock blir alltför många skadskjutna änder. I synnerhet första jaktdagen. Som en egendomlighet kan nämnas att morgonens första skott den 1 augusti alltid kom från sjöns nordända år efter år. – Ja, så sitter man där och börjar sikta utefter bösspipan mot himlavalvet, där det är som ljusast, och rätt som det är anser man sig kunna taga så säkert sikte att man vågar beskjuta nästa andflock. Då har det i flera minuter knallat från både nära och fjärran. Själva skyttet är just ingenting att berätta om. Det gäller endast att någorlunda säkert kunna bestämma avstånd, hålla lagom framför det tilltänkta bytet och i händelse av träff giva noga akt på var anden faller. Särskilt viktigt är det sistnämnda, om man skadeskjuter en and, så att man, om möjligt, kan återfinna den, vilket oftast är mycket svårt. Jaktlyckan växlar. Har man fått en bra vassrugge och ingen sitter i vägen och genom beskjutning får sträcket att ändra riktning, blev ofta första andjaktsdagens facit ett tjugotal änder. Det fanns dock en del år, då resultatet inskränkte sig till 4-5 änder, trots att man var en relativt god skytt.

Jag träffade en gång en Broddetorpspojke och en Skarapojke, som var ute på sin första andjakt – i varje fall på Hornborgasjön. Deras utrustning var förstklassig vad gevär och ammunition beträffar, ja, de var t.o.m. utrustade med kraftiga kikare. Det oaktat hade på de 50 skott, var och en av dem förbrukat, endast Skarapojken lyckats få ner en kricka ! Antagligen hade de båda pojkarna gjort sig skyldiga till det vanliga nybörjarfelet att skjuta på flocken och inte taga sikte på en enskild fågel. Den lärdomen inpräntade far i oss pojkar redan då vi var små, och det rådet sparade in mycket patroner. – Avståndsbedömningen var urusel hos en del andjägare; man kunde få se dem salutera änder på flera hundra meters avstånd.

Nu var i alla fall jakten den 1 augusti i full gång och skottlossningen på sjön påminde mera om fältmanöver än något annat. Jag hörde en gång en gammal man, som hade sin gård vid Hornborgasjön säga: ”Ja, med allt detta skjutande blir väl sjön till slut en blygruva. Fast det förstås att för vapenaffärerna är den en guldgruva”.

Efter några timmar var sträcket fullkomligt slut och om det händelsevis kom någon enstaka and flygande, så kom den högt uppe i skyn, så uppskrämd av allt saluterandet var den. Vanligtvis begav man sig då hem, men var det en varm och vacker dag. så lade man sig kanske i ekan och tog igen en del av den förlorade nattsömnen. Det var vid lågt vattenstånd kolossalt arbetsamt att ta sig i land och likaledes att komma ut från land, så det hände någon gång att man stannade kvar på sjön även nästa natt. Detta förstås under förutsättning att vädret var vackert och man hade tillräckligt med matsäck med sig. Man kunde ju då också utnyttja kvällssträcket, som dock varade avsevärt kortare stund än morgonsträcket.

Stannade man på sjön över dagen fick man vara noga med att hålla de skjutna änderna så svalt som möjligt, ty sjöfågel är ömtåligare att förvara än skogs- och landfågel.

När det kom fram mot slutet av augusti blev det alltför kyligt att ligga ute över natt på sjön. Nätterna blev ju också alltför långa för att även den mest passionerade andjägare skulle stå gott med ett så intensivt friluftsliv. Man nöjde sig med att ge sig ut på sjön, innan det blev ljust, och så ro hem igen så snart sträcket var över. Ibland gav man sig ut på kvällssträcket, men det var inte så ofta, ty det var väldigt svårt att i mörkret ta sig i land från den farligt gyttjiga sjön. När grågässen blev lovliga den 1 september hände det att man gav sig ut vid tiden för deras middagsflygning.

Man var kanske mer än lovligt biten av andjakten, så man höll väl till på sjön i både tid och otid. Ibland for man mycket illa, men för det mesta var det underbart lyckliga dagar. Man glömde sina bekymmer, när man hade sådana, och alltid var det ett härligt friluftsliv, varigenom man blev mer och mer bekant med naturen. Särskilt då fågellivet.

Det finns inte mycket som kan vara mera stämningsfullt än en stilla, klar höstmorgon sitta i en eka på Hornborgasjön och kl 6 f.m. höra klockklangen från en massa kyrkor runt sjön. Man hörde Broddetorps, Varnhems, Norra Vings och Norra Lundbys m.fl. kyrkor. Stenum och Bjerka höll jag på att glömma. Var vädret särskilt lämpligt hördes ännu flera klockor från avlägsnare kyrkor. Enastående vackert och stämningsfullt. Och nu bara ett minne efter den totala sjösänkningen!