Här följer ett antal historier som Hjilmer Johansson upptecknat under sina strövtåg i vår hembygd. Vill Du veta mer om bygden sök dig då till www.hornborga.nu vi kommer att finnas med till åtminstone 2014.

Necken spelade.

"Necken - ja, han sat ute på sjön å spela så juvelit, så dä jeck ente å slita säk ifrå-t, sa di. Män en feck allt höra ätter rittit väl å va töster um en sulle rå få höra nô!"

Hägringar på Hornborgasjön.

Bygdens gamla fiskare och andra som vistats ute på sjön hade mycket att berätta om saker, som de där sett. Det mästa har väl nu med dem dött bort och vad en forskare nu kan uppsnabba är endast en bråkdel av vad under sjöns storhetstid berättades och är därför av desto större intresse.

Hornborgasjön var, då den verkligen var sjö, känd och omtalad icke allenast för sin fågel- och fiskrikedom utan även – kanche icke minst – för sin naturskönhet och sina hägringar.

En del av vad här förut sagts lämnar oss små häntydningar om just det sistnämnda. Vad de gamla fiskarena omtalat sig ha sett borta på Uteberg äro till sin grund nog icke annat än hägringar och även de upptecknade sägnerna -–exempelvis om Kerstin – kunna med säkerhet sägas därav ha rönt påverkan.

Även andra platser vid sjön eller i dess grannskap än nämnda Uteberg ha emellertid varit beryktade för sina hägringar, andra märkliga saker onämnda. Av dessa torde dock Spåberg, ett stycke från sjöns norra ända ha varit den i det avseendet mäst framträdande och få, om ens någon, av fiskarne funnos, vilka icke där hade sett saker, som ingivit dem undran, om vad det där en gång varit eller skulle bli, efter som där visade sig praktfulla hus, städer och underbart vackra landskap, liknande bilder från avlägsna länder – ehuru stora och oändligt mycket färgrikare – där eljest var öde och obebyggt och ej ens växte en buske.

Kan hända såg man allt detta ståtliga som ett förebud på den förnedring, som i fjärran hägrade över Hornborgasjön – bygdens pärla.

Hennes kräfta.

Mi murmor Anna Annersdoter (född 1818) å hänna bror Kuska - Kalle i Honnbôrja va i sjön ena natt å to kräveker å dä löckas bra, di feck ente så dålit. Män så rätt va dä va feck di upp ena, sum va lôen, å senn va dä slut, att di feck nôra fler. Då jeck di upp å sulle gå hem – män då kåm sjöfrua ätter lum å ba, att di sulle läta henna vära. Hänna, dä va dän dära lônna! Män di brudde säk ente um-a, utan jeck å då fôrfurde ho dum å sa ho sulle ble svår ve dum, så di måtte vänna å lägga i kräveka i sjön ijenn. Å senn feck di gå.

Nickegubben.

En ännu i min barndom – början av 1900-talet vanlig och gonterad "rogesak" var den s.k. "neckegubben", som under stundom, särskilt om höstarna, framletades ur gömmorna och uppsattes på sin plats å spiskransen eller det s.k. "briket". Denna "gubbe" var som namnet antyder av människoliknande utseende. Den hade huvud med ögon, näsa och mun, kropp i någorlunda proportion därtill, armar och ben, de sistnämnda spetsade och avsedda att stå på det sagda brikets yttersta kant. Från ungefär mitten av figurens framsida ("nageln") utgick i vinkel en "ståndare", i vars andra ända var en i vinkel däremot påsatt "hängare", vilken var spetsad och stucken i en rå potatis eller ett äpple. Denna senare anordning var tillställningens "motor" och avsåg att ge tyngd och balans åt figuren, vilken, om man gav den påsatta pantofflan en liten puff, kom i en nickande rörelse, som varade en god stund och möjliggjordes av det fria utrymmet under murningern, det s.k. rökfånget. Det hela verkade rätt lustigt och roade ofantligt barnen.

Figurens utseende var naturligtvis beroende på tillverkarens händighet i skulptörfacket, men som denne oftast var en medlem av familjen och kritiken anspråkslös, så spelade detta ingen roll, fast nog var det en smula hedervärdare och trevligare för vederbörande familjs medlemmar om saken var välgjord.

Enligt vad det berättas voro sådana figurer före läseriets början vanliga i nästan varje hem, även där inga barn voro, men dessa togo därvid ett hastigt slut.

"Jaså, I har husguden kvar?…..Har I ente lagt bôrt avguden än?" smädade man dem, där man såg en sådan "mackapär" uppsatt – och som sådana "stickord", även om vederbörande ej voro alls religiösa eller orden icke allvarligt menade, så medverkade de i alla fall till sedens med nickegubbar undanträngande.

Huruvida dock därvid några skrock varit förknippade eller om den utgjort någon rest av forntida hednakult, därom vet nu ingen tradition besked – fast otroligt är det ju inte och skulle väl i så fall närmast ha gällt guden Nåen eller Oden själv, vars varelse förvisats till sjöar och obygden.

Näcken i Hornborgasjön

Fordom var befolkningen i bygden vid Hornborgasjöns stränder mycket vidskeplig, och många äro de underliga sägner om jättar, tomtar och troll, vättar och mylingar, syner och spökelser som ännu berättas av de gamla där i orten. 

Bland företeelserna som varit föremål för ortsbefolkningens vidskepelser och fruktan tycks näcken ha intagit den förnämsta platsen, särskilt vad fiskarbefolkningen i sjöns sydligare del anbelangar. 

Näcken, så berättas det, är under klara månskensnätter synlig ute på sjön, dels vid de så kallade ”Brokaren” och dels vid stränderna av den lilla Almön, där han sitter gungande på vågorna med guldharpan i sina händer. Han är då i skapnad av en gammal man, med långt grönt skägg. Ibland säges han visa sig i skapnad av en ung gosse, vandrande på sjöns stränder, men med ena benet och ena foten såsom en bockfot. Han påstås även ha visat sig förskapad såsom en häst, men då med bakvända hovar. 

I skapnad av en häst berättas han ha blivit uppfångad av ett par drängar från Hovgården i Hånger, som lagt ett så kallat guldbetsel i munnen på honom och därefter harvat hela gårdens träda med honom. 

När han sedan skulle fodras och drängarna bjödo honom vatten, vägrade han att dricka, varför de togo av honom betslet. Då de gjort detta förvandlade han sig genast till fisk och försvann i vattnet. En sägen berättar även att han en tid vistats vid Hornborga bro och där blivit hörd sjunga följande ord till en härlig melodi: ”Jag vet, jag vet, att min förlossare lever”. 

Ehuru näcken tycks ha varit mycket fredligt sinnad, hyste dock fiskarna en stark fruktan för honom och ingen av deras anhöriga tilläts bada i sjön förrän de ”bundit” näcken, vilket tillgick på så sätt, att den badande i en vasspipa (=vasstrå) fästade en nål eller ett annat skarp föremål, som sedan skyddade den från alla faror i vattnet. 

Det finns dock en och annan person som inte delade den vidskepliga fiskarbefolkningens fruktan eller satte tro till sådana övernaturliga företeelser. 

Bland dessa var rusthållaren Pehr Pehrsson i Hälsingegården, Sätuna, som i slutet av 1700-talet intog en framstående ställning i den trakten. Det förtjänar i detta sammanhang att omnämnas, hur han, då alla fiskare, där i bygden låtit skrämma sig från sina nät och fiskredskap besegrade näcken. 

Det var nämligen så, att fiskarna fått för sig, att näcken vistades ute på ett i sjön beläget grund, varför de inte vågade bege sig ut att fiska. Fader Pehr var den, som alltid i dylika fall alltid blev tillfrågad. Han bad fiskarna följa sig och tog tre stora ljuster och Mårten (drängen) med sig. När de kommo till sjön, togo de var sin ekstock och rodde ut åt det grund, där näcken sist skulle hava visat sig. De förskräckta fiskarna höllo sig långt bakefter. 

Gubben trodde på beskrivningen, att det var en gädda, som fått någon ovanlig börda på sin rygg, och snart fick han se ett benrangel göra underliga krokar över vattenytan. Han och Mårten rodde sakta fram till dess de fått den oförmodade näcken mitt emellan sig, då de snart upptäckte en stor gädda stående, synbarligen besvärad av den tunga bördan, hon så länge måst bära. Ett tecken av fader Pehr, och båda ljustren möttes i gäddans sidor, och med stor möda braktes hon upp i farkosten.

Det var en örn, som velat fånga gäddan och slagit sina klor i hennes rygg men själv blivit fångad och dragen ner under vattnet. Det var det vidunderliga skelettet, vilket sedan köttet bortslitits, svävade ovan vattnet när gäddan simmade på grundet, som hade förorsakat fiskarnas förskräckelse. 

Mera om Näcken i Hornborgasjön

De sånger som forntiden diktat om näcken skildra honom såsom värd all medömkan och allt deltagande, och de sägner som berättas om honom, förlägga hans bostad till sjöar och vattendrag, där han än säges ha blivit sedd i skepnaden av en gammal man med långt grönt skägg, än i skepnad av en ung gosse, än som en ståtlig riddare och än som en vacker häst. Den gamle näcken visar sig i förebud till storm och oväder, den unge näcken varslar om frid och försoning, hästen återigen om krig och olyckor. Förebilden för folktrons näck eller strömkarl är våra hedniska förfäders gud Oden, som ock kallas Nikar. Han var en väldig sjöman, ansågs härska över haven och floderna och dyrkades av sjömän och fiskare som vattnets gud. När hans dyrkan vid kristendomens införande skulle undanträngas, varnade prästerna för folket för honom, sägande honom vara ”hin onde” själv. Folket som gärna höll fast vid det fäderneärvda även i fråga om tro och gudadyrkan, dömde honom dock mildare samt förlade hans och hans runlärda skalders vistelseort till sjöar och floder. Och så närdes undan för undan i folktron den rot, vars skatt givit upphov till många vackra sånger och beundrande mystiska sagor. 

Bland företeelser, som varit föremål för den fordom mycket vidskepliga, i bygden vid Hornborgasjöns stränder boende befolkningen, dess vantro och fruktan, synes näcken ha intagit den främsta platsen. Detta särskilt vad fiskarbefolkningen vid sjöns södra stränder anbelangar. 

Ute i Hornborgasjön – så kan man få höra de gamla i bygden berätta – har näcken sin bostad. Därute är han under stjärnklara nätter synlig, dels vid de så kallad Brokaren dels vid stränderna av den lilla Almön, där han gungande sitter på vågen med sin guldharpa i sina händer. När himlen är mulen och inga stjärnor lysa på fästet, sitter han där sorgsen och blickar sökande ut i rymden. I stjärnornas glans däremot höres sköna och glada melodier ur hans harpa ljuda över vågen. Om någon ute på sjön får se eller höra näcken spela, bör han ej stanna för att lyssna utan fortast möjligt och under tystnad skynda sig i land. Underlåter någon detta blir han förtrollad av musiken samt råkar i näckens våld. En av näcken förtrollad person, vandrar sina egna vägar, ”går och drömmer”, blir inbunden, söker ensamheten på ensligt liggande platser och för en tynande tillvaro. Har han alltför länge lyssnat till harpans toner, blir ha tillslut tagen av näcken, det vill säga hans liv ändras genom bråd död. Den föga kärvänliga önskningen: "Må näcken (eller nagen) tag dig (eller mig)", leder sin upprinnelse från tron på näcken. 

Ehuru sägnerna ej förtäljer annat om den gamle näcken i Hornborgasjön, än att han var fredligt sinnad mot människorna, hyste dock de gamla fiskargubbarna en starkt vidskeplig fruktan för honom. Sålunda tilläto de ingen av sina anhöriga att bada i sjön förrän de bundit näcken. Detta tillgick på så sätt att den badande fäste en nål eller annat spetsigt föremål av stål i en vasspipa, som sedan skyddade den badande från alla faror i vattnet. 

Iklädd blå jacka och röd toppmössa berättas näcken även ha visat sig på stränderna av ovannämnda ö samt på stränderna av Hornborgaån. Till skepnad skiljes han från andra gossar därigenom att hans ena ben och fot är såsom en – bockfots.

I Hornborgaån – så berättar en annan sägen – bor näcken i de strida strömmarna vid Snikens kvarnar. Här kan man under klara och vackra sommarnätter få höra näcken, som här gemenligen kallas för strömkarlen, ur sin fiol framlocka de ljuvligaste toner och polskmelodier. Men han var även varit synlig på andra platser av nämnda å. Sålunda omtalas i en för långt över hundra år sedan upptecknad sägen, att han en tid vistats vid Hornborga bro och där blivit hörd sjunga följande ord till en härlig melodi: ”Jag vet, jag vet, jag vet att min förlossare lever.” Allmänt gängse i bygden är sägnen att näcken varit synlig, än i den för sin rika fägring beryktade Bolums ängar, än på de så kallade Odensängarne, som enligt sägnen fått sitt namn av att Oden där betat sina hästar, och än på andra platser vid stranden av Hornborgasjön, i skepnad av en vacker vit häst, vilken dock haft bakvända hovar. I skepnad av en häst berättas han en gång ha infångats av ett par drängar från Hovgården i Hånger, som lagt ett så kallat gaddbetsel i munnen på honom och därefter harvat hela gårdens träde med honom. När emellertid drängarne, som än mer kunnat begagna honom, sedan skulle fodra och bjöd honom vatten, vägrade han att dricka, och då de därför togo av honom betslet förvandlade han sig genast till en fisk och försvann i vattnet. 

Neck eller Nåen.

"Necken" va dä ingen, sum tarte um. Män dä sulle vôrt en, sum ingen vesste nô namn på, sum di kalla fôr nôen äller nåen – nôken, dä kanche sulle vära samme en.
Dä va en gammel drasut, sum di sa hade visat säk nere ve sjön iblann å dä kan le hända han kunne vôrt ute på –n u, fast dä hule jak ente talas um.
"Dä kåm nôen", sa di – dä va en di hade sett å ente vesste vem dä va, en kar. "Dän gamle" kalla di-n en del, å dä va monga, sum hade råkat-en. Han hade en väldier slokhatt å långt helskägg å stora, via stövvla.

Onga hade hurt talas um dä dära. Di klädde ut säk i far sins gamle ålagde klär å lekte, dä va han. När lä bjönna skömma så hetta di på dä hära, å dän sum va utklädder klev ätter li anare å va fälle fôr lum å di sprang å va rädda, att han sulle få taj i dum. Iblann ställde di så te utafôre å dän sum va utklädder frågte di andre um allt möjlit, män di sum svara feck ente juja, då feck di ente va mä länger, å då ble dä ett klivane ijenn, när li sulle köras väck.
"Sum di gamle sjonga, så kvettrar li onga" sejer ett orspråk, å dä kan en allt hôlla mä um ä sannt, di tar lätt ätter.

Nåen.

Ja, det var "Nåen – den gamle" – inte fan – fast en vet ju ente så noja – män dä hade sett ut å vära en redier å bra gubbe, å dä va monga, sum sulla sett –en å hade en hel del å tala um-en.
Han ridde fôr lä mästa på en liten viter springare äller u jeck-en.
Män en feck lôven vära artier imot-en, annars jeck dä dålit.

"Önarn" feck le veta dä han en gång, när han hade vôrt utpå Storsjön å feskat.
Dä hade slumpat säk bra fôr Önarn dän dan å han hade eka halver mä fesk. När han rodde utafôr Utebärj, så feck-en se, att dä juste på lann där.
"Dä ä så gôtt ja ror i lann här, får-a se, dä kanche kan vära nôn känninge", tänkte han å fundera på å få jälp upp mä fesken.
Män när han kåm i lann, såss dä ente nô jus mer, dä fanns ingen där.

"Ja går le upp i bun å fôrsöker å få en bonne te ta en häst å fulja mä mäk ätter fesken, så kan vi åka te stan i môra bettia!" Å så jeck-en uppôt Honbôrja. Rätt sum han jeck, så mötte han, Önarn, en riare, en gammel kar, sum han ente kände. Di stanna bägge två.
"Du har vôrt ute å feskat, å dä jeck ?" sa dän gamle.
"Ärch nä!" sa Önarn.
"Dä inget vidare å va feskare – så dä kan du riva däk i räva ôt!" sa han. – Mente, att ente sulle gubben rå ta turn ifrå-n. Dä va ett sånnt talesätt.
Då så Önarn, hure den andre grina – tännera juste i halsen på-n – män dä ble ente mer sagt utan di skerdes. I dä samma så hull feskarn, hur lä plumsa te i sjön, män fäste säk ente ve, va dä kunne vära, utan jeck.
Män när han hade vôrt å fått dä han velle å kåm mä öken, då va bå eka å fesken väck.
"Faen ock – då va dä nåndingen!" sa-n, män då stack hästen.
Å dä ble te ett orstäv senn : "Dä va nåndingen, sa Önarn, när hästen skente".

En anner va ute å feska, män han hade lite bäter tur.
Han feck inget, bara nôra små murtarumper å ena brasma (en brax). Fast den dära brasma, ho va vesst redier.
"Dä va ändå nå, - dä blir te meddan i môra", tänkte feskarn å lätte näta legga å for i lann. När han hade gått ur eka å sulle gå hem, kåm dä en gammel gubbe å undra hur lä hade gått fôr-n.
Feskarn hade ai sett gubben fôrut å undra va han jeck ner ve sjön ätter.
"En får le ente klaja, så längen en får sån –na!" svara han å visa brasma.
"Ena sånn sulle allt smaka en gammel u!" sa gubben.
"Töcker lu dä, så varsego! – Ja kan le få fler en aen gång", sa feskarn å ga dän andre brasma.
Gubben tok imot å tacka män så änna sum lite besönnerlier ut.
"Du!" sa-n senn !Ja töcker lu sa ro ut å vecka dina nät en gång te. Dä änna känns sum um dä rule säk i sjön å ja tror lä kan vära nô i dum.
"Dä va inget dumt varsel", tänkte feskarn.
"Tack sa I ha, farbro, nock kan ja fôrsöka", sa han å rodde iväj.
Näta lå straks utafôr utebärslant, så dä va ente långt.
När han kåm ut så sto näta fulla mä fesk – stora granna brasmer allihop, alldeles lika dän sum gubben hade fått.
"Dä va fôr märkvärdit", tänkte feskarn, "ä gubben kvar när-a kåmmer i lann, sa-n få så mö han rår bära". – Undra um han kunne se-n ifrå sjön, där han va, å titta – män så bara en viter häst, sum jeck där å beta.
När feskarn kåm i lann dän gången, så hade-n summe fesk, så han hade ai hatt så mö fôr – män gubben å den vite hästen, feck han aldri se mer.

Något om "Någon"

Liksom vid Hornborgasjön såg man enligt berättelser även vid Hornborgaån en gammal man, klädd i skörtrock och slokhatt, vilken, som man målat ut honom, var ett skrämmande moment i synnerhet för ortens barn. Till vad förut sagts om "noen" (någon), som man sett men inte vetat vem det var – Skam själv eller necken, så utstyrd?

En liten historia:

På den tiden Kerstin i Hwassagården var en liten däka var hon ibland på sina s.k. "huss" eller upptåg och spelade en gång rollen av denne "någon" varvid hon höll på nästan skrämma vettet ur den dåvarande inspektör Swedenborg på Bosgårdens döttrar, som en eftermiddag voro nere vid ån och badade.
Kristina såg från sitt föräldrahem döttrarna S. begiva sig ned till ån och iklädde sig i akt och mening att pröva deras mod en av förfädrens på vinden kvarhängande s.k. smällpiskarockar och en av dem också buren bredbrättad storhatt med hög kulle, samt begav sig utmed ån mot det ställe där de sagda flickorna som bäst voro sysselsatta med att bada.
När flickorna fingo se den i denna förklädnad dolda Kristina komma mot badplatsen blevo de "hjärträdda" och sprungo, lämnande kläderna i sticket, raka vägen hem till sin pappa, som förtörnad över oförskämdheten hos en karl, genast begav sig ned till ån för att söka få tag i denne.
Under tiden hade Kristina hunnit kränga av sig och gömma undan sin habit och gick låtsandes ovetande om allting, nere vid ån, så att när inspektörn kom och frågade efter den av döttrarna omtalade karlen, stod hon beredd att sanningsenligt svara, att det visst icke varit någon karl vid ån, då hon hela tiden varit där och i så fall också skulle ha sett honom.
Från Bosgården utgick den dagen budskap om att Necken i skepnad av en karl visat sig nere vid ån.
Kristina gifte sig sedermera och blir mor till 13 barn i Skånings Åsaka.
Kristin och hennes man har bidragit mycket till vad vi kan berätta om Hornborga och Hwassagården

Också en fågel.

"Fiskars - Alfred", min tids nestor bland fiskarna Hornborgasjön, vilken varit ute både för Sjöfrun och andra äventyrligheter i detta fåglarnas paradis, tillfrågades, om han inte också hade sett eller hört talas om Necken och svarade då: "Nää? Män dä va le vesst ett sånt jur, sum sulle finnas i sjön – en fujel, di kalla så! Annars vet jak ente…." 

Yngve Laurell

refererar jag till på denna sida. Han var prästson från Segerstad. Läste samma år i Skara som Rudolf Söderberg. Han skulle bli präst, men jag tror att Rudolf fick honom på andra tankar och han ägnade sig åt folklivsforskning. Han var god musiker och gjorde uppteckningar av den musik som bygden bjöd på bland annat så räddade han Rocka Pers musik. Rudolf och Yngve gjorde en resa till Australien under drygt ett år och deras erfarenheter finns nu tillgängliga på Etnografiska museet i Stockholm. Tidigt 1900 tal gör han delar av de skrönor som Du hittar på denna sida

På sjön liksom land är motigt ibland.

En ung studerande vistades 1904 och åren däromkring ofta ute vid Hornborgasjön för att samla växter, fågelägg o.s.v. [Rudolf Söderberg]. Där under höll han icke sällan flera dagar i sträck till hos den gamle fiskaren Lundell i Hornborga, en man av den gamla stammen, som var en verklig guldgruva, när det gällde att få upplysningar om sjön och förhållandena där.

En sommarnatt, då Lundell och studeranden, som sedan i sinom tid blev professor, voro ute på sjön och fiskade, berättade den förre för den senare om hur hans far och farfar, som också voro fiskare, där en gång råkade ut för motigheter och att fadern så när strukit med av följderna.

Fadern och farfadern höllos därute och drog not och det var för dem ett önskeväder. Sjön låg som en spegel, så lugn och blank, och de sågo överallt mycket fisk i vattnet, så de hade goda förhoppningar om att få en riklig fångst. Döm dock om deras förvåning och missräkning, när de tagit upp noten. Och däri inte fanns så mycket som en fena en gång.

De båda männen sutto just i ekan och funderade på att än en gång försöka sin lycka, då de rätt vad det var fingo se hela Orebacken, ända från Dagsnäs och ut full av vita kläder, precis som vid ett stort lak.

"Nu ä dä nog bäst vi jer uss å hem ijenn!" sade den äldre av fiskarna, menande att nu kunde de vänta oväder och vad som hälst.

"Arsh!" sade den yngre och tyckte att de borde försöka en gång till med sitt fiske först, medan de ändå voro ute.

Härav blev dock intet, ty i detsamma kom en häftig vindil, som höll på att kasta ekan över ända, och strax därpå en så stark storm, att de aldrig sett maken därtill. Sedan var det inte tanke på något annat än att fortast möjligt nå stranden, vilket slutligen efter mycken möda också lyckades dem.

Den yngre fiskaren, som först var till reds med att hoppa i land, blev dock i detsamma han fick fast mark under fötterna så svårt sjuk, att han endast med största svårighet kunde släpa sig hem och sedan genast fick krypa i sängen.

Den så hastigt påkomna sjukdomen höll ännu dagen därpå i sig och syntes ej vilja släppa, trots flitigt användande av den då vanliga och ännu ibland vanliga hälsodrycken, som kallades brännvin och ansågs hjälpa mot nästan allting och varmed man för ändamålet rikligen försett sig.

Då den sjuke i stället för att bättra sig fram på eftermiddagen blev sämre beslutade man sig för att begiva sig av med honom till den den tiden mycket anlitade undergörerskan "Göta-Lena" i Sörby. Gamle Lundell gick för det ändamålet att vidtala en av hemmansägarna i byn om skjuts och återkom i sällskap med "Deern", som körde, och så bar det av, vederbörligen utrustade med två halvstop av den svenska nektarn, varav "Göta-Lena", som med förkärlek använde sådan, skulle bjudas på det ena och det andra nyttjas som färdkost.

När "Deern" och den sjuke kom fram till ort och ställe, bands hästen vid gärdsgården och sedan knackade man på. Därvid kom gumman – Lena – själv och öppna samt sade :

"Jaså, d-ä I ! Ja har väntat på er hele dan. Gå nu å hämta dä I har mä er i vangen, sum I glömde, när I jeck fram, å kåm sen in!" Det var sant som sagt, de hade glömt "förninga", men det var väl, att de inte hade glömt ärendet.

När de kom in i stugan slog "Deern" upp en stor kaffekopp, som stod på bordet, full med brännvin och bjöd gumman, vilken i ett enda drag tömde i sig innehållet. Sedan gick Lena ut i förstugan och stod där och visslade genom en stor ullsax, samt gjorde – när hon åter kom in - iordning en dryck, som hon gav den sjuke till förtäring på stället.

"Um två timma – enar lu ä hemma – ä du frisker ijenn !" sade gumman.

På fiskarns fråga, vad det var för en sjukdom han hade råkat ut för, svarade gumman, att det var sådant, som man kunde få både på sjön och i skogen, där det fanns rå, som ville åt en. "Män nu sa du ente behöva ha ont å sånt mer!" sade "Göta-Lena". Yngve Laurell 1904.

En gammal fiskare, Emanuel på Dagsnäs, brukade vara ute på sjön nästan dagligen, men mästa fisken fick han alltid om söndagarna. Sista Böndagen ett år var Emanuel också ute på sjön, men då var det slut – han fick inte en enda fisk. Detta hade aldrig hänt honom förut.

Då, rätt vad det var, medan han satt där, blev luften med ens alldeles full av svalor, som flögo så lågt att han en stund måste lägga sig ned i ekan för att de ej skulle flyga på honom.

Sedan när svalorna äntligen voro sin väg, så att han åter kunde sätta sig upp i ekan, så dök det – lika hastigt som svalorna kommit – upp en stor, svart hund ur sjön alldeles bredvid ekan samt tog sig upp i denna och satte sig i framstammen, där den därefter kvarsatt under det Emanuel rodde hemåt, tänkande, att detta nog var likast och att allt inte stod rätt till på sjön den dagen.

Efter hemkomsten omtalade Emanuel, vad som hade hänt och sedan blev han illa sjuk och aldrig bra igen utan dog.

Sjöfrun.

Ett gäng festglada karlar voro en söndag ute på Almeö och söpo där väldeliga. Men som de sutto där på sjöstranden blev det med ens tyst i laget och allas ögon riktades mot båtplatsen strax intill, där de sågo ett oskäliga grannt fruntimmer ensamt och naket i färd med att, som det syntes, bada. Karlarna undrade mycket vad det kunde vara för ena, som så där ogenerat uppträdde i deras närhet. De fingo dock med ens förklaringen vid det fruntimret råkade vända baksidan mot dem – hon var där ihålig som ett baktråg. Och då förstod de. Men i detsamma skrattade det till i sjön och hon var borta.

Då de strax därpå, rädda för oväder begav sig hemåt, var det dem nästan omöjligt att komma någon vart – det var som om någon hållit i bakstammen på ekan. Och de hade icke väl nått stranden innan en våldsam storm utbröt. Om de kasta till sjöfrun ett lintyg så fick de sedan väldigt med fisk. Bara för sjöfrun bor i sjön så kan de aldrig sänka den. När sjöfrun hänger ut tvätten är detta ett tecken till stormig, men eljest vacker väderlek.

En sägen från Hornborgasjön från 1925

Lite var har ni nog hört talas om att det enligt gammal folktro i vattendrag och sjöar skulle ha funnits sjöjungfrur och gastar. Folkmunnens bekanta sagogestalt Näcken är ju till exempel ett bevis för denna folktro. 

Hornborgasjön hade förstås även den sin sjöjungfru, som på grund av den rika förekomsten av fisk i sjön, ansågs vara mycket rik. När hon bykade, var sjön översållad med hennes vitsaker. Passade man på just som solen en sommarmorgon rann upp, kunde man få se hennes rikedom. Många gamla påstod, att de hade sett lakanet hänga på den vajande vassen. Om någon fick öga på någonting, måste han dock ständigt hålla blicken fästad på synen, ifall han önskade att några flera än han skulle få se hägringen eller vad det nu var.

Vad beträffar sjöjungfruns förmodade rikedom tycks dock ej nedanstående sägen bekräfta förekomsten av något sådan. Enligt den skulle hon i stället vara rätt fattig på byksaker. 

Jo, två män från Bjällum, vi kunna säga Per och Anders, hade kommit ner till sjön för att dra not. En hel natt hade de försökt men inget fått. Framåt morgonen tänkte de gå hem, men vill i det längsta pröva lyckan. Plötsligt såg de en mjällvit arm sticka upp ur vattnet vid babordssidan och hörde en klingande stämma nerifrån: ”Ge mig lindor till mitt barn!” Bestört sågo Per och Anders på varandra. Då höjde sig armen som förut och rösten lät bestämdare: ”Ge mig lindor till barn !” Då tog Per, som var mera resolut av sig och knäppte ner byxorna, rev av ett stycke av sin grova linskjorta och kastade detta i sjön. Då hördes rösten igen: ”Tack, betalning föret rätt nu!” Det dröjde förstås inte länge förrän Anders och Per fingo så mycket fisk i noten, att ekan höll på att sjunka, då de skulle draga upp fångsten. I bygden går denna sägen för sanning. Gammalt folk namngav de personer, för vilka det hände och som själva berättat om sitt möte med sjöjungfrun i Lunnen. Hur det gick för Per, då han kom hem till sin stränga gumma med sönderriven skjorta, förmäler dock ej sägnen. Gumman måste väl tro på sanningen av sin gubbes berättelse. Den trasiga skjortan utgjorde ju ett märkvärdigt bevis på att han ej ljög.

Vi kan identifiera dessa män, så sant är det nog. 

Slottet på Uteberg.

På en udde i sjön, som nu kallas Uteberg skulle enligt sägnen, en gång i tiden ha legat ett praktfullt slott, vari konung Inge den äldre, benämnd "hin gode", med sina hovmän gärna uppehållit sig för jakt och nöjen. Detta slott kan man enligt gängse sägner ännu i dag få se stående därute, mäst under klara månskensnätter men ibland även mitt på ljusa dagen.

Fiskarna ute i "Låddan", som den södra, också under långt tillbaka vassbeväxta delen av sjön dagligdags benämndes, vilka fingo se slottet stå där, trodde detta vara ett varsel om stundande oväder och skyndade sig hem, för att icke bli överraskade därav, och sådana samt andra, som vistats därute eller kommit i beröring med dem ha haft en hel del att berätta om detta och vad de i övrigt därute fått se.

Slottet har stått där, alldeles som verkligt, med lysande tinnar och torn. Ibland har det varit mörkt och dystert, med stängda portar, ibland strålande av ljus, med portarna på vid gavel. `Man har där hört hundars skall och jägares rop; musik och sång ha ljudit därifrån. Man har sett lysande människoskaror, man har sett ståtliga riddare på kolsvarta hästar, som stegrat sig under sporrarna, och man har sett stora följen av krigare i glänsande rustningar rida eller gå över åsen ut mot bygden – vilket senare uppfattats som varsel om stundande krig. Men man har också sett färre eller enstaka personer och framför allt en, som ofta visat sig gående eller ridande på en helvit häst.

Detta var dock icke allt. Man visste även att från bergen gått en väg eller bro över sjön till den på andra sidan belägna Orenabb – yttersta spetsen av Orebackarna, där marken under månklara nätter lyser av silver, som då av trollen och sjöråna utlagts till beskådande – och varav de s.k. "brokara" utgör resterna. – Utom annat här obehörigt.

Fiske.

Fiske skedde med krok, not och nät, mjärdar och ryssjor. Vid fisket voro håv, puls, ljuster ljus och annat flitigt nyttjade. Mötte en fiskare, när han gav sig ut, en gumma, betydde detta otur. Om en fågel från sjön flög emot honom, likaledes, men med betydde det tur. Man fick ej tala om prästen i båten. Kunde emellertid säga "den" eller "den svarte faen". Nämnde man ordet "präst" tog "noen" eller "håken" fisken. För att få tur skulle man spotta tre gånger på kroken eller redskapet. Man borde ej låta ett fruntimmer taga i ett till fångst iordningställt redskap. Man borde aldrig tala om hur djup sjön var, där man fiskade – krokordiga svar dock tillåtna. Den som skulle ro ekan skulle också skjuta ut den, annars gick färden dåligt. Det ansågs för farligt att ute på sjön gå över från en båt till en annan. Innan man gav sig ut på sjön gömde man något föremål på stranden "bann ve lann". Den första fisk, man fångade blåste man i gapet. Andra brukade kasta första fisken tillbaka i sjön, att tala om för de andra att det ej var farligt att bli fångad. På samma sätt skulle man spotta på den första penning man fick vid fiskförsäljning.

Hjilmer Johansson berättar 

I Bjellum omtalar en sägen, att man fordom där begravde sina döda i Hornborgasjön.
Denna sägen kan mycket väl vila sin grund på enligt fornforskningen, som uppgiver så hava varit fallit under bronsåldern, även om det kan synas en smula underligt att sägnen därom fortlevat ända in i vår tid. Sägnen bestyrkes också i så måtto, att vid tiden strax efter sista sjösänkningen utanför Bjellum påträffades en mängd skelettdelar av människor samt att flera bronsföremål har tillvaratagits, varav några hamnat på Västergötlands fornmuseum i Skara.

Jordälven

Det går en jordälv eller underjordiskt vattendrag mellan Billingen och Hornborgasjön. Det kommer från Billingen och rinner rakt under Varnhems klosterkyrka fram mellan Billingen och Himmelskällan förbi Nederstegården och sedan ut mot Hornborgasjön.
Det är en allmän och i trakten trodd sägen eller spådom, som säger, att kyrkan en gång skall sjunka i denna älv. Detta var spått skola ske på en Annandag och till följd härav hölls förr inga gudstjänster i kyrkan under sådana dagar förrän frampå 1870-talet.
Vid Nederstegården i N. Lundby skulle man en gång gräva en brunn och kom då på älven. Det sprutade upp så mycket vatten att man var rädd att hela Lundby skulle dränkas. Man lade då två fjäderbolstrar i brunnen och grävde igen densamma.
Det syns på marken var älven går fram.
Man behöver ej gräva några brunnar i socknen. Får vatten tillräckligt genom att slå ner ett tre meter långt rör. Älven rinner på sex meters djup. / Doterbo 1945.