Lite Poesi, sägner och skrönor kring sjön.

Larsa Kal, torpare under Bosgården, har för sig att det inte går att sänka en sjö vari bor en sjöjungfru, och en sån fanns i Hornborga. Han hade själv sett’na berättade Yngwe Laurells broder en gång i Stenkrogen i Espås. Ut supra in fidem Elias Laurell.

Om Hornborgasjön 1918 En dikt inspirerad av Rudolf Söderberg. Två lyriska bilder om Hornborgasjön författad av bygdens son och hembygdsforskare.

Om ångaren Ellen, Skogsbranden, om Näcken och om sjöjungfrun.

Om Hornborgasjön 1918.

Uppslaget till dikten efter beskrivning av kand. R. Söderberg. Ur Falköpings Tidning 1918. Året då Catinka bara var 10 år. Eskil Silva är författaren.

Ännu mot högblåa himlen du ser
du sjö, fast med slocknande öga
Och ännu en fläkt av din forntid du ger
när vårflodens böljor gå höga.
Och ännu du bjuder på stämning och doft
när vårvindar susar i säven.

Men helst vill jag se dig som fordom du var
när störst var din glans och din fägring.
Och därför jag sjunger om hänsvunna dar
som lysa i minnenas hägring.
Det viskar om mycket som ej vill bli glömt
när vårvindar susar i säven.

Och vingade gäster från främmande kust
med längtan sig sänkte dit under,
att njuta den sjudande lust
i vårens och kärlekens stunder.
Och sällsamma tavlor där vecklades ut
när vårvindar sjöngo i säven.

Då gungade svanen så stolt på sin väg
med snövita vingar som segel.
Där sjöng han om våren sin längtande håg
och drömmande såg i sin spegel.
Och klockrena toner klingade fram
när vårvindar sjöngo i säven.

Bekransade brushanar gingo till strid
på gungflynas grönskande ängar.
Där prövades krafter, där stiftades frid
när kärleken slog sina strängar.
En bild utav jäsande oro och lust
när vårvindar sjöngo i säven.

Otaliga fåglar där byggde sig bon
på platser som blivit dem kära .
När fienden kom med den nålvassa klon
till tillvarons kamp fingo lära.
Men aldrig de sveko den älskade bygd
när vårvindar sjöngo i säven.

Där skrattade måsar, där snattrade and,
där tonade tusende läten.
Och näckrosor prunkade skönt invid strand
och "Sium" där lyste förmäten.
Och sävsångar'n sjöng med en underlig ton
som vårvindar susa i säven.

Av flödande stämning där föddes mystik
och människor dvaldes där gärna,
ty sjön var så givmild, så vacker och rik
dit vandrade ungsven och tärna.
Ja, kanske ock näcken sin harpa där slog
när vårvindar sjöngo i säven.

Din vildmarksnatur var förunderligt seg,
men din skulle segern ej bliva.
Du dömts att bli rutad i rätlinjig teg,
och nog skall du skördar oss giva.
"Men mänskan ej lever allenast av bröd"
det vemodigt susar i säven.

Ja, Hornborgasjön, snart din saga är all
och aldrig det uppstår din like.
Alltmer en dödssångblir böljornas svall,
snart hör du till tystnadens rike.
Se, vildmarkens skönhet så sörjande står.
Hör vindarna suckar i säven.

Eskil Silva. Dikten införd i Falköpings tidning 1918.

Två lyriska bilder från hembygden som vi hittade i lokalpressen från 1924

Författaren är Johan Törnbergsson, som var en bygdens son, jordbrukare och kommunalordförande under lång tid i Bolum socken på östra sidan om sjön.

I Hornborgasjön

Mot väster dävet blänker
En strimma sjö
Som gått till ro och tänker
Nu stilla dö.
Hornborgasjö – du trolska,
var är ditt ståt ?
Var är din vemodspolska
Vid harpans låt.

Det tystna, gamla sånger
Ur vårflodssträck,
som klungit många gånger
ur vassens häck
Det smalnar silverbandet, som fordom drog
Från Sätuna till landet
Vid Kärrtorps skog.

Men se: på klarblå dager
Kring Almeö
En hägring stiger fager
Ur minnets sjö:
Ett gullband mellan bergen
En framtidsdag:
Se viken kraft i färgen
Se vilka drag

Men bortom Lunnens skära
Bland skuggors flock
I klagan för sin kära
Står Högerock
Men om han solig träder
ur dimmors dans
Bebådas bärgningsväder
Och morgonglans

*/ Så länge Högerock är dimmig och grå kan man ej vänta vackert väder. Förr i världen tog man ej gärna till lien förrän Högerock var ljus och leende

II På vandring

Hur rik på vandringsfröjder
är nejden all:
se fädrens kummelhöjder
på Ekornavall.
De stå som dunkla frågor
bland ljung och slån
besjungna utav vågor
I Storsjöån.

Se Brunnhemsbergets blånad
Mot morgonskyn !
Se Gullängs blomsterspånad
Vid prästgårdsbyn.!
Från Nabbens höga lundar
Till Uddeberg
Du ser i vandringsstunder
Blott sol och färg.

I folkminnet lever en tradition om en stor skogsbrand. Förr var sjön så liten att man kunde kasta en sten över den. En stensatt väg gick över sjön och skogen gick ända ner till stränderna. Då det varit torka i tre år utbröt en skogsbrand och det brann djupt ned i mossen. När det sedan blev regn och mycket vatten, åt sig sjön in i de brända mossarna och blev på så sätt mycket större (Överlärare Hilding Svensson Falköping).

Näcken i Hornborgasjön

"Jag är väl ingen riddare fast eder tycks så;
Jag är den stackars näcken i böljan den blå,
i forsar och stridande strömmar.
Min boning den ståndar allt under en bro ,
dit ingen kan gånga , ej heller kan ro,
och ingen kan få hus över natten."

De sånger som forntiden diktat om näcken skildra honom såsom värd all medömkan och allt deltagande, och de sägner som berättas om honom, förlägga hans bostad till sjöar och vattendrag, där han än säges ha blivit sedd i skepnaden av en gammal man med långt grönt skägg, än i skepnad av en ung gosse, än som en ståtlig riddare och än som en vacker häst. Den gamle näcken visar sig i förebud till storm och oväder, den unge näcken varslar om frid och försoning, hästen återigen om krig och olyckor. Förebilden för folktrons näck eller strömkarl är våra hedniska förfäders gud Oden, som ock kallas Nikar. Han var en väldig sjöman, ansågs härska över haven och floderna och dyrkades av sjömän och fiskare som vattnets gud. När hans dyrkan vid kristendomens införande skulle undanträngas , varnade prästerna för folket för honom, sägande honom vara "hin onde" själv. Folket som gärna höll fast vid det fäderneärvda även i fråga om tro och gudadyrkan, dömde honom dock mildare samt förlade hans och hans runlärda skalders vistelseort till sjöar och floder. Och så närdes undan för undan i folktron den rot, vars skatt givit upphov till många vackra sånger och beundrande mystiska sagor.

Bland företeelser, som varit föremål för den fordom mycket vidskepliga, i bygden vid Hornborgasjöns stränder boende befolkningen, dess vantro och fruktan , synes näcken ha intagit den främsta platsen. Detta särskilt vad fiskarbefolkningen vid sjöns södra stränder anbelangar.

Ute i Hornborgasjön – så kan man få höra de gamla i bygden berätta – har näcken sin bostad. Därute är han under stjärnklara nätter synlig , dels vid de så kallad Brokaren dels vid stränderna av den lilla Almön, där han gungande sitter på vågen med sin guldharpa i sina händer. När himlen är mulen och inga stjärnor lysa på fästet, sitter han där sorgsen och blickar sökande ut i rymden. I stjärnornas glans däremot höres sköna och glada melodier ur hans harpa ljuda över vågen. Om någon ute på sjön får se eller höra näcken spela, bör han ej stanna för att lyssna utan fortast möjligt och under tystnad skynda sig i land. Underlåter någon detta blir han förtrollad av musiken samt råkar i näckens våld. En av näcken förtrollad person, vandrar sina egna vägar, "går och drömmer", blir inbunden, söker ensamheten på ensligt liggande platser och för en tynande tillvaro. Har han alltför länge lyssnat till harpans toner, blir ha tillslut tagen av näcken , det vill säga hans liv ändras genom bråd död. Den föga kärvänliga önskningen:" Må näcken (eller nagen) tag dig (eller mig), leder sin upprinnelse från tron på näcken.

Ehuru sägnerna ej förtäljer annat om den gamle näcken i Hornborgasjön, än att han var fredligt sinnad mot människorna, hyste dock de gamla fiskargubbarna en starkt vidskeplig fruktan för honom. Sålunda tilläto de ingen av sina anhöriga att bada i sjön förrän de bundit näcken. Detta tillgick på så sätt att den badande fäste en nål eller annat spetsigt föremål av stål i en vasspipa, som sedan skyddade den badande från alla faror i vattnet.

Iklädd blå jacka och röd toppmössa berättas näcken även ha visat sig på stränderna av ovannämnda ö samt på stränderna av Hornborgaån. Till skepnad skiljes han från andra gossar därigenom att hans ena ben och fot är såsom en – bockfots.

I Hornborgaån – så berättar en annan sägen – bor näcken i de strida strömmarna vid Snikens kvarnar. Här kan man under klara och vackra sommarnätter få höra näcken, som här gemenligen kallas för strömkarlen, ur sin fiol framlocka de ljuvligaste toner och polskmelodier. Men han var även varit synlig på andra platser av nämnda å. Sålunda omtalas i en för långt över hundra år sedan upptecknad sägen, att han en tid vistats vid Hornborga bro och där blivit hörd sjunga följande ord till en härlig melodi: "Jag vet , jag vet , jag vet att min förlossare lever." Allmänt gängse i bygden är sägnen att näcken varit synlig , än i den för sin rika fägring beryktade Bolums ängar , än på de så kallade Odensängarne, som enligt sägnen fått sitt namn av att Oden där betat sina hästar, och än på andra platser vid stranden av Hornborgasjön , i skepnad av en vacker vit häst , vilken dock haft bakvända hovar . I skepnad av en häst berättas han en gång ha infångats av ett par drängar från Hovgården i Hånger , som lagt ett så kallat gaddbetsel i munnen på honom och därefter harvat hela gårdens träde med honom. När emellertid drängarne, som än mer kunnat begagna honom , sedan skulle fodra och bjöd honom vatten, vägrade han att dricka, och då de därför togo av honom betslet förvandlade han sig genast till en fisk och försvann i vattnet.

Här är ett exempel som jag fann i en tidning från 1924

En sägen om sjöjungfrun från Hornborgasjön från 1925.

Lite var har ni nog hört talas om att det enligt gammal folktro i vattendrag och sjöar skulle ha funnits sjöjungfrur och gastar. Folkmunnens bekanta sagogestalt Näcken är ju till exempel ett bevis för denna folktro.

Hornborgasjön hade förstås även den sin sjöjungfru, som på grund av den rika förekomsten av fisk i sjön, ansågs vara mycket rik. När hon bykade, var sjön översållad med hennes vitsaker. Passade man på just som solen en sommarmorgon rann upp, kunde man få se hennes rikedom. Många gamla påstod, att de hade sett lakanet hänga på den vajande vassen. Om någon fick öga på någonting, måste han dock ständigt hålla blicken fästad på synen, ifall han önskade att några flera än han skulle få se hägringen eller vad det nu var.

Vad beträffar sjöjungfruns förmodade rikedom tycks dock ej nedanstående sägen bekräfta förekomsten av något sådan. Enligt den skulle hon i stället vara rätt fattig på byksaker.

Jo, två män från Bjellum, vi kunna säga Per och Anders, hade kommit ner till sjön för att dra not. En hel natt hade de försökt men inget fått. Framåt morgonen tänkte de gå hem, men vill i det längsta pröva lyckan. Plötsligt såg de en mjällvit arm sticka upp ur vattnet vid babordssidan och hörde en klingande stämma nerifrån: "Ge mig lindor till mitt barn !" Bestört sågo Per och Anders på varandra. Då höjde sig armen som förut och rösten lät bestämdare: "Ge mig lindor till barn !" Då tog Per, som var mera resolut av sig och knäppte ner byxorna, rev av ett stycke av sin grova linskjorta och kastade detta i sjön. Då hördes rösten igen: "Tack, betalning föret rättnu!" Det dröjde förstås inte länge förrän Anders och Per fingo så mycket fisk i noten, att ekan höll på att sjunka, då de skulle draga upp fångsten. I bygden går denna sägen för sanning. Gammalt folk namngav de personer, för vilka det hände och som själva berättat om sitt möte med sjöjungfrun i Lunnen. Hur det gick för Per, då han kom hem till sin stränga gumma med sönderriven skjorta, förmäler dock ej sägnen. Gumman måste väl tro på sanningen av sin gubbes berättelse. Den trasiga skjortan utgjorde ju ett märkvärdigt bevis på att han ej ljög.

Schiller skriver om detta i sin bok Kring Hornborgasjöns stränder, läsvärd och vi kan där identifiera dessa två fiskare Johannes Bramberg och svågern Johannes Qvist båda torpare på Fåfängan i Bjällum. Så nog är det sant alltid !

Syftet med att lägga in dylik information på en sida som denna är, att vi bättre skall förstå historien kring Hornborgasjön. Det visar hur djupt rotad sjön är i folksjälen och hur viktig den varit och är för bygden.

Namn och nytt

Denna bygden är en levande kulturbygd med många minnen från förr. Vi kommer att berätta om människorna runt sjön lite mer utförligt om Du klickar på.

Stockholmen kallades en stor gôrvass utanför Uteberg

Blexes höstack kallades en stor granitsten utanför Orenabb, vilken på något avstånd såg ut som en stor höstack.
En skojare vid namn Blixt från Hornborga och en annan karl var ute och fiskade. Den andre frågade då han såg stenen Blixt, vad det var för något, som låg där, och fick till svar, att det var hans höstack.
”Vad vill du ha för den?” frågade den andre.
”Ett par kronor! Mindre tar –ak ente. Fôr –a sa seja, att dä tar’u ente på ett lass!”
”Stacken” såg stor ut, där han låg och speglade sig i vattnet. Den andre nappade på kroken och affären gjordes upp. – Blixen fick sina 2 kronor och stenen sitt namn.