Kungl. Maj:ts dom nr 46

uti ett av Vattenöverdomstolen genom dom 1958-12-19 avgjort, genom ansökan om revision fullföljt tvistemål mellan nedan nämnda parter; given Sthlm Slott 1962-10-11.

Parter, ömsom rev kärande och rev svarande:

1. Kammarkollegiet. Ombud: advokatfiskalämbetet.           Cramer
2. Hornborgasjöns sänkningsförening. .

• Saken: Uppförande av vallar vid kanaler i Hornborgasjön, med mera, Gudhems och Valle härader Skaraborgs län.

Vattenöverdomstolens dom …. Se bilaga.

Kammarkollegiet har i underdånighet yrkat, att Kungl. Maj:t måtte, med ändring av Vattenöverdomstolens dom, helt bifalla kollegiet i Vattenöverdomstolen förda talan beträffande huvudsaken.

Sänkningsförening har i underdånighet yrkat att Kungl. Maj:t måtte förklara kammarkollegiet icke vara behörigt föra talan i detta stämningsmål.

Sänkningsförening har vidare - såsom dess talan hos Kungl. Maj:t slutligen bestämts - för det fall att kollegiets talan upptogs till prövning framställt följande yrkanden, nämligen i första hand, att Kungl. Maj:t måtte förklara, att Vattenöverdomstolen icke ägt till prövning upptaga frågan om giltighet av 1933 års domar, och på grund härav undanröja Vattenöverdomstolens dom i denna del samt i andra hand, att Kungl. Maj:t måtte upphäva Vattenöverdomstolens dom, varigenom det i 1933 års domar medgivna byggnadstillståndet förklarats förfallet, samt förklara att de i målen medgivna arbetena blivit fullbordade i föreskriven tid.

Ytterligare hava parterna i underdånighet yrkat, att Kungl. Maj:t måtte bifalla deras talan om ersättning för kostnaderna å målet i Vattenöverdomstolen .

Vardera parten har i underdånighet bestritt bifall till motpartens ändrings sökande.

Parterna hava fordrat ersättning för sina kostnader å målet hos Kungl. Maj:t.

Sänkningsförening har 1959-01-14 hos Vattenöverdomstolen, enligt. bevis nr N 2099, nedsatt fullföljdsavgift, ett hundrafemtio kr, samt lika stort belopp till säkerhet för motpartens kostnadsersättning.

Kungl. Maj:t har i Högsta domstolen låtit Sig föredragas handlingarna i detta mål.

Kammarkollegiet är behörig att föra talan i målet för det allmänna de hänseenden varom nu är fråga.

Det genom utlåtandet 1902-09-30 enligt lagen den 1879-06-20 om dikning och annan avledning av vatten tillstadda företaget för sänkning av Hornborgasjön får anses hava fullbordats senast år 1919.

Genom vattendomstolens dom 33-05-11 tilläts sänkningsföretaget att för framledande av vatten från sjöns tillflöden Härlingstorpsån och Uddagårdsbäcken upptaga de två kanaler, som i förevarande mål benämnes Härlingstorpskanalen och Uddagårdskanalen. Därvid meddelas såsom villkor och närmare bestämmelser, bland annat

1. att till förhindrande av att vatten avrunne från sjöns norra del genom kanalerna dessa skulle å de ställen, där markhöjden understege + 5.00 m, förses med vall mot sjösidan med krönet å samma höjd.
1. att liknande vall skulle, där det med hänsyn till markhöjden vore erforderligt, jämväl anordnas utmed östra sidan av viss sträcka av Hornborgakanalen, en tidigare kanalisering av Hornborgaån fram till Flian,
2. samt att det ålåge Sänkningsföretaget att utföra och för framtiden underhålla vallarna i ett med hänsyn till deras ändamål betryggande skick. I domen angavs, att medgivna arbeten skulle vid äventyr som stadgas i VL 2:22 tredje stycket vara fullbordade före utgången av år 1937.

Den genom domen 1933-05-11 avgjorda målet har handlagts enligt 2 kap VL.

Frågan om Härlingstorp - och Uddagårdskanalen ävensom vallarna har därefter varit föremål för Vattendomstolens prövning i anledning av att Sänkningsföretaget under åberopande av VL 7:59 anhållit, bland annat, om vissa ändrade bestämmelser beträffande den sänkning av Hornborgasjön som medgivits genom utlåtandet den 1902-09-30.

I dom den 1933-09-11 i det sålunda anhängiggjorda ansökningsmålet föreskrevs, att i sjöns norra del skulle, i enlighet med de bestämmelser som meddelats i domen 1933-05-11, upptagas och för framtiden underhållas två kanaler i sjöbotten för framledande av vattnet från Härlingstorp - och Uddagårdsbäcken till huvudavloppet genom sjön.

Genom hänvisning till domen 1933-05-11 får även genom domen 1933-09-11 anses hava föreskrivits, att arbetena skulle vara fullbordade före utgången av 1937. Då det genom sistnämnda dom avgjorda målet handlagts enligt VL 7 kap och följaktligen åtminstone såvitt rör motstående intressen sagda kapitel får anses bestämmande för rättsverkningarna av domen, måste det antagas att, ehuru detta ej utsagts i domen, påföljden av underlåtenhet att fullborda arbetena inom föreskriven tid bör bedömas en VL 7:58. Anledning saknas att i förevarande mål ingå på spörsmålet huruvida efter domen 1933-09-11 dikningslagen el VL är bestämmande för rättsförhållandena mellan delägarna i Sänkningsföretaget inbördes.

De i vattendomstolens domar den 1933-05-11 och den 1933-09-11 meddelade föreskrifterna om vallarna äro uppenbarligen att anse som villkor för upptagande av kanalerna. Uppförande av vallarna är emellertid tillika att bedöma som byggande i vatten, och rätten att uppföra dem är därför beroende av om tillstånd därtill föreligger.

I målet är ostridigt, att vid utgången av år 1937 de medgivna kanalerna voro utförda, medan vallarna då icke voro färdiga.

Det tillstånd att uppföra vallarna, som domen den 1933-05-11 innefattar, är på grund av stadgandet i VL 2:22 tredje stycket förfallet såvitt avser de delar av vallarna, som icke voro färdiga vid utgången av 1937. De arbeten är i övrigt, varom i förevarande mål är fråga, voro utförda vid utgången av år 1937. Det nyss anmärkta lagrummet föranleder därför ej direkt till att Sänkningsföretaget med avseende å dessa arbeten skulle vara förfallet.

Såsom förut sagts äro ifrågavarande kanaler och vallar underkastade jämväl bestämmelserna i VL 7:58, i vart fall såvitt rör motstående intressen. I detta stadgande uttalas att, om företag varom i kapitlet sägs icke bragts till slut inom föreskriven tid, frågan om företaget är förfallen. I det hänseendet varom nu är tal, eller i vad gäller motstående intressen, kan emellertid stadgandet ej anses föranleda, att verkan av underlåtenhet att inom föreskriven tid fullborda tillstadda arbeten skulle sträcka sig längre än till den påföljd som VL 2:22: tredje stycket angives för det där åsyftande, likartade fallet. Vid sådant förhållande och på skäl som framgå av det förut sagda kan ej på talan av kammarkollegiet såsom företrädare för allmänt intresse Sänkningsföretaget med avseende å de arbeten som inom föreskriven tid utförts förklaras vara förfallet till följd av VL 7:58.

Frågan blir då, huruvida enligt andra regler än de i VL upptagna uraktlåtenheterna att ställa sig åläggandet beträffande vallarna till efterrättelse medfört, att företaget i vad detsamma utförts är förfallet.

Uppförandet av vallarna är att betrakta som ett villkor av stor betydelse för tillståndet att utföra kanalerna. Vid bedömande av den vikt, som bör tillmätas nyssnämnda underlåtenhet, kommer dock följande i betraktande. Av utredningen framgår, att avsevärda insatser gjorts för att få vallarna till stånd och att orsaken till att detta endast delvis lyckats främst var den, att sjöbottnen liksom den ur den ur kanalerna uppmuddrade massan var så lös att vallarna sjönko. Med anledning av dessa svårigheter fördes under ett tio tal år förhandlingar mellan naturvårdsintressen och Sänkningsföretaget i syfte att få tillstånd en lösning. Det genom 1902 år utlåtande och domen 1933-09-11 medgivna sänkningsföretaget är av avsevärd omfattning och har i vart fall tidigare antagits bliva till stort gagn. Företaget var till väsentlig del genomfört långt innan frågan uppstod om att anlägga kanalerna och vallarna. Vid angivna förhållanden och på grund av omständigheterna i övrigt kan oförmälda uraktlåtenhet ej vara av beskaffenhet att medföra, att företaget skall anses förfallet.

Det av kammarkollegiet i andra hand framställda yrkandet, att bestämmelserna i domen 1933-09-11 om rätt till viss ändring av kanalernas bottenbredd och släntlutning måtte förklaras icke vara gällande mot allmänt naturskyddsintresse grundas därå, att vattendomstolen förevarit felaktigt vid utförande av kungörelse i målet och utsändandet av underrättelse. Med hänsyn till att domen vunnit laga kraft kan yrkandet icke i förevarande ordning bliva föremål för prövning.

Kammarkollegiets hemställan om bestämmande av tillämpligt lagrum beträffande skada genom dröjsmål eller oförutsedd skada kan icke i förevarande ordning komma till bedömande.

På grund av det anförda prövar Kungl. Maj:t rättvist

1. att dels, med ändring av Vattenöverdomstolens dom och med avvisande av kammarkollegiets yrkande om förklaring att domen 1933-09-11 rörande kanalernas bottenbredd och släntlutning måtte förklaras icke gällande mot allmänt naturintresse, ogilla kollegiets talan i vad denna avser vinnande i förklaring att Sänkningsföretaget eller tillstånden enligt 1933 års domar förfallit,
2. dels undanröja domstolarnas domar såvitt de innehålla yttrande om tillämpligt lagrum beträffande skada genom dröjsmål eller oförutsedd skada.

Med ändring av Vattenöverdomstolens dom i fråga om kostnaderna å målet därstädes förpliktas kammarkollegiet att till Sänkningsföreningen utgiva ersättning därutinnan med 2.338;65 kr, varav 2300 kr ombudsarvode, jämte lösen för Vattenöverdomstolen dom.

Kammarkollegiet förpliktigas att till Sänkningsföreningen utgiva kostnad för mål i hos Kungl. Maj:t med 3536 kr, varav 3500 kr utgöra ombudsarvode.

Sänkningsföreningen berättigas återbekomma de nedsatta beloppen, tillhopa tre hundra kr. Det vederbörande till underdånig efterrättelse länder.

Under Kungl. Maj:ts Sekret / Lars Herlitz.

P O Swanbergs kommentar till domen från en skrivelse 1962-10-27

Högsta Domstolens dom nr 46/1962. några kommentarer.

I dom 11 maj 1933 erhöll Hornborgsjöns sänkningsföretag tillstånd att gräva nya kanaler i sjöområdet, avsedda för omkring en meters ytterligare sänkning av vattenståndet. Då en sådan kanalisering skulle medföra total avtappning av hela sjöområdet, hade kammarkollegiet av naturvårdshänsyn yrkat avslag på sänkningsföretagets ansökan. Som villkor för rätten att ha kanalerna föreskrev Vattendomstolen därför, att nordöstra delen av sjöområdet, det vill säga ca 13 km² skulle avskiljas från det övriga och från kanalerna genom en hålldamm, som skulle vara av "betryggande skick". Denna damm skulle uppföras före utgången av 1937.

Ännu 20 år efter domen hade ,man ej utfört dammen. Däremot hade man under hela denna tid avtappat vatten från det för indämning avsedda området genom den s.k. blindkanalen. Trots en rad påtryckningar under åren 1948-52 vidtogs inga dämningsåtgärder under dessa år. Sedan stämningsmålet inletts, vilket skedde 1954, har sänkningsledningen skyndat sig att utföra en form av damm utmed den föreskrivna sträckningen.

Stämningsmålets uppgift har varit dels att stoppa illegal förstörelse av sjöns natur och åstadkomma en förnuftig förvaltning av sjön, dels att statuera ett exempel, visande att även en vattendomstols föreskrifter måste följas.

HD:s dom 11 oktober 1962 är en mellandom, avsedd att utröna frågan: har företaget genom, ovannämnda försummelse förverkat rätten till 1933 års kanalisering, så att företaget måste begära en omprövning av bestämmelserna? Sedan denna principfråga besvarats, skulle de materiella konsekvenserna av försummelsen avgöras vid fortsatt behandling vid Vattendomstolen.

HD har i mellandomen svarat:

Tillståndet till färdigställandet av skyddsdammen har förfallit. ''Uppförandet av vallarna (det vill säga damm enligt gängse språkbruk) är att betrakta som ett villkor av stor betydelse för tillståndet att utföra kanalerna". Kammarkollegiet har hävdat, att då företaget förlorat rätten att slutföra den damm, som utgjorde villkoret för rätten till vissa kanaler, har man på grund av föreskrifterna i lagakraftvunnen dom av 11 maj 1933 även förverkat rätten till dessa kanaler m.m. Vattendomstolen och vattenöverdomstolen har i dom uttalat samma mening.

HD:s utläggning tyder på att HD finner detta vara den logiska linjen, men då svaret på frågan skall ges, yttrar HD följande:

"Vid bedömande av den vikt, som bör tillmätas underlåtenheten (att utföra dammen), kommer dock följande i betraktande." Med "följande" avser HD:

1) "Av utredningen framgår, att avsevärda insatser gjorts för att få vallarna till stånd ..."".I verkligheten har "avsevärda insatser" icke gjorts under de 20 åren före stämningen. Däremot visar handlingarna, att svaranden åtminstone sedan 1957 gick in för att helt slopa vallarna. I målet har dessutom eftertryckligt visats, att "avsevärda insatser" gjorts för att extremt och meningslöst motverka föreskrivna skyddsåtgärders ändamål med den speciella avtappningskanal från sjöns djupaste parti, som brukar kallas blindkanalen. Detta förtiges av HD) i domen.

2) "orsaken till att detta (uppförandet av dammen) endast delvis lyckades främst var den, att sjöbottnen liksom den ur kanalerna uppmuddrade massan var så lös att vallarna sjönko". Detta är endast ett återgivande av svarandens undanflykter, som ej stödjas av bevis. Men den snabbhet, med vilken "Vallen" utfördes efter stämningen, visar att orsaken var en annan.

3) HD fortsätter sina domskäl: "Med anledning av dessa svårigheter fördes under ett tiotal år förhandlingar mellan företrädare för naturskyddsintresset och sänkningsföretaget i syfte att få till stånd en lösning." Detta är vilseledande formulerat. Vad HD åsyftar, är sänkningsledarens upprepade försök att med advokats hjälp under åren 1937 - 42 och sedan åter 1948 förmå vissa personer, verksamma inom naturskydd, att sanktionera slopandet av skyddsåtgärderna, helt eller delvis ! Dessa underhandlingar motiverades inte med den av HD nu förmenta anledningen.

4) HD fortsätter med ett fjärde och sista domskäl i denna fråga: "sänkningsföretaget är av avsevärd omfattning och har i vart fall tidigare antagits bliva till stort gagn". Vad HD menar med "tidigare" är oklart. Möjligen menas 1933, eftersom denna del av domen gäller 1933 års tillstånd. Att det av handlingarna i målet framgår, att man redan då beräknade, att 1933 års kanalisering skulle medföra förlust, och att lantbruksingenjören och sänkningsledningen år 1949 vid vattendomstolen påstod, att den hade obetydlig torrläggningseffekt, skulle alltså inte betyda något jämfört med att vissa personer (dock ej närmare preciserade av HD) under åren 1932-33 lät lura sig att tro, att 1933 års åtgärder skulle "bliva till gagn".

5) till HD:s argumentering får även räknas det förhållandet, att HD "vid bedömandet av den vikt, som bör tillmätas" underlåtenheten att följa föreskrifterna, icke med något ord nämner

• a) dessa skyddsåtgärders ändamål och betydelse, ej heller
• b) de enorma skador, som orsakats av vägran att åtlyda domstol, ej heller
• c) vikten av respekt för lag, dom och annans rätt.

Alltså: sänkningsföretagets motparters intressen behöver ej alls diskuteras Man fäster bara avseende vid sänkningsföretagsledningens egna önskningar, även om dessa är missriktade.

Domen säger vidare, att vattenöverdomstolens utsago, att tillståndet till 1933 års kanaler skulle ha förverkats, upphäves av HD.

Detta innebär, att företaget nu har kvar alla de egna rättigheterna, även om ej skyddsföreskrifterna uppfylles, och att rätten att uppföra skyddsdamm till skydd för motpartens intressen förverkats.

Domens karaktär apostroferas med att kammarkollegiet förpliktas ersätta sänkningsföretaget alla dess kostnader i målet ! Trots att ämbetet endast beivrat mångårig, flakrant ohörsamhet mot dom och därav följande, mycket allvarliga skador.

Domen är framför allt ett märkligt och farligt prejudikat - vem vågar efter detta prejudikat föra ett mål mot ett aldrig så dubiöst vattenföretag, som sysslar med olaglig verksamhet ? Det inbjuder till åsidosättande av obekväma föreskrifter.

I naturvårdshänseende lämnar dock HD-domen, åtminstone teoretiskt, dörren öppen till ett praktiskt slutresultat motsvarande det åsyftade. Eftersom det är en mellandom, går nu målet åter till Vattendomstolen för avslutning. Vad som återstår är tydligen dels ny skyddsföreskrift i stället för det tillstånd till hålldamm, som förfallit, dels frågan om materiell kompensation för orsakade skador.

Skara 1962-10-27 P O Swanberg

Läs hans hittills opublicerade kommentarer som refuserades av Naturskyddsföreningen.