Trätan med Hernqvist-2017    

[ Start ] [ Uppåt ] [ Trätan med Hernqvist ] [ Andra Sänkningen ] [ Gustav Kolthoff ] [ 1872 års sänkning ] [ Wilh Lemchen ]
[ Innehåll ]

För att ingen skall tro att bråken kring Trätornas Träsk berör blott 1900 talet eller början av 2000 talet med dess vindtäkts affärer refereras här vad Skaras store son Peter Hernqvist hade att utstå i början av 1800 talet. Vi refererar först en sammanfattning av den träta, som följde på första rensningen, som inte avslutades förrän 1827. Det var bara 25 år och inget lärde den oss.

Sedan följer P O Swanbergs uppsats i frågan.

Thams tidigare försök

Det finns en karta som Tham låtit göra, som antyder, att han redan på 1780 talet vidtagit åtgärder för vattnets avlägsnande och som för en  hembygdsforskare ger intressanta vinklar på vägar, krogen längs landsvägen till Skara och andra namn. Härtill kan man ana att markerna var nog så sura på den tiden.

Vi noterar att gamla vägen hade en annan sträckning, samt att krogen senare fick ge namn åt det torp, som på 1870 talet kallades Broderåsen.

Strömrensningsbolaget

Vid ett sammanträde på Dagsnäs 1802-09-01 på initiativ av Lars G Gyllenhaal på Härlingstorp och Pehr Tham m.fl.

Debatten om Hornborgasjöns torrläggning 

hämtat ur Hornborgasjöarkivet och signerat Arne Fryksén Hb 1969

Sammanträdesprotokollet den 1 september 1802 är den äldsta bevarade handlingen i sjösänkningsarkivet på Dagsnäs. Protokollet som börjar med en hänvisning till landshövdingens kallelse till sammanträde genom kungörelse den 25 augusti 1802, består i en första avdelning av en detaljerad uppräkning av berörda jordintressenter i den eventuella sjösänkningen, vilka förs upp sockenvis antingen efter säterienhet, byalag eller hemmansenhet satt till ett visst bestämt mantal. Enbart en uppräkning av de berörda socknarna ger en bild av företagets omfattning i fråga om intressenternas antal.

Väster om Hornborgasjön och söder om utloppsån Flian ligger Bjerka socken med bland annat säterierna Trestena och Dagsnäs (14¾ berörda mantal). Söder om sjön ligger Hånger och Mårby socknar med bland annat säteriet Stora Bjurum (7¾ berörda mantal). Öster om sjön ligger Sätuna socken (11 berörda mantal), Hornborga socken (13 berörda mantal), Broddetorps (4 berörda mantal) och Bolums socknar (30¾ berörda mantal). Norr om sjön ligger Lundby socken (5¼ berörda mantal) och Wings socken med säteriet Härlingstorp (3½berörda mantal). Slutligen ligger väster om sjön och norr om utloppsån Flian Stenums socken (5½ berörda mantal). Slutsumman är i marginalen korrigerad till berörda 95 hela mantal på grund av en feluppgift ifråga om Bolumstorps by. Av de berörda jordägarna var enligt protokollet närvarande hovintendenten Pehr Tham på Dagsnäs (9½ mantal), Brynte Lilje på Stora Bjurum (6¾ mantal), kapten A. U. Mannerhjerta för eget hemman och som ombud för jordägare Sätuna, Hornborga och Broddetorps socknar (25 mantal) possessionaten Lars Herman Gyllenhaal på Härlingstorp (12¾ mantal), Petter Svensson som ombud för Bolums by (14 mantal), Anders Jonsson som ombud för Hofs by (5 mantal) och Lars Andersson som ombud för jordägare i Bjellums by (4 mantal). Inspektoren Berg på Trestena företrädde, generalmajor G. M. Fock på Göthala (5½ mantal). Vid sammanträdet på Dagsnäs var således större delen av intressenterna representerade räknat efter mantal.

I den andra avdelningen av protokollet som består av Thams anförande samt själva beslutet om sjösänkningsförsök, argumenterade Tham för sjösänkning dels med hänsyn till att den "wanliga watnhögden uti sjön Lunden, årligen skadar angräntsande ängar som merendels öfwer alt äro sanka", och dels med hänsyn till att sjön på vissa ställen "i sednare tider ansenligen stigit, till och med 300 alr, längre upp än them förut warit, hwilka ägor nu äro aldeles förlorade". Tham hade funnit detta med utgångspunkt från en, jämförelse med det äldre vattenståndet i sjön, som angavs i en geometrisk karta över Trestena by från 1692. Trestena by låg på sjöns västra strand med angränsande ägor till Bjerka by, som lydde under Dagsnäs området som alltid varit ett av sjöns mest sanka och utsatta strandområde, skulle nu förbättras genom att man grävde en extra utloppskanal söder om sjöns naturliga utlopp på västra stranden, "storån thär wattnet har sitt enda utlopp åt hemmanet Forssen". Kanalen skulle dras igenom Trestenas och Bjerkas ägor och så småningom förenas med Storån. Tham tog också hänsyn till qwarnarna vid Flian i sina beräkningar av utloppskanalens utförande, "hwilken graf ej blifwer längre än omkring 500 fmr och förmenas slutningen från sjön och til Canalens början, kunna utgöra ungefärligen 5 qvarter, thärigenom icke kan afföras så stor watnmassa, at nedanför belägne qvarnar deraf lida mehn, hälst watnet höst och wårtiden, då all ängarne är öfwersvämmade icke skåda thesse watnwärk". Enligt protokollet antogs Thams förslag enhälligt av de närvarande och man beslutade i huvudsak dels att canal skulle grävas "på ofvan utmärkta ställe", och dels att berörda hemman skulle deltaga i kostnaden till 4 riksdaler per helt mantal.

Wilhelm Lemchen (se hans redogörelse här) skriver i sin historik om Hornborgasjöns sänkning att Thams kalkylerade kanalgrävning aldrig blev utförd. Däremot företogs strömrensning i Flian under sommaren 1803. Upprensning och rättning av åns lopp genomfördes ned till Forssens qwarn, samtidigt som man sprängde större stenar i stora ågrenar vid Forssen. Enligt Lemchen utvanns på så vis ett bättre vattenavlopp och märkbar minskning av vattenståndet i sjön, så att man kunde bärga hö på frilagda strandområden. Det går inte att avgöra det rent ekonomiska utbytet av strömrensningsarbetet 1803. Det är med hänsyn till materialet ovisst i vilken utsträckning sjön sänktes, och någon vinst har aldrig redovisats exempelvis i form av lantmäteriförrättning rörande båtnadsjord. Framför allt har initiativtagarna Tham och Gyllenhaal själva aldrig redovisat några resultat, vilket får anses utgöra ett indicium på att företaget inte gav vad man väntat. Dessutom hänvisar Lemchen till en senare men i materialet obelagd uppgift av excellensen Gyllenhaal, med samma förnamn som fadern, Lars Herman Gyllenhaal, och som övertog Härlingstorp efter dennes död 1830. Enligt excellensen Gyllenhaal skulle strömrensningen 1803 inte ha lett till det åsyftade resultatet att "förebygga de stora vattenflödena i sjön". Redan när Tham 1802 redogjorde för den tilltänkta utloppskanalen, som aldrig utfördes, reserverade han sig med hänsyn till eventuella resultat, "men i hwad mohn, wattnet, genom thenna Canal, til ängarnas förbättrande kan minskas, lärer icke kunna inses, utan ankommer på försök". Men oavsett det begränsade resultatet av det första sjösänkningsförsöket kvarstad ändå en ambition att dika ut de sanka strandmaderna.

Det första sänkningsföretaget vid Hornborgasjön erbjuder intressanta jämförelsepunkter med hänsyn till dikningsfrågans utveckling under 1700-talet. Själva företaget genomdrevs på initiativ av två framstående, jordbrukare och godsägare Pehr Tham till Dagsnäs och Lars Herman Gyllenhaal till Härlingstorp, som både i teorin och praktiken verkade för ett förbättrat jordbruk i trakten helt i linje med Faggots (år 1746) uppfattning om de jordbrukande ståndspersonernas ledande roll. Vidare företogs sjösänkningen enligt en teknik, som tidigare föreskrivits både i teoretiska framställningar och kungliga förordningar. Vattenavledningen gjordes huvudsakligen i form av strömrensningsarbete under länsstyrelsens överinseende. Syftet att häva en för jordbruket skadlig uppdämning stod i full överensstämmelse med strömrensningsförordningen 1764, samtidigt som företaget i sin allmänna ambition att vinna ny mark påminner om Carl Fredrik Nordenskjölds optimistiska utläggning 1758. Den rättsliga konflikt med kvarnägaren Peter Hernqvist som företaget ledde till 1803, hade föregripits långt tidigare i den teoretiska diskussionen. Både Jacob Stenius d.ä. (1742) och Carl Fredrik Nordenskjöld talade om nödvändiga uppgörelsen med kolliderande vattenverksägarintresse i samband med strömrensningar och vattenledningsföretag.

Rättegångar och besvärsärende angående Forssens kvarn 1803 - 1827.

Strömrensningsarbetet som företogs sommaren 1803 ledde till att det så kallade "strömrensningsbolaget" instämdes till Skånings häradsrätts hösteting 1803. Stämningsansökan lämnades av professor Peter Hernqvist, känd som grundare till landets första veterinärskola i Skara och ägare till kvarndrift på sitt rustningshemman Forssen. Hernqvist menade, att strömrensningsarbetet hade försämrat vattentillgången vid Forssens kvarn och yrkade ansvar och skadeersättning av bolaget. Forssens kvarn var belägen i direkt anslutning till den plats, där strömrensningen vidtagits cirka en halv mil från Hornborgasjön i utloppsån Flian. Processen med anledning av Hernqvists stämning kom att få ett utdraget förlopp. Först vid fjärde förhandlingstillfället den 10 oktober 1804 kunde rätten med utgångspunkt från sammanträdesprotokollet den 1 september 1802 på Dagsnäs fastställa att samtliga strömrensningsintressenter skulle instämmas som svarande och därefter den 21 maj 1805 bestämma om regelmässig häradsrättssyn på stället ifråga vid Forssens kvarn. Huvudförhandling och häradsrättssyn företogs den 7 augusti och dom föll den 8 augusti 1805, enligt vilken strömrensningsbolaget ålades att återställa den normala vattengången i kärandens kvarnådra och att ersätta käranden Hernqvist för förlorad husbehovsmäld under tid som kvarnen stått stilla, men i övrigt friades bolaget från vidare skadeansvar för själva strömrensningsarbetet. Häradsrättens dom överklagades av bolaget inför Skaraborgs lagmansrätt som den 18 juli 1806 beslutade om lagmansbesiktning vid Forssens kvarn. Besiktningen vidtogs den 28 september 1807 och i utslaget dagen efter hävde slutligen lagmansrätten häradsrättens åläggande för bolaget att rensa qwarnådran vid Forssen, eftersom Hernqvist hade låtit flytta kvarnen från gamla qwarnådran till den av bolaget rensade huvudådran. Men samtidigt utökades å andra sidan häradsrättens ersättningsbeslut rörande förlorad husbehovsmäld med ytterligare ersättning för förlorad tulltäkt eller förmalningsavgift under samma tidrymd.

Det är av intresse för debatten om Hornborgasjöns torrläggning att beskriva parternas argumentering under denna första process angående Forssens kvarn. Beskrivningen går främst ut på att fastställa vilka huvudsakliga påståenden som respektive parter för fram, för att sedan klarlägga med vilka argument parterna själva eller vittnesutsagorna säkrar dessa påståenden. Syftet är således att påvisa väsentliga argument i debatten. I fråga om parternas huvudsakliga påståenden åtskiljs dessa å ena sidan vad gäller rättegången inför häradsrätten och å andra sidan motsvarande inför lagmansrätten. Däremot täcker argumentarsenalen hela processen 1803 - 1807.

Inför häradsrätten byggde kärandeparten Hernqvist upp sin argumentering kring två huvudsakliga påståenden. Det första påståendet gällde att strömrensningen i huvudådran hade dragit allt vatten från ådran till Hernqvists kvarn. Hernqvists andra påstående gick ut på att strömrensningsarbetet inte hade lett till det åsyftade resultatet "at rödja en öpen och fri framfart för hela Hornborgasjön, som skulle genom dessa stenars ur wägen rödjande uttömmas och aflägsnas långt från angräntsande ägor". 

Det första påståendet att strömrensningen skadat Forssens kvarn underbyggs av tre särskilda argumenttyper.

1. Argumenteringen att qwarnen skadats genom att vattnet avstängts. De röjda stenarna har staplats i åkanten "så at strömen fått ett trängare utlopp och således mera hindras i sin fria fart ... Detta har ock än widare blifwit ökt deraf at trenne ådror mellan Forssens holmar aldeles blifwit häraf täpte".
2. Argumenteringen att vatten dragits från qwarnen genom ett kraftigare strömdrag i den upprensade huvudådran. (wittnet Lars Persson, Henrik Olofsson och Kapten Lindgren).
3. Argumenteringen att kvarnen slutat fungera efter strömrensningen, det vill säga "at nya qwarnen hösten och wintern före strömrensningen gått tämmeligen wäl .... men efter strömrensningen har hon aldeles icke gådt". (wittnet Lars Andersson, Carl Björling och Petter Eriksson) 

På samma sätt går det att särskilja två olika argument under Hernqvists andra påstående att strömrensningen icke lett till det åsyftade resultatet.

1. I det första argumentet anges nivåskillnaden mellan Forssens kvarn och Hornborgasjön som förklaring till att strömrensning vid Forssens kvarn ej kan påverka utloppet från Hornborgasjön. Hernqvist menar, att om arbetsledaren för strömrensningen, hade "behagat som jag förledit år bad honom förut med mig afwäga doceringen från nämda sjö till Forssen, hade han fått på ett förnuftigt och säkert sätt förnimma att alla dessa stenar uti mitt lilla farwatten wid Forssen lågo långt under ytan af sjön, och således ej i wägen till hinder för sjöwattnet".
2. I det andra argumentet tar Hernqvist upp orsakssammanhanget bakom Hornborgasjöns översvämningar för att förklara att strömrensningen i utloppsån ej kan ge förväntat resultat. Egentlig orsak till att Hornborgasjön svämmar över är förhållandet att själva sjön slammas igen, att "till densamma föras strömmar ej mindre om icke mer nu som förut af watten och göttja, hwilken årligen deponeras på botten; än mer höjes botten af den öfwerflödiga wassen och säfwen, som ohämmad årligen får tillwäxa". Hernqvist utgår från liknelsen "at om man i et fyllt wattenfat lägger jord och rötter på botten, moste wattnet flöda öfwer bräddarne" och betonar, att det är själva sjön och inte dess utlopp, som behöver rensas för att eliminera översvämningarna. Argumenteringen leder över till en rekommendation, som klart utsäger att eftersom "dessa omkring sjön boende jordbrukares okunnighet eller lättja är skulden til sjöns utvidgande, hwilket skadar både dam - och qwarnägare och således hela allmänheten, så borde desse wid stort wite åläggas at upränsa sjöbotten, hwar och en på sitt ställe"

Svarandeparten eller strömrensningsbolagets representanter utgick också i sin argumentering från två huvudsakliga påståenden. Det första innebar att man inte ville erkänna att strömrensningen orsakat någon skada på qwarnen och i det andra påståendet hävdade man sin "rättighet i likhet med hwad på andra ställen skedt att rensa sjelfwa kungsådran".

Ifråga om det första påståendet att strömrensningen inte skadat qwarnen kan fyra argument eller argument typer urskiljas.

1. I den första argumentypen betonas den bristfälliga mekaniska konstruktionen i Forssens kvarn som förklaring till att strömrensningen inte kan ha skadat denna eller "warandes efter wittnets tanka denna qwarn nu så felaktigt byggd att hon icke med hwad watten som hälst kan gå". Argumenteringen underbyggs vidare av påståendet att hela vattenmängden drogs över till kvarnen under strömrensningsarbetet "men den har ändock icke kunnat gå'', och att till skillnad från den nya kvarnen med för stort vattenhjul har den gamla kvarnen fungerat eftersom den "haft ett efter denna ströms natur mera afpassat byggnadssätt". (wittnet Lars Persson, Lars Andersson och Kapten Lindgren).
2. Andra argumentet emot eventuell skadegörelse är att svaranden aldrig vidtagit någon grävning vid Forssen utan endast tagit upp "stenar som legat i strömfåran". (wittnet Johannes Palm)
3. Tredje argument typen ifråga om invändningen mot skadegörelse hänvisar till att själva qwarnådran borde rensas "helst denna qwarn såsom utan fall blott med så kalladt stråkwatten kan gå" (wittnet Lars Persson, Lars Andersson, Henrik Olofsson och Petter Eriksson 1805)
4. Fjärde argumenttypen emot att skada föreligger gäller vattengången till Forssens kvarn, som "har åtminstone lika mycket om icke mer watten än den haft tillförne". (wittnet Pehr Tham, Johannes Palm) 

Strömrensningsbolagets andra påstående ifråga om rättigheten att företaga strömrensning stöds av ett väsentligt argument, som går ut på att visa behovet av rensning i det igenslammade utloppet. Man menar att "swaranderne i flere år på sine intill sjön belägne ängar, derigenom att detta utlopp, det enda Hornborgasjön äger blifwit fylldt med jord, sand och andra ämnen, lidit en ganska stor skada af wattnets stigande".

Argumenteringen byggs ytterligare upp av Thams hänvisning till kartan 1692 över Trestena by, som visar ett tidigare mera fördelaktigt vattenstånd i sjön och av påståendet att "efter strömrensningen wattnet i Hornborgasjön eller som han ock kallas, Ludden, blifwit synbart minskadt så att hö är bergadt der fordom stått watten". (wittnet Lars Andersson).

Inför lagmansrätten ställdes nya påståenden på grund av det ändrade läget genom att Hernqvist efter häradsrättens syn låtit flytta kvarnen till den upprensade huvudådran. Intressant är att så kallade "mellankomne parter" eller kvarnägare vid Flian nedanför Forssen nu företräder en ny synpunkt på Forssens kvarn. Man klagar över att denna efter flyttningen genom dämning i stora ådran "innehåller" vatten för nedanliggande Herrtorps, Ardala och Flata kvarnar. (Mellankomne Parter S A Fägersten och Carl Carlsson).

Strömrensningsbolaget å sin sida anför att Hernqvist "i otid och utan lof företagne qwarnflyttning har hindrat bolaget att fullgöra häradsrättens åläggande, och att skadeståndskravet för "wattenminskning wid en redan flyttad qwarn och wattnets återledande dit bör alldeles förfalla''. Förbluffande nog tar man från bolagets sida inte upp den mellankomne partens påstående att Hernqvist genom flyttning av kvarnen hindrat vattengången i stora ådran, det vill säga ur bolagets synpunkt att Hernqvist genom sin åtgärd direkt motverkat syftet för strömrensningen. Denna inkonsekvens visar sig när bolagets ombud hävdar att Hernqvist numera är "skyldig erkänsla till strömränsningsbolaget genom hwars åtgärd wattnet fått ett fritt lopp till den nya qwarnen om hwars mer eller mindre behöriga anläggning Swaranderne (bolaget) icke hafwa att lemna något yttrande". (Ombudet Lejonstolpe) 

Hernqvist å sin sida hade begärt inför häradsrätten att strömrensningsbolaget skulle ersätta kostnaden för kvarnens flyttning till den upprensade ådran, vilket häradsrätten avslog med hänsyn till ägoförhållandena vid denna ådra. Inför lagmansrätten motiverade Hernqvist kvarnens flyttning som fullt giltig med hänvisning till att kvarnen tidigare stått där den nu blivit flyttad, till Hernqvists rätt ifråga om dammfäste vid stora ådran och analogt med andra kvarnägares rätt till dämning av hela strömmen i Flian.
Karakteristiskt för utslagen både i häradsrätten och i lagmansrätten är jämkningen mellan parterna. Hernqvists talan att strömrensningsarbetet är olagligt fallet i häradsrätten, medan den mellankomne partens talan angående Hernqvists olaga kvarnflyttning icke accepterades i lagmansrätten - formellt av processrättsliga skäl att kvarnägarnas talan inte hörde till målet mellan Hernqvist och strömrensningsbolaget.

En genomgång av parternas argumentering visar att de intressanta argumenten följer på båda parternas andra huvudpåstående, det vill säga Hernqvists påstående att strömrensningen inte haft det åsyftade resultatet och strömrensningsbolagets hävdande av sin rätt att företaga strömrensning. I detta fallet går det att klart korrespondera parternas argument.

Mot Hernqvists argument att nivåskillnaden mellan Hornborgasjön och Forssen gör en strömrensning vid Forssen resultatlös står vittnesutsagor att vattnet i Hornborgasjön efter strömrensningen "synbart minskadt". Samma gäller Hernqvists argument att översvämningarna i Hornborgasjön beror på själva sjöns igenslamning eller igenväxning, vilket motsäges av bolagets argument att översvämningarna beror på utloppets igenslamning. Det väsentliga är att Hernqvist här tår upp diskussionen om Hornborgasjöns igenväxning, vilken senare blir en viktig ingrediens i debatten om Hornborgasjöns torrläggning.

Konflikten mellan strömrensningsintresset och kvarnägarintresset vid Forssen var ännu inte avgjord utan kom att utvecklas i ett omfattande administrativt besvärsärende, som i en första fas avslutades som tvistemål inför Skånings häradsrätt 1825. För strömrensningsintresset utifrån jordägarsynpunkten vid Hornborgasjön stod ägarna till Dagsnäs, hovintendenten Pehr Tham och från 1820 dennes efterträdare; kaptenen Pehr Sebastian Tham.

Kvarnägarintresset vid Forssen representerades i sin tur av Hernqvists efterträdare vid veterinärinrättningen, Lars Tidén. 

En skrivelse till landshövdingeämbetet från Pehr Tham 1812 bildade upptakt. Tham hänvisade först till att "Hornborgasjön är vidt omgifwen af sanka mader och ängar, hwilka i år mera än förr varit utsatte för vattnets ovanliga höjd". och begärde sedan extra vitesföreläggande emot mjölnaren vid Forssen, som ofta befunnits med stängd dammlucka "å den tid på året densamma till förekommande af ängsskada enligt lag bör stå öppen".

Thams inlaga resulterade i landshövdingens beslut den 28 augusti 1812 om extra vitesföreläggande för mjölnaren vid Forssen av 10 riksdaler banko "för hwarje gång han tillstänger luckan under tid densamma enligt 20 kap. 6.§ Byggningabalken bör öppen vara" Men trots landshövdingens beslut återfanns dammluckan igensatt vid flera tillfällen under sommaren 1813. Sista gången i september 1813 fann nämndemannen Jöns Svensson, som gjorde en kontrollsyn på Thams uppdrag, att mjölnaren helt enkelt hade ersatt de upptagna och förseglade dammluckorna med lösa "brädlappar".

Vidare tycks inte ha förekommit förrän i maj 1823, då kvarnägaren vid Forssen, Lars Tidén, besvärade sig över vitesstadgandet inför Göta hovrätt. Hovrätten hävde landshövdingeämbetets vitesstadgande rörande Forssens kvarn i ett utslag den 26 april 1824. Motiveringen löd helt kort att "det ej blifwit behörigen upplyst, att dämningen vid Lilla Forssen förorsakar skada på åker eller äng".

Två dagar efter hovrättens utslag skrev Pehr Sebastian Tham en förnyad inlaga till landshövdingeämbetet och hänvisade, liksom tidigare Tham hade gjort, dels till Hornborgasjöns för året "ovanliga vattenhöjd", och dels till att kvarnägaren vid Forssen förliden sommar "beständigt igensatt" dammluckan på olaga tid och "därigenom förorsakat såväl Dagsnäs som andra kring Hornborgasjön belägna sanka ängar mycken skada". Uppenbarligen av hänsyn till hovrättens utslag beslutade landshövdingen den 30 april 1824 att låta kronolänsman i Skånings härad pröva om 20 Kapitlet 6 § Byggningabalken och kungliga förordningen den 7 maj 1765 om dammluckas öppnande fullgjordes ifråga om Forssens kvarn, och om inte så var fallet skulle åtal anställas i laga ordning. Kronolänsman gjorde nu inte detta, utan det blev Pehr Sebastian Tham själv, som fick instämma Tiden till Skånings häradsrätts hösteting 1824 med påstående om skadeersättning för att dämningen vid Forssen skadat hans ängar.

Vid rättegången hänvisade svaranden Tidén till hovrättens utslag och hävdade, att sambandet mellan dämningen vid Forssen och Hornborgasjöns översvämning inte var styrkt. Häradsrätten gick på samma linje och ålade käranden Tham att styrka detta samband. Sedan Tham fått ytterligare uppskov med bevisningen, föll häradsrättens utslag den 20 juli 1825, i vilket anfördes att "emedan ringaste bewisning ej förekommit det svarandens ifrågaställde och af honom erkända förfarande att hafva tillstängt damluckan wid Lilla Forssens qwarn å tider då den bordt wara öppen, wållat skada å åker eller äng. En skada som enligt tydliga stadgandet i 20 kap: 6 § Byggningabalken ovillkorligen måste äga rum för tillämpningen af detta lagrum ifråga om answar för slikt förfarande", och med vidare hänvisning till hovrättsutslaget friades Tidén helt ifrån käromålet.

En jämförelse med den tidigare processen mellan Hernqvist och strömrensningsbolaget visar den avgörande punkten i det administrativa besvärsärendet såsom detta utvecklades mellan Pehr Sebastian Tham och Lars Tidén. I sin argumentering rörande strömrensningens förfelade syfte och orsakssammanhanget till Hornborgasjöns översvämning hade Hernqvists uppfattning stått mot bolagets utan att någon absolut klarhet blivit nådd. På samma sätt inverkar det olösta orsakssammanhanget rörande Hornborgasjöns översvämning på besvärsärendets slutliga avgörande. Både i hovrätten och häradsrätten krävdes full bevisning om sambandet mellan dämningen vid Forssen och den översvämmade Hornborgasjön. En sådan kunde inte företes av Tham, trots att denne hänvisade till att en "ordentlig (vatten) afvägning" begärts hos kunglig befallningshavande.

Besvärsärendet mellan Tham och Tidén fullföljdes på sätt och vis av den tredje "mellankomne parten" från den tidigare processen mellan Hernqvist och bolaget. I ett utlåtande 1826 av expeditionskronofogde A Friberg, som begärts av flera kvarnägare vid Flian, konstateras att ån delar sig i två grenar vid Forssen, att kvarnen står vid den södra ådran (dit Hernqvist flyttat den) och att i norra ådran finns "dämmen af mindre stenupplag .... hvilka i betydlig mån eller till tio å elfva tums högd, förhindrade vattnets fria lopp, hvilket så mycket mer förorsakar skada att inga fall öfver denna qvarn till sjön finnes". Utlåtandet påtalar vidare den stora bristen på nödvändigt malvatten i Flian. Kvarnägarna som begärt Fribergs utlåtande tog bort fördämningen i norra ådran under hösten 1826 för att förbättra vattengången. Liksom Hernqvist tidigare hade gjort öppnade Tidén rättegång med krav på ersättning för skada på Forssens kvarn genom strömrensningen. Skånings häradsrätt friade emellertid kvarnägarna 1827 bland annat med hänsyn till Fribergs utlåtande och att norra ådran vid Forssen av hävd haft fri vattengång.

I detta sammanhang är Fribergs utlåtande intressant då det direkt bestrider Hernqvists argumentering angående nivåskillnaden mellan Forssen och Hornborgasjön. Tidén å sin sida tar också upp problemet om orsakssammanhanget eller effekten av kvarndämningen vid Forssen med hänsyn till strömrensningsintresset. Tidén menar att "en behörig wattenafwägning vore enda sättet att utröna sanna förhållandet" och i en ironisk formulering över Fribergs utlåtande att "man kan förmodligen vara en ganska skicklig kronolänsman .... utan att äga erforderliga physiska, hydrostatiska och mathematiska kunskaper för att förmå inse omöjligheten deraf, att genom blotta synen kunna bestämma om och huruwida en stenmur som uppdämmer wattnet en 10 á 11 tum enligt wittnenas utsago, eller till hvilken höjd som helst, kan hämma afloppet från en på mer än 1/3 dels mils afstånd belägen sjö". 

Fribergs och Tidens framställningar understryker ytterligare det oklara läget i början av 1800 - talet angående vattenförhållandena i Hornborgasjön utlopp. Ett förhållande som blev den verkliga stötestenen i rättegångarna 1803-1327.

Första Sänkningen  "Strömrensningsbolaget"

efter P O Swanbergs uppsats

P. E. Lindskog talar 1813 om den vackra utsikten från dåvarande Bolums kyrka.

Det är lätt att förstå, att Tham, som var och ville vara särdeles progressiv, tillsammans med possessionaten Lars Herman Gyllenhaal på Härlingstorp lockades av tanken att, som Peter Hernqvist uttryckte saken, kunna "uttömma och långt från angräntsandes ägor avlägsna hela Hornborgasjön".

Detta så mycket mer som sjön hade den förargliga vanan att stundom stiga högt över sommarens normala nivå och därvid översvämma sådana lågmarker utmed sjön, där mången frestats utsträcka odlingens gräns efter lågvattenståndet i stället för efter flödesgränserna. Tham hade visserligen för egen del, åtminstone till en början, uppskattat dessa översvämningar, men andra klagade, vilket kom till uttryck t. ex. i en ansökan till tingsrätten i Gudhem i september 1752, vari byamännen i Hornborga begärde, att "högädle Herr baronen och Landshöfdingen" efter rättens utsyning skulle till fördämningsarbeten bevilja byamännen ris och virke från närmast belägna kronopark, Stenums skog, såsom hvarest icke allenast tillräckelig tillgång på vrakskog, utan och på ekar, till annat än vedebrand onyttiga, gifves".

Sjön var på den tiden i sitt lägsta bottenparti bara tre meter djup, den var mer än 30 kvadratkilometer stor. Om man fördjupade avloppet några meter, skulle naturlagarna sörja för att vattnet rann bort, och lönen för insatsen skulle bli god ? trodde de energiska föregångsmännen. 

Så beslöt man år 1802 att gå till verket. Man försökte bana väg för vattnet genom grävning, sprängning och uträtande av Flians krökar nedom sjön. Om resultatet skrev häradshövdingen Wilhelm Lemchen (1896) efter en utredning på uppdrag från sjösänkningsbolagt: enligt Excellensen Gyllenhaals uppgifter lär detta företag icke hafva ledt till åsyftadt mål att förebygga olägenheterna af de stora vattenflödena i sjön".

Man mötte inte bara oväntat motstånd i naturen. Professor Peter Hernqvist , grundare av den första svenska veterinärskolan i Skara, ägde rustningshemmanet Forssen med tillhörande kvarn vid Flian. Han fann till sin förbittring att "detta högst skadeliga, men mycket kost - och långsamma arbete" medfört, "at watten härmed blifwit dragit från min uti Forssen skattlagda och i jordeboken uptagna och detta swaga halfwa Rustningshemman tillagda Qwarn." Med bl.a. dessa ord stämde han sänkningsföretaget till Skånings häradsrätt och inledde därmed den bokstavligen ändlösa raden av processer om sjösänkningarna, som alltjämt efter 164 år pågår. Hernqvist förlorade visserligen målet, men i sin ampra inlaga till rätten, återgiven i tidskriften Sveriges Natur (Swanberg 1954 a), var han den förste som offentligt påpekade vad som varit den djupaste tekniska grundorsaken till även senare sjösänkningsarbetens misslyckande: nödvändigheten att bevara sjön som reservutrymme för det flödvatten, som ej med en gång ryms i avloppet.

Peter Hernqvist

Per Olof Swanberg har letat fram denna inlaga som utspelar sig under 1800 talets första decennium.

grundare av den första svenska veterinärskolan i Skara, därpå i många år Veterinärinrättningens föreståndare med professors titel, var en av de första, som uppmärksammade praktiskt och teoretiskt olyckliga spekulationer i försöken att uttömma och långt från angränsande ägor avlägsna hela Hornborgasjön.

Den 1 september 1802 höll man sammanträde på Pehr Thams Dagsnäs för att planera och besluta om sänkning av sjön. De därav följande arbetena i Flian, sjöns avlopp, ledde till att Hernqvist, som ägde rustningshemmanet Forssen med tillhörande kvarn i Flian strax söder om Skara, den 24 september 1803 till Skånings häradsrätt i Skara inlämnade en stämningsansökan, som må tala för sig själv:

"Wälborne Herr Lagman så ock den Wällofliga Härads Rätten!

Inför Wälborne Herr Lagman och den Wällofliga Härads Rätten har jag fast ogerna blifwit nödsakad låta instämma en gammal wän Herr Qwarter Mästare Boll (han var indelningshavare av St Weka Sätuna på den tiden), för att han genom et samladt manskap företagit på min och ymse sidor warande grund, at genom stenars sprängning och rödjande i en åder, så at watten härmed blifwit dragit från min uti forssen skattlagda och i jordeboken uptagna och detta swaga halfwa Rustningshemman tillagda Qwarn. Först i början då detta högst skadeliga, men mycket kost - och långsamma arbete företogs, anmodade jag nämndeman i Härlunda Nils Andersson förbjuda en dylik graf - och röjdning på mina och ymse sidor warande ägor, i synnerhet som dylikt företag ej kunde aflöpa utan en obotelig förlust för forssaqwarn. Denna tillsägelse långt ifrån at den kunde hindra detta företagna arbete, wäckte den fast mer full ifwer och ökad häftighet. Jag förespådde äfwen då, hwad utgången sedermera wisat, at de med stenars sprängande och wältrande ej skulle winna den föregifna afsigten, som sades wara, att rödja en öppen och fri framfart för hela Hornborgasjön, som skulle genom dessa stenars ur wägen rödjande uttömas och aflägsnas långt från - angräntsandes ägor. Hade Hr Qwartermästaren behagat, som jag förledit år bad honom, förut med mig afwäga doceringen från nämnde sjö til forssen, hade han fått på et förnuftigt och säkert sätt förnimma, at alla desse stenar uti mitt lilla farwatten wid forssen, lågo långt under ytan af sjön och således ej i wägen til hinder för sjöwattnet. Efter ett slutat onyttigt men högst skadeligt arbete för qwarnägarne och mölnaren, befans at ej mer watten om icke mindre ankom til de uti strömmen byggde qwarnar... Detta djerft tagna steg utmärker en tilltagsenhet, en sjelfrådighet och et nöje at med sin öfwermagt skada andra, utan at sjelf deraf kunna draga någon förmon. Hade jag blifwit kallad och ordentligen hörd innan dylikt beslutades, hade jag fått åtminstone det nöjet, at updaga missräkningen, samt uptäcka ordsaken til den öfwerklagade sjöns inkräcktning på wederbörandes ängar eller mossar. Och som förmodeligen större delen af dem, som understött Herr Qwarter Mästarens tilgrepp ej wetat eller ej willat förstå denna sjöns upstigande, för att undgå kostnad och beswär, finner jag mig förbunden at för Wänner och Gynnare uptäcka denna ordsak. Det är en synbar sanning, at om man i et fylt wattenfat lägger jord och rötter på botten, moste wattnet flöda öfwer bräddarna: samma skjer med Hornborga sjön. Til den samma föra strömmar ej mindre om icke mer nu som förut watten och göttja, hwilken årligen får tillwäxa. Får denna wäxt med sina rötters utwidgande sin fria gång, fyller den hela sjön och förwandlar den til en torfmosse för efterkommandes behof. Således som desse omkring sjön boende jordbrukares okunnoghet eller lättja är skulden til sjöns utwidgande, hwilket skadar både dem och qwarnägare och således hela allmänheten, så borde desse wid stort wite åläggas, at upränsa sjöbotten, hwar och en på sitt ställe. Och som de ofredat och tilfogat mig en obotelig skada som ärligen kan til det minsta råknadt stiga til 16 å 20. tunnors qwarntull, som af et par ordinaira i stånd satte stenar bör wäntas, så anholles derföre om en skjälig ärsättning...

Har äran framhärda Wälborne Herr Lagmans så ock den Wällofl. Härads Rättens ödmjuke tjenare. Petr. Hernqvist."

[ Start ] [ Uppåt ]
redigerad juli 2017.