Gustav Kolthoff-2017    

[ Start ] [ Uppåt ] [ Trätan med Hernqvist ] [ Andra Sänkningen ] [ Gustav Kolthoff ] [ 1872 års sänkning ] [ Wilh Lemchen ]
[ Innehåll ]

Den unge 18 årige Kolthoff på jakt.

Gustaf Kolthoff, son till en lantmästare i Skövde Falköping, 1845-1913 zoolog och forskningsresande. Började sin karriär här vid Hångers Udde, som han beskriver i uppsatsen nedan. Knöts till Katedralsskolan i Skara, byggde upp deras samlingar, som nu finns på Västergötlands museum. Knöts senare till UU och byggde upp Biologiska museet på Djurgården, som än går att besöka. Skrev mycket böcker och reste till Grönland med Nordensköld bland annat. Skrev Nordens Fåglar samman med Jägersköld i Göteborg. Djurens liv ett flertal band som innehåller essäer om möten med livet i skog och mark.

Ur Minnen från mina vandringar i Naturen

Mitt första besök vid Hornborgasjön 1861

Redan som barn hade jag med spänd uppmärksamhet lyssnat till folkets berättelse om det vid Hornborgasjön rådande fågellifvet. Underbar hägrade denna sjö för mitt sinne, och jag tänkte mig den vimla af svanar, gäss, änder och allehanda andra rariteter. Mina tankar hade sålunda ofta varit före mig där, och när mina föräldrar år 1860 på hösten flyttade till Falköping, kom jag den efterlängtade sjön en smula närmare.

Den långa dystra vintern gick så småningom, våren kom, och med den började jag mina utfärder till Ålle - och Mösseberg. På krönet af sistnämnda berg stod jag sålunda en vacker vårdag och skådade för första gången nämnda sjös vattenspegel i fjärran, bort öfver sanka träsk och mörka skogar. Då blef min längtan oemotståndlig, och jag rustade mig till en längre utfärd. Tidigt en morgon i Juni månad gaf jag mig af, försedd med en kaka bröd och en god pannkaka i jagtväskan samt några tolfskillingar i fickan. Färdig att trotsa väder och vind, tog jag färden upp till Mösseberg. En stund andades jag ut på bergets rand, där friska vindar från söder svalkande drogo fram och dämpade solens på den kala slätten brännande strålar. Snart vandrade jag vidare öfver den kala bergsplatåns sanka myrar, där viporna klagande följde mig med sitt envisa skrik, och där ljungpiparen, visande sitt svarta bröst från en tufva, med ängsligt pipande lät mig förstå, att hon ansåg sina i mossen dolda ungar vara i fara.

När bergsplatån låg bakom mig, vandrade jag utför dess brant ned i en härlig äng, där björken täflade med hasselbuskarne om herraväldet, och där göken gol, och gulbröstade sångarens härliga toner blandade sig med trädgårdssångarens rullande sång. Snart låg den vackra ängen bakom mig, och stora, bördiga, af böljande säd beväxta åkerfält utbredde sig framför mig. Talrika lärkor drillade uppe mot skyn, hämplingar flögo sjungande fram och åter, och stenskvätter guppade här och där på stenrösen.

Efter ytterligare ett par timmars gång längs sädesfältens dikesrenar, kom jag ned till en sank mosse. Här mottogs jag af väl ett dussin grönbenta snäppor, som med hängande ben skrikande flaxade fram och åter, och längre ut över mossen flögo storspofvar och vipor. En kråka, som sannolikt var ute på röfvarstråt, blef med ilsket skrän bortjagad af en storspof, hvilken senare efter väl förrättadt värf med fladdrande vingar drillande sänkte sig ned till sin ute på mossen rufvande hona. Långt borta på de oändligt stora Bjurums mossar hördes tranornas trumpetande. En blåhvit kärrhök, som kom sväfvande ute öfver träsket, kom mig att glömma den försiktighet man vid beträdandes af den tidens Falbygdsmossar var tvungen att iakttaga. Jag sprang i vild fart ut på mossen, kom ut på ett hängfly och sjönk ned i gyttja till midjan. På händer och fötter måste jag återvända till fastare mark, och genomvåt till armarne, blef det nu min lott att vandra nära en half mils omväg för att komma öfver det djupaste träsket.

Vid middagstiden nådde jag Bjurumsskogen. Här kvittrade bofinkar från hvarje träd, grönfinkens kväkande läte och korsnäbbarnes "käck, käck" Ljödo från alla håll. Lyssnande till hvarje ljud, rädd att för ett buller gå miste om en enda ton af skogens läten, smög jag mig ljudlöst fram på den mjuka mossan. Jag granskade hvarje buske, hvarje stubbe och sökte med min blick genomtränga trädens grenar. Hvarje gång jag såg ett fågelbo, genomströmmade en ljuf känsla hela min varelse, och de gamla ekorre- och kråkbon, jag förgäfves undersökte, voro ej få.

Inne i den täta barrskogen vandrade jag så länge, vadade öfver träsk och klättrade i träden. Slutligen upphörde skogen, en slätt utbredde sig framför mig. Jag hörde främmande fåglars sång och såg på afstånd okända fåglar kretsa fram och åter. Mitt hjärta klappade af fröjd, jag snarare sprang än gick, men länge dröjde det ej, förr än marken började gunga för mina steg, och framför mig låg ett stort fält af otillgänglig hängdy. Följande kärrkanten ett stycke från det oöfverskådliga vassfält, som utbredde sig där utanför, vandrade jag fram längs detta stora träsks östra sida. Ett par glador sväfvade i vida kretsar ute öfver vassen, från hvilken underliga ljud, som jag då ännu ej kände, nådde mina öron och oupphörligt komme mig att stanna för att lyssna.

Efter en stunds promenad såg jag plötsligt sjöns stora vattenspegel öfver vassen, och samtidigt uppenbarade sig helt nära dess strand ett par bondgårdar med sina halmtak och grå timmerväggar. Det ställe, jag såg, var Hogården i Hånger, och dit styrde jag nu min kosa. När jag steg in i bondstugan, såg jag på ett bord ett stort fat ångande potatis, och vid bordet sutto några män, färdiga att angripa de läckra tolorna. Som jag var vådligt hungrig, begärde jag att mot betalning få deltaga i deras aftonmåltid, hvilket med beredvillighet medgafs, och sällan har en måltid smakat mig bättre än deras fläsk och potatis med svagdricka då gjorde. Snart var jag i samspråk med folket, och underliga ting om sjöns alla fåglar berättades mig. Man talade om änder i millioner, om skaror af gäss, svanar och andra djur. Mycket okunnig kände jag mig, när man beskref alla de underliga läten, man om nätterna hörde från sjön, och jag tänkte för mig själf: Här har du ett forskningsfält, där du får lära dig mycket. Denna sjö blef äfven sedan en lärdomskälla för mig, som ej stod Nilssons fauna efter. Hogården blef från den dagen nästan ett andra hem för mig, och natt och dag, när jag kom, fanns där alltid en säng och ett mål mat för min räkning. Mitt glada lynne och skämtsamma sätt roade folket, och med ett vänligt leende helsades jag alltid välkommen af ung och gammal.

Efter måltiden ville man, att jag skulle stanna där öfver natten. Visserligen var jag trött, men vädret var varmt och härligt, solen var ännu ej nere, och min längtan stod till sjön. Ut måste jag att göra bekantskap med alla dessa främmande djur, hvilkas läten jag hört från den hemlighetsfulla vassen. Beredvilligt erbjöds mig att låna en ekstock, och en af männen följde mig till stranden, där den lilla farkosten låg. Det var en härlig afton, en sådan afton, då naturvännen hellre går till skogen än till sängen. Storspofvarnes skarpa hvissling ljöd oupphörligt från en närbelägen sumpig äng, horsgökens bräkande läte hördes högt uppe i rymden, och i en björkdunge vid stranden ropade göken oafbrutet sitt »kuku», medan han då och då ofredades af en ilsken, skrattande snöskata. Svalor svärmade i mängd öfver sjön, och brummande humlor surrade fram och åter öfver den härliga med guldvifvor klädda stranden, på hvilken jag stod, fördjupad i all denna härlighet. När jag sköt ut min lilla farkost från stranden, kastade solen sina sista strålar på barrskogen i söder och sjönk snart som ett stort eldklot ned under synranden borta öfver sjön i nordvest.

Med raska årtag rodde jag ut längs vasskanten och hade ej kommit långt, förr än jag såg en flock underliga fåglar komma flygande utifrån sjön och slå ned bakom en tät vassrugge. Försiktigt rodde jag däråt, ekans för sköt in i vassen, och med bössan i handen, reste jag mig, varsamt spejande öfver den höga vass, bakom hvilken fåglarne borde vara. Då såg jag på en tufva väl ett dussin olikfärgade fåglar, som med lustiga språng hoppade mot hvarandra. Det var en flock brushanar, som på en liten flytande gräsholme utförde sin kämpalek. De hoppade oupphörligt mot hvarandra, yfvade ut sina brokiga kragar och stodo likt ilskna tuppar långa stunder nedhukade med sina spetsiga näbbar riktade mot hvarandra. Då och då gjordes ett anfall, motståndaren hoppade till, yfvade ut sin sköldlika krage och parerade stöten. Något skilda från kämparne stodo några spensliga honor som blyga åskådare till de förälskade hanarnes galna strid.

Gärna önskade jag till min fågelsamling erhålla en af dessa vackra fåglar, men hållet var för långt. Det var dock tydligt, att fåglarne på denna lilla flytande ö hade sin lekplats, hvarföre de borde återvända dit, om de bortskrämdes. Med förhoppning därom sköt jag min båt ut ur vassen, tog en lof däromkring och närmade mig varsamt. Brushanarne voro mindre rädda, än jag hade väntat och flögo först, när jag var så nära, att jag släppte årorna för att fatta bössan. Inom godt håll för tufvan sköt jag nu in ekstocken i vassen och dolde mig, så godt sig göra lät. Knappt hade jag med bössan i handen krupit ned på ekans botten, förr än fåglarne kommo igen och slogo till på samma ställe. Nu sköt jag och såg till min oändligt stora glädje, att tvenne blefvo liggande på platsen. Länge dröjde det ej, förr än jag var framme och hade de båda sköna fåglarne i min hand. Jag hade ej förr skjutit någon brushane, och min glädje var obeskriflig. Länge satt jag med bytet i mina händer, och jag tyckte mig aldrig förr ha skådat vackrare fåglar. Den ena hade hvit krage, den andras var vattrad af blått och brunt.

Sedan brushanarne omsorgsfullt blifvit inlindade i papper och inlagda i min portör, fortsattes färden ut längs vasskanten. Några doppingar syntes nu helt plötsligt, den ene efter den andre, dyka upp ur vattnet för att vid min åsyn helt förskräckta genast åter dyka och ge sig af ut åt sjön. Länge hade jag ej rott, förr än ett doppingbo med ägg upptäcktes i vasskanten, och längre in i vassen låge flera, alla byggda af vass och öfverst klädda med från sjöbottnen upphämtade växtämnen. I somliga bon vore äggen synliga, men i de flesta hade fågeln täckt dem med från boets kant hämtade ämnen. Gärna önskade jag skåda de vackra doppingarna på. nära håll; för att bli i tillfälle därtill, sköt jag in ekstocken i vassen och lade mig raklång på dess botten. Knappt hade jag krupit ned, förr än ett obekant fågelläte hördes i närheten. Jag for upp som en pil och såg då en liten mörk fågel med hoppande vingslag komma flygande öfver vassen. Jag hade ej sett denna fågel förut, men förstod hvad det var. Det var nämligen den lilla näpna svarta tärnan (Sterna nigra). Ifrig att förskaffa mig en ny raritet till min samling, kastade jag bössan genast till ögat, och den lilla tärnan föll för skottet ned på vattnet. Nu blef det ett oväntadt lif omkring mig. Tärnor kommo från alla håll, och inom några sekunder sväfvade några tjog dels svarta och dels vanliga fisktärnor skränande öfver sin fallna kamrat. Oupphörligt skriande »kitt, kitt, kitt», svängde de små mörka, behagliga fåglarne öfver den på vattnet liggande, och emellanåt stodo de stilla i luften tätt öfver henne. De vanliga fisktärnorna kretsade högre i luften och läte därifrån höra sitt »tirrri». Jag kände mig helt rörd öfver de älskliga fåglarnas sorgutgjutelse öfver sin döda kamrat, men blef tröstad, när jag några timmar senare såg dem visa en nedskjuten fiende, en kråka, samma uppmärksamhet. Jag förstod då, att deras känsla var

nyfikenhet. Sedan den vackra tärnan väl fått sin plats bredvid brushanarne i portören, dolde jag mig åter i vassen där jag försjönk i betraktelser öfver den musik, som var rådande rundt omkring mig. Säfsångarne sjöngo och skreko, som täflade de om att överrösta hvarandra, horsgöken surrade från alla håll högt uppe öfver mig, sumphönan ropade oupphörligt sitt »huitt, huitt» inne mot land, vattenrallens gnisslande läte förundrade mig - jag visste ej hvad det var. Öfver allt var det lif. Sothönsen plaskade i vassen, fiskarne slogo i vattenytan, och ute från, sjön läto de från äggen skrämda doppinghanarne höra sitt »karrr-arrr». Ett par fåglar drogo tätt öfver vassen förbi mig, och den ene af dem ropade oupphörligt »orr, orr, orr».. Jag visste då ej hvad det var för ena, men nu vet jag det. Det var nämligen ett par viggar som vore ute på sitt, vanliga aftondrag. Så låg jag där länge på bottnen i min ekstock. Uttröttad, som jag var, tror jag, att säfsångarne nu, som många gånger sedan, sjöngo mig i sömn, oaktadt myggorna gjorde hvad de kunde för att hålla mig vaken.

När jag efter en stunds slummer öppnade ögonen, höjde sig solen borta öfver Billingen och väckte med sina lifgifvande strålar djurlifvet rundt omkring. Hundradetals säfsångare sjöngo öfverallt i vassen, göken gol från sunnan och vestan, ängknarrarne skreko i kapp uppe på ängarne, sumphönans och vattenrallens oupphörliga läten blandade sig med trastens fylliga toner från en grantopp i skogskanten. Öfver vassen sväfvade glador och kärrhökar. Tärnorna täflade med svalorna i att tjusa mig med sina behagliga rörelser. Äfven fiskarne i sjön deltogo liksom af glädje i naturens fröjd den sköna sommarmorgonen, och hoppade och skvätte oupphörligt i vattenytan.

Doppingarne syntes ha reda på, att jag låg dold i deras närhet. De hade öfvertäckt sina ägg och låge nu skrikande ute på sjön. Här och där plaskade en fiskare med sin sump, för att på det för Hornborgasjöns fiskare säregna sättet jaga gäddor i sina garn. Fiskarena staka nämligen omkring i vassen, där de med en s.k. puls (en lång stång med en träkloss på tjockändan) då och då slå eller rättare stöta till i vassen. Om någon gädda går i närheten, ser han på vassens rörelser, hvar hon är, och skjuter nu med en mycket lång, smärt stång ut sitt nät framför gäddan, hvilken sedan skrämmes in i nätet. Jag har sett, hur en man på så, sätt kunnat fånga ända till 10 lispund gädda på en dag.

Sedan jag, njutande af det rika djurlifvet, en stund suttit stilla i stum beundran, började jag varsamt skjuta min ekstock fram genom vassen. På en kulle i vester höjde sig det härifrån sedt nästan slottslika herresätet Dagsnäs öfver den ofantligt vidt utbredda vassen. Upplysta af solen glänste dess fönster som lågor, och det föreföll mig som ett féslott, där det, omkransadt af härliga hängbjörkar, höjde sig öfver sjön. Norr ut från Dagsnäs syntes en präktig ekskog kläda sjöstranden, och dit stod nu min längtan. Längre och längre sköt jag fram, än genom låg fräkenvass, än genom högre blad eller rundvass, och ofta stötte ekan mot flytande tufvor, på hvilka tärnorna hade sina ägg. En gräsand flög då och då skrikande upp ur vassen, och en brokig skedandhane flög svängande förbi, liksom ville han visa, hur hans vackert blå vingar glänste i solskenet. Orädda krickänder lågo här och där i de klara vattenpussarne, och. viggar drogo knorrande ut på bröllopsresa, gjorde en stor sväng öfver vassen och kommo så åter till sin utsedda boningsplats på en vid någon klar vattenpuss belägen gräsbevuxen tufva.

Kråkor, och äfven ett par korpar, flögo fram och åter öfver vassen. Föga generade dem de otidigheter, hvarmed de af tärnorna mottogos, när de i röfvareärenden närmade sig de senares bo.

Långt inne i vassen kom jag till en liten flytande, rikt gräsbeväxt ö. Här drog jag ekan i land och steg upp i gräset. Marken gungade för mina steg och hotade att brista, men med varsamhet kom jag fram. Plötsligt flaxade en fågel framför mina fötter upp från en tufva, där han hade sitt bo med fyra vackra ägg. Det var en enkelbeckasin, och fyndet gladde mig mycket. De stora äggen, lagda af en så liten fågel, föreföllo mig underbara, och ännu mer öfverraskade mig äggens päronform, som gjorde det möjligt för fågeln att rufva dem. En del vadares ägg äro mycket stora, och dessa arter lägga i regel 4 ägg, hvilka, för att kunna rufvas af den lilla fågeln, i det kupiga boet ligga med de spetsiga ändarne ihop och nedåt. De taga i sådant läge mindre plats. Intressant är äfven, att dessa vadares ägg vanligen hafva den uppåt riktade, tjockare ändan tecknad i likhet med den mark, på hvilken de ligga, under det den nedåt liggande ändan är mycket ljusare. Således synes ett ägg i boet vida lättare, om det vändes med smaländan uppåt. Vid denna iakttagelse, som jag här för första gången gjorde, kunde jag ej undgå att tänka på naturens försök att genom skyddande likhet dölja vadares ägg för de äggplundrande kråkornas blickar. Några steg från beckasinboet flaxade plötsligt en annan, större fågel upp från en rikt gräsbeväxt tufva. Det var en vigghona, som här redat sitt bo och däri lagt 5 ägg. Som denna dykand lägger omkring 10 ägg, var kullen ännu ej fulltalig, hvilket äfven, som jag sedan lärde känna, visade sig däran, att boet var fritt från det vackra dun, hvarmed anden, sedan rufsningen börjat, omkransar äggen.

Frossande på den i riklig mängd förekommande myggen, flögo massor af tornsvalor fram och åter öfver vassen. Emellanåt kommen de mig så nära, att jag tydligt kunde se, hur fågeln gapande störtade in i de stora flockar af mygghanar, som hoppande upp och ned Hollo sin bröllopsdans öfver vassens toppar. En svarthuvad säfsparfhane, prydlig med sin hvita ring kring halsen, betraktade mig nyfiket från toppen af en videbuske, och hur väl hans hona än hade dolt sitt bo vid roten af en annan buske, fann jag det snart. Efter att noggrant ha undersökt den lilla intressanta, flytande ön, intog jag, sittande på ekstockens kant, min enkla frukost, bestående af resten af min pannkaka. Bort mot de gröna kullarne vester ut styrde jag sedan min farkost. Vassen blef mer och mer tät, och ofta måste jag vända. Hur det var, kom jag dock slutligen i land på en sumpig strand vid foten af en med härliga ekar, björkar och doftande, rikblommiga häggar beväxt kulle. Ekstocken drogs nu upp, och jag vandrade upp åt kullen, hvilken befanns genom en ås vara sammanbunden med andra liknande kullar, men genom en sumpig äng skild från fastlandet. Marken var täckt af blommor och den härliga gullvifvan var här större och prydligare än jag någonsin förr skådat den. På kullens sluttningar växte brokiga vilda violer, och den mandeldoftande saxifragan fläckade marken hvit mellan de många violetta och blå blommor, som växte på denna sällsamma halfö. Göken gol, fåglarnas sång ljöd från alla håll, och fjärilar fladdrade fram och åter öfver den blomsterprydda kullen. Beundrande gick jag från träd till träd, från kulle till kulle. I en sådan natur är man ej ensam. Det föreföll mig, som hade blommorna doftat, fåglarne sjungit för att glädja mig, och jag kände mitt hjärta rördt af tacksamhet mot naturen, som så förstått att göra lifvet härligt för människan. När dessa yttre kullar voro flyktigt undersökta, vadade jag öfver den sumpiga äng, som skilde dem från den skogbeväxta, kuperade

stranden. Här växte äfven barrträd - stora, saftigt gröna granar, mellan hvilkas toppar i solskenet glänsande grönsiskhanar, sjungande sin härliga visa, flögo fram och åter. Trädpiplärkorna höjde sig här och där med fladdrande vingar upp i luften för att sjungande sänka sig ned till en trädtopp. En hackspett hamrade på en torr ekgren, och blådufvorna kuttrade uppe i ektopparne. Skogen var full af lif, och jag gladde mig lika mycket åt att se den tysta flugsnapparen som att höra hans brokiga slägtings älskliga drill. Längs sjöstranden vandrade jag mellan höga ekar, sköna hängbjörkar och ståtliga barrträd. På en kulle stod en jätteek, som helt nära roten var ihålig Denna ek var af så väldiga dimensioner, att hon inne i sig rymde mig, när jag låg raklång, och hon blef från denna dag mitt högkvarter, när jag öfvernattade där i trakten. Att jag här i denna trakt hade funnit ett lämpligt fält, stod snart klart för mig. Här fanns sjö och rik tillgång på sjöfåglar, träsk i oändlighet, barrskog, löfskog och slätter. Således ett paradis för mig, och där finnas ej många träd, till hvilkas toppar jag ej klättrat. Under mina talrika besök där på orten, tillbringade jag ofta nätterna i ofvan nämnda ek. Jag hade, där inrättat det rätt bekvämt, sof godt på min bädd af granris och mossa, och när nätterna mot hösten började blifva mörka och långa, täppte jag ingången med granris och tände ljus. Många år efter detta besök hade jag en afton slagit mig till ro i min gamla ek. Jag hade emellertid ej ätit något egentligt mål på hela dagen och hungern plågande mig , så att jag steg upp från mitt läger och gick till det närbelägna Dagsnäs för att där hos mina vänner, få ett mål mat. Meningen var att sedan återvända till eken, men hur det var, blef jag öfvertalad att stanna, där jag var, och ligga i säng öfver natten. När jag följande morgon återvände till eken för att hämta mina där kvarlämnade saker, gjorde jag den upptäckten att åskan under natten slagit ned i trädet och skadat det rätt illa. Ett aflångt hål tvärs igenom dess vägg hade den elektriska gnistan borrat helt nära min hufvudgärd. Vid upptäckten däraf tog jag mig en lång funderare och sof där från den dagen ej mer i åskväder.

--- När jag sist besökte Hornborgasjön, sökte jag förgäfves min gamla ek. Hon hade fallit.

På återvägen till ekstocken hörde jag en vadares läte uppe i skogen och gick däråt. Lätet kom från en med sumpiga stränder omgifven, helt liten damm, där några snäppor vore bosatta och nu skrikande komme flygande emot mig. Från denna damm såg jag en lund af höga, härliga löfträd, belägen helt nära en utgård under Dagsnäs. Denna lund, hvars friska grönska blandades med prakten af blommande häggar och vilda fruktträd, såg allt för inbjudande ut för att förbigås. Jag ställde mina steg dit och fann det vara en gammal, länge sedan öfvergifven begrafningsplats. Gamla grafvar, täckta af stora, huggna stenhällar, på hvilka inskriptionerna vore utslitna, låge inbäddade mellan de i hvit skrud stående häggarna och andra af blommor vägande träd. Platsen var så hänförande skön, att jag för en stund slog mig ned på en grafhäll, för att hvila och njuta af naturens yppighet. Förgäfves sökte jag lämningar efter en kyrka. Det syntes ha varit en från närmaste kyrka aflägset belägen, för lång tid tillbaka begagnad begrafningsplats. Under stenhällen, på hvilken jag satt, stodo flera sönderfallna kistor alldeles öppet och på ett djup af knappt ett par fot under stenen. Jorden på sidorna hade Sjunkit undan, så att man utan svårighet kunde krypa in under hällen. När jag lyfte på de murknade, sönderfallna kistlocken, låge skeletten, de flesta af barn, alldeles blottade. I en kista låg skelettet efter en ung person, och jag öfverraskades af de sällsynt vackra tandrader, som i halfmörkret glänste mot mig. Kraniet hade lossnat från bålen, och jag tog upp det. På dess bakre del, där det var mörkt af lera, syntes ännu aftryck af en fin spets, ett märke af svepningen. Länge betraktade jag det vackra kraniet, hvilket jag, med stöd af de öfriga skelettdelarnas smärta byggnad, ansåg ha tillhört en ung flicka med sällsynt vackra tänder. Möjligen en skönhet från länge sen flydda tider. Mycket var jag frestad att taga kraniet med mig hem, men så tyckte jag mig ej ha rätt därtill. Jag kände mig dyster. En tanke sade mig, att ymniga tårar en gång runnit vid denna graf. Jag lade hufvudet på dess plats, täckte skelettet så godt jag kunde och gick med sorgsna tankar därifrån.

Sedan den tiden har jag ofta sport äldre personer där i trakten om denna kyrkogård, men ingen vet annat därom, än att den varit sådan, så .långt man minns tillbaka i tiden, och likadan var den, när jag sist för få år sedan besökte platsen.

Med raska steg vandrade jag åter genom löfskogen ned mot sjön. En hel familj korpar var samlad vid sjöstranden, och en orädd unge, som ännu ej hade erfarenhet af lifvets faror, lät mig komma inom skotthåll, hvarföre han fick plikta med lifvet. Vid skottet flög hela familjen, och det visade sig, att de hållit kalas på en halfväxt andunge, hvilken, ännu varm, till hälften uppäten låg kvar på stranden. Korpen var på den tiden allmän vid Hornborgasjön, där han i stor skala röfvade fåglarnes ,ägg och ungar. Underbart är, att fågellifvet i denna sjö kunde vara så rikt under en tid, då där vimlade af skadedjur. Glador, kärrhökar, falkar och hökar vore mycket allmänna, och kråkan plockade då som nu massor af ägg från sjöfåglar och vadare. Nu mera äro roffåglarne nästan försvunna, korpen sällsynt, och dock hafva de flesta sjöfåglar och ännu mer vadarne aftagit i hög grad.

Under tärnornas skri stakade jag ut genom vassen och var snart ute i klarvattnet. Där stridde brushanarne på sina tufvor, doppingarna döko undan, och de svarta tärnorna sutto helt orädda på tjocka, flytande näckrosrötter.

På e. m. landade jag vid Hogården, där jag fick ett godt mål mat, och, trött som jag var, sade jag ej nej till en af männens erbjudande att skjutsa mig hem till Falköping. Under en följd af år utgjorde sedan Hornborgasjön och trakten däromkring ett forskningsfält för mig. Jag var där i tillfälle att se den framåtskridande kulturens inverkan på djurlifvet. Sjön sänktes, de ofantliga kärren och sanka ängarne torrlades, vadarne aftogo mer och mer, vissa andarter likaså, under det andra, som då ej funnos, nu invandrat. T.o.m. svalorna hafva med träskens utdikning aftagit i hög grad, och däröfver får man ej förundra sig, då man vet, att de djur, på hvilka svalorna i regel lefva, ej kunna existera utan stillastående vatten. Rapphöns, kråkor och lärkor äro de enda fåglar, som gynnats af denna torrläggning, och de hafva ej heller aftagit i antal.

En bild av Gustaf på äldre dagar Se mer om Kolthoff under Swanberg.

Om Hornborgasjöns fåglar på 1860 talet

en uppsats som återfinnes i Rudolf Söderbergs arkiv vid Stifts och Landsbiblioteket i Skara.

Om Hornborgasjöns fåglar på 1860 talet af Gustaf Kolthoff

Denna uppsats som skrevs redan 1905 och för vilken jag står i tacksamhetsskuld till författaren. Tillkom för mina undersökningars skull. Den är den enda fullständiga förteckning som finns över sjöns fåglar före sänkningen. I manuskript är för varje art de gamla latinska namnen bifogade. De har här utelämnats

Sävsångaren förekom och häckade i stor mängd i alla vassbeväxta delar av sjön och var den enda arten av detta släkte som fanns i sjön.
Strandsvalan häckade i mängd uti den branta strandvallen vid sjöns nordvästra strand. Såväl ladusvalor som hussvalor förekommo i stor mängd över vassarna.
Gulärlan, mycket talrik på de ranka ängarna kring sjön (1860-talet).
Ängspiplärkan häckade talrikt på sankmarken kring sjön. En av ortens allmännaste fåglar på 1860-talet.
Sävsparven, häckade allmänt i de stora ofta av videbuskar beväxta vassarna vid Stora Bjurums, Dagsnäs, Trestens och Stenums stränder och vassar.
Staren. Sedan starungarna flugit ut samlade sig stora skaror för att tillbringa nätterna i de höga och täta vassarna.
Kråkan, mycket allmän och sågs ständigt röva ägg ur doppingarnas och sothönsens bon.
Korpen häckade årligen nära stranden på Dagsnäs ägor. Korpar sågs ofta röva bort andungar och ägg.
Jordugglan. Ett och annat individ av denna uggla uppehöllo sig vid sjön sommaren över, men det kunde aldrig konstateras, om de häckade därstädes. Allmän under flyttningstiden.
Blåhöken förekom sparsamt sommaren över men blev aldrig funnen häckande. Allmän under flyttningstiderna. Häckade möjligen på de otillgängliga flyen utanför Stora Bjurum?
Bruna Kärrhöken sågs ofta sommaren övar och ett par häckade troligen i den på den tiden otillgängliga, av hängdy uppfyllda stora vassen utanför Stora Bjurum. Boet blev dock aldrig funnet. Vanlig under flyttningstiderna.
Lärkfalken. Under eftersommaren, särskilt mot aftonen, sågs 2 - 3 par av denna falk sysselsatta med att fånga sländor över vassen. Flera par häckade kring sjön.
Gladan. Flera glador sågs dagligen och stundligen sväva över sjön. Bo med ägg eller ungar träffades årligen vid Stora Bjurum, vid Dagsnäs och även på Trestenskogen. I gladornas bo träffades ofta beckasiner, snäppor och andungar.
Havsörnen häckade på 1850-talet på Trestenaskogen, men övergav trakten sedan trädet, i vilket boet var beläget, blivit fällt. Vid Vänern bosatta havsörnar besökte ofta sjön och syntes därifrån bära med sig gäddor till sitt 3 - 4 mil därifrån belägna bo.
Fiskgjusen häckade ej vid sjön och besökte den mera sällan under högsommaren. Vanligare under flyttningstiderna.
Tofsvipan häckade på 1860-talet talrikt på de sanka, toviga ängarna kring sjön.
Ljungpiparen häckade talrikt på sankmarkerna kring Stora Bjurum och på torvmossarna vid sjöstranden norr om Stenum.
Mindre strandpiparen. Några par av denna art häckade på 1860-talet årligen på den sandiga stranden vid Stenumslandet.
Dubbelbeckasinen förekom, under 1860-talet ymnigt på alla sanka marker kring sjön. Stora beckasinlekar funnos på Stora Bjurums mader, vid Hogården och vid åmynningen på Stenums mader.
Enkelbeckasinen var mycket talrik och häckade såväl på de sanka flyen i vassarna som på alla sanka marker kring sjön. Nattetid hördes horsgökens gnäggande från alla håll.
Myrsnäppan har ej iakttagits vid sjön, men häckade i flera par på de mellan Hornborgasjön och Skara belägna Gåsmossen och Svartmossen.
Kärrsnäppan häckade flerstädes på maderna kring sjön och även på små gräsholmar i vassen.
Skogssnäppan häckade vid skogsträckan kring sjön.
Rödbenan, anträffades några få gånger vid sjön, även under högsommaren, men häckade ej.
Grönbenan häckade talrikt på de stora flyen utanför Stora Bjurum ävensom i glesa kolonier flerstädes på de sanka maderna kring sjön.
Drillsnäppan. Några par häckande årligen vid sjön norra stränderna.
Brushanen var mycket allmän och häckade talrikt på alla mader kring sjön. På tuvorna. På tuvorna ute i sjön hade hanarna sin lek och kunde där ofta ses i 20 - 30 tal.
Storspoven häckade i stort antal på maderna runt omkring sjön. Sålunda häckade 10 - 12 par vid Hogården.
Tranan. Flera par tranor häckade årligen på Bjurums vidsträckta mader och ett par helt nära sjöstranden på Trestenamaden.
Hägern. Unga hägrar visade sig vid sjön dagligen i juli och augusti månader, men fågeln häckade ej i Västergötland.
Rördrommen var redan på 1860-talet försvunnen från sjön. Han var dock känd av den äldre befolkningen, som för mig riktigt härmade hans läte. På 1850-talet voro även exemplar fällda vid sjön.
Vattenrallen var ganska vanlig i sjön, vilket bevisades därav att man nattetid hörde hans läte från flera håll. Han fanns såväl vid Bjurums och Dagsnäslanden som vid Stenum och i ett lite träsk vid Tveta gård, helt nära sjön.
Kornknarren förekom ytterst talrikt på maderna kring sjön.
Småfläckiga sumphönan häckade rätt allmänt både utanför Bjurum, Dagsnäs och vid Stenumslandet. Nattetid hörde man ständigt hennes läte.
Rörhönan fanns ej vid sjön på 1860 talet.
Sothönan förekom ej i stort antal, men några par häckade vid Hogårdslandet och utanför Stora Bjurum.
Sädgåsen förekom i stor mängd under flyttningstiden och sjuka individer träffades någon gång sommaren över. Ingen gåsart häcks de vid sjön.
Knölsvanen sågs någon gång under vårflyttningen men häckade ej i sjön.
Sångsvanen besökte sjön i stor mängd under flyttningstiderna och ett par år uppehöll sig en sångsvan hela sommaren på sjön. Troligen ett sjukt individ.
Skedandan häckade tämligen talrikt. Minst 15 - 20 par årligen.
Gräsanden förekom i mängd.
Snatteranden fanns ej i sjön på 1860-talet, men på 1880-talet sågs tvenne par vid Almeö, de första som mig veterligen iakttagits i sjön.
Stjärtanden häckade ej i sjön men var allmän under flyttningstiden.
Kvickandan hickade mycket talrikt.
Årtanden några par häckade årligen i sjön.
Bläsanden häckade ej i sjön men var mycket allmän under flyttningstiderna.
Viggen häckade talrikt. Helt säkert 40 - 50 par årligen. Fisktärnan häckade i mindre antal 10 - 15 par voro årligen bosatta och hade sina ägg på flytande tuvor utanför Dagsnäs.
Svarta tärnan häckade talrikt i sjön och hade sina ägg på de yttersta flytande tuvorna utanför Dagsnäs. Antalet torde kunnat uppskattas till omkring 50 - 100 par årligen.
Skäggdoppingen häckade i tämligen stort antal i sjön. 20 - 30 par hade sina bon vid Hogårdslandet ett ungefär lika stort antal häckade utanför Dagsnäs och Stenumslanden.

Bäste Kandidat Söderberg

Min vänligaste tacksamhet för presenten af afhandlingen öfver Hornborgasjöns foglar. Säkert har den kostat mången trampande i marken både nätter och dagar.
Det fägnar mig högeligen att se att sagesmannen är uppgifven för hvart meddelande hvarförutan uppgiften ej är värd ett ord.
Jordugglan anträffas här ingalunda tillfälligtvis utan kan ses hvarje sommarafton från våren till hösten samt häckar med all säkerhet på Stenumsmaden strax norr om åmynningen.
Bruna Kärrhöken häckar årligen utanför Hästhuvudet vid Dagsnäs men som den gungflymaden är snart sagt otillgänglig för mensklig fot är det orsaken hvarföre äggen ej kunna finnas. De har vistats der hela denna sommar.
Gladan är nu att se i sjön (antagligen på sin höstflyttning) Det är det andra exemplaret på de sista 25-30 åren. Hon har nu varit här en 14 dagars tid.
Jag vidblifver min uppgift att sothönan icke fanns i sjön åren 1872-82.
Det skulle varit fullkomligt omöjligt att hon skulle kunnat undgå min uppmärksamhet så intensivt som jag då jagade änder i sjön.
Att han skulle förekommit i sjön på 60 talet och åter försvunnit för att sedan återuppträda på 80 talet det tror ingen som känner huru genomgående envist hon sätter fast der hon en gång uppträtt.
Jag har denna sommar haft det ofantligt stora nöjet att göra en resa till Tåkern i sällskap med Dr Nyqvist.
Lyd mitt råd res dit och se på den sjön. För den som förut varit i tillfälle att göra bekantskap med fogellifvet här är intresset dubbelt.
Man tänker sig se de båda sjöarna som warande lika. De äro hvarandra just så olika, som det gerna är möjligt. När man så finner att Tåkern ligger helt och hållet på blålera och vår sjö på torfbankar har man hela förklaringen ty de olika fogelarterna förekommit beror helt och hållet på betingelserna. Här hämtar foglarna sin föda i wassen. Aldrig så i Tåkern
Der växer uti klarvattnet en växande Patomogeton lucens från hvars blad änderna plocka de milioner små snäckor och larver hvaraf de lefva.
Kandidat Söderberg skall häpna öfver att aldrig finna ett lefvande lif (natl med undantag af Säf och Rörsångaren som finns i ett oändligt antal i wassarne). Följden är också att all de der skrifne berättelserna om jagten i Tåkern är en lefvande lögn från början till slut. Jag rodde på vattenytan i 3 dygn från plats till plats och såg under den tiden högst 5 gräsänder; möjligen det kommer det en del på hösten likasom här men aldrig slår en gräsand der ner i watten annat än för att häcka. Brunänder finnes det deremot öfverallt men äfven de på klarwatten och de utgöra en hemskt dålig stek. Jagten der bedrifves dessutom af bönderna så hänsynslöst af foglarna äro hardt näre oåtkomliga. Jag såg der 150 st swanar i en enda samling och det war ändock endast lika häckningsdugliga foglar
Jag såg der en koloni Skrattmåsar med 15 reden och 4 st ägg på en plats ej större än gårdsplanen. Det war en rent förtjusande sjö, men för jägaren rent oduglig.

Så hjärtligt välkommen när wägarna bära åt detta hållet
Med utmärkt högaktning
Wänligen Jesper Swedenborg d 17 sept. 1907.
 

[ Start ] [ Uppåt ]
redigerad juli 2017.