|
Hornborgasjön som fågelsjö
en artikel som vi återfann i ett särtryck ur "Från Falbygd till Vänerkust" som
skrevs 1959 under en period då optimismen spirade för att återskapa en levande
sjö.
Hornborgasjön var en gång "den enda stora fågelsjön i västra Sverige, den mest
egenartat och fulländat utbildade i sitt slag i hela västra Europa". Orden är
Rudolf Söderberg. Den som har en smula fågelkunskap, vet något om den allmänna
topografin före 1900-talets sänkningar och har sett Ragnar Sandegren karta över
sjön med dess omgivningar före den tidigare sänkningen 1874-1877, förstår
tyngden i Söderbergs ord.
Ragnar Sandegren gör 1916 en utredning av
sjön och berättar om dess historia från isens avsmältning.
Hornborgasjöområdet bjöd för hundra år sedan sådana kvalitativa och kvantitativa
förutsättningar för en rik levande sjö- och kärrmarksnatur, att man i våra dagar
har svårt att fatta hela vidden därav. Själva sjön var drygt 13 kilometer lång
och 3-4 kilometer bred, den var en silurslättsjö med ringa djup, sommartid
vanligen mindre än 2 meter. Den var vegetationsrik, särskilt i södra delen med
dennas flera meter mäktiga bottendy. Dess långgrunda stränder övergick i norr,
väster och söder i fuktiga starrängar eller kärr över väldiga områden, och i
omedelbar anslutning till sjön eller de angränsande starrkärren låg de betydande
högmossarna Röde mosse, Hjortronmossen och Rösjö mosse.
Ur forskningens synpunkt var sjön en oskattbar tillgång, eftersom den med endast
smärre variationer haft liknande djup i sextusen år (se Sandegren 1916:65), den
var en fornsjö i ett landskap med åtskilligt annat av fornt och åldrigt i sin
fysionomi, som Söderberg uttryckte saken.
Hornborgasjön sedd från Bjellum öster om sjön den 11 maj 1958 vid vattenståndet
+5,54. Bilden visar mer öppet vatten än man ser senare om sommaren. Den säger
också något om resultatet av två århundradens försök att med fem större
sänkningar torrlägga sjön. Foto: Per Olof Swanberg.
Ingen svensk fågelsjö har blivit så ingående undersökt och skildrad som
Hornborgasjön. Förklaringen ligger primärt däri, att den sedan gammalt var den
rikaste av alla, och att den redan tidigt blivit vida berömd för sina sällsynta
naturrikedomar. Därtill har kommit, att ett par av våra främsta ornitologer haft
en del av sin dagliga gärning i trakten. Gustaf Kolthoff berättar, hur han redan
som åttaåring längtade till "denna underbara sjö" om vars "tusende fåglar" hans
far hade talat, och han fick vid nitton års ålder uppdraget att ordna och
komplettera samlingarna vid läroverket i Skara till ett naturhistoriskt museum.
Detta gav honom sysselsättning i åtta år, och materialet hämtades i stor
utsträckning just från Hornborgasjön, som han tidigare var förtrogen med och som
enligt hans egen utsago gav honom "kanske de härligaste dagarna i hans liv.
Rudolf Söderberg i arbete med skissblocket ute i Hornborgasjön sommaren 1935.
Foto: Sven Frille Fredriksson.
Rudolf Söderberg gjorde som gymnasist sin första exkursion till sjön år 1897.
När beslutet om sjöns sänkning blev känt 1902, insåg han snabbt dennas för
forskningen ödesdigra innebörd och utförde under sommaren 1905 den grundliga
inventering av sjöns fågelfauna, som resulterade i en avhandling 1907.
Oförskräckt inför svårigheterna med den tidens ganska primitiva hjälpmedel
fortsatte han sina undersökningar med energi, omfattande fackkunskap, entusiasm
och temperament ända in på 1940-talet. Det lände som bekant till en lång rad
vetenskapliga och populära arbeten om sjöns allmänna natur och särskilt dess
fågelliv, vilka kulminerade i de två böckerna "Hornborgasjön och dess
fornsjöområde" 1932 och "Hornborgasjöns öden som fågelsjö" 1947. Hans senaste
var "Hornborgasjön genom tiderna" i Natur i Västergötland 1951. Dessa arbeten
har blivit ovärderliga för vårt lands naturvård och har blivit något av ett
levande monument över hans gärning. Ty det bör här sägas, att om åtminstone en
rest, en påminnelse om sjöns forna storhetstid, kommer att bevaras åt kommande
generationer, så är det främst Rudolf Söderbergs förtjänst. Utan hans
banbrytande forskningsarbete som grund hade vår generations naturvård saknat de
djupgående, ovedersägliga kunskaper, som nu ger senare generationer kraft att
arbeta för sjön.
Högvatten vid Almeö på morgonen den 1 maj 1957. Vattenstånd +5,31. Vattenstråket
i bildens mitt markerar Hornborgaåns grävda fåra. Därbakom Hornborgaviken och
Ytterberg framför Billingen. Foto: Per Olof Swanberg.
Vid sin sida hade Rudolf Söderberg från mitten av 1920-talet Sven Fredriksson.
"Av min då 14-årige följeslagare blev omsider den bäste kännaren av sjöns
fågelliv under följande skede", skrev Söderberg 1947.
Frille jaktvårdaren på Trestena. Foto Holger Johansson
I dag är det ingen som så väl känner och hittar i områdets villsamma och
svårtillgängliga labyrinter som Sven Fredriksson, sedan många år viltvårdare på
Trestena gods. Han har blivit till ett med sjön, och det är främst hans
omfattande kunskaper, som ligger till grund för den fågelförteckning som finns
på annan plats.
Om Hornborgasjöns fågelliv i gångna tider har mycket skrivits. Här skall därför
blott sägas några ord om utgångsläget under senare hälften av 1800-talet. Sjöns
rykte framgår av Gustaf Kolthoffs skildring av sitt första besök vid sjön år
1861:"Snart var jag i samspråk med folket, och underliga ting om sjöns alla
fåglar berättades mig. Man talade om änder i millioner, om skaror av gäss,
svanar och andra djur." Och komministern Nils Gustaf Strömbom från Husaby skrev
i sin "Vägvisare" 1889, att det "hvimlar af sjöfogel utaf en mängd olika slag,
och jakten på sådan är en af de yppersta i Sverige". Utom de vanliga änderna var
viggen, som söker sig till klart vatten, allmän. Svarttärnan spelade "en mycket
mer framträdande roll än fisktärnan någonsin gjort" och fanns i 50-100 par,
brushanen var mycket allmän liksom grönbenan och ljungpiparen före sänkningen på
1870-talet.
Kornknarren förekom ytterst talrikt och dubbelbeckasinen "ymnigt på alla sanka
marker" till stor glädje för jägarna. Vid sekelskiftet fann Rudolf Söderberg,
att lågt räknat 550-600 par skäggdoppingar höll till i sjön. Korpen häckade på
Gustaf Kolthoffs tid nära Dagsnäs, glador vid Stora Bjurum, vid Dagsnäs och även
på Trestena skogen. Lärkfalken bodde då som nu i närheten av Orenabb,
backsvalorna bodde liksom hundra år senare i Röde mosses torvbranter. Ofantligt
mycket har hänt sedan dess, omvälvande, dramatiskt för både djur och människor.
Vårt vetande om fågelfaunans förändringar under åren 1900-1942 är samlat i
Rudolf Söderbergs båda arbeten av 1907 och 1947. Det må här räcka med att
hänvisa till dessa.
Den urtappning av sjön, som skedde 1932-1935, blev dödsdomen åt den
dittillsvarande naturen. Den forna sjöbottnen låg torr om somrarna. Man kunde gå
torrskodd från sjöns västra sida till dess östra, om bron över
Härlingstorpskanalen var utlagd. Blott "Storeklaren" i centrum av sjön och några
mindre vattenpölar av obetydligt djup återstod som öppna ytor, sedan bladvassen
utnyttjat torrläggningen till att med explosionsartad hastighet sprida sig över
så gott som hela norra hälften av sjöområdet. Undervattensvegetationen och den
lägre faunan, som gav fåglarna deras näring, förstördes genom de periodvisa
uttorkningarna.
Man hade emellertid ej kunnat hindra sjön att fortsätta att spela rollen av
reservoar för flödvatten. Om vårarna fylldes den åter, svanarna lockades att
bygga bo och lägga ägg för att efter en tids ruvning finna, att de ej kunde nå
tillbaka till sina reden, sedan de mödosamt kravlat sig några hundra meter bort
i dyn för att söka den nödvändigaste födan. Sent, om någonsin, skall jag glömma
en upplevelse från 1947. Jag hade blivit ombedd medverka i ett program om "den
döende sjön", ville rekognoscera en smula och skaffa färska intryck. Det var en
enkel sak att fotvandra från Getnäsudden i öster till Stenumslandet i väster och
tillbaka utmed en annan linje. Men ödsligheten var långt större än jag hade
väntat. Till och med sävsångare och sothöns anträffades endast i några få
exemplar. Den sammanlagda fågeltätheten i detta parti var uppenbarligen inte mer
än några få par per kvadratkilometer. Vi har nämligen inga arter, som är skapta
att leva i en sådan bildning av sommartid uttorkad kalkblekebotten, täckt av
mager bladvass.
Från och med 1954 har vi emellertid, som resultat av särskilda åtgärder,
sommaren över ett om ock ringa vattendjup i nordöstra delen av sjöområdet
Se vidare artikeln
Hornborgasjöns sänkningar
Schematiskt uttryckt innebär det, att vi under vegetationsperioden har omkring
fotsdjupt vatten över större delen av detta område och mer än dubbelt så djupt i
Storeklaren, den djupaste sänkan. Vassens vidare spridning över de återstående
små öppningarna har därmed stoppats upp. Det stora fältet av meterhög starr
utanför Stenumsmaden hade sommaren 1958 ersatts av ett grunt vatten, som täcktes
av Utricularias gula blommor, av Polygonum amphibium och annan
flytbladsvegetation. Även om förbättringarna i vattenförhållandena sedan 1954 är
mycket blygsamma i nivåsiffror räknat, har de dock medfört en viktig begynnande
återhämtning av den ruinerade fågelfaunan och fiskbeståndet. Ett vida omkring
synligt tecken på detta är knölsvanen. Den höll sig envist kvar under
uttorkningsåren, trots att en del av dessa medförde, att ingen avkomma växte
upp. Redan 1954, den första sommaren med kvarstående vatten i indämningen,
lyckades tre par med häckningen, och nu 1958 har svankullarnas antal ökat till
sju.
Det ofantliga vasshavet i sjöns norra del ger änderna rika gömställen. Utom den
vanliga gräsanden har vi några tiotal par av både skedänder och årtor. Det finns
gott om häckande krickänder, och de och bläsänderna samlas i betydande flockar
under flyttningstiden, dock av naturliga skäl ej i sådana svärmar som för
trettio år sedan. Hornborgasjöns jägare har givit ett intressant bidrag till
flyttfågelforskningen: i augusti - oktober under åren 1951 och 1957 sköts tre
krickor och en bläsand, som försetts med ring från British Museum under deras
vintervistelse något tiotal svenska mil nordöst om London. I september 1958 fann
man ännu en kricka med ring om foten, denna gång en fågel, som i oktober 1957
märkts i Holland. Det är troligt, att alla dessa fem änder kommit från eller
passerat våra trakter redan före färden till övervintringsplatsen.
Den största öppna vattenytan är sommartid fylld av kransalger i tät massa. Det
säger sig självt, att dykänder har mycket begränsade livsvillkor, men brunänder
finns dock i kanske ett tjugotal par. Viggen, som Gustaf Kolthoff på sin tid
betecknade som mycket allmän, har tydligen varit karakteristisk för sjöns
ekologiska förhållanden - den har aldrig helt försvunnit, trots igenväxningen,
och under högvattenvåren 1958 såg man åtskilliga tiotal in i slutet av maj,
vilket kunde tydas som en signifikativ uppgång i antalet.
Skäggdopping på boet. Artens antal har reducerats från mer än 550 par vid
sekelskiftet till 5-10 par numera. Foto: Holger Johansson.
I denna sjö, där Rudolf Söderberg för sextio år sedan räknade ett halvt tusental
par skäggdoppingar, fanns under sommaren 1958 kanske sex par. De nuvarande
biotoperna passar bättre för svarthakedoppingen, som finns i ett litet antal par
sedan åtminstone 28 år. En klar följd av de förbättrade vattenförhållandena
torde vara, att den svarthalsade doppingen nyligen kunnat infogas i listan över
sjöns häckfåglar. I Skara Tidning den 8 juli 1957 meddelade Curt Tubin, att
flera bon av dem påträffats, och i maj 1958 kunde man, stående på landbacken, se
minst fyra av dem ruva sina ägg i skilda bon, alla invid måskolonier.
Skrattmåsen har klart gynnats av utvecklingen. Vistas man en junidag med
hyggligt väder ute på Fågeludden, kan man över vasshavet se måsar i tusental
svärma överallt, de flesta av dem på insektsjakt, en del blott i trafik över de
jättestora kolonierna. Deras stämmas brus är så mäktigt, att det hörs högt uppe
på Billingens sluttning ett par kilometer från sjön. Fiskmås och fisktärna
tillhör området sedan gammalt. Om den sistnämnda alltjämt häckar, är dock
ovisst. Elva svarttärnor såg Sven Fredriksson den 25 maj 1958, men någon
häckning blev det tydligen ej den gången.
Björkskogen vid Sketreck Foto Holger Johansson. Den är numera utplånad.
Vi vet vad vi sett, men det vi inte sett, vet vi inte. Det finns åtskilliga par
rörhöns enbart i den lilla göl, som avsnörts från den forna sjön vid Fågeluddens
sydsida. Men frekvensen av dem ute i den egentliga sjön är inte stor, och det är
alldeles ogörligt att bedöma den, ty ingen har praktisk möjlighet att
genomforska förekomsten av så tillbakadragna varelser i ett tiotal
kvadratkilometer sammanhängande vasshav med angränsande biotoper. Bättre går att
räkna den småfläckiga sumphönan, som för hundra år sedan var allmän och ännu
finns i ett gott antal.
En stark känsla av vad som kan gömmas i de bokstavligen talat oöverskådliga
träskmarkerna fick vi den 3 juli 1958. Sven Fredriksson berättade på kvällen,
att han hört ett märkvärdigt läte vid en liten öppning i vassen mitt ute i sjön.
Vi tog genast ut kanoten, passerade ett svanpar med 16 ungar, mötte skogssnäppor
som redan var på flyttning och när skymningen föll på lade vi oss att vänta och
lyssna vid en glänta i vassen. Klockan 22.30 startade den märkliga fågeln sina
rytmiska rop. Den tycktes sitta blott 8-10 meter ifrån oss. Ingen av oss hade
någonsin sett ett sådant lätes upphovsman, men det var strax klart, att det
måste vara en dvärgsumphöna, Porzana pusilla, den minsta av våra sumphöns, ej
större än t.ex. en domherre. Det mycket karakteristiska lätet stämde exakt med
det, som återges på en av Radiotjänsts grammofonskivor. Vi lyssnade och
antecknade. Det var en stilla, lyhörd, stjärnklar natt. Efter en stund kunde vi
uppfatta en fågelstämma, som lät så avlägsen, att vi förstod, att vi blott hörde
fragment av den. Vi samlade energi och stakade kanoten genom vassen i riktning
mot ljudet. Det var visserligen inte mer än omkring fyrahundra meter dit, men vi
hade knogat en bra stund, innan vi kommit så nära, att vi kunde avgöra vad vi
fann, när vi nådde fram, nämligen att detta var en annan dvärgsumphöna.
Arten hade veterligen aldrig tidigare observerats i Västergötland. Dess rop ljöd
ännu bakom oss, när vi vände klockan 00.20 för att omedelbart efter hemkomsten
kontrollera artbestämningen på radiogrammofonen. Vi måste göra samma reflexion
som så många gånger förr: i träsket kan finnas mycket, som vi inte vet. "Det
finns ingen sjö i Sverige, som det är vanskligare att giva sig i lag med än
Hornborgasjön", yttrade Rudolf Söderberg 1919, och den är mångfalt värre att
genomforska nu än den gången, då de orden skrevs.
Rörsångaren har länge varit ganska talrik i sjön. På ett par av de senaste åren
har den ökat märkligt i antal - ett exempel på vad även en ringa vattenhöjning
direkt och indirekt kan åstadkomma.
Den södra delen av Hornborgasjön var fram till sekelskiftet den ojämförligt
rikaste. Rudolf Söderberg skrev 1919 "Oförliknelig var fägringen hos den yppiga
floran, som utbredde sina mattor i väster och sydväst. Där summo gula och vita
näckrosor utan tal i det gröna glindret över vassens rotmassor. Utanför blommade
ängar av blodröd alg och inåt stod det bruna kaveldunet i häck, medan
svärdsliljan, sprängörten, svaltingen och igelknoppen - andra att förtiga -
festligt buketterade de mörka gläntorna i sävens inre."
Nu är denna del av den forna sjön, d.v.s. partiet söder om den huvudkanal, som
leder från Hornborgaån till Flian, en vildmark för sig, avstängd av djupa
kanaler och även i övrigt svårtillgänglig, mycket sällan besökt av människor.
Den kan i stort karakteriseras som en åtskilliga kvadratkilometer stor starrmad,
övervuxen med vide och med inslag av större och mindre vassfält, översvämmad om
våren, avtappad med det sjunkande vattnet i maj-juni. Den är älgars
favorittillhåll, och utanför Dagsnäs är starr- och gräsmaden öppen, tydligen
genom att älgen här ständigt tuktar videt och håller det nere. Man får lätt en
vision av afrikansk savann med storvilt, då man fjärran från all kulturmark ser
älgarna lugnt beta härute.
När i april månad hela detta område står under vatten, tillbringar tranorna
natten där, väl skyddade av både naturhinder och förordningar. Då vattnet runnit
av, samlas enkelbeckasiner i stort antal, en och annan and lägger sitt rede här,
ehuru lämpliga vatten sommartid är sparsamma, enstaka grönbenor spelar över
älgens savann, rallar hörs från vassbestånd på de sumpigaste ställena, en och
annan kornknarr och gräshoppsångare i torrare tuvmark. Här som över praktiskt
taget hela sjöområdet finns sävsparvar i ofantlig mängd, likaså sävsångaren.
Törnskatan vid Hornborgasjön Foto Holger Johansson.
En karakteristisk fågel är törnskatan, som på vissa, vidsträckta, videbevuxna
men halvöppna ytor utmed sjöns västsida förekommer i en för vårt land ovanlig
talrikhet. Betecknande är, att Holger Johansson den 1 juni 1958 fann 8
törnskatbon på ett avgränsat område, cirka 5 hektar stort, där Flians fåra
begynner.
Förklaringen till detta är otvivelaktigt den ofantliga insektsrikedomen, som
Karl Georg Wingstrand berättat om och som gynnats av de senaste årens
vattenförhållanden. Törnskatan söker större insekter, tornsvalor och riktiga
svalor smärre. Under sommardagar med gynnsam anhopning av luftplankton kan
tornsvalorna samlas i ofantlig mängd. Så t.ex. den 9 juni 1957, en lågtrycksdag
med tunga regnmoln. Jag räknade då, med kikaren som hjälp, att i medeltal
omkring 30 tornsvalor per hektar kunde beräknas samlade över omkring 1000 ha
sjöområde, alltså i allt omkring 30.000 exemplar.
Swanberg 
Blåhök
Hornborgasjön har ett av landets bättre bestånd av kärrhökar, och antalet har
stått sig bra genom åtminstone de senaste två decennierna. Åren 1938 och 1939
sökte jag räkna antalet av den bruna arten och kom till att de måste vara sju
par. År 1958 bodde sannolikt åtta par i sjön. Rudolf Söderberg har berättat om
två par blåhökar utmed sjöns västsida år 1921. Beskrivningen antyder, att det
var just de två platser, där samma art alltjämt bor. Därutöver har vi åtminstone
ytterligare två par blå, och så har det tydligen varit åtminstone sedan början
av 1940-talet.
Blåkärrhök hos sina ungar i Hornborgasjöns vass 1947-0702.
Under tiden från slutet av 1930 talet har fyra par blåhökar regelbundet tillhört
sjön
Våren 1957 bosatte sig den mindre kärrhöken för första gången i sjöområdet. Den
26 maj sågs hanen lämna mat till honan mellan hennes besök vid boet, och för att
få beviset, innan någon eventuell olyckshändelse kunde inträffa, gick jag
hastigt ut till den plats, vars läge honan visat mig, såg att där fanns ett rede
med ett ägg, tog en bild och drog mig tillbaka utmed älgars stig genom vassen.
Den 11 juni meddelade Olof Jern, att han funnit ett bo, som uppenbarligen var
detsamma, nu med fyra ägg. Den mindre kärrhökens trettiofemåriga
invandringshistoria i vårt land har emellertid varit rik på motigheter.
Hornborgasjön gav ett nytt exempel. Den 19 juni kunde man på avstånd konstatera,
att fåglarna ej längre trafikerade häckningsplatsen. De hade försvunnit
därifrån, och äggen befanns senare förolyckade av okänd anledning. Ängshöken
återkom inte följande år.
Träskskogen i den yttre vinkeln mellan Härlingstorpskanalen och huvudkanalen.
Vattenståndet var -{-5,29, då bilden togs den 26 maj 1957. Denna säregna biotop
fyller omkring 100 hektar och befolkas huvudsakligen av arter, som hör hemma i
fastmarkens skogsterräng men även av vissa träskmarkselement såsom vattenrall,
sävsparv och sävsångare. Foto: Per Olof Swanberg.
Från starrmaderns mittparti under vårens högvatten 1958-05-26. Vattenstånd
+5,40. Sommartid är detta område täckt av högvuxen starr
Av starrmader motsvarande de forna, berömda, finns nu bara den s.k.
Stenums-tillandningen, varmed menas den del av den tidigare sjöbottnen, som
ligger väster om Härlingstorpskanalens nedre del. Den har ändrats och i
fågelhänseende utarmats ganska mycket sedan 1935. Men den är alltjämt ett av de
populäraste exkursionsmålen, delvis därför att man verkligen kan komma i
närheten av och se fågel på dessa vidsträckta, öppna starrmader, som utåt
Härlingstorpskanalen spärras av stora, vassinblandade videdjungler. Under slutet
av 30-talet och under andra världskriget drev man slåtter härute och samlade
höet i väldiga stackar, som kördes hem om vintern. Sådant passar dåligt för det
moderna jordbruket och tillhör därmed en gången epok. Igenväxning med vide och
björk är på väg.
Här var, enligt mina anteckningar, kornknarren i juni 1938 "utomordentligt
talrik. Ganska ofta kunde man stöta upp den och se den flyga." Två år senare
antecknades minst 15 mellan Östtomten och Trestena, och ännu 1947 kunde 12 hanar
höras på en gång på Stenumsmaden. Senare har antalet gått tillbaka, och år 1957
räknades blott fem härute, inalles tio utmed hela västsidan av Hornborgaområdet.
Ett speciellt karakteristikum för den högtuviga starrmaden med mängder av
fjolårsstrån yvigt hängande från tuvorna är gräshoppsångaren. Arten tillhör som
bekant landets och sjöns senaste invandrare och synes, av de senaste årens
erfarenheter att döma, numera årligen återkomma. Ankomsten sker strax efter
mitten av maj - den 18 maj 1957 var fem exemplar nyanlända och den 17 maj 1958
hördes två. Under en kort period före ruvningen sjunger de häckande hanarna
nätterna igenom och är lätta att iakttaga. Våren 1957 räknades minst 6 av dem på
Stenumsmaden och 4 i södra delen av sjöområdet.
Träskskogen i den yttre vinkeln mellan Härlingstorpskanalen
och huvudkanalen . Vattenståndet var +5,29, då bilden togs 1957-05-26. Denna
säregna biotop fyller omkring 100 ha och befolkas huvudsakligen av arter, som
hör hemma i fastmarkens skogsterräng men även av vissa träskmarkselement såsom
vattenrall, sävsparv och sävsångare.
Hornborgasjön kan knappast sägas ha några egentliga stränder numera. Vad som en
gång var stranden av en sjö, är nu övergångszonen mellan fastmark och träsk. De
många kärrsnäppor och strandpipare, som i reducerat antal fanns kvar på
Fågeludden och Getnäsudden ännu på 1940-talet, är borta. Själva boplatserna är
kanske till sitt allmänna utseende föga förändrade, ty bona brukade ligga på de
torra betesängarna, men de strandmarker, som gav vadarna deras näring, är helt
förändrade. Sommaren 1958 spelade ännu någon kärrsnäppa över strandängen vid
sjöns nordsida, och något par större strandpipare håller kanske alltjämt stånd i
"lerviken" utanför Röde mosse. Men arterna är numera praktiskt taget eliminerade
som häckfåglar, liksom mindre strandpiparen och den en gång allmänna brushanen.
Med detta skall emellertid inte vara sagt, att man ej kan få se den senare i
området. Våren 1957 fann Sven Fredriksson en hona, som "markerade ungar" utanför
Almeö, och den 12 maj samma år såg han 110 hanar i mer eller mindre fullt spel
på en översvämmad ängsmark väster om sjön.
Man frågar sig: har inte något annat kommit i stället och i ökad utsträckning,
när området förändrats efter sänkningarna 1903-1911 och 1932-1935? Det är ju
alltjämt vild mark, om ock av annat slag än förr. Vid svaret måste man först
betänka, att en allmän biologisk ombyggnadsprocess i väsentliga avsnitt alltjämt
pågår. Ingen fauna är särskilt anpassad till så snabba och omvälvande
förändringar. Vissa småfåglar, rörsångare, törnskata, kanske också sävsångare
har gynnats och ökat i antal. En så talrik fågel som beckasinen har endast
förskjutit sin utbredning längre ut i sjön.
En fågelart är emellertid ett påfallande intressant nytillskott, och det är
signifikativt, att den art, som efter igenväxningen blivit en verkligt
individrik ny, för sjön utmärkande fågel, är rödvingetrasten, alltså inte en
egentlig sjö- eller träskfågel.
Rödvingetrast på en torr Salixstam ute i träsket den 16 juni 1957. Arten
invandrade i området vid mitten av 1940-talet och antalet par skattas nu till
omkring femtio. Foto: Per Olof Swanberg.
Det var först 1947, som Sven Fredriksson lade märke till att någon rödvinge
stannat kvar i området och sjöng långt efter det att vårens flyttande skaror
dragit vidare norrut. Fem år senare kom första klara häckningsbeviset i form av
ungar, som anträffades av Lennart Wingstrand.
Populationen växer, och nu, 1958, har om våren omkring ett 50-tal sjungit i
vide- och strandskogsområdena kring en linje, dragen utmed kanalerna från
Dagsnäs i söder till Härlingstorpsbäckens mynning i norr. Och åtskilliga bon har
anträffats, speciellt i och i närheten av den egenartade träskskog av högvuxna,
ofta trädartade Salix-arter, som fyller ett hundra hektar stort vattenområde
utanför Härlingstorpskanalens nedre lopp. Där blandar sig stundom
rödvingetrastarnas sång inte bara med koltrastens, bofinkens, trädgårdssångarens
och många andra landfåglars utan också med sävsångarens och sävsparvens och
läten av vattenrall och sumphöna.
Utan tvivel är det de väldiga träskvidesnåren som på något sätt medfört sådana
ekologiska betingelser, att rödvingen kommit att trivas och detta i hög grad,
trots att området ligger söder om artens allmänna utbredningsgräns.
Under många år har man, ej minst i Carl Axel Frändén del av Västergötland,
framhållit vikten av att flyttfågelskaror har tillgång till en kedja av rast-
och näringsplatser mellan sommartillhåll och vinterkvarter. Hornborgasjön har
sedan gammalt varit känd som en utomordentlig rastplats för flyttande simfågel.
Gustaf Kolthoffs berömda skildring av hur han på kvällen den 9 april 1868 från
sin koja vid Stenumsmaden utanför Spalm sköt sexton vildgäss ur skaror av
tusental säger oss en del därom. Nu har igenväxningen förstört gässens
nattplatser - de vill ha stora, öppna vattenytor som skydd i mörkret. Under de
senaste åren har vi endast tillfälligt haft några hundra sädgäss rastande vid
sjön under en kort vårperiod. (Vi notera här den stora skillnaden gentemot vads
som sker på 2000 talet).
Ännu 1947 var sjön känd som tillhållet för ett eller flera tusental sångsvanar
om våren. Konservativa, som dessa fåglar tydligen är, härdade de ut i det
längsta. Men följande år tvangs de av förändringarna att lämna sjön, och numera
syns endast några tiotal, högst ett par hundratal, när isen går upp.
Deras roll som populärt och fängslande studieobjekt om våren har i nuvarande
bilålder som bekant övertagits av tranorna, vilka normalt brukar anlända på
allvar omkring den 7-10 april.
Tranor på kvällsdrag från betesplatsen till nattplatsen i
träsket. 26 april 1958.
De samlas i växande skaror, som enligt Carl Axel Frändén någon gång kan
överskrida 5000 i antal, och de far vidare mot norr i slutet av månaden.
Under den allra senaste tiden har vikten av system av rastplatser för flyttfågel
blivit även internationellt uppmärksammad. Som sådan spelar Hornborgasjön området
alltjämt en roll, och det bör kunna få ännu större betydelse.
Det brukar av en del sänkningsanhängare sägas, att man aldrig kan få tillbaka
Hornborgasjön som den var förr. Det förefaller som om man då menade sjön som den
var vid sekelskiftet, och som om man därvid ville begagna den våldsamma
igenväxningen som argument mot en revision. Men är det någon som under senare
årtionden verkligen tänkt sig, att man skulle kunna få sjöns allmänna natur
likadan som förr? Det ligger nog mera eftertanke i att uttrycka sig så, att även
om man inte inom överskådlig tid ens kan få sjön som den nu kunde ha varit, om
den ej sänkts sedan 1911 och tappningen fått begränsas till den nivå, som sagts
vara av värde för jordbruket, så skulle dock en restaurering av oskattbart värde
kunna vinnas, eftersom naturens självläkedom är ofantlig. Om bara den goda
viljan finns, bör ett måttligt vattenstånd kunna hållas, och kostnaden för detta
kanske bliva helt ringa jämfört med vad som kunde vinnas därmed, ja sannolikt
mindre än med det nuvarande, svårskötta kanaliseringssystemet. Redan de senaste
fyra årens indämning av nordöstra delen av området har visat, hur tacksamt ett
restaureringsförsök kan vara.
Här skall inte sias om fågelfaunans framtid i sjöns okända kommande öden. Men
ett är säkert. Tjugofem kvadratkilometer silurträsk ger ett gott utgångsläge för
en utomordentligt intressant utveckling.
En svartsnäppa, rastande vid stranden av Ytterbergs udde under höstflyttningen.
Foto Holger Johansson.
Litteratur
|
Fågelsjön-2017
