Marianne Spolen gjorde denna batikbild till Hornborgasjöns ära      1940 talet-2017    

Start ] Uppåt ] [ 1940 talet ] Vad händer.. ] Hornborgasjöns sänkningar ] Fågelsjön ] Harald Schiller ] Blindkanalen ] 1960 ]
Christer Friberg berättar ] Växtligheten 1947 ] PO tänder till ] [ Innehåll ]

På denna sida diskuterar vi

På underliggande nivåer berättar jag om

  • Christer Friberg som har antecknat om sjön
  • Om växtligheten i Hornborgasjön
  • När PO tänder till och satsar sitt liv för Hornborgasjön

Vattenteknologi

ur ett föreläsningsprogram från KTH 1945 av professor Bo Hällström.

Hornborgasjön är Sveriges största sjösänkningsföretag, förr en rik fågelsjö nu ett oframkomligt och ogenomträngligt obrukbart träsk.

En sjösänkning är det mest genomgripande torrläggningsföretag man kan tänka sig. Antingen skall högvattenståndet sänkas eller så skall sjön totalt torrläggas. Sjöbotten kommer att genomkorsas av en genomrinnande å. Resultatet kan bli en markförbättring eller att man tillskapar ny mark, som tidigare varit sjöbotten. Vid båtnads bedömningen måste dock hänsyn tagas till den försämring som uppstår på mader, som tidigare årligen översvämmats och som därmed tillskapar goda fuktighetsförhållanden och näringstillförsel. Men dessa marken blir inte åker och dess värde, som ängsmark kan gå förlorad genom sänkningen. Sjösänkning kan därför för mången jordägare vara till större skada än nytta.

Utloppet måste vidgas och dikning av även låga marker som sjöbottnen måste till. Avloppet måste breddas för att vatten skall kunna avbördas med minsta möjliga höjning av vattenytan vid vårfloden. En sänkningen av en sjö innebär också inlösen av i anspråk tagen fallhöjd. Sjösänkning medför alltid att vattenvariationerna blir större, högvattenföringen blir större, flödena avrinna fortare, vilket medför att lågvattenperioderna blir längre och lågvattenmängden minskas. Den naturliga magasineringen som alltid sker i en sjö går förlorad. Skador uppstår därför alltid nedströms, men kan motverkas genom dammreglering av utloppet. Flians fallhöjd ner till Lidan en sträcka på tre mil är 76 meter, varav 52 meter utnyttjats.

Under perioden 1804-1943 har minst 1300 hektar vattenskadad mark torrlagts och minst 700 hektar av sjöbotten är torrlagd, och 450 hektar av sjöbotten ligger i nivå med lägsta vattenytan. Tekniskt skulle man bygga en damm, som reglerade vattnet inom bestämda gränser för att erhålla en reglering av sjön som skulle kunna godkännas av vattenverksägarna. Detta kom i konflikt med att sjöbottnen åter skulle översvämmas och vissa högre marker skulle inte kunna nyttiggöras.

Hellström försöker förklara

Med en dämningsgräns på +5.80 och utnyttjandet av magasinet under denna nivå kompenseras den naturliga magasineringen. En tappningsplan har tre huvudvillkor.

  1. I början av en lågvattenperiod skulle tappningen vara relativt stor i förhållande till en kortare lågvattensperiod.

  2. i slutet av en lågvattenperiod bör tappningen vara liten för att magasinet skall räcka.

  3. under vinter och vår får tappningen ej vara större än att magasinet blir fullt vid vårflodens slut.

Lågvattenperioden inträffar normalt under april - december. Man konstaterar att sjösänkningen medförde ökad högvattenföring och minskad lågvattenföring, vilket vattenverksägarna fick erfara varom konflikten handlar.

Vindes inverkan på vattenstånd och vattenavbördningen är stor i grunda sjöar, och dess inverkan efter sänkningen av Hornborgasjön var till stor nackdel för fallägarna. Flian sinade vid västliga vindar och bottnarna blev frilagda. Östliga vindar å andra sidan medförde kraftigt ökat avflöde. En måttlig västlig vind kunde vid lågvatten förhindra ett avflöde, som dock till del kunnat kompenserats med grävda bottenkanaler.

En reglering skulle

  • öka varaktigheten av högvattenståndet under isperioden, vilket skulle gynna isens erodering av strand zoner och

  • minska varaktigheten av lågvattenståndet under vegetationsperioden, vilket skulle dämpa igenväxningstakten.

Lågvatten perioderna inträffade under september till december efter sänkningen 1912, d.v.s. efter vegetationsperioden.

År 1927 genomförde länsstyrelsen en utredning för att ge svar på frågan om jordägarna kunnat tillgodogöra sig sänkningen. Avloppskanalerna visade sig ha slammat igen, så att vatten nivån var 0,9 m högre vid Bjurum än vid utloppet vid Flian. En framgångsrik sänkning skulle ha krävt ett underhåll av kanaler för ett bestående markvärde. I stället hade sänkningen inneburit ruin för många jordägare. Sjöbergs idé om att fallägarna skulle ha blott glädje av sänkningen gjorde att han ej kallade dem. (ett argument som få idag tror på)


Hornborgasjöns sänkningsförening 1945

bildades i Skara 1945-09-29 och utgjordes i stort av femte sänkningsföretagets dåvarande styrelse. Enl §1 skall den omfattas av företag som fastställdes av 1902 års syn. Advokaten Ewert Storm som var föreningens ombud som meddelade tätt som oftast att medlemmarna var skyldiga att rätta sig efter denna paragraf. 1954 stipuleras vidare att föreningens medlemmar ej hade att ta del av handlingar äldre än 10 år. Bonden runt sjön var därför prisgiven åt beslut som han inte kunde påverka.

Tragedi i Hornborgasjön. Sju älgar drunknade i kanal.

ett urklipp från Skara Tidning 1948-04-21.
Den som en härlig söndag under våren ställer sina steg till Orenabb eller till Hornborgasjöns forna stränder mötes av en ljuvlig anblick – blommor spira upp ur gräset och träd och buskar står mitt i lövsprickningen – skriver en tillfällig meddelare. Men fortsätter man till den uppmuddrade kanalen mötes man av en scen som låter en förstå att här utspelats en tragedi i djurens värld. På en kort sträcka av kanalen ligger inte mindre än sju drunknade älgar. Man frågar sig om sådant verkligen ska behöva hända. Kunde man inte på vissa ställen dosera kanalkanterna så, att djuren som gått ner sig i de nymuddrade kanalerna, kan komma upp. Som det nu är blir de kvar i vattnet.


Holger Johansson har fångat en älg i Dagsnäs - Mårbyskogen.

Ni som såg Trätornas Träsk minns kanske inledningsscenen, när Catinka berättade om älgfamiljen, som drunknade i en av kanalerna.


Hornborgasjöns Saga

en tidsbild av en av bygdens söner, Johan Törnbergsson, som han såg sjön 1944.
är 1944-06-15 all för denna vår, de gröna vassarna breda alltmera ut sig över sjöns silverstrimmor, som regelbundet uppenbara sig vår och höst. På grund av den ringa nederbörden i vintras blev det inte mycket snö på Billingen, varför det knappast blev någon snösmältning och vatten, som rann ner i Hornborgasjöns vidsträckta och rymliga bassäng. Men sedan har ju både april och maj kommit med riklig nederbörd och sjön har kunnat hållas vid ett rikligt intensivt liv; den har levat upp och för en kort tid varit som i forna dagar. Sådant glädjer en naturvän. Inte minst för fåglarnas och naturlivets skull. Änder, sothöns, svanar och måsar har åter kunnat leva fritt och otvunget i deras fäders eldorado. Sången från alla de tusen bevingade har ljudit dag och natt. Annars måste man väl säga, att sångsvanarna denna vår gjorde fiasko. De kom helt plötsligt de varma och vackra dagarna i jan och feb. och deras konsert begynte under mycket lovande förhållanden. Men så ett par dagar efter deras ankomst blandade sig Kung Bore i leken, och så blev det reträtt mot söder. Naturen är hård och dess invånare under bar himmel få inte sällan visa prov på stor skicklighet i elastisk krigföring, när det gäller att rå på Kung Natur och skaffa sig uppehälle. Några knölsvanar dröjde dock kvar i det längsta, och det såg ut som skulle de häcka i sjön.

Men de ha möjligen ångrat sig – ned tecknaren ser inte längre till dem. Vår kännare av sjön Christer Friberg vet säkert besked. I övrigt är fåglarna gamla vänner från gångna år. Måsarna kan man kanske inte kalla några vänner; deras skrän blir tämligen tröttande , och de utgöra ingalunda något skönt inslag i den stora kören. Måsarna tycks för övrigt föröka sig alltmer. Ute kring deras häckningsplatser råder ett förfärligt oväsen, en kakafoni i toner. 

Under våren har det fiskats en hel del i sjön: abborre, mört och gädda. Sjöns vattendjup har varit tillräckligt för intressanta färder med eka; man har inte riskerat att bli kvar ute i gyttjan ; Hornborgasjön kunde i det fallet bli farlig nog, man ser visserligen hela tiden botten, men man vet inte var botten verkligen finns!

Söker man sig nu i början av juni 44 ut med en eka i sjön, så ser man bara vida grässlätter runtomkring sig. Deras ljusgröna färgton är liksom speciell för Hornborgasjön. Så småningom alltefter som försommaren skrider fram, blir färgen mörkare och tyngre. Man känner igen vassklungorna från sin barndoms Hornborgasjö, där de stodo i långa rader i sin mörka dräkt. De bröto sig mot vattnet och blevo nästan svarta i sina konturer. Det var väl sorgens svarta färg över det öde, som väntade Lunnen. 

När man så en solig vårdag plaskar fram över sjön, så kommer i alla fall en stilla undran, vad det omsider skall bliva av den. Inte kan det väl bli någon riktig skog på dessa vattensanka marker. Inte kan det väl för den skull bli någon riktig gröda heller. Sjön lever tydligen i ett övergångsstadium, står på gränsen till ett nytt och främmande land, vilket med säker hand håller på att formas. Det är nog en svår uppgift att här skapa något nytt och rejält; inte en sjö i trasor, vilket väl inte i längden kan göra människor glada, inte heller ett stycke landbacke, där man inte kan trampa stadigt med sin fot. Inte ett stycke nordisk urskog av ofruktbara och fula buskage, där slingor av bladvass ger sig ut för att vara palmer och slår sig ut genom taket. Utan ett riktigt landskap, en riktig sjö eller en riktig Vallehäradsslätt med röda och vita gårdar. Men för en sådan förändring finnes det bara ett ord: tid.
Johan Törnbergsson kommunalordförande i Bolum skrev sommaren 1944.

Start ] Uppåt ] Christer Friberg berättar ] Växtligheten 1947 ] PO tänder till ]
redigerad juli 2017.