Fjärdingsman Friberg berättar berättar från 1903 och framåt

Christer Friberg föddes 1892 i Råda son till komministern därstädes var fjärdingsman i Stenstorp och ägnade mycken tid åt att i tidningar berätta om djurlivet i hans hembygd. Jag har gjort några axplock ur hans bok ”Från Skogsmarker och fågelsjöar”. Christer har också skrivit ”Sägner och berättelser från Kålland och Vänern.” Jag har låtit artikelavsnitten belysas av bilder från Hornborgaarkivets enorma arkiv material. Han ägnade fåglarna sitt odelade intresse och gick bort 1960.

En "blåhöksdag" vid Hornborgasjön.

Torsdagen den 5 november 1942 var en verklig "blåhöksdag". Knappast någonsin förut vet jag mig vid Hornborgasjön ha sett ett så stort antal blåhökar på en och samma dag. Enbart över den s.k. Fågeludden sågos samtidigt ej mindre än 4 st. Tre av dessa voro antingen honor eller ungfåglar, men den fjärde var en gammal förnämlig hanne med ljusblå fjäderskrud. Som bekant är det endast de gamla hannarna, som ha ljusblå färg; ungfåglarna och honorna är däremot brunspräckliga och likna mycket de bruna kärrhökarna, från vilka de dock lätt skiljas genom en vit fläck på stjärtroten. Den gamle hannen tilldrog sig givetvis den största uppmärksamheten. På låg höjd strök han fram över vassarna, spanande efter rov. Vid några tillfällen såg jag också, när han fångade en vattensork. Med denne i klorna slog han sig sedan ned på marken, där han i lugn och ro förtärde bytet. Ofta satt han också långa stunder spanande antingen på en stängselstång eller en vasshässja. I motsats till kärrhökar i allmänhet var denne gamle hanne ingalunda någon fridsam varelse utan tvärtom en ganska stridbar och hetlevrad herre. Detta fick en kråka, som råkade komma i närheten till fullo erfara. Hon blev nämligen genast angripen och så till den grad genompryglad, att hon faktiskt vrålade av smärta. Den gamle argsinte herrn fick min fulla sympati. Visserligen är fridsamhet en berömvärd egenskap, men det bör dock vara måtta även med fridsammeten. Kråkor är nästan undantagslöst några stora lymlar, och lymlar skola ha stryk sig själva till straff och androm till varnagel. Episoden med kråkan utvisade emellertid att det finnes personligheter även bland fåglarna, vilket jag för övrigt redan förut mycket väl kände till.

Men inte endast blåhökar fanns vid Hornborgasjön denna välsignade dag utan även andra fåglar från höga norden. På en hässjestång satt en varfågel. I kikaren såg jag dock, att det tyvärr ej var den gamla vanliga fågeln, som förut fem vintrar i sträck övervintrat här nere. Denne var nämligen mycket lätt att skilja från andra av släktet därigenom, att han hade två vita fläckar på den svarta vingen i stället för en, vilket brukar vara det vanliga. Stor skada vore det verkligen om den gamle kumpanen, med vilken jag haft så många trevliga sammanträffanden, skulle ha skattat åt förgängelsen. I busksnåren var det talrikt med rödvingetrastar. Men så var det också gott om rönnbär, och rönnbär är under den kalla årstiden dessa fåglars förnämsta föda.

Vid middagstiden anlände tre berglärkor till Fågeludden. Snabbt som ärlor löpte de omkring i det korta gräset. Hela tiden följde jag dem på endast några få meters avstånd. Likt alla ödemarksfåglar, vilka icke kommit i närmare beröring med människan och sålunda icke lärt känna denna illvilliga varelses baksluga ondska, visade de sig föga skygga. Men tyvärr varade deras besök icke länge. Redan efter cirka 3/4 timma lyfte de och försvann så småningom i riktning mot Mösseberg — alltså mot sydligare breddgrader. Men så länge som möjligt följde jag genom kikaren de sympatiska fåglarna på deras flyttningsfärd. Det är tämligen ovanligt att se berglärkor vid Hornborgasjön. Ehuru jag alltsedan 1903 regelbundet varje år besökt sjön, har jag dock endast två gånger förut sett denna fågel härstädes. För övrigt är berglärkan sällsynt i vårt land. Hon häckar på fjällhedarna ned till Jämtland. De i litteraturen omtalade fynden av häckning är få. Under de senaste åren synes berglärkan ha blivit ännu mera sällsynt. Sålunda har hon numera alldeles försvunnit från Tärna lappmark, där hon förr varit tämligen allmän.

I solnedgången, när jag lämnade sjön denna minnesvärda dag, stötte jag på de närliggande åkrarna upp en flock snösparvar. Förvisso är dessa de verkliga ödemarksfåglarna. De häckar nämligen i den s.k. blockregionen i fjällen, omedelbart invid den eviga snön. Snösparven har sedan gammalt min fulla sympati. I yngre dagar, då jag sommartiden roade mig med att långa tider ströva omkring i högfjällen, var han under dagar och veckor min ende följeslagare. Alltid var han käck och munter, och i hans sällskap hade man aldrig tråkigt. Intet kunde inverka på hans goda humör, och även under de kulnaste gråvädersdagar lät han höra sin glada visa.
Till sist vill jag ge den naturintresserade det rådet att alltid uppträda ensam ute i skog och mark, om han önskar komma i närmare kontakt med det vilda. Själv har jag under 40 års tid bedrivit naturstudier både här hemma och i utlandet. Men det oaktat kunna de gånger, som jag ej varit ensam, med lätthet räknas på den ena handens fingrar.

Hornborgasjön strax efter sekelskiftet.

Våra dagars Hornborgasjö är endast en ömklig skugga av sitt forna jag. Ännu strax efter sekelskiftet var den en mil lång och i medeltal tre km. bred, men mätte på det bredaste stället fyra km. Sjöns vattenyta, var 29 kvadratkilometer och djupet i medeltal 1,2 meter undantagandes området längst i söder, där djupet ej uppgick till mer än en eller annan decimeter. Följande socknar gränsade intill sjöns stränder: Norra Ving, Norra Lundby, Broddetorp, Hornborgs, Bjurum, Bjärklunda och Stenum. Den nivåförändring, som nederbörden från Billingen då orsakade i sjön om vårarna, rörde sig om cirka en meters differens i förhållande till medelnivån om somrarna, varför om våren mycket ansenliga sträckor t.o.m. av den mark, som under sommaren var fullständigt torr, låg under vatten.

Fågelfaunan var också strax efter sekelskiftet ojämförligt mycket ansenligare än nu både i individ- och antal, och för såväl jägaren som naturvännen var sjön den tiden förvisso ett verkligt eldorado. Under flyttningstiden höst och vår ökades dessutom sjöns fågelfauna högst väsentligt såväl genom tillskott i individantal av vissa av sjöns häckfåglar som genom ankomsten av nya, endast genomflyttande arter. Jag har under årens lopp väl besökt de flesta fågelsjöar, såväl här hemma som ute i Europa, kan av eget erfarenhet intyga att övriga sjöars fågelfauna jämförelse med den dåtida Hornborgasjöns tedde sig skäligen torftig. Vid tiden strax efter sekel skiftet studerade jag vid Skara ärevördig, läroverk och besökte både som "peng" och gympa sist varje vecka sjön och iakttog dess fågelliv. Efter då gjorda anteckningar har jag i nedanstående förteckning sammanställt de vadare och sim. fåglar, som jag den tiden iakttagit häckande vid Hornborgasjön. Det framgår, att förteckningen uppgår till 26 st. dylika arter, 15 vadare och 11 simfåglar, vilket torde kunna ge belägg för på. ståendet, att Hornborgasjön en gång varit en synnerligen förnämlig fågelsjö. Jag vill också genast här framhålla, att det är ytterst sannolikt, att ännu flera arter än de i förteckningen upptagna häckade vid sjön, ehuru de undgått min uppmärksamhet.

Vadare.	Simfåglar.
Tofsvipa.	Knölsvan.
Ljungpipare	Skedand.
Mindre strandpipare	Gräsand.
Större strandpipare.	Stjärtand.
Dubbelbeckasin.	Krickand.
Enkelbeckasin.	Årta.
Kärrsnäppa.	Vigg.
Brushane.	Brunand.
Grönbena.	Fisktärna.
Drillsnäppa	Skrattmås.
Storspov	Skäggdopping.
Vattenrall
Sumphöna
Rörhöna
Sothöna

Vid tiden strax efter sekelskiftet fanns det också mycket fisk i sjön. Särskilt braxen var då så stor och välfödd att näten ofta ej höll, och en braxen på 12-14 skålpund ansågs icke för något särskilt märkvärdigt. Ålen i sjön var berömda över hela landskapet. Abborre och sutare fanns i överflöd och gäddorna voro ena väldiga krabater. Numera är fisktillgången ytterst klen. Även kräftorna äro försvunna. Vid tiden strax efter sekelskiftet däremot mötte det ingen som helst svårighet att på några timmar draga upp 40 tjog kräftor.

Vad landskapet förlorat i estetiskt hänseende genom Hornborgasjöns sänkning är det bäst att icke tänka på. Men nutidens unga människor kunna knappast göra sig en föreställning om, huru betagande vacker den utsikt var, som en sommarafton vid solnedgången från den s.k. Bjelluma nabbe utbredde sig för ens tjusta öga. Nu ser man som bekant från nämnda utsiktspunkt sommartid endast ett stinkande träsk — ett Dantes inferno likt, vars fauna till största delen består av grodor, paddor och snokar.
Sic transit gloria mundi.

Främlingsfåglar vid Hornborgasjön.

Under höststrecket visa sig vid Hornborgasjön en del vadarfåglar, som ej äro hemmahörande i vårt land utan häcka i de arktiska länderna ovan polcirkeln långt utanför Sveriges nordligaste gräns. Dessa främmande fågelarter är företrädesvis spovsnäppan, kustsnäppan och småsnäppan. Samtliga dessa snäppor är i likhet med alla ödemarkens fåglar som sällan eller aldrig komma i beröring med människan och för den skull ej lärt känna detta tvåbenta kreaturs lömska bakslughet, föga skygga, varför man kan komma dem på endast några få meters avstånd, utan att detta bekymrar dem det minsta. Det möter därför ingen som helst svårighet att bli närmare bekant med dessa främlingar, och sämre bekantskaper kan man förvisso ha.

Redan i medio av juli anländer de första spovsnäpporna. De är helt små fåglar, mindre än en stare, men ha en högrest hållning och äro lätt igenkännliga på sin långa, böjda, om en spovs erinrande näbb och på sin kopparbrunn undersida. Ofta gör de sällskap med kärrsnäppor och strandpipare samt bruka uppehålla sig på Hornborgasjön någon veckas tid för att vila och äta. Men så ha de också tillryggalagt en väldig sträcka och ha dessutom ännu en ansenlig bit kvar, ty de övervintra nämligen i sydligaste Afrika. Något senare anländer kustsnäpporna. De likna mycket de föregående ifråga om storlek och färg, men äro dock lätta att igenkänna på det korta och raka näbbet. Sist av de tre anländer småsnäppan. Det är en helt obetydlig fågel - dvärgen i sitt släkte och mindre än en talgoxe, men pigg och munter och fallen för upptåg. Som en yrhätta kilar hon fram och tillbaka i alla riktningar och har sällan ro att hålla sig stilla. Ofta uppträder hon i stort antal och umgås gärna med andra arter. Även denna lilla fågel övervintrar i Sydafrika. Underligt är det emellertid att denna lilleputt varje år orkar tillryggalägga den ofantlig sträckan från norra Ishavets kuster till sydligaste Afrika.

Våra förfäder påstod också, att de minsta fåglarna slog sig ned på de största fåglarnas ryggar och lät dessa transportera sig på de svåraste sträckorna över hav och isbarriärer. För övrigt är det ingalunda osannolikt, att det kan finnas fog för detta påstående, ehuru nutidens människor gärna slå till ett brett "garvargrin", då något sådant kommer på tal. Men var och en, som något litet studerat sträckande fåglar, har nog lagt märke till att strax ovan t.ex. bortflygande tran- och gåsfylkingar ofta synes liksom ett moln av småfåglar.
Det kan därför mycket väl tänkas, att mycket små fåglar med beräkning hålla sig i närheten av storfåglarna för att, då tröttheten tager överhand, kunna slå sig ned på dessas ryggar och på så sätt få gratisskjuts.

"Röde mosse"

En bild som Emil tog 1905

Vid Hornborgasjöns nordvästra sida ligger i Norra Ving och Stenum socknar av Valle härad, Skaraborgs län, den i ornitologiskt hänseende fordom så förnämliga högmossen "Röde mosse". Även vad storleken beträffar, kan denna mosse - åtminstone efter vårt läns förhållanden - anses såsom synnerligen pampig, enär dess areal omfattar ej mindre än 400 tunnland. I öster bildar mossen mot sjön en lodrät terrass av i medeltal 2,5 à 3 meters höjd. Härifrån hade man fordom en vidsträckt utsikt över Hornborgasjöns numera försvunna vattenspegel med de storslagna västgötabergen Billingen, Ålle - och Mösseberg i fonden. I den branta barriären häckade förr backsvalor i stora kolonier om hundratals par. Sin bästa jaktmark hade de i de lägre luftlagren över sjöns yta. Här fanns det nämligen gott om stora myggsvärmar, bland vilka de störtade in med vidöppna gap och härjade som hunner. De perifera delarna av Röde mosse var relativt torra och glest beväxta med martallar. Här höll trädlärkor, lövsångare, ängs- och trädpiplärkor till. De inre delarna av mossen var däremot sankare och på sina ställen tämligen förrädiska på grund av den rikliga förekomsten av gungfly. Här inträffade det också understundom att älgar omkom. När man om vårarna från landsidan beträdde mossen, var det storspoven, som man först lade märke till. Överallt sågs denna långnäbbade och ståtliga fågel segla omkring i sin karakteristiska glidflykt, ständigt utstötande sitt drillande och larmande läte. Han var en trogen väktare, som gjorde polistjänst på mossen. Alla kråkor och andra bevingade marodörer och äggtjuvar hölls efter och kördes onekligen bort. Skulle eventuellt någon räv eller kringstrykande katt uppenbara sig, blev storspovarna nästan hysteriska av raseri, och deras eljest så melodiska och vemodsfulla läten blev i hast skärande och obehagliga, och de fyrbenta kanaljerna fick sannerligen veta, vad deras frid tillhörde. Alla småfåglar förlitade sig också blint på storspovarna, så snart de slog alarm. Enkelbeckasinerna "tickade" litet varstädes i mosslaggarna och ofta sågs hannarna eller "horsagöken", som de kallades av allmogen, utföra sina halsbrytande konstflygningar högt uppe i skyn. Ehuru man allmänt har den uppfattningen, vilken också skrivbords- och museiornitologerna förfäkta, att det endast är under våren och försommaren, som dessa flyktlekar äga rum, så har man dock misstagit sig härutinnan. Författaren har nämligen själv vid flera tillfällen iakttagit nämnda flyktlekar under högsommaren - så sent som i medio av juli månad. Likaledes har man misstagit sig, när man påstår, att kärrhökarna endast företar sina konstflygningar under vår- och försommardagar. Den 18 sistlidna november såg författaren två blå kärrhökar, av vilka den ene var en gammal förnämlig hanne, utföra sina halsbrytande saltomortaler på stor höjd ej långt från den s.k. Fågeludden i Hornborgasjön. I de inre delarna av Röde mosse uppehöll sig sommaren över tranor, grönbenor och ljungpipare. De förstnämnda häckade dock mig veterligen ej här, men väl på de vidsträckta och otillgängliga myrarna omkring den s.k. Rösjön. Grönbenorna beredde mig många nöjsamma stunder. Om vårarna flög de fram och tillbaka över mossen med bågböjda vingar, drillande som trädpiplärkor. Fram på sommaren lockade de varandra flitigt, ideligen utstötande sitt "giff", "giff", "giff". Ljungpiparnas vemodiga, flöjtliknande vissling smälte bra ihop med den övriga kören. Orkestern var verkligen fulltonig. Fram på sensommaren lämnade ljungpiparna Röde mosse och drogo sig flockvis upp på de avmejade sädesfälten. Även bönderna lade märke till dem och kallade dem för åkertuppar. När vintern var inne, samlades orrtupparna i stora flockar på Röde mosse, och när snön låg djup, livnärde de sig av björkknopp i de kring Härlingstorp belägna dungarna. Emellanåt anträffades också jordugglan på Röde mosse. Huruvida hon häckade, var dock ovisst. Åtminstone lyckades aldrig jag finna hennes boplats trots ivrigt letande. Som ett bevis för hur verkligt förnämlig Röde mosse i själva verket var i ornitologiskt hänseende, kan omnämnas, att jag därstädes en majnatt 1908 hörde den halvenkla beckasinens galopperande parningsläte.

Numera har Röde Mosse blivit exploaterad, torvlador ha uppförts över hela arealen, och järnspår ha utlagts i alla riktningar för att underlätta torvtransporterna. Den gamla ödemarksstämningen är för alltid borta, och av det fordom så rika fågellivet återstår blott en ömklig rest.

Ytterbergs udde.

Ytterbergs udde nedanför Stommen 2006

"Ytterbergs udde och Långebergs hall, Karls grav, Prästgårdens bakugn och Nyckla fall." Litet var av Hornborgabygdens innevånare känner nog igen förestående ramsa, som anger de punkter, mellan vilka gränsen mellan Gudhem och Valle härader är dragen. Ytterbergs udde är den största av de uddar, som skjuta ut i Hornborgasjön. Den är belägen på sjöns östra sida, cirka en kilometer norr om Hornborgaåns utlopp i sjön och tillhör det ecklesiastika bostället Stommen i Hornborga socken. Härifrån har man den bästa utsikten över den gamla träsksjön med dess rika fågelliv.
En tidig vårdag i medio eller slutet av mars bör man uppehålla sig på denna plats, beväpnad med en stark kikare och betrakta de tusentals sångsvanar, som under sin flyttning till nordligare landamären vila ut härstädes under några korta veckor. På avstånd ser det ut, som om sjöns hela yta vore täckt med vita näckrosor och den berömda svansånger ljuder kilometervis omkring. Men även under sommaren och hösten lönar det sig att besöka denna udde. Man blir då bl.a. i tillfälle att beundra de sällsynta och fridlysta kärrhökarna - såväl den bruna som den blå - vilka med sin karakteristiska glidflykt på låg höjd sväva fram över vassarna, spanande efter rov.
Trakten kring Hornborgasjön är en gammal kulturbygd, som varit bebodd sedan hedenhös. På Ytterbergs udde säges också en vikingaborg ha varit belägen, och man utvisar ännu i dag platsen, där denna varit uppförd. Här har också tydligen varit en gammal kultplats, där man fordom offrade åt fruktbarhetens gudinna, ty en offersten finnes upprest ej långt från Stommen.
På sin tid ville också Gustaf Wasa anlägga en stad i trakten, ehuru planerna härpå av någon anledning gingo om intet.
Ute på udden höll också näcken och sjörået till. Ställde man sig väl med den sistnämnda bl.a. genom att kasta, slantar i sjön, erhöll man god fiskelycka. Av den förstnämnde kunde man erhålla musiklektioner, så att man blev oöverträffad som spelman. Många av de gamla allmogespelmännen i dessa trakter sades också ha gått i lära hos näcken. I allmänhet ansåg man dock, att såväl näcken som sjörået voro onda andeväsen, med vilken man ej borde ha något att skaffa.

Hornborgasjöns skrattmåsar.

Ättlingar till de Skrattmåsar Christer upplevde 1903. Foto Holger Johansson.

Den fågel, som man vanligen först lägger märke till under ett vår- eller försommarbesök vid Hornborgasjön, är skrattmåsen. Detta är ej heller så underligt, ty han för ett hiskligt oväsen, och åtskilliga tusen par häcka säkerligen i sjön. Han är dock en sen invandrare därstädes. Första gången denna lilla vackra mås uppmärksammades i Hornborgasjön var år 1895, då den kände, numera avlidne storjägaren Jesper Swedenborg lade märke till ett par vid Ytterbergs udde. Sommaren 1903, då författaren första gången besökte Hornborgasjön, fanna tre par bosatta på den s.k. Fågeludden. Sedermera har antalet ökats år efter år, så att skrattmåsen numera är vorden den allmännaste häckfågeln i sjön. Inne i de täta, djungelliknande vassarna erbjuds också ungarna ett effektivt skydd. Dessa är livliga varelser, som redan innan de äro flygga, lämna sin hemkoloni, och bege sig ut på strövtåg ganska avsevärda sträckor från boet. Från mitten av juli månad ser man sällan till några skrattmåsar vid Hornborgasjön, ty så snart ungarna blivit flygfärdiga, lämna de sjön tillsammans med de gamla fåglarna. Härefter bruka de uppehålla sig vid Vänern och Vättern, där de samlas i stort antal på vissa ställen. Vid tiden för ungarnas uppväxande göra de gamla skrattmåsarna vidsträckta färder ut över den omgivande bygden. I hundratal gå de omkring ute på åkrarna, och vid plöjningen har jordbrukaren ofta stora mängder av skrikande och skränande skrattmåsar omedelbart efter sig. De äro stundom så föga skygga, att de icke lämna den nyplöjda fåran, förr än hästarna nått fram till dem. Vid upprepade tillfällen har det t.o.m. också hänt, att skrattmåsar kommit i kläm mellan jordkokor, som ännu icke lagt sig till rätta efter vändningen av plogbillen. Det ser nästan ut, som om ungarna blott finge mat vid ett par tillfällen under dagens lopp, alldenstund de gamla fåglarna ofta hålla till ute på åkrarna större delen av dagen. Först i skymningen återvänder de nämligen till sjön. När solen håller på att sjunka under horisonten, ser man de gamla fåglarna komma dragande från alla håll och kanter i större eller mindre flockar till sin hemkoloni, för att redan i daggryningen vända åter till åkerfälten.