Per Olof Swanberg särtryck ur Från Falbygd till Vänerkust.

Ex pondero et numero veritas.

Av vikt och mått får man veta sanningen. Den gamla sentensen låter sig inte rubbas. Men har den med naturvård att göra? Förvisso.

Ty vad är naturvårdens syfte: att avvärja risk för att sådana naturtillgångar i onödan förstöras, som för oss och särskilt för kommande generationer måste anses vara mer värda i bevarat skick. Vikten fås genom att väga värdet av dem mot värdet av att förstöra dem.

Svensken är snäll och hygglig. Han förutsätter helst, att medmänniskan är detsamma och blir lätt godtrogen. Naturvårdens frivilliga krafter har blicken för ideella värden men respekterar naturligtvis de materiella lika mycket som andra människor. De har sitt att sköta, de har nog av att offra massor av tid på undersökningar av naturen och upplysningar i naturvårdsfrågor. Ingen begär, att de skall gå till botten med de materiella intressen, som vill skjuta naturvårdshänsyn åt sidan som obekväma. När affärsintresset säger: vi vinner en miljon kronor på att förstöra en viss naturtillgång, då tänker naturvårdaren och säger kanske undergivet och högt: tragiskt att vi måste förlora den naturtillgången, men det är väl så stora ekonomiska värden, som står på spel, så det är nog inget att göra åt saken.

Jag har själv varit sådan. Jag minns klart, hur mina materiella instinkter var med på noterna, när rektor Lampa en månad efter 1933 års dödsdom över Hornborgasjön höll anförande för Valle härads turistförening på Billingens sluttning. Han pekade ut över den öppna blå vattenspegeln, beklagade att den vackra synen dömts att försvinna, men tillade, att man dock måste förstå, att det var oundvikligt, och att man måste gå med på att även åsynen av vidsträckta böljande sädesfält på den gamla sjöns plats måste bli en skön syn.

I många år vägrade jag bestämt att befatta mig med problem rörande sjösänkningens berättigande eller utförande. Som andra naturvetare, amatörer som fackmän, såg jag en eventuell befattning med sådana frågor som ett fördärvligt hinder för sådana naturstudier, som man hoppades skulle föra framåt på helt andra linjer.

Men sommaren 1948 blev det omöjligt att fortsätta att vägra, då Hornborgasjöns sänkningsförenings ordförande kallade mig till sammanträden. Vad som vid dessa diskuterades må här av utrymmesskäl förbigås. Det tände emellertid en lampa, som sedan kommit att visa vägen allt längre in i mörka labyrinter och uppenbarat hart när otroliga ting.

1800 - talets sänkningar

Carl Fries har fäst uppmärksamheten på att Hornborgabygden förr i tiden var proportionsvis mycket rikare än nu och att den relativa tillbakagången kan sättas i samband med de många sänkningarna av sjön. Man resonerade då som lantbrukare fortfarande gör vid t. ex. sjön Östen: översvämningarna känner vi i förväg, vi rättar oss efter dem, och därför gör de oss ingen skada. I Pehr Thams avhandling 1782 om uppdämningar vid Dagsnäs säges i företalet, att "Det ifrån ofwanliggande jordhögder nedflytande wår – watnet, förer med sig ämnen, som både nära och göda jorden", och Tham tillägger: "Updämningar äro goda, men öfwerswimningar långt bättre".

Ju flera hjälpmedel människan fått i sin hand, dess lättare har man haft att förbise, att naturen är människans mest frikostiga bundsförvant, dess större har lusten att "förbättra" naturen blivit. "Naturen är alltid fel", brukar Erik Rosenberg säga med en glimt i ögat, när sådant kommer på tal. År 1802 beslöt Lars G. Gyllenhaal m.fl. possessionater att sänka Hornborgasjön. Resultatet föranledde professor Peter Hernqvist, grundaren av Sveriges första veterinärskola, att år 1804 säga beska saker inför häradsrätten om hur han förgäves sökt hindra "detta högst skadeliga arbete" genom att påvisa "hwad utgången sedermera wisat, at de med stenars sprängande och wältrande ej skulle winna den föregifna afsikten, som sades wara, att rödja en öppen och fri framfart för hela Hornborgasjön".

Under åren 1848 - 1852 gjorde man ett nytt försök och säges då ha grävt en 300 fot lång kanal från sjön förbi Borängen till Flian. Sjön lär därmed ha sänkts omkring 2 fot (Lemchen 1896), så att "dermed ernåtts, att de vid norra delen af sjön belägna, af sjöns vattenstånd förut besvärade fälten blifvit odlingsbara, hvaremot de lägre maderna vid öfvriga stränder, som ej blifvit så torrlagda, att de kunde odlas, genom minskning af de för gräsväxten å dem gagneliga vattenflöden, snarare efter företaget försämrats" (Lemchen 1896:11). Man måste avbryta arbetena år 1852 "till följd af ett flertals protester mot allt vidare deltagande i sjösänkningsarbetet".

Två årtionden gick, och den 25 juli 1871 hade jordägarna kring sjön kallats till ett sammanträde i Skara, men "då emellertid vid det sammanträdet de flesta närvarande förklarat sig icke vilja i sådan förening (för sänkning av sjön) ingå", bildade intressenterna i stället "Hornborga Sjösänknings - Aktiebolag", vars uppgift skulle vara "att torrlägga sjöns botten åtminstone till större delen, så att den gjordes fruktbar till åker och äng" (Lemchen 1896: 13 - 14). Under åren 1874 - 77 utförde man en ny sänkning. Om denna yttrade Erik Mannerfeldt på Östtomten 1889 (sid. 241), att man, sedan 450.000 kronor förbrukats, måst avbryta företaget och inskränka sig "till att söka erhålla kringliggande mader någorlunda torrlagda". Strömbom yttrade samma år, att planläggningen "verkställts så vårdslöst . . att alltsammans måste öfvergifvas" (1889:9).

Efter dessa tre sänkningar eller sjösänkningsförsök yttrade lantbruksingenjören Gustaf Sjöberg år 1903 om dem följande: ". . . då dessa i regel ej lämnat ett gynnsamt resultat, hava de i omgivande bygder och delvis inom hela landet skapat ett misstroende mot allt vad sjösänkning heter och i synnerhet mot förslagsställarnas kompetens att framlägga ett effektivt förslag och tillförlitliga kostnadsberäkningar." (Ur "Betänkande angående sänkning av den s. k. Hornborgasjön" 1903, hos Kungl. Lantbruksstyrelsen.)

Almeö Båtplats

Från Almeö båtplats vid mitten av 1890 - talet. I bakgrunden skymtar Mösseberg. Jaktlaget består av Godsägare Jesper Swedenborg, Henning Larsson (Almeö),  grosshandlare Chr. Rohss (Göteborg), gamle Lundins far, baron Fock (Espås), godsägare Helge Liljestierna (St. Ek)

1900 - talets sänkningar – inledning.

Sjöberg hade tydligen, liksom sina sjösänkningskolleger på 1800 - talet, ingenting lärt och ingenting glömt. Ty med orden i det nyss nämnda citatet inledde han själv den beryktade 1902 års sänkning. När den efterträddes av ännu en sänkning, 1933 års, hade den dock givit en bruttovinst, som officiellt angavs vara 275.000 kronor (S. Hallin 1927) eller maximalt 490.000 kr. i det skick, som förutsattes bli tillåtet efter Högsta domstolens dom (skönsmässigt antagande 1933, Hornborgaförlikningens handlingar), medan kostnaden, om de offentliga utredningarna är riktiga, skulle vara inemot 3 miljoner kronor (se de två första diagrammen som följer).

I sanningens intresse bör emellertid framhållas, att av de nyssnämnda officiella 490.000 mindre än 330.000 kunde betingas av sänkningen av själva Hornborgasjön. Resten faller på fördjupande av Flian, som kan hållas sänkt utan ändring av sjöns tidigare vattenstånd, och på Röde mosse, som redan av 1902 års uppgifter att döma, intet haft att vinna. Båtnaden antogs alltså bli en summa, som blott var en tiondel av den kända materiella kostnaden. (Se bildtext som följer) 

Man försökte freda sig mot klander genom att påstå, att ändamålet blott hade varit att skydda de jordar, som vunnits genom 1874 - 77 års sänkning men åter förlorats genom jordens hopsjunkning osv. Samtida handlingar visar dock, att det ej var så (se bl. a. Mannerfeldt, Strömbom, Ytterberg). Avsikten var i stället att vinna 3693 hektar mark, varav 1279 ha torrlagd sjöbotten. Lantbruksingenjören Ytterberg (1907: 90) ansåg, att den sistnämnda skulle kunna ge så strålande industrivinster, att man enbart på Östtomtens sjöbotten skulle kunna producera 100.000 fat cement årligen i 100 år för export till La Plata - staterna och Sydafrika osv.

Sjöbergs sänkning ställdes dock i flera avseenden helt i skuggan av 1933 års sänkning. Dennas båtnad, som år 1932 antogs bliva omkring 200.000 kronor, har av statens lantbruksingenjör inför vattendomstolen år 1949 angivits vara ingen, dess kostnad skulle, om den finge fortsätta, nå över 1½ miljoner (se diagram och dess text sid. 136 - 137).

Eftersom det ändå finns krafter, som vill driva den vidare utan att ens utreda, vad som vore mest förnuftigt ur praktisk synpunkt, måste man fråga sig: varför? Visserligen är siffrorna i de offentligen redovisade båtnadsberäkningarna endast grova skattningar, men är de på vissa punkter låga, varom man intet vet, så är de i gengäld bevisligen för höga i andra avsnitt. I vart fall är det på dem, de två senaste sjösänkningarna baserats. Hur har då allt detta varit möjligt?

Få händelseförlopp torde så som de senaste två Hornborga - sänkningarna vara ägnade att belysa, vilka oresonliga hinder, som kan resas mot dem, som sätter klok besinning främst och vill bevara värden, som vi redan erhållit och utnyttjar i våra naturtillgångar.

Diagram 

Det ekonomiska resultatet av Hornborgasjöns och Flians sänkningar under 1900 - talet, sådant det framställes i offentliga handlingar. Båtnadsvärdena är de högsta, som hittills angivits (frånsett ett tal, som uppgiftslämnaren själv senare frångått, samt B. Ekbergs nedan nämnda uppgift). Det torde observeras, att de alla synes vara baserade på de teoretiska värden, som skisserades vid sekelskiftet före 1902 års sjösänkning. Någon riktig kontroll av den faktiska vinsten torde ej ha förekommit. Klart är dock, att betydande arealer, som åsatts båtnadsvärde, blivit oanvändbara. Till detta har dock ej hänsyn tagits i diagrammen.

Sjösänkningen 1902 - 1932: Båtnaden är i diagrammet angiven enl. G. Sjöberg 1921, sedan båtnaden för marker, oberoende av vattnets sänkning i sjön, fråndragits. Vattendomstolen ansåg 1928, att intet av vinsten skulle förloras genom åtgärder enl. HD dom 1932. Enl. S. Hallins yttrande till förlikningskommissionen den 1933-05-27 skulle bruttovinsten av själva sjösänkningen "i verkligheten" kunna anges till 330.000 kr.
Kostnader: Företagets utgifter per 1932-12-31 redovisades till 1.119.924 kr. (sedan 163.252 kr. för Flian och Stenumsbäcken frånräknats). Fiske 400.000 (enl. fiskeriintendenten 1954, värdet torde ha varit representativt även 1932). Ersättningen till fallägare för rättegångskostnader 50.000. Ersättning med statsmedel till fallägare för kraftförlust och nyanläggningar 377.200 (förlikningshandlingar). Ej ersatt vattenkraftförlust mer än 622.800 (statsrådsberedningen 1932-12-03). Utöver diagrammets värde kommer betydande kostnader, som ej kan preciseras, och förlusten av mycket stora ideella värden.

Flians sänkning 1902 - 1921: Båtnad 160.000 enl. S. Hallin 1933-05-27. Kostnad för grävning av Flian och Stenumsbäcken, bro och jordersättning 163.252 enl. G. Sjöberg 1921.

Sjösänkningen 1933 - 1958: Båtnaden skisserad till 210.000 av S. Hallin 1933-05-27. Observera, att vattendornstolen i dom 1928 ansåg, att man ej hade anledning att vänta sådan båtnad, som den Hallin avsåg. I yttrande till domstolen angående resultatet av sänkningen nämnde Hallin 1949 ej heller någon båtnad. (B. Ekberg uppgav år 1955 i skrift lämnad till vattendomstolen, att en höjning av vattnet till den nivå, som Hallin betraktade som utgångsläget för 1933 års sänkning, skulle medföra förlust av "många millioner kronor".) 

De offentligt lämnade båtnads uppgifterna förefaller alltså ganska osäkra. Vidare måste observeras, att hela den i detta diagram angivna båtnaden redan redovisats i diagram 1902 - 1932. Så har ansetts böra ske för att kunna ge varje diagram för sig största möjliga båtnadstal enligt principen "hellre fria än fälla".

Kostnaderna hittills fördelar sig på följande sätt: Finansdepartementets utgifter för förlikningskommissionen 21.327. Utdebiteringar på jordägarna t.o.m. 1958, sedan underskottet per 1932-12-31 fråndragits, 458.425. Privat gåva, överlämnad genom förlikningskommissionen, 25.000. Förlorad ränta på räntefria statslån ca. 175.000. Förlorat fiske ca. 422.000 (fiskeriintendenten i skrift till vattendomstolen 1954). Ersättning med statsmedel till fallägare för förlorad vattenkraft 122.800. Kraftförlust, som ej ersatts med statsmedel eller enskilda medel 30.180 kr. (se förlikningshandlingarna). Utöver de i diagrammet angivna värdena kommer betydande poster, som ej här kan preciseras och betydande förluster av ideella värden.

Ytterligare ett diagram - det viktigaste! - hade behövts för att illustrera situationen i Hornborgaaffären, nämligen ett diagram över den ekonomiska innebörden av eventuell fortsatt drift av sänkningen efter hittills tillämpade principer. Utredning om detta återstår, och de ovan givna tre diagrammen har tillkommit för att visa nödvändigheten av en sådan utredning. Här kan dock sägas, att i kostnaderna skulle ingå bl.a. fiskeförlusten (se ovan), kraftförlusten (se ovan) och kostnaderna för fortsatt årligt underhåll av 19 km kanaler i lös sjöbotten och 10 km skibordsdamm mitt ute i sjön, vilka tekniska kostnader under tioårsperioden 1946 - 1955 visade ett medelvärde som kapitaliserat motsvarar över 400.000 kr. Bruttovinsten av fortsatt drift av 1933 års sänkning är oviss, se ovan texten till diagram 1933 - 1958.

1902 års sänkning

När lantbruksingenjören 1902 gav tillstånd till den sjösänkning, han själv konstruerat, hade han visserligen, liksom sin företrädare, grundligt misslyckats i de ekonomiska beräkningarna för själva arbetet och dess resultat. Värre var, att han förstörde stora, ekonomiskt mycket viktiga naturtillgångar.

Han sänkte sjöns vatten omkring en meter. Vad detta innebar, framgår av att Rudolf Söderberg (1907) angav, att sommarvattendjupet vid sekelskiftet i medeltal var cirka 1,2 meter. Lågvattenytan sänktes från tidigare +6,0 till ca +4,85. Sjöns djupaste sänka har bottnen på nivån +4,10. Det bör här som förklaring anmärkas, att den för Hornborgasjön speciella nivåbeteckningen utgår från ett tänkt nollplan 113,9 6 meter över havet. (dom 11 maj 1933), vilket är omkring 4,10 meter under sjöns djupaste bottenparti, som alltså säges ligga på nivån +4,10.

Då sjösänkningen inleddes, fanns en kunglig förordning (daterad 1879-12-31), som föreskrev hänsyn till fiske av betydenhet. Vid Hornborgasjön fanns då 16 yrkesfiskare och mer än hundratalet husbehovsfiskare. Man drog regelbundet omkring 15 notar och hade mängder av andra fiskredskap i gång. Uppenbarligen hade fiskarena långt större intresse av att bibehålla sjön än torrläggarna hade av dyrbara tappningsanordningar. Lantbruksingenjören klarade den svårigheten helt enkelt genom att i skrift till Konungens Befallningshavande 1903-03-14 förklara, att "ingen större fiskerinäring kan komma att lida av företaget". Därmed var KB oförhindrad att ge tillåtelse till sänkningen (om fisket se Haglund 1907, fiskeriintendentens yttranden i ansökningsmålet vid Västerbygdens vattendomstol nr 14/1954, vidare Schiller 1926: 58 etc.)

"En del af våra naturforskare" protesterade, och godsägaren Jesper Swedenborg på Bosgården vid sjön förklarade, att staten borde lösa in berörda marker och göra Hornborgasjön till nationalegendom (Haglund 1907, Swedenborg 1905).

Ett svårare hinder utgjorde sjöns egenskap av naturligt vattenmagasin för de vattenverk, som i Flian disponerade sammanlagt inemot 50 meter utbyggd fallhöjd. En man, som från begynnelsen under många år var styrelseledamot i sänkningsföreningen, har uppgivit, att man insåg, att sänkningen aldrig skulle blivit tillåten, om man till förrättningen kallat även vattenverksägarna. Dessa fick ej stadgad underrättelse. Följden blev, att länsstyrelsen redan fem dagar efter det att sänkningsarbetet begynt måste gripa in, därför att man utan vidare börjat beröva vattenverken deras kraftkälla (Skara Tidning 1903-09-05). När fallägarna senare fann, att deras levebröd på allvar var hotat, öppnade de process, som den 1920-12-03 ledde till att Högsta domstolen förklarade, att sjösänkningstillståndet med hänsyn till dem ej gällde. Trots detta fortsatte sänkningen som om ingenting hänt, och ett konfidentiellt meddelande till statsrådsprotokollet den 1932-12-02 kunde omtala, att en kunglig kommission då kommit fram till det resultatet, att fallägarna måste anses ha förlorat över i miljon kronor i vattenkraft under de 22 år, deras sak dittills förhalats till förmån för en stor jordbruksförlust. Själva hade de presenterat betydligt större siffror, lämnade från högst sakkunnigt håll.

Även de enskilda jordägare, som motsatte sig sänkningen, förde en ojämn kamp. Man lämnade från början deras protester utan avseende. Inte ens Högsta domstolens besked tilläts hjälpa dem. Ett år efter det att domen fastslagit, att sjösänkningstillståndet ej gällde med hänsyn till de största vattenintressenterna, förklarade sålunda lantbruksingeniören Sjöberg helt enkelt, att sjösänkningen skulle betraktas som fullbordad! Med detta egendomliga påstående som utgångspunkt gjorde han 286 brukningsdelar betalningsskyldiga. Han resonerade tydligen som den tingsjurist, vilken 33 år senare replikerade "någon måste ju betala", när en omdömesgill lantbrukare inför rätten förklarade, att det väl inte kunde vara meningen att ålägga honom att ekonomiskt understödja olagliga förehavanden.

Lagens bestämmelse, att betalningsåläggandena "efter företagets fullbordan" skulle "tillförlitligen bestämmas", togs även i andra avseenden lättvindigt. Sjöberg satte båtnaden 1921 till 706.229 kronor, medan hans efterträdare S. Hallin sex år senare på KB:s uppdrag gjorde en kontroll, som sades visa, att man då alltjämt blott vunnit 275.000 kr. brutto.

När man så efter förrättningen 1921 med lantbruksingenjörens stöd ville utkräva dryga penningsummor, vägrade ägarna till 157 brukningsenheter (lantmäterikontorets handlingar, se Lindes utredning) att tillskjuta pengar. Då avsöndrade man under åren 1922 - 25 från dessa egendomar så mycket jord, som skulle motsvara den högsta båtnad, man i framtiden kunde hoppas vinna på respektive fastigheters del i sjön, och skänkte denna jord till sänkningsföreningen. Man åberopade den gamla dikningslagen § 76, men markägarna påpekade det orimliga i att beslagtaga deras jord, innan man ens visste, om sjösänkningen skulle bliva tillåten, och medan fallägarna på goda grunder krävde att sjön skulle återställas.

Trots dessa hårdhänta demonstrationer av kontrasten mellan behandlingen av den aggressiva parten och behandlingen av den defensiva, gick 61 jordägare till kungs i december 1929 med begäran, att sjön skulle återställas. (Skriften inkom till jordbruksdepartementet 1930-01-11) En sänkningsagent trädde visserligen i febril aktion och förmådde 29 av dem att taga tillbaka själva kravet på sjöns återställande, men innehållet i skrivelsen återtogs för övrigt ej (inkom till jordbruksdepartementet 1930-02-06). Kungl. Maj:t måste givetvis remittera ärendet till en länsinstitution för yttrande. Dennas svar var kort och kan sammanfattas i två punkter: 

A) Flertalet av dessa personer har redan berövats sin till sjön hörande jord, därför må deras önskan lämnas utan avseende. (Endast de, som gått med på att bekosta sjösänkningen, finge alltså begära dess hävande! Att man ej kunnat beröva de förra deras fiskerätt, då man tog jorden ifrån dem, omtalas inte.) 

B) Deras skrift påstods vara ovederhäftig. (I själva verket visar erfarenheten, att det förhöll sig tvärtom.) Men Kungl. Maj:t kunde ej annat än lita på sin remissinstans, och därmed blev alltså det motståndet avvisat.

I samtida riksdagstryck skildas drastiskt, hur obevekligt man från helt oskyldiga lantbrukare efter "mycket besvär, indrivningar, pantningar och konkurser" tvingade fram pengar (motion i första kam. 116/1928). Resultatet sades 1930 ha blivit, att "de fastigheter, vilka äro bidragsskyldiga till företaget, äro nämligen praktiskt taget osäljbara. . . . Det vilar så att säga en död hand över hela trakten" (Kungl. Maj:t propos. 191/1930). Och 1933 yttrade länsstyrelsen, att till följd av företaget "hela trakten" hotade att "nedsjunka i ekonomisk misär" och att "utkrävandet av de oerhörda belopp, varom nu är fråga, skulle säkerligen driva en mängd jordbrukare i orten från gård och grund . . ." (Kungl. Maj:t propos. 252/1933).

Man må icke förtänka de hårt prövade och nyktert tänkande människorna, att de tyckte sig finna, att allt motstånd måste betraktas som bortkastad möda.

Hornborgasjön låg öppen utanför Ytterbergs udde sommaren 1924. Foto: Gustaf Ewald.

Högsta domstolens dom 1932

Den 22 februari 1932 kom emellertid en ljusning. Högsta domstolen förklarade, att sänkningsföretaget skulle vara skyldigt att uppföra en regleringsdamm i sjöns avlopp och att man med denna skulle få hålla en avloppströskel sommartid vid nivån +5,40, vintertid 25 cm högre. Vilket sommarvattenstånd, som därmed i realiteten skulle nåtts, vet man ej. Men så mycket är klart, att om man följt domstolens linje, skulle man enligt vattendomstolen ej förlorat någon torrläggningsvinst men däremot skyddat jordägarna mot nya förödande utgifter, i viss mån återställt sjöns funktion som en 25 kvadratkilometer stor kvarndamm och räddat betydande delar av fiske och andra sjöns naturtillgångar.

Glädjen varade inte länge.

Sedan de regelbundna vattenståndsavläsningarna upphört en månad efter domen, fann man till sin förvåning, att Högsta domstolens dom, tvärtemot vad man kunde väntat, följdes av ytterligare sänkning av sjön. Den södra delen av nuvarande Härlingstorps - kanalen och den s. k. blindkanalen som avlopp direkt från sjöns djupaste sänka grävdes utan föregående tillstånd, och vattnet sänktes radikalt (Skara Tidning 1932-08-16, 1959-01-09, vars uppgifter styrkes av de avlästa vattenföringssiffrorna för Flian vid Svansvik sommaren 1932). Man kommer osökt att tänka på Peter Hernqvists ord 128 år tidigare: "Denna tillsägelse långt ifrån at den kunde hindra detta företagna arbete, wäckte den fast mer full ifwer och ökad häftighet" (Swanberg 1954a).

Partiet omedelbart utanför Ytterbergs udde 1954-06-02. Jämför med föregående bild! Uddagårdskanalen, som kanotisterna följer, löper ett knappt stenkast från udden. Foto: Holger Johansson.

Hornborgaförlikningen

Den 1932-07-03 skrev en sänkningsintressent till en statssekreterare med begäran om åtgärder, som skulle kunna hindra, att fallägarna finge dra nytta av den kungadom, till vilken de och en rad domstolar kämpat sig fram under 22 års mödor.

Som följd därav tillsattes den 1932-08-30 en underhandlingskommission, som satte som sin uppgift att dels underhandla med fallägarna om det lägsta pris, dessa kunde acceptera som ersättning för avstående av de rättigheter, som Högsta domstolen tillerkänt dem, dels juridiskt tillrättalägga det svåra problemet att få såväl gamla sjösänkningen som en ytterligare sänkning fullt tillåtna. 

En av de första åtgärderna blev, att kommissionen gav sig själv namnet Hornborgaförlikningen.

Man stötte snart på en svårighet, som man kanske ej räknat med. När man efter ett mycket forcerat arbete nådde fram till en ansökan till vattendomstolen, blev avsikterna offentliggjorda. Trots att ansökningen ej talade om de sökta ätgärdernas avgörande inverkan på vattenståndet och trots att planerna på en ny kanalisering endast antyddes liksom i förbigående efter utförliga utläggningar om mindre väsentliga ting, insåg man inom Skaraborgs läns naturskyddsförenings styrelse strax vad planen innebar, och att snabba åtgärder var av nöden. Rudolf Söderberg mäktiga vetande och Alfred Stalins handlingskraft lämnade tungt vägande argument.

Underhandlingskommissionens ordförande skyndade att vidtaga motåtgärder. Då kabinettskammarherre J. Keiller i Göteborg protesterade, svarade ordföranden: "... naturskyddsintresset väger fjäderlätt ... I anledning av Eder hänvändelse till professor Lönnberg får jag meddela, att jag satt mig i förbindelse med honom och ... framfört en önskan, att han för närvarande icke måtte taga upp frågan om biologernas intresse av sjöns återuppdämning. . ." (1932-11-17, förlikningshandlingar). Till Kungl. Kammarkollegium m. fl. sändes "underhandsmeddelande" vari helt frankt förklarades, att naturskyddsföreningen och vetenskapsakademiens naturskyddskommitté skulle ha missuppfattat situationen (19330-01-10, 1933-06-14, förlikningshandlingarna)

När Alfred Stalin i ett brev till förlikningsordföranden under pågående mål undrade, hur han skulle komma åt att studera handlingarna, avvisades han med bl. a. följande ord: "Handlingarna i Hornborgamålen finnas f. n. ej samlade på ett ställe. En del finnas hos vattendomstolen i Vänersborg, en del i Stockholm och en del har jag med mig här" (brev från Mösseberg, 1933-02-27).

Naturvården var emellertid representerad av forskare. All forsknings mål är sanningen.

Forskarna lät sig inte påverkas. I bestämda ordalag avstyrktes följaktligen den nya sjösänkningen av alla remissinstanser, Skaraborgs läns naturskyddsförening, Svenska naturskyddsföreningen, Kungl. Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté och Kungl. Domänstyrelsen. Kungl. Kammarkollegium yrkade den 1933-01-30 avslag på ansökningen, hänvisande till vattenlagen och till det förhållandet, att sjön var av oersättligt värde (man dömde efter 2 kap. Vattenlagen, jfr alltså § 3).

Vattendomstolens dom den 11 maj 1933

När domen föll den 11 maj 1933, blev den en chock i de mest skilda kretsar. Lantbruksingenjören Wilhelm Nordin, som var den tekniske experten i "Hornborgaförlikningen", blev så uppbragt, att han omedelbart hos jordbruksdepartementet begärde sitt entledigande från uppdraget och yttrade "godt att jag ej alls haft min hand i detta sorgliga projekt" (1933-06-07, förlikningshandlingarna).

Det visade sig, att domstolen tillåtit två stora avloppskanaler ute i sjön och som villkor för dessa föreskrivit en 10 km lång damm ("vallen"), som skulle läggas öster om Härlingstorp - kanalen, väster om Uddagårds - kanalen och nordöst om huvudkanalen mellan dessa två. Den skulle fungera som en ofantlig skibordsdamm med krönet på höjden +5,0, och domstolens mening var, att den under vårfloden skulle överströmmas och om sommaren innanför sig kvarhålla så mycket vatten, att detta kunde "anses tillräckligt att trygga tillvaron av ett vattenmagasin av sådan storlek, att företaget icke kan förväntas medföra någon nämnvärd inverkan på betingelserna för fågellivet." (Se skiss över sjön)

Det måste bestämt sägas ifrån, att förslaget till denna i svensk vattenrätt unika konstruktion icke kom från naturvårdshåll.

Man kan nu efteråt bara beklaga, att domstolen ej i förväg presenterade några tekniska, hydrologiska, ekonomiska och biologiska utredningar för de olika parterna, innan den kastade fram indämningsplanen i domen. Tyvärr var fiskets huvudmän uppenbarligen ej tillfrågade, så ej heller den främste kännaren av sjöns allmänna naturförhållanden, Rudolf Söderberg. När denne fick bud om domslutet, reagerade han snabbt och bestämt med ett yttrande den 1933-06-13, vari han påvisade det orimliga i att skapa ett vattenmagasin utan kontinuerlig vattentillförsel. Förlikningsmannens invändning mot Söderbergs förslag till förbättring av de nya föreskrifterna utan ändring av dessas torrläggningseffekt säger en del om vad det var för motstånd, som naturvården mötte: "Hela denna naturskyddsfråga är uppreklamerad. Den bottnar i en föreställning om Hornborgasjön såsom hemvist för rördrom, korp och havsörn. Men denna tid är för länge sedan förbi. Nu gäller det framför allt människors väl och ve" (förlikningshandlingarna).

I målets handlingar finner man ingen saklig motivering till de märkliga åtgärderna, men av förlikningskommissionens papper framgår, att denna hade räknat ut, att torrläggningsvinsten skulle beräknas bliva ca 202.000 kronor brutto (1932-11-04), medan enbart vattenkraftförlusten beräknades bliva 286.780 kronor (1932-11-19). Kostnaderna för 19 km nya och gamla kanaler och för 10 km skibordsdamm utreddes ej offentligt, men man visste de stora svårigheterna (W. Nordin 1932-11-04, S. Turén 1933-04-29 m. fl.). Erforderlig utredning beträffande fisket gjordes heller inte. Man hoppades tydligen kunna föra affären i hamn ändå med hjälp av ett statligt bidrag på 550.000 kronor, som man önskade och senare fick genom riksdagen.

Resultatet blev beklagligt, även i rent ekonomiskt hänseende (se diagram ).

Förlikningskommissionen lyckades alltså med domen i maj 1933 även övervinna naturvårdens i denna situation allra mäktigaste vapen, vattenlagens 2 kap. 3 §, som säger, att nettonyttan skall uppgå till minst två gånger skadan.

Hur hade man kunnat komma förbi denna svårighet? Svaret är, att man gjorde ungefär som Sjöberg trettio år tidigare gjort med fiske och vattenkraft - man förbigick helt enkelt hela frågan om jämförelse mellan nytta och skada. Att 46 jordägare avstyrkte, medan endast 41, inberäknat de 5 sökandena, uttalade sig för sänkningen kunde ej hjälpa Kungl. Kammarkollegium att hindra den ödesdigra domen. Så ej heller Kungl. Lantbruksstyrelsens varning den 1933-05-04. (Se ansökningsmålet 59/1932, sid. 59 - 61, och Kungl. Maj:t propos. 252/1933.) Kammarkollegiet har sammanfattat situationen så: "Hela A. M. 59/1932 (maj målet) måste anses stridande mot vattenlagen" (skrift till vattenöverdomstolen, 30.10.1956).

Vad som inträffat, var i korthet:
Man gav tillstånd till en ny kanalisering av sjön, syftande till avsänkning under sjöns bottennivå. Man skulle alltså därigenom få sänka lågvattnet från nivån +4,8, om denna blev tillåten, till under +4,1. Men man hade ännu icke skaffat det nya tillstånd till sänkning av lågvattnet från +6,0 till +4,8, vilket skulle vara oundgängligen nödvändigt för att kunna utnyttja maj domens tillstånd, sedan Högsta domstolen 1920 ogiltigförklarat det gamla med hänsyn till fallägarnas intresse. Maj domens nya sänkning hängde alltså, juridiskt sett, ännu i luften.

Skiss över Hornborgasjöns sänkningsåtgärder enligt 1902 års respektive 1933 års beslut. I det streckade området till höger skulle, enligt domstolens villkor, vatten även efter 1933 års sänkning bibehållits genom en damm utmed Härlingstorpskanalen i väster, huvudkanalen i sydväst och Uddagårdskanalen i sydost.

Teckenförklaring för högra bilden, sänkningen 1933 - 1959: 
Dubbellinje: kanaler enligt dom i maj 1933. 
Enkel, heldragen linje: kanalsystem utfört före 1933, tillåtet i sept. 1933. 
Streckadlinje: andra kanaler utförda före 1933, vilkas laglighet ej prövades

Vattnet i Hornborgasjön under de senaste tre huvudperioderna. Kurvan anger bottenarealens fördelning vid olika nivåer. Nivåsiffror enligt sjöns speciella system.

Till vänster markeras vattenmängden vid lågvatten före 1900 - talets sänkningar. Även högvattenytan angiven.
Mellandiagrammet markerar lågvattensänkningen, utförd enligt Sjöbergs förrättning.
Till höger markeras det utgångsläge och slutmål, som under åren 1932 - 1933 angavs som motivering till den senaste sänkningen. S. Hallin och tydligen även W. Nordin betraktade ett sommarvattenstånd vid +5,40 som utgångsläge, och Hallins mål var att sänka lågvattnet till under sjöns bottennivå. Siffrorna för åren 1937 - 1958 (SMHI) visar lågvattenmedeltalet +4,11. Då det lågvatten, som skulle blivit följden av Sjöbergs sänkning efter HD dom 1932, ej är känt, har diagrammet till höger ej kunnat bli direkt jämförbart med det för sänkningen 1911 - 1931.

Vattendomstolens dom den 11 september 1933

Nu stod man inför den största svårigheten - att gå baklänges och utsätta den sjöbergska sjösänkningen för laglig prövning enligt vattenlagens bestämmelser. Förlikningsordföranden löste problemet sålunda: i vattenlagens torrläggningskapitel finns en paragraf, nr 59, som säger, att om någon enskild person önskar jämka någon bestämmelse, så kan detta prövas. Meningen är, att om man t.ex. finner berggrund i vägen, skall man kunna ändra ett dikes sträckning inom ramen för det redan tillstadda företaget. Förlikningsmannen meddelade den 1933-06-19 till vattenrättsdomaren, att han insåg, att paragrafen var "skriven för sådana jämkningar, som erfordras delägarna emellan. . ." men att man nu borde använda den för att jämka över tvånget att finna sig i hela 1902 års sjösänkning även på de rättsinnehavare, som av Högsta domstolen förklarats vara obundna av den gamla förrättningen. Eftersom man inte kunde upphäva kungadomen, måste det formellt sett bli ett helt nytt tillstånd. Då förlikningsledaren sände sitt förslag till ansökningsskrift till domaren, skrev han (1933-06-19): "Det brukar framhållas om vattenmål, att man vid deras behandling icke bara skall stirra på lagen utan också anlita sunt förnuft". Domaren svarade den 1933-06-23, "... att vattenlagen 7: 59 icke passar särdeles väl in på det föreliggande fallet, men jag kan å andra sidan icke heller finna någon bättre utväg". Den 1 juli dagtecknades därefter ansökningen.

Snabbt föll domen den 1933-09-11, och dess innebörd är följande nyheter:

a) den gamla "Sjösänkningens fortbestånd" förklarades tillåten mot dem, som ej tidigare varit bundna av den,

b) man tillät nya kanaler och obegränsad vidgning av samtliga kanaler, d.v.s. arbeten, som ej alls varit nämnda i målets tidigare handlingar (se dock reservationen nedan!),

c) majdomens nya tillstånd förenades med de under a) och b) nämnda nya tillstånden jämte 1902 års tillstånd till en företagsenhet.

Det bör emellertid observeras, att vattendomstolen uttryckligen sade sig icke ha prövat lagligheten av de under b) nämnda nya åtgärderna mot dem, som var bundna av 1902 års förrättning, alltså ej mot de enskilda jordägarna och det allmänna. Underrättelse om målet hade ej heller tillställts dessa, vilka tydligen ej räknades som parter, sedan förlikningsledaren meddelat domaren: "Fisket och det allmänna behöva således icke några exemplar" av ansökningen (1933-06-19 förlikningshandlingarna). Liksom i majmålet lämnade man, såvitt akten utvisar, ekonomisk och saklig utredning och motivering åt sidan.

Trots detta har man sedan 1933 ej blott utfört hela den önskade delen av septemberdomens program utan även krävt de enskilda jordägarnas bidrag med omkring en halv miljon kronor enbart i kontanter.

Förgäves hade klarsynte Ernst Biljer, bonde i Bolum öster om sjön, rest till Stockholm och uppvaktat jordbruksministern, omtalande att han hade majoritet på sin sida i en önskan att avstyra 1933 års sänkning (Stockholms Tidningen 1933-05-02). Riksdagen förmåddes satsa de av sänkningsintresset önskade, ovan nämnda 550.000 kronorna.

En rörande episod inträffade, då en av förlikningsherrarna tog inteckningar i sin privatvilla och ställde dessa som säkerhet för en privat, anonym gåva på 25.000 kr till sänkningsföreningen. En droppe i havet, visserligen, men den kunde ha kommit till nytta. Låt oss tänka oss, att dessa 25.000 förenats med förlikningskommissionens egen utgiftssumma, 21.000, och en tiondel av statsbidraget och den så erhållna summan använts till en forskningsmässigt objektiv, allsidig utredning, hur sjön bort förvaltas - då kunde miljonbelopp ha sparats förutom alla ideella värden. Man kommer att tänka på Holger Arbmans ord: "I andra kammaren bekämpade en gång Per Olsson i Fläsbro mycket energiskt ett anslag till polarforskningen; det skulle komma att snöa och regna likadant vare sig man studerade polartraktens väder och vindar eller man stannade hemma och odlade sin kål. Det är ett drastiskt exempel på utilism, på ett förment verklighetssinne, som dränerar människans väsen ända till förtorkelse ... Avskriv allt onödigt grubbel över livets mening: över tro och vetande, över rätt och orätt, över varifrån och varthän och man hamnar i Per Olssons i Fläsbro Kålland." (Ur företalet till Europas förhistoriska klippkonst, Stockholm 1955)

Resultatet av händelserna 1932 - 33 är i sina huvuddrag riksbekant: Man fullbordade snabbt den sommartid totala avtappningen av sjön. Dennas avloppströskel vid sammanflödet av Härlingstorp - och Hornborgakanalerna ligger nu på nivån + 3,20 å 3,25, d.v.s. omkring en meter djupare än den lägsta naturliga bottnen. Sjöområdet växte igen med explosionsartad snabbhet, fisket förstördes, sjön blev ett artificiellt jätteträsk. De 1300 hektar ny mark, som förlikningskommissionen hade hoppats vinna, gav intet i ersättning.

Carl Fries, vilken såsom få andra känner de djupare sammanhangen i vårt lands odlingshistoria, skriver: "Det är ett ohyggligt faktum att hela tjugusex kvadratkilometer av vårt ärvda land har ödelagts på detta vis genom det mästerprov i okunnighet och ovetenhet om de enklaste naturförhållanden som bär namnet Hornborgasjöns sänkning." (1957: 268.)

Den 1949-03-08 fann sig lantbruksingenjören Sven Hallin föranlåten att tillskriva Vattendomstolen, meddelande, att man med de så dyrbart åstadkomna anordningarna nått så "obetydlig torrläggningseffekt", att denna kunde lämnas utan avseende (se kostnadsdiagrammet tidigare).

En av förklaringarna till besvikelsen är den, att sjön ingalunda är något enkelt vattenfat, som snällt låter sig tappas hur man vill. Tvärtom - den är en jättelik vattenreservoar, skapad av naturen till att fånga upp vårens stora vattenmassor från 574 kvadratkilometer. Tillflödet uppgår under häftig vårflod till 3 miljoner m³ per dygn och kan bli avsevärt större (Hellström 1945 a). Avflödet kan vid sådana tillfällen ej på långt när hålla takt med tillflödet, och det får enligt fastställt avtal ej stiga över 1,73 milj. m³/dygn. Resten måste flyta ut över sjöområdet och härbärgeras av detta tills floden ebbat ut.

Den uteblivna indämningen och försummelsernas påföljd.

Med de juridiskt ytterst dramatiska åren 1932 - 1933 följde, såsom ovan antytts, genom 1930 – 40 - talen en även biologiskt dramatisk förstörelse av sjön. 

Den föreskrivna indämningen, som skulle hållit en smula vatten sommartid i nordöstra delen och varit klar före den 1 januari 1938, utfördes icke. Situationen förvärrades ytterligare av att man bibehöll blindkanalen som extra, ej tillåten avtappningskanal från sjöns centrum. Det allmänna hade inget organ, som kontrollerade, hur föreskrifterna följdes. De enskilda jordägarna hade ej fått någon avskrift av den dom som drabbat dem, och de hade varken möjlighet eller skyldighet att övervaka förhållandena ute i träsket. Naturskyddet har icke polisiära uppgifter, och dess frivilliga krafter hade blivit så ihärdigt och målmedvetet nedkämpade att de, förlåtligt nog, helst ej ville undersöka vad som skedde eller inte skedde. Ja, till och med lantbruksingenjören sade sig inte känna till den märkliga blindkanalen, sedan denna i sexton år varit i användning (S. Hallin 1948-07-31).

Den 1948-07-30 inleddes emellertid ett nytt dramatiskt skede i Hornborgasjöns sänkningshistoria. Sänkningsföreningens ordförande kallade lantbruksingenjören Sven Hallin, dr Rudolf Söderberg och mig till sammanträde följande dag. Meningen uppgavs vara, att vi på något sätt skulle sanktionera andra anordningar i stället för dem, Vattendomstolen föreskrivit.

Därmed hade sänkningsledningen själv kopplat in naturvårdens undersökningsapparat. De märkligaste förhållanden kom i dagen, men Kungl. Kammarkollegium nöjde sig under fem år med vänliga påstötningar om att rättelse förväntades.

När så ännu efter sex år ej skett, blev det oundvikligt att draga saken inför rätta, och därigenom har en nästan otrolig kavalkad av händelser rullats upp. Kammarkollegiet har, företrätt av advokatfiskalen Tomas Cramér, med energi, skicklighet och konsekvens fört det allmännas talan på ett sätt, som svenska folket sannolikt kommer att vara tacksamt för under generationer framåt.

När detta skrives, har målet pågått i fyra och ett halvt år, är alltjämt blott i begynnelsen och kan bli följt av flera, om situationen äntligen skall kunna rättsligt redas ut.

Man har uppdelat det pågående målet i två etapper, varav den första endast skall klargöra själva rättsläget som grund för den andra etappens behandling av de materiella följderna av skadegörelsen. Vi har kommit så långt, att vattenöverdomstolen i dom 1958-12-19 förklarat, att de nya sjösänkningstillstånd, som gavs i maj och september 1933, förfallit på grund av att villkoren ej fullföljts inom föreskriven tid. Vidare säger sig vattenöverdomstolen dela kammarkollegiets uppfattning, att den i septemberdomen påstådda "jämkningen" icke varit någon laglig jämkning och att 1933 års företag därför ej ens formellt kan betraktas som det av 1902 års företag, vilket ur saklig synpunkt alltid varit ovedersägligt.