Sägen

[ överordnad ] Start ] Bjellum By ] Bolumtorp ] Bolum ] Broddetorp ] Hornborga By ] Sätuna ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Båltorp ] Gårdar ] Soldater ] Fattiga ] Storskiftet i Sätuna ] Laga skiftet ] Kyrkan ] Namn i Sätuna ] [ Sägen ]
[underordnad] Odensängen och Majesten ] Hjilmer i Sätuna ] Sätunavisor ]

 

Kolla underordnade sidor

Sagor och Sägner i Sätuna

Kung Inge den godes saga.

HJI 1924

Sammanfattning av artikeln som sen följer i sin helhet. Om slottet som syns på nätterna och om fiskare som ser förnämt folk vimla omkring i slottets salar. Kung Inges koja, som senare blev detta slott på Ytterberget. Oden bodde i Sätuna och lät sina hästar beta på Odensängarna. Marcusstenen som låg på en liten höjd säges vara efter den skald som fanns vid Inges hird. Kung Inge residerade på Axvalla hus och förlustade sig med jakten i Ingatorp. I Hångers finns en lockhäll som enligt sägnen tillhör Inges grav. Oxar lär ha försökt dra bort stenen men de misslyckades. Hadorp skrev på 1600 talat om en kista, som sades vara Kung Inges.

Ute på det så kallade Utteberg i Hornborgasjön, beläget mitt i gränsen mellan Valle och Gudhems härader, berättas fordom ha stått en härlig kungaborg, varom många underliga sagor och spökelser och sällsamma företeelser ha blivit berättade av bygdens gamla fiskare, som nattetid vistades ute på sjön. Under vattnet, så sägs det, finns borgen nu, men under klara månskensnätter är den stundom synlig och svävar då ovan vattnet med sölvbelagt tak och förgyllda tornspiror, under det ståtliga riddare och granna fruar vimla omkring inne i slottets salar och kring den spökande kungaborgen. Denna borg säges ha tillhört Kung Inge den äldre, som regerade i Sverige från omkring år 1080 och som efterlämnat ett flertal sägner och minnesmärken i bygden vid sjöns stränder.

Kung Inge uppgives i likhet med andra förfäder ha varit mycket begiven på jakt och säges mestadels ha uppehållit sig på sina gårdar och slott vid foten av Billingen och Mösseberg, varest fordom varit god tillgång på storvilt, samt vid stranden av Hornborgasjön, som i alla tider synes ha haft ett rikt och lockande fågelliv. Denna sjö och bygden däromkring tycks av allt att döma i särskilt hög grad ha dragit till sig den kungliga jägarens intresse, ty det heter om honom, att han vistades i bygden "för att ge akt på fågelleken och för den stora lust och jakt han på denna tid hade uppå stora Falan (Ekornavallen) emellan Gudhem och sjön.

I närheten av sjön berättas kungen till en början endast ha haft en liten jaktkoja, i vilken han under sin vistelse i bygden blott och i vars närhet han för matredningens skull låtit uppföra ett litet torp, Inges torp kallat, som sedan gav namn åt den stora kungsgård, som med tiden uppväxte däromkring. Denna kungsgård, som bar namnet Ingatorp, var enligt sägnen omgiven av en vall och en mur, varefter spår för icke så länge sedan berättas ha funnits invid gårdarna Ingatorp i Hånger, som utskiftats av den forna kungsgården. Efter den gamla kungsgårdsborgen utvisas ännu lämningar i en gammal källare vid en av dessa gårdar.

Såsom ett minne från kung Inges jakter på Ekornavallen föreskriver sig säkerligen även en på en stenhäll utförd teckning, som undertecknad funnit vid den lilla gården Laggareboden gent emot Ingatorp. Teckningen synes av flera linjer att döma ha utgjort en avbildning av ett jaktparti ehuru numera endast en älgbild funnits tydligt kan urskiljas på stenen, varav ett stort stycke är avslaget och bortskaffat. För stenens ålder talar även gårdens namn, som är sammansatt av laga och bod (=skjul, visthus) och som tyder på att här har varit en reparationsverkstad – för jaktredskapen.

Mellan stora landsvägen och sjön finns vid Ingatorp ett större stenkummel, som stundom benämnes kung Inges hög, varom åtskilliga forskare gjort uttalanden. Sålunda har man förmodat att stenkumlet skulle vara lämningar av efter kungsgårdsborgen, vilken enligt vad ovan nämnts är föga troligt. Andra ha hållit före, att den är en järnåldersgrav och andra återigen, att det är ett gammalt odlingsröse. De två senare hypoteserna förefaller troligast, men vilken som är rättast är ej gott att avgöra, enär platsen ej närmare undersökts.

Strax öster om Ingatorp ligger socknen Sätuna, som fordom förmenades ha hetat Situna eller Sigtuna, emedan sägnen förtäljer, att här ha legat en stad, varefter märken efter tong och stenlagda gator ha utvisats, och där den första inflyttningen av Götar säges ha bosatt sig. Här bodde Oden under första tiden efter sin ankomst till landet. Ett flertal sägner och lokaliteter minna ännu om honom. Sålunda berättar en sägen i Sätuna om honom att han betat sina hästar på de så kallade Odensängarna därstädes, som därav erhållit sitt namn. På dessa ängar, helt nära vägen och gränsen mot Hornborga, låg ända tills för några år sedan en större stenhäll, som bland ortsbefolkningen gick under benämningen "Markus sten", som av åtskilliga forskare angives såsom minne från Kung Inges tid. Afzelius – med ledning av på hans tid gängse sägn om en evangelist vid namn Markus – och efter honom flera skribenter anse nämligen, att stenen erhållit sitt namn efter en beryktad skald med detta namn som levde vid Kung Inges hov. Den vackra höjd på vilken stenen låg synes mycket ha behagat kungens skald, eftersom han vid stenen gjort sina kvad och sjungit sina sånger, måhända även predikat, för det församlade hovet och den vid sådana tillfällen tillstädsekomna ortsbefolkningen. Kung Inge varom Västgötalagens kungalängd säger: "Han styrde Sverige med mandom och bröt aldrig den lag, som var antagen i varje landskap" var en Västergyllens konung av dess egen konungaätt. Han tillbringade sin levnad i hjärtat av detta landskapomgiven av ett troget och älskat folk.

Axvalla hus, som var den tidens förnämsta slott och kungasäte, var hans residens. Detta slott var beläget på en liten holme vid den underbart vackra Hussjöns lugna strand, men det då starka fästet kunde ej motstå tidens stormar, ty endast en ruinhög utvisar nu platsen, där det sagoomspunna slottet stått.

Från slottsruinen på höjden vid sjön återvända vi till en annan liten holme i Utterberg i Hornborgasjön . Mellan dessa båda holmar, som minna om svunnen makt och storhet, var fordom vattenväg. Mången gång då kung Inge var fri från regeringsbestyren på Axevalla Hus seglade han ut till sitt slott i Lônen – så kallades fordom Hornborgasjön –för att söka vila och ro samt för att ge akt på fåglaleken, eller också fortsatte han förbi till Ingatorp, för att förlusta sig med jaktens nöjen på den ekbevuxna Ekornavallen – möjligen för att slita någon tvist eller fälla någon dom på den å densamma belägna tingsplatsen. Men även slottet på Utterberg (eg. Ytterberg) har länge sedan skattat åt förgängelsen och endast några hålor efter igenrasade källare utvisa platsen där det funnits. När eller av vad orsak detta slott blivit jämnat med jorden förtäljer ingen sägen, men av kungl. sekr. Hadorps i slutet av 1600-talet gjorda anteckningar finna vi, att detsamma varit en av konung Inge mycket anlitad vistelseort. Han skriver bl. a. om honom: "Ett slott finns utföre Hornborgasjön, där han mäst bott". Det synes som om slottet då ännu kvarstått.

Vid Hångers gamla kyrkogård, som är belägen på en i sjön utskjutande udde, finns en gravsten, som utgjorde locket till den grav där på kyrkogården, i vilken Kung Inge varit begraven. Stenen är huggen i form av ett kistlock och ovanpå försett med ett mitt i stenen uthugget tveeggat svärd. Förutom denna sten har det även funnits tvenne stenkors, ett vid vardera ändan av graven, vilka dock blivit bortförda och använda till någon stenmur eller byggnad. Detta öde var även ämnat åt själva gravstenen, ty det berättas, att man redan lagt den på stenslipen för att forsla bort den, då oxarna som voro förspända, enligt sägnen ej förmådde draga stenen längre än till den plats, där den sedan dess legat.

Hurudan denna grav befann sig i slutet av 1600-talet, finna vi även av de i Hadorp gjorda anteckningarna. "Vid Hångers kyrka", säger han, "i Gudhems härad, visas en grav med två stenkors och en låg upphöjd kupol (ovanpå rundad) sten emellan, en rätt mans längd, där de säga, att konung Inge skall ligga begraven."

Den gamla kyrkan i Hånger, efter vilken endast en ruinhög på en till hälvten uppodlad kyrkogård ännu utvisas, var kanske i likhet med mången annan kyrka uppförd på föranstaltande av konung Inge. Här i den bygd, där konungen under sin levnad älskade att vistas, där fick han även sin grav och hans minne, som av traditionen bevarats genom många århundraden, fortlever ännu bland folket där i bygden. Ännu kan man få förtäljas om kung Inge den Gode, under det minnena efter honom utvisas. Kung Inges stoff fick icke ligga i ostörd ro, det förflyttades sedermera till Varnhems klosterkyrka och nu kan hans gravkor ännu beses.

Röset vid Ingatorp

Vid Ingatorp finns ett röse kallat Visslerör. Marken kring detta är mycket stenfri. På kung Inges tid  - säger en sägen - hade man krigsfångar vid Ingatorp. En gång hade dessa på något sätt förtretat sig och till straff därför fått stenröja marken och här, varvid stenröset uppkom. Enlig en annan uppgift hade fångarna en haft något att göra och bett att få utföra arbetet. Då uppkom talesättet: Den som inte har något att göra, han skall plocka sten. 

Julfirandet i Sätuna socken.

enligt uppteckning av Nils Keyland efter f.d. soldaten F. G. Wallroth.

Till julen började man att rusta sig redan i oktober. Då slaktades får och även nötkreatur, och talgen efter dessa djur hackades och bereddes till ljusstöpning.

Ljusstöpningen, vilken inträffade ett par veckor före julen, gick till på följande sätt. Man smälte talg i en kittel, gjorde i ordning ljusvekar och trädde upp dem med vissa mellanrum på stickor, "speter", som hängdes mellan ett par stolar eller över någon annan ställning. På en på golvet utbredd oxhud ställdes en större smörkärna, fylld till hälften med varmt vatten, varuti den smälta talgen slogs. Talgen flöt till följd av sin större lätthet ovanpå vattnet. Man tog en sticka, doppade ned de på denna fästade vekarna hastigt i talgen och hängde henne så tillbaka på sin plats. Sedan samma procedur upprepats med alla stickorna fortsatte man med den första igen o.s.v. undan för undan tills ljusen fått den önskade tjockleken.

I slutet av november eller början av december slaktades svinen, och då bereddes julkorv samt rullsyltor för "lusse" och jul. Svinhuvudet lades högst upp i saltbaljan för att vara åtkomligt till jul, ty då skulle det vara "julhös" på bordet.

En månad eller tre veckor före jul skulle säden skickas till kvarnen för att malas. Den sammaldes där, sedan fingo kvinnfolken handsikta den till det fina brödet.

Omkring fjorton dagar före jul bryggdes julölet, och då togs jäst undan till julbaket.

Omkring åtta dagar före jul började julbaket. Först bakades grovt bröd av blandsäd, "blånnebrö", sedan sammalet rågbröd, "rubrö", och sist fint bröd av siktat mjöl, "sektebrö", som ofta var blandat med vört till högtiden. Av det fina brödet gjordes flera sorter såsom vörtbröd, limpor runda och limpor avlånga, s.k. "leva", tunna och tjocka kakor samt en stor "vårkaka" med allehanda djurfigurer på. Den sistnämnda skulle gömmas till vårsåddens början, då alla, både människor och djur, skulle smaka den. På förmögna ställen bakades även flera slags vetebröd under gemensamt namn "småbröd". Av alla slags kakor, med undantag av blånnebrö, skulle barnen ha var sin uppstaplade hög, "julahög", bestående av en storkaka unders, där ovanpå en mindre o.s.v. ända till 6 á 8 stycken.

Dagarna före jul gingo fattiga omkring och fingo julkost, bestående av bröd, korv och även annat sovel, dessutom ett ljus.

Julafton längtade alla efter, både ung och gammal, fattig och rik. Flera dagar förut gick man och räknade : "nu ä dä dan före dan före dan före dopparedan". På dess morgon tröskades en liten hög med säd, "julakasta", som rensad lades mitt på loggolvet med slagorna (präglerna) runt omkring. Mitt på högen placerades skäppmåttet med botten upp och på skäppmåttet ett fat med gröt åt tomten. Julaftons förmiddag hämtades julgranar ur närmaste skog, om de nämligen ej voro hämtade redan förut. De spikades upp på grindstolparna och vid förstudörren. På den som skulle vara inne sattes fot.

Vid tolvtiden satte husmodern en stor kittel på spiseln med julsovlet i, och då detta hade kokat en stund, skulle alla "doppa i grytan". Samtidigt sattes fram på bordet julosten, smör, bröd, nedskuret av alla sorter samt brännvinsflaskan, som flitigt anlitades bland de vuxna männen.

Före skymningen skulle manfolken bära in så mycket ved, att dt räckte till julbrasa om julafton och över juldagen. Jämt och fint skulle veden travas upp bortom spiseln.

Även före skymningen skulle havrekärvar sättas upp åt fåglarna.

Vid tretiden bar husfadern in julhalmen, som utbreddes på golvet, så att det hela bildade en jämn matta. När julhalmen var utbredd, steg glädjen högt i sky, då började barnen genast leka i densamma. Men de vuxna voro rädda om julhalmen och sparade den till juldagseftermiddagen, varom vi skola tala sedan.

Klockan 8 tändes julbrasan i den öppna spiseln. Samtidigt hade fruntimren gjort i ordning i köket en stor kittel med varmt vatten, vilket hälldes i en stor balja eller mindre kar, som var uppställt på köksgolvet. Däri skulle alla taga sig ett bad, först badade de minsta barnen, därefter husmodern, de vuxna döttrarna, husfadern, pigorna och drängarna i nämnd ordning, alla i samma vatten. Därefter ömsades linne och påsattes rena kläder.

Sedan dukades julbordet och framsattes maten, som bestod av nedskuret fint bröd av olika slag, ost och smör, svinhuvud ("julhösen"), som skulle stå kvar på bordet under hela julen, julskinka, kött, korv, rullsylta, bruna bönor, lutfisk och råskalade potatis samt korngrynsgröt, s.k. "viter gröt". Innan måltiden började, sjöngs en julpsalm och barnen fingo läsa högt bordsbönen. Efter maten läste barnen ånyo bordsböner, en psalm sjöngs och julevangeliet lästes.

Därefter skulle djuren ha julkost, nötkreaturen gott hö, hästarna havre och gott hö.

Sedan gingo alla till sängs för att tidigt vara uppe och göra sig i ordning att gå till kyrkan och julottan.

Juldagsmorgon vid 4-5-tiden steg man upp. Först åts torrskaffning av vad som stod på bordet, såsom smör, ost, svinhuvud och söps åtskilliga supar, sedan dracks kaffe med dopp och kaffehalvor.


På jakt efter fornminnen i Sätuna sign EB.

Trakten närmast öster om Hornborgasjön är ovanligt rik på fornminnen. Trakten är en enda stor begravningsplats från hednatiden. Överallt stöter man på gamla gravar, och ända äro ett otal raserade. Man kan få en livlig föreställning om fornminnenas antal när man får veta att en jordbrukare på sina fält forslade bort ett fyrtiotal gravrösen och en annan ett sextiotal. 

För några år sedan var jag i Bolum och letade fornminnen. Annandag påsk i år reste jag till Sätuna för att ta de därvarande fornminnena i skärskådande. I sällskap hade jag hr Hilmer Johansson i Bolum. Han har reda på sin hembygds rika skatter av gamla gravar och dylikt. Han har också blivit utsedd till ombud för riksantikvarien. Vi fingo tillsammans en trevlig dag. Vi löpte över åkrar och änga, klättrade upp för branta klippväggar och trängde oss fram genom täta skogssnår. Belöningen uteblev ej. Vad anträffande en hel mängd gravar, och några av dessa kände inte ens min följeslagare till.

Vi styrde vår kosa till Hälledalen. I Botten på denna slingrar en bäck fram, som rinner upp i närheten av Håkantorps k:a och flyter västerut. Den norra stranden som stiger ganska högt upptages av odlade fält, medan den södra beklädes med tät furuskog. Den södra stranden vilar på en jämn sandstensplatå. I dessa trakter bröts sten till Skara domkyrka vid dennas restaurering, och sägnen påstår att domkyrkan ursprungligen uppfördes av sten härifrån. Denna sten skulle ha forslats på bäcken ned till Hornborgasjön och därifrån till Skara. 

På den norra bäckstranden funna vi här på Tomtens område två hällkistor. Vi vadade därpå över bäcken och togo oss in i furuskogen. Här fanns en stig som leder fram till Gudhem. Kanske denna var på sin tid förbindelseleden mellan Varnhems och Gudhems kloster. Den är åtminstone den genaste vägen mellan dessa ställen. Den stora landsvägen gör nämligen en stor omväg åt Forentorp till. 

Vid Laggarboden som ligger inom Gudhem står en bautasten. 

Alldeles invid Fredrikssons på Ingatorp finns lämningar efter ett stort gravröse. Fotkedjan av stora stenar ligger ännu kvar. Bredvid i en talldunge observerade vi en hel del jordblandade rösen. Det är inte otroligt att detta är ett gammalt gravfält. 

Invid Ingatorp ligger också kung Inges stora hög. 

Vi återvände efter stora landsvägen tillbaka till Hälledalen igen. Därunder talade min kamrat om att man i denna dal funnit en hel del flintsaker. 
Vid Veka öster om landsvägen ligger en gammal grav med tydlig fotkedja. Ett stycke öster om Isaksgården ligger också ett stenröse. Vi knogade oss emellertid uppför Hälledalen, tills vi komma mitt för Skams Hallaklippor. På norra bäckstranden går nämligen här sandstenslagret i dagen. Här skall enligt sägnen den långa underjordiska gången mellan Gudhem och Varnhem mynna fram. 
Därifrån tågade vi fram till Paris Arvidsgården. Alldeles invid boningshuset ligger här en stor gånggrift. 
Söderut från gården på Helsingsgårdens mark ligger en hällkista i strandsluttningen. 
På vägen dit lade jag i stenmuren märke till en sten , på vilket man huggit in en bilden av en man som flåhackar. Denna hällristning kom till i fjol. Äldre är den inte. Längre bort fanns i samma stenmur en sten med följande inskription: 1870-90 lät Per Svensson odla dessa marker. På Helsingsgårdens marker har man även funnit spår efter gammal boplatser. Söder om Paris ligger dessutom två gravar. Sydost om Paris ligger också ett gravröse. 
På den ås på vilken Paris åbyggnader ligga funno vi norr om gården åtta gravrösen. Av dessa voro två förenade med en stenkedja. 
Trakten här i Hälledalen har sålunda varit tidigt och ganska tätt befolkad. Platsen har också varit väl vald för ett fiskar och jägarfolk som sedan med tiden odlat de höga backarna.

[ överordnad ] Start ] Bjellum By ] Bolumtorp ] Bolum ] Broddetorp ] Hornborga By ] Sätuna ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Båltorp ] Gårdar ] Soldater ] Fattiga ] Storskiftet i Sätuna ] Laga skiftet ] Kyrkan ] Namn i Sätuna ] [ Sägen ]
[underordnad] Odensängen och Majesten ] Hjilmer i Sätuna ] Sätunavisor ] [ Innehåll ]