Hjilmer i Sätuna

[ överordnad ] Start ] Båltorp ] Gårdar ] Soldater ] Fattiga ] Storskiftet i Sätuna ] Laga skiftet ] Kyrkan ] Namn i Sätuna ] Sägen ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Odensängen och Majesten ] [ Hjilmer i Sätuna ] Sätunavisor ]
[underordnad]

 

Låddaskanken.

Mellan Sätunabyn och Wekagårdarna finnes ett mindre sumpmarksområde, som i dagligt tal sedan urminnes tider benämnes för "Lôdda". Namnet på stället är i och för sig ingen märkvärdighet, ty Låddor funnos i trakten flera och t.o.m. Hornborgasjön har en gång i älsta tider benämnts med ett liknande – eller Lodne, som torde ha samma härledning, nämligen av att dess yta bestått av tuvgräs och kärrhålor. Sätuna Lôdda har emellertid varit en av äldre tiders sätunabor mycket omtalad och bemärkt plats, vilken sannolikt icke saknat sin betydelse i vissa avseenden. Såsom till exempel i folkfantasin. Denna Lådda var egentligen den byn genomrinnande bäckens översvämningsdelta och hade troligen i forna tider varit en större vattensamling i förening med den i dess sydvästra del varande s.k. Veka Floge, som i synnerhet under bytiden var Wekagårdarnas vattningsställe. I övrigt var och är den igenväxt. I samband med denna Lôdda, talade man om Lôddaskanka, Lôddafoten, Lôddahärn, Lôddatåna, Gräslôdda, Lôddehagen och kanske flera avsnitt av densamma. Benämningarna Lôddeskanken, - foten, - tån, - hälen, synas väl för den oinvigde en smula egendomliga och skola därför förklaras. Som kanske läsaren redan anat, var förklaringen till namnen att söka i att man liknade området vid ett människoben med tillhörande fot, och så var också fallet. Skanken eller benet förklarades vara den erosionsdal, i vilken den ifrågavarande bäcken framrinner och foten den egentliga Lôddan, som för att liknelsen skulle vara fullständig naturligtvis icke saknade varken häl eller tår. Av de senare en fots tillbehör sågs ej mycket vare sig av tårna eller hälen, men med lite fantasi kunde man dock "se" dem och i övrigt fick man nöja sig med förklaringen att vad hälen beträffade denna förr hade synts bättre och givit upphov till namnet på Hälsingsgården, som byggts vid fotens hälsänka, samt att tårna ej kunde synas, då de lågo i nämnda Veka Floge, enligt somliga och enligt andra, gått av och hamnat på Tån, som därav fått sitt namn. Av Lôddafotens fem tår hade enligt en visserligen obestyrkt men i alla fall synnerligen trovärdig uppgift blev byns första tåbebyggare, vilkas namn och andra egenskaper efter dem gingo i arv till deras efterträdare, bland vilka sålunda t.ex. alltid fanns någon som benämndes för Storen och Lillen. Man skilde också på Stortån, Rackaretån, Mellantån, Stackaretån och Lelletån.

Stortån, Mellantån och Lilltån lågo i nämnd ordning mellan landsvägen och Veka Floge, norr om vägen eller gatan fram till Wekagårdarna, medan Stackaretån av somliga sades ligga på den motsatta sidan om denna väg på fattigstuguplanen och av andra å Båltorps tå vid Bro- eller Snikavägen. Rackaretån slutligen räknades vara belägen borta vid Hulabäcken. Då med undantag av stor-, mellan- och lilltån, tårna å en fot icke har några egentliga namn så måste här omtalas att rackare- och stackaretårna voro identiska med pekfinger och ringfingertårna, vilkas motsvarande fingrar i orten benämndes rackarn och stackarn. Till tåbebyggarna återkommes i annat sammanhang.

Feskars

Gammeldags fiske i Hornborgasjön

Äldre fiskare vid Hornborgasjön. Här fanns riktiga jättegäddor, Alfred Andersson berättar att han fått en gädda på 23 skålpund det vill säga 11 kg. Den var så lång, att då han bar den på axeln, släpade den stjärtfenorna i marken. Fiskarna buro omkring sina fångster, men dylika bjässar voro inte goda att sälja, ty de hade , som man kan förstå, åldern inne, köttet var hårt och föga aptitligt at äta. En ännu större gädda hade emellertid fångats av en annan fiskare, den vägde modiga 28 skålpund. Men så ingick också i denna gammelgädda en del inventarier. Så hade hon svalt en mindre gädda à 5 skålpund och den sistnämnda gäddan i sin tur en mört Á ½ skålpund. Mörten hade nappat på kroken, och var det han som drog sig själv och de båda andra gäddorna i fördärvet, då samtliga fingo följa med kroken upp ur de våta elementet.

Den fångade fisken såldes antingen i Falköping eller också gick man omkring i bygden och sålde den. En börda på ett par pund var det mesta man kunde bära, och priserna voro dåförtiden ganska blygsamma. Mellan fiskarna rådde dock en ganska god kamratanda, ehuru de på visst sätt voro konkurrenter. De bistodo varandra på allt sätt under arbetet, och de voro i staden och avyttrat fisken, så köpte de sin potatisnektar och konsumerade den gemensamt.

Lôgetråget

Sven Larsson d.ä. som var nämndeman i socknen, råkade en dag i delo med en förutvarande nämndeman, vars svin kommit ut och gjort skada. Då de båda gubbarna på förr vanligt sätt skulle göra upp saken ville det sig ej bättre än att de båda "plums" hamnade i en s.k. gödselpöl.

En närmare beskrivning finns nedan

Under bytiden härskade i Sätuna såsom annorstädes på bondvischan en förskräcklig oreda mellan grannarna i många avseenden. Så spridda och hopblandade som ägorna då voro och så sammangyttrade som gårdarna då lågo, var det rent omöjligt, att ens med den bästa vilja i världen alltid hålla reda och styr på sina barn och kreatur, och brast detta i något avseende följde lätt osämja och trätor och till och med slagsmål. Ja, sådant hörde nästan till ordningen för dagen. Härtill kom också att bybornas älste, som skulle föregå med gott exempel, ofta gick där med en försvarlig s.k. florshuva och icke alltid kunde hålla reda på sig själva utan isomoftast togo till nävarätten när något skedde dem emot. Många gånger var sålunda den gamla goda tiden ej alltid så god. Härpå skulle många exempel kunna anföras men för dagen låta vi oss nöja med ett, visserligen en smula "tillhyfsat" men i grunden belysande den tiden och den sig aldrig förnekande s.k. bondhumorn. Berättelsen återgives efter den i fråga om sådana kulturminnens bevarande högt förtjänt F. V. Berggren å Stora Veka. Denna exemplifierade händelse inträffade en söndagsmorgon vid midsommartiden någon gång vid mitten av 1800-talet. Förspelet var det, att en sätunabondes svin under natten varit inne i en annan ditos trädgård och vänt upp och ned på allt vad grönsaker hette. Den förstnämnde vart i anledning därav mäkta förgrymmad i sitt sinne, tog sig en duktig "tankeställare" och begav sig sedan med hastiga steg iväg till grannen. Det var så där vid kyrkdags, ty det samringde just i kyrkan. Och som den besökande sett sin tillämnade värds dräng och piga i sällskap med sitt eget husfolk begiva sig till gudstjänsten, så förmodade han deras husbonde befann sig i ladugården för att, som han själv förut, förrätta morgonsysslorna. Han ställde därför sin kosa dit. Och mycket riktigt ! Där mötte honom högst densamme mitt på den s.k. ladugårdsbron ladugårdsbalken, som den till skydd för underminering av ladugården från den å denna sida av densamma belägna gödselstadshålan upplagda, av hällar beklädda stenbalk, som användes som gångbro dit, benämndes, och som ingen av de båda herrarna var, som man brukar säga, "fastande", så dröjde det ej länge förrän de kommo ihop sig, först med käften och sedan med nävarna samt stodo där slutligen liksom två bältespännare, hållande varandra hårt om livet för att ej riskera att förlora balansen och stå på huvudet i det i den på sedvanligt innehåll nu tömda gödselstadshålan, som av en det året blid natur ersatts av ett annat, som gjorde skäl för binamnet – Svarta Havet. "De brottades som björnar uppå ett fjäll av snö och spände hop som örnar utöver vredgad sjö". Men medan de sålunda som bäst övade sig i gymnastiska rörelser – a la vår tids s. k. jitterbugsdansare – så blev utrymmet för knappt, ty gångbanan var ej över tre fot bred, och de värda kämparna, vid den enes försök att sätta krokben för den andre, med en rasande fart förflyttades från fjällets och luftens regioner till en närmast fiskarnas motsvarande. Emellertid hade de båda männens äkta hälfter och några andra personer, kallade av stridsropen, på aktningsfullt avstånd beskådat "kämpastriden" och då dessa sågo kämparnas fall skyndade de fram till slagfältet men kunde ej där upptäcka skymten av någon levande varelse – endast de båda kämparnas helgdagshattar, som likt andra "notvakare" utvisade platsen för "haveriet". Det så anlända "räddningsmanskapet" stod där nu tämligen utan råd. "Vart i herrans namn hade karlarna tagit vägen? Voro de redan drunknade?" Det såg så ut och man funderade på, att hämta sig ett par brandhakar att dragga med, ty att pulsa ut i det djupa och vedervärdiga svarta havet och känna efter var det ingen som varken vågade eller lustade. Då i detsamma stack ett rockskört upp ur den på "havets" yta gungande bruna kåpa, som där gräddat sig och man var ej sen att gripa tag däri samt söka hala upp. Efter åtskilliga misslyckade försök, ty de båda männen voro fortfarande hårt slutna i varandras armar samt dessutom stora och tunga, lyckades väl också detta men då sågs ej mycket liv i dem och man fick ett fasligt sjå med att medelst rullningar och bankningar etc. få ur dem något av de betydliga mängder gödselvatten, de naturligtvis slukat. Upplivningsförsöken kröntes också med framgång och sedan gubbarna något kryat på sig, spenderade den det vederborde – eller värden – på – vad man skulle kunna kalla – "fiskesupen" och sedan skildes de bålda men antagligen en smula snopna slagskämparna för den gången som goda vänner och trogna grannar. Sätunaborna vid den tiden funno dock ett stort nöje i den dråpliga händelsen och gåvo – emedan den ene och efter honom den andre varit innehavare av uppdraget som nämndeman – den chelebra gödselstadshålans namn, heder och värdighet av "Nämndemans lögetråg" och därmed benämndes stället där gödselstaden legat långt efter det att byn skiftats och detsamma kommit ur bruk Då den ena av de båda kämparna var en släkting till Past. Per Afzelius, kunde berättelsen rubriceras "Också en duell".

Nittifem

Att hålla sig med s.k. tjänstefolk kunde även på den tiden när sådant fanns att uppbringa ha sina sidor och det var inte alltid så nådigt, att få tag i de önskvärda till en skaplig lön. Två unga män övertogo vid faderns död gården och då de båda voro ogifta och behövde ha sig en kvinna i huset, så talade de vid sin avlägsne släkting Marka Lars, att sända till dem en sin svägerska, så att de fingo samtala med henne om eventuell anställning. Så bar det till att de unga männen en kväll fingo besök av den å platsen verkligen aspirerande unga damen. Denna innehade emellertid förut en rätt bra plats och ville därför ogärna lämna denna för mindre lön utan fordrade högre sådan samt begärde därför "hundra kronor" – en den tiden rätt ovanligt hög lön, som de båda nysättarna ej ansågo sig mäkta med. Bröderna ville emellertid ej visa sig njugga utan bjödo "95" – men den femman skilde parterna åt. Bröderna trodde emellertid att tösen skulle ge med sig och den äldre av dem följde henne på hemvägen, gång på gång upprepande: "Alma ! Du tar le nettifäm ? Du tar le nettifäm ?" Men Alma var obeveklig – hon tog inte – och vad sedan värre var, så skämtade hon med andra om det inträffade – och detta renderade ställets innehavare binamnet "Nettifäm". Bröderna voro mycket försmädade över sitt namn och den äldre av dem, som främst givit upphov till detsamma flyttade från orten. Såsom prov på den kvarboende broderns känslor för det honom åvilande talet kan omnämnas, att han, då han en gång sålt ett gödsvin och fått 95 öre kg, av någon tillfrågades om priset undvek han det sagda samt svarade: "fattas fäm öre i ena krona". Då denne broder avlidit och man vid följande årsskifte, på smedjeplatsen i Hornborga kom att tala om folk som lämnat denna världen, frågade en av platsens historiemakare, om någon visste, huru många som dött i Sätuna under det gångna året. De andra sökte i sina minnen och funno talet vara tre. "Fel!" sa historiemakaren. "De va 97! – Nettifäm å två te!" Repliken var onekligen kvick – allt för kvick, när det gällde att genera en död! Detta hade som följd att en minnesgod person påpekade, att den nämnde historiemakaren bodde på en plats, där det för omkring 95 år sedan bott en man kallad "Bläsen". Och detta namn gavs nu historiemakaren, som således själv blev "blåst".


Såsen till fisken.

Det hade varit ägodelningsrättssammanträde i Sätuna och nämndemannen Pär i Hälsingsgården skörtade upp sig och bjöd sina därvid närvarande kollegor samt domhavanden på middag hemma i gården. Efter att ha avätit smörgåsbordet serverades nyfångad gädda från Hornborgasjön, hemodlad potatis och annat – men såsen glömdes. Per visste dock var den fanns, vände sig till domhavanden, som satt denna plats närmast och naturligtvis skulle vara först att ta’ sig samt sade, pekande på ett vid sidan om denne stående mindre bord, som tjänstgjorde som serveringsbord: "Um Nådi’ domarn vell jära säk omaket å löfta på skönket ibakum räva, så får han sås te fesken !" Såsen stod nämligen på sagda bord överlagd med en duk för att ej kallna. // O. i D. 1946.


Fader Rusthållare och vid skapelsen i Hornborgabygden 

Några berättelser från skalden Afzelius´ barndom. För Handelstidningens veckoblad. O N—ld.

Den bekante samlaren av våra folkvisor Arvid Afzelius född Fjällåkra. Vid tre års ålder 1788, råkar fadern Per Afzelius v. pastor i Broddetorp ut för obestånd. Fam. skingras och Arvid bor hos sin farfar rusthållaren Per Persson på Helsingegården i Sätuna. Denne var en högt aktad och förståndig danneman, som ägde stort anseende icke allenast i sin by utan i hela församlingen och när han i folkstämman höjde sin röst, lyssnade bönderna begärligt till hans råd. Han hade fått en god uppfostran i sin faders hus, tillika med sin bror den ryktbare prästen i Larv, magister Arvid Afzelius, skaldens gudfader och namnet ’Per i Helsingegården’, så som rusthållaren vanligen kallades, hade till och med i en hushållningsskrift i Stockholm publicerat en avhandling om väderlekens växlingar i hans hembygd. Nå till detta bondehem kom den treårige Arvid och han har i sina på äldre dagar upptecknade minnen mycket att berätta därom. Denne älskare av våra gamla sagor och folkvisor författaren till den populära romansen ’Näcken’
Miljön i denna gård full av berättelser från drängen Mårten och pigan Katarin full av skrock, som Per rusthållare vill stävja. Det berättas också i denna artikel om gäddan med örnskelettet som sades vara näcken. Var som man kan förstå, reda som ung gosse djupt intresserad av allt mystiskt som allmogen hade att förtälja. Han omnämner själv hur han om vinterkvällarna brukade sitta på en pall vid brasan i den stora öppna spisen i vardagsstugan och lyssna till sagor från flydda tider om svenska kungar hjältar och riddardåd samt icke minst om troll. Husets dräng Mårten unge Arvid s synnerligen gode vän, satt på en huggkubb längs bort vid spishällen, under hållande brasan med ris och ved., så att den sken klart över hela stugan. Närmast honom satt pigan Katarina vid sin spinnrock. Rusthållaren hade sin sonson bredvid sig och på andra sidan sin maka, som spann det finaste lin. Det var mest husfadern som höll ordet och om han någon gång tystnade kunde Mårten berätta någon spökhistoria om skogsrån, gastar och tomtegubbar. Vad tomten anbelangar fyller Katarina i så har jag sett honom på ljusa dan. När jag mjölkade korna i fähuset. Han var inte hälften så stor som lille Arvid. Hade en grå jacka och en vid mössa. Och fast skorna var klumpiga och så sprang han flinkt tvärs igenom väggen inne i ladan; också trivas våra djur väl och ingen kalv dör här på gården. 
Lille Arvid sedermera fil dr kungl. hovpredikant och prost i Enköping av fruktan för att han skulle bli vidskeplig infogar Per alltid att: Tro aldrig på spöken barn och finnas inte annorstädes än i skallen på enfaldiga människor och äro synvillor. 
En gång kom ett zigenarsällskap till byn vid krogen en fjärdingsväg från gården. Männen for omkring och bytte hästar och vallakade, kvinnor skrämde enfaldiga med sin trolldomskonst och spådde de unga flickornas fästmän, bröllop och sjukdom, allt mot gåvor av ull halsdukar och matvaror. 
En zigenerska frågar Katarina mjölkandes: ’Hur kommer det sig att en så vacker flicka inte är gift ? Men jag vet, att du haft en fästman som tänkt mycket på dig, fast en annan som missunnade dig honom, har låtit ’sätta ned’ dig. 
Hur kan Ni veta det spor Kristina.
Åh jag vet allting, bara jag ser en människa rätt i ögonen. 
Då ville hon ha reda på vad som menas med 'sätta ned'.
Jo, sa zigenerskan jag och mina likar kan konsten, bara vi får en knappnål ur en flickas klänning, att sätta henne ned varefter hon aldrig kan bli gift förrän hon blir upptagen igen. 
Senare på aftonen mötte Katarina zigenerskan på utsatt tid på kyrkbacken, då hon visade den vidskepliga en knappnål, instucken i blyet å ett fönster på norra sidan av kyrkan. Mumlande några ord drog så kärringen ut knappnålen och gav den till Katarina 
Seså mitt vackra barn, nu är du upptatt igen och nu kan inte något hindra din lycka i giftermål igen. 
Katarina var förstås glad och gav spåkvinnan sin bästa halsduk som betalning. 

Men hennes kloka matmor Mor Brita , rusthållarens hustru, hade anat oråd och omtalat zigenerskans fuffens för gubben Per. Denne lät genast hämta spåkärringen och i närvaro av några grannar tillfrågade han henne barskt
- Kan Du trolla?
- Ja det kan jag , och akta er bara själv.
Då strök Per upp rockärmen och framräckte soin bara arm, befallande : 
Förgör nu genast min arm, om du kan .
Kvinnan hotade honom likväl ännu en gång. 
- Jag råder akta er, jag vill er inte så illa. 
Men gubben höll eldgaffeln över hennes rygg och tvingade henne att bekänna sin oförmåga och att allt var bedrägeri för att skaffa bröd åt sig och de sina. 
Vad hon vetat om förhöllanden i husen därmed hon förvånat de enfaldiga bondhustrurna för att väcka tro på sin spådomskonst, det hade hon inhämtathos den gamla krögerskan, där hon dagarna förut gästat. 

Här följer berättelsen om näcken i Hornborgasjön som finns på annat håll. 
Per blev valt att representera bönderna i Riksdagen, men han avstod för att vara kung i sin egen by.

Julfirandet i Sätuna socken.

enligt uppteckning av Nils Keyland efter f.d. soldaten F. G. Wallroth.

Till julen började man att rusta sig redan i oktober. Då slaktades får och även nötkreatur, och talgen efter dessa djur hackades och bereddes till ljusstöpning.
Ljusstöpningen, vilken inträffade ett par veckor före julen, gick till på följande sätt. Man smälte talg i en kittel, gjorde i ordning ljusvekar och trädde upp dem med vissa mellanrum på stickor, ”speter”, som hängdes mellan ett par stolar eller över någon annan ställning. På en på golvet utbredd oxhud ställdes en större smörkärna, fylld till hälften med varmt vatten, varuti den smälta talgen slogs. Talgen flöt till följd av sin större lätthet ovanpå vattnet. Man tog en sticka, doppade ned de på denna fästade vekarna hastigt i talgen och hängde henne så tillbaka på sin plats. Sedan samma procedur upprepats med alla stickorna fortsatte man med den första igen o.s.v. undan för undan tills ljusen fått den önskade tjockleken.
I slutet av november eller början av december slaktades svinen, och då bereddes julkorv samt rullsyltor för ”lusse” och jul. Svinhuvudet lades högst upp i saltbaljan för att vara åtkomligt till jul, ty då skulle det vara ”julhös” på bordet.
En månad eller tre veckor före jul skulle säden skickas till kvarnen för att malas. Den sammaldes där, sedan fingo kvinnfolken handsikta den till det fina brödet.
Omkring fjorton dagar före jul bryggdes julölet, och då togs jäst undan till julbaket.
Omkring åtta dagar före jul började julbaket. Först bakades grovt bröd av blandsäd, ”blånnebrö”, sedan sammalet rågbröd, ”rubrö”, och sist fint bröd av siktat mjöl, ”sektebrö”, som ofta var blandat med vört till högtiden. Av det fina brödet gjordes flera sorter såsom vörtbröd, limpor runda och limpor avlånga, s.k. ”leva”, tunna och tjocka kakor samt en stor ”vårkaka” med allehanda djurfigurer på. Den sistnämnda skulle gömmas till vårsåddens början, då alla, både människor och djur, skulle smaka den. På förmögna ställen bakades även flera slags vetebröd under gemensamt namn ”småbröd”. Av alla slags kakor, med undantag av blånnebrö, skulle barnen ha var sin uppstaplade hög, ”julahög”, bestående av en storkaka unders, där ovanpå en mindre o.s.v. ända till 6 á 8 stycken.
Dagarna före jul gingo fattiga omkring och fingo julkost, bestående av bröd, korv och även annat sovel, dessutom ett ljus.
Julafton längtade alla efter, både ung och gammal, fattig och rik. Flera dagar förut gick man och räknade : ”nu ä dä dan före dan före dan före dopparedan”. På dess morgon tröskades en liten hög med säd, ”julakasta”, som rensad lades mitt på loggolvet med slagorna (präglerna) runt omkring. Mitt på högen placerades skäppmåttet med botten upp och på skäppmåttet ett fat med gröt åt tomten. Julaftons förmiddag hämtades julgranar ur närmaste skog, om de nämligen ej voro hämtade redan förut. De spikades upp på grindstolparna och vid förstudörren. På den som skulle vara inne sattes fot.
Vid tolvtiden satte husmodern en stor kittel på spiseln med julsovlet i, och då detta hade kokat en stund, skulle alla ”doppa i grytan”. Samtidigt sattes fram på bordet julosten, smör, bröd, nedskuret av alla sorter samt brännvinsflaskan, som flitigt anlitades bland de vuxna männen.
Före skymningen skulle manfolken bära in så mycket ved, att dt räckte till julbrasa om julafton och över juldagen. Jämt och fint skulle veden travas upp bortom spiseln.
Även före skymningen skulle havrekärvar sättas upp åt fåglarna.
Vid tretiden bar husfadern in julhalmen, som utbreddes på golvet, så att det hela bildade en jämn matta. När julhalmen var utbredd, steg glädjen högt i sky, då började barnen genast leka i densamma. Men de vuxna voro rädda om julhalmen och sparade den till juldagseftermiddagen, varom vi skola tala sedan.

Klockan 8 tändes julbrasan i den öppna spiseln. Samtidigt hade fruntimren gjort i ordning i köket en stor kittel med varmt vatten, vilket hälldes i en stor balja eller mindre kar, som var uppställt på köksgolvet. Däri skulle alla taga sig ett bad, först badade de minsta barnen, därefter husmodern, de vuxna döttrarna, husfadern, pigorna och drängarna i nämnd ordning, alla i samma vatten. Därefter ömsades linne och påsattes rena kläder.
Sedan dukades julbordet och framsattes maten, som bestod av nedskuret fint bröd av olika slag, ost och smör, svinhuvud ("julhösen”), som skulle stå kvar på bordet under hela julen, julskinka, kött, korv, rullsylta, bruna bönor, lutfisk och råskalade potatis samt korngrynsgröt, s.k. ”viter gröt”. Innan måltiden började, sjöngs en julsalm och barnen fingo läsa högt bordsbönen. Efter maten läste barnen ånyo bordsböner, en salm sjöngs och julevangeliet lästes.
Därefter skulle djuren ha julkost, nötkreaturen gott hö, hästarna havre och gott hö.
Sedan gingo alla till sängs för att tidigt vara uppe och göra sig i ordning att gå till kyrkan och julottan.
Juldagsmorgon vid 4-5-tiden steg man upp. Först åts torrskaffning av vad som stod på bordet, såsom smör o ost o svinhuvud o söps åtskilliga supar, sedan dracks kaffe med dopp och kaffehalvor.

 

Bygdehistoria Bl Sätuna komm.-handl.
Bygdehistorier från en Vestgötasocken
Upptecknat af ”Kurt”

Prolog:
De små historier, som jag nu vill nedskrifva äro inga ”mästerstycken” i författareväg, men jag hoppas att de ändock skall komma att läsas. Men som sagt, jag är en mycket dålig författare, kanske att jag kan bättra mig något framdeles.
Dessa historier äro hemtade från en liten Vestgötasocken, namnet kan ju göra detsamma, vi kalla den blott för S. socken.
Mina historier äro inga fabler eller fantasifoster, nej de äro hemtade ur källor som äro sanningsenliga. Ja, en del af dem har jag själf sett, upplefvat eller varit ögonvittne till. För själv har jag växt upp i S. fast ödets gudinna, i all välmening förstås, nu fört min syndiga stofthydda till en annan platts. Som ni vet, så är en profet alltid föraktad i sin fädernestad, så blef också jag.
Och så börjar jag sålunda i texten med:

Tredagarsbröllopet på Knalten
Lars på Knalten är en af den gamla stammens storbönder och en af vårt lilla samhälles mest framstående gubbar. Kyrkvärd och skolrådsledamot har han varit, fader Lars.
En sup kan han både ta och ge, trotts allt både väsen och oväsen från prelater och proselyter.
Lars har i såväl storm som vackert väder gått sin egen väg fram i detta afseende. Fader Lars är en hedersgubbe, det är saken ser ni!
Men ni må inte tro att Lars är högfärdig fastän han har varit hedrad med sådana förtroendeuppdrag som att tända och släcka julljusen i kyrkan, bestämma huru många vedträn som får brännas upp per år i sockenskolan m m. Nej då, såväl härda som söckna går han klädd i fårskinnspels och träskor. Ja, jag minns till och med en gång när han lappade fast ärmarne i sin pels med rostiga sextumsspik. Jo, jo men san, det är dagsens sanning det må ni tro.
- Ja, Lars på Knalten är en hedersgubbe han. Men se, det allra förargligaste för Lars, har
varit och är att han har så många flickor och endast en pojke. Flickor är ett rackartyg att ha, i all synnerhet när giftasdjäfvulen kommer i kroppen på dem, för då äro de likt glufsande ulfvar och vilja prompt träda i brudstol med första bästa friare som kommer. Och hvem skall kosta kalaset? Jo, just farsgubben, han är det som får taga denna sveda och värk på sin nacke eller ur sin plånbok kanske är bättre att säga. Och ett reelt bondbröllop det aflöper minsann inte för småstyfrar det vill jag lofva. Och stackars den far som har många töser, han kan med skäl instämma i psalmistens ord :
O, ack och ve,
De döttrarne,
Får de min kassa sluka
När de bli giftassjuka!
Lars hade gjort sig utaf med några förut och nu var det den yngsta Lalin, som gaf sig den på att hon skulle bygga hjonelag med sin hjärtans kär, en bondson, en riktig suparnisse förresten, från Vånglekumla församling af detta kristliga län.
Tösa sto i kantänka från môrran te kväll med far sin att han skulle glänta på partemanixen och langa fram med hundringarne så det kunde bli bröllop utaf. Och slutligen lät Lars beveka sig.
Lalin var den yngsta af töserna, men ni får för den skull inte tro att alla dom andra var gifta och hon ensam var kvar på jungfrulistan, ånej tyvärr; ännu den dag som i dag är så går väl tvenne äldre systrar där hemma och suckar och jämrar sig grufveliga för att ingen manlig individ kommer och röfvar dem bort från ungmöburen.
Ja gunås, det har sig inte så lätt att bli gift heller det fick nog jag själf erfara när jag skulle te mät. Hå hå, ja ja!
Lars bestämde att bröllopet skulle stå i den vackraste tia på året och det blef straxt efter midsommar. Det skulle bli ett hejsjudundrande kalas, ett sådant, som endast en hypoteks- och skuldfri halfgårdsbonde kan göra.
Det blef ett grufveligt fejande, bakande, slaktande och bryggande på Knalten. Allt vändes upp och ned för att åter ställas till rätta igen förstås, fönster och dörrar vändes ut och in, skräddare och sömmerskor ansattes så de fick dåndimpen hvarannan timma och den stackars sockenskomakaren som aldrig gör annat än arbetar på folks undergång höllt på att få ”Tufvatrumf”. Aldrig i mitt lif har jag sett på maken.
Bjudningskort skickades omkring i bygden till släkt och fränder, vänner och ovänner, det skulle bli ett helsekes stort bröllop kantänka.
Äntligen kom bröllopsdagen och med den bröllopsgästerna. Det var stor-maffar största delen , såsom t ex prostafar och Kappelan, klockarefar och församlingens alla fyra a b c d-mästare, socknens myndige ordförare Per i Skrällan med sin hjälpreda i kommunala- och fattigvårdsärenden, sockenskomakaren med bihang m fl framstående personligheter, allt som allt omkring hundra själar inberäknade män, kvinnor och barn af alla åldrar och kön.
Presten hade välsignat de båda unga giftermålskandidaterna och förmanat dem att alltid äta smör till groft bröd och sill till potatis o s v, o s v i texten och så serverades midda, en midda som räckte i fyra långa timmar. Här fattades inte hvarken fisk- eller fläskasupen och gubbarne lät sig det väl smaka.
En fiskare, en f d stark nykterist, smuttade allt för flitigt på snappsarne och det blef hans olycka. Några spettsfundiga och på rackartyg hängifna pojkar tänkte därför att spela abborremetarn ett litet spratt. Och som de voro hans närmaste bordsgrannar så var det inte så värst svårt.
När så fisken serverades så medföljde såsom krydda, förutom fiskasupen äfven salt och peppar. Det senare gömde pojkarne undan tills sedan när det serverades fruktsoppa, då ställde de detsamma framför fiskaren. Denne, som inte anade att det var ugglor i mossen, tog en försvarlig portion salt och peppar och kryddade därmed sin soppa till stor munterhet för alla gästerna.
Första dagen gick sedan till ända utan några vidare ”olyckshändelser”. Gubbarbe diskuterade dagens stora frågor, gålahandel och riksdagsmannaval, hvar och en skräflande och skrytande efter bästa förmåga enligt gammal vestgötased. Gummorna snattrade om tjenstefolk och giftermål, Vallins psalmer och de förskräckligt höga priserna på kaffe och socker och dässemellan fick jag och andra rättskaffens hedersknyfflar sitta emellan för de himlande och pratsjuka kaffesystrarna.
Ja, sådant är det vanliga bland en sådan samling.
Dagen därpå väcktes bröllopsgästerna af ett förfärligt hamrande och oljud. Det lät som trumhvirflar. Alla rusade förskräckta och talgögda upp och ut, somliga i bara linnet, för att se om det var ryssar eller danskar som kom för att storma bröllopsgården. Somliga trodde att det var Sjöodjuret som nu tog sin hemortsrätt i Hornborgasjön och med ett sådant förfärligt buller gaf sin ankomst tillkänna. Ja, gummorna de trodde att den yttersta domen var i själatåget och de började att med den allra heligaste min läsa syndabekännelsen, bak och fram förstås.
Saken var den, att den förut omtalade fiskaren hade varit på mejeriet med mjölk från bröllopsgården och på återvägen blef hans ögon så omtöcknade att mjölkflaskan förvandlade sig till en trumma och han bearbetade därför dess botten af alla krafter med sina stora knytnäfvar då och då ackompagnerande med strofer ur Lars Bondessons välbekanta visor. Däraf det förfärliga oväsendet som kom alla bröllopsgästernas tänder att skallra som ettöringar i en tiggarepung.
Förskräckelsen gick dock snart öfver när de fingo se fiskaren komma slingrande på vägen, och från gummornas hjärtan föll en lättnadens suck för att inte domen kom och ryckte dem bort från den kära kaffehurran. Efter förskräckelsen följde nu ett hjärtligt skratt allt på fiskarens konto, och så började den myndige Per i Skrällan att skrika på sin son, som tjenstgjorde som källarmästare, att han skulle langa fram med loppesupen och det blef både en och två af den varan.
På eftermiddagen tillöktes kostallets invånareantal med en liten världsmedborgare, en kalfvaknabbe.
Lars på Knaltens ende manlige arfvinge tyckte att den lilles tillkomst till verlden skulle på något sätt högtidlighållas tog en liter af Smittens oförfalskade droppar och bjöd ett par vänner med sig till stallet för att dricka kalfvens välgångsskål. Detta gjorde de också så grundligt att de på stället inslumrade i Morfei armar och drömde om bröllop och kalfvedans tills dagen därpå.
Tredje bröllopsdagen blef mera lugn och stillsam för då började såväl det ena som det andra att sjunga på sista versen. De enda som höll ångan riktigt uppe var gummorna, för de lät munlädret gå utan uppehåll.
Och så slutade det stora tredagarsbröllopet hos Lars på Knalten. Men länge skall det lefva i både mitt och de öfriga gästernas minne.
Ja min lif ska dä så.

Ka – ka – Karl på Blåsut.
Förargligt och motgångar har det alltid varit för Karl på Blåsut. Men det allra värsta är att ingen kvinnlig varelse vill bli hans lifstida grötkokerska, och ändå har han nu, detta herrans välsignade år inberäknadt, varit myndig i trettan år. Och alla fjortan våra närmaste grannsocknar har han genomrest i friareärenden. Han har gått från by till by, från gård till gård, varit uppsträckt i alldeles splitter ny gummikrage och felfria strumpfötter. Och för att vara riktigt säker på när kossorna skulle kalfva och hvad smöret kostade på sista oxmötet i Skara så hade han alltid årets almanack och dito böndagsplakat i innerfickan på kavajen. Men vart han kommit så har han blivit utskrattad och utchasad af flickorna.
Stackars Karl på Blåsut.
Han har både gål och grunn att sätta gumma på, men lögn att han får någon.
Tänk så olika det är ändå här i världen. Jag till exempel, som inte hade så mycket som ett kråkbo ens att slå upp mina bopålar uti; jag höllt på att få hela socknens kvinnliga personal till äkta; bå di rika och fattiga. Men så är det inte för Karl, han får gå där på Blåsut precis som han inte vore en kristen människa ens.
Det förargliga började när han var liten pys, då kom han i gräl med en gumse och denne som tyckte att pojkslyngeln inte hade något att säga till om, boxade med sin hårda skalle till Karl några gånger, och det blef för honom en minnesbeta för hela lifvet. Han stammar nämligen, och det har han gumsens berserkaraseri att tacka för.
Detta gör nog mycket till att flickorna bara skrattar, åt honom när han kommer i och för ett huskors anskaffande. Men en annan sak också; han är en riktigt inbiten snålvarg från topp till tå.
Jo jo men san, det är han!
Till grannens Elin hade han länge haft ett snedt öga och så funderade han natt och dag på hur han skulle kunna på lämpligt sätt framföra sitt kärlekskranka hjärtas heligaste tankar. Han svettades och våndades svårligen, Ja, han till och med magrade utaf så förfärligt stackars Karl, att den annars så nätta kyrkhatten sjönk ända ner på nästippen.
Uh ja, det var kärlek det, dä vill jag lofva. Så till sist, äntligen så gick det upp ett stort och klart ljus för honom. Han skref ett bref till henne, föremålet för sin kärlek. Detta bref lemnade han henne en morgon när han gick där förbi.
- Här ha-ar du e-ee-ett b-b-bref, Elin -, sade han.
- Hvem är det ifrån-, sade Elin.
- - Dä-dä vet ja i-i-inte-, svarade Karl och luffsade något förlägen sin väg.
Flickan bröt och läste hans bref, hvarvid det ena skallande skrattet aflöste det andra.
Han skref, att det var så tråkigt för honom att vara allena på Blåsut, han behöfde någon som skötte om både honom själf och kossorna, och därtill tyckte han Elin skulle passa så bra. Ville hon nu blott ge sitt jaord så skulle han ögonaflux resa till stan och köpa den allra finaste psalmboken i lindgrens bokhandel. Sen skulle de gå till presten och uppgöra det andra. Hon skulle få heta käramor på Blåsut o s v.
Fyra dagar därefter mötte han Elin på byvägen. Kalle stannade och hellsade, hostade några gånger, snöt sig försvarligt i rockskörtet, tog några djupa andetag och så slutligen framstammade han i hviskande ton :
- N-n- nå Elin, n- n- när får jak s- s- svar på mitt bref ?
- Du är dum Karl -, svarade Elin skrattande. – Hvad tror du jag skall kunna svara på ett sådant dumt bref !-
Karl såg först ut som ett lefvande frågetecken, så kom en suck ur det innersta af hans hjärta, en suck, så grufveligt tung att den kunnat hindrat månen i sitt lopp. Sen gjorde han en så hastig helomvändning på högra klacken att klackjärnet på den venstra blef kvarsittande i hjulspåret, och så lofvade han iväg – stackars Karl.

När man skickar barn i by etc
Det vill jag blott säga, att den som läst bibeln lite och är något så när hemmastadd i almanackan han vet nog att de allra första människorna som fanns till här i världen hette :
Han Adam och hon Eva. Ni vet ju också att dessa båda syndare bodde på en stor landtegendom som hette Paradiset, men flyttade sedan, när de snålat ihop några tusenlappar, in till stan och hyrde en större våning, antingen det var på ett turisthotell eller det var i ett privathus det vill jag hafva osagt.
Nåja, det får nu vara hur som helst med den där flyttningen, det var det förra, nämligen om Paradiset som jag ville göra en liten påpekning.
Här i vårt lilla bysamhälle har vi också ett Paradis, men troligtvis så är det inte Adams f d barndomshem, för detta gods skall enligt de lärdes påfund vara beläget i en annan världsdel.
Nej, detta Paradiset är ett fjärdedels hemman kronoskatte som fått ett så världsberömt namn. Farsgubben själv, ägaren af Paradiset, är en hal och illparig varelse, tyst och eftertänksam och han tuggar hvarje ord flera gånger om innan han släpper ut dem bland allmänheten.
Men käramora, på hvilken magen hoppar som en hungrigkråkunge när hon skrattar, hon har minsann munlädret i ordning både bittida och sent och gud nåde den som kommer inom hennes talträngda tungas horisont, han behöfver sannerligen gå till presten och begära utflyttningsbetyg till Norra eller Södra Amerika eller rent af till Mesopotamien.
Ja fråga sockenskomakaren skall ni få höra att det är sant hvarteviga ord som jag säger, för han känner till både det ena och andra gunås.
En tös har dom som heller inte står mor sin efter en tum, nähä då, så kan det gå. Och att hon, stackars liten vill gifta sig det kan jag på heder och ära intyga för alla i giftasåldern varande gamla ungkarlar. Det månde väl för resten jag veta som fått så många både omfamningar, pepparkakor och ”kunjakkare” af henne. Och näsdukar sen, det har jag väl fått af henne så många så de räcker åt både mig och gumma mi tills vi får fira vårt silfverbröllop, inte oftare än vi snyta oss. Åja, Sven på Knalten har nog erfarit detsamma, om jag minns rätt. Ja dä har han dä! Och en pojke har dom också som inte är så lite snusförnuftig ska i veta. Och det är väl heller inte att förundra sig öfver, han skall ju snart mönstra till beväring.
Nu var det så, att dessa båda unga telningar gaf sig den lede på att de skulle göra ett litet kalas för sina vänner och bekanta. Farsgubben fick därför, eftersom han inte hade ”växel” för tillfället, släppa till den gödde galten, hvilken slagtades och hängdes upp i sträckbänk, för att dagen därpå, som var en lörda, säljas i närmsta sta.
De båda telningarne skulle ombesörja affären och göra inköp af hvarjehanda, såsom dubbelrenadt och krusbärsvin, sirup och bittermandel, rossiner och karameller m fl kalasesaker.
Allt gjordes i ordning på kvällen förut, utom grisen, han fick hänga för han skulle bli riktigt lång i – synen – och se stor och stel ut kantänka. Han skulle lossas på när de reste på môran.
Klockan tre på lördagsmorgonen togo de båda affärsmänniskorna gud i hågen och en stor smörgås till matsäck och begaf sig iväg till staden.
De körde så ner till individ – nej till trikinbyrån menar jag, för griskultingen skulle undergå läkarebesiktning ifall han hade dött af kolera eller nageltrång i ryggraden, förstår ni väl.
Men döm om deras förvåning, när de inte fingo fatt på någon nasse, inte så mycket som en bårst ens stod till att finna. De letade och letade, de bad och grät om hvartannat, men det var lögn ändå. Nasse var och förblef borta.
Nu var inte något annat att göra än att återträda hemfärden utan både nasse och kalasesaker.
De trodde förståss att någon rackare hade stulit bort deras skålling.
När de kommo hem såg de mera döda än lefvande ut och käramor trodde att de var druckna eller att de fått inkludensan. Men så till sist så fick hon under jämmer och tjut reda på hur det hängt ihop.
Det blef åter ett hiskeligt letande både fram och bak i vagnen, men ingen skålling syntes till eller kom i hörhåll.
Så kom de att tänka på, kanske han hängde kvar i vagnsskjulet. Ja, min själ gjorde han inte det också. I all ifver och brådska på morgonen så hade de glömt att taga med honom.
Och så fick de skicka återbud till alla som de bjudit dit på kalas. Tösa hade fått ett så häftigt anfall af snufva – i liktorna – att hon måst intaga sängen, hette det kantänka.
Ja, så är det när man skickar barnungarne att sälja grisen.

[ överordnad ] Start ] Båltorp ] Gårdar ] Soldater ] Fattiga ] Storskiftet i Sätuna ] Laga skiftet ] Kyrkan ] Namn i Sätuna ] Sägen ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Odensängen och Majesten ] [ Hjilmer i Sätuna ] Sätunavisor ]
[underordnad] [ Innehåll ]