L:a Weka

[ överordnad ] Start ] Båltorp ] Gårdar ] Soldater ] Fattiga ] Storskiftet i Sätuna ] Laga skiftet ] Kyrkan ] Namn i Sätuna ] Sägen ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] [ L:a Weka ] St. Weka ] Berg ] Paris ] Storegården ] Helsingegården ] Frälsegården ] Stommen ] Tomten ] Isaksgården ] Taxering ]
[underordnad]

 

Lilla Veka

 

½ mtl frälse, välbemälte herr majoren och riddaren Bengt Lilja tillhörigt. Bebyggt vid Stora Weka, med vilket det har all sin åker tillhopa.

Brukare Ägare 

1733- Per Påvelsson med hustru kom till Lilla Weka 1733
Stället ägs vid skiftet av Bengt Lilja och marken sambrukas med St Weka. 
-1805 Jonas Påvelsson f1756 flyttar med sin fam till Korstorp 1805. 
1808- Jonas Andersson f1753 kom fr Storegården 1808 
1803->1820 Johannes Bengtsson f1770 kom fr Segerstad 1803 brukar fr 1803 under hela 20 talet och slutar som inhyses under Isaksgården. Tydligen två brukare!


Fredrik Andersson kommen från Segerstad Hällatorp och Bredegården som han lämnar 1829 och Kullagärdet. Familjebildningen sker i Hånger men vi berättar ändå.

  1. Maria Jonsdotter
    1. Anders gift med piga från N Bosgården i Hornborga. Familjen återfinner vi sedan på Holmängen.
    2. Stina återfinnes gift på Blombacken Mårby.
    3. Johannes dör sjuklig på Bredegården
    4. Anna Maria stannar sedan på Kullagärdet.
  2. Anna Sara Magnusdotter dör på Kullagärdet
    1. Greta stannar gift på Bredegården
    2. Sven se nedan

-1844 Sven Fredriksson

f1807 på Tomten i Hånger hade först Kullagärdet och sedan L Weka och Berg i Sätuna nämndeman. Han dör emellertid redan 44 och enkan Maria Vilhelmsdotter finns med som ägare fram till sin död 1880. Lämnar nog över L Weka till sonen i sinom tid.

Sven Fredriksson f1807 i Hånger gm Maria Vilhelmsdotter Gudhem dör åldrad 1880.

  1. Fredrik Svensson se nedan f1834
  2. Anna Sofia gift till Lilla Brestorp i Bjerka.

-1857 Jonas Persson fanns nog med som brukare f17900130 från Sjogerstad ordnar 18570301 auction efter pigan Cajsa Andersdotter för att själv sedan begära hjälp. Vi vet inte mycket om honom men han förtjänar ändå att minnas. Han kom från Sjogerstad och gifte sig med Maja Andersdotter f1789 från Broddetorp. Hon gick ifrån honom efter 30 års samvaro och hade då fått blott överlevande son Anders, som dog under Weka 1857. Själv får Jonas begära hjälp 1860 men stannar i livet till april 1863, men är då skriven alltfort under L Weka.

1857-03-01 Auctionsprotokoll
Sammandrag å auctionsprotokollet hållet hos Jonas Persson under Lilla Weka efter aflidna Pigan Cajsa Andersdotter med betalningsanstånd till den 1 mars 1857
Inroparen Namn Rd Sk. Rst
Fd Sold Corpral Björling 1 st Strekpanna 4, En Boutelj 7 Kläde 25 do 12 Bet 1.
Christiern Larsson i Helsing 1st jernpanna 32, 1 bytta 32, Garn 32, 1st förkläde 3 1 kolt 4,37 1 lintyg ,26 7.18
Per Jonsson på Nestegården Båltorp 1st Hornbålle 4, 1st lerkruka 19, 1 låda 8, 1 örvadd mm 6, Klädning 2.24, 1 kista 3,-. 1 skrin .36, 7.1
Transport 15,19
Lars Fahlgren i Isaksgården 1 st gryta 28, 2 lakan 42, 1.22
Smed Isak Hällman 1st flaska 6, 2 stolpar 24, 1 betsman 18, 1 kläde 1.8 1 par känger 2, 1do 9 1 lintyg mm 8, d:o 9, 1 kläde 25 3,15
Soldat Ström Deverse 9, 1 st bord mm 1.-, 1 kläde 36 1 klädning 34, 1 kläde 26, 1 par vantar 3 summa 3.12
Soldat Stål 1st skål 5, Mösser 2, 1st Kläde 23, 3 Kläde 1.16 1.46
Lars Andersson på Gamle Stommen Tallrikar 12
Transport 25.30.-
Soldat Käck Trädskor 16, 1 st spinnråck 3.-, 1 kläde 1,12 4,28
Swen Larsson i Helsingegården 2 st böcker 12, 1 kneppe garn 1.29, 1 d:o 24, 1st lintyg 16. 1 d:o 20 3.5
Sadelmakare Sporrnald 1st Stol mm 6 1 lintyg 32 38
Jean Pehrsson på Tån 1st packtråd 4, harveltråd 3, 1 par känger 4, 1 par d:o 1.5 1,16
Johannes Persson på Krogen 1st Ämbar 12, 2 Kläde 16 28
Anders Nilsson i Falkatorpet 1st Kläde 40
Jonas Persson i Huset 1st Täcke 3.1 1 lintyg -.24 3.25
Olof Johansson på Tån 2 st Näsdukar 32,
Sold Nero Hånger 1st Näsduk 4 1st do 18 22
Transport 41.24
Dräng Lars Johansson på Nya Stommen 1 spetgång 5
Lars Swensson på Swensson 1 st Påse 3 1st Klädning 3.27 1 dyna 36 kläde 40 5.10
Sven på Tjursbacke 1st Förkläde 6
Anders Larsson i Storegården 1st förkläde 14 lintyg 30 44, 1 lintyg 40 1 kläde 1,12 3,40 3,-,-
Per Lundell Almeö 1st stubb o 1 tröja 1.32 1 klädning 1 Rd dito 2.28 3.28 5.12
Fredrik i Hulabäcken 1 hatt mm 6
Anders Jonsson i Hulabäcken 1 höfvel mm 2
Christiern St Weka 1 st Kläde 28
Summa Riksgälds 56.25
1860-05-31 Uppteckning
Uppteckning på Jonas Petterssons egendom under Lilla Weka. För det att han under sin återstående lifstid erhåller nödtorftigt understöd af Sätuna Sockens Fatigkassa, uppgifver han följande nämligen.
3st Yxar
2st Grytor med grep
1st Stekpanna
1st Eldtång
Hammar o Tång
8st knifvar
1st Presjärn
1st träbetsmar
1st Väggur
3st Saxar
1st haketång
1st skrin med diverse
3st Kister
1st Bord
1st Soffa
2st stolar
4st Ämbar
2st Böttor
1st säng med tillbehör
3st stopar
7st större och mindre fat
2st tallrikar
5st tönner
1st kar
1st Halfskäppa
1st Baktråg
1st Skrålåda
2st Fjärdingar
5st Korgar
3st Rep
3st spader och en grep
4st Hacker
2st Liar gamla
1st Hacka
1st såg
1st sköfvel
Baktyg
Något snikare redskap
3st Walmarsrockar
3 par byxor
3st västar
2st sjortor
2st hattar
2st Mössor
3st kläden
1st Fässing af varf
4st lakan
2st täken
3par strumpor
2par stöflar
1par skon
2st Pösar

Bibel med Diverse böker, glasögon med foder
1st ljusstake
2st tröjor och ett förskin
1st pipa med tobakspung
1st krus
1st butelj
Fiskredskap
1st skåtkärra
1st skåp
1st skedhäck med 3ne skedar

Detta har jag med sundt förnuft och moget betänkande till Sätuna socken Fatigkasa uppgifwit.
Lilla Weka den 31 maj 1860 Jonas Pehrsson mhip
På en gång närvarande vittnen Anders Pettersson, Inga Maja Larsdotter båda i Aspelund under Hälsingegården Sätuna mhip.

60 talet Fredrik Svensson f1834
som ½brukar här hela 60 talet samman med modern Maja Vilhelmsdotter.

  1. första giftet med Jonas på Stommen Bolum dotter Johanna Kristina delägare i Båltorp.
    1. Gulltunnan Johan August f 1862 lever ogift här på gården väster om dammen.
  2. Hanna Elisabet från Ugglum
    1. Adolf Emil gifter in sig i Kullensläkten Gudhem men familjebildningen sker på Lille Weka, där han brukar 1900 med fadern.
    2. Anna Sofia lever sitt liv på Lilla Weka
Lars på Berg hade en hund, som troget brukade följa honom vart han gick - ända till hans sista stund, ty när man saknat och efter något letande fann den döde så låg hunden bredvid honom.
Eldsvådan på Berg inträffade på försommaren 1872 innan Fredrik Svenssons på Lilla Veka dotter Sofia den 10/7 föddes och fast då icke ens född bär denna på ett minne av händelsen - i form av ett s.k. vådeldsmärke. Då modern såg elden blev hon rädd och tog sig åt ansiktet men "besinnade" sig och tog sig i stället på benet. På det ställe där modern sålunda tog sig, där hade dottern, när denna sedan skådade dagens ljus, en stor röd fläck, som hon under hela sitt liv fått äga. / Sofi själv 1947.

Johan Fredrik Svensson

f1834 äger L Weka gifter sig först med Jonas på Stommens i Bolum dotter. Gulltunnan August föds i denna relation och förklarar att han hade det ganska välbeställt. Fredrik gifter om sig med Hanna Jonsdotter och i denna relation återfinner vi Sofi. Han dör 1922. 
Vi vet 43 har två manbyggnader uppförda 1869 och 1899.

Arrendatorer

  • sonen i andra giftet Adolf Emil Fredriksson gift med Hilma Stefanusdotter brukar här fram till 1905 då de måhända flyttar till Kullen Gudhem.
  • 1905-09 efterträdes av arrendatorn Lars Edvin Johansson f1865. Han arrenderade mellan 05-09 innan han flyttar till Segerstad.
  • 1910-19 ungkarlen Sven Edvin Käck arrenderar från 1910 men flyttar till Stenstorp 1919. under honom ett antal tjänstefolk 
  • arr Johan Gunnar Johansson f1886 Näs från 18-1923 då han flyttar till Valstad 
  • 1923- arr Erik Teodor Fält f1891 kom från Ugglum april 23 och brodern Robert i nov 23 och bröderna sambrukar fram till 1926 då Robert arrenderar 1/8 Helsingegården ute på Wekagärdet. Bröderna passade på att gifta sig samma månad. Gammelmor Cajsa får bo här sina sista dagar. 
    Erik disponerade 3 hästar 11 kor
    Erik var gift med Alma Carlsson med barnen Arne, Bertil, Elsa, Carl och Gunborg.
  • John Einar Bjerke soldatson f1914 Segerstad finns här från 65 till 1977 då han går bort.

Gulltunnan August och hemmadotter Sofia f1872

Johan August Fredriksson förmögenhet föranledde, att han erhöll epitetet "Gulltônna". Någon hade räknat ut, att han var ägare till en tunna guld, i penningar 16,666 riksdaler, vilket var mycket under hans ungdom. Genom högt liv och bedrägliga vänner, gick dock förmögenheten all världens väg så att han slutligen fick leva på sina halvsyskons nåd. Ägde men arrenderade ut Weka till Fält. 

August bodde på övervåningen och Sofia på nedre planet. De träffades inte annat än när det var mat. Sofia var en av Hjilmers viktigaste förtäljare om Sätuna och hon hade en stor kålgård mitt för St. Wekas och Nannys bostad, bortom den mot Lôddan låg då Lelle Jonas. 

Arrendatorn Erik och Alma Fält bor i det nu vita huset, som tidigare var rött. Min sageskvinna som var med och lekte mörkerleken i sin barndom observerade att den återförkalkade Gulltunna var i färd att sätta eld på ett garnnystan, som låg i en korg. Därmed undveks en katastrof. 

En skifteslada låg vid vägen ut mot Wekagärdet men den är nu riven. Nya ladans ena hörn kan legat på en allmänning, som bland annat innehöll byns grustäkt. August var mäkta förgrymmad av att byborna tog väg över hans gata. 

Lôdda med L Wekas brygghus och den vackra stenladan i bakgrunden.

Leif Johansson och Britt Marie från Frälsegården bor här numera.


Knalleberget eller Kullen 

är höjden norr om Lôddan höglänt och skarp med sämre åkerjord. Här var socknens gemensamma sandtäkt.

Barnsängshålan.

På Lilla Veka ägor i Sätuna socken finnes omedelbart intill åbyggnaderna en höjd, som i dagligt tal benämnes Knalleberget, ett namn som syftar på dess knallighet eller m.a.o. lerhalt i jorden, som orsakar dess sammanhäftande i klumpar, och på denna finnes en större fördjupning, sänka, som plägar benämnas "Barnsängshula" efter en gammal sägen, som omtalar att en piga i Sätuna under en slåtterdag, varvid hon var med och räfsade hö, blivit sjuk och där framfött sitt barn. Huru länge sedan detta inträffade vet numera ingen men att det varit för inemot eller över 100 år sedan kan man förstå av att namnet förekommer i laga skifteshandlingarna. // Sofi 46. Hålan finns öster om gården norr om fortsättningen av Kungsgatan från Sätuna by ut mot maderna 

1869-09-17 visat sig en varg vid St. Weka, vilken förföljde en hund fram till ladugården, men av gårdsfolket bortdrevs med stakar och tillhyggen.

Bakom L Weka fanns ett grustag, där man begravde Mul och Klövsjuke kreatur, sedan de avdagatagits. 

Låddaskanken.

Mellan Sätunabyn och Wekagårdarna finnes ett mindre sumpmarksområde, som i dagligt tal sedan urminnes tider benämnes för ”Lôdda”. Namnet på stället är i och för sig ingen märkvärdighet, ty Låddor funnos i trakten flera och t.o.m. Hornborgasjön har en gång i älsta tider benämnts med ett liknande – eller Lodne, som torde ha samma härledning, nämligen av att dess yta bestått av tuvgräs och kärrhålor. Sätuna Lådda har emellertid varit en av äldre tiders sätunabor mycket omtalad och bemärkt plats, vilken sannolikt icke saknat sin betydelse i vissa avseenden. Såsom till exempel i folkfantasien. Denna Lådda var egentligen den byn genomrinnande bäckens översvämningsdelta och hade troligen i forna tider varit en större vattensamling i förening med den i dess sydvästra del varande s.k. Veka Floge, som i synnerhet under bytiden var Wekagårdarnas vattningsställe. I övrigt var och är den igenväxt. I samband med denna Lådda, talade man om Låddaskanka, Låddafoten, Låddahärn, Låddatåna, Gräslådda, Låddehagen och kanske flera avsnitt av densamma. Benämningarna Låddeskanken, - foten, - tån, - hälen, synas väl för den oinvigde en smula egendomliga och skola därför förklaras. Som kanske läsaren redan anat, var förklaringen till namnen att söka i att man liknade området vid ett människoben med tillhörande fot, och så var också fallet. Skanken eller benet förklarades vara den erosionsdal, i vilken den ifrågavarande bäcken framrinner och foten den egentliga Låddan, som för att liknelsen skulle vara fullständig naturligtvis icke saknade varken häl eller tår. Av de senare en fots tillbehör sågs ej mycket vare sig av tårna eller hälen, men med lite fantasi kunde man dock ”se” dem och i övrigt fick man nöja sig med förklaringen att vad hälen beträffade denna förr hade synts bättre och givit upphov till namnet på Hälsingsgården, som byggts vid fotens hälsänka, samt att tårna ej kunde synas, då de lågo i nämnda Veka Floge, enligt somliga och enligt andra, gått av och hamnat på Tån, som därav fått sitt namn. Av Låddafotens fem tår hade enligt en visserligen obestyrkt men i alla fall synnerligen trovärdig uppgift blev byns första tåbebyggare, vilkas namn och andra egenskaper efter dem gingo i arv till deras efterträdare, bland vilka sålunda t.ex. alltid fanns någon som benämndes för Storen och Lillen. Man skilde också på Stortån, Rackaretån, Mellantån, Stackaretån och Lelletån. Stortån, Mellantån och Lilltån lågo i nämnd ordning mellan landsvägen och Veka Floge, norr om vägen eller gatan fram till Vekagårdarna, medan Stackaretån av somliga sades ligga på den motsatta sidan om denna väg på fattigstuguplanen och av andra å Båltorps tå vid Bro- eller Snikavägen. Rackaretån slutligen räknades vara belägen borta vid Hulabäcken. Då med undantag av stor-, mellan- och lilltån, tårna å en fot icke har några egentliga namn så måste här omtalas att rackare- och stackaretårna voro identiska med pekfinger och ringfingertårna, vilkas motsvarande fingrar i orten benämndes rackarn och stackarn. Till tåbebyggarna återkommes i annat sammanhang.

Lögetråget.

Under bytiden härskade i Sätuna såsom annorstädes på bondvischan en förskräcklig oreda mellan grannarna i många avseenden. Så spridda och hopblandade som ägorna då voro och så sammangyttrade som gårdarna då lågo, var det rent omöjligt, att ens med den bästa vilja i världen alltid hålla reda och styr på sina barn och kreatur, och brast detta i något avseende följde lätt osämja och trätor och till och med slagsmål. Ja, sådant hörde nästan till ordningen för dagen. Härtill kom också att bybornas älste, som skulle föregå med gott exempel, ofta gick där med en försvarlig s.k. florshuva och icke alltid kunde hålla reda på sig själva utan i som oftast togo till nävarätten när något skedde dem emot. Många gånger var sålunda den gamla goda tiden ej alltid så god. Härpå skulle många exempel kunna anföras men för dagen låta vi oss nöja med ett, visserligen en smula ”tillhyfsat” men i grunden belysande den tiden och den sig aldrig förnekande s.k. bondhumorn. Berättelsen återgives efter den i fråga om sådana kulturminnens bevarande högt förtjänt F. V. Berggren å Stora Veka. Denna exemplifierade händelse inträffade en söndagsmorgon vid midsommartiden någon gång vid mitten av 1800-talet. Förspelet var det, att en sätunabondes svin under natten varit inne i en annan ditos trädgård och vänt upp och ned på allt vad grönsaker hette. Den förstnämnde vart i anledning därav mäkta förgrymmad i sitt sinne, tog sig en duktig ”tankeställare” och begav sig sedan med hastiga steg iväg till grannen. Det var så där vid kyrkdags, ty det samringde just i kyrkan. Och som den besökande sett sin tillämnade värds dräng och piga i sällskap med sitt eget husfolk begiva sig till gudstjänsten, så förmodade han deras husbonde befann sig i ladugården för att, som han själv förut, förrätta morgonsysslorna. Han ställde därför sin kosa dit. Och mycket riktigt ! Där mötte honom högst densamme mitt på den s.k. ladugårdsbron ladugårdsbalken, som den till skydd för underminering av ladugården från den å denna sida av densamma belägna gödselstadshålan upplagda, av hällar beklädda stenbalk, som användes som gångbro dit, benämndes, och som ingen av de båda herrarna var, som man brukar säga, ”fastande”, så dröjde det ej länge förrän de kommo ihop sig, först med käften och sedan med nävarna samt stodo där slutligen liksom två bältespännare, hållande varandra hårt om livet för att ej riskera att förlora balansen och stå på huvudet i det i den på sedvanligt innehåll nu tömda gödselstadshålan, som av en det året blid natur ersatts av ett annat, som gjorde skäl för binamnet – Svarta Havet. ”De brottades som björnar uppå ett fjäll av snö och spände hop som örnar utöver vredgad sjö”. Men medan de sålunda som bäst övade sig i gymnastiska rörelser – a la vår tids s. k. jitterbugsdansare – så blev utrymmet för knappt, ty gångbanan var ej över tre fot bred, och de värda kämparna, vid den enes försök att sätta krokben för den andre, med en rasande fart förflyttades från fjällets och luftens regioner till en närmast fiskarnas motsvarande. Emellertid hade de båda männens äkta hälfter och några andra personer, kallade av stridsropen, på aktningsfullt avstånd beskådat ”kämpastriden” och då dessa sågo kämparnas fall skyndade de fram till slagfältet men kunde ej där upptäcka skymten av någon levande varelse – endast de båda kämparnas helgdagshattar, som likt andra ”notvakare” utvisade platsen för ”haveriet”. Det så anlända ”räddningsmanskapet” stod där nu tämligen utan råd. ”Vart i herrans namn hade karlarna tagit vägen? Voro de redan drunknade?” Det såg så ut och man funderade på, att hämta sig ett par brandhakar att dragga med, ty att pulsa ut i det djupa och vedervärdiga svarta havet och känna efter var det ingen som varken vågade eller lustade. Då i detsamma stack ett rockskört upp ur den på ”havets” yta gungande bruna kåpa, som där gräddat sig och man var ej sen att gripa tag däri samt söka hala upp. Efter åtskilliga misslyckade försök, ty de båda männen voro fortfarande hårt slutna i varandras armar samt dessutom stora och tunga, lyckades väl också detta men då sågs ej mycket liv i dem och man fick ett fasligt sjå med att medelst rullningar och bankningar etc. få ur dem något av de betydliga mängder gödselvatten, de naturligtvis slukat. Upplivningsförsöken kröntes också med framgång och sedan gubbarna något kryat på sig, spenderade den det vederborde – eller värden – på – vad man skulle kunna kalla – ”fiskesupen” och sedan skildes de bålda men antagligen en smula snopna slagskämparna för den gången som goda vänner och trogna grannar. Sätunaborna vid den tiden funno dock ett stort nöje i den dråpliga händelsen och gåvo – emedan den ene och efter honom den andre varit innehavare av uppdraget som nämndeman – den chelebra gödselstadshålans namn, heder och värdighet av ”Nämndemans lögetråg” och därmed benämndes stället där gödselstaden legat långt efter det att byn skiftats och detsamma kommit ur bruk Då den ena av de båda kämparna var en släkting till Past. Per Afzelius, kunde berättelsen rubriceras ”Också en duell”.


Avstyckning u L:a Weka

inhys Kerstin Svensdotter f1771.
Torp under gården står fb 1745 här föds Eriks barn Erik.
Avstyckning Lelle Jonas

[ överordnad ] Start ] Båltorp ] Gårdar ] Soldater ] Fattiga ] Storskiftet i Sätuna ] Laga skiftet ] Kyrkan ] Namn i Sätuna ] Sägen ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] [ L:a Weka ] St. Weka ] Berg ] Paris ] Storegården ] Helsingegården ] Frälsegården ] Stommen ] Tomten ] Isaksgården ] Taxering ]
[underordnad] [ Innehåll ]