Marummarken

[ överordnad ] Start ] Gårdar ] Bolum By ] Hof By ] Torp ] Soldater ] Kyrkan i Bolum ] Qvarnar ] Hjilmer o Folk ] Kommunen ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Ötorpet ] Blombacken ] Hästhagen ] Korsbacken ] Askebacken ] [ Marummarken ] Stomnadreven ] Oplacerade ] Knektamarken ] Vässtorpsmaden ]
[underordnad]

 

Ett namn påminnande om den gamla släktskapen mellan Säckasten och AndersGunnarsgården ägare är ”Gunnarslöcka” på ett åkerstycke å Säckesten vid gränsen mot lägenheten Marumsmarken. Ett par andra gammaldags namn här uppe äro ”Hoalöcka” och ”Lessakern”. Den förra låg i närheten av platsen för kvarnen och den andra platsen berättas före innan den uppodlades ha varit så stenig att man där kunde ta sig fram promenerande på stenarna. I det fallet var den senare ”lessam” men anledningen till namnet torde ha uppkommit av ett där befintligt led (en grind). På Hoalyckan hade man troligen en vattenho för kreaturen./ A. i S. 46

Marumsmarken torp och backstugor i Grefvagården, Hansagården och Kappagården utmark. Utmed Billingen räknat från Säckasten i norr låg en mängd backstugor. Några av dessa, numera lägenheter finns kvar såsom Marumsmarken, Stenåsen, Perstorp och Nybygget. Från Säckasten gick flera vägar en av dem åt Marumsmarken och Stenåsen samt passerade Tjuvadalsbäcken nedåt Brinkstorp och därifrån ned till gamla Prestegården i Broddetorp. En gren av vägen gick rakt ut till gränsen mellan Gudhems och Walle härader, svängde ned utmed Prestegården skog och anslöt den förra vägen vid Gulltorpet. Först låg Snöggabons nu kallad Stenåsen och när man passerat bäcken kom man till Fagermans, sedan till Johannes Persson och till Emma Hägg stuga som låg mitt emot den förra. Å andra sidan häradsgränsen låg skomakare Lottes och skräddare Häggs stugor.

I dessa trakter hittar du

Gustaf i Marka  och Skomakarelotta flyttad till Broddetorp.
Skräddare Hägg flyttad till Broddetorp.

Brinkstorp ligger på Kappagården och mycket om dessa människor finns där nedtecknat.
Snôggabon under SvenNilsgården.
Säckastenstorp ligger öster härom. 


Fagerman - Dackes

Grefvagården utmark 4x7meter en ryggåsstuga med torvtak, på gränsen till Prestamarken

Drängen Johannes f1835 träffar sin piga på Grefvagården och gifter sig 1858. Namnet Fagerman har han troligen fått av sin morfar, som varit soldat med samma namn i Bjellum. Johannes var son till Lars Fagerman, som bland annat bott i Nilsabo i Bjellum och pigan Cajsa på Bosgården. Han bodde först till Pera Brittas ute vid dreven, men skaffade sig sedan sitt torp. Namnet Dackén hade han erhållit emedan han ”dackade” (hyssa, körde) med överkroppen, när han gick.
Fagerman liksom hans vidboende svåger voro sådana personer, som man i orten med nöje sett sig vara befriade ifrån, icke minst p.g.a. deras många barn, vilka man liksom hustrurna och dem själva fruktade, att en vacker dag få på fattigvården. Härtill kom att de i fråga om sin ärlighet och vandel icke voro att lita på. Så här sade man i ett rim om dem:
”Snodia å Dack, ä ett bövvla pack!” Detta lät ju inte vidare rekommenderande och var ej häller avsett att göra det.
I motsats till den rävaktigare svågern, var Fagerman en rättfram, nästan enfaldig människa, med vilken man icke sällan drev sitt spektakel. Fagerman var i sin dag mycket för mat och var i stånd att sätta i sig bra mycket på en gång, när tillfälle därtill erbjöd sig. Däremot var han ej så noga om rätterna voro varken många eller så synnerligen välsmakande. Fick han bara bröd så räckte det bra långt men utan sådant, ansåg han sig ingen mat ha fått, och med potatis och fläsk och framförallt fett fläskflott i försvarlig mängd därtill så var hans åsyn en upplevelse – för den som ej själv var trångmagad, förstås.
När folket på ställen där han arbetade matsäckades ut, kunde naturligtvis lagad mat i hur stora kvantum som hälst ej medsändas men bröd var en sak som man dels hade gott om och dels var jämförelsevis lätt att transportera och sådant gick också åt vad Fagerman beträffade.
När de andra ätit sig mätta och beredde sig att – såsom sommartiden var vanligt – rasta en stund, så fick den som stod för matsäckslådan ej glömma att lämna Onedlagt ett par kakor bröd avsedda att av Fagerman uppätas under rasten. En vink till honom att ej avbryta måltiden brukade ges genom att räcka honom en kaka under t.ex. orden:
”Ät nu, Fagerman, å ta däck mer, uä du vall ha!”
”Kaka dä vägiga!” svarade då Fagerman som oftast vid sådana tillfällen liksom ursäktande, satte kakan på tumfingret samt åt upp denna och kanche en till. Åt och åt runt kakan tills det var bara hålet, vari tummen satt, kvar.
Detta föreföll givetvis komiskt och man får ej undra på att orden blevo till ett ordstäv:
”Kaka d’ä vägga! sa Fajerman, satte’na på tummen å åt upp’a”.

Paret flyttar till SvenNilsgården utmark och senare slår de sig ner här på Grefvagården mark och lever här till döddagar under små omständigheter. Av hans fem döttrar flyttar alla utsocknes, utom Albertina som gifter sig med soldaten Djerv uppe vid Bjellums utmark. Även hans namn är förknippad med en nidvisa av samma valör som den nedan tecknade.

Johannes Larsson Fagerman Dacke

Fagerman hade i sitt äktenskap endast döttrar, men i gengäld så många flera sådana, fem stycken, och om huru det gick till, när han skulle gifta bort en av dessa, därom berättas i den s.k. Fagermansvisan, som man i bygden ännu idag kan få höra sjungas en och annan vers av till den kända Häggumsvisans melodi.

  1. Anna Matilda f1859
  2. Klara gifte sig till Undenäs
  3. Karolina gifte sig med Malingen Carl Blixt från N Lundby som slår sig ner i Varv
  4. Albertina gifter sig med soldaten Djerv i Bjellum.
  5. Augusta här får jag ingen hjälp av db.

Fagermans visa 

som är en nidvisa som är diktad av Augusta i Nybygget i Säckasten och Henning Granat Englund, och lär vara en nidvisa om Fagermans måg. Dackens dotter Karolina gifte sig med en karl i N Ving som kallades Malingen, men i verkligheten bar namnet Carl Blixt, och varit litet för mer så att man till Fagerman ville hedra honom med allt var huset förmådde.  Hjilmer Johansson har förmedlat denna visa. 

1
Ock Fagerman han gång
till Säckastens gål.
Han lånade en gryta 
och koka kalvalår. (fåralår)
Men låret det var bara ben,
blott här och där det satt en sen,
och Fagerman han koka't
så det blev hårt som sten.
6
Men fast det led mot kvällen 
kom inge fästeman 
och gästerna nu yrka 
att få en tår på tann
Men värden var en riktig glop
han brännvint tagit alltihop
så mågarna fick inget -
som gäster bjudits hop.
2
Det var när det till Fagermans 
det skulle bli kalas,
det skulle bli trolovning (bröllop), 
det skulle bli så rart.
Ett kvarter brännvin hade de (köpte han)
och maten den tillredde de (man)
Men fast det led till kvällen kom ingen friare
(Man kund' väl inte ana, det skulle bli till skam)
7
Och drickat stod och domna,
och smöret stod och smalt
och gästerna de klaga 
de klaga att de svalt
till slut de tyckte det var rart 
arr de fick äta uti fat.
och dock slapp skrapa grytan
som annars vanligt var.
3
Och drickat stod och domna,
och smöret stod och smalt,
och alla Fagermans töser, de klaga att de svalt.
Men gubben tyckte det var rart
att han fick äta uti fat
och slapp att skrapa grytan ,
som annars vanligt var.

Vi har varianter på denna visa som här följer

8
Och ungdomen från trakten 
de tågade dit opp.
De hade hört omtalas 
det stora Brudelopp
Men före dem en skälmer kom
han satte framför dörren bom
och hur det sedan roptes
det inget brudfolk kom.
3
Den stackars Hägga Tilda 
fick ha ett stort besvär
att göra Äreportar 
och kransar och sånt där.
Minst en tolvskilling gick väl år
till papper och all grannlåt
Det kunde hon ha sparat 
allt för en bättre ståt.
9
Men andra dagens morgon 
till brudehuset kom 
den uteblivne mågen 
och öppnade för dom 
Han hade nåt så det blev fest
de sedan gingo till vår prest
men värden stanna hemma,
han mådde ej så värst.
4
Och gästerna var många
det kund' med mindre räckt
där va båd Dackens onga 
och hela Snodi's släkt:
Ja, Snodig och Dackes 
det leda rackarpacket-
om hin blott ville ta dem
vi skulle ej betack'et
10
Och att ej brudegummen 
had' kommit da'n förut
berodde på ett svenöl,
varaf han tagit slut
Nu blev det bröllop utan mat,
med tomma grytor tomma fat
När man sig inte passar, så kan man gärna ha't.
5
Att förningar man hade
det kan i ju förstå.
Här kund' väl inte annars
ha blivit nåt bröllop å
Vid bröllop brukas det ju stav!
En sådan och sig hit begav
Man skulle bliva värden
som tog emot och gav.
11
Och Fagerman fick gånga
till Säckasten i gå'r
allt med den lånta grytan .
Han tacka för i går.
Och förr'n han hade gått därut,
han hade talat om till slut
Om hela detta bröllop 
och sen så kom det ut.

 

Yngve Laurell har upptecknat följande efter
Råcka Pär 1906 med anknytning till Hägguma visan.

Dä skulle bli trolovning, dä skulle bli kalas
dä skulle bli trolovning, dä skulle bli så rart.
En kannan brännvin hade de å maten den tilredde de
Å när, det led mot kvällen kom ingen främmande
Så kaffet sto' och kallna, å sockret lå'å smalt
Å dreckat sto' å dofna å lusa geck å svalt.
Å brännvinet dä slo fokta av, förgefta sånt kalas dä var.
Som ente kunde komma som sagt o lovar va,
De kokte nåra rötter, därtill en gruta kål
Ånär dom kom te skinkan, så va den lika hård.
Ja den va hård, ja hård som sten 
Dä va ett djäkla doktigt ben för köttet var avskavet.
För många veckor se'n
Och lilla "Kusum" kvestar, ho kvesta ho te mor 
Ack hör min goa mamma, ös upp en tallrik kål
om dä vore rätter mer, så äter jag dem fälla mä
Om dä vore sällaben, så får di slinka mä
Pettera Hans i Glättan är en djäkla duktig kar
För fyra kronor har han kvar, då tyckte han att han var kar.
När fleckera får ena var, å tuppen den får far. 


Persson Snodig

Ligger i Bolum på Hof Hansagården mark blott ett tiotal meter från Fagermans. Stugan var 4x8 meter med tegeltak. Ladan låg på andra sidan stigen med en källare i ena ändan. 

Per Jonsson 

f1798 från Husaby och hans soldatdotter Britta från Fiskaregården i N Lundby (sold Johan Berggren från Anders Torstensgården) lever ett utfattigt tjänstefolk liv. Bräckliga. Pära Britta hade en oäkta son skräddaren Anders Andersson, som vi återfinner på Nybygget och senare fader till Sparven.

  1. förtida sonen Anders Andersson
  2. Johannes Snodig f1829 född under Kappagården Hof och dör på Hansagården 1911. Johannes se nedan
  3. Dottern Anna Cajsa gifter sig med en grannen Johannes Fagerman även Dacken kallad. 

Johannes Persson Snodig

f1829. Han lär ha byggt denna stuga, som låg intill Fagerman och hjälpt Emma Hägg under tak.
Snodig hade erhållit detta öknamn, dels emedan han alltid hade bråttom - "snörde, snodde" - och dels emedan han alltid sökte "sno sig" i besvärliga situationer, t.ex. inför domaren, där han ibland agerade svarande för diverse förseelser.

Snodig, som i verkligheten hette Johannes Persson, hade i sin ungdom varit dräng hos den kände Munter i Häggum och därvid - om man får tro visan om denne - fått lära sig att arbeta i skogen. Härigenom hade han erhållit sådan vana att han, när han sedan byggde sin egen stuga, stal det därtill erforderliga virket på Hovs skog å Brunnhemsberget, rullade ned stockarna utför Nycklafallet och bar hem dem.
Den jord där stugan uppfördes var belägen på Hansagårdens andel av den sagda Marumsmarken.

Snodig var son till den förut omnämnda s.k. Pära Britta – g.m. Per – vilka hade ett i alla avseenden synnerligen dåligt rykte och anseende i orten, både i fråga om handel och vandel.
En gång – visst icke enda – stod Snodig till svars inför rätta för någon begången orättfärdighet och hade inga möjligheter att sno sig undan, varför han på domarens frågor ej visste annat svar än ”Dä va en sak! – Dä va en sak!”
”Det blev visst många saker av det här till slut, min kära Persson!” sade sedan domarn, när förhöret äntligen var över och Snodig erkänt en hel del. Härefter uppkom i bygden det ordstävet: ”Dä va en sak!” sa Snodig.
Med anledning av sina bravader var Snodig en i orten illa känd person, liksom svågern Fagerman och man skar dem över en bank genom att säga: ”Pärsson Snodi å Fajerman Dack, ä ett fôrbankat rackarepack”.
Så nog hade man sina åsikter om vad de båda männen voro för andra. Att tillvitas epitetet rackare var värre än tattare och allt annat. Och Gud nåde den som använt det ordet om Snodig så att han hört det, denne hade ej gått säker en minut. Blev den mannen arg var han inte att leka med. Snodig dömdes 1851 å Skara rådhusrätt för snatteri. Snodig kommer från Häggum 1854 och står först som inhyses men sedan som torpare under Hof Hansagården, där Stina är piga. De gifter sig och Stina f1823 för en oäkta dotter i boet. Till Snodig förtjänster är att han var en kraftfull karl och snickarkunnig och bygger sin och Emma Häggs stuga. Paret hade två kor. Tjänar som torpare till 1889, sen som arbetare. På äldre dar binder han kvastar och svedjar hank. Han var sparsam berättas det och han hade en 100 kr undanstoppat när han dör. Analfabet.

Snodig första gifte är med Stina Johansdotter f1823 som förde dotter Johanna Snodig till boet. Stinas föräldrar kom från utsocknes och fick vård på socknen i Hof.

  • Johanna Sofia Snodig tjänar piga på olika platser och gifter sig sedan med Gulle, längre ner i backen.
  • bådas barn Britta Maja tjänar piga och föder en dotter Ellen Sofia f1883 i Häggum som halvsystern hos Gulle tar hand om. För ett lite kringflackande liv och föder ytterligare ett barn som dock dör året därpå. 
  • Clara Charlotta f1860 piga något år innan hon försvinner till Göteborg. 

Snodig gifter om sig med Kristina, som var dotter till Kursa Kajsa (hon som sedan gifte sig till Sjödalsstugan i Hornborga).

  • Dottern Augusta Alfrida tjänar piga i Stenstorp och gifter sig med soldaten där, Albert Sköld på Pålacksgården. De får bland annat Hugo Sköld en hembygdsforskare och järnvägstjänsteman.
  • Frans flyr till Göteborg.

Snodig bor sedan i hop med sin granne Emma Hägg, vilken hus han byggt och har med henne flera barn vars öden vi inte känna ännu, frånsett att två dör unga.

Från Far och Farfars tid

Hugo Sköld berättar om sin morfar i en mer kärleksfullt betonad nekrolog. Skaraborgs Tidning onsdagen den 20 jan 1932. Ett viktigt dokument som ser Snodig med barnens ögon och inte vuxenvärldens föraktande förstärkande betygssättning. Här ser vi hur vuxenvärden karikerar sina medmänniskor medan barnet kanske har en mer sansad och rättvis bild. Det påminner om Frödings dikt om Munken i Skara. 

Hur man hade det på Billingebygden förr i tiden. En minnesanteckning om en gammal man och hans grannar i Billingens småstugor.

Som liten pys gladde jag mig mycket, när morfar kom traskande över Billingen hem till oss. Eller när vi hälsade på hos honom, där han bodde utmed Billingskanten. Han kände sig aldrig hemma på något annat ställe än i sin egen stuga, därför blevo hans besök hos oss ej så långa. En och annan gång fick jag göra honom sällskap hem. Vi gingo rät över berget och han brukade då berätta för mig om trollena och otyget, som hade funnits på berget och om vargar och äventyr, han varit ute för. Morfar pratade inte i onödan och han avskydde pratmakare och skrytsamma personer. Men på tu man hand kunde han nog prata.

En gång när jag skulle följa med morfar hem var det sommar och mycket varmt, och innan vi gav oss av skulle morfar ha sig ett glas öl på Gästis. Följ med, du pojke sa morfar får du smaka. Och så kom det sig att jag smakade öl för första gången !

Där morfar bodde låg en "krisse" mer eller mindre underhållna backstugor, vilkas innevånare förde en bekymmersam och enformig tillvaro långt borta från allfarvägen. Morfars stuga skiljde sig fördelaktigt från de andra. Den var både större och bättre underhållen. Rent höll han också både inom och utomhus. Sin mat lagade han själv och klarade sig bra, ty han var händig och företagsam. Alltid var han nöjd och belåten, aldrig hörde man honom klaga. Genom att slöjda, binda kvastar svedja hank o dyl skaffade han sig vad han behövde för sitt uppehälle. I Sin krafts dagar hade han bland annat varit snickare och hade byggt såväl sin egen som de flesta andra stugorna intill. När inte det ena yrket gav honom sysselsättning, tog han itu med något annat som skolagning och så vidare. Så redde han sig gott och hade alltid så långt jag minns en hundralapp liggande tillsammans med övriga besparingar i en låda, som han förvarade på sängbotten. Det var mycket pengar på den tiden – för en 30 år sedan – för folk i hans ställning. Ända till kort före sin död hade han sin hundralapp ograverad. När sedelutgivningsrätten för privatbankerna indrogs någon gång under min barndom, hade morfar hört talas härom och att bankernas utlöpande sedlar skulle lösas in. Visserligen kunde han läsa, men då han inte hade någon tidning, så hade han inte klart för sig vilka sedlar som skulle lösas in.

"Du pojk", som morfar vanligen sa "du har väl reda på det". Till min stora förnöjelse kunde jag lugna honom med att det ej gällde statens pengar, och som han hade av den rätta sortens hundralappar, så slapp han att byta.

Utrustad med ett gott förstånd och praktiskt anlagd, var han som en klåckarefar för sina grannar. Så särskilt storväxt eller grovlemmad var han ej men seg och uthållig. Som mången annan hade han även varit rallare. Ibland brukade han berätta om den tiden. En gång roade sig rallarna med tyngdlyftning. Det var en stor sten, som försöket gällde, men ingen av dem som försökte kunde lyfta den något nämnvärt. När det sedan blev morfars tur, lyckades han genom något knep att få upp stenen till brösthöjd - till de andras stora förundran. En tid hade morfars svåger (Fagerman AL ), som även var med råkat få lite på näsan och skrävlade sin vana trogen och gick på värre. Det artade sig till gräl, och vår gode F-man hade säkert fått smörj, om inte morfar hade kommit till städes. De är han som lyfte stenen " viskade rallarna till varandra, och slagsmålet kom aldrig igång. 

Morfar hade varit gift tvenne gånger, men överlevde båda sin hustrur. Mormor som var död långt innan jag föddes, var en arbetsam och duktig kvinna, som styrde och ställde så att trots de små inkomsterna ingenting fattades. Det fanns två kor i ladugården, och om det inte precis var något överflöd, så räckte det till både för dem själva och litet därtill, som blev över till grannarna. Ty om mina morföräldrar än voro fattiga, så voro de dock i jämförelse med de andra grannarna, riktigt välbärgade. Dessa hade det ofta knappt om födan. Ibland berättas det hade de ej annat at ge sina barn att äta än litet potatis, som de doppade i spadet. Barnen hade emellertid vuxit upp och lämnat sina föräldrar, som nu sutto gamla och orkeslösa i sina stugor. När mormor dog, blev det ju helt naturligt sämre även för morfar, men någon nöd led han ej.

När man från stationen å den lilla bibanan skulle gå upp till bergsluttningen, där morfar bodde, fick man snart nog lämna den farbara vägen och ta av på en väg, som för all del också skulle vara farbar, men då i allra ringaste laget. Från denna s.k. väg gick slutligen en stig som ledde till målet. Inkommen i ängarna kom man först till Danjela Maja. En gammal böjd gumma brukade stå utanför sin gråa stuga och nicka åt oss samt växla några ord med mor. Strax ovanför vidtog småskogen, och en liten stund voro vi framme vid målet. Där låg skräddarens och skomakarens stugor på ena sidan om häradsgränsen, vilken delade stugorna i två grupper. De båda först nämnda låg i Gudhem Härad och morfars, hans svågers och Emmas stugor låg i Walle härad. Man kunde stå i det ena häradet och prata med grannen på andra sidan gärdesgården – i det andra häradet.

Alla de gamla, som bodde i stugorna, voro hederliga rättskaffens litet vidskepliga och naiva, men rättframma och naturliga i sitt sätt. Jag brukade gå omkring i stugorna och hälsa på hos dem, när vi voro på besök hos morfar. Nu är de borta alla de gamla kära vännerna.

Morfar var enligt utsago i "syne" och brukade se likföljen och stora svarta hundar i mörkret. Han gick aldrig mitt i vägen, ibland kunde han gå långt ut i dikena. Mer än en gång blev han gastkramad och hade märken på kroppen efter möten med vålnader sades det. Det må förhålla sig huru som helst därmed, men sant är dock, att när min far till följd av en olyckshändelse avlidit på Falköpings lasarett, kom morfar hem till oss på morgonen efter att ha gått till fots hemifrån tidigt i gryningen. Strax förut hade vi fått meddelande om att far var död. Morfar visste också om det, fastän nära en halv mil från stationen. Kort före sin död omtalade han, att far visat sig för honom och bett honom att han skulle hjälpa mamma, sedan hon blivit änka 

Denna lilla berättelse är ju på intet sätt märkvärdig. Jag har därmed endast velat i någon mån skildra en gammal rättskaffens man, min morfar, och det förhållanden, under vilka han levde. Håsjö, Hugo Sköld. Hugo Sköld är en av vår bygds stora hembygdsmän, som genom sitt arbete kunnat hjälpa oss att bevara vår rika hembygd i kärt minne.


(Jörsses) Törsses Göran Andersson Hägg. Emma Hägg

Backstuga å Hof Hansagården utjord i Marumsmarken, den nederst norra av här i en klunga varande sex ställen, varav de två södra låg inom Broddetorps socken och där omnämnas. Det är inte säkert att Törsses är samma ställe som Emma Hägg, men kan legat här i närheten.

Göran Hägg

f1818 Broddetorp tjänte 32 år från 1840 som soldat för AndersTorstensgården. Törssen alias Göran Andersson var son till Anders Göransson som vi finner på annan sida. Han gifte sig med soldatdottern Maja Ros f1819 i Stenstorp. Får omdömet tjänt utmärkt väl och får underhåll. Han förpantningsköper Bäckarns, men dör strax efteråt.

Maja ger honom barnen 

  • Anders Gustaf f1843, blir statare Myråsen i Hangelösa, Ökull och återfinns senare i Malmöhus.
  • Johan Albert f1849 drog till Stockholm.
  • Emma Gustava, se här.
  • Johanna Wilhelmina f1856 gift med statare från Värmland.
  • Matilda Christina 1858 flyttar efter att ha fått en son flyttat till Stockholm hon finns hos sin syster 1900

Förre soldaten Göran Häggs änka under 10 år och emellanåt hemmavarande döttrar hade efter dennes ställes försäljning här slagit sig ned. Bröderna hade icke någon velat övertaga det av fadern upptagna stället – Alekärr – som därför fick säljas. De tre litet flyktiga döttrarna hade med sin mor som vaktmästarinna här en tillflyktsort, som kom i synnerhet de båda äldre väl till pass i nödens stund. Det blev nämligen så att de båda senare – den yngre en och den äldre ej mindre än fyra gånger råkade i olycka för manfolk.

Dottern Emma Hägg

f1853 var den äldsta av döttrarna. Hon hyrde under PerNilsgården Ranstad och finns där 1880 och 1890 med sin då fyrahövdade barnakull. 1900 skrivs hon som inhyses Under AndersTorstensgården. Efter moderns död var äldsta dottern Emma under boendes i stugan, delvis tillsammans med sin erfarna kurtisör, den s.k. Snodig, som dock icke ville erkänna faderskapet till mer än det näst yngsta av dennas barn: Karl, Stina, Edit och Judit, av vilka hon kallade den äldste Appellöv.

  1. Carl Gustaf Hägg f1875 Bolum där Lars Alsterlöf stod antecknad. Levde 80 PerNilsgården.
  2. Hilda Kristina f1878 Bolum finns också PerNilsgården 80. Sven Larsson Besgården Ranstad frikändes. Är hemma och dör hos mor
  3. Edit f1882 kan vi följa in i nutiden till Skara
  4. Judit f1890 Bolum blir sömmerska i Stockholm.

Kommunalprotokoll 1875-03-23: Pigan Emma Gustava Göransdotter Hägg, som för fattigvårdsbehandling förevisade ett kontrakt om barnuppfostringsbidrag, men som detta ansågs högst osäkert utan borgen, så lämnades henne åtta dagars tid att ställa nöjaktig säkerhet, i annat fall översändes hon till Stenstorps kommun, där hon äger sin hemortsrätt. //A.E.
Kommunalprotokoll 1879-05-05: Pigan Emma Hägg från PerNilsgården i Ranstad, som vistas hos sin moder i Hof och där fött oäkta barn, men har sin hemortsrätt i Stenstorps kommun, skall av fattigvårdsstyrelsen dit översändas. // A.E.
När Snodig efter att andra gången ha blivit änkman började "ha roligt" ihop med Emma benämndes han "jörssekörarn".
Persson uppförde detta hus samtidigt med sitt eget. Stugan var 3x4 meter med ett mindre pörte alldeles intill om 2½x4?. Emma är dotter till Göran Hägg och Hilmer vet en del om hennes vandel. Hon flyttar ihop med Snodig, grannen och har fyra barn utom äktenskapet. 


Brinktorp

Var beläget å Kappagårdens skifte i Marumsmarken. Brinken’s far hade varit ägare till gården, på vilken stället låg, och hade liksom de två systrarna efter honom erhållit del i densamma. Han var emellertid en spelman, icke allenast i detta ords verkliga utan även i dess fulare, en svårare, och sålde sin del till svågrarna med undantag av det område, där han sedan uppförde stugan. Som bygde- eller bondspelman var han högt uppburen och mycket anlitad vid bröllop och danstillställningar men förstörde sig genom för mycket supande, vartill vana förvärvats vid nämnda tillfällen, där brännvin o. dyl. alltid flöt i strömmar. Den förut anförda Hofska visan skall enligt traditionen vara av honom sammansatt både till ord och melodi och spelades alltid under namn av Brinkapolskan. Denna visa fick sedan sina avläggare i nejdens byar men ingen som vad innehållet beträffar kan jämställas med originalet. Brinks hustru var emellertid mindre lyckligt lottad. Fattigdom och svält kunde ej av henne hållas borta. Ställets oansenlighet och karghet, som icke av en ensam kvinna kunde bemästras, mannens ofta påkommande bortavaro, liv i sus och dus och ovilja eller oförmögenhet till arbete, lade slutligen båda i graven – hustrun först efter en händelse i skogen på berget. Vad som egentligen där inträffat med henne visste visserligen ingen med större säkerhet och detta gjorde väl sitt till att folk trodde så mycket mera. Hustrun hade gått upp på berget för att plocka bär och ej kommit tillrätta på ett par dar – och då utan att vara sig lik. Efter den dagen tynade hon bort och dog utan att ha blivit vid sig igen. Vidskepligt folk, som det den tiden var gott om, trodde nu att hon under vistelsen där uppe på berget varit "bergtagen" och att det var detta som tagit henne så hårt, men om hon själv givit något stoff till uppgiften är okänt. Brinks hade i sitt äktenskap fyra barn, två döttrar och två söner. De sistnämnda utvandrade till Amerika. Ena dottern Matilda gifte sig och blev med sin man bosatt å stället. Efter svärfadern kallades han så allmänt Brink och antog eller erhöll småningom namnet även officiellt.

Se mera under spelmän och mer om stället finner du under Kappagården.


Snôggabon Stenåsen Alebäck

torp på Hof SvenNilsgården utskift i Marumsmarken av den nuvarande innehavaren Oskar Hägg friköpt och avstyckat från gården. Han var som vuxen skogvaktare för Hof. Den å stället varande manbyggnaden är i senare tid vitflyttad från Planteringen i Broddetorp.

Lars Johan Larsson 

f1836. Benämningen på stället uppkom efter den där från omkring år 1870 bosatta torparen Lars Johan Larsson, som under uppväxtåren vistades hos den för Kappagården då tjänstgörande soldaten Snygg, som skämtsamt brukade kalla honom för "sin bonne", vilken benämning sedan följde honom.

Lars var torpare under Hof SvenNilsgården å dess del i Marumsmarken och fanns på plats före 1859 till sin död 1926. Son till Kloarn från Korsbacken, men uppvuxen hos Askebacken Lars. Gift med Kajsa, som kommer från Laggaretorp (syster till Ståls Lina) gav honom Maria, som flyr till Amerika, Gustaf som blir småbrukare i Gudhem, Karl hemmansägare Tovatorp Häggum.

Snöggabon var först gift med.

  • Cajsa Olofsdotter f1830 från Skatebo Bjellum syster med Ståls Lina.
    • Maria Margareta åker till Amerika.
    • Trumslagare Gustaf brukare av Rättaretorpet i Gudhem.
  • Fia Fredrika Persdotter f 1842 från Laggaretorp Stenum.
    • Carl Larsson gifte sig till Sörgården i Tovatorp.

Oskar Hägg

Oskar Hägg f1890 var son till soldaten på AndersTorstensgården kan ha kommit hit 1921 och friköper stället, som också kan ha kallats Stenåsen. Hägg är gift med dottern till en man benämnd Ulltrån. Sonen Tage flyttar till Sundbyberg och vårdade stället. 

Skräddars skomakars

Stuga nederst mot söder av de fyra på insidan sockengränsen, belägen alldeles intill denna.
Innehavare här var skomakare Gustaf Jansson, son till skräddaren Jonas Gustafsson med det öknamnet Laffen, som på grund härav benämndes utom som ovan för skräddars Gustaf, Skomakare Gustaf och Gustav i Marka.
Denne Gustav var även ägare till den tredje stugan i raden, som låg ungefär på samma avstånd från sockengränsen fast på dess andra sida, och hade det bekvämt så till vida att när han ledsnade på Bolum så flyttade han till Broddetorp och vice versa, vilket var gjort i en handvändning.


Marumsmarken en hjälpreda för denna sida
1 Säckesten och Marumsmarken
2 Snögges
3 Fagermans
4 Snodigs
5 Laffa-Gustav
6 Hägg-Andersa
7 Brinkes
8 Harsses (stp)
9 Danjela-Johsa
10 Jonasa
11 Fot-Olles
12 Gulltorpet
13 Häggatösera