Kappagården

[ överordnad ] Start ] Gårdar ] Bolum By ] Hof By ] Torp ] Soldater ] Kyrkan i Bolum ] Qvarnar ] Hjilmer o Folk ] Kommunen ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Grefvagården ] Hans i Hof ] Jägartorpen ] [ Kappagården ] Korpatorp ] Nilsagården ] Torstensgården ] Brogavägen ] Ryttartorpet ]
[underordnad]

 

½ mantal

Två hemmansdelar om ¼ mtl Nils Kappe i Hof nämndes i jordeboken 1685 eller möjligen kan det vara namnat av en kapellan, som bodde i Bolum på 1600 talet. Gården har varit i samma släkt flera hundra år. Hans gård, två gårdar i Hofs by innehades i slutet av 1600 talet av brukare vid namn Hans, vilka då efter dem uppkallades den ena till Hans i Håv eller Hansagården och den andra till Kappagården, enär den senares innehavare bar tillnamnet Kappe. Det ville emellertid ej, att någondera av dessa gårdar skulle bliva beständiga i släkten. Hans i Hansagården båda söner Anders och Lars flyttade den förre till hemmanet Backen i Bolum och den senare till hemmanet Överstegården i N Lundby, som hade det gemensamt, att de rustade för samma soldat, samt undgingo därigenom sannolikt att dela det öde att utdö, som under pesten 1711 drabbade den till dess kvarboende Kappe familjen. Hofmaden nr 1 - 2 tillkom efter sänkningen och är en utbrytning av Kappagården.


Sven i Kappagården kom från Segerstad 1719.
Anders i Kappagården ger 6 öre till kyrkan 1726. Hans ger 8 samma år och Lars 5 öre.
Vi har en Kappe Larsson vars hustru Karin dör 1741. I övrigt har jag bara en lista på brukare och ägare ? av ½ mtl Kappagården från slutet av 1700 talet till dess Kappen tar vid

  • Anders Svensson f1697 finns på gården 1722 - 64 vars dotter Maria f1742 gifter sig med Daniel Nilsson som brukar Lunnagården. 
  • Anders Ingemarsson ½ rusthållare kom från Häggum 1744 - 64 gift med Bolla Håkansdotter bildar en stor familj och deras son Jan eller Jon Andersson f1748 brukar gården på 1790 talet, men dör ung 1791 och hans hustru återvänder till Skövde. Parallellt med honom har vi Anders Arvidsson som kom 1743 och över 1757. Han är gift med Bolla Ingemarsdotter. Av de 4 överlevande barnen har vi inga minnen.
  • 1796 Sven Andersson f1741 brukare här 1796 gift med Bolla Arvidsdotter och återfinnes under Kärragården, efterlevande går ej att spåra.
  • Jan Jon Andersson ½ mtl
    f1782 rusthållare Kappagården flyttar med Maria gift här 1715 till Säckastenslyckan, barnlösa. hans anhöriga kom från Bjellum.
  • -98 Jan Jonsson f1754 finns på Kappagården 1790 och flyttar till Korsgården
  • -1798 Erik Eriksson ff1743 flyttade 98 till hustruns Deragården.
  • 1814-15 Jonas Andersson f1769 från Skövde kom 14 och stannar blott ett år
  • 1815- Petter Månsson rusthållarsonen från Törnagården kom 1815 återfinner vi honom Skaffarebron Häggum
  • 1817-19 ½br Jonas Jonsson f1782 flyttar till Rössberga
  • -1804 Per Bengtsson f1755
  • 1806-10 Sven Andersson f1779 i Brestorp, där fadern var brukare och farfar Sven Jacobsson var gästgivare på Garpegården. Han flyttar sedan till Grefvagården.
  • Bengt Larsson Bonde i Hof Kappagården Bolum f1762 gift 1790 med Maria Jacobsdotter blir sedan ägare av Boslycke. 
  • Anders Jonsson f1792-01-04 finns som brukare här till 1814 men dör 1815 på Torstensgården
  • Erik Abrahamsson f1765
  • -1799 Jonas Jonsson
  • 1799-1808 Lars Andersson f1770 född på Falbogården är ju Lars på Bredegården vars svärfar dödade en piga och vars senare hustru dotter mördades i Päregården genom strypning.
  • Anders Svensson från Brestorp och följer med sonen som brukar Kappagården 1804-06, men flyttar sedan till Grefvagården och brukar den minst 13 år från 1810.
  • Anders Svensson konkursbonden från Torstensgården fanns här 1814-15.
  • Erik Abrahamsson f1765
  • som synes är det ett ständigt byte på Kappagården denna period på ett då ½ mantal Kappagården Hof. Vi får se vart det tar vägen

 

Per Andersson gift med Anna Larsdotter brukar ¼ av gården 1775, där sonen Magnus Persson står som rusthållare för 1778. Jonas gift med Greta får en dotter Katarina 1778, men mer vet jag inte om dem. Likaså är det med Johan och Maria 1785.
Bengt Olofsson f1721 kom från Munkgården omkring 1760 och vi finner sonen Petter Bengtsson f1755 här som rusthållare runt 1800 talet (90-04). 
Johannes Jonsson från Gudhem kom från Storegården 1829. 

Jan Andersson

f1782 finns med i en stängsel uppgörelse 1817 och står som rusthållare. Han var född i Stenstorp 1788 och var gift med en bonddotter Cajsa Bengtsdotter från Korsgården Bolum. Hon dör 1837 här i Bolum och mannen gifter om sig med en betydligt yngre Maja Stina Larsdotter f1814. Han flyttar då troligen till SvenAndersgården i Böljan och dottern i denna relation för denna gård vidare. Jan Andersson f1782 brukade under Brink från 1814 - 18, då han flyttar till Pilhult.

Vid arvskiftet efter Anders Björnsson fingo sönerna Lars och Anders - enligt arvskifte efter den senare  1/8 mtl vardera. Vem som erhöll den tredje åttingen är okänt, men man kan antaga att Björnsson också haft tvenne döttrar, varav den ena sålt sin sextondel till Lars, medan brodern Anders och den andra systern gemensamt sålt sina arvslotter till ägarna av Grefvagården och Kappagården, vilka efter att först ha utbrutit denna hälft av hemmanet delat densamma mellan sig.


Kappes Anders Mårtensson * Maria Andersdotter

Lars Andersson med hustru afhänder sig ¼ Grefvagården på Kappes Anders Mårtensson f1796 och hans hustru Maria Andersdotter i Kappagården mot ½ mtl Kappagården med en mellan afgift om 250 Rd 1826. Brukare Anders Kappes Anders Mårtensson f1796 brukar från 1819 - 27, då han döms ärelös för försäkringsbrand. Dessförinnan har han instämt svärmor och svågrar därför att han påskiner att Anders Jonsson skulle ha skrivit ett testamente som gav dottern Maria lika del i arvet.

"Som jag i dag utgifvit Köpe- eller transport kontrakt till Lars Andersson i Grefvagården Hof på ⅛ derstädes och deruti eller optagit 200 daler Rd. Varföre jag Anders Mårtensson med hustru och arfvingar för evärdeligt begagna den utmarks tå till hans övriga halfgård för evärdelig samt 2ne dagsverken årligen nembligen den nu oinfångnade delen oss till ¼ del till helgården efter väga i öfra anden intill Kappagården. Men skulle Anders Mårtensson under tiden åstunde sälja denna jord till någon annan skall Lars Andersson eller hans efterträdare tillbjudas vilka han då återfår för den samma som uptaga är Nembligen 200 daler Rx – desto mot varannan wisre, res hälften hägnaden af vardera". 


1813- Soldaten Erik Brink ½

Torparsonen från Våmb, Erik Brink soldat på Stommen blir hemmansägare 1813 på ½ mtl Kappagården och gifter sig med Maria från Korsgården. I samband med giftermålet förvärvar de fastigheten ½ Kappagården. Erik var med om fyra fälttåg och tjänte i 29 år och fick omdömet tjänt väl. Åbobrev för Erik Andersson Brink utfärdades enligt antydning i Adam Anderssons dito den 29 juni 1814, men denne torde redan åtminstone något år därförut kommit i besittning därav.

Inledande historia

Tre ägare av samma släkt i Hof Kappagården Bolums socken, kunna nu snart säga sig ha suttit vid orubbat bo i 200 år. Ägaretalet var för icke så länge sedan fyra, men den ena av dem föll ifrån. Människorna rå icke alltid själva över beståndet av en ordning – det vill även till att försynen är henne bevågen.
Släktens första kända innehavare av Kappagården var västgötaryttaren Erik Andersson Brink, som tjänade för rusthållet Stommen i Bolum. Denne övertog vid eller kort efter sitt giftermål 1810 ½ mantal i gården, varå han efter begärt avsked i samband med regementets omändring från häst till fot Regemente, nedsatte sig som brukare. Gården var på den tiden så kallat åbohemman och kunde ej försäljas, endast med länsstyrelsens (Kammar Collegii) medgivande utan någon lösen överlåtas eller ärvas och som Brink eller hustrun icke synes ha stått i släktskapsförhållande till den föregående besittningsrättsinnehavaren, måste välvilja från dennes och den bestämmande myndighetens sida ha legat till grund för åtkomsten, vilket motsäger en förmodan om att Brink, som vid sitt äktenskaps ingående skrives Berg, skulle varit i något klammeri med höga rättvisan och därför på övligt sätt ändrat sitt soldatnamn, då detta i så fall skulle utgjort hinder för åborättens beviljande. Snarare torde han på något sätt ha utmärkt sig i tjänsten. Exakta tiden för Erik Brinks tillträde av fastigheten kan nu icke absolut fastslås, men allt talar för att det varit året för bröllopet, då han från den tiden icke själv bebodde bostället. Åbobrev för Erik Andersson – Brink utfärdades troligen 1814, men Erik torde redan åtminstone något år därförut kommit i besittning därav.

Efter Brinks död 1841 innehades hemmanet under hustruns förstyre av sterbhuset gemensamt, men så snart barnen vuxit upp och gift sig reviderades arvskiftet, varom oenighet bodelägarna emellan synes ha varit rådande, emedan de icke i kraft därav företagit några uppgörelser sinsemellan eller tillträtt var och en sin rätt i enlighet med vad förut uppgjorts. Vid detta förnyade arvskifte som hölls den 6 dec 1850 – sedan arvingarna erfarit att en av klockaren Wallerot den 2 juni 1842 – hållen utredning och arvskifte vore oriktig, ådagalades att boets tillgångar utgjordes av 1344 Rdr 29 Skr (varav fastigheten ½ mtl Kappagården värderats till 450 Rdr banko) i stället för enligt den Wallerotska utredningen 1234 Rdr 1 Skr Riksgälds. Härefter tillkännagavs att änkan i stället för morgongåva och fördel erhållit ett brännvinstyg och en kittel, som tillhopa väga 47 skålpund och i värde upptagits till 35 Rdr 12 Skr, en bolster och en dyna vägande 39 ½ skålpund, värderade till 19 Rdr 36 Skr samt ett täcke och ett lakan värda 3 Rdr. Ehuru detta utgjorde vida mindre än vad henne enligt lag tillkom så förklarade sig änkan därmed ändock nöjd. Som ena sonen Lars avlidit efter fadern, men före den 14 september 1845, så tillfrågades sterbhusdelägarna, om boet nu skulle delas endast mellan de levande arvingarna. Härvid förklarade änkan, att om barnen ville överenskomma sig emellan, att broder och syster togo lika lott, så ville hon åtnöjas med en tredjedel av lösegendomen och en fjärdedel av fastigheten, varigenom de nu levande barnen erhöllo var sitt åttondels mtl. Därpå ville emellertid icke sonen och i synnerhet hans även hustru icke ingå utan yrkade att boet skulle skiftas enligt gamla arvslagen, först efter fadern emellan alla då varande sterbhusdelägare och sedan vad som tillföll den avlidne brodern enligt samma lag mellan de nu levande. Som någon överenskommelse emellertid nu icke kunde träffas och Anders Erikssons påstående ägde stöd av lag så blev egendomen på sätt han yrkade delad, varvid änkan först erhöll en tredjedel uti mannens efterlämnade lösöre och sedan en tredjedel av vad som tillfallit avlidne sonen Lars. Anders Eriksson erhöll först 2/9-delar av faderns kvarlåtenskap och därefter 1/3 del av den avlidne broderns lösegendom, varemot döttrarna bekommo 1/9 - del vardera i faderns lösegendom och 1/6-del vardera av broderns. Av fastigheten erhöll änkan i giftorätt 1/6-del mantal och efter sonen 1/27 mtl. Sonen Anders fick efter fadern 1/9 mtl och efter brodern 1/27 dito eller tillhopa 8/54-dels mtl. Döttrarna erhöllo efter fadern 1/18-dels mtl och efter brodern 1/54-dels mtl vardera eller tillhopa var för sig 4/54-dels mtl. Därmed var dock icke slut på arvskiftet. När bodelägarna den 7 jan 1851 ånyo sammanträdde för avsluta och underskriva det sålunda avslutade skiftet, lät Anders Eriksson övertala sig av sina svågrar, att ingå på de villkor modern vid förra sammanträdet föreslagit, varom skriftlig överenskommelse nu uppsatte och underskrevs. Till följd härav erhöllo sterbhusdelägarna besittningsrätten till var sin åtting av hemmanet, som då ännu ej hade lösts till skatte. "Sålunda utrett, överenskommet och likviderat, intyga av Hanaskede den 7 jan 1851. G. Sandahl. Jonas Andersson på Stommen, Bolum". 

Maria Larsdotter lät kort före sin död skriva följande testamente: 

"Medan jag ännu lever, har hälsan och ett sunt förnuft, måste jag beställa om min yngsta dotter Anna Cajsa Eriksdotter och hennes man Adam Andersson, som får hava mig i "antvårsel" och skötsel, så får jag giva dem därföre mina ägande hus både man och ladugårdsbyggnader med därtill hörande utflyttningshjälp och omkostnader eller med vad namn det vara må, som tillhör mitt ägande hemman 1/8 ett åttondels hemman uti kronorusthållet Kappagården Hof. Så finner jag mig nödsakad att giva dem detta (utan) lott och byte emot de andra hennes äldre syskon och någon deras åtalan att något däremot utfordra, så vill jag detta beställa så som en lättnad för dem emedan en tryckande ålderdom för mig kunde göra dem en stor ledsnad, och även skall hon hava den mig tillhörande vävreda med all dess tillbehör så som solvskedar och svepor med mera och en brandring. Sålunda avslutat och överenskommet, som skedde uti Kappagården Hof, den 7 januari 1852. Maria Larsdotter m.h.å.p." 
Till vittnen Olof Blom vid Hof. Anders Gustaf Andersson dräng i Kappagården.

Erik dör före skiftet 1841 och som änkan med sönerna bifall får sitta i orubbat bo tills döttrarna blir myndiga delas inte boet förrän i samband med skiftet kring 1852. Lite tumult uppstår sedan Kapp Erik vill ha del i arvet, men efter påtryckningar går han med på en sämre lott. Resultatet blir att änkan, döttrarna och Anders får Åborätten till var sin 1/8 av gården. Brinks döttrar Inga respektive Anna Cajsa blev med sina män kvar vid gården och delar den efter hand sinsemellan på den nya platsen nere vid sjön. Som änkan dör redan 1868, så hinner hon ändå på nya platsen lämna ett avtryck i form av Murmora lycka, som finns omnämnd nedan. Hon får sin försörjning, Barnamäll kallat framför allt av Anna Cajsa, vilken familj hon därmed vill gynna med sitt testamente ovan. Efter moderns död voro Anders Brink och systern Inga tillsammans med yngsta systern Anna Kajsa berättigade till arv i dennas 1/8 mtl Kappagården och det var naturligtvis ett streck i räkningen för de förstnämnda, att den senare och hennes man enligt testamente lade beslag på detsamma och det mesta av lösegendomen och kan vara förklarligt om därigenom uppstod någon missämja.

Barnen

  • Kapp Erik, den ende sonen spelmannen Brinken nedsatte sig å annan ort, varifrån sedan han blivit kaputt och änkeman återkom och inrättade sig ett torp i Kappagårdens utmark i Marumsmarken Brinkstorp, vilket sedan innehades av avkomlingar. uttog för sin del aldrig något s.k. åbobrev å sin arvslott i hemmanet utan överlät eller transporterade denna på sin svåger Adam Andersson och systern Anna Kajsa samt flyttade sedan från orten till hustruns hemsocken Sjogerstad, där han var bosatt tills alla egna och hustruns ev. medel voro förbrukade, ty han var en i dubbel mening spelman, nämligen en av bygdens sista stora allmogespelman och en man utan förmåga och lust för arbete. Som spelman av det förstnämnda slaget lär B. ha varit något alldeles enastående samt gick så helt upp i musiken att han försummade både sig själv och familjen. Hans hälsa bröts och familjen saknade ofta det nödvändigaste för dagen.
    Tillsammans med två andra bygdespelmän ”Lars i Dala” och ”Spele-Jonas”, den senare bördig från Hornborga men bosatt i Brunnhem, bildade han en trio, som var vid alla finare bröllop och danstillställningar mycket eftersökt. Den tiden vid alla festliga sammankomster rikliga förekomsten av viner och spirituosa förledde även dessa spelmän att hemfalla åt bruket och missbruket därav och för dem alla slutade det illa.
  • Inga Maja Eriksdotter gifter sig med Varja Per, Per Johansson driver Prästastommen i Hornborga, Hansagården och Kappagården och brukar slutligen ¼
  • Lars blir blott 25 år 
  • Anna Cajsa Eriksdotter.

Från skiftet finns 1850 berättas att manbyggnaden var 20 aln lång 9 aln bred och 4½ aln hög och innehåll stuga, och förstuga samt bod. Under samma tak widbygda en wed och 2ne Svinhus värderat till 50 Rd. Ladugården var imponerande 47 aln lång 10 aln bred 4½ aln hög och innehåll stall, fähus, loge och lador samt en wagnbod och värderades till över 31 Rd. Byggnaderna skulle flyttas 3300 aln.


Skiftet

enligt Hävdeförteckning 1850 1 mantal Kappagården äges af Johannes Andersson ¼, Erik Brinks arfvingar ½, Johannes Pettersson ¼ innehar följande ägo 38 – 39 åker i Kyrkegärdet 40 – 42 wall 43- 47 48 wall – 50 – 51, 91 åker, 92 stenbacke åker.


¼ Kappagården i Hof Heljens Kämpenhof

flyttades över vägen mot Broga, splittrades och finns inte längre ens i mannaminne. Vi tror på att det är skapats av ¼ Kappagården och 1/32 Korpatorp. 

Johannes Andersson

f1787 rusthållaren i Hans i Hof förvärvar ½ Kappagården och skatteköper 1859, flyttas blott 200 aln och lägges till ½ Hansagården under skiftet och åt Korpatorp sidan till och därmed skulle denna del af gården försvinna. Vi vet att manbyggnad var 14 aln lång, 9 aln bred och 2 aln hög innehöll 2 rum med en eldstad värderad till 5 Rdr. Ladugården 43 aln lång, 12 aln bred, 5½ aln hög innehåller Stall Fähus Loge och Lador samt swinhus i något bättre skick 28 Rdr. 1850 års skifte antyder att enhetens fastighet var förfallen och värderad till 5 Rdr medan ladan var i bättre skick och vad som förbryllar han behöver bara flytta 200 aln från bostaden. För en av ¼ med Litt F får mark i Broga den skulle ha legat norr om vägen innan man kommer fram till själva Broga.

Fastigheten hörde eller rättare var en del av Kappagården, samt Korpatorp, med bostadshus och åbyggnaderna belägna på Korpatorp. (Kommentar av Allan Johansson, Korpatorp f i Hansagården //MA) Stället under hela dess tillvaro innehavare var den s.k. Häljen alias Anders Johansson, som ärvt det med hustrun, som var mycket insläktad i byn och vars föräldrar på fädernet förut ägt denna gård och på mödernet Heljesgården i Bolum, vilken senare makarna tidigare innehaft – som för resten kan förstås av deras i orten gängse benämning.

Avstyckning från Hof Kappagården och Korpatorp med åbyggnader på den sistnämnda fastigheten belägen norr om Brogatan väster om bäcken på en liten åkerlycka som av okänd anledning har fått namnet Kämpenhof.

Anders Griven

gift med dottern till Johannes Andersson Maria Johansdotter får enligt brev 1863 tillsammans med sin fru bruka och sköta efter eget behag ¼ Kappagården. År 63 och 64 finns de på denna gård.

Anders Johansson Heljen

Johannes Anderssons dotter Brita Stina gifte sig med Helgen Anders Johansson brukar denna tydligen del innan han slår sig ner på Heljesgården, där han stannar blott en kortare tid för att återvänder hit sedan makarna genom släkt överenskommelse blivit ägare till ¼ mantal av sagda gård. Makarna får inga överlevande barn utan gården splittras efter makarnas död. Vi vet att paret är här 1868 - 79.  brukas Carl August Johansson i AndersTorstensgården kring 1882.

Ställets enda innehavare under dess korta existens som självständigt jordbruk, var den så kallade Anders Johansson, som genom sitt giftermål med Brita Stina Johansdotter från Hans i Hof kommit att bli genom henne i besittning av fastigheten . Makarna hade tidigare brukat Heljesgården i Bolum, hustruns moders gård och Häljes blev smek öknamnet härstädes. 

Makarnas barn en son och en dotter, hade avlidit före dem och det säges att om allt varit riktigt tillgångarna i boet skulle ha tillfallit mannens systerdotter Häljes Tilda men i stället skiftades fastigheten mellan avlidna hustruns släktingar de s k Nissens och Grevensi Grefvagården och SvenNilsgården, som åtminstone sinsemellan fördelade fastigheten. Boningshuset flyttades och uppfördes på nytt i Grefvagården, där det ännu står kvar ännu i dag som flygelbyggnad, den norra. Dess ursprungliga plats låg stugan mot gaveln. 

När Brita Stina dör 1888 och lämnar hon efter sig 1/8 Kappagården, som hon erhållit i arf efter sin moder och 1/8 Kappagården, som hon och Heljen bytt till sig av Griven mot motsvarande del i Hansagården. Härtill 1/32 Korpatorp, som hon ärvt efter fadern Johannes Andersson. Här finns också ett ömsesidigt testamente som förskriver att den överlevande maken skall få bo i orubbat bo och efter bådas död skulle qvarlåtenskapen tillfalla bägges arvingar. Bouppteckning finns.

Helgen dör omsider och oenighet uppstår hur arvet och testamentet skall tolkas. Vart gården sedan tar vägen är just nu okänt. [I hfl står 1/4 egare och brukare Johannes Andersson i Hansagården, 1/4 egare Petter Jonson i Kärragården överstruket och därpå Enkan Maria Bengtsdotter, 1/4 br Johannes Pettersson  i Hansagården]

Denna gårdsdel kallad N:o 2 3/20 ägs av Johannes Andersson och Maja Cajsa Johansdotter 3/20 och Johannes Hoffman sterbhus 1/10 och senare Emil Hoffman och försvinner därmed ur historien.

 


Hofs Ängar


Utängen, Hof Maden eller Hofs Ängar. 

Det nämndes ovan att här ifrågavarande ägare av Kappagården suttit i orubbat bo, men härpå får så till vida tummas, att de från sitt läge i byn utflyttat, nämligen vid laga skiftet, som övergick Hof omkr. mitten av 1800-talet, då hela hemmanet, med undantag av 1/4 mantal, som ligger i sambruk med Korpatorp, utflyttades till byns så kallade ängaskifte, en dit hörande utmark vid stranden av Hornborgasjön. All den hemmansdelen tilldelade jordarealen – liksom för övrigt hela området – var dittills obruten och det var ett jättearbete att få den uppodlad.  Genom utflyttningen hit fingo ägarna eljest större areal än om de kommit i åtnjutande av odaljord. Änkan Maria Larsdotter och hennes måg Adam uppförde åt sig delvis gemensamma åbyggnader medan mågen Per icke på ännu ett tag sörjde för sig.

Ängsslåttern var av betydelse för försörjningen men upphörde omkring 55. 

Ängars vid Sjön 2'2 ¼

På den ute vid sjön belägna hemmansdelen av Kappagården skulle å samma gårds tomtplats en gång ha legat en stuga, där en man benämnd Selver Olle skulle ha bott. Denne skulle ha varit en kyrktjuv men några närmare uppgifter om honom ha ej stått att erhålla.

Johannes Pettersson

Hulan i Häggum ägare af ¼ Kappagården begär att få utflytta och erhålla sin lott förlagd i Ängen. Han säljer denna sin del av Kappagården till Josef Johansson i Häggum i samband med flytten hit ner till sjön, d.v.s. 4000 aln.  Manbyggnaden var 15 aln lång 9 aln bred och 5 aln hög innehåll 3 rum och förstuga en eldstad, under byggnaden en källare värderad till 40 Rd. Ladugården 47 lång 10 aln bred och 5 aln hög innehöll stall, fähus, loge och lador. De första ägarna och brukarna av denna del är tills vidare okänd.

Johannes Johansson 

f1834 är kommen från gammal bondesläkt i Amundtorp gifte 1861 sig med Sven Jönssons dotter Johanna Charlotta, som går ifrån honom i barnsäng. Han gifter om sig med Anna Maja Nilsdotter från Åbo i Öglunda, som skänker honom barnen:

  • Johan Gustaf flyttar till Kullen i Gudhem
  • Anna Charlotta som blir hushållerska i Västorp hos svågern Ivar Jonsson men finns med på denna del fram till och med 1920.
  • Helen Maria som blir sjuksköterska och ogift och som bor tidvis på Kappagården.
  • Vendela som gifter sig med Emil Jonsson som är son till Lars Johan Jonsson baptist ledaren från Södra Västorp. Han skrivs som ägare och brukare av Kappagården.
  • Jenny gifter sig med Ivar Jonsson ovan men hon dör ifrån honom relativt tidigt.

Johannes står som brukare av denna del 1882 och säkert 1887.

Emil Jonsson

f1868 från Västorp står skriven som ägare av Ängars från 1903 då han kom från ArvidMikaelsgården. Han gifte sig med Ängars dotter Vendela.  Hade perioden 01-13 ett antal pigor. 

Carl Gideon Jonsson

han som blev cementfabrikör i Stenstorp arrenderade här från 13 och kom från Västorp till 1916

Emil Anskarius Andersson 

f1887 kom från Hjo son till Anders Persson Blomström från Hansagården strax intill kom först som jordbruksarb 15 men arrenderar från 1918 till 1933, för att sedan fortsätta sitt arrende på Garpegården. Emil blir änkeman i samband med yngste sonens födelse och kan föra barnaskaran till vuxen ålder. Astrid i skattegården är barnflicka under en vinter. 

Emil Jonssons son som 37 arrenderar lämnar 1942 för Borregården, Karléns i Skattegården Tranum och slutligen Ekås i Stenum. Gården var då så nedgången att ytterligare arrendatorer ej fick arrendera. Gården säljes därför till.
Bernt Rudolf Jonsson arrenderar från 34-37;
Gustaf Fritiof Jonsson arrenderar 37-42; sen kommer John. 

John Kjellman * Maria från Daretorp  8'1. 

f1898. Gården mäter på 50 talet 56 ha och förvärvades 1942. Huset är från 1872, ekonomibyggnad från 1890 för 3 hästar och 12 nöt. John väljer efter år som trotjänare på St. Lycke sin Maria född Daretorp.  Deras barn har nu tagit över ägandet.


Andreasa Sjöbacken

Andreas Larsson född i N Lundby f1817. Han kom från Ranken i Eggby och arrenderar Päregården 53-59, är torpare under Sörgården fram till 71, och har också varit dräng på Tomten 3 år fram till 74, innan han blir torpare här nere under Hof Kappagården på Sjöbacken. Han övergår till att bli fiskare, men reder sig som Hjilmer berättar dåligt därmed. 1882 står han som fri man och hustru. Gift med Bolla Beata Högberg från Skattegården i N Lundby. Hon återfinnes sedan som inhyses här nere efter makens död. Hon flyttar 1905 till sonen i Skellefteå. 

Andreasa var son till en brukare i Backen och Nederstegården gifte sig med Bolla Högberg som var dotter till soldaten och rustmästare vid Skattegården i N Lundby. Andreas brukade Päregården, Sörgården och Kappagården och blir torpare här nere vid sjöstranden under Kappagården. Han var broder till anfadern till Lundstömmarna vid Ähle.

Av makarnas sex barn når endast två vuxen ålder, beger sig med moderns efternamn till Sollefteå. Carl Johan blir garverifabrikör och systern Johanna Matilda gifter å samma ort och tar med modern efter Andreas död.

Stuga vid stranden av Hornborgasjön och invid Kappagårdens Vässtorpsgräns. Den har nu inte lämnat några rester efter sig annat än att man kan återfinna blommor, som inte tillhör en sjömads flora här nere. En källare finns insprängd i backen på Västorps mark nära gränsen till Kappagården. Stugan låg så nära vattnet att man kunde om vårarna gå ut på förstugan och ta gäddor. Andreasas skall inte blandas ihop med den lada som Ivar Jonsson byggde för sina djur och som naturvårdsverket har renoverat. Det gick förr en stig från Lejons ner till Andreasa. När stället revs togs timret tillvara av soldaten Sundberg och använde detsamma till ombyggnad av sitt eget boställe.


Södra Kappagården 2'5

Bc Per Anners Varja Per Johansson ¼

f1819 kom från Vilske Kleva och förvärvar ¼ av gården 1850 i samband giftet med Erik Brinks dotter Inga. Parets  barn var födda på Presta Stommen i Hornborga, vilket även bekräftar att han brukade denna gård innan han flyttar hit. Paret tar alltså inte fastigheten i bruk förrän svågern Adam avlidit. Adam har arrenderat, brukat och brutit denna mark, och först efter hans död uppför de husen och flyttar hit. Vi låter Hjilmer berätta vidare.

Erik Brinks älsta dotter Inga Maria och hennes man Per Johansson togo icke på länge sin arvslott i besittning utan försörjde sig som brukare av en del av den så kallade Prästastommen i Hornborga, där samtliga barnen föddes. Hemmansdelen arrenderades så länge denne levde av svågern Adam Andersson, som höll den i sambruk med de av honom själv ägda delarna och uppodlade densamma. Efter svågern Adams död inrättade sig dock makarna för bosättning å hemmansdelen, uppförde åbyggnader därstädes och flyttade sedan så småningom dit. Av handlingar rörande Pers och hans hustrus fång i fastigheten finnas nu icke i behåll mer än åbobrevet av den 26 maj 1856, vari meddelas att åtkomsten av fastighetsdelen skett enligt arvskifte efter Erik Brink och avhandling med dennes änka Maria Larsdotter, vilket rör endast den ena åttondelen, men man kan av förmyndarskapshandlingarna i Adam Anderssons bo inhämta, att den andra åttondelen Kappagården, av förmyndarna i sagda bo sålts till Per för gäldande av dess skulder, varom ansökan ingivits till häradsrätten den 23 dec. 1869.

Per Johansson benämndes i orten med användande av faderns och hans eget förnamn "Pär Anners" och barnen till exempel "Pär Annersa Aron", enligt i orten förr rätt vanlig sammanställning, varigenom man sökte klargöra vem en viss person var.

Per Anners och Inga Majas barn

  • Johan f1845 gifter sig till Backgården i Sjogerstad.
  • Anders Blomström Persson 
  • Maria Kristina försvinner till Ledsjö.
  • Per Vilhelm 
  • yngsta dottern Gustava gifter sig med grannpojken Klas Kjellman 

Enligt överenskommelse mellan Per Johanssons arvingar vid arvskifte efter denne 1896 delades den här ifrågavarande hemmansdelen så att sonen Anders och dottern Gustava erhöllo vardera en åttondel av densamma, varvid den av Adam Anderssons sterbhus inköpta åttondelen, som kallades "mormoraåttingen" tillföll sonen, som sedan ägde den i sambruk med av honom inköpta 1/6 mtl Hans i Hof, under det att dottern och dennas man Klas Kjällman uppförde byggnader och brukade sin 1/8-del. Klas Johannes Kjellman erhöll fastigheten enligt arvskifte av den 5 dec. 1896. Gustaf Kjellman erhöll lagfartsbevis den 15 sept. 1943. Anders Perssons hemmansdel i gården – mormors åtting – kom vid arvskiftet efter honom i sonen Aron Anderssons ägo men såldes av dennes änka efter hans död 1940 ur släkten.  Den andra eller dottern Gustavas åttondel kom på enahanda sätt i hennes son Gustaf Kjällmans ägo och innehav, sedan denne under flera år varit brukare av densamma.

Åbobrev för Adam Andersson utfärdades den 26 maj 1856 å ¼ mtl Hof Kappagården, varav han enligt däri lämnad uppgift erhållit 1/8 mtl i arv efter förre innehavaren Erik Brink och 1/8 mtl transportavhandling mellan honom samt Anders Brink och hans hustru Maria Kajsa Andersdotter.
Adam Andersson skatteköpte den 7 juli 1858 detta hemman enligt då av konungens befallningshavande utfärdat köpebrev. Adam Andersson vigdes på dödsbädden vid sin andra hustru Inga Pettersdotter för att den av dem sammanavlade sonen skulle erhålla arvsrätt efter honom.
Inga Pettersdotter var från Bjellum f1843 och dog 1891. Hon blev efter mannens död 1878 gift med  Lars Johan Sjödal från Sjödalsstugan f. i Hornborga 1849 och fick barnen:

  • Anna Kristina f. 1878 24/9, d. 1879 s.d.
  • Karl Oskar Teodor f. 1880 6/1.

David Leijon uppger, att Gustaf Källman har i sin ägo en handling enligt vilken Brinks äger besittningsrätten till Brinkstorp men ej kan avyttra det till någon annan. Stugan beboddes på 1950-talet av Per Johan Brinks brorsdotter Huldas dotter Maja Andersson och man Torsten Adenby, som jämte "Snoddas" Nordgren där hade sitt sommarnöje. Denna bror var bosatt i Skövde och dog på 1930 talet å Våmbs ålderdomshem.

[Hji anser att denna man är identisk med Varja Per från Bjellums utmark, men vi har inte enligt hfl kunnat verifiera detta]. 
De flyttar 3300 aln. Manbyggnaden som var 20 aln lång 9 aln bred och 4½ aln hög innehåller stuga och förstuga samt Bod under samma tak widbygda en wedbod och 2ne Svinhus värderades till 50 Rdr och ladugårdsbyggnaden 47 aln lång 10 aln bred 4½ aln hög innehåller Stall Fähus Loge och Lador samt en wagnbod värderades till  31Rd. 

Av lämningar utmed strömfåran och av äldre kartor och handlingar att döma ha här i forna tider funnits ytterligare två kvarnar, förmodligen så kallade "efotor" eller skvaltkvarnar, varav den ena låg i Vässtorps hage, ungefär mitt mellan denna gård och 1/8 Kappagården. 

Inga Maja gift 1843 med Varja Per. Deras barn:

  • Erik Johan gifter sig till Backgården i Sjogerstad
  • Anders Persson Blomström f1848 är soldat på Hansagården och återtar sitt Persson sedan han slutat som soldat. Är skomakare och brukare av Hansagården och Kappagården till sin död 1929. 
  • Maria Kristina gifter sig med Johan Kristiansson från Hornborga, de brukar gården en tid, men återfinnes sedan i Ledsjö. 
  • Per Vilhelm Persson arrenderar några år blir skomakarmästare i Stockholm från 87 och tog med sin Johanna Charlotta och barnen kallade sig Gisslander. 
  • Emma Gustava gifter sig med Klas som för traditionerna vidare. 

Klas Kjellman 2'5

Varja Pers yngsta dottern Emma Gustava f1858 gifter sig med Klas Johan Kjellman f1862, som förutom att vara småbrukare på 1/8 Kappagården även var fiskare och som så många skomakare. Gustaf var son till en mjölnaren Per Svensson i Korsgårds Qvarna och hade växt upp på bymarken och lärt till skomakare, ett yrke som han lärde sin son. Klas åkte över sjön på vintrarna till Östtomten och avyttrade sina tjänster som sadel och skomakare. 

Gamlestugan i denna Kappagården. Areal 4 har svartmylla på moränjord. Man och ekonomibyggnader uppförda efter skiftet på 1850-talet. 1 häst 4 kor. 

Barnen

  • Gustaf 
  • John
  • Emil arrenderar Besgården, men återfinnes efter en tid i Jättene sedan i Jonstorp i Sätuna som bland annat snickare.

Gustaf Kjellman

f1895 tar över även han fiskare men till husbehov på 2'5, gifter sig med Tekla Alm från Marum, som lämnar honom efter ett kort äktenskap. Moderlösa Ingegerd fostras av Emma Andersson hushållerska på gården under många år.

Dottern Ingegerd f1923 gifter sig med Allan Johansson.

Allan Johansson 

f1917 i Tun gifter sig med Ingegerd Kjellman på gården 1948. De bodde en tid i Skara innan de återvänder till en åldrande Gustaf. Allan var lagerchef hos Axel Andersson Järn därstädes och övergick sedan som tvättmaskinsreparatör hos generalagenten för Vascator. Han är kommen närmast från Slöta och är smidesarbetare och tillika kyrkvärd. Sonen Gert bebor Halleberg, dotter Irene sambo med Tommy Wallgren och Kjell bor numera uppe vid Krügera.
Allan säljer gården till Kent Ek och flyttar in till Nyhem i Broddetorp.


Lejons Norra Kappagården. 

Murmora Lycka Bb 

Här fanns också vid den s.k. Blixerörsbacken en bebyggd lycka kallad Murmora åtminstone senare med tillägg av – löcka. Murmor var till kort efter mitten av 1800-talet mor till hustrurna i de bredvidliggande Hansa - och Kappagårdarna. Här återfinner vi nu blott en källare och eventuella husgrunder därovan. Det visar sig att Erik Brinks änka får i arvskiftet efter maken mittendelen av den tårtbit, som tilldelades Kappagården, ehuru hon helst ville stanna kvar och erhålla delar av Kyrkgärdet. Hon erbjuder denna sin ärvda del till Adam och Anna Cajsa mot att de tar hand om henne. Vem denna murmor kan vara är ingen annan än Brinkens efterlämnade maka Maja Larsdotter f1820 i Rådene, som ju fick denna mark i arv, men som sedan troligen delades upp blad hennes döttrar.

Det finns en välbevarad källare på denna plats strax intill vägen till den andra Kappagården, som användes av Hansagården till betor. Denna del köps sedan upp av Hansagården i samband med Adams sterbhus konkurs, men delen kan återgå till denna Kappagården i samband med att Gösta Bäckström köper upp Hansagården.

Bb skiftas murmora kallad skiftades på 1890-talet mellan tvenne syskon Anders Persson och hans syster Emma Gustava gift med Klas Kjellman i lika stora delar. Av dessa blev den ena självständigt jordbruk, medan den andra lades i sambruk med en vidliggande hemmansdel av Hans i Hof. Vid denna senare lotts försäljning ur släkten 1941, då Göstar Bäckström tillhandlar sig den arrenderades den av Klas lottens ägare, som med kännedom om dess släkthalt avtalade med köparen, att om denne finge annan lämpligare jord i stället han skulle få bli vid den av honom därför åtrådda "åttingen", och då så senare blev fallet var affären klar.

Backen ovan Lejons Kappagården med god utsikt över sjön och Kappagårdarna kallades tittebacken och mellan Skattegården och denna gård fanns en sjö eller pöl, som barnen lekte på under vintern, kallades Lejons sjö.

Anna Kajsa Brink * Adam Andersson 

2'3 2'4. Yngsta dottern Anna Kajsa Brink gifter sig med Adam Andersson från N Lundby, som driver denna den Norra Kappagården. Adam är son till den i Häggum kände soldaten Anders Skräck. Adam är med om att genomdriva skiftet från det halva mantalet. Erik Brinks änka Maria Larsdotter fick en del af Kappagården, som hon redan 1852 avyttrar till sin svåger Adam. Genom ett testamente, där änkan låter Anna Kajsa och Adam få sin 1/8 med hus och flyttningshjälp mot att de tar hand om hennes på ålderdomen. Men som hon dör redan 1852 är värdet av testamentet gott och drygas ut genom att änkan efterskänker sin vävreda och en brandring. Härigenom får Adam och Anna Cajsa tillgång till ¼ mantal Kappagården för vilken de söker åborätt.

Vi går inte förbi deras barn utan berättar att

  • Maria Gustava stannar på gården. Gustava hamnar vid auctionen i Lunnen Båltorp och träffar där sin August, som räddar gården från förfall.
  • Emma Kristina träffar troligen sin man Sven Johan, när han var dräng här på Kappagården. De flyttar och brukar i Håkentorp.
  • Emil fosterson hos Anders Pettersson Kärragården blir kalkarbetare och brukare av gård i Gössäter.
  • Anna Charlotta gifter sig med byggmästaren Kilian på Nolgården i Håkentorp.

Anna Cajsas livs slut ägde liksom svägerskans ett inslag av tragik. Under det hon gick med den yngsta dottern råkade hon förkyla sig och fick svår lunginflammation. Därunder föddes på för tidigt stadium denna, som då hade "varken hår älle naggler" och knappast såg ut som en "mäenska". Ett par dagar därefter dog modern och man fruktade att den lilla också skulle stryka med. Då inträffade emellertid att en grannkvinna, Cajsa i Backen, fick en dotter och var nog modig och fördomsfri att taga sig an det lilla missfostret, då endast fem dagar gammalt. Dennas uppoffring kröntes också med framgång och den lilla fick leva. Efter hustruns död gifte Adam om sig med Inga Pettersdotter, med vilken han kort förut fått en son vid namn Gustaf Sanfrid f1869.

Åbobrev för Adam Andersson utfärdades den 26 maj 1856 å 1/4 mtl Hof Kappagården, varav han enligt däri lämnad uppgift erhållit 1/8 mtl i arv efter förre innehavaren Erik Brink och 1/8 mtl transportavhandling mellan honom samt Anders Brink och hans hustru Maria Kajsa Andersdotter.

Adam Andersson skatteköpte den 7 juli 1858 detta hemman enligt då av konungens befallningshavande utfärdat köpebrev. Föräldrarna dör i unga år med några års skillnad. Barnen mellan 1 och 10 år ackorderas ut. Adam Andersson vigdes på dödsbädden vid sin andra hustru pigan Inga Pettersdotter för att den av dem sammanavlade sonen skulle erhålla arvsrätt efter honom. Inga Pettersdotter var från i Bjellum f1843 och dog 1891.

Räkning från Gustaf Liljegren från Liljedal.

1869-12-16 Räkning G Liljegren f1839
Adam Andersson Sterbhus i Ängen Kappagården Hof Bolum till G Liljegren
1869 januari 04 Contant lån 1.50
"25 1 raffinad 58 / 2 caffe 40 /¼ snus 20 = 1.18
"25 1 gång hästsko 58, 1 gl söm 17 1 karafin 50 = 1.25
feb 22 100 st 3 tum spik 42, 56 st 4 tum spik 29, ¼ snus 20 = .91
feb 22 grifflar 5 , 1 lampglas 25 = 30
april 30 ¼ snus 20, 10 sill 1.50 siljard 25 = 1.95
april 9 1 raffinad 58 , den 12 contnat lån 50 snus 13 =) 1.21
april 23 Contant lån 1,17 2 st tombutelj 20 = 1.37
maj 3 restgarn 50, 1 svart garn 1.50 ¼ gult garn 39 =2.39
juni 6 Contant lån 75 , den 15 raffinad 58 1.33
juni 6 9¾ bandjern 1.22 1 nysta tråd 6 = 1.28
juni 8 Contant Lån 50 1 Duss Wästknappar 13.
Juli 1/8 rafolja 33, Blanksmörja 12 , 1 duss koftknappar 38 = 83
Jul 8 2 Wästspännen 6, Knaphalstråd 6 =.12
Juli 12 5st Starkfisk 84, Contant lån 75 2 st tombutelj =1.79
"½ snus =38
aug 1 Contant lån 50 1 sil 1st 1 kg smörsalt 21 = 1.71
aug 9 Contant lån 50, 1st raffinad 50 ¼ Caffe 19 1.19
"snus 19 1 3/4 Wagnsmörja 51.5 5 st sill 50 1.20
aug 24 Contant lån =.17
Sept. 9 5st Sill 50 den 10 ¼ st kimrök 20 nubb 6 =.76
15 7 st raffinad 3.50 1st krassocker 46 , 2 st Caffe 1.50 = 5.46
"¼ st Peppar 18, 2 tag Ingefära 6 1 lad boml 8 .32
Senap 13, The 13, ¼ st fmskal 18 ½ st russin 33 = 64
½ st siskon 25 Pomransskal 6 ¼ st korinter 33 .64
1 bunt bikaria 82 cigarrer 1.37 ½ kg sirap 2.45
½ ättika 50, 1 kg Win 2.50 Småbröd 75 =3.75
Hjorthornsalt 13 Såpa 6 10st sill 1st porslin 1.60
Summa 38.53
Obs afgår för skjuts
Tillkommer för en fjerding till enligt Evers utgiven den 5 juni 1869 4.56
Betalt genom revers den 16/12 69 42.99
Tillkommer ränta från den 1/8 till den 16/9 69 -.80
Summa 43.89 G Liljegren ränta 1,25 Summa 45.14.

Lars Sjödal

Adam gifter strax emellertid om sig med pigan Lille Pettera Inga och deras förtidigt födda son tar sig till Amerika. Adam dör dagen efter giftermålet. Han är vid sitt frånfälle konkursmässig, varför förmyndaren för hans barn Anders Pettersson i Kärragården ville avyttra 1/32 mtl av gården för försäljning vilket beviljades. Petter Bäckström Skattegården och  S J Johansson Håkentorp hjälper till att bruka vilket kan utläsas ur husförhören.

Lite oklart hur fastigheten sköttes tiden 1869 - 91.

Lille Pettera Inga gifter efter lång betänketid om sig med Sjödals Lars från Västorp. Lars dör i unga år och vi berättar mer om honom på annan plats. Hennes barn Gustaf Sanfrid avlad med Adam och Carl Oskar och Anna Elisabet far alla till Amerika.

Maria Gustava Adamsdotter * August Lejon 2'3

Äldsta dottern Maria Gustava Adamsdotter f1858 äktar en soldatson från Gökhem August Lejon, som hon träffade som fosterdotter och som piga på Lunnen i Sätuna. De bo i Hättebrunn många år. August kan ta  över svärföräldragården omkring 1893 och bygger upp den till vad det är. Paret kommer i början på 90 talet.

August Leijon var släkt med "solskiften" och Maja Kajsa Eriksdotter i Backen och har alltså rötter i bygden. Leijon var slaktare och använde sig vid utövandet av sitt yrke av en hel del i äldre tider vanliga skrock, såsom bortskärandet av hjärtklaffarna, meltan och annat å slakten. Slaktandet skedde på ålderdomligt sätt. August Leijon löste den 14 mars 1909 ut hustruns syskon ur fastigheten.

August Lejon 1919?

Paret kommer hit omkring 1892 och återfinner ett nedgånget hemman. August bygger den östra lilla undantagsstugan i början av 1900 talet och för att ge plats för det bostadshus, som vi nu ser och som står på den gamla platsen. Blom var med och lade ut stenfoten. Den uppfördes omkring 1917. Ladan byggdes 1890. Den östra ladugården 1910. En bild med August och hans häst visar fint gårdens läge.

Paret har elva barn.

  • Carl Ivar blir kreaturshandlare i Halland.
  • Edit stannar hemma hos fader. 
  • Anna Kristina gifter sig med soldatsonen Knopp och driver en gård i Sjogerstad.
  • Einar August brukar Toltan och blir anfader i denna gård från 1921.
  • David stannar kvar på fädernegården.
  • Hildur väljer en bonde och slår sig ner Varola.
  • Emil och Nils stannar kvar på gården.

Namn på platser är Johanssons gärde som ligger på gränsen till Ängars. Mellan Tittebacken och Blixeröret gick förr den gamla vägen, men som trafiken då leddes över gårdsplanen ändrade David vägen med dess nuvarande sträckning.   Långe Backe ligger mellan Lejon och Skattegården, Tittebacken passerar man alldeles innan man kommer fram till gården och Murmora backe ligger mitt emot gården.

Nere vid sjön kan August ha byggt upp en mjökningsställe, dit korna hänvisades under natten. Ladan fanns kvar nere vid sjön, men de sista åren på Naturvårdsverkets mark, som brände ner den. 

mjölkningsladan nere vid Hornborgasjön.

David Lejon 

f1895 tar över 1943 3/8 mtl efter sin far och gifter sig med Rut från Lundby. David Leijon erhöll fastigheten enligt arv och uppgörelse med syskonen 1940. Huset byggdes av August 1917 och renoveras 40. Ladan från 1898 för 3 hästar och 9 nöt. Vid sidan om hade han lärt att slakta av sin fader, en kunskap som han ville överlåta till Lars i Heljesgården. Lars ville hellre stanna vid ässjan. Slaktare Carl i Besgården tar över denna socknens tradition. 

Areal 23 därav 7.5 åker svartmylla på moränbotten. Två manbyggnader uppfördes i början av 1900 talet och 1917. Stall uppfördes 1881, ladugård 1898. Samtliga byggnader är uppföra av August Lejon. 2 hästar, 8 - 9 nöt, 3 - 4 svin. David återfanns vår och höst ute på bygden som gårdsslaktare. Hans syster Edit stannar kvar på gården och bor i flygelbyggnad. 

Gamla vägen var dragen genom trädgården varför en ny drages omkring 1970 över backen och förbi gården. 

Barn Arne, Anna Lisa och Solveig. Äldste sonen och minnesgode Arne Lejon f1941 tar över.


Förpantning Källmans Lycka

Gustaf Persson Kjellman. Stuga med liten ladugård och åkerlycka vid gränsen mellan Hofs så kallade ängagårdar, utflyttade delarna av de båda hemmanen Hans och Kappagården med nordligt läge till en från på 1600 - talet omnämnd forngrav kallad Blexerör. Åkerjorden hade redan före Håvs bys laga skifte uppodlats av de så kallade "lafferna", som på annat ställe omnämnas, och hade sedan efter skiftet bebyggts av en skomakare Kjällman, som förut varit bosatt i nr härovan. Han kommer hit 1868. Efter Gustaf Källmans död 1899 bodde här under några år dennes måg Stark i nr, som efter sin flytt använde åbyggnaderna till bränsle och lät marken återfalla till ägaren. Av Källmans utom dottern två söner utvandrade Henning till det gyllene landet i väster, medan Klas, som också var skomakare gifte sig med dottern i den det ena stamhemmanet ägande familjen och blev delägare i släktgården Kappagården, i samband med vilken han närmare omnämnes.

Vi vet nu att Per Svensson f1783 i Sjogerstad var fader till denne Gustaf Kjellman. Han var mjölnare i Bjärsjö Qvarna och senare i Korsgårds Qvarna och var gift med Cajsa från Varola och som dog ifrån honom redan 1840. Han gifter om sig med Maja från Jägartorp, som är dotter till en soldat Anders Kjellman från Korpatorp och därmed har vi namnet klart för oss. Han i sin tur son till soldaten Trana, som hör Korpatorp till. Hon dör samma år i barnsäng och Per förnyar sin brudsäng med Stina från Segerstad och som avlider 1854 i Bolums Bymark två år efter sin make. Av Pers barn går Anna f1810 till historien, som gift med Blaggars Jacupa, pappa till spelemannen Råcka Pära. Maria flyttar till Stenstorp och så Gustaf själv som är dräng på LarsNilsgården på 1850 talet och torpare under Kappagården och som vi vet slutar sina dagar här nere som skomakare.

Källmans ligger alldeles vid vägen i kanten av Blixeröret. Här kunde man vid vägens framdragande skönja grunden till stugan och lite upp i sluttningen grunden till ett uthus. Pappa August bad barnen en kväll att gå och hämta en kvast i stugan, vilket de inte vågade ehuru lockade av 5 öre. Detta kan bygga på att röret hade en magi, som levde stark. Här bodde Johannes Stark f1862 kring sekelskiftet, som arbetare och arrendator. Han hade varit soldat på Lilla Torpa, odlat Rosenlund och kommit hit upp, då han övertog Kjellmans ställe efter 1899 under några år, men återlämnade marken till ägaren. Han var gift med Johanna Kjellman f1857, Klas Kjellmans syster. Bland barnen erinrar vi oss Einar Stark som vi återfinner på Böljan. August Lejon har berättat om en auction, som ägde rum här då en änka gick bort här.  

Av Gustaf Källmans barn med sin Brita Sara från Segerstad når 3 av 6 barn vuxen ålder. Dottern Johanna gifter sig med Soldaten Johannes Stark från L Torpa i Segerstad och vi finner paret senare på Rosendalen under Västorp efter att de övertog detta fallfärdiga torp efter fadern. Klas blir brukare av den södra Kappagården då han gifter sig med Varja Per yngsta dotter Gustava. Han är som sin fader skomakare och fiskare här nere, men vi vet också att han en period levde i Hallsberg inne i Broddetorp vid vägen till Gullängen. Sonen Henning far till Amerika och lämnar nu inga spår. 

Träbeningen 

kan Träbeningen ha bott inhyses här?? inte så tokigt gissat ändå då han tar sin mors namn  

Gustaf Kjellman

f1828 lägenheten troligen uppodlats av Laffarna och efter skiftet bebyggts av Kjellman skriver Hjilmer, som kom hit 1868. Kjellman var skomakare och flyttade från Bolums allmänna mark. Han var mjölnarson från Bjärsjö och Korsgården och bror till Anna som var gift med Blaggars Jacupa. Han dör 1899.

  • Dottern Johanna gifter sig med nedanstående innehavare.
  • Sonen Klas gifter sig till den södra  Kappagården och brukar gården, fiskar och för faderns hantverk vidare.
  • Henning tar med sig yrket och flyttar till Stockholm, men lär ha flyttat till Amerika.

Mågen Stark

bor här några år sedan han bebott Runsmossen i Håkentorp och flyttar sedan till Rosendalen. Han använde åbyggnaden till stängsel och lät marken återfalla till ägaren. Vi berättar mer på sagda ställe.


Hansagården

¼ som ägdes af Johannes Jonsson Nilsagården fick flytta hit ner, men Varja Per inköper tydligen denna del ehuru vi saknar papper på detta. 

Per Anners Persson Blomström.

Av Varjas barn stannar Anders Persson Blomström kvar i bygden. Han är först soldat för Hansagården tillika skomakare och blir sedan hemmansägare på denna Hansagården och murmora del av Kappagården. Anders Perssons hemmansdel i gården – mormorsåttingen – kom vid arvskiftet efter honom i sonen Aron Anderssons ägo men såldes av dennes änka efter hans död 1940 ur släkten. Anders som inte vill bära soldatnamnet tar åter sitt patronymikon Persson, delar 1888 denna gårdsdel av Hansagården, som innehåller 1/6 mantal med Hoffman som hade kvar sin 1/12 del uppe i byn, integrerar 1/8 Kappagården i enheten. Den del murmora tillföll Brinkens änka en gång i tiden och måste vid senare försäljning återgå till Kappagårdarna som nu brukas av Lejons.

Han var gift med Emma dotter till storbonden Jonas Olofsson från Sörgården Bolumstorp. Hennes bröder tar över Skattegården strax bredvid. 

Av deras barn Återfinner vi 

  • Gustaf Elias som skräddare i Skånings Åsaka.
  • Enok Amadeus Manus är dräng på Västorp hos Henning. 
  • Ellen träffar sin man på Kappagården och blir bondmora i Sjogerstad.
  • Aron Andersson tar över denna Hansagården här nere vid sjön och gifter sig med Adam Anderssons barnbarn Edit.
  • Emil Andersson arrenderar Kappagården nere vid sjön Ängars under 20 och 30 talet och övergår sedan till Garpegården.
  • Einar flyttar och gifter sig till Ljung där ju Emil också fann sin fru.
  • David Johan blir trädgårdsmästare i Falköping.
  • Anna Emilia ogift och bor hemma på Hansagården med broder Aron. 
  • Edit Elisabet dör i tonåren. 

På gården fanns en man son hette August erkannerligen Olles Augusta och som var bror till Emma och som bodde inhyses här på gården i en liten undantagsstuga. Han hade erhållit Skattegården i arv men överlämnat sin del till brodern Johannes, som för gården vidare i släkten. 

Aron Andersson

tar över efter fadern Anders Blomström Persson, gifter sig sent med Edit från Sörgården i Håkentorp och gården köps upp av Gösta Bäckström och husen försvinna utom ymniga syrenbuskar.

Den efter Aron Anderssons frånfälle ur släkten försålda hemmansdelen av gården innehas av dennes syssling David Leijon allt ifrån den nya ägarens tillträde på arrende under avtal om att denne ägare i den händelse en angränsande fastighet blir till salu och kan köpas, skall få förvärva denna, som således trots att den kommit i oskylla händer ännu icke brukats av någon annan.

Gösta Bäckström köper gården av Arons änka, som flyttar tills Persberg i Broddetorp. Gården var vid ägarskiftet en mycket välskött fastighet, men revs och förföll. Kvar finns fortfarande magasinet och källaren intakt. I gaveln på magasinet finns ett höns och grishus. Ladan var i vinkel. Av boningshuset finns inget kvar utom en kalk murad spis. Norr därom och roterad 90 grader fanns gammelstugan.


Vi blickar tillbaka 2011 genom fönstret

Brinkstorp.

Till släkten 1812 genom soldaten Erik Andersson Brink, som erhöll marken tillsammans med den övriga till sitt halva hemman Kappagården ute vid Marumsmarken, varifrån det av sonen efter övergång till en syster avstyckades och bebyggdes omkring 1860. Hofs by 2/32 Brinkstorp.

Spelmannen Brink

f1814 träffade sin hustru, som var kommen från Rönnagården i Rådene. Paret brukar Korsgården under många år och återflyttar till Sjogerstad. Kapp Erik återvänder från Sjogerstad 1861. Av parets 10 barn når blott fyra vuxen ålder. 

  • Kristina gifter sig med Larssen på Halleberg vid Bjärsjön, men dör barnlös. 
  • Matilda stannar kvar på torpet och om henne berättar vi mer nedan. 
  • sönerna Ville och
  • August flyttar hemifrån tidigt 70 tal för att försvinna till Amerika.

Brinken’s far hade varit ägare till gården, på vilken stället låg, och hade liksom de två systrarna efter honom erhållit del i densamma. Brinken var emellertid en spelman, icke allenast i detta ords verkliga utan även i dess fulare, en svårare, och sålde sin del till svågrarna med undantag av det område, där han sedan uppförde stugan. Som bygdespelman eller bondspelman var han högt uppburen och mycket anlitad vid bröllop och danstillställningar men förstörde sig genom för mycket supande, vartill vana förvärvats vid nämnda tillfällen, där brännvin o. dyl. alltid flöt i strömmar. 

Den förut anförda Hofska visan skall enligt traditionen vara av honom sammansatt både till ord och melodi och spelades alltid under namn av Brinkapolskan. Denna visa fick sedan sina avläggare i nejdens byar men ingen som vad innehållet beträffar kan jämställas med originalet.

Brinks hustru var emellertid mindre lyckligt lottad. Fattigdom och svält kunde ej av henne hållas borta. Ställets oansenlighet och karghet, som icke av en ensam kvinna kunde bemästras, mannens ofta påkommande bortavaro, liv i sus och dus och ovilja eller oförmögenhet till arbete, lade slutligen båda i graven – hustrun först efter en händelse i skogen på berget. Vad som egentligen där inträffat med henne visste visserligen ingen med större säkerhet och detta gjorde väl sitt till att folk trodde så mycket mera. Hustrun hade gått upp på berget för att plocka bär och ej kommit tillrätta på ett par dar – och då utan att vara sig lik. Efter den dagen tynade hon bort och dog utan att ha blivit vid sig igen. Vidskepligt folk, som det den tiden var gott om, trodde nu att hon under vistelsen där uppe på berget varit "bergtagen" och att det var detta som tagit henne så hårt, men om hon själv givit något stoff till uppgiften är okänt. 

År 1861 återflyttade spelman Brink. Som då befann sig i grundlig misär till hemsocknen, där han av systern Anna och hennes man fått tillåtelse och åt sig uppfört en stuga å föräldragårdens utmark, den s.k. Marumsmarken uppe vid Brunnhemsberget, vilket de – väl som surrogat för uteblivet arv – icke haft hjärta att neka honom, och varå s.k. förpantningskontrakt skall ha upprättats, ehuru detta nu icke finnes bevarat.
Omfånget av Brinks såsom boplats och torp erhållna område synes icke ha varit närmare bestämt och som marken däruppe av delägarna ansågs såsom tämligen värdelös, så tilläts denne – liksom senare mågen – att där husera eller ställa och ordna efter önskan.
Det var inget utom några enbuskar att göra skada på och man var ej kitslig.
Att döma av en ännu gängse benämning ”adamahagen” på ett den leijonska hemmansdelen tillhörigt område synes dock ha i kontraktet funnits bestämmelser om torpets utsträckning till gränserna och man vill påstå att detta skulle omfattat den till moderns åttondel räknade andelen i utmarken, vilken icke varit laga fastställd utan endast sämjevis delad.
Sedan den nödvändiga stugan uppförts och han skulle tagas itu med odlandet, fann sig mannen sällan eller aldrig ha tid därtill – lusten tröt honom, spelmansyrket, som var hans liv, kallade och det blev supesperioder under vilkas mellanrum han bara gick hemma och ”åt på” hustrun, till vars fromma och barnens uppfostran, han sällan hemförde något.
Hustru Brinks liv var, som man av det sagda kan förstå, föga avundsvärt. Hon hade det många gånger lindrigt sagt svårt. Att sitta innestängd i en stuga i skogen med fyra oförsörjda små, innebar förvisso inga sötebrödsdagar varken för henne eller dem, särskilt som hon själv saknade alla möjligheter till arbetsförtjänst. Slutet blev också, enligt berättelser i orten – om man undanser folkfantasiens påspädning – ej oväntat sorgligt.
Det berättas att hustrun en dag begivit sig upp på berget för att plocka ”kröser” och icke återkommit förr ”en och på andra” dagen därefter, då man sökt, funnit och hemfört henne i mycket medtaget skick, varifrån hon aldrig ”repat” sig, d.v.s. blivit ”sig lik” eller som hon förut varit, utan långsamt och grubblande skött sina gärningar i hemmet, långsamt tynade bort.
Vad som uppe på berget hänt den arma kvinnan fick aldrig någon veta, men man gissade på att hon gått vilse däruppe och gripits av s.k. ”skogsskräck” (vanmakt, tröstlöshet), vilken rubbat hennes sinnen, att hon varit bergtagen eller anfäktad av onda makter. Den förstnämnda av dessa gissningar var kanche närmast verkligheten, föranledd även av oro för de i hemmet väntande barnen.
Efter hustru Brinks död 1868 fingo de ännu icke uppväxta barnen flytta till främmande människor och mannen bodde ensam kvar, intill dess även han hade ”spelat färdigt” eller samlades till sina fäder.
Sin sista tid lär B. dock ha bortlagt fiolen och klarinetten, vilka förut varit hans liv, och spelade i stället på ett s.k. psalmodikon.
Hade nu Anders B. icke varit någon s.k. arbetsmänniska, så fick han en måg, som efter bästa förmåga var det och denne uppodlade inom loppet av några år med hjälp av sin sega och idoga hustru torpet, så att han därpå fick sin och sin familjs nödtorftiga bärgning men därmed steg också värdet av den mark varpå de nedlagt sin möda, så att när de sedan begärde samt av sin faders och svärfaders syster Inga och hennes man Per Johansson fingo lösa den till egen, de också måste erlägga det högre priset och s.a.s. själva betala för sitt arbete.
Kontraktet om denna uppgörelse skrevs den 2 februari 1887 i närvaro av parterna Johan A:son Brinks och Per Johanssons hustrur, Matilda Brink och Inga Maja Eriksdotter samt gällde en areal av 23 kvadratrev, som jordeboksfördes under det redan förut använda namnet Brinkstorp och efter de då nyblivna ägarnas död nu oskifto innehaves av deras båda döttrar och deras barn, varav dock ingen där är bosatt.
Avsöndringen skedde från Per Johanssons då hela fjärdedel av hemmanet.
Vid Matilda Brinks död 1933 lade döttrarna enligt hennes under livstiden uttalade önskan hennes moders brudpsalmbok i kistan.

Brinkstorp

ligger under Kappagården kan tänkas att det kom att ligga under Broddetorps vi får se.

Arrendekontrakt

Anders Larsson i Grefvagården Hof upplåter och bortarränderar till Johan Brink under Kappagården Hof på 15 år räknadt från den 1 April 1891 till samma dag 1906 en del af den mig egande utmarken tillhörig ¼ Hansagården Hof nordöstra sidan belägen intill ¼ mantal i samma hemman tillhörig utmark och sträckande sig till det af Johannes Larsson gräns eller lycka och ned till Kappagården gräns samt på andra sidan eller åt Prestegården till så långt som till Johannes Perssons lyckehörne eller efter den gamla dikesvallen som nu finnes och sedan rakt till Arändatorns södra Ladugårds hörna dock förbehålles väg vid östra ändan. 
2dra Det årliga arändet är blifvit bestämt att utgöras med 20 dagsvärken hvarje år undantagandes det första året eller 1891, som är bestämt till 10 dagsvärken. Ofvan omnämnda dagsvärken utgöres när de af ägaren påfordras dock med husbondens kost. 
3dje Arrändatorn är skyldig att sjelf hålla häggnad i fregift skick omkring den aränderade jorden som vid afträdet qvarlämnas undantagande om det finnes brädhägnader som får af Arändatorn afhemtas det öfriga qvartår utan ersättning. 
4de Om det finnes slags skog eller löfbuskar får arändatorn ej hvarken vid afträdet eller förut nedhugga utan de står till hinder för odling. 
Sålunda öfverenskommet som skedde i Grefvagården Hof den 1 april 1891
Johan Brink Arrändator Anders Larsson ägare.

Där bodde Feskars Krestin och Anna Pan, Stugan revs 1945-46. Var beläget å Kappagårdens skifte i Marumsmarken. 
Brinken’s far hade varit ägare till gården, på vilken stället låg, och hade liksom de två systrarna efter honom erhållit del i densamma. 

omkring 1812. 
Ägare systrarna Anna o Hilma Brink, vilka den förra änka och den senare gift äro bosatta å andra ställen i närheten och med sina familjer bruka och omvårda släkthemmet.
Till släkten 1812 genom soldaten Erik Andersson Brink, som erhöll marken tillsammans med den övriga till sitt halva hemman Kappagården, varifrån det av sonen efter övergång till en syster avstyckades och bebyggdes omkring 1860.

Släktföljden: Erik Andersson Brink, Inga Maja Eriksdotter g.m. Per Johansson, Brukare Anders E:son Brink, Matilda Andersdotter Brink, g.m. Per Johan Andersson, Systrarna Anna och Hilma Brink.

Brinkes.
Var beläget å Kappagårdens skifte i Marumsmarken. Brinken’s far hade varit ägare till gården, på vilken stället låg, och hade liksom de två systrarna efter honom erhållit del i densamma. Han var emellertid en spelman, icke allenast i detta ords verkliga utan även i dess fulare, en svårare, och sålde sin del till svågrarna med undantag av det område, där han sedan uppförde stugan. Som bygde- eller bondspelman var han högt uppburen och mycket anlitad vid bröllop och danstillställningar men förstörde sig genom för mycket supande, vartill vana förvärvats vid nämnda tillfällen, där brännvin o. dyl. alltid flöt i strömmar. Den förut anförda Hofska visan skall enligt traditionen vara av honom sammansatt både till ord och melodi och spelades alltid under namn av Brinkapolskan. Denna visa fick sedan sina avläggare i nejdens byar men ingen som vad innehållet beträffar kan jämställas med originalet. Brinks hustru var emellertid mindre lyckligt lottad. Fattigdom och svält kunde ej av henne hållas borta. Ställets oansenlighet och karghet, som icke av en ensam kvinna kunde bemästras, mannens ofta påkommande bortavaro, liv i sus och dus och ovilja eller oförmögenhet till arbete, lade slutligen båda i graven – hustrun först efter en händelse i skogen på berget. Vad som egentligen där inträffat med henne visste visserligen ingen med större säkerhet och detta gjorde väl sitt till att folk trodde så mycket mera. Hustrun hade gått upp på berget för att plocka bär och ej kommit tillrätta på ett par dar – och då utan att vara sig lik. Efter den dagen tynade hon bort och dog utan att ha blivit vid sig igen. Vidskepligt folk, som det den tiden var gott om, trodde nu att hon under vistelsen där uppe på berget varit ”bergtagen” och att det var detta som tagit henne så hårt, men om hon själv givit något stoff till uppgiften är okänt. Brinks hade i sitt äktenskap fyra barn, två döttrar och två söner. De sistnämnda utvandrade till Amerika. Ena dtrn Matilda gifte sig och blev med sin man bosatt å stället. Efter svärfadern kallades han så allmänt Brink och antog eller erhöll småningom namnet även officiellt.

Anders Erik Eriksson Brink f1814 brukjade Korsgården och en gård i Sjogerstad och slutar sina dagar här på Brinkstorp. Gifte sig med Maja Cajsa från Rådene. Av deras 10 barn blir fyra vuxna

  • Kristina f1848 gift med torparen Lars Larsson i Halleberg under Bjärsgården Häggum. Barnlösa. Maken gifter ju om sig och där kan vi berätta mer
  • Matilda f1852 gifte sig med Per Johan Brink och vi kan ju på denna sida berätta mer
    • Hilma f. 1878 14/1. Samägande 1962.
    • Anna f. 1882 20/3. Samägande 1962
    • Karl Johan f. 1884 17/5, d. 1904
    • Vilh. Alex. f. 1886 6/3, d. 1906.
  • Erik Vilhelm (Ville) f1855 utvandrade till Amerika och gift med Matilda Good från Lerdala. Barn: a. Signe. b. Ester. c. Emma. d. Erik. e. August.
  • August f1858 utvandrade till Amerika. Dog där og

Per Johan Andersson Brink och hans hustru Matilda, f. Brink, erhöllo den 28 april 1891 lagfart å lägenheten, som de enligt köpebrev av den 2/2 1887 köpt av Per Jonsson och Inga Eriksdotter, hustru Brinks fars syster och svåger. Detta är de enda å lägenheten utfärdade handlingarna. //And. Eson B. d. 75 5/11.

Inga Maja Brink
Erik Brinks älsta dotter Inga Maria och hennes man Per Johansson togo icke på länge sin arvslott i besittning utan försörjde sig som brukare av en del av den s.k. Prästastommen i Hornborga, där samtliga barnen föddes. Hemmansdelen arrenderades så länge denne levde av svågern Adam Andersson, som höll den i sambruk med de av honom själv ägda delarna och uppodlade densamma. Efter svågern Adams död inrättade sig dock makarna för bosättning å hemmansdelen, uppförde åbyggnader därstädes och flyttade sedan så småningom dit. Av handlingar rörande Pers och h.h. fång i fastigheten finnas nu icke i behåll mer än åbobrevet av den 26 maj 1856, vari meddelas att åtkomsten av fastighetsdelen skett enligt arvskifte efter Erik Brink och avhandling med dennes änka Maria Larsdotter vilket rör endast den ena åttondelen, men man kan av förmyndarskapshandlingarna i Adam Anderssons bo inhämta, att den andra åttondelen Kappagården, av förmyndarna i sagda bo sålts till Per för gäldande av dess skulder, varom ansökan ingivits till häradsrätten den 23 dec. 1869.

Enligt överenskommelse mellan Per Johanssons arvingar vid arvskifte efter denne 1896 delades den här ifrågavarande hemmansdelen så att sonen Anders och dottern Gustava erhöllo vardera en åttondel av densamma, varvid den av Adam Anderssons sterbhus inköpta åttondelen, som kallades ”mormoraåttingen” tillföll sonen, som sedan ägde den i sambruk med av honom inköpta 1/6 mtl Hans i Håv, under det att dottern och dennas man Klas Kjällman uppförde byggnader och brukade sin 1/8-del.

Klas Joh. Kjellman erhöll fastigheten enligt arvskifte av den 5 dec. 1896.
Gustav Kjellman erhöll lagfartsbevis den 15 sept. 1943.
Anders Perssons hemmansdel i gården – mormorsåttingen – kom vid arvskiftet efter honom i sonen Aron Anderssons ägo men såldes av dennes änka efter hans död 1940 ur släkten.
Den andra eller dottern Gustavas åttondel kom på enahanda sätt i hennes son Gustaf Kjällmans ägo och innehav, sedan denne under flera år varit brukare av densamma.
Den efter Aron Anderssons frånfälle ur släkten försålda hemmansdelen av gården innehas av dennes syssling David Leijon allt ifrån den nya ägarens tillträde på arrende under avtal om att denne ägare i den händelse en angränsande fastighet blir till salu och kan köpas, skall få förvärva denna, som således trots att den kommit i oskylla händer ännu icke brukats av någon annan.
Per Johansson benämndes i orten med användande av faderns och hans eget förnamn ”Pär Anners” och barnen t.ex. ”Pär-Annersa Aron”, enligt i orten förr rätt vanlig sammanställning, varigenom man sökte klargöra vem en viss person var.

Anna Cajsas livsslut ägde liksom svägerskans ett inslag av tragik. Under det hon gick med den yngsta dottern råkade hon förkyla sig och fick svår lunginflammation. Därunder föddes på för tidigt stadium denna, som då hade ”varken hår älle naggler” och knappast såg ut som en ”mäenska”. Ett par dagar därefter dog modern och man fruktade att den lilla också skulle stryka med. Då inträffade emellertid att en grannkvinna, Cajsa i Backen, fick en dotter och var nog modig och fördomsfri att taga sig an det lilla missfostret, då endast fem dagar gammalt. Dennas uppoffring kröntes också med framgång och den lilla fick leva. Efter hustruns död gifte Adam om sig med Inga Pettersdotter, med vilken han kort förut fått en son vid namn Gustaf Sanfrid f. 1869 14/6.
Inga Pettersdotter gifte om sig m. Lars Sjödal.

Åbobrev för Adam Andersson utfärdades den 26 maj 1856 å 1/4mtl Hof Kappagården, varav han enligt däri lämnad uppgift erhållit 1/8 mtl i arv efter förre innehavaren Erik Brink och 1/8 mtl transportavhandling mellan honom samt Anders Brink och hans hustru Maria Kajsa Andersdotter.
Adam Andersson skatteköpte den 7 juli 1858 detta hemman enligt då av konungens befallningshavande utfärdat köpebrev. Adam Andersson vigdes på dödsbädden vid sin andra hustru Inga Pettersdotter för att den av dem sammanavlade sonen skulle erhålla arvsrätt efter honom.
Inga Pettersdotter var f. i Bjellum 1843 och dog 1891. Hon blev efter mannens död 1878 g.m. Lars Johan Sjödal från Sjödalsstugan f. i Hornborga 1849 13/9 och fick barnen : Anna Kristina f. 1878 24/9, d. 1879 s.d.
Karl Oskar Teodor f. 1880 6/1.
David Leijon uppger, att Gustaf Källman har i sin ägo en handling enligt vilken Brinks äger besittningsrätten till Brinkstorp men ej kan avyttra det till någon annan. Förpantningskontrakt ? Stugan beboddes på 1950-talet av Per Johan Brinks brorsdotter Huldas dotter Maja Andersson och man Torsten Adenby, som jämte ”Snoddas” Nordgren där hade sitt sommarnöje. Denna bror var bosatt i Skövde och dog på 1930 talet å Våmbs ålderdomshem.

Dottern Matilda * Per Johan Andersson Brinkes 

Ena dottern Matilda gifte sig och blev med sin man bosatt å stället. Efter svärfadern kallades han så allmänt Brink och antog eller erhöll småningom namnet även officiellt. Makarna Brink, erhöll den 28 april 1891 lagfart å lägenheten, som de enligt köpebrev av den 2/2 1887 köpt av Per Jonsson och Inga Eriksdotter, hustru Brinks fars syster och svåger. Detta är de enda å lägenheten utfärdade handlingarna.

  • Hilma Olivia Brink gift med Viktor helt nära vid Alebäck
  • Anna Matilda gifte sig med Carl Spång som slår sig ner på Marumsmarken
  • Carl Johan dör tidigt i tuberkulos.
  • Vilhelm Axel dör tidigt i tuberkulos.

Makarna erhöll 1891 lagfart å lägenheten, som de enligt köpebrev 1887 köpt av Per Jonsson och Inga Eriksdotter, hustru Brinks fars syster och svåger. Detta är de enda å lägenheten utfärdade handlingarna.
Vi kan berätta om deras bröllop som skedde i St. Lycke och vi kan också berätta om den skrock och rädsla som var förknippad med nu förklarliga naturföreteelser lusakungen. Folke Ekström har förmedlat detta och materialet har han inhämtat i samband med att han bor hår uppe.


Brinkstorp Per Johan och Matilda Brink framför sin stuga. 

Här bodde sedan Emma Spång 35-37, Feskars Krestin och Anna Pan, Stugan revs 1945 - 46.
Nu ligger en planvilla på platsen för Brinkstorp. Vid dess norra gavel låg stugan och i skogskanten i söder låg ladan. Till stället hörde förr en åkerlapp, som nu är bebyggd av Karl Sundberg, men sonen Börje äger den numera. Snett upp i markerna går sedan stigen upp till Hägges och Marumsmarken.

Arrendekontrakt

1¤ Anders Larsson i Grefvagården Hof upplåter och bortarrenderar till Johan Brink under Kappagården Hof på 15 år räknat från den 1 April 1891 till samma dag 1906 en del af den mig egande utmarken tillhörig ¼ Hansagården Hof nordöstra sidan belägen intill ¼ mantal i samma hemman tillhörig utmark och sträckande sig till det af Johannes Larsson gräns eller lycka och ned till Kappagårdens gräns samt på andra sidan eller åt Prestegården till så långt som till Johannes Perssons lyckehörne eller efter den gamla dikesvallen som nu finnes och sedan rakt till Arändatorns södra Ladugårds hörna dock förbehålles väg vid östra ändan.
2dra Det årliga arändet är blifvit bestämt att utgöras med 20 dagsvärken hvarje år undantagandes det första året eller 1891 som är bestämt till 10 dagsvärken. Ofvan omnämnda dagsvärken utgöres när de af ägaren påfordras dock med husbondens kost.
3dje Arrändatorn är skyldig att sjelf hålla häggnad i fregift skick omkring den aränderade jorden som vid afträdet qvarlämnas undantagande om det finnes brädhägnader som får af Arändatorn afhemtas det öfriga qvartår utan ersättning.
4de Om det finnes slags skog eller löfbuskar får arändatorn ej hvarken vid afträdet eller förut nedhugga utan de står till hinder för odling.
Sålunda öfverenskommet som skedde i Grefvagården Hof den 1 april 1891 Johan Brink Arrändator Anders Larsson ägare.

Här bodde Fiskars Krestin och Pans Anna, Stugan revs 1945-46.
David Leijon uppger, att Gustaf Källman har i sin ägo en handling enligt vilken Brinks äger besittningsrätten till Brinkstorp men ej kan avyttra det till någon annan. Förpantningskontrakt ? Stugan beboddes på 1950-talet av Per Johan Brinks brorsdotter Huldas dotter Maja Andersson och man Torsten Adenby, som jämte ”Snoddas” Nordgren där hade sitt sommarnöje. Denna bror var bosatt i Skövde och dog på 1930 talet å Våmbs ålderdomshem.


Ett bröllop

i N. Lundby 1876. 

Matilda Brink var född i Sjogerstad f1852 och dotter till torparen och spelmannen Anders Eriksson Brink, som var f1814 i Hof. Han blev änkeman 1861, då hans hustru Maja Kajsa Andersdotter avled i lunginflammation, vilken var en följd av genomlidna strapatser efter att hon under bärplockning hade gått vilse på Billingen. Mannen flyttade då hem till sin moder, änkan Maja Larsdotter, som var f1786. Hon ägde då ett 3/32 mtl Hof Kappagården Bolum, och var beläget en bit uppåt bergssluttningen. Senare blev namnet ändrat till Brinkstorp, vilket namn dyker upp i församlingsboken 1901. Mormodern fick då närmast hand om sonens fyra barn, varav Tilda var näst äldst. Maja Larsdotter avled den 8/6 1868, men då kunde barnen, utom den minste, klara sig själva. Denne hette August, och han var då bara 10 år gammal. 

Efter konfirmationen hade Tilda på fullt allvar kommit ut som piga på gårdarna. Först tjänade hon på en gård i Bolum, men flyttade sedan till N Lundby, och hade där platser i Kärrtorp och Lilla Lycke. 1874 var hon i Skattegården, samma socken, vilken gård då innehades av Alfred Nordin, men denne flyttade på hösten 1875 till Hangelösa. Då tog Tilda åter tjänst i L Lycke, för hennes fästman, Per Johan Andersson var dräng där. Han var född i Lerdala den 7/8 1852.

Tildas fader, spelmannen Anders Brink, avled den 5/11 1875. Johan köpte då hemmet för 800 kronor av Brinks släktingar i Kappagården, Bolum, vilka hade det i pant. Ungdomarna skulle ju så småningom bilda hjonelag, och då var det här mycket passande. När köpet gjordes upp så antecknades och kvitterades det också i Broddetorps församlingsbok. Under sina ledigheter under sommaren och förhösten rustade de upp stugan så gott de kunde och gifte sig på Evergistus dag den 24/10 1876. Deras husbondefolk i L:a Lycke gjorde då bröllopet för sina tjänare, vilket var ett bevis på gott förhållande. På den tiden var den hemmansägare August Kjellander och hans hustru, som styrde och ställde på gården.

Vigseln förrättades av kyrkoherde David Holmgren i Varnhem, som i anslutning till akten också höll ett varmhjärtat tal och nedkallade Guds välsignelse över de nygifta samt önskade dem lycka och välgång i deras framtida värv. Han tackade också för flitig kyrkogång och hoppades, att de skulle fortsätta med detta även i deras nya församling, för att därmed berika sina själar med den gode Gudens nåd. Till bröllopsfestligheten i L:a Lycke hade ett antal av brudparets närmaste släktvänner och bekantskapskrets inbjudits, och undfägnaden var både god och riklig, varför gästerna kunde äta, så magen stod i fyra hörn och en snibb. Kalasmaten utgjorde på den tiden en mer markant skillnad mot vardagens enkla kost, än vad nu är fallet, varför magen vid sådana tillfällen liksom pockade på god mat. Det som här serverades skulle nog ha uppskattats av vilken finsmakare som helst, för det var smör och bröd av olika sorter, ost, sylta och rödbetor, uppskuret kokt kött samt Hornborgasjöfisk i både stekt och kokt sortering. Dessutom var det bruna bönor med korv och köttbullar, puddingar och omeletter och inlagd sill samt den traditionella sillsalladen. Denna rätt är så gammal, att den till och med skulle ha avnjutits av kung Belsassars gästabud i gamla Babylon, har det sagts. Varmrätten bestod av kalvstek med potatis och flera slag av grönsaker samt lingonsylt. Maten sköljdes ned med hembryggt dricka, och de som ville ha mjölk fick sådan. Brännvin serverades också, vilket skulle hjälpa till att smälta maten. Till efterrätt bjöds på den av miljoner munnar beprövade änglamaten, som då var riktigt på modet.

Samvaron förlöpte helt i trevnadens tecken, och flera tal hölls, både allvarliga och roliga, varvid brudparet hyllades varmt och hjärtligt. Först tog husbonden till orda och tackade sina tjänare för god och trogen tjänst samt önskade dem lycka i framtiden. En annan talare grep sedan ordet och lade dem varmt på hjärtat att alltid frukta Gud och vandra efter hans ord. De skulle också inpränta detta hos sina barn, samt lära dessa att också ära kung och fosterland. En av gästerna, som njutit väl mycket av de starka dryckerna, prövade talets gåva med att ge goda råd för framtiden och slutade med följande harang:  "Ja, dä’ ä le klart sum kôrvaspa’, att I får’t bå’ jäkli’t å knaggli’t i början dar uppe i bergakanten. Men, ge ente upp! Nähä, go’vänner, ge ente upp um dä så regnar ilskna käringer mä täljekniva i näva. Därmed var det slut, för luften gick plötsligt ur talaren. Talet hade i alla fall åstadkommit stor munterhet, som också hör samman med ett bröllop.

Under kvällens lopp fick brudparet även en del presenter. Flera av gåvorna var i form av pengar. Tildas broder August överlämnade en blank tvåkrona med kung Oscars bild. Den var alldeles nypräglad, för tvåkronorna i det nya myntsystemet utgavs först det året. Från Johans släktingar överlämnades en väggklocka, vilken i framtiden skulle visa både honom och Tilda vad klockan var slagen. Brudens äldre syster, Kristina, hade inte kunnat komma till högtidligheten, för hon var sjuk, och detta gav en viss förstämning. På kvällen hade mycket folk kommit till bröllopsgården för att skåda bruden. "Minneveckan" hade börjat, och därför var tjänarna lediga. Tilda tålde också att titta på, för hon var en både stilig och duktig flicka. Åskådarna hurrade och sköt med gamla mynningsladdare och ryttarpistoler, så det ekade uppe i Billingen. Under brudgången kom det en liten regnskur, vilket varslade om att kontrahenterna skulle få god framgång och bli rika. 

Som avslutning serverades kaffe och kakor, där smörbakelserna inte skämdes för sig. Därunder tog brudgummen till orda, och framförde sitt och makans innerliga tack till värdfolket för den frikostiga förtäringen och allt arbete de hade haft med att göra dagen så högtidlig och minnesrik samt tackade övriga för visad vänlighet på bröllopsdagen, och för de storartade gåvorna de fått mottaga. 

Då gästerna hade druckit sitt kaffe, var det dags att bryta upp, och då blev det ett nävatackande och prat utan all ände. Till slut gav sig gästerna av, och sedan var de bara brudparet samt brudens moster och morbror kvar. Gustava och Anders, hette de, och var från Häggum. Tilda och Johan skulle åka med dem till Sörgårdsvägen i Bolumstorp och därifrån ta gent över snett till sitt blivande hem. 

Nå, äntligen var det tackat och färdigpratat, varför Häggumsekipaget kunde komma iväg. Märren Bläsa travade på, för hon ville hem. Vädret var vackert, fast det var mörkt som i en säck. Mitt för St. Lycke blev Bläsa rädd och drog så hastigt över åt vänster, att vagnen var nära att gå ner i diket. Johan var i alla fall kvick i vändningarna, hoppade av och lyckades föra dragaren tillbaka upp på vägbanan. Därmed räddade han säkert de åkande från en svår olycka. – "Se, Titta utôt gä’ert!" Utropade Gustava. Ja, där var verkligen något att se. På ett ställe, endast en liten bit från vägen, sågs ett stort ljus med svagt blågrönaktigt sken, och längre bort i marken förflyttade sig flera sådana, fast dessa var mindre. Gustava och Tilda tittade som förhäxade på de trolska, fosforaktiga ljusen, för de var fullkomligt övertygade om att det var spöken. – "Harre Gu’ i hemmel! Hjälp oss för din enfödde son Jesum Kresti namns skull, så vi kommer helbrägda hem i natt. Helbrägda te bå’e kropp å själ", mässade Gustava. – "Ja, hjälp oss goe Gu’ ifrå allt ont", svarade Tilda.
"Arsch, dä dä ä bara löktegubba", sade fader Anders, som hade sett det här fenomenet flera gånger tidigare. Johan hade nu lotsat skjutsen förbi "spökstället" genom att gå vid huvudet på Bläsa, som då kände sig lugnare. När man kom till första av Bråtaliderna, fick alla, utom Gustava, stiga ur och gå uppför. Hennes tunga kropp tillät inte några hårda strapatser, varför det var säkrast att hon stannade kvar i vagnen. Under sällskapets färd uppför liden omtalade Johan, att när han tjänade i prästgården i Berg, så hade han en natt sett lyktgubbar, och detta nämnde han för prosten. Denne försäkrade då, att det inte alls var något övernaturligt, utan bara en slags gas som gick upp ur marken och lyste i mörkret. – "Dä ä noj rekti’t att prästen har sagt dä, Johan, men tro du nôr moster Gustava säjer’t att li’a väl ä dä ena djävulens gärning. Kom ihuj, att moster Gustava har sagt dä".

Sällskapet hade segat sig upp för liderna och befann sig nu nästan framme vid utfartsvägen från Bjellums gamla by. Där blev det stopp, och Bläsa gick inte att rubba en enda tum, utan hon stod där och snarkade genom näsborrarna, svettades och skalv som ett asplöv. Bläsa såg något – men vad? Detta kunde fader Anders ha givit besked på för han var synsk och såg vad andra inte kunde se. Johan hade genast gått fram för att lugna det skrämda djuret, men det tycktes inte hjälpa. Fader Anders gick då fram till Bläsa, spottade tre gånger genom betseltyget och läste – "I den heli’e Gudens å hans sôns Jesum Kristum namn, vik hädan te dä ställe dar du kom ifrå, du osalie". Efter spottningsceremonien och besvärjelseramsan började Bläsa lugna sig och skälvningarna upphörde. Märren hade stått där så svetten hade lackat av henne, och därför torkade nu Johan av deras dragare med hästtäcket, så den värsta svetten kom bort. Efter en stunds vila och lugnande tilltal var Bläsa färdig för nya kämpatag, och så bar det iväg igen. 

Bröllopsresenärerna var nu framme vid Pauli Led, och då fick de höra en skjuts komma med en rent hiskelig fart från Häggumsvägen. Gustava och Tilda undrade vad det nu var för otyg. Fader Anders trodde att det kunde vara någon som hämtat jordemor, för sådana skjutsar gick hastigt på den tiden också. Något häståk kunde det inte vara, för det hördes inga hovslag i vägbanan. Men undan gick det med besked. Under tiden stod våra resenärer och glodde ut i mörkret, och från framsätet på vagnen spanade Gustava ivrigt efter den mystiske åkaren, medan hon rabblade sitt Fader Vår. Skjutsen närmade sig allt mer, och rätt vad det var dök ett underligt ekipage upp. Det bestod av en stor stut, som var förspänd en slags kärra av obestämbar modell och körkarlen satt på några säckar i fordonet. Så fort denna fick se hästskjutsen, höjde han piskan som till salut och skrek med full hals : - "Ur väjen bönner! Här kommer en torpareskju’s tjolihoj tjolihej". Mer hörde de inte, för stuten sprintade vidare med god fart nerför liderna, precis som den hade haft kvicksilver i klövarna. 

- "Dä va en mäldaskju’s ifrå Bjärsjö kvarn", sade fader Anders. Sällskapet satte sig åter i rörelse, och då de kommit en bit in på Häggumsvägen satte de sig upp igen, och Bläsa spurtade ner för liden mot Bolumstorp. Ja, det gick undan, för Bläsa var villig och fotade på. Hon ville också hem. Därför var våra vägfarande nu framme vid Sörgårdssvängen, och under den här delen av färden hade de inte mött några besvärligheter. Lyktgubbar, stutar eller spöken hade de inte heller sett skymten av, så det hade varit en riktig fridens väg. – "Så, morbro’ nô’et ve Källegår’sväjen nere i Bjellumalia", frågade Tilda, för hon var nyfiken på det. - "Dä kan ja tala um ätter hanagäll’t i môra betti’a", svarade fader Anders. Det var nämligen farligt att omtala sådant före solens uppgång, vilket är detsamma som hanagället. Man kunde bli sjuk, trodde folk allmänt på den tiden. 

Här skulle Johan och Tilda nu gå av och sedan fortsätta till fots. Gustava hade nog inte haft något emot om deras följeslagare hade följt med ända till Häggum, för hon och Anders hade ännu det hemskaste "spökstället" kvar att passera. Detta var beläget vid det så kallade "Koddeckale’t", vilket var beläget i gränsen mellan Bolums och Häggums socknar. Vid denna grind, som fanns över vägen, skulle en knalle blivit rånad och mördad. Där spökade det sedan, påstods det, och många personer hade där skådat märkliga ting.
Bröllopsresenärerna hade mycket att tala om, så det blev inte tack och farväl med en gång, som menat var. Johan talade om att framdeles köpa ko, och det tyckte fader Anders var mycket förståndigt, "för den sum har ko ä halver bonne", sade han Fast alla ville hem så fort som möjligt, så måste de ju ändå prata färdigt något så när. Bläsa ville också hem till spiltan, och hon gav sin otålighet tillkänna med svaga gnäggningar och skrapningar med hovarna. Det hjälpte inte att Tilda gick fram och smekte henne över nosen samt talade vänliga ord. Nej, nu ville Bläsa hem! Just i avskedets sista stund uttalade Gustava sin stora oro för "Koddecka’let". "Aaa, du oroar däk i onödan, mor", sade fader Anders, som omtalade att han och gamla Bläsa hade klarat värre saker i sina da’r. "Ja, men tänk, um ja ändå hade ha’t ena Gu’sbok mä mäk", suckade Gustava. Snabbt som tanken stack då Tilda handen i kjortelfickan och tog upp sin psalmbok, som hon gav mostern med orden: "Den kan ja få nôr vi kommer te er um sônda tre veker". Gustava blev riktigt överväldigad av detta och sade: - " Du vet ente, tös va gôtt du gjorde mäk nu. Du sa heller ente ha gjort’et för ente. Tack sa du ha. U stod inte Bläsa att hejda längre, utan hon gick helt sonika. - " Adjö, adjö", fick de då säga till varandra. Efter en liten bit vände sig Gustava om i sätet och ropade: - " Köp er inga ko innan I har vôrt hemma!" 

Tilda tog nu knytet med småpresenterna, medan Johan tog den väl inpackade lodklockan under armen, varefter de vandrade iväg mot hemmet. Pengarna förvarade han i en av fickorna, och allt som oftast kände han efter om de låg kvar. Skomakars Lotta, som bodde granne med dem, var ombedd att i all tysthet hålla varmt och ta emot. Vägen mot hemmet avverkades utan några äventyr, men vid Pilhult stoppades de upp ett tag. Där kom nämligen en vitklädd gestalt rusande över gårdsplanen, och sedan blev det ett gnissel och knarr. - "Aaa, dä va noj bara Pirs’a sum sprang ut på prevett", sade Tilda, som hade blivit betydligt karskare sedan hon kommit närmare hemmet. Hon tyckte, att Pirs’a hade fasligt bråttom, när hon gav sig ut i bara särken. –  "Ho’ hade le ätet bakebrö å fått ont i majen, käringaskrället?" trodde Johan. Nu var de nära hemmet, men kunde inte se något ljus i det lilla köksfönstret, och därför trodde inte Johan att Lotta var på plats. Framkomna på gårdsplanen kunde de heller inte se något ljus från fönstret på södra gaveln, men när Johan stampade av sig på trappstenen öppnades dörren, varvid ljus och värme strömmade mot dem. och otta hälsade brud och brudgum välkomna till sitt hem. Som nygifta tog de nu sina första steg över det egna hemmets tröskel, och innanför dörren stannade båda med knäppta händer, varvid Tilda bad om den Högstes beskärm över deras hem. Sedan de snyggat till sig efter resan, gick de in till kaffebordet i rummet, som Lotta hade dukat och dekorerat med vad den sena hösten hade att bjuda ifråga om färger. I den öppna spiseln puttrade kaffekokaren så hemtrevligt och spred en angenäm doft. Då kaffedrickningen var överstånden, blev Lotta hjärtligt avtackad för god hjälp, varefter hon gick in till sitt. Först nu upptäckte Johan, att Lotta så väl hade skärmat av fönstren, att inte ett enda käringöga på hela sluttningen hade kunnat upptäcka något. De nygifta ville helst komma hem utan någon mottagning mitt i natten, och detta hade skomakars Lotta sörjt för på bästa sätt. Dagens strapatser hade tagit på krafterna, för att stå på "heta hallen" var inget latmansgöra, vilket de här kontrahenterna gott kunde intyga. Därför uppsökte de genast brudsängen, där de på den nystoppade halmmadrassen skulle njuta sömn och vila samt drömma skönt och ljuvt om framtiden. 

När Tilda mötte lusakungen.

Tredje söndagen i juli månad 1903 fick makarna Johan och Tilda, som bebodde och brukade ett litet ställe på bergssluttningen i Bolums socken, uppleva en händelse, som deras tankar hade svårt att komma ifrån. På morgonen hade Tilda gått med mjölken till uppsamlingsstället vid Jägartorp. Vid hemkomsten blev hon innanför porten stående som förlamad och stirrade på något ormliknande, som sakta kröp fram över gårdsplanen. Då Tilda närmare betraktade fenomenet fick hon se, att ormen bestod av tusentals och åter tusentals småkryp. - "Harre Gu i hemmel, vänd utå nåd olöckera ifrå oss !", utropade hon. Tilda hade aldrig tidigare sett något sådant, men hon förstod, att det var en lusakung eller ormdrag, som fenomenet också benämndes. Då sådant otyg uppenbarade sig bådade det alltid sjukdom, död och örlog tid, det visste Tilda. Hon ropade nu på Johan, som var i ladugården, att han skulle komma och titta. Han bleknade märkbart när han fick se otäckheten. - "Gu hjälpe oss ! sade han och spottade tre gånger. Därefter gick han tillbaka till sitt arbete". - Tvi, tvi, tvi för den dålie! Sade också Tilda, som sedan gick in och lagade morgonmålet. Innan hon stängde dörren, vände hon sig om och spottade ytterligare tre gånger. Tomt i stugan sedan barnen for.

Tilda hade inte så många att laga mat åt nu, för de var ensamma, Johan och hon. Barnen var vuxna och utflugna och sörjde var och en för sig. De båda döttrarna hade platser på gårdar i N Lundby. Hilma i L:a Lycke och Anna i Kjärrtorp. Äldste sonen Karl var värvad vid Kungl. fälttelegrafkompaniet i Stockholm, Wilhelm, den yngste, hade valt skräddarmästare Hallberg i Varnhem. De var präktiga och skötsamma ungdomar som gjorde båda föräldrarna och hemorten heder. 

Då Johan kom in för att äta frukost omtalade han, att otyget hade flyttat sig en bit och nu var bara några meter från porten. Trots att makarna var uppfyllda av olycksaningar, så talades det inte så mycket om detta, för allt ont skulle man tala om så lite som möjligt. Det var hämtat ur fädernas visdom, och sådant använde sig både Johan och Tilda ofta av. Tilda diskade nu undan efter frukosten, och sedan gjorde sig båda i ordning för att gå till kyrkan. 

Då de var kyrkfina och kom ut på trappan, kröp eländet sakta ut genom porten. Åter spottade båda åt luskungen med precis samma känsla som jägaren, då denne möter en käring. Sedan gick de ut genom porten vid ladugården, så de inte behövde komma i närheten av otyget. Hade makarna påträffat fenomenet ute på ägorna skulle det inte verkat så chockerande. Men nu, då det hade släpat sig fram över deras gårdsplan och nästan snuddat vid stugans trappstenar, kunde det vara verklig fara å färde. Salt sill gav skydd åt kreaturen. När makarna kom hem från kyrkan, hade ormdraget försvunnit. Detta ingav ju en viss lättnad, för då behövde de inte se otäckheten. Johan skyndade sig nu in och bytte kläder, varefter han gick ut och strödde kalk, där han trodde "kungen" hade krälat fram. Gjorde det ingen nytta så kunde det inte heller göra någon skada, tyckte han. Kreaturen hyste de ingen oro för, emedan dessa vid betessläppningen hade fått den salta sillen, som var ingniden med järnmönja och järnfilspån. Detta var väl prövat av fäderna och både Johan och Tilda trodde bergfast på det.
Vad familjen beträffade, så kunde de inte frigöra sig från de obehagliga tankarna. Därför gick Tilda på eftermiddagen till Masa Kagg, en liten trollkunnig kvacksalverska, som bodde ett stycke längre söder ut på sluttningen för att söka dennas råd. De var släkt, Tilda och hon, fast det var på långt håll. Jo då. Masa Kagg hade stor respekt för sådana fenomen som luskungar, för de bringade ofta olyckor för dem, som varit dem närma. 

Nu kunde hon ju inte säga hur detta skulle avlöpa för Tilda och hennes familj. Det var nämligen mycket viktigt att få reda på i vilket väderstreck "draget" hade förflyttat sig. Skedde detta mot norr, öster eller väster, så blev det aldrig så farligt. Vände det däremot om mot söder igen, så blev det alltid tre svåra olyckor i följd, omtalade Masa Kagg, som för Tildas del innerligt hoppades att lusakungen hade krälat iväg åt öster, norr eller väster. 

Man hade nu kommit in i rågskörden, och då var det bråda dagar för makarna, som fick arbeta borta på dagarna och klara sin egen rågskörd på kvällarna. På en av gårdarna fick arbetsfolket gammal surnad ärtsoppa till middag. Ärtorna var dessutom dåligt kokta varför det blev magvärk för samtliga. Tilda fick magkatarr, vilket sedan slog sig i magsår. Kanske det var detta, som luskungen hade förebådat, undrade Tilda, som trodde att det därmed skulle vara slut med olyckorna. Tuberkulosen krävde offer. 

Hur människorna än hoppas och önskar, så går det inte alltid därefter. Detta skulle Tilda och Johan snart få ett påtagligt bevis på. Frampå hösten kom Karl hem från sin anställning vid regementet, han hade fått avsked från det militära på grund av sjukdom. Det hade börjat med en fistel på halsen och sedan slagit sig i tbc. Själv trodde han nog inte att det var så allvarligt, och därför tog han drängplats hos Wilhelm Kjellander i Mellomgården, Norra Lundby. 

Men platsen kunde han inte behålla så länge, för han blev sämre och måste flytta hem. Den tidens läkarvetenskap stod ju inte på så hög nivå, och vad den här sjukdomen beträffade, så stod man alldeles maktlös. Föräldrarna gjorde i alla fall vad de kunde och prövade även mycket av den gamla folkmedicinen. Men hur de än kämpade för sonens liv, så var allt förgäves, och han avled den 29 aug 1904. Detta var ett hårt slag för både föräldrarna och syskonen och sorgen vilade tung över familjen. Men de var inte ensamma, utan de fann varmt deltagande från goda vänner och trogna grannar, för Johan och Tilda var väl hållna av både hög och låg. De var också starkt förankrade i det kyrkliga troslivet och erhöll därifrån tröstens ord. Det oroliga året 1905, då det en tid vägde mellan krig och fred för Sveriges folk, hade inte hunnit gå till ända förrän nästa olycka kom. Wilhelm, yngste sonen, hade en tid känt sig trött och klen, varför han slutade sin plats och kom hem. Det blev nu läkarbesök, och då konstaterades, att han hade fått samma sjukdom som brodern. 

På den tiden hade inte folk så stor kunskap om smitta och smittorening, och därför var sjukdomarna ofta svåra att bemästra. Således hade Wilhelm fått överta broderns kläder, som han sedan burit. Detta var nog för smittans överförande till denne. Nu började åter samma kamp och oro. Allt vad man visste om nyttiga mediciner och hälsobringande behandlingar sattes in, men allt var förgäves. Döden segrade även den här gången, och den 8 okt 1906 kom slutet. Äntligen slut på luskungens kraft. Därmed hoppades alla i familjen att det nu skulle vara slut på motgångarna, för man förstod att luskungen hade vänt mot söder efter det den uppenbarat sig. Då hade de tre olyckorna, som Masa Kagg talat om, nu gått till ända och dess kraft helt ebbat ut. Familjemedlemmarna kunde nu se framtiden an med större förtröstan och återgå till en lugnare livsföring efter dessa sorgens och plågornas år. Tiden läker ju alla sår och så fick det bli även här.
Händelsen med luskungen var väl en tillfällighet, men på den tiden trodde folk fullt och fast på sådant, och en lusakung var något fasansfullt i folkfantasin. Sådant hade fäderna trott. Johan och Tilda trodde också på det, för de hade fädernas tro. 

Fotnot: Luskungen har också många andra benämningar. Ormdrag nämns i artikeln, andra namn är bodrag, daggorm, dragfä, duggorm, gråe, härmask och silverskre. Luskungen består enligt  nordisk Familjebok av små gråvita, omkring en halv cm långa mygglarver. Larverna, som lever av multnande växtdelar, grips stundom av okänd anledning.

Fornlämning

  • Rund stensättning å Hof Kappagården
  • Rund stensättning
  • Två runda stensättningar
  • Rund stensättning osäker
  • Två runda stensättningar med kantkedjor
  • Tre runda stensättningar, varav två är förbundna med varandra med en stensträng S41.
  • Två runda stensättningar samt en otydlig sådan rund stensättning.
  • Blexerör ligger på Hansagårdens mark.

Avstyckningar

Brinkstorp där spelmannen nedsatte sig Per Johan Brink f1852 från 00 och framåt, Ett arrendekontrakt från 1891. 
Andreasa Sjöbacken
Soldattorp Vg 26 Gustaf Alexander Hassel sold, Soldat Johan Alfred Alm L J Lantz Alm 1882
Dammen nämns ibland, som liggande under Kappagården.

[ överordnad ] Start ] Gårdar ] Bolum By ] Hof By ] Torp ] Soldater ] Kyrkan i Bolum ] Qvarnar ] Hjilmer o Folk ] Kommunen ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Grefvagården ] Hans i Hof ] Jägartorpen ] [ Kappagården ] Korpatorp ] Nilsagården ] Torstensgården ] Brogavägen ] Ryttartorpet ]
[underordnad] [ Innehåll ]