Hjilmer o Folk

[ överordnad ] Start ] Bjellum By ] Bolumtorp ] Bolum ] Broddetorp ] Hornborga By ] Sätuna ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Gårdar ] Bolum By ] Hof By ] Torp ] Soldater ] Kyrkan i Bolum ] Qvarnar ] [ Hjilmer o Folk ] Kommunen ]
[underordnad] Saga ]

"Darahula".

När Hut hade jett säk å sulle bönnera själva skörda hanses lann, män hure di jeck där å titta så feck di ai nôka nötta å-t.

Tubbaken väkste å väkste å hade bla å blummer å frö män di kunne ente använda-n fôr lå ble di sjuka – dä va ente antan bulmerot. Å på röttera ble dä väl bla män rota va allti åbeten, när li röckte upp ena å så ätter.
"D-ä skams tubbak’ å ’skams åbeta’ " sa di i bun.
"Um Skam velle ta dä dära lannt, så får-n järna hele beten", sa bönnera en da på ena grannastämma där på Skråbacken.
Nôken da därätter va lannt bôrtte å i stäelt va dä bara ena hula där, tre arna juper, så dä va ente svårt å veta, vem sum vôrt framme.
Dä dära ogräst – bulmerota älle bulmörta – hade emällerti vellat säk utå bare dän å hôllde på å fôrö dum bå i bun å annerstass.
Var bulumabona jeck så hade di frö mä säk å kåm dä nôn dit , så hade di frö därifrå. Fôlk velle te slut ente ha nô mä Bulum å jära. –Dä va ente noj mä att di va hutlösa, di hade ogräs mä säk. Å fôlk skällde dum fôr : " bulumer, bulumer" å velle bara mota unnar lum.
I å mä dä Skam anamma bulmerotalannt så jole-n allt bulumabona ena tjänst, män en sa ente inbilla säk han joert fôr ente – han feck ju ena hula mett i sockna å dän va möö vale fôr hônum.
När skeftet jeck i Bulum, så va Skam mä å årna um, så dä ente ble nôn aen äjare te hula – då ble dä allmänning å-na.
Skam vet va han jär å allmänninga ä hanses påfunn!
Där i hula står lä nu ett par rôttna piler å dä sejer li, att di sulle stå där te buluma satte en bufojde sum bå hade slat ijäl en kar å forsvôrt säk – män dä kan le ente slô in. Så hutlösa bule di le ente kunna va nu fôr tia, fast buluma ä buluma å bor så nära Unnataket.

Olsängen.

Bulumabona hade ena äng fôr, sum ingen nu vet vart-o ä åblen – di kalla-na fôr Ola Äng älle Olsänga.
En gång va dä en bonne i Bulum – se di har ai kunna stura käften där! – sum töckte, att dän dära änga lå mäkta illavurt te å unnra va i hälskota di sulle mä dän te: "Dän kunne järna Skam ta!" sa-n. Dä va allt ett Ol – ho hade le vôrt val nô, um di barasten ente hade vôrt jolasnålare där, än di hade sålt-a. Män dä hade le ente vôrt lönt å tala ve dum socknabona um!
Män änga jeck ifrå dum! Å dä va le så klart, att Skam to-na! Ho kunne le ente ha så spårlöst fôrsvuent annars. – Män ho finns e le nô stans uppi Häggum, dä jevet.

Den jassande tuppens död.

En liten anspråkslös men sann historia som ingen bör läsa utan att betala för.
Att den jassande tuppen Hopp idag vandrat hän till de sälla jaktmarkerna lämnande oss släktingar och många vänner samt mig i den djupaste sorg och saknad har jag härmed den smärtsamma plikten tillkännagiva.
Broddetorp den 29 maj 1926.
Husbonden.
I lördags var jag på en liten expedition uppåt Billingens sydvästra sluttning, och intet var då naturligare än att jag i förbifarten tittade in hos min gamle vän och böneman, Alfri på Österjaert, den lycklige ägaren av en över snart sagt hela Västergötland ryktbar tupp, som besatt en sällsynt god förmåga i dansandets svåra konst.
"Den jassande tuppen", som han med ett ganska modernt namn brukade benämnas av ortsbefolkningen, var en för sitt släkte mycket märklig företeelse, som jag vid ett par tillfällen haft förmånen att se uppträda. Det var ett verkligt nöje att se tuppen dansa och jag såväl som åtskilliga andra hade mer än en gång haft synnerligen roligt däråt.
Då jag inträdde i det trevna hemmet på Österjaert välkomnades jag av husbonden med en förebråelse för det jag ej varit och hälsat på honom på så länge, fast det endast var för en knapp månad sedan, och hans goda fru instämde. – Det hade varit så bråttom med jordbruket och mycket annat nu på vårskarven att jag ej haft tid, ursäktade jag mig, och som de själva hade jordbruk blev jag förstådd.
Snart kom tuppen på tal, i det jag frågade hur det stod till med honom och om han ännu var lika pigg med sin dans. Jag ämnade nämligen engagera honom och hans ägare till medverkan vid en rolig fest, som kommer att anordnas häruppe någon gång efter midsommar, varför det låg mig varmt om hjärtat att göra mig underrättad om han ännu hade sitt kurage i gott behåll.
Men nu fick jag den oväntade upplysningen att tuppen ej varit sig riktigt lik på en tid. Han åt ej som förr, drack ej, älskade icke pullorna och ropade ej sitt glada kuckeliku om morgnarne, utan gick bara och hängde huvudet och såg modstulen ut. Hur detta km sig är svårt att säga, men tuppen hade blivit sådan under en tids sjukdom, som hållit hans herre och husbonde fjättrad vid sängen och förbjudit denne att syssla med sin skyddsling, vars tålmodige danslärare han varit. Under husbondens sjukdom hade tuppen dagligen kommit in till honom i stugan, där han stannat tills han sent omsider blivit utkörd. Sorgmodigt hade han blickat upp mot sängen, där hans herre låg utan att få säga så mycket som hans namn, motvilligt hade han fått fösas ut, och väl utkommen hade han stannat på trappan tills solen dalat bortom Hornborgasjön. Då hade hans sköterska fått köra honom bort till hönshuset. Samma historia upprepades varje dag under övra 8 dagars tid.
Vad gick det åt tuppen nu? Kände han ledsnad över husbondens sjukdom ? Fruktade han månne att denne skulle dö ifrån honom ?

  • Med dessa och flera liknande frågor i mina tankar lämnade jag Österjaert, under löfte att

taga samma väg hem och då göra visiten längre.

Den dansande tuppen i Broddetorp död.

Den dansande tuppen i Broddetorp har nu slutat sina dagar och vandrat hän till de sälla jaktmarkerna. Det märkliga djurets död timade i lördags på eftermiddagen och begravningen hölls samma dags kväll.
Jag hade varit på en liten expedition uppåt Billingens sydsluttningar och befann mig just på hemväg, då jag nåddes av sorgebudskapet. När jag cyklade förbi det ställe, där tuppen med sin lycklige ägare bodde, tittade jag in. Jag hade lovat detta, då jag tidigare på dagen åkte bort. Nu mötte mig husbonden – f.ö. min gamla vän och "böneman" – i dörren med orden:
"Nu har dä’ var’t begravning här, mänar han har vurt borte!"
Nog blev jag en smula förbluffad alltid – en sådan överraskning. Av ansiktsminen förstod jag, att det ej var fråga om skämt, och som jag vid bortresan hört, att tuppen en tid varit "illamående", anade det mig, att det ej kunde vara fråga om någon annan än denne, och därför frågade jag om tuppen nu slutat. Med tårar i ögonen bekände husbonden detta, och av hans berättelse om tuppens död och begravning, blev även jag rörd, såväl i skrattmusklerna som någon annanstans. Jag tänker även läsaren blir det, när han får höra följande sanningsenliga berättelse därom.

Tvenne anmärkningsvärda tilldragelser hade timat kort före tuppens sjukdom och slutliga död.

Den ena bestod däri, att husbonden träffats av en svår sjukdom (blodstörtning), som band honom vid sängen och förbjöd honom tala och följaktligen även syssla med sitt älsklingsdjur. Tuppen saknade honom väldigt. Nästan varje dag, under den tid husbondens sjukdom varade, kom tuppen enligt gammal vana in i stugan för att äta ur hans hand och på hans befallning hoppa upp på en stol och dansa under det husets herre sjöng för honom. Men nu fick han intetdera, och därför vantrivdes han. Slutligen ville tuppen icke självmant gå ut ur stugan, utan måste köras ut. Och väl utkommen stannade han på trappan eller i dess närhet, likasom hållande vakt, till dess solen dalade bortom Hornborgasjön. Då måste hans sköterska endra köra eller bära honom in. Från denna tid började tuppen avtyna.

Den andra tilldragelsen hände strax efter det husbonden någorlunda tillfrisknat. Då kom nämligen en denna tidnings påpasslige korrespondent, som hört talas om tuppen att få se denne uppträda. "Den dansande tuppens" dans var dock, enligt ägarens mening, ej så bra då som förut, beroende på, att han ej kunde sjunga så bra då som före sin sjukdom. Tuppens danstalanger voro emellertid nog tillräckliga för att väcka förtjusning hos åskådaren, vilken fann den dresserades förmåga så märklig, att han ägnade densamme ett omnämnande i tidningen (vilket nog en var läsare av denna tidnings 40 nummers Kort och gott - avdelning observerat).

- Efter denna dag tynade tuppen av allt mera. Han åt ej som förr, han drack ej, han älskade icke pullorna och lät icke höra sitt glada Kuckeliku! om morgnarne.


En bonde hade blivit osams med hustrun och svärmodern och "kört vall" dem, så att de fingo taga sig hus annanstans, men då han icke var invigd i konsten att laga mat och mjölka måste han dagen därefter begiva sig ut i socknen och söka skaffa sig någon hjälp därmed. Folk tyckte emellertid att han inte hade tvång till att komma på det viset utan gott kunde hålla sig sams med hustrun. Hans försök att på detta sätt göra hustrun och svärmodern en nernesa, genomskådades kanche också och då dessa väl ansågos mindre skyldiga, så ville man icke på något sätt uppmuntra honom och bjöd honom ej häller på något och att detta senare på honom hade sin moraliska inverkan förstår man av hans beklagande ord till en mötande granne: "Va du jär, så kör ente iväj käringa di. Då har -u fått ärfara va dä vell säja. - Um en än går i varendaste stuva, så får en ente så möe sum en sup en gång!" Farf   1929.


Folket på bygden under förra seklet (1800)

Ängarna och Ängaskiftet

Varjes Annersa var benämningen på ägarefamiljen i ¼ mtl Hof Hansagården.
Varjen var kommen från ett torpställe i Bjellum, som under ”den gamla goda tiden” innehafts av skötaren av byns varggropar. Kallades även Pär Annersa.

Här fanns också vid den s.k. Blixerörsbacken en bebyggd lycka kallad Murmora åtminstone senare med tillägg av – lôcka.
Murmor var till kort efter mitten av 1800-talet mor till hustrurna i de bredvidliggande Hansa- och Kappagårdarna.
På den ute vid sjön belägna hemmansdelen av Kappagården skulle å samma gårds tomtplats en gång ha legat en stuga, där en man benämnd Selver - Olle skulle ha bott. Denne skulle ha varit en kyrktjuv men några närmare uppgifter om honom ha ej stått att erhålla.

Skat-Olles, kallades en familj i Skattegården, som härstammade från en hemmansägare i Olof Esbjörnsgården vid namn Olof, som levde under förra delen av 1800-talet. Dennes son var fader till ej mindre än tolv barn och de av dem som efter honom ärvde Skattegården fingo detta känningsnamn.

Lellebacken. Anledningen till namnet är icke, att denna hemmansdel är mindre än en annan i samma gård – den är såsom utflyttad tvärtemot större – utan den att en dess forne ägare var mindre i växten än den samtida ägaren av den andra hemmansdelen.
Familjen i denna kallades emellertid icke – som man skulle kunnat trott – Storebacken, utan Håkes och ägaren Håken efter dennes fader, som dog på 1840-talet i Bjellum.

Kares var den gemensamma benämningen på familjen i de tre Kärragårdarna, som voro av samma släkt. Genom att lägga till dopnamnen fick man skillnadsnamn dem emellan.
Kares-Larsa, Kares-Annersa och Kares-Pettera. En del avkomlingar av släkten voro utflyttade till Häggum, där de bl.a. bodde på Bjärsgården och i Lilla Boslycke. De kallades där, även efter sin stamort för Kärera, Kära-Lars och Kares-Pär.

Rike-Mans kallades familjen å hemmanet Tomten och att Rike-Man eller Tômten, som han även kallades, skulle vara rik är en självklar sak, fast sådant är i många fall något som lätt förgår. Han var son till den under Kärres nämnde säteriägaren på Bjärsgården, kom till Tomten som possessionat och köpte sedan gården. Genom för mycket supande fick han emellertid dille och gjorde en vacker dag av med sig genom att dränka sig i den närbelägna Hornborgasjön.

Anderssons-Villes och Vittes i Änga kallades en familj i Lars Nilsgården.
Ville var son till en hemmansägare i OlofGrottesgården, som ovanligt nog nämndes vid tillnamn, trots att han endast varit dräng i en prästgård. Gården var utflyttad från Bolumtorps by till sin plats i byns ängaskifte, varav den ena benämningen. När denne och sonen flyttade från denna gård till Lars Nilsgården, följde namnet med.
En son till Ville, Villes Justus utvandrade till Amerika.

Slötes, var benämningen å ägarefamiljen i den bredvid den andra belägna hemmansdelen av Lars Nilsgården Namnet Slöten kommer av att en f.d. ägare till gården kommit från Slöta församling, vilket skedde för nu över hundra år sedan.

Biskupes, benämndes också den i samband med Anderssons Ville omnämnda delen av Olof Grottesgården, Biskupen hade fått namnet av att han var en ivrig kämpe inom ortens frikyrkorörelse och bl.a. föreståndare för Bolums Missionsförsamling. Gården hade förr varit prästgård, men var nu bliven biskopsgård, menade man.

Ersses, med detta namn benämndes bl.a. Päregården. Erssen var son till en arrendator i Bjellum vid namn Erik Andersson, vars sonhustru kallades Erssa Lisa och sonson Erssa Ville. En måg till Erssen kallades Jätten, var från Jätte by.

Muntera och Munteraboens voro ägare till 1/4 mtl Nord Bredegården. Munter hade gift sig med änkan efter den s.k. Häggumsvisans hjälte och med henne fått övertaga namnet, som sedan anpassades för sonen till Muntersôn.

Larsa i Bäckagårn benämndes den norra hemmansdelen av Sven Bengtsgården, emedan ägaren Lars var bördig från Bäckagården. Gården innehas nu av Larsa Sander.

Sächante-Pära kallades den norra av Väster Bredegårdarna. Sächanten hade varit sergeant och hette Per i förnamn. Gårdens arrendator kallades Sächantebon.

Kala Fara Härmana kallades den norra av Bäckagårdarna. Kala Fara Härman var son till Karl i gården, som dog genom olyckshändelse under stenröjning och fick innan han uppnått myndig ålder övertaga en del av gården och bli i fars ställe för syskonen och hette Herman i dopnamn. Bland hans barn fanns Kala Fara Härmana Kal.

Knaels var den mellersta av Bäckagårdarna, men Knael var ej handelsman av antytt slag, ehuru kalkbruksidkare. Hustrun hade emellertid när han gifte sig med henne en liten snik nere vid landsvägen och det var denna som gav upphov till namnet. Den ifrågavarande sniken benämndes efter innehavarinnan – som hette Ida – för Ides och detta orsakade att mannen utom Knael även kallades Iden. Knael arrenderade några år en åkerlycka, som under tiden gick igen av ogräs. Lyckan kallades av den följande ägaren för Knallarvet. Sir Richard.

Trulsa var slutligen namnet på den södra av Bäckagårdarna. Truls kallades så helt enkelt av att han var från Trulsagården i Brunnhem. Sonen kallades Truls Arvid.

Tômta Alfria bodde i Tomten i Bjellum.

Juvela voro på sintid ägare till Källegården och Juvel bar sitt namn redan från sin första levnadsdag. Fadern höll på i skogen när han nåddes av underrättelsen om att han höll på att bli far. Han for genast hem och när han kom in och fick veta att det blivit en son, blev han så glad att han hoppade jämfota över vaggan och ropade : ”En juvel, en juvel!”, vilken faderliga glädje, sedan omtalad, gav sonen namnet.

Luars eller Mangnisa benämndes bebyggarna i den vid vägskälet i Bolum belägna Nord Bredegården. Namnet på Luarn, som hette Magnus, hade uppkommit redan under bytiden på så sätt, att han en gång sade: ”Nä, nu sa ja gå hem te mi lua!” vilket väl föreföll dem som hörde yttrandet så roligt att de kom ihåg det och gav stället och honom namn därefter.
Ordstäv: ”Ja, kåm siest, å ja feck heta Siest”, sa Magnusa Gustaf, hade varit och mönstrat till beväring och fått namnet Sist.

Lelleboens kallades en hemmansdel i OlofEssbjörnsgården, belägen i närheten av förutnämnda vägskäl.

Lellebon: Gullhettars kallades den västligaste hemmansdelen i OlofEssbjörnsgården. Där bodde på sin tid Gullhettarn, av okänd anledning även kallad Lins’en. Denne troddes i det s.k. Gullröret på Backens ägor ha anträffat något föremål av guld och därigenom erhållit namnet.

Dares eller Darafara kallades den på sin ursprungliga plats kvarliggande hemmansdelen av LarsNilsgården. Daren var bördig från Åsarps trakten ute på Falbygden och inflyttade med familjen en kall och ruskig marsdag. De voro efter den långa färden i kylan ruggiga och frusna och när de kom fram på fägården, tänkte Daramor, som hon från den dagen benämndes, på sina husmoderliga plikter och sade därför till mannen: ”Nu får lu kava å te dares, far, å låna ell, så vi får lite varnt i uss!”
Detta hörde grannens och från den dagen fick familjen sitt namn. Till namnets bestånd bidrog i ej ringa mån det förhållandet att den nykomne av enfald redan från första stund upphävde sig och – fast han begrep mycket litet – ville vara falle över grannarna. Detsamma blev även senare förhållandet med sonen, Darafara Jakup, sedan denne gift sig med Smackes dotter i Sjogerstad och blivit rik samt trodde sig värdig till kung i byn. Denne son var vid ett tillfälle inblandad i ett slagsmål, varvid en person fick sätta livet till, och åtalades sedan för detta men svor sig fri. En annan (oäkta) son till mannen drunknade efter ett marknadsbesök i Hornborgasjön.

Skräckes Agusta kallades en hemmansdel i Stommen efter en där boende från Häggum inflyttad hemmansägare, som var son till en i sistnämnda socken bosatt person kallad Skräcken. Namnet härledes av soldatnamnet Skräck.

Rosabons benämndes en hemmansdel i Bältaregården, som skulle ägts eller brukats av Rosen innan denne köpte sin lott i Stommen.

Rike Gulles benämndes en hemmanslott i Böljan JonPersgården, som en tid ägdes av en från Gulltorpet i Broddetorp inflyttad person. Efter att här ha selats av blev G. torpare under St. Bjurum.

Landsvägsstråket.

Kala Fara Härmana.
Knaels.
Ides.
Trulses.
Björka-Svenna.
Tômta-Alfria.
Juvela.
Bjellumasmes.
Smeakäringes.
Fajermans.
Brannbärs-Adama.
Fruas-Lôttes.
Luars.
Lelleboens.
Gullhettars.
Spaka-Kajses.
Dares.
Smea-Jonasa.
Kacksamurnars.
Knarttes.
Svarvela,
Rosa-Johannes,
Roses,
Majjes,
Klorisa,
Skräckes-Agusta,
Rosaboens,
Stretes,
Rensas,
Rumpes,
Kursa-Gummes,
Kongdalingen,
Silbärs,
Flinkes,
Fatistuva,
Träbeninges,
Kattrins,
Linnströms-Larsa,
Kleppes,
Upprättars,
Körkesmes,
Feskars,
Pan-Annes,
Kållsmes,
Köcklinges,
Råcka-Pära,
Härastjänars,
Taskes,
Svänna,
Rens-Kristina,
Sjödars-Larsa,
Hobärgsgubbes,
Lanses,
Starkes,
Andrasa,
Varjes-Annersa,
Skat-Olles,
Lellebacka,
Håkes,
Kares,
Skopes,
Åars,
Bäckars,
Rike-Mans,
Anderssôns-Villes,
Slötes,
Örje-Pettera,
Solsjeftes,
Biskupes,
Ersses,
Muntera,
Larsa i Bäckagårn,
Sächante-Pära.

[ överordnad ] Start ] Bjellum By ] Bolumtorp ] Bolum ] Broddetorp ] Hornborga By ] Sätuna ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Gårdar ] Bolum By ] Hof By ] Torp ] Soldater ] Kyrkan i Bolum ] Qvarnar ] [ Hjilmer o Folk ] Kommunen ]
[underordnad] Saga ] [ Innehåll ]