Saga

[ överordnad ] Start ] Gårdar ] Bolum By ] Hof By ] Torp ] Soldater ] Kyrkan i Bolum ] Qvarnar ] Hjilmer o Folk ] Kommunen ] [ innehåll ]
[ samma nivå ]
[underordnad] Hjilmer i Bolum ] Lyktgubbar och Vättar ] Drag och Mjölkaharen ]

 

Pesten i Bolum

Från Digerdödens dagar.

När de gamle talade om pesten, at den hade gått fram över landet eller bygden, så menade de icke därmed själva farsoten, utan en underlig ande, som likt en mordängel hade gått fram genom byn. Man föreställde sig även pesten i form av en ung gosse eller flicka , pestgossen och pestflickan, och de gamle berättade fordom om den sista pest tiden sålunda:

"I min barndom hörde jag min farmor tala om hur det var, när pesten kom till "vånn by". Han kom sunnan ifrån in i byn och stannade framför den första gården. Till påseende var ha n som en liten vacker gosse, men han såg sträng ut och han hade en riva i handen, och med den räfsade han där utanför. Framför de gårdar, där så skedde, fick vanligen någon leva, emedan rivan inte tar allt med sig; men när han kom till sista gården hade han pestflickan med sig och där hon sopade med sin kvast utanför porten, där gingo alla i den gården inneboende " De kommo i själva dagningen och det var därför ganska sällan som folket fick se dessa sorgebud.

Av en mångfald sägner att döma, synes digerdöden eller stora döden, ha härjat mycket svårt bland befolkningen i våra västgötska bygder. Ja, den härjade så svårt , att på sina ställen hela byar lades öde. Ensamt inom Skara biskopsdöme räknade man över fyra hundra döda allenast av prästerskapet.

Att bygden vid Hornborgasjöns stränder under sådana förhållanden icke skonades är lätt att förstå, enär bygden fordom ansågs vara en av pestsjukdomar särskilt svårt hemsökt ort. Härför talar även många sägner, och flera ännu öde platser finnas, som bära vittne om forntida odling, som förlägges till och föreskriver sig från denna olyckliga tid.

Peggstena

På en höjd det så kallade Östergärdet i Bolum socken ungefär mitt för den plats där kyrkan med samma namn fordom stått, finnes på en åkerren ett antal större stenar uppresta. Dessa stenar, som tydligen bildat en inhägnad av fyrkantiga eller rektangulär form kallas av de närboende befolkningen gemenligen för peggstenar. Peggar = bölder eller finnar. En gammal sägen förtäljer om att stenarna omslutit en pestgrav och att här varit en pestkyrkogård under den tiden då Digerdöden härjade i trakten. Sjukdomen, som berättas ha angripit både människor och djur, säges ha yttrat sig genom peggar och blodspottning, varefter döden merendels följde på tredje dagen. Om stenarna ha äldre personer även berättat, att de som barn blivit skrämda för att vidröra stenarna eller närma sig platsen där de stodo, emedan man då trodde att de skulle bli behäftade med peggar. Orsaken till denna rädsla är nog att söka däri, att man till en början av fruktan för smitta ej vågat närma sig platsen och sedan har traditionen för med sig densamma tillika med sägnen.

En syster till Johs L. var Kajsa, g.m. Rosen. Han hade ock två bröder: Jonas, som var bosatt i Holmängen och Anders, som efterträdd av brodern bodde på Stommen i Bolum samt där olyckligen omkommen vid nedgrävning av en nu felande av de å gården varande s.k. Piggstenarna, vilken föll över honom.

Bjärsjön

Haraberget ses som en ättestupa. I sjön nedanför kastade vänner sedan silver och guld.

Bäckagården

En gång bodde här ett bondfolk som hade flera barn Ett av dessa var ovanligt fult och ville ej arta sig som de andra. När modern vid ett tillfälle skulle laga till "äggröra", togo de större barnen de två tömda äggskalen, fyllde dem med äggröra och satte dem över elden. Då utbrast den förutnämnda besynnerliga ungen: "Mycket har jag sett i min dag, Hornborgasjön tre gånger våter och tre gånger torrer, men aldrig förr att man kokat i äggskal. "Nu förstod man att det var en sk byting , dvs en bortbytt trollunge man fått i huset, och hustrun började fundera på hur hon skulle kunna bli av med honom. När hon sedan bakade, satte hon trollungen på brödspaden och tänkte kasta in honom i den brinnande ugnen. Då gav han till ett illtjut, som hördes ända upp till Billingen, vilket hade till följd att modern - trollkvinnan  - kom sättandes i hiskelig fart, medföljande bondfolkets eget barn. "Så illa hade jag aldrig tänkt göra med ditt barn". sade hon till bondhustrun. Bytet gjordes nu om och barnen kommo till sina rätta mödrar.

Backen

En jättekvinna som bodde på Billingen hade stulit ett kar hos en bonde i Backen och på ett övernaturligt sätt tagit ut det genom en liten fyrkantig glugg i brygghusväggen. När hon sedan återbetalade drickat, som hon i en annan gård lånat, använde hon det stulna karet, och då hon överlämnade detsamma, fyllt med dricka sade hon: Bränn upp stäveen och smid järnet! Ingen man i Bolum känner sitt kar i kolum (Flera var av denna sägen finns t.ex. S Lampa Om folklig övertro Heimdals folkskrifter nr 39.

Tomten

(Lockekärr ligger nedanför Midsommarbacken vid Tomten i Bolum Om namnet berättas följande sägen: Under ofrestider var det en knekt i Bolum, som höll sig undan i den då svårtillgängliga terrängen. Hans hustru hjälpte honom, ty hon ville ej mista gubben sin. Hon låtsade att hon hade en kalv nere vid sjön, som hon ville se till, och gick varje kväll dit ned med en skopa i näven. Då hon kom nerår sjökanten ropade hon: "Kosse lille, kosse lille!" Men det var på knekten hon lockade och i skopan hade hon mat. Så kärret fick heta Lockekärret

Nycklafallet

Nycklafallets ättestupa

Uppe ve Nöcklafallt ä dä ena höjer brant, sum di hade te ättestupa, sum di kalla-t, fôr, dä tala di um. Dä hade vesst vartt så fôr i tia. Dä fanns inga laga då utan di kunne jära sum di velle – teminstingen ve sina ejne, slo di ijäl andra feck di le vesst böta. Sånna laga va dä. Då när li ble gamla – di sulle le vesst vära en sjuttifäm, åtteti år – å när li ente dugde nô te älle ble urkeslösna, då to di å ledde upp dum på bärjastupet å pötte ner lum, så di feck sin dö. Sigenara jole så, sa di, då – å dä kanche di jär än. Dä såss å suns alldri te nôra gamla mä dum, å en vet ente var li jär å dum – di graver vesst ner sina döe var sum hälst. En gång kåm dä ena sigenerska hem å då frågte vi na, var li jole å sina gamle, män dä ga ho inga beske på. "Dä ä ente rolit å bli gammel – dä sa ingen tänka på!" svara ho. "I kanche jär sum di jole här fôr? – Pötter ner lum fôr bärjastupa!" fråkte far. Män då feck käringa bråttum å je säk iväj, sa ja seja, å va ho då saa, dä fôrsto ingen. /Anna Nilsson Överg.

Ett troll hade hundar inlåsta här uppe. Ett itusprängt klipparti om 45 m högt och 125 m brett. Strax söder om detta ligger Jättekamrarna och Bergasalarna. Många sägner och hemliga gångar är förknippade med detta.
Pilgrimsfalken häckade här.

Let vid Munkgårn en afton

Sent en vacker sommarkväll, stodo ett par män, som varit borta, vid korsvägen Munkgårds led och samspråkade. Då kom en bekant yngling cyklande och en av de förstnämnda männen som här skulle taga samma väg som den kommande och tyckte sig vilja ha sällskap med denne, anropade honom och sade skämtsamt :

"Jasså, nu har lu vart ute ijenn mä dina fruntimmer, David! - Kunne du ente säta te å jefta däk, så du sluppe dä dära rännant ?"
"Dä kunne ja le jära........Män du vet le hurnt dä ä - dä blir-nte å fôrén en blir tvongen."
Davids svar innebar flera betydelser än han vid dess avgivande tänkte .

För det första fick den tilltalande ett skitord för att han gift sig först sedan det blivit på "viset" med fästmön och för det andra menade han visst icke att han själv skulle vänta så länge utan endast tills han fått det så ställt med en egen torva och så vidare att han behövde gifta sig. //Rut A Holmag. / 47.

Svart och snålt i Bolum

En bonde hade blivit osams med hustrun och svärmodern och "kört vall" dem, så att de fingo taga sig hus annanstans, men då han icke var invigd i konsten att laga mat och mjölka måste han dagen därefter begiva sig ut i socknen och söka skaffa sig någon hjälp därmed. Folk tyckte emellertid att han inte hade tvång till att komma på det viset utan gott kunde hålla sig sams med hustrun. Hans försök att på detta sätt göra hustrun och svärmodern en nernesa, genomskådades kanche också och då dessa väl ansågos mindre skyldiga, så ville man icke på något sätt uppmuntra honom och bjöd honom ej häller på något och att detta senare på honom hade sin moraliska inverkan förstår man av hans beklagande ord till en mötande granne : "Va du jär, så kör ente iväj käringa di. Då har -u fått ärfara va dä vell säja. - Um en än går i varendaste stuva, så får en ente så möe sum en sup en gång!" Farf 1929.

Trollen i Råberget

Sådana berättelser voro särskilt förknippade vid Råberget, ett brådstört och mystiskt klipparti, beläget gent emot hemmanet Korstorp i Bolumstorp. Särskilt välkända i orten äro de vid berget förknippade sägnerna om "Jättekvinnan i Bolum", även benämnd "trollet på Råberget". Men även andra sägner om berget finnas. Så t.ex. berättas det, att trollen på denna bergknalt firade Julnatten, under det de vid påsk och midsommar höllo till på Spåberg, Himmelsberget o.a. kullar nere i Valle härad. Det var denna natt ett förskräckligt oväsen där vidberget. Trollen dansade, åt och drack och beskådade däremellan sina skatter av guld och silver, som de då plockat fram ut ur berget. Dessa skatter hade nog mer än n velat åt, om de bara vågat för trollen, som ej voro å goda att ta’s med. Men förut nämnde Pan vågade han. En julafton fördröjde han sig avsiktligt nere i bygden, och när han så där vid tolvslaget vandrade förbi berget på väg hem, sutto alla trollen kring en stor sten och åto ur de kostligaste kärl av guld och silver, under det en hel massa småtroll (trollbarn) dansade och lekte under stenen.

"Dä va le hunnan", tänkte Pan, "um ente ja sa nara ett å fata". Och så tog han fällkniven och kastade denna rakt in bland grannlåten. Nu försvann synen i ett hujjande, och det blev mörkt omkring Pan, så att han ej kunde se, om han hade något för besväret. Då det blev dag gick han åter dit och mycket riktigt, där låg kniven mitt på stenen och bredvid låg någonting annat, som Pan sedan fann vara kanten av en lertallrik. Sedan denna dag hörde man aldrig av trollen där vid berget någon Julnatt.

En annan gång, berättas Pan av trollen ha blivit bjuden en kaka bröd, som räcktes honom ur berget på en grissla, men Pan tog ej kakan, utan spottade, vände om och gick en annan väg hem.

Jättekvinnan i Bolum. 

(sign Lodhne, Folke Ekström)

Vid det så kallade Råberget, ett utomordentligt vilt klipparti vid Billingen, som är beläget gentemot hemmet Korstorp i Bolums socken, bodde i forna dagar en fruktad trollkvinna, om vilka många sägner ännu äro gängse där i orten. Hon kallas i dessa sägner ömsom ’’jättekvinna i Bolum’’ och ömsom ’’trollet i Råberget’’, och sägs ha stått på god fot med den kringboende befolkningen med vilken hon ofta låg i ett slags byteshandel: lånade bröd av dem, då de bakade och dricka, då de bryggade. Hon betalade dock alltid hederligt igen vad hon lånat. Mot dem som bodde längre ifrån och mot dem med vilka hon råkat bli osams, var hon dock icke alltid så grannlaga. 
En gång så berättas det, kom hon till en gård i Bolumstorp och bad att få låna en mjölsikt i följande ordalag.
’’Får jag låna eran veckeliveck, så sa’ i få en puffelipuff, när jag i morgan har bakat.” Med ett veckeliveck menade trollet en mjölksikt och puffelipuff var det bakverk hon ville ge för lånet. – Att hon fick vad hon begärde var ju en given sak, ty att neka trollen något ansågs vara det samma som att störta sig själv i olycka.
En annan gång hade hon lånat dricka av folk i Brunnhem. När hon kom för att återbetala detta och satte ner karet, som hon bar på huvudet, sade hon till det förbluffade folket:
”När I tunnat upp dreckat, så bränn upp slävera’ a och smi’ um gjorder’ a ! – Kvinnan i Bolum känner ej sitt kar i kolum.” Karet med drickat hade hon enligt samma sägen stulit från en bondkvinna i Bolum, med vilken hon råkat i delo. 
Jättekvinnan synes, av andra sägner att döma, ha haft rikligt med boskap och själv försålt produkterna efter dessa. I En sägen omtalas sålunda, att hon burit sina smörbyttor till Axvall och avyttrat dem till krigsfolket därstädes. Efter byttorna, dem hon strax väster om Himmelsberget i Lundby socken eller ungefär mitt emellan Bolum och Axvall ställt ifrån sig medan hon vilade, utvisas ännu idag några cirkelrunda fördjupningar på båda sidor om stora landsvägen, under sägnen, att här brukar en jättekvinna ställa ifrån sig sina smörbyttor för att vila.
Vid den så kallade Lundsjön på Billingen, belägen ett stycke från nämnda klipparti, brukade trollen enligt sagan valla sin boskap som utgjordes av vita, kulliga kor och getter. Så fort någon blivit varse eller försökt att infånga något av dessa djur, ha de allesammans dykt ner och försvunnit i den lilla sjön, som av somliga säges vara bottenlös. Det berättas även att ortens jägare fordom brukat kasta mynt eller andra saker i denna sjö för att få god jaktlycka. Sjön synes alltså i gångna tider ha varit en offersjö och dess namn häntyder på en offerlund.
En sista sägen, som beskriver jättekvinnans slutliga öden, omtalas under utvisande av en omkring 270 cm hög 90 cm bred sten, som finns upprest vid Torpet Trädet under Tranums egendom i Lundby socken. Denna sten sägs nämligen vara oförmälda Jättekvinna, som uppgives ha stått på denna plats och hädat Gud sägande, att om han funnes ville hon genast bli förvandlad till sten. Och se: Hon hade väl icke uttalat dessa ord förrän hon blev till sten och som sådan skall hon här kvarstå ända till domedag.
Det berättas vidare att man en gång tagit ned och flyttat denna sten, men detta hade till följd att en svårartad pest utbröt bland kreaturen i de kringliggande gårdarne, vilket sedan ej upphörde förrän stenen återigen upprests på sin rätta plats. Efter denna dag har stenen benämnts fästenen emedan om denna rubbas så dör fäboskapen där i socknen.

Skrock i Påskvecka

[ överordnad ] Start ] Gårdar ] Bolum By ] Hof By ] Torp ] Soldater ] Kyrkan i Bolum ] Qvarnar ] Hjilmer o Folk ] Kommunen ] [ innehåll ]
[ samma nivå ]
[underordnad] Hjilmer i Bolum ] Lyktgubbar och Vättar ] Drag och Mjölkaharen ] [ Innehåll ]