Drag.

Drag eller "dra" benämndes en ute i det fria och stundom även inomhus förekommande eller uppträdande företeelser, som i folktron spelat en betydande roll, men som av lekmannen och vetenskapen icke fullt förklarats.

Drag bestod enligt fleras, dock icke enhälliga uppgifter av en hel mängd små upp till en tum långa maskar eller larver av gulaktig färg och med svarta huvuden, till utseendet liknande miniatyrtändstickor och uppträdande i oregelbundna klumpar av en hattkulles eller ett barnhuvuds storlek, vilka rörde sig framåt på så sätt, att de eftersta ständigt kröpo över högen och lade sig främst, d.v.s. i täten.

Man sade om drag, att det kom från öster och gick mot väster, som vad Bolum, där man berättar detta, beträffar, är liktydigt med från Billingsberget och mot Hornborgasjön. Huruvida detta hör på något sätt samman med verkligheten och ifrågavarande "maskarts" natur eller blott är en folkföreställning, må den s.k. vetenskapen om den ids avgöra. Här omnämnes endast saken, såsom berättad eller som ett folkminne.

Rörande draget säges vidare, att det såsom annat trolltyg ej kunde passera rinnande vatten, men påträffades ofta på fuktiga ställen.

Fick någon se ett s.k. drag på vandring nära en by eller gård ansågs det som en självskriven sak att detta meddelades de där boende, som om detta visade sig verkligen vara ett sådant, vidtogo sina mått och steg för dess oskadliggörande eller hindrande att inkomma i husen.

Den däremot oftast använda metoden var oskadliggörandet – förr än det var borta var man inte säker – och detta tillgick så att man sedan man hopsamlat maskarna i något lämpligt kärl, som icke fick lämnas utan tillsyn eldade upp bakugnen samt instack kärlet i denna tills innehållet var uppbränt och förkolnat.

Gud nåde dock den som under procedurens utförande råkade komma till ifrågavarande ställe. Då fick denne, vare sig det var man eller kvinna skulden för att ha sänt på dem det onda och om man förmådde skulle man till skydd mot ett upprepande därav taga blod av vederbörande, d.v.s. t.ex. slå denna ett slag å nyllet så att några droppar blod kom på golvet eller dess mark – vilket gjorde detsamma.

Olika berättelser tyda på ovisshet om dragets vara eller icke vara som djur eller växt och likaså om dess ursprung från trollen eller djävulen.

Emellertid föreställde sig de gamla i bygden gärna draget såsom utsänt av någon illasinnad person med vilja att skada sin nästa och man sökte, när sådant påträffades om möjligt utröna från vilket håll det kom och så få ett stöd för misstankar, som sedan skulle kunna besannas.

På grund av sina iakttagelser därvid ha man med "nyktrare" omdöme utrustade personer kommit till insikt om vad förut sagts om dragens vandringsriktning.

Draget sättes av somliga i samband med mjölkhararna och säges vara sådant, som dessa harar spy ur sig. Det kallas av dem, i anledning av sin gulaktiga färg och smörliknande utseende för trollsmör.

Soldat Viktor Blom, som var född 1861 samt en problemlösare, sade sig en gång ha sett ett, som han trodde, drag och en lång stund stått och betraktat detsamma. Han trodde draget och det av de gamla i trakten omtalade trollsmöret var ett och samma, det var bara den skillnaden att det han sett verkat mera knottrigt, vilket dock av honom ansågs skulle kunna bero på, att det varit längre kommet i utveckling.

Det av Blom omtalade draget gestaltade sig och uppträdde såsom i inledningen säges, men även andra former funnos bl.a. har man sett drag, som uppträtt i form av ett band av varierande längd och bredd, upp till en aln långt och 4 à 5 tum brett.

En del iakttagare hålla dock före, att drag visst icke bestod av maskar utan av någon obestämbar, slemmig växtart av ett smörliknande utseende (svamp eller mögel). Man skulle därför kunna förmoda en sammanblandning av saker inom växt- och djurvärlden, varom klarhet av undertecknad icke kunnat vinnas. Såsom en egendomlighet måste här anmärkas, att både de på mask och växt hållande sagesmännen framhöllo omöjligheten att peta isär den omtalade företeelsen.

Den växt, som – om det varit en sådan – skulle kunna tänkas ha ifrågakommit, torde i så fall ha varit någon av de lågt stående Myrothallophyta uppträdande art, att döma av att denna (trollsmöret) enligt berättelserna oftast förekommet å trä, såsom i hus (särskilt fuktiga sådana), å gamla stubbar och grindstolpar samt å ställen där bark och skräp kan ha varit liggande. Ifrågavarande växtarter, bestå av en slemmig gulaktig massa, saknande bestämd form och kan antagas ha haft ett med den i klumpar och bandform uppträdande mask- eller larvarten liknande utseende, som givit anledning till förväxling och de olika meningarna och föreställningarna om vad den, kanche också med långa mellanrum uppträdande, för en lekman svårförklarliga företeelsen var för något.

Vad det sedan hos den s.k. Falbon uppträdande draget beträffar, skulle nedskrivaren av detta vilja antaga, att det varit frågan om s.k. källarmögel, ehuru sagesmannen bestämt framhöll drag.

Ett ovan icke omnämnt sätt för oskadliggörande av drag var att stoppa det i ett hjulsnav, tappa detta och bränna upp eller kasta det i djupt rinnande vatten.

Draget hos Falbon.

Falbon hade fått in dra i källaren. Dä va straks ätter sen han hade böggt-en, mä han va nur. "Dä sa ja snart jära å mä!" sa han. Dä va nock ente så falit, sum di skrek te, trodde han – han begrep ente bäter. Män dä feck-en allt ärfara – må tro dä va ente så jent sum dä kanchen så ut – sulle skrapa dän å bära bôrt-et, tänkt-en, å han skrapa å bar vareveli da, längen, män dä ble ente bäter utan fôr varer. En da jeck ja fôrbi där å då kåm-en ut å beklaga säk. "Ta å riv lôss rappninga å bär ut å grav upp gulvet ett kvarter ner män bär unnar allt ett bra stöcke ifrå husa, så du ente får in urselheta ijenn älle nô annerstass, du blir ai å mä-t hällerst!" sa ja. "Du ä gaern kar – sulle ja jära så mä nue källarn, dä händer nock ente, dä!", sa han. "Ja, vell du ente ble å mä drat, så lät bli!" sa ja å jeck. Falbon hade vesst evetats nôra dar te, män han jole sum ja sagt senn – dä ble inga anner rå fôr-n. Aug. Hed. 1929. Här sannolikt fråga om något slags källarmögel. – hj. J.

Draget i Fiskaregården.

Drag var ett eländigt oting för dem, som råkade ut för det, d.v.s. fick in det i husen. Det bestod av en knottrig massa, som växte och växte i mängd och var mycket svår, oftast alldeles omöjlig att avlägsna eller utrota. Där det satt sig fast, där satt det – göra vad man ville vid det. Där det uppträdde, kunde man vara säker på, att ägaren snart skulle gå ifrån gården eller att det skulle "gå ut" med honom. Detta även om det på något sätt lyckades denne att bli av med eländet.

I Fiskaregården i Varnhem hade man en gång före mitten av 1800-talet, enligt vad en sagesman född år 1859 meddelar efter sin far, fått in sådant i fähuset, den plats där det var farligast med hänsyn till skadan.

Draget hade där satt sig i en bärstock till ladugårdens innertak eller rännet, hur det nu hade kommit dit och man kunde inte bli av med det.

Från den dagen gick allt på tok i gården och den ena lyckan avlöste den andra. Både för folk och fä gick det illa. Kreaturen ville sig inte längre, dogo, trivdes inte och släppte ej till någon mjölk, hur stinna juver de än hade. Rätt som man satt där och sökte få av dem några futtiga mjölkdroppar, så gjorde det en släppa från taket och slog i golvet så det sade smack och då blevo korna vilda av rädsla och sparkade ut det lilla man då hade råkat få i stävan. – Ja, de hade minsann fått så att de kunde hålla sig för skratt där i gården.

Naturligtvis försökte man på alla sättgöra sig av med otyget, men vd man företog sig så var det hopplöst :

man skrapade bort det med knivar, så att det inte sågs det ringaste och man försökte med olika "smörjmedel" men allt var lika illa. Just när man trodde sig ha fått bukt med det onda, så växte det ut igen eller var strax (snart) lika mycket. Och det kvittade om man kastade det utanför eller följde det vanliga receptet att bränna upp det i ugnen, varmed man sedan ägaren råkat få ellmörja i ögonen och blivit blind å ena ögat ej längre vågade hålla på med.

Det var vid den tiden en ständig "struk" vid Fiskaregården. Folk, även långväga ifrån, voro nästan dagligen där, beskådande och undersökande "spektaklet" och av närboende fanns det nog ingen, som inte varit där och petat i smörjan. De hade tyckt det vara mycket intressant, att se huru, när de hade petat isär en klump riktigt, denna med ett smackande eller smällande ljud åter "flög" samman, och de slogo med yxor och tillhyggen på detsamma för att se om det dog men kunde inte märka att det något skadade – där blev inte en våt fläck en gång och alla voro övertygade om att det var fråga om trolltyg.

Den tiden bodde uppe i Åsa en "klok" gubbe, som hette Dalgren och man försökte upprepade gånger att få honom, som kunde "vita bort" råttor och var slängd med litet av varje, att göra slut på uselheten, men denne ville inte på något vis befatta sig därmed. Han gav dock slutligen efter för grannarna, som fruktade, att också de skulle få ont av det onda, och åtog sig mot dessas och ägarens högtidliga löften om absolut tystnad därom att försöka vad i hans förmåga stod.

Vad Dalgren sedan i all hemlighet företog sig fick man endast veta mycket litet om, bara det, att han mycket noga samt under många ceremonier och åtgöranden samlat ihop likt och olikt av otyget i ett kärl, varmed han sedan, efter yttrandet, att nu trodde han att de skulle bli kvitt sin plåga, hade begivit sig nedåt den gården förbirinnande s.k. Ännabäcken.

Efter den dagen var man – omsider – av med det besvärande otyget i gården, men detta för ägaren av föga båtnad, då han i alla fall kort därefter fick sälja hemmanet, emedan han ansåg sig oförmögen att bruka och reparera den förstörda besättningen. Han flyttade sedan uppåt Broddetorp. Magnus 1945.

Draget i Kärragården.

När –a bodde i bun, (Bolum), - dä va nô år fôre attanhundrasäksti – då feck di dra i Karagårn, i stall, å dä do två hästa fôr lum, enar li rådde jära säk å mä-t. Dä va fôr bror min å han va nusätare, å dä va ente mer än jamt han rådde re upp-et. G. i V. 1926.

Utred

Käramor i Kärragården och hennes bestyr med trolltyg. Artikel separat. Mor i Kärragården = Maria Bengtsdotter då som änka boende i 1/4 mtl Uddagården, Gårdkvinnan = den i 3/4 mtl Uddagården arrenderande bondens hustru. Maria kan vara Monkens hustru född 1802.

Mjölkaharen.

Vid samspråk med äldre personer om deras minnen av förekommande folktro och föreställningar ha en hel del uppgifter och berättelser om den s.k. Troll- eller Mjölkaharen lämnats, vilka härmed sammanställts.

Om någon av en djurägares kor utan påtaglig sjukdom eller synbar yttre anledning slutade upp med att mjölka och lämnade blodblandad eller i något annat avseende felaktig mjölk så ansåg man – och et med rätta – att det icke stod rätt till med henne, men trodde – i stället för att söka en naturlig förklaring till det därmed inträffade – ofta att detta berodde på, att någon av avund eller illvilja ställt till trasslet.

Att det inträffade kunde bero på någon inre sjukdom eller på att kon råkat få något otjänligt i sig, som verkade hämmande på produktionsförmågan, något sådant inbillade man sig ej, utan misstänkte, att förgjordhet eller trolldom var med i spelet.

För att få kon botad sökte man då att medelst häx och huskurer återställa den, och den som ej själv visste på råd uppsökte någon förståndig granne eller s.k. klok.

ibland – då åkomman var av lindrig eller hastigt övergående art – hjälpte medlet naturligtvis, kanche omedelbart, men ibland – då den var svårare – måste flera eller andra medel tillgripas.

Ett mycket vanligt medel mot mjölkfel hos nötkreaturen, var att med en kniv skära dessa vid den tredje svanskotan från korsbenet räknat – alltså strax över "bäranet" – samt i det uppkomna såret lägga nio st maltkorn och överbinda med en bit rött sindals- eller silkestyg, vilket förband skulle sitta kvar i nio dagar.

Blev kon under denna tid ej frisk, troddes densamma vara av någon med skams hjälp förgjord eller också, att man var hemsökt av s.k. Mjölkaharar, utsända av en i förbund med högst densamme stående person, som genom denne drog till sig kons mjölk.

Att ha Mjölkaharar ansågs av allmogen vara lika uselt som att ha tomtar och att vara misstänkt eller skylld för att ha sådana var mycket nedsättande, samtidigt som det gjorde den förmente innehavaren både fruktad och hatad.

Tillverkningen av en Mjölkahare tillgick sålunda, att den, som ville ha den, hos den, som denne skulle operera hos, stal litet s.k. "äfseter" (den oväftade ändan av en nedvävd väv), en "vebina (till vidstickning avtagen strumpa) eller en pälsärm, en avsliten riskvast eller dito tvaga (eller pinnarna därav), ett oskadat bogblad och andra dito ben, som allt sammanbands till formen av en hare, varefter vederbörande skar sig i ringfingret och gav den tre droppar blod under läsandet av följande vers eller besvärjelse :

"Ja jer läk blo, Skam jer läk mo.

Du sa fôr mäk springa, Ja, sa fôr läk brenna".

Ett i sanning enkelt och arbetsbesparande sätt att få mjölk till huset, fast det ville till att kunna sin konst riktigt.

Till förekommande av att bliva utsatt för dylikt trolltyg var man i de gamla hemmen mycket mån om att tillvarataga alla äfseter och vebinner, uppelda alla kvastar och tvagor och sönderslå alla ben.

Mjölkahararna gjorde skada endast för dem, mot vilka de utsänts och dessa kunde se dem endast om de tittade genom en s.k. gärdsgårds- eller svedjehank.

Ovidkommande personer, som sågo harar och ville undersöka om bland dem fanns några Mjölkaharar, skulle se på dem med vänstra ögat. Fanns där då en sådan, så visade sig denne med långa framben och hoppande baklänges. Lade då personen armarna i kors över bröstet så stannade haren och vederbörande behövde bara gå dit där han var och ge honom, men med vänster fot, en lätt spark för att göra slut på hans tillvaro.

Att skjuta en sådan hare var dock icke så lätt, ty det "small" inte såvida man ej hade bröd i bössan eller var försedd med någon annan mot trolltyg verksam laddning.

Det ansågs dock av föga nytta, att sålunda göra slut på en Mjölkahare, ty vederbörande, som ville ha en sådan, kunde ju när som hälst göra en ny, om han hade eller anskaffade material.

Hade dock en dylik hare avlivats under omständigheter som gav vid handen att den utsänts mot visst ställe, så kunde dettas innehavare använda sig av densamma till avslöjandet av dess ägare. Detta tillgick sålunda, att vederbörande eldade ugnen och däri inkastade resterna av haren. Under det att därmed sysslades troddes ofelbart densammas ägare komma till stället i något föregivet ärende. Och då skulle man passa på, att tillgripa det mot denne och hans fortsatta utsändande av slikt otyg mot dem enda absolut verksamma medlet, att "taga blod" av honom eller henne, vad det nu var, och blanda därav i kornas foder varigenom de troddes bliva återställda samt vederbörandes makt över dem bruten.

Hämnden

Handlar om Kontroversen mellan Cajsa Bramberg och Lites Gustaf.

Lelle Bank i Bankastugan.

När "Lelle-Bank" – i den s.k. Bankestugan – var 13 år gammal, sade han, att han hade sett en gumma, som gjorde sig en mjölkahare. Hon hade "revjaben" och en del andra saker, som hon band ihop med "äfseter". Sedan stack hon sig i vänstra ringfingret så att hon fick ut tre droppar blod på haren och läste :

"Du sa ôt mäk mjôlka å springa, å ja sa fôr läk i hälvet brenna!" Sedan hoppade haren iväg och det tövade bara en liten stund innan han kom igen och spydde ur sig en hel bytta med mjölk.

Det är nog uselt att lära ut sådant, sedan mer göra det, men det kan väl kvitta också för det onda har ingen sådan makt nu för tiden. Joh. Lson 1946.

Snygg i Bjellum kunde mer än andra.

Vid den förbi smedjan eller nuvarande Bytorp avtagande framfartsvägen till Bjellums by funnos förr i tiden ett par små stugor och i den ena av dessa med tillhörande mindre ladugård bodde en f.d. soldat vid namn Snygg, som tvärt emot namnets antydning måtte ha varit "en snygg en".

Väl hade man inte något särskilt att tadla eller lasta mannen för – för skötte sig det gjorde han, så att man behövde inte på något sätt – utom möjligen på ålderdomen – draga någon försorg om honom – men det var i alla fall något märkvärdigt med honom som gjorde en del folk i bygden litet betänksamma, så att man ägnade honom en eljest obehövlig uppmärksamhet.

Snygg hade nämligen råkat få det ryktet om sig, att kunna litet mer än andra. Men vari detta kunnande bestod, voro icke alla riktigt sluga på utan litade till s.k. gissningar.

Mannen innehade på någon slags förpantning en skraltig jordbit och födde därpå till bybornas stora undran två kor och fick av dessa en avkastning som också förvånade. Väl gick han om somrarna nere i sjön och samlade hem foder samt höll sig här och var framme och fick slå renar och småbitar, som ingen aktade på – men det kunde just icke bli så mycket av det, till två kor, och ändå gick han nästan var lördag till stan och torgade två byttor med smör. Sådant kunde aldrig vara riktigt eller stå rätt till, trodde man, och därför höll man i smyg ett öga på honom, undrande om han inte möjligen hade några s.k. Mjölkaharar, eller andra konster för sig.

Några omständigheter, som riktigt satte fart på misstänksamheten och det farliga pratet synes dock icke, dess bättre för Snygg, ha inträffat men eljest durdades redan om att den och den sett en underlig hare skutta omkring borta vid hans stuga, så det hade nog inte velat till så värst mycket innan de ålderdomligt sinnade Bjellumsborna kunnat taga sig något oråd före mot denne liksom en i annat sammanhang omnämnd misshaglig person.

Emellertid blev nu icke Snyggs bana som framstående mjölkproducent så värst långvarig. Den trots redan i början av 1870-talet, då Bjellumsbyn övergicks av laga skifte och han därigenom blev av med sin jord, som utgjorde grunden i hans företagsamhet, och varigenom det började pratet ebba ut.

Hur mycket man på sin tid haft att berätta om Snyggs Mjölkaharar är nu ej gott att veta men redan hade man lyckats få tag i åtminstonde en sådan. Anders i Lycke, som var en god skytt och fått se haren hade flerfaldiga gånger sökt fälla honom men det hade varit som att slå vatten på en gås, ända tills han hittat på att ladda med spiknubb och annat järnskrot, men då hade den gått i trasor.

En syster till Snygg lär enligt en folkminnesuppteckning därifrån ha varit bosatt i en stuga i Gudhem och även dit hade ryktet om dennes kunnighet nått, så att det icke varit utan, att även denna varit en fruktad personlighet.

En gång hade det uppe i Ureboden, därstädes, visat sig vara "sturt" omöjligt att få något smör. Pigan där hade hållit på att kärna en hel dag utan att det lyckats. Grädden hade bara surnat. Då kom en granne, Sven på Tomten in och fick veta hur det var.

"Gå hem te vårt å fôrsök vår kärna, så går lä nock!" sade han. Man gjorde så och då lyckades det. Men medan man var sysselsatt med förehavandet kom en gumma med sin kruka och skulle köpa mjölk och då Sven genom fönstret fick se henne på gården, skrek han :

"Fôr Guss skull släpp ente in käringa, ho har en bror i Bjellum sum kan möe mer än aent fôlk – å dä vet ingen va ho kan ta säk te!" Då mötte de gumman på trappan, så att hon inte skulle komma in.

(Det kan vara soldatsonen Henning Snygg f 1856).

Stadsliga smörprov.

Smörprovningar är ingen modern uppfinning. Sådana funnos redan i forntiden, mer eller mindre officiella. Först och främst var det då frågan om att se till, att man fick en äkta vara: rejält bondsmör, icke något s.k. trollsmör. Det sistnämnda ansågs skadligt för människornas såväl kropp som själ samt undveks av alla därom måna.

För provning av smöret använde man sig då som oftast av ett mycket enkelt medel, som av de upplysta stadsborna ansågs fullt effektivt men av de vulgära lantborna däremot som oaptitligt och ohygieniskt, fast de naturligtvis fingo foga sig däri. Det bestod däri att med en silverdaler (sedermera en femtiöring eller s.k. tredaler) rota litet i smörslagan och sedan avsmaka det därvid uppfiskade.

Genom beröringen med riksens herres och all orätts beivrares bild ville man tro, att smöret skulle smälta eller ge en vedervärdig smak ifrån sig.

Var det emellertid nu så, att det vanryktet vidlådde kungen, att denne ej var en ärlig man och regerat med oväld, så hade man dock svårt, att tro på medelt och sökte sig gärna då ett annat. Därav kom sig, att jämte detta en mängd andra sätt voro i bruk.