Henry Boman och Jonasa Alfred

(Det handlar om Jonasa Alfred f1865.)

Vid den s.k. prästegårdsvägen mellan Broddetorps kyrka och gamla prästgården ligger en liten gård, som till framåt 1940-talet ägdes av Jonasa Alfred. Vad han i kyrkböckerna hette mera än Alfred vet jag inte, ty alla sade Alfred till honom, och när det talades om honom var det aldrig annat än Jonasa Alfred. Om Jonasa Alfred var änkling eller alltid varit ungkarl är mig obekant, men då jag någon gång på 1920-talet blev bekant med honom skötte han själv gård och hushåll med hjälp av fostersonen Henry Bohman, som då var så där i 30-årsåldern. De båda ungkarlarna hade det på sitt sätt gott, ty ekonomin var god – liksom den lilla gården; mat fanns alltid mer än nog och ransonerna på motböckerna togs omsorgsfullt ut. En Tekla Bank, som ansågs vara inofficiell fästmö till Henry Bohman och som bodde i någon granngård, brukade komma och baka bröd samt städa upp det värsta så där en gång i veckan. Alfred var väl i 50-60-årsåldern vid tiden i fråga, men han var stark och ungdomlig till sinnet och som han hade mest lust för utearbete, så blev det vanligtvis Henry som tog hand om inomhussysslorna. Det blev som det kunde med hygienen, ty fast Henry i fråga om kläder kunde vara verkligt snyggt uppriggad, när så skulle vara, hade han just ingen fallenhet för diskning och ordning i köket.

Jakt, skytte och kortspel voro Henrys hobbies eller rättare sagt hans passion. Han var en särdeles skicklig skytt, en av skytteföreningens säkraste och pålitligaste tävlingsskyttar, och ifråga om envishet och uthållighet på jaktstigen torde han ha saknat sin like i trakterna. Tidigt en höstmorgon åkte en Broddetorpspojke till marknaden i Stenstorp för att sälja smågrisar. Det var snöglopp och ruggigt väder och så där otäckt kallt som en regnig senhöstdag kan vara. I en hagmark stod Henry Boman och huttrade med bössan på armen och eftersom han befann sig ganska nära landsvägen och var bekant och skyttekamrat med marknadsresenären byttes det några ord dem emellan. "Här kommer haren förr eller senare, den saken är klar" sade bl.a. Henry. Körsvennen hade inte tid eller lust för något längre resonemang utan fortsatte till Stenstorp. Vägen – ca en mil - tog ju sin tid liksom försäljningen av grisarna och så skulle det naturligtvis vara kafébesök före hemfärden, som ju också tog sin tid. Man kan föreställa sig marknadsresenärens häpnad, då han på hemvägen finner Henry Boman på exakt samma ställe som tidigare på dagen, men nu i färd med att "passa" den nyss skjutna haren. Genomvåt och frusen men förnöjd var han. "Han kom i alla fall som jag sa'”, ropade Henry åt skjutskarlen i det han slängde bössan över axeln och vandrade hemåt med sitt villebråd.
Jag tror inte att Henry någonsin sålde någon av alla sina skjutna harar. Han var nämligen oerhört förtjust i harstek och tillredde dem alltid själv. Jonasa Alfred var dock inte särskilt glad åt alla harar Henry kom hem med, "ty han gör åt så ohejdat med smör till stekningen", brukade han säga. De, som sett Henry tillreda sin favoriträtt, intygade också att smöråtgången vid dessa tillfällen var enorm. En bekant till Henry kom en vinterdag för att uträtta ett ärende hos Alfred, och fick då se Henry ligga i soffan med en massa täcken och filtar uppdragna ända till öronen. "Är du sjuk eftersom du ligger så här mitt på dagen?", frågade den besökande. "Nej", svarade Henry, "jag var ute efter en hare och blev så rasande våt och frusen, men nu är jag i det närmaste torr". Sade han och steg upp ur bädden iklädd hela jaktkostymen utom stövlarna. En gång bjöd Henry min bror Åke och mig till sig på jakt. Han hade ett grävlinggryt på sina marker, och då grävlingen gick illa åt det jaktbara villebrådet, ville Henry gärna bli av med honom. Vi kommo alltså på eftermiddagen, ty i skymningen skulle vi vakta på "Grimbart". Bössorna hade vi förstås med och i ryggsäcken dessutom en flaska brännvin, ty det var en oskriven lag att den, som blev inbjuden till jakt hos Henry, skulle ha dylikt fluidum med sig. Vi vaktade vid grytet så länge det var skjutljust, men någon grävling hade vi den gången inte turen att få se. Återkomna till Jonasa Alfreds skulle förstås förningen förtäras och kaffegök skulle det vara. Det var första och enda gången som jag var inne i Jonasa Alfreds kök, men maken har jag få gånger i mitt liv skådat. På spiseln stod en massa söliga kokkärl och på det stora slagbordet, omålat och utan duk, stod resterna av dagens middag; ett lerfat med kokt, oskalad potatis, ett fat med ett kokt fläskstycke på ett par kilo, så förstås de använda tallrikarna och dito kaffekopparna varjämte här och var på bordet lågo högar med potatisskal efter "skinnpotatisen". Henry röjde av det mesta på bordet så att vi fick plats med fyra kaffekoppar, ty Alfred skulle förstås också ha sig en ”gök”, fast han inte deltagit i grävlingsjakten. Åke och jag voro glada åt att det ej fanns något kaffedopp i huset, ty vi resonerade som så, att kaffet var väl i alla fall något så när rent och dessutom kokat och fanns det ända några baciller kvar, så skulle väl brännvinet möjligen ta död på dem. Trots allt hade vi det riktigt trivsamt, ty Henry hade jaktäventyr som få att berätta och dessemellan kom Alfred med någon rolig historia om grannar eller bekanta. Båda två voro goda berättare, var och en i sin genre, så trots den misslyckade grävlingsjakten ansågo vi kvällen mycket lyckad.
En annan gång var jag i ett ärende för skytteföreningen inne hos Henry i hans kammare. Intill ett skåp stod en nästan orörd brännvinsliter. "Jag skulle bjuda dig på en sup", sa Henry, "men litern där är Alfreds och jag har tagit några jamare ur den och ersatt med vatten, så Alfred tycker redan att nutidens brännvin är för svagt. Jag får bjuda dig en annan gång i stället".
Skytteväsendet omfattade Henry med stort intresse. Inte så att han ville vara med i styrelse eller kommittéer, det var skyttesporten som sådan som roade honom. Under årens lopp hade Henry erövrat en hel massa priser och utmärkelsetecken, men allt det där skyfflade han ner i någon låda och brydde sig inte vidare om. Det var stundens njutning att ha gjort en fin insats som var huvudsaken för Henry.
Kortspelet, särskilt då "tjugoett", var hos Henry en verklig lidelse. Han var fenomenalt skicklig i att som det hette "lägga leken" och hade ett fantastiskt minne för vilka kort som voro i tur att komma fram. Också gick han nog ytterst sällan från ett spelparti med förlust. Tvärtom ! Jag minns en gång på ett stort bondkalas, där det vid ett bord spelades "tjugoett" med ganska höga insatser och där förstås Henry tagit plats, hur han håvade in vinst på vinst, så det var rent häpnadsväckande. Det var inte beroende på tur utan helt enkelt på det fenomenala kortminnet. Rätt som det var rullade Henry ihop en del sedlar av vinsten, som han hade framför sig på bordet, stoppade rullen i innerfickan och sa: "De här pengarna kommer inte med i spelet mera, ty dem skall jag ha till en kostym".
Under första världskriget var Henry inkallad och låg på bevakning ute på en ö i Göteborgs skärgård tillsammans med en del gamla exerciskamrater. I Henrys tält hade samlats verkliga hasardspelare, och då bevakningen lämnade mycken fritid och ingen annan förströelse fanns på ön, så var kortspelet igång oavbrutet. Inte ens nätterna kunde alltid lägga sordin på spellusten. Bevakningsmanskapet låg ju så långt från all militär överhöghet att de rådde sig själva, ty inspektion kom endast någon gång då och då med långa mellanrum. På nätterna blev det förstås för mörkt i tältet för att se korten, men då sattes en bajonett i marken och i bajonettfästet ett stearinljus, och så gick kortspelet för fullt inom den lilla ljuskrets stearinljuset gav. "Ja, dagpenningen under bevakningen var ju liten", sa Henry vid hemkomsten, "men tack vare ”Bohmans flickor” hade jag en ganska bra dränglön under tiden”.
Henry var en snäll och trevlig pojke och bussig skyttekamrat, men i hans släkt låg vansinnet på lur, och en dag bröt det plötsligt ut hos Henry också. Lyckligtvis blev Henry omhändertagen ganska snabbt, innan några våldsamheter hann hända. Om han fortfarande lever, vet jag inte, men gamla kamrater till Henry som hälsat på honom på Restads sjukhus utanför Vänersborg, berättade att Henry var nöjd med sin vistelse på sjukhuset och för tillfället så klar i huvudet som någonsin under hälsans dagar.
Det var ett hårt slag för Jonasa Alfred att bli lämnad ensam, och han sörjde uppriktigt över fostersonens öde. Som ett bevis för hur kär Henry var Alfred kan omtalas, att då Alfred inte längre orkade reda sig med jordbruket, lät han, innan han sålde gården, på en från gården avstyckad tomt intill prästgårdsvägen bygga en liten vacker villa. Ingalunda för egen del. "Nej, den skall Henry ha, när han kommer hem igen", förklarade Alfred. Själv kom Alfred visst till ålderdomshemmet i Stenstorp och då vid hans död den lilla villan i flera år stått obebodd i väntan på Henry, lät Henrys förmyndare på grund av bostadsbristen i Broddetorp hyra ut villan till en familj. Dock med förbehåll att om Henry, mot förmodan, skulle komma hem igen, hyresgästerna voro skyldiga att omedelbart avflytta. Nu har så många år gått utan att hyresgästerna behövt tänka på flyttning, så Henry torde väl aldrig få se stugan, som fosterfadern lät bygga åt honom.