|
berättar från sina efterlämnade papper som jag hittade i en festskrift
över Västgöta Nation i Uppsala.
Med en djup och ganska bred bädd framflyter Hornborgaån, och dess bräddar stiga, långsamt sluttande, upp emot den landhöjd, på hvilken den lilla byn Fjällåkra är belägen.
Där hade mina föräldrar sin bostad - där var mitt första hem på jorden. Jag minnes denna trefnadens, och en liten tid glädjens, boning; jag minnes så väl hvarje vinkel af dessa rum, där jag lekte vid faders och moders knä; jag minnes den lilla asplunden på sluttningen ned mot ån och de närbelägna gårdarne i byn, ehuru jag endast var på mitt fjärde
år, då jag förlorade detta hem för att aldrig återse det mera.
Ett enda minne från denna lyckliga tid måste jag anförtro åt eftervärlden, i händelse den skulle någon gång finna denna teckning värdig någon uppmärksamhet, emedan det på min litterära verksamhet hade ett ganska betydelsefullt inflytande. Jag hade nämligen börjat tillfriskna efter en sjukdom, som hotat med döden. Min moder hade aftorkat några glädjetårar, då hon såg mig resa mig upp på min lilla bädd, vid hvilken hon vakat flera nätter, och hörde min bön att få till mig några leksaker, dem hon glad lade framför mig. Händelsevis hade tvenne små fattiga flickor kommit upp ifrån byn, vana att af den goda prästfrun blifva mättade. Min moder kallade dem in för att med deras åsyn bereda mig någon glädje, och sedan de förtärt hvar sitt stycke bröd med sirap bestruket, hvilket tycktes smaka dem mycket bra, bad hon dem sjunga någon af de sånger, hvilka hon förut hade hört utaf dem, och de sjöngo med klara och välljudande röster en folkvisa, hvilkens melodi fäste sig outplånligt i mitt hjärta.
Den sista versen:
Men hvem kan hämta rosor
uppå det kala berg?
Och hvem kan finna kärlek,
där ingen kärlek är?
har aldrig gått ur mitt minne. Ifrån den tiden hade jag i min barndom ingen större förnöjelse, än då någon folkvisa sjöngs i ungdomens sagokvällar.
Mina föräldrar, båda unga, glada och vänliga, voro mycket älskade, och deras minne kvarlefde länge i Broddetorps församling, den min fader i tolf år hade såsom v. pastor förestått. Länge därefter hörde jag sedan i ungdomens dansgillen »Fruns polska» ihågkommas, den spelmännen alltid skulle spela upp, när hon på bröllopen dansade med brudgummen.
Ett ord finnes i det svenska språket, som min fader svårligen kunde uttala; det var »nej». Sålunda hade han påtecknat borgen för ett handelshus i Sköfde, där en anhörig en tid var ansedd för en rik man. Jag förbigår den ledsamma teckningen af de förändringar ett hem undergår, när allt förloras.
Vi fördrefvos från vårt kära hem. Min fader for såsom regementspastor till Göteborg med den frikår, som i danska kriget sedan samlades vid Kvistrum. Min moder fick en tillflykt med min yngre syster Beata hos barndomsvänner i Skara; min elfvaårige broder Lars, klädd i frikårens uniform, följde sin fader; min äldsta syster mottogs i en närboende väns hus, och jag fördes till min farfader i byn Sätuna, en fjärdedels mil från vårt öde vordna hem. Ack, till detta hem, denna boning, efter hvilken nu endast en liten grön kulle uti en sädesåker står kvar, där jag mina första fyra barndomsår omhuldades af den ömmaste föräldravård, huru ofta vallfärdar ej mitt hjärta dit såsom till ett förloradt paradis! En underlig magnet ligger för människan under födelsetorfvan; lycklig den, som, obekant med världens strider och flärd, får på densamma lefva och dö! Sätuna - eller, såsom den om Götalandets fornminnen alltför nitiske fornforskaren Pehr Tham vill, Sigtuna, emedan han förmenar, att Odin där allra först satt sig ned, då han inkom till Götalandet - är en välbelägen by, med sin lilla gråstenskyrka, hvilken knappast höjer sitt gråa tak öfver de höga almarna, som beskugga kyrkogårdens kors och grafstenar, och blott genom byns åkrar och ängar, Odensängarne kallade, skild ifrån den vackra insjön Lonen, som nu kallas Hornborgasjön.
Min farfader,
Pehr Pehrsson, var ålderman i byn och en aktad och förståndig danneman, som ägde stort anseende icke allenast i byn, utan i hela församlingen, och när han i folkstämman höjde sin röst, lyssnade bönderna begärligt till hans råd, och ofta dessemellan kommo de till rusthållaren »Pehr i Helsingsgården» att rådfråga sig i villsamma saker. Han hade fått en god uppfostran i sin faders hus tillika med sin broder, Arvid Afzelius, hvilken studerade i Skara, blef magister i Upsala och slutligen prost i Larf, och som tagit namn efter sin morfader, den ryktbare »Herr Lars i Bôrna». Men Pehr valde bondeståndet efter egen böjelse, och emedan hans fader behöfde honom vid sitt åkerbruk. Han hade en vacker stil, och jag har sett uti en hushållsjournal, som utgafs i Stockholm, intagen en afhandling, författad af honom, om väderlekens växlingar under en lång följd af år i hans hembygd. En högväxt, välbildad man var han, fastän nu något böjd af de sextio åren.
Helsingsgården låg »i solvägg», med en vacker trädgård på sluttningen mot en klar förbirinnande bäck. »Fader rusthållare» hade däruti planterat fruktträd, som gåfvo en god och ymnig skörd. Jag fick där mitt eget träd, af hvars frukt jag undfägnade bygossarna, mina lekkamrater.
Hufvudbyggningen var gammaldags och påminde om de äldsta bondstugor i Götalandet. Af en förstuga och ett kök delades den i tvenne delar: på ena sidan en stor sal med fönster åt gården och trädgården, ämnad för större samkväm och för att mottaga förnämligare gäster; hvardagsstugan var panelad allt upp till ryggåsen, med en spis, försedd med en stor, vacker järnhäll, och där satt jag på en pall vid den gamles sida så lycklig vid brasan i vinterkvällarne, lyssnande till sagor från flydda tider om svenska konungar, hjältar, troll och riddaredåd.
Husets dräng, Mårten, min synnerligt gode vän, satt på sin huggkubb längst bort vid spishällen, underhållande brasan med ris och ved, så att den sken klart öfver hela stugan, och drog emellanåt kring sin ten långa trådar af svinhår, instoppadt i en gammal strumpa. Närmast honom satt pigan Katrina vid sin spinnrock, och näst far satt husmodern själf, spinnande det finaste lin. Satt farfar någon gång med tysta tankar, så kunde väl Mårten höja sin röst med någon spökhistoria om skogsrån, gastar och tomtegubbar, och då farfar log tvifvelaktigt åt hans lättrogenhet, försäkrade Mårten, att han själf med egna ögon sett både tomten och älfvorna. För att komma Mårten till hjälp inföll
Katrina vid ett sådant samtal till min förnöjelse: »Hvad tomten angår, så har jag sett honom i går på ljusa dagen, när jag mjölkade korna i fähuset; han var inte hälften så stor som lille Arvid, hade en grå jacka på sig och en röd mössa, och fast skorna va' klumpiga och stora, sprang han flinkt tvärs igenom väggen in i ladan; också trifvas våra kreatur väl, och ingen kalf dör här i gården.» -- Af fruktan att jag skulle blifva vidskeplig, afslutade farfar alltid sådana berättelser med en förmaning till mig: »Tro aldrig på spöken, barn; de finnas inte annorstädes än i skallen på enfaldiga människor och äro synvillor.» Men jag erfor, att barn mera älska dikten än sannsagor.
Hvardagsstugan med sitt höga ryggåstak och sina fasta bänkar kring rummet hade mycken likhet med de ritningar, som i isländska sagoböcker framställa de forna nordmännens gästsalar, och farfar yttrade ofta sitt misshag med den nya tidens byggnadssätt med låga panelade tak: »De liksom tynga på mitt hufvud och kunna aldrig vara rätt sunda för hälsan; under de höga taken växte forntidens gossar upp till friska och resliga män.»
På bänken, som gick utefter väggen mot trädgården, hade husfadern sitt högsäte vid ett bord, som stod vid fönstret, midt emot honom husmodern, och, stående midt emellan dem framför bordet, deltog jag i deras måltider. I bordslådan lågo tvenne träskedar; den ena af ålder svart och glänsande som ebenholtz, det var farfars; den andra hvit och slät, gjord af enträ, det var min. Silfverskedar funnos nog i huset, men de förvarades tillika med andra dyrbarheter i det stora ekskåpet, som prydde gästsalen. När aftonbrasan var nedbrunnen och kvällsvarden intagen, gingo alla till sängs; men dessförinnan såg man husfadern falla på knä vid sin säng och draga sparlakanet omkring sig, hvarefter han hördes halfhögt och andäktigt förrätta sin aftonbön. Ännu en stund gick husmodern omkring, stängde dörrarna och »fäste elden», d.v.s. makade askan öfver glöden för att där hafva eld förvarad, till dess morgonlampan skulle tändas. Medan hon afklädde sig, satt hon och sjöng andaktsfullt och med mild stämma den vackra aftonpsalmen, hvars djupt kristliga ord jag aldrig sedan kunnat förgäta:
Min' kläder klädas af,
min synd, o Gud, begraf
i Kristi sidosår;
så skall min skröplighet
bli vänd i härlighet,
när jag af jord uppstår.
Men melodien var innerligare och naturligare än den, som finnes i vår vanliga koralbok. Psalmerna hafva af begynnelsen varit folkvisor och sjungits på folkvismelodier, ursprungna från en fri och okonstlad natur. Vi tala icke här om den nya psalmboken och de Hæffnerska koralerna, som hafva sin egen och mest efter tyska mönster bestämda och regelbundna gång. Hvar dag var sig lik och hvar afton en lärorik sagokväll, som slutade med en andaktsstund.
Mina minnen från denna tid utgöras af min präktiga kälke, som gick om de flesta bygossarnes på vår kälkbana, min varma fårskinnspäls med granna sirater i sidorna och min mjuka, dubbla, röda mössa. Af de tvenne sista åren har jag dock ännu ett outplånligt minne. Om vårtiden, när byns fårahjordar skulle föras till bete på Ekornavallen (densamma som i Vestgötalagen kallas Lintorna-vallen, där vestgötalagmannen skulle »kväda lag» för den samlade menigheten), så blef mig anförtrodt att såsom herde för Helsingsgårdens får följa byns vallbarn ut i marken.
Hvilken glädje att på de gröna kullarna plocka de första vårblommorna, att i en liten däld efter en uttorkad bäck med skifferbotten bygga små spisar och med torr ljung och kvistar upptända eld och, lägrade däromkring, intaga vår måltid ur medhafda matsäcken! Därefter berättades mången saga och sjöngs mången visa.
Men vi återkomma till rusthållaren Pehr i Helsingsgården såsom Sätuna bys ålderman och lagstiftare. Midt i byn var ett torg, som kallades »Granna-backen». När någon viktig angelägenhet fordrade grannarnes församlande till rådslag, sågs fader Pehr, som alltid bar kalott och däröfver en rund hatt med breda brätten, klädd i mörkblå rock med häkten och ett långt spanskt rör med en väldig silfverknapp, högtidligt skrida upp till torget. Bakom honom på sex stegs afstånd gick Mårten med »granna-luren», ett halfrundt mässingshorn, på armen. Ingen landtmarskalk går mera stolt upp till riddarhuset, än fader Pehr gick uppför backen. När han kom dit upp, stod han en stund och blickade omkring sig på de kringliggande gårdarna och vände sig slutligen till Mårten med befallning: »Stöt, Mårten!» Mårten satte grannaluren till munnen, och väldigt skallade det genom byn.
Vestgötabonden anser för menligt för en mans värdighet att gå fort eller brådskande skynda till ett verk, huru angeläget det än kan vara. Långsamt kommo bönderna framskridande ur sina portar ifrån de tre gator, som ledde till samlingsplatsen. Men icke med ens gingo de fram dit; man såg en efter annan af dem stanna och, lutande armen mot en gärdesgård, öfverskåda en täppa eller ett tobaksland, som låg i hans väg. Emellertid satt gubben Pehr ganska lugn på ett bräde utmed en vägg, till dess ändtligen alla grannarne voro väl församlade. Då föredrog han de ärenden, om hvilka man skulle rådslå, hörde allas mening och ledde slutligen öfverläggningen till det mål, han ansåg önskligast för alla. Vid viktigare angelägenheter, som rörde hela församlingen, såsom val till kyrkoherde, klockare eller skolmästare, kommo ombud från de tre socknarna till fader Pehr i Helsingsgården att höra hans mening, som vanligen blef den afgörande. En gång blef han vald till riksdagsman (kallades där: »herrdagsman»), men fann skäl att afsäga sig detta förtroende. För hans ärelystnad var det nog att vara kung i sin by. Det sätt, hvarpå han afgjorde en mindre tvist med sin broder, den myndige prosten Arvid Afzelius i Larf, må här visa, hvilkendera af bröderna - bonden eller den för sin stolthet beryktade kontraktsprosten - hade fått brorslotten af förstånd och hjärta. Det första året brodern Arvid, såsom en lärd Uppsalamagister, tillträdt Larfs stora pastorat, gjorde brodern Pehr med sin hustru honom ett besök och vände tillbaka därifrån med broderns löfte att snart med sin fru komma och blifva deras gäst. Tre år gingo förbi, och ännu en gång hade fader Pehr gästat hos sin broder; men löftet om ett återbesök i Sätuna Helsingsgård uppfylldes icke. »Förakt kan det väl icke vara», tänkte gubben Pehr för sig själf, »högmod? Nej, jag vill icke tro det. Men brist på uppmärksamhet på blodsbandets plikter: jag vill väcka honom till bättre besinning.» Någon tid därefter inträder en nämndeman till kontraktsprosten i Larf med en stämning till Thorbjörnstorps häradsting att godtgöra sin broder Pehr för oskiftadt arf. Prosten, förvånad och ledsen öfver detta oväntade kraf, beslöt att inställa sig på utsatt stämmodag. Han kom till tingsstället en timme före den, då häradsnämnden, enligt den tidens bruk företrädd af häradsdomaren, skulle högtidligen marschera upp i tingssalen. I stora skänkrummet på gästgifvaregården sutto nämndemännen, samtalande med den tingssökande allmogen, och ibland dem rusthållaren Pehr i Helsingsgården. Dörren öppnas, och prosten stiger in, ser sin broder och skyndar fram till honom, räckande honom handen med denna fråga: »Käre broder, hvad arf hafva väl vi att tvista om? På min uppfostran - jag vet det väl - uppoffrade visserligen vår fader sin mesta förmögenhet, men det lilla lösöreboet föll dock på din lott, och hvad fordrar du nu?» Pehr svarade långsamt, och en tår fuktade hans öga: »För silfver eller guld har jag icke stämt dig till detta möte, men för ett annat arf, olika skiftadt oss emellan, det är syskonkärlek; du har gifvit mig för litet däraf, och jag känner i mitt hjärta, att jag har mycket ännu att fordra utaf dig.»
Prosten Arvid var en man, som förstod det ovanliga i sin broders sätt att vinna ett ädelt mål, deras ömsesidiga närmande till hvarandra, räckte honom handen och sade: »Nu broder, vill jag följa dig hem till din hustru och försona hvad jag felat.» - Bröderna följdes sedan åt till Sätuna, och häradsdomaren blef befullmäktigad att anmäla målet såsom förlikt. Det var första gången jag såg min gudfader, prosten Arvid i Larf, hvilkens namn man gifvit mig i dopet. Han tog mig på sitt knä, gaf mig en blank riksdaler, på hvilken han visade mig konungens bild, och hvar gång bröderna sedan träffades, gaf han mig en dylik, så att jag vid min första resa till akademien hade sju sådana besparade i min farmors gömmor.
Folkets vidskepliga tro på trolldom och spådomar delade farfar, såsom vi sett, ingalunda, och han sökte att motverka all sådan vantro. Ett zigenarsällskap med sina hundar, hästar och barnungar hade slagit sitt läger vid en krog, en fjärdedels mil ifrån byn. Männen foro om kring i bygden, bytte hästar och valackade; kvinnorna uppträdde mera förstulet i byarna, skrämde de enfaldiga med sin trolldomskonst och spådde de unga flickorna fästmän, bröllop och rikedom; allt mot gåfvor af ull, halsdukar och matvaror. En sådan trollkvinna hade en aftonstund kommit till Katrina, medan hon sysslade i ladugården, då hon med henne hade följande samtal, det vanliga, då zigenerskor ville göra bekantskap med pigorna: »Huru kan det komma till, kära barn, att du, som är en så vacker flicka, icke ännu har blifvit gift? Men jag vet, att du har haft en fästman, som tänkt mycket på dig, fast en annan flicka, som missunnade dig honom, har låtit 'sätta ned' dig». - »Hur kan I veta det?» - »Åh, jag vet allting, bara jag ser en människa rätt i ögonen.» - »Hvad är det att 'sätta ned'?» - »Jo, jag och mina likar kunna den konsten, bara vi få en knappnål ur en flickas klädning, att sätta henne ned, hvarefter hon aldrig kan blifva gift, förr än hon blir 'upptagen igen'.» Senare på aftonen mötte Katrina henne på utsatt tid på kyrkogården, då trollkvinnan visade henne en knappnål, instucken i ett fönsterbly på norra sidan af kyrkan. Mumlande några ord, tog hon knappnålen ur kyrkofönstret och gaf den åt Katrina: »Se så, mitt vackra barn, nu är du upptagen igen, och ingen kan hindra din lycka i giftermål härefter.» Katrina gaf spåkvinnan sin bästa halsduk. - Men den kloka husmodern hade anat oråd och omtalade det för gubben Pehr. Han lät genast hämta zigenerskan inför sig, i närvaro af några grannar, och med barsk stämma tillfrågade han henne: »Kan du trolla'» - »Ja, det kan jag, och akta Er bara själf» - Då strök han upp rockärmen och framräckte sin bara arm, befallande: »Förgör nu genast min arm, om du kan.» Hon hotade honom ännu: »Jag råder, akta Er, jag vill Er inte så illa.» Men gubben höll eldgaffeln öfver hennes rygg och tvingade henne att bekänna sin oförmåga, samt att allt varit bedrägeri för att skaffa bröd åt sig och de sina. Hvad hon vetat om åtskilliga förhållanden i husen, därmed hon förvånat de enfaldiga bondhustrurna för att väcka tro på sin spådomskonst, det hade hon inhämtat hos den gamla krögerskan, där hon dagarne förut hade gästat. Jag måste här ock nämna, huruledes farfar segrade öfver Necken i Hornborgasjön, då alla fiskare där i bygden låtit skrämma sig från sina nät och fiskredskap. Fader Pehr var den som i dylika fall alltid blef rådfrågad. Han bad dem följa sig, tog Mårten med sig och tvenne stora ljuster. De togo hvar sin ekstock och rodde ut åt det grund, där Necken sist skulle hafva visat sig. De förskräckta fiskarena höllo sig långt bakefter. Gubben trodde på beskrifningen, att det var en gädda, som fått någon ovanlig börda på sin rygg, och snart fick han se ett benrangel göra underliga krokar öfver vattenytan. Han och Mårten rodde sakta fram, till dess de fått den förmente Necken midt emellan sig, då de snart upptäckte en stor gädda stående, synbarligen illa besvärad af den tunga börda, hon så länge måst bära. Ett tecken af fader Pehr, och båda ljustren möttes i gäddans sidor, och med stor möda bragtes hon upp i farkosten. Det var en örn, som velat fånga gäddan och slagit sina klor i hennes rygg, men själf i stället blifvit fångad och dragen ned under vattnet. Det var det vidunderliga skelettet, hvilket, sedan köttet bortslitits, sväfvade ofvan vattnet, när gäddan simmade på grundet, som hade förorsakat fiskarenas förskräckelse. Vid denna tid kom ett bref ifrån min fader, att han erhållit allmän kallelse till komminister i den lilla staden Falköping, och att han nu åter hade ett hem, där de kringströdda barnen kunde samlas kring fader och moder. Glädjen öfver detta budskap gjorde afskedet från den trefliga bondstugan och de hulda vänner, som där omgåfvo mig, ganska lätt, och har jag sedan ofta förebrått mig min otacksamhet att icke gifva mera akt uppå den tår, som min goda farmor torkade ur sitt öga i
afskedsstunden.
På Falbygden, en fjärdedels mil ifrån Falköping, var min faders boställe beläget, och huru kal bygden än var, föreföll den dock mig som ett paradis, då jag ändtligen där, i kretsen af älskade syskon, slöts i faders och moders famn. Skyttning (Skyttinge Luttra), så kallades byn, där vårt nya hem var beläget, hade en ovanligt vacker belägenhet midt emellan de vackra Vestgötabergen Ålle - och Mösseberg. Ut emot Ålleberg öppnade sig en härlig utsikt öfver blomstrande byar och de namnkunniga Nyckelängarne, som långsamt höjde sig nästan upp till bergets spets, och på motsatta sidan af vår gård visade sig en vacker tafla med den lilla staden på högra sidan och i bakgrunden Mösseberg med sina vackra byar och herrgårdar. Ännu unnades mig en sommar att fri och glad få ströfva omkring i bygden och bevista ungdomens lekar och sagogillen, till dess om hösten en informator från Skara gymnasium, herr Segerbäck, anlände och med honom läxans tvång och mångahanda försakelser. Stor blef likväl min glädje, när min mycket älskade faster Brita kom med sin son Anders, min stallbroder, som nu skulle vistas i vårt hus för att åtnjuta undervisning af samma lärare. Om vi plågades under lärotimmarna med utanläxor i katekesen och den tråkiga grammatica latina, så togo vi vår skada igen så mycket bättre på våra fria lekstunder. Min syster Beata, en liten yr flicka, blef en trogen deltagarinna i våra utflykter. Bar det af om vintern på de isbelagda maderna, så spände sig Anders såsom häst för hennes kälke, och på skridskor gick farten friskt allt intill Mösseberg; bar det om sommaren af att plocka blomster och att uppsöka fågelbon, så var Ålleberg vårt Kanaan, där oss var godt att vara. Linne talar i sin Vestgötaresa om de söta källorna på Ålleberg, och aldrig har en dryck vatten smakat mig så väl, som då jag släckte min törst i deras klara, friska flöden, och för Nyckelängarnes sköna blommor glömde jag nästan gullvifvorna på Almön. Barnen i Sunnerål lekte med oss på Nyckelängarne och omtalade för oss sagan om gullhjälmsriddarna i, Ålleberg, hvilka de sade sig hafva sett i full rustning rida öfver ängen i månskensnätterna. Anders var särdeles begifven på sådana berättelser och hade i sitt minne ett outtömligt förråd af sagor. Sålunda förflöt i ostörd ro mitt första år i det älskade fädernehemmet.
Från Göteborg hemkom min äldste broder, Lars Petter, som hade följt vår fader till danska fejden, klädd i frikårens uniform, och sedan blifvit intagen
därstädes i tyska skolan, under det han åtnjöt lön som sergeant vid »Stedingkarna». Men han hade nu slagit krigs mannaväsendet ur hågen och beslutat sig att i Skara gymnasium bereda sig för det andliga ståndet. Vid vårterminens början måste herr Segerbäck in till Skara att fortsätta sina studier, och till min stora sorg tog han min broder och min vän Anders med sig, och jag måste för bristande tillgångar i fädernehuset gå i Falköpings stadsskola med bostad och underhåll i borgmästarens hus. Skolmästaren Mellin, som allmänt kallades rektor, var en af dessa arbetsmyror, som ömma för andras väl, sedan de uppgifvit allt hopp att bereda sitt eget, och som, genom kunskaper och bildning ämnade till en högre verksamhet, tryckas tillbaka af fattigdomen och, glömda af världen, tillbringa ett glädjelöst lif på en trästol i skolstugan. Hvad jag minnes från denna tid är hans melankoliska blick och den djupa suck, hvarmed han började och slutade sitt arbete. Barnen i denna skola, bestående af gossar och flickor, ordnade kring särskilda bord, voro nästan alla i den första oskyldiga barndomsåldern, och vi voro alla med innerlig vänskap fästa vid hvarandra, såsom hade vi utgjort en lycklig syskonkrets. Lärarens milda och stilla ande hade meddelat sig åt barnen. Men det led till terminens slut, och min broder med informator och, hvad mig kärast var, vännen Anders kommo hem, och jag var lycklig nog att få det löftet att icke mer blifva skild från dem. Med vårterminens början blef jag intagen i nedersta klassen af Skara skola. Ett år gick så förbi, men kostnaden att med informator underhålla tvenne söner öfversteg vår faders knappa tillgångar, och jag hörde med förskräckelse min broder tala med vår mor om min förflyttning till en småstad för att sättas i guldsmedslära. Vår far trodde dock, att det ännu en termin kunde försökas i Skara i förbidan på bättre tider. Han anade väl, att Försynen emellertid skulle bereda någon bättre utsikt för min
framtid.
Det lefde på den tiden en man, Andreas Knös, ryktbar i Sveriges lärdomshistoria såsom den tidens lärdaste teolog, och han kallade sig rätteligen »den Heliga skrifts doktor», ty den hebreiska bibeln var honom lika känd som hans katekes, och han kunde uppläsa utantill de viktigaste ställen, på hvilka vår religions trosläror grunda sig, ur Moses och profeternas skrifter. Såsom utmärkt filosof på sin tid måste han sätta stort värde på Swedenborgs skrifter, och han förnekade aldrig, att han utaf dem hämtat ett stort ljus till ett rätt förstånd af det uppenbarade ordets gudomliga sanningar. Min morfader, Lars Lindström, en förmögen och mycket aktad köpman, stod med domprosten Knös i det närmaste vänskapsförhållande och delade med honom samma religiösa åskådning. Denna vänskap hade beredt min moder det ömmaste deltagande i det aktade domprosthuset och blef den väg, på hvilken Försynen beredde mig en ljusare framtid. Min morfader var då längesedan död, och hela förmögenheten förstörd genom hans son, Anders Lindström, hvilken såsom riksdagsman enskildt med konung Gustaf III hade öfverenskommit om leveranser för finska armen och till den ändan gjorde storartade uppköp af lifsförnödenheter, hvilka, då fred hastigt slöts, blefvo öfverflödiga. Då krigskollegium förnekade all skyldighet att gifva någon ersättning, emedan allt skett utan dess vetskap, och ej heller mottog varorna, som till största delen blefvo förstörda, blef Lindström härigenom ruinerad och öfvergaf i förtviflan fäderneslandet. Då jag vid min moders hand inträdde i domprosthuset, var doktor Andreas Knös redan gammal och af ansträngning, arbete och vakor till kroppen så försvagad, att han endast med tillhjälp af tvenne käppar rörde sig i den stora salen, där han tillbringade sina dagar de fem år, som ännu återstodo af hans lefnad. Han talade med svag stämma, men i hans blick och ord voro lif och hänförelse. Under de många år, han vid läroverket framlefvat såsom förste teologie lektor, hade - han, år efter år, efter prästvigning utsändt sina lärjungar i stiftet, och öfverallt märktes nytt lif i kyrka och församling, hvilket länge visade sig i välsignelserika frukter af hans långvariga verksamhet. Ännu i biskop Lundblads, en af hans tillgifnaste lärjungars, sista lefnadsår hörde jag denne säga, att hvad godt fanns kvar bland prästerskapet i stiftet var en lämning från denne kraftfulle lärares tid. Jag minnes några af dessa präster, som utgått ur doktor Knös' skola, det var en egen lefvande kraft, en egen allvarlig anda, som röjdes i hela deras skick, och deras åhörare slöto sig till dem med kärlek och förtroende. Bland dessa var en kyrkoherde Odhner, hvilken jag en gång följde hem ifrån kyrkan, där han predikat. En stor del af hans åhörare kunde icke så snart lämna sin älskade lärare, de följde honom på vägen, och han gladde dem med lifvande samtal och drog must ur själfva naturen och de blomster, som omgåfvo dem på deras kyrkoväg, till styrka för deras andliga lif. I likhet med alla andra andar, hvilka med ljusets kraft inverka på sitt tidehvarf, hade doktor Knös att kämpa mot afund och förföljelse. En mäktig prelat i stiftet uppträdde emot honom med anklagelser för irrlärighet och kätteri; men doktor Knös hade i sin hebreiska bibel, i minne och hjärta ett vapen, hvarmed han var sin fiende alltför öfvermäktig, och gick ur striden med seger och sina ämbetsbröders stora bifall och steg därigenom än högre i den upplysta världens aktning. Hans ovänner sökte från den tiden att i allsköns tysthet nedsätta hans anseende i allmänhetens ögon med det smädenamnet svedenborgian; men han sade: »Jag är ingenting på 'an', om man icke menar det så, att man är
Lutheran, när man söker den gudomliga sanningen hos Luther, och svedenborgian, då man hämtar ljus ur den lärde vetenskapsmannen och tänkaren Svedenborgs skrifter. Biet hämtar näring ur alla blomster, där honung är att finna; så ock människan för sitt andliga lif.» - En ledamot af konsistorium väckte en gång i domkapitlet en fråga, om icke nu vore på tiden att utrota svedenborgianerna ur stiftet. Doktorn lektor Brandelius, känd för sina lakoniskt slående infall, svarade: »Ja, det skulle vi göra, så ha' vi sedan bara fyllhundarna kvar».
I senare åren, då domprosten Knös icke mera lämnade sina rum, samlades hvar söndagsafton i hans sal en utvald skara af gymnasister och skolgossar, hvilka för honom fingo redogöra för sina anteckningar af högmässopredikan. Han utvecklade då för dem, med anledning af predikan, andan af dagens ämne, med en närmare tolkning af den grekiska texten, och frukterna af den, nitiske vingårdsmannens arbete, vårdade af hans söner, hvilka alla blefvo utmärkta män såsom lärde och religionslärare, skola ännu länge gagna fäderneslandet. Sven Lundblad - ett namn, som sent lär utplånas ur svenska kyrkans annaler - son af en fattig -torpare under Skara biskopssäte, där han själf slutligen blef biskop, var en bland domprosten Knös' utmärktaste lärjungar, och då han genom domprostinnans omsorg blef min informator, fick jag äfven, ehuru då icke fattande hela värdet af min lycka, söndagligen bevista den gamle vises föredrag, hvilkas minne först på min ålderdom burit sina frukter. Men jag nämnde domprostinnan Knös, husmodern och hjärtat i detta idealiska prästhus, och kunde jag samla alla de tacksamhetstårar, som blandade sig med mina på hennes graf, så skulle jag väl därmed kunna uppfriska bilden af den ädlaste kvinna, jag lärt känna under min långa
lefvnads erfarenheter. Jag slår upp vår mångkunnige doktor Wieselgrens biografiska lexikon och läser där om henne följande ord: »Domprostinnan Knös, Brigitta Hedvig Wijnblad, var ett fruntimmer af hög själsbildning, djup religiositet, stilla huslighet och ovanlig välgörenhet». Det märktes ganska väl på hennes värdiga skick i umgängeslifvet, att hennes fader, som var fortifikationskapten, gifvit henne en uppfostran, värdig en adlig jungfru på den tiden. Hennes värdiga skick ingaf vördnad, hennes hjärtas godhet kärlek. Aldrig kan jag glömma den trofasthet och mildhet, som strålade ur hennes blick, då hon sade till min moder: »Goda fru Afzelius, sörj icke för den lille gossen; jag skall blifva hans fostermoder, medan han går här i skolan, jag hoppas, han blir snäll.» - Lundblad var då gymnasist och hade förut tre disciplar; jag blef den fjärde. Hyra, ved och ljus för min fjärdedel på vår skolkammare kom från domprostgården. - Kl. 8 hvar morgon stod jag med en liten lerkruka i handen, utanför mjölkkammaren i domprostgården, där ock flera fattiga gummor, som kommo för att hvar få sin del, voro församlade, då ladugårdspigorna inburo mjölksån från prosthagen. Där stod den milda husmodren, klädd i en hvit morgonhufva och en ljusblå klädeströja, färdig att börja sin dags verksamhet, vänligt nickande åt sina skyddslingar. Ännu minnes jag några deras namn, ty jag hörde dem ofta: »Halta Anna vid gamla vägen, kom hit med din kruka!» och Anna kom och fick sin del. »Blinde Enoks dotter vid Kämpadammar!» och så fortgick det, till dess endast livad för hushållet behöfdes var kvar. Sällan fick någon mer än ett kvarter. Jag var merendels den förste, som uppropades och fick mitt kvarter mjölk, hvarmed jag skyndade hem, lät koka upp den i kakelugnen och fick så min goda frukost. Vår skolkammare och den så väl nyttiga som sorgfria tid, jag bodde i den, äro oförgätliga. Vår lärare, Lundblad, var på en gång glad och allvarsam, och vi, hans fyra disciplar, kände oss aldrig nedtryckta, ehuru vi blefvo mera strängt hållna till ordning och arbetsamhet än våra kamrater. På lediga aftonstunder anställde han med oss
gymnastiska öfningar, om vintern med brottande inne i skolkammaren och om sommaren med bollkastning och, andra lekar i »djurgården», en stor och vacker park, som ännu bär detta namn sedan den tid, då götakonungarnes säte var- i Skara. Hvar afton kl. 9 gjorde vi bön, knäfallande hvar och en vid sin bestämda stol, och därefter lästes ett kapitel ur bibeln, hvilket slutades med någon lämplig förmaning, och sist önskades ett vänligt inbördes »godnatt». Så framflöto tre år, då tiden var inne, att vår gode lärare skulle lämna oss och resa till akademien. Vi följde honom ett stycke till vägs och återvände, visserligen glada att nu känna oss mera fria, ty ingen af oss behöfde vidare någon enskild handledare, men djupt saknade vi dock den trogne vännen. Den 29 maj 1799 dog doktor Andreas Knös, den starke Gideon i svenska kyrkans tjänst, och förlusten af denne man skulle för stiftet hafva varit oersättlig, om icke hans son, den ädle Carl Johan, iklädd den nya tidens vackraste rustning af lärdom och estetisk bildning, såsom förste teologie lektor vid Skara gymnasium fortsatt hans arbete och slutligen blifvit hans efterträdare. |
