Kåxtorp

[ överordnad ] Start ] Samhället ] Broddetorps kommun ] Torpen ] Nya Kyrkan ] Gamla Kyrkan ] Saga ] Gårdar ] Soldater ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Afzegårdarna ] PerHåkansgården ] Prestegården ] Fjällåkra By ] Botorp ] Åkatorp ] [ Kåxtorp ] Skiften ]
[underordnad]

 

Kåxtorp

Kåxtorp Enkegården reducerat till ¼ departshemman ifrån salig fälttygmästaren greve Per Sparre med 1681 års ränta .
Infanterihemman och mösterskrivarboställe på kronoparken Billingen beläget.

Carl och Nils finns här 1709 och ger 10 skilling var. 

Bengt Mårtensson är Åbo 1764 vittnar


Sven Andersson Augusta Andersson barn Ingvar, Nils, Anders och Britta

Underlydande

  1. Aspelund
  2. Laggaretorp det finns en del text under Åkatorps torp 
  3. Skogstorp
  4. Stenkrogen 
  5. Åsbotorp
  6. Valltorpet Kållsmens
  7. Valltorpet Lunna Villes

Laggaretorp

Anders Rimberg
f1808 rättare och torpare här
sonen Lars Johan Rimberg skrivs som torp här från 1870 talet

Koxtorps kvarn

På tinget den 25 februari 1679 behandlades följande stöld, som skett i en av kvarnarna:
"Aldenstund Lars Månsson i Koxtorp hade skäl och bevis mot Arvid Larsson i Källetorpet under Bjärsgården i Häggums socken, drog misstanke som skulle han fjorton dagar före jul utur kvarnen vid Koxtorp stulit 2 skäppor mjöl och 1 ½ skäppa råg, emedan de rättat färden inemot hans torp. Stoet vart skott på framfötterna och broddad på bakfötterna och haver emotlagda skor, det Lars med vittnen Per Gunnarsson i Koxtorp och Nils i Åkatorp, såväl som flera hans grannar betygade att hans sto var så skott och han hade sådana skor, dy pålades Arvid fästa själv sjätte till nästa ting att fullborda sin ed om han gitter". (Fästa själv sjätte = tillsammans med sex män.)

Koxtorp Enkegården

Noteras med kvarn vid en rannsakning 1732. Står i Indelningsverket.

Koxtorp Jutegården
Enligt jordeboken 1777 ”en enfota på gården".
I juni 1744 anmälde auditören Falk i Bolum till länsman Otter att änkan Karin Månsdotter och Jonas Bengtsson i Koxtorp mala för tull på en skvaltkvarn som de ägde tillsammans. De anmälda nekade och sade att deras kvarn ej ”var i det läge, att den på det sätter kan nyttjas". Då angivaren ej infann sig vid tinget avskrevs målet.

Mycken kvarnskrock florerade förr i tiden. Så skulle man t. ex. ej mala under Lussenatten. Särskilt vid midnattstid skulle kvarnen stå stilla, för då skulle "Lussegubbed' mala. Försökte man själv begagna kvarnen då, kunde man råka riktigt illa ut och kvarnen kunde bli förstörd.
I sin "Beskrivning över Broddetorps pastorat” återger Assar Blomberg en sägen om en kvarn vid Koxtorp som särskilt under skärtorsdagsnätterna hemsöktes av eldsvådor, ett förhållande som man satte i samband med påskkärringarna.
En orädd dräng gömde sig en skärtorsdagsnatt i kvarnkupan för att spionera på de onda makter som drev sitt spel i kvarnen. Fram på natten hörde han att dörren slogs upp. En grant klädd militär kom in och rullade ett stort kar framför sig. Detta ställde han mitt på golvet, varefter den ena påskkärringen efter den andra kom och välte en stor "smörslaga" i detsamma. Nu kunde ej drängen styra sin nyfikenhet längre utan stack upp huvudet för att se om karet hade blivit fullt. Men i detsamma stjälpte kvarnkupan, drängen föll ur och synen var försvunnen. Förtrollningen lär dock från den stunden ha blivit bruten, ty de förut så vanliga eldsvådorna i kvarnen uteblev efter den betan.

Ögnakällan

Helt nära gränsen mellan hemmanet Kåkstorp i Hornborga socken och egendomen Äspås i Håkentorps socken har förr i tiden funnits en offerkälla, i vilken, enligt en numera utdöd sägen* , tre junfrur varje trefaldighetsdag i soluppgången – och endast då – voro synliga, badande.
Av denna anledning offrade man – sedan långliga tider – i källan och använde sig av dess vatten mot sjukdomar. Både friska och sjuka brukade besöka källan. De förra drucko av vattnet för att få behålla sin hälsa, de senare sökte så sin bot, särskilt mot inre sjukdomar medan med yttre sådana behäftade därmed även skulle badda sitt onda. Kringboende brukade minst en gång om året – trefaldighetsdagen – dricka av källan och där lägga sin tribut.
Vidskepelsen vid källan höll i sig tills inpå 1860-talet, och ännu leva ett par personer, vilka enligt egen utsago offrat – det vill säga ’betalt’, för vad man tog – i densamma. En av dessa sagesmän har berättat följande :
”Vi ongdoma bruka gå te källa iblann. Ente fôr vi tängte på att dä sulle va nô häx – va vannlit då, en sånn se’. Vi jeck dit å drack fôr lä sulle va hällsosamt. Å ja minns ja satte allti ner en fjäling (fjärndels skilling), när-a hade drocket. Vattent dä koka upp i bôtten på källa å dä va allti så rasane gôtt ….. Å måtro vattent trut aldri i källa häller”.
”Ingen kunna seja dä rann ur nô ur källa; vattent koka upp ur-na – koka sum i ena gruta – män vart dä to väjen, dä såss ente”, berättar vidare en annan sagesman, som har en hel del att meddela rörande den här omskrivna källan.
Av ovan anförda berättelser framgår särskilt, att vattnet vällde upp ur bottnen av källan, vilken saknade avlopp och därför antagligen fylldes av en under denna rinnande, kraftig källåder, som nog tillika reglerade vattenståndet i källan och höll dennas botten ren. Sagesmännen påstå nämligen, att om man lade lätta föremål i källan, dessa snart drogo sig ned och försvann, samt att källan aldrig – undantagandes vid tjällossningen – svämmade över.
Källans botten utgjordes av sandsten. Själva källan (reservoaren) var en i jorden ned till det på ringa djup liggande sandstensberget gräven håla. Denna håla hade benägenheten att växa ihop och besökande eller närboende måste därför emellanåt rensa upp densamma.
Källan kallades av ortsbefolkningen alltid för ’ Öggnakälla’, enär vattnet i densamma framförallt ansågs vara bra mot ögonsjukdomar. Många sägas de vara, vilka där sökt och funnit bot mot s k ’ögonfluss’ (bindhinneinflammation) och ’sura ögon’, d v s kroniskt ögonfluss.
Den sist citerade sagesmannen hade själv sökt bot vid källan mot nämnda åkomma och visste således vad vattnet dugde till. Som han var en fördomsfri man och ’trodde på fôrsun’ hade han emellertid ej offrat i källan, utan endast – ’rätt å slätt’ – tvättat ögonen där och fyllt på av vattnet i en medförd butelj. Med detta hade han sedan kurerat sig hemma – och blivit bra.
Annat var det då med en präst, som en gång i tiden uppgives skola ha ägt det ett stycke därifrån belägna hemmanet Uddeberg. – Han hade gått till källan varenda dag i en lång tid – och han hade ’betalt’ för sig. Men det hördes aldrig att han blev bra.
Samme sagesman – vilken var född i Ryckla – hade som pojke hört omtalas att det låg pengar i källan, men han hade aldrig sett någon där. En annan sagesman – f torparen Jonas Ringberg – har emellertid för nedskrivaren härav uppvisat ett 1700-tals-mynt, som han funnit under dikesgrävning i källans närhet.
Källan låg, närmare bestämt, i det numera under Äspås lydande s k Rycklagärdet (tillhörande fordom Ryckla Borsgården) och är till finnandes vid östra sidan av stigen från Kåkstorp till Ryckla kvarn, där denna sneddar ett från sydost i ån utrinnande floddike. Detta dike gör här en liten krök och strax norr om densamma, där källan låg synes marken särskilt höst och vår våt av antagligen underifrån uppskjutande fuktighet. Söder om diket synes i åkern ett flertal stenrösen, varav några torde vara forngravar.
Sagesmän : Anders i Träla 1927 och Jonas Sandberg 1929

· Upptecknad av Fredrik V Berggren i ’Från Västergötlands bygder’ (1894) och efter honom återgiven av flera skribenter.
· Enligt samme författare hade äldre personer berättat att i deras barndom på källans botten funnits fullt av mynt och smycken av både koppar, silver och mässing. – Vid denna källa som andra sådana var den tron förknippad att ingen skulle taga eller röra de föremål som hade offrats. Denne blev i så fall sjuk.
· // H J 1930

[ överordnad ] Start ] Samhället ] Broddetorps kommun ] Torpen ] Nya Kyrkan ] Gamla Kyrkan ] Saga ] Gårdar ] Soldater ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Afzegårdarna ] PerHåkansgården ] Prestegården ] Fjällåkra By ] Botorp ] Åkatorp ] [ Kåxtorp ] Skiften ]
[underordnad] [ Innehåll ]