Saga

[ överordnad ] Start ] Bjellum By ] Bolumtorp ] Bolum ] Broddetorp ] Hornborga By ] Sätuna ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Samhället ] Broddetorps kommun ] Torpen ] Nya Kyrkan ] Gamla Kyrkan ] [ Saga ] Gårdar ] Soldater ]
[underordnad]

 

Den gömda skatten

I trakten av Hornborgasjön finnas många sägner som berätta om gömda och funna skatter. Bland dessa torde den följande, som handlar om två bröder och en nedgrävd skatt, vara den mest intressanta. Under den stora ofredens dagar bodde i Broddetorps socken en bonde vid namn Lars Persson, som hade tvenne söner, Per och Afse. Lars var ägare till två hemman, som då, det var vid den tiden då indelningsverket infördes i orten, blevo inrotade som rotehemmanet för nummer 47 och 48 under Skaraborgs reg.

När fadern dog erhöllo de båda bröderna var sitt hemman. Den äldre brodern, Per kallade sin gård PerHåkansgården efter sig och sin morfader och den yngre kallade sin Afse Larsgården efter sig och sin fader.

Per Larsson tar lösen för sin gård i Broddetorp och flyttade till Hornborga, där han gifte sig till ett hemman i Bosgården. Han fick i sitt äktenskap tre söner. Den äldste av dessa kallades efter farfadern Lars och han var blind, den därnäst fick namnet Sven efter sin morfader, och han blev döv och den siste kallades Erik och var den bäst lottade av de tre bröderna emedan han endast var låghalt. Erik kallads allmänneligen för alla flickors gullgosse, men av illvilliga personer och avundsmän fick han öknamnet lotaparken (en anspelning på att han gått i lott och byte mellan flickorna).

Det var som ovan nämnts, under den stora ofredens dagar och bristen på manskap att fylla luckorna inom kompaniet med, blevo allt större, varför man även måste taga mindre krigsdugligt folk med i kriget. Härav kom det sig att Erik en dag blev hotat att tas med till inskrivningsstället. Förskräckt häröver beslöt han att rymma från orten, men flickorna övertalade honom att stanna kvar och gömma sig i hembygden, lovande att gå till honom med mat och dryck under nätterna. Erik höll sig undangömd i hembygden tills det åter blev lugnt för utskrivningen i trakten. Än höll han sig gömd i Hornborga kyrktorn, där han högst upp under tornspiran skall ha suttit en hel vecka; än låg han gömd på Almeö, som den tiden var tätt bevuxen med skog, och än bodde han i en gammal källare efter det forna slottet på Utterberg. Hela tiden gingo flickorna till honom med mat och dryckesvaror samt försedde honom även med ljus att lysa sig med i de mörkaste källarvalven.

Under en tid av tre veckor som förflutit innan Erik åter vågade visa sig, hade hans föräldrar samlat tillhopa all sin reella lösegendom, bestående av guld, silver och koppar och hamrat tenn, som jämte alla penningar som funnos i boet, nedpackats i tvenne stora kistor, vilka de sedan grävt ned på något säkert ställe. Innan Erik vågade återkomma hade hans föräldrar avlidit, utan att någon visste vart egendomen hade tagit vägen. Den blinde brodern hade inte sett något och den döve hade inte hört något om var föräldrarna hade gravt ner kistorna, emedan detta skett i all hemlighet. Nog av, hela det dyrbara lösöreboet var och förblev borta och ännu idag vet man ej vart det tagit vägen. Alla tre bröderna dogo ungkarlar och så var det slut på den släktgrenen. Från Lars Perssons yngste som Afse härstammar släkten Afzelius. Hans äldste son Lars, var sedermera den så ryktbare herr Lars i Bôrna, som vilken prästman en mängd historier är i omlopp.

Fot-Olle

(sign Lodhne)

Under mitten av förra århundradet levde i Broddetorps församling en gammal orginell gubbe, vars namn var Olle och det förhållandet att han fotade omkring i bygden och tiggde sitt uppehälle—möjligen även därför att han tidigt på våren och sent på hösten gick barfota – givit upphov till det egna namnet Fot-Olle, varmed han man och man emellan benämndes. Fot-Olle, som säges ha varit en studerad karl, var i många avseeenden en riktig olle eller kisterikul, allt han talade var på rim och aldrig var han svarslös. Han brydde sig föga eller intet om denna världens ting och sörjde aldrig över sin misslyckade existens. Varför skulle han för övrigt göra det, där han var en ständigt välkommen gäst i stugor och gårdar, där han rikeligen undfägnades av "käramorerna", vilka han genom sina vällyckade skämt och sitt rimsmideri förstod att göra välvilligt stämda.

När den lille gubben med de livligt spelade ögonen och den kala hjässan, under sina vandringar kom in i någon stuga, bad han aldrig om något, men man kände honom och missförstod aldrig hans avsikt med besöket, utan gav honom ett mål eller en kaka bröd. Men bra gärna ville man naturligtvis att han skulle rimma till maten och därtill behövde man väl i allmänhet inte uppmuntra honom, ty gubben var som nämnt en oförbätterlig rimsmidare. Någon gång hände emellertid att han blev uppmanad därtill och till en sådan uppmaning svarade han en gång en bondhustrun: "Å um ente dä´ sölle bli å, så lever vi le ändå." En anna gång, då han blev bjuden på en mugg dricka, svarade han på en liknande uppmaning: "Ja´kan ente rimma te´ nôka nötta, dä´ ä´ bäter å få brö å blöt´ i bötta".

Som prov på hans sätt att tillvinna sig sympati i stugorna, är följande rim belysande: Krestin ä´ ena dokti´er kvenna, ho´ kan båd väva och spenna."

Men Fot-Olle försörjde ej uteslutande genom tiggeri, om än hans besök i stugorna så kunna benämnas, utan han gick även på dagsverkensamt utförde en del snickeriarbeten. Hans lugna syn på dagsverkarens särskilt den tiden mödosamma arbete, synes av följande efter honom lämnade ordspråk: "När solen bakom bergen ilar går dagakarlen hem och vilar."

En gång hade han förfärdigat en krokås åt en bonde och då han kom hembärande med denna, svarade han på bondens fråga, vad arbetet kostade: "Sexton skelling å en plåt för den, som förstår säk på´t å göra krok åt". Bonden sade emellertid detta var bra dyrt och tyckte, att tolv skilling torde vara nog. Härtill genmälde Fot-Olle : "Åja, tolv skelling å ena kaka, dä kan le å smaka."

En gång i början av 1850-talet mötte han dåvarande länsmannen i Valle härad och församlingens komminister, vilken senare för den del försnillningar sedan rymde till Amerika. "Här Du bror Länsman ", sade prästen, "möter vi en gubbe, som aldrig är svarslös."

"Det vore väl fanken ", tyckte länsmannen, som inom parentes sagt var en arg gyckelmakare. Då de voro mitt för gubben höll länsmannen, som körde, in hästen och frågade gubben under ett illparigt grin: "Hur står det till i helvete, gubbe?". Fot-Olle som kände igen de båda herrarna, tog hövligt av sig hatten och svarade med djup bugning: "Hornborgaån, di masar och bränner mä all flit, di väntar bå´ prästen och länsman dit."

De båda herrarna blev flata, gåvo hästen ett pikkrapp och körde sin väg ifrån gubben, som knatade landsvägen fram med sin påse.

Blott en enda gång var Fot-Olle svarslös, och det var när hans gamla hatt brann upp. Han hade nämligen en dag under middagsmåltiden kommit in i köket till en av herrgårdarne i orten. Allt folket satt till bords. Gubben ställde sig ödmjukt vid dörren tills någon i huset bjöd honom att sätta sig. Husmodern satte fram en stol åt honom vid spisen (de fattiga fick aldrig sitta fram vid bordet i lag med husfolket) och räckte honom en skål med ärter och ett stycke bröd. Fot-Olle lade då ifrån sig hatten på spisen (dylika voro vid en tiden ovanliga i orten) och sate sig. Ingen lade märke till var gubben la sin hatt, och som spisen var starkt upphettad dröjde det ej länge förrän hatten stod i ljusan låga. När gubben fick se sin hatt brinna, blev han mållös av förskräckelse och höll på att släppa både sitt bröd och ärtskålen i golvet. Gubben fick av värden på stället en annan hatt i stället för den förlorade, men så förbluffad var han, att endast förmådde frambringa några oartikulerade ljud till tack för den bekomna huvudbonaden. Tungan nekade honom en gång sin tjänst eljest var han aldrig svarslös.

FotOlle invandrar från Segerstad 1813-09-29.

Tal om tillverkning i Broddetorp

Något om denna hava flera tillfrågade gamla ingen som hälst kännedom, fastän den av några inkassohandl. ej funnits för längre sedan än på 1870 - talet. Jakob Andersson i Frimansg. kände dock till den i dessa nämnde Aug. Vahlström, som en tid lär ha varit föreståndare för handelsboden i Knektegården. Det enda minne J. A. hade av honom var att han tillsammans med skollärare Hedrèns son och en studerande Backman från Bolum, som adjunkterade för kyrkoh. i Häggum, vilka aldrig blevo något, varibland kyrkvaktaren Abram och hästhandlande Friberg, bildat ett sup - och kortspelslag. "Di sat å sup å spela kort å fule sitt väsen um nättera - dä va nock hele faberiken!" sade J. A. Jakob i Frimansg.1945.

Vid slutet av 1800 -talet lät en fabrikation i Broddetorp av örondroppar något tala om sig. En handlande Adell började därmed och affären syntes gå bra, så att konkurenten Johansson också började därmed. Adell tillv. sina örondroppar av en dekokt på någon slags ört jämte matolja, men vad den andre gjorde sina av kom aldrig ut. En dag fick Adell ett brev från en kund uppe i Dalarna som skrev och bad att få sig tillsänd en flaska av hans droppar, samtidigt klagande på konkurrentens droppar, sägande om dem: "Jag smorde öronen och jag blev dövare, se'n smorde jag kärran och den gick trögare!" Ja, ja den konkurrensen! Jakob Andersson Frimansg. 1945.

Nycklafallets ättestupa

Uppe ve Nöcklafallt ä dä ena höjer brant, sum di hade te ättestupa, sum di kalla-t, fôr, dä tala di um. Dä hade vesst vartt så fôr i tia. Dä fanns inga laga då utan di kunne jära sum di velle – teminstingen ve sina ejne, slo di ijäl andra feck di le vesst böta. Sånna laga va dä. Då när li ble gamla – di sulle le vesst vära en sjuttifäm, åtteti år – å när li ente dugde nô te älle ble urkeslösna, då to di å ledde upp dum på bärjastupet å pötte ner lum, så di feck sin dö. Sigenara jole så, sa di, då – å dä kanche di jär än. Dä såss å suns alldri te nôra gamla mä dum, å en vet ente var li jär å dum – di graver vesst ner sina döe var sum hälst. En gång kåm dä ena sigenerska hem å då frågte vi na, var li jole å sina gamle, män dä ga ho inga beske på. "Dä ä ente rolit å bli gammel – dä sa ingen tänka på!" svara ho. "I kanche jär sum di jole här fôr? – Pötter ner lum fôr bärjastupa!" fråkte far. Män då feck käringa bråttum å je säk iväj, sa ja seja, å va ho då saa, dä fôrsto ingen. /Anna Nilsson Överg.
Andreas Jonsson dödsstörtar f1758. 1826

Troll i Trollhålet

I kanten av Brunnhemsberget väldiga klippvägg, omkring 400 m söder om Nycklafallet, finner man en gammal grotta, kallad Trollhålet, och belägen inom Broddetorps socken. Denna grotta har under de senaste dagarna varit föremål för ortsbefolkningens undran och skräck. Ja, man får ej undra på om skräcken börjar taga de goda Broddetorpsborna, så som deras trakt under de mörka höstkvällarna hemsökts av en verklig spök och dynamitardepidemi. - En jägare var ute i markerna och tittade efter villebråd. Men vår jägare var hela dagen liksom förföljd av otur. Inte så mycket som en hartass kom i hans väg. Därför ställde han sina steg till en annan av traktens Nimrodar, för att med honom dryfta orsakerna till dagens otur. Man vet ju alltid att där två eller flera jägare äro församlade, där dras jakthistoria på jakthistoria. Så skedde även här. Därför blev det ganska långt lidet på aftonen innan vår jägare kom sig för att anträda resan hemåt. Det kändes nog ganska kusligt, att i mörka natten, med uggletjut i trädtopparna, vandra på Brunnhemsbergs sluttningarnas mellan granar och mossiga klippblock framslingrande ödestigar. Självsäkerheten ökades nog inte av alla de vemodsfyllda jakttankarna, som emellanåt vunno insteg i hans oturspinade hjärnkontor. På denna sin nattliga vandring måste han också förbi Trollhålet. Ganska raskt har han vandrat ty nu är han i närheten av den mystiska och sagoomspunna grottan. Usch nu tjöt ugglan igen och kalla uschlingar började gå över jägarens rygg.

Men vad nu då ! Vår jägare stannade plötsligt , fattade sin vän Husqvarnatolvan om kolv halsen och stirrade åt Trollhålet till. Jo visst var den skepnad han såg till och därtill luden som Esau. Återigen skymtar skepnaden fram och försvinner in genom hålet i klippväggen. Vår jägare blir liksom slagen av skräck. Det är nog den gamle trollgubben från Karelska finnskogarna, som återkommit och tagit sin gamla boning i bisittning, tänkte han. Man han fick ej tänka länge. Nu sticker ett långnäst och hårbevuxet huvud ut genom grotthålet. Inför faran börjar jägarmodet att återvända och raskt fattar han sin jaktkniv och kastar den med all kraft mot grottan. Efter det kastet börjar han få Kruschenkänsla i lederna över stock och sten bär det av mot hemmets säkra hägn.

Några ynglingar från Broddetorp som några dagar senare voro uppe vid Trollhålet, funno till sin förvåning en död grävling med jaktkniv i Hjärtat, det kastet var inte dåligt.

Kasthög.

Uppe på Brunnhemsberget höllo sig förbrytare dolda. En gång hade dessa narrat med sig en yngling, som råkat få veta lite för mycket om dem, upp på berget och dödat honom genom att slå en spik i huvudet på honom.

Man fann sedan pojken vid ett stenrös på berget vid stigen till Broddetorp och där brukade man sedan kasta något när man gick förbi. / Hugo Sköld 1944.

[ överordnad ] Start ] Bjellum By ] Bolumtorp ] Bolum ] Broddetorp ] Hornborga By ] Sätuna ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Samhället ] Broddetorps kommun ] Torpen ] Nya Kyrkan ] Gamla Kyrkan ] [ Saga ] Gårdar ] Soldater ]
[underordnad] [ Innehåll ]