Aspelund

[ överordnad ] Start ] Landsvägen ] Hornborga Gata ] Nederbyn ] Vallen Hornborga ] Brobacken Hallingen ] Hakåsen ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Galjars ] [ Aspelund ] MånsSvensgården ] Deragården ] Skattegården ] ArvidMikaelsgården ] Hwassagården ] Stommens och Bosgårdens Vallskifte ]
[underordnad]

Aspelund under Kåxtorp

August på Vall

Den nya villan står på arrendator bostadens plats medan stugan söder därom är flyttad ca 50 meter och representerar mer den ursprungliga gården.

Lars Larsson

f1813. Augusts far Lars Larsson mjölnarsonen från Rycklan kom hit 1863. Lars hade själv varit mjölnare hos fadern, bebott Skogstorpet under Kåxtorp och som omkring 1860 uppfört åt sig åbyggnaderna å det torptagna Aspelund, dog i koleran 1866. Augusts hustru var syster till den å annan ort (Hända Skara) kände trädgårdsmästaren Bohm.

Stället ligger ett par hundra meter söder om Gustava på Vall och väster om landsvägen, ligger på Kåkstorps mark f.d. torpet Aspelund, vars innehavare på sin tid utgjorde torprätten på Äspås egendom. Innehavaren August Larsson var snickare och byggde omkring 1870 själv stället, som sedan innehafts av hans barn och andra släktingar. Beata lever som inhyses hos sin son. 

Koleran

Lars Larsson i Ryckla smittades av kolera genom en mjölnarfamiljen i Hässleströmmen, vars son varit borta på järnvägsbygge och hemfört smittan.

En kamrat till mjölnarsonen hade dock vid återkomsten varit försiktig nog, att innan han steg in i hemmet ropa ut anförvanter och taga sig ombyte av kläder. Där blev man troligen därigenom skonad. Sonen i Hässleströmmen ägnade dock ingen tanke åt faran eller vidtog några skyddsåtgärder – utan steg bara in till familjen, som sålunda utom han själv, som väl redan var det, nedsmittades och insjuknade. Härifrån spred sig sedan farsoten till den närmaste släkten och några närboende, varav sex personer dogo.

Värst hemsökt blev dock mjölnarsläkten, som hade fem döda: tre i smittoförarens hus, två i det Håkentorp tillhörande torpstället Hättebrunn och den mernämnde Lars Larsson, vars i samma veva döda son Karl Ivar, lär ha dött av annan orsak och ej medräknats. Bland de smittade befann sig också Lars hustru, som dock gick igenom. Släktingarna hade vid de först inträffade sjukdomsfallen kommit till undsättning och blivit smittade. Lars var utom mjölnare även snickare och likkistmakare.

Lars var gift med Beata Hwass soldatdotter från Hwassagården och som växte upp på Skogstorpet. 

  • Anders blir mjölnare på andra sidan ån Hässleströms qvarn och då gift med mjölnardottern därstädes Cajsa. Av deras barn återfinner vi två systrar vid telestationen i Broddetorp. 
  • August som gett stället sitt binamn stannar som snickare här på torpet.
  • Sara Kristina gifte sig med Gustaf Lejon på Sörgården i Håkentorp. Mer vet vi inte för närvarande. 
  • Yngste sonen blir soldat Per Gustaf Kilian gifte sig med Anna Charlotta dottern till Adam Andersson från Kappagården. Av deras barn stannar blott David som elinstallatör i Broddetorp.

Anders i Hässleström

Anders Larssons i Hässleströmmen döttrar kommo att som vuxna nedsätta sig i fädernebygden Broddetorp. Amanda såsom sömmerska å olika ställen med dotter Märta Vilhelmina gift med John Eriksson ägaren till Bosgården Hornborga. Anna såsom gift med banvakt David Andersson, vilkas dottern Svea Kristina förestår telefonstationen i Broddetorp, medan Augusta blev gift med sin systers mans bror Sven Viktor Andersson hemmansägare Kåxtorp.

August på Vall

August Larsson snikcare och torpare f1845 stannar på torpet och gifter sig med Kristina.

  • Johanna stanna som hemmadotter på torpet.
  • Frans Gustaf kan vi läsa om nedan.
  • Selma förblir ogift och bedriver affär i Falköping.
  • Ellen även hon okänd, men hade en dotter Greta, som finns kopplad till Äspås. 
  • Carl Viktor stannar hemma med går bort i unga år.

Augusta på Vall var mor till Hässleströmmarna.

per 13-32

Lars Gustaf Larsson 

f1847 V Kleva kom som änkeman från Håkentorp 22 med två barn och stannar till 24 då han far vidare till Stenstorp. 

August på Vall 

kommer 1871 och finns här hela 1900 talets början och gifter sig med Kristina från Sjogerstad och som överlever honom  med 15 år. Alla barnen blir hantverkare, snickare och förblir ogifta. Stället överlämnas till äldsta dotter som avlider 1943 och nya ägare släkten kan vidtaga.

Johan Oskar Strand 

f1892 kalk arbetare kom från Sventorp 1929 och stannar till 36 då vi återfinner honom i Sätuna på Wekagärdet.  

Gösta Rudolf Johansson

f1910 kom 36-39 och skrivs som arrendator 

Gustaf Sigfrid och Rut Lejon

han f1888 från Stenstorp kommer hit 1940 efter det att mejeriet i Håkentorp lades ner. Han dör och hon stannar kvar på torpet till sin död 71.

Anton Hwass

f1900 arrenderande dräng 1948-  på Espås arrenderar av Rut. Han var gift med Kållsmens dotter och var själv från Hova.

David Johansson

med Astrid bor här några år och kom från Åsbotorp  1960-71; 

Kjell Ove Klasson

Klasson med sina två pojkar kommer hit omkring 1971-  

70 tal Enkan Andersdotter Hwass 1819 sonen August tar över

80 talet Beata Hwass bor här hela 80 talet också August och brodern delar tydligen på detta hela 80 talet

Kristina Andersdotter f1845 1930 med dotter Johan Oskar Strand kalk arb. 

Valltorpet

Hjalmar Karlsson 

f1903 öster om vägen innehades av Hjalmar Karlsson, som hade sin lada där nu Kennet Johansson har sin verkstad. Torpet såldes sedan som sommarstuga och innehades under många år av en Polis. "Ja vassa", var ett specialuttryck som Hjalmar använde när han skulle ordna något. Han hade kvar sina djur i ladan över vägen. Han dog hastigt omkring 1960. Han hade inget vatten i ladan utan var tvungen att bära vattnet över vägen hade kanske 3 - 4 kor och producerade ägg för försäljning. Över vägen gick en liten stig med halm och gödsel. 

Kennet Johansson

Evert Johanssons son Kennet Johansson flyttar den kyrkliga restaureringen till detta ställe där man nu byggt en större arbetshall. Han bygger ett nytt hus norr om ladan medan det gamla torpet nu är sommarstuga. 

Vi nämner här att Vipebro kan vara den bro som ligger över den bäck där ryttaren som mördade pojken red över.

Posttorpet

ligger i Håkentorp under Mikaelsgården. Här bodde troligen en soldat, som hette Liten vilket har givit Lita som ett igenkänningsnamn.

Lita Carl, sonson till soldaten Horatius  med sin Tekla från Hästhagen i Bjurum kommer hit omkring 1910. Det var många barn i den familjen. Har fanns en liten lada med några kor. 

Dottern IngBritt och Lennart Fin övertog sedan torpet och sedan i sin tur överlåtit till sina barn. 


Frans

Sonen Frans levnadssaga hör till de märkligare och visar att en människas härkomst och skolning ej alltid utgör grunden för framgång i livet. När Sjödalsstugan eller Hornborgastugan år 1901 skulle transporteras till Stockholm för återuppförande på Skansen förhörde sig Nordiska Museets ledning, om det möjligen funnos några med ortens förhållanden kända personer, hällst byggnadsvana, vilka kunde tänkas vilja åtaga sig arbetet därmed, och fick då bl.a. anvisning på August Larsson på Vallen och hans son Frans. Den sistnämnde var också genast villig, men den förre var ej hågad, att bege sig så långt bort ifrån hemmet och man vet icke hur med resan skulle blivit om icke i stället för fadern en soldat Wallerot i Sätuna i stället för August följt sonen dit. På så sätt blev i varje fall resan av. Efter arbetets fullgörande, som utföll till museiledningens stora belåtenhet, fingo de båda männen annat att göra å Skansen och stannade sommaren ut samt påtingades att återkomma året därpå vilket de också lovade.

På hösten före männens hemresa, anordnades av några damer en festtillställning, varvid de båda männen, som vid något tillfälle visat sig sitta inne med för en stockholmspublik roande saker, anmodades medverka. Vad nu dessa hade att andraga, minns nu ingen så noga – visor och historier från hembygden – men festen blev lyckad, mycket lyckad t.o.m., så att sådant ville man vara med om omigen.

Även den följande sommaren arbetade de båda männen på Skansen och anmodades liksom föregående år att återkomma – men nu vägrade de. Genom sin bortovaro hemifrån om somrarna kommo de ifrån sina kunder i hemorten och fingo inget att göra på vintrarna, menade de. Särskilt motsträvig var Frans – den yngre av de båda männen, som hade sin framtid att tänka på, och den andre ville ej skiljas från honom.

På eftersommaren ordnades åter för fest å Skansen och de förut arrangerande damerna ombådos att göra samma anordningar som förra året. Nu var det de, som, om än icke vägrade, ej visste hur detta skulle gå för sig, utan lovade endast under förutsättning, om samma hjälper nu som då. Männen eftersändes och tillfrågades och visade sig ej medgörliga, ehuru också de hade en förutsättning att komma med – att de fingo arbete året om, eljest skulle de resa hem och icke återkomma. Där stod man nu med förutsättningar, som motade resultat.

En närvarande generalkonsul*, som hade sin "gifta" i denna del av Västergötland och något kände männen, sökte då medla och erbjöd dem, att de skulle få bygga en villa åt honom i Nynäshamn, om de bara ville medverka, men svaret löd, att när det arbetet var färdigt, så voro de utan sådant igen, vad de ville ha var……

Slutet på tvisten blev, att de båda männen förutsättningslöst garanterades 300 kronor i månaden och arbete året över – och sedan stannade de. Deras framtid var tryggad, Stockholm deras hemstad. Efter den dagen saknade ej häller Frans, som fortfarande ägnade sig åt byggenskap, ej häller arbete. Den ena beställningen efter den andra strömmade in. Han blev sålunda storföretagare och miljonär.

För det mästa någon gång varje sommar, ser man honom dock där ytterst på Vallen – det finns magnet i jorden där, födelsetorvan som drager. En bror till August var den i hela bygden och långt därutom kände och mycket anlitade byggmästaren Per Gustaf Kilian, som ifråga om allsidig yrkesskicklighet vann kanske lika stor utmärkelse som brorsonen i Stockholm. August hade gett också honom de första lärospånen och impulserna.

Kilian vistades hos denna sin broder – utom den allra första tiden hos släktingarna i sin bror Anders senare hem i Hässleströmmen – jämte modern och sin ett par år äldre syster under hela sin senare uppväxt – och ungdomstid, ända tills han tog anställning som soldat och därefter till 1898, då han inköpte Nolegården. Men först ännu senare nådde han ställning som storföretagare – kyrkreparationer och entreprenadarbeten krävde ju en ekonomisk ryggrad.

* Generalkonsulen var måg till Augusts husbonde Sundler på Äspås.

Äspingarört

kallas ett gravröse bakom lägenheten Aspelund i Hornborga, liggande i gränsen mellan Hovslagaregårdens och Lillegårdens vallskifte. Namnet säges ha uppkommit genom att man här bildat spetsgård vid avrättandet av den soldat Äsping vid Wästgöta Ryttare, som i den så kallade Höksa äng (Höjens äng) i Håkantorp, belägen ett stycke härifrån vid tåget till Nordiska sjuårskriget, sköt en pojke. /Tomas på Vall 1944.

Per Gustaf Kilian bodde här någonstans fram till 98 då han flyttar till Håkentorp.

Agusta på Vallen i Hbga. Aspelund.

Ett par hundra meter söder om Gustava på Vall och väster om landsvägen, ligger på Kåkstorps mark f.d. torpet Aspelund, vars innehavare på sin tid utgjorde torprätten på Äspås egendom.
Inneh. August Larsson var snickare o byggde omkring 1870 själv stället, som sedan innehafts av hans barn och andra släktingar.
Augusts far Lars Larsson, som omkring 1860 uppfört åt sig åbyggnaderna å det torptagna Aspelund, dog i koleran 1866. Augusts hustru var syster till den å annan ort (Hända-Skara) kände trädgårdsmästaren Bohm.
Sonen Frans levnadssaga hör till de märkligare och visar att en människas härkomst och skolning ej alltid utgör grunden för framgång i livet.
Lars Larsson i Ryckla smittades av kolera genom en mjölnarfamiljen i Hässleströmmen, vars son varit borta på järnvägsbygge och hemfört smittan.
En kamrat till mjölnarsonen hade dock vid återkomsten varit försiktig nog, att innan han steg in i hemmet ropa ut anförvanter och taga sig ombyte av kläder. Där blev man troligen därigenom skonad. Sonen i Hässleströmmen ägnade dock ingen tanke åt faran eller vidtog några skyddsåtgärder – utan steg bara in till familjen, som sålunda utom han själv, som väl redan var det, nedsmittades och insjuknade. Härifrån spred sig sedan farsoten till den närmaste släkten och några närboende, varav sex personer dogo.
Värst hemsökt blev dock mjölnarsläkten, som hade fem döda : tre i smittoförarens hus, två i det Håkentorp tillhörande torpstället Hättebrunn och den mernämnde Lars Larsson, vars i samma veva döda son Karl Ivar, lär ha dött av annan orsak och ej medräknats. Bland de smittade befann sig också Lars hustru, som dock gick igenom.
Släktingarna hade vid de först inträffade sjukdomsfallen kommit till undsättning och blivit smittade. Lars var utom mjölnare även snickare och likkistmakare.
När Sjödals-stugan eller Hornborgastugan år 1901 skulle transporteras till Stockholm för återuppförande på Skansen förhörde sig N.M. ledning, om det möjligen funnos några med ortens förhållanden kända personer, hällst byggnadsvana, vilka kunde tänkas vilja itaga sig arbetet därmed, och fick då bl.a. anving på August Larsson på Vallen och hans son Frans. Den sistnämnde var också genast villig, men den förre var ej hågad, att bege sig så långt bort ifrån hemmet och man vet icke hur med resan skulle blivit om icke i stället för fadern en soldat Wallerot i Sätuna i stället för August följt sonen dit. På så sätt blev i varje fall resan av.
Efter arbetets fullgörande, som utföll till museiledningens stora belåtenhet, fingo de båda männen annat att göra å Skansen och stannade sommaren ut samt påtingades att återkomma året därpå vilket de också lovade.
På hösten före männens hemresa, anordnades av några damer en festtillställning, varvid de båda männen, som vid något tillfälle visat sig sitta inne med för en stockholmspublik roande saker, anmodades medverka. Vad nu dessa hade att andraga, minns nu ingen så noga – visor och historier från hembygden – men festen blev lyckad, mycket lyckad t.o.m., så att sådant ville man vara med om omigen.
Även den följande sommaren arbetade de båda männen på Skansen och anmodades liksom föregående år att återkomma – men nu vägrade de. Genom sin bortovaro hemifrån om somrarna kommo de ifrån sina kunder i hemorten och fingo inget att göra på vintrarna, menade de. Särskilt motsträvig var Frans – den yngre av de båda männen, som hade sin framtid att tänka på, och den andre ville ej skiljas från honom.
På eftersommaren ordnades åter för fest å Skansen och de förut arrangerande damerna ombådos att göra samma anordningar som förra året. Nu var det de, som, om än icke vägrade, ej visste hur detta skulle gå för sig, utan lovade endast under förutsättning, om samma hjälper nu som då. Forts n. s.
Forts Agusta på Vallen, Hbga.

Männen eftersändes och tillfrågades och visade sig ej medgörliga, ehuru också de hade enförutsättning att komma med – att de fingo arbete året om, eljest skulle de resa hem och icke återkomma.
Där stod man nu med förutsättningar, som motade resultat.
En närvarande generalkonsul*, som hade sin ”gifta” i denna del av Västergötland och något kände männen, sökte då medla och erbjöd dem, att de skulle få bygga en villa åt honom i Nynäshamn, om de bara ville medverka, men svaret löd, att när det arbetet var färdigt, så voro de utan sådant igen, vad de ville ha var……
Slutet på tvisten blev, att de båda männen förutsättningslöst garanterades 300 kronor i månaden och arbete året över – och sedan stannade de. Deras framtid var tryggad, Stockholm deras hemstad.
Efter den dagen saknade ej häller Frans, som fortfarande ägnade sig åt byggenskap, ej häller arbete. Den ena beställningen efter den andra strömmade in. Han blev sålunda storföretagare och miljonär.
För det mästa någon gång varje sommar, ser man honom dock där ytterst på Vallen – det finns magnet i jorden där, födelsetorvan som drager.
En bror till August var den i hela bygden och långt därutom kände och mycket anlitade byggmästaren E. G. Kilian, som ifråga om allsidig yrkesskicklighet vann kanske lika stor utmärkelse som brorsonen i Stockholm.
August hade gett också honom de första lärospånen och impulserna.
K. vistades hos denna sin broder – utom den allra första tiden hos släktingarna i sin bror Anders senare hem i Hässleströmmen – jämte modern och sin ett par år äldre syster under hela sin senare uppväxt – och ungdomstid, ända tills han tog anställning som soldat och därefter till 1898, då han inköpte Noleg. Men först ännu senare nådde han ställning som storföretagare – kyrkreparationer och entreprenadarbeten krävde ju en ekonomisk ryggrad.

* Generalkonsulen var måg till Augusts husbonde Sundler på Äspås.
 

[ överordnad ] Start ] Landsvägen ] Hornborga Gata ] Nederbyn ] Vallen Hornborga ] Brobacken Hallingen ] Hakåsen ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Galjars ] [ Aspelund ] MånsSvensgården ] Deragården ] Skattegården ] ArvidMikaelsgården ] Hwassagården ] Stommens och Bosgårdens Vallskifte ]
[underordnad] [ Innehåll ]