Nederbyn

[ överordnad ] Start ] Kapellet ] Hba Kyrka ] Socknen ] Hba Gårdar ] Torpen ] Soldater ] Qvarnar ] Sägner ] Ekornavallen ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Landsvägen ] Hornborga Gata ] [ Nederbyn ] Vallen Hornborga ] Brobacken Hallingen ] Hakåsen ]
[underordnad]

 

Vid Gudhems Härads hösteting 1677 utfärdades på borgmästarens och samtliga Hornborga byamän begäran avhysningsdom för en kona "Vassa - Merith", som slagit sig ned på byns Tå.

Obs att dessa tre stugor ligger på Backgårdens mantal, kanske inte den stuga som kan ha legat norr om muren på åkenr som Sanfred har berättat om . Som röjde i grunden och odlade upp det. Det går en kil vid stenmurn.

Valla Pära

låg längst österut och något närmare ån än de två följande. Det uppges att här låg fordom tre st. backstugor. Revs tidigt, men Valla Pära fick ändå bära namn till den rest av inägan som kunde ses för två generationer sedan. Vi slirar lite här på fakta men vi forskar vidare. 

Namn av att vara från Ekornavallen. Valla Pär dog på 1890-talet nära 80 år gammal. Det visar sig att han är soldat Sven Walls sonson  och att han växte upp på Tjursbacke. Att han därför blev skräddare kanske inte så konstigt. Något bevis för att han är kopplad till Ekornavallen finns inte. Han var baptist, men hade förut varit begiven på brännvin och berättade att han en gång varit så full, att han krupit in i en rishög, där han somnat och snöat nere och han när vaknade varit så förkyld, att han sen alltid varit hes. Per sade sig flera gånger ha sprungit barfota i snön från Hornborga till Bolums gästgivaregård efter brännvin som man lovat bestå honom med om han hämtade det sålunda.

Per var till yrket skräddare men skötte dess emellan trädgården på Bosgården, och hade en åkerlycka på nedre Skattegården. (Per, gamle Lundell och Lindstedt på Vall voro gift med var sin syster). Valla Pär sydde utom mans även fruntimmerkläder och tom brudklänningar. Hette Per Svensson men skrevs även Vall. Sonen August for till Amerika.

En välkänd bild av Valla Päras stuga längst bort och Fattigstugan närmast där Ulrikas son Karl sitter på stenmuren med sin hatt. 

En bild som togs av Söderberg 1913. Vi noterar hur askens har tillåtits växa sedan föregående hamling.

Klåckarekullen 

finns nämnd under Ägodelnings Rättens besök här 1857. Här nere vid den gamla kyrkvägen längs ån låg klåckarens bostad.

Lars Laurentius Assersson

dör före 1776 i alla fall. Klockare i Hornborga och son till en år 1687 av Gudhems härads nämnd och tingssökande allmoge såsom ”nödvändigt behövlig” föreslagen och med anledning därav förordnad ”gäldskrivare” i Broddetorp vid namn Anders Assersson. gift med Kristina Billberg och får med henne 11 barn och av dessa barn kan vi följa blott sonen Jacob som tar vid ansvaret för klåckorna i Hornborga.

Jacob Larsson Sjödal

f1732 troligen också Lars Sjödal, men här kan han ha flyttat till Sjödalsstugan. Petter antyder att det kan ha legat en stuga norr om de ovannämnda 3 som låg på Backgårdens betesmark.

  • Sara Svensdotter
    • Lars blir soldat och får en stuga på Hornborga gata. Här kommer vi att möta bland 10 födda
      • Sara som gifter sig med Lillebon i Jägaretorpet och får många.
      • Johannes Sjödal korgmakaren och fiskaren som tydligen är en av de första som tar vid Sjödalsstugan. Först gift med Mer anonyma Inga men sedan med Kursa Cajsa, vi återkommer med mer detaljer under Sjödalsstugan
    • Anders Bister sold i Jettene passerar under Törnagården och slutar i en bs under Böljan SvenAndersgården.
    • Greta blir blott 21 år
    • Sven står som född under L Weka
    • Maria gifter sig med en Måns Jacobsson från Sk Åsaka och skrivs på Skara Lf
  • Kerstin Jönsdotter förgyller hans sista årtionde men livsfrukten dör

Lugnet senare Grenatorpet

statarbyn

Osäkra uppgifter om tidigare boende men det börjar ta struktur. Grenatorpet ligger u Bosgården anser hfl

Carl Ståhl

Soldaten Carl Ståhl f1754 familj står från 1800 som fattighjon och 1813 så får de underhåll Carl dör 1817 och hustrun tre år senare troligen här på stugan. förlorar under sin levnad de flesta av sina barn.

Jonas el Johannes Persson

Johannes Persson f1779 var före detta mjölnare i Snikens Qvarn och var gift med Katarina Persdotter f1780, som vi senare återfinner här på Grensstugan. Familjen kom till allmänningen från Skattegården 1820.

sold Lars Gren

Lars Grens f1806, fam kommer hit 1858 från soldattorpet no 35 u LarsSvensgården,  dör här på Grenastugan, hustru dör 6 år efter maken 1886 och troligen här på stugan. 

Vid Bosgården bodde gamle Gren och han fiskade tillsammans med sin son Johannes, som bodde i Hulegården. Gren hade tidigare varit soldat och bodde då i Hackåsen. Det var på den tiden, då knektarna fingo spö, om de gjorde något fuffens. Spöplatsen på Axvall var belägen vid Trumslagarepaviljongen, strax efter invid framfarten till Skålltorp. Där var också en gärdes gård, och vid denna var det som avbasningarna brukade äga rum. Gren hade en gång begått någon förbrytelse och fruktade naturligtvis efterräkningar härföre. "Ja' e' rädder", sade Gren en dag till sin kamrat. "Va' e' du rädder för", frågade denne. "För gär'sgår'n", svarade Gren. 

Jonas Vallgrens

(son till Lars Gren ovan) hustru kallades Vallgrens Lisa var dotter till sold Gotthard och kan ha varit inhyses här under sitt änkeskap från 1907 till sin egen dör 1822. Det står även att hon flyttade till torpet 72 i samband med äktenskapets ingående. 

Några uppgifter om stugans tidigare bebyggare finns icke, innan den på 1870-talet blev fattigstuga, men synes ha bebotts av soldaten Fredrik Gren, vid vars död änkan Stina f1823 från Daretorp, som var ofärdig överlämnade den till kommunen för erhållande av understöd, varefter där (såsom hjälp) inhystes enstaka äldre kvinnor och sk obemärkta såsom Stolla Anna och andra.

Här inhystes även någon tid Lagårs Karls dotter Rika i egenskap av försvarslös barnaföderska. Rika och Grensgumman voro varandra då behjälpliga på så sätt att den förra uträttade åt den senare, vad denna inte orkade, medan den senare såg efter barnen, då den förra var borta på förvärvsarbete.

Stolla Anna

Fattighjonet Anna Holm eller Stolla Anna hade aldrig varit fullkomligt klar i knoppen och blev så småningom tidvis allt velig samt åtnjöt under många år kommunens fattigvård. För vad hon var kallades hon i orten Stolla Anna - men var eljest icke på något sätt omedgörlig utan endast till den grad deprimerad, att man icke i något avseende kunde räkna med hennes förmågor eller varande. Sålunda kunde hon, rätt som hon stod, sätta åstad långa vägar bort, utan att åter söka sig hem. Inackorderingsvården och fattigvårdsstyrelsen hade ofta ett fasligt sjå med att hålla reda på och söka rätt på henne, sådant frestar alltid nerverna.

En gång hade en kronoarrendator, Janne i Hovslagargården, den ej åtrådda äran att hämta gumman ute vid Almeö i Bjurum. Dit hon sökt sig och varifrån man hade sänt bud om hennes tillfinnande. När då Janne kom med skjutsen utfor gumman i ilska mot honom, tyckte och sade som så att han kunde vänta tills hon blev död. Ja, dä sulle ja järna jära, män ja råss ju ente, har summe betesfor mä mäk genmälde Janne varpå han lastade på och for hem. EV 50

Kommunal stämmeprotokoll 1886-02-26 §2 Bortarrenderades Fattighjonet Anna Holm på ett års tid, räknat från den 1 mars 1886 till samma dag 1887, mot en överenskommen summa av 88 kr S A Gustafsson. 
Kan det vara Anna Holm f1803, Johanna Holm f1826,
Ännu några bilder av fattigstugan med från annat håll.

Låt oss titta närmare på de som sitter här


Är det möjligen Ulrika med sonen Karl och Grens änka som visar upp sig för fotografen.

Norr om vägen 

fanns två st torp det finns bara en kil i åkern som markerar detta

Okänd

vid bron skriver hfl här bodde Dragon Jonas Modig 

Kaskatorp ?

här kan i så fall Matias Jacobsson bott fö 1757. 

Kloars

Stuga på Fjället mitt för den så kallade Spån(g)backen, där fordom en spång ledde över ån. Här bodde soldat Dahls i Dalen föräldrar, vilka på sin tid hållit en krog. Stugan revs vid föräldrarnas död några år efter laga skifte.
Det finns många Dahl att välja på. Petters far mindes att vid S i Skattegården fanns ett torp och det skulle kunna vara detta.
På denna plats fanns fordom en qvarn men den lade man ner då man fick hämta den på maderna varje år. 

Döves

Torp på Hwassagården vid gårdens sk vattengata, en drev ner till ån. Innehavaren kallades Döven enär han hörde illa. Han var torpare under Bosgården och blev ihjälslagen av åska. Han hade under middagsrasten ställt upp medbottengrindarna till skydd mot ett häftigt åskregnskur och anträffades död under dessa, då kamraterna som körde gödsel medan han själv var sysselsatt med att mylla sådan - efter middagen kommo till platsen. Även den ena oxen hade träffats av blixten och låg död vid vagnen, där den fått sitt middagsfoder. Barnen varav sönerna kallade sig Boström innehade goda befattningar i Göteborg. Döves hette Johannes.

Blexes Fjället Blexatomta

Svenna i Väst

Före Blixt, bodde i stugan en familj Svenna i Väst varav mannen gjorde som Judas Iskariot.

Soldaten Per Blixt f1838

Stuga i Bosgården Fjäll nära Hwassagårdens gräns. Innehavaren var en före detta soldat vid namn Per Blixt. Denne var två gånger gift: Ett med den mycket orginella Björlings i Stenkrogen dotter Inga, som drog sitt strå till hemmet genom att spå folk, och två med en sömmerska vid namn Kristina Blad från Segerstad, vilken utan bidrag från mannen fick skaffa vad som tarvades till eget och sonens uppehälle, då mannens inkomster alla gingo åt till inköp av spirituosa. Blixt var till yrket stenarbetare och var som sådan mycket ute på järnvägsarbeten.

Per Blixt med andra hustru Maria och hennes son Karl. Stugan låg på Bosgårdens mark alldeles vid Hwassagårdens vattendrev med gaveln åt dreven.

Om Blixts liv och leverne skulle vara en hel del att säga, men då nästan allt gick ut på att skaffa sig fylla och medel till sådant så kan det räcka med lite nog.

På Blixts tid var det bränneri på Bosgården och att han där höll sig framme på alla möjliga sätt kan man förstå av en berättelse om hur han en gång länsade en hel brännvinstunna. Denna hade på dagen fyllts och rullats ut men man hade glömt att försegla den och på morgonen var innehållet borta. Något förhör om saken var ej att befara då godsägaren vid en anmälan om saken själv skulle råkat illa ut. Denne teg därför och led. Förresten så visste han inte vart den försvunna vätskan tagit vägen. Men om detta voro gårdens underlydande icke i okunnighet då de vid besök hos Blixts stuga fått se en stor mängd kärl fyllda med en den saknade liknande vätskan.

En gång fick Blixt vid en resa till staden i uppdrag av godsägaren att inlämna dennes dyrbara jaktgevär till reparation. Blixt tog mycket riktigt med sig bössan men i stället för att lämna den till reparation, sålde han den för 15 kr och söp upp pengarna.

En gång när Blixt supit några dagar i sträck under ett oavkortat besök i staden, varvid alla hans pengar tagit slut och han slutligen började nyktra till, så tyckte han sig behöva något i matväg. Han gick då in i en affär och inköpte två st. skinkor samt bad att få dem kritade.

Detta ville dock ej handlaren gå med på, men gav vika så Blixt framställde propositionen på at lämna den ena skinkan i pant och så blev mat bekymren den gången stillade. Panten löste han dock aldrig ut.

Ett år under sin soldattid hade han supit upp all sin utsädeshavre och bara lämnat så pass att det täckte bottenreglen i det upp och nedvända karet, som därför såg ut att vara överfyllt med säd men i själva verket endast innehöll några kannor. Sedan han givit sig ut på banarbete. När rotebönderna, vilkas skyldighet det var att bruka och beså torpet, kommo och gjorde vårarbetet, fingo de själva släppa till utsädet.

Även sin första svärfar, som ehuru snickare var en smula förmögen, skojade han på lite av varje och under första tiden av hans äktenskap med dottern lurade han denne att ge sig den ena kon efter den andra, vilken under olika förevändningar vandrade iväg till marknadsplatserna. Och när han efter några dagar kom igen "Allihopa pänga had'n supet upp, ätter den lella kona, å han hae bara rupp å onna kvar ätter den lilla kona"

Fast det nog var många som tyckte att Blixt skulle behöva sig en bränna för sitt leverne, så var det ingen som gittade befatta sig därmed. Vad skulle man få av lusen mer än smällen.

Men vad smällen beträffar så uteblev den i alla fall icke, då han en gång tog sig för med att bli fiskare på olagligt sätt, nämligen genom att kasta med dynamit laddade och med påtänd stubintråd försedda med buteljer i sjön, efter vars explosion fisken på ett lättvindigt sätt lät sig fångas. När detta kom till landsfiskalens kännedom fick han fästningen Joh L 1946.

Per Andersson, då ännu icke bärande namnet Blixt, och pigan Inga Maja Andersdotter under Båltorp uttogo år 1854 lysning till äktenskap, men ångrade sig, sedan Inga fått en dotter och denna dött, samt begärde följande år i en till konsistoriet ingiven skrivelse befrielse från giftermålets fullbordan, förebärande att de "vid noggrannare eftersinnande " funnit sig icke "fullt belåtna med varandra" och att de befunno sig i så fattigt tillstånd att de sågo " den framtida nöden" sig förestå.

Vid ärendets handläggande remitterades detta till vederbörande pastor, som därtill 1 bevis om ifrågavarande personers barn, som i dopet erhållit Johanna Sofia och blivit fött den 9 nov 1854 och dött den 18 feb 1855, at modern kyrktagits såsom Per Anderssons blivande hustru och så vida pastor visste "icke var ånyå händad" samt 2 ett skriftligt medgivande till äktenskap från barnamodern Ingas fader Anders Niklas Björling. Konsistoriet beslut har icke eftersökts, emedan - även om förbindelsen upphävts - därigenom endast kunnat konstateras at kontrahenterna ånyo "åtrat "sig , vilket ändå framgår av att de redan låtit viga sig.

Medlet med pantsättning av köpt vara användes av Blixt flera gånger, en annan gång vid ostköp varvid han också av mejerskan fick åträtt bröd.

Vid en skogsauktion i Trestena stod Blixt på vakt vid en famnvedsrugga utmed vägen och sålde denna till flera personer mot kontant betalning. Vid senare avhämtning blev det fasligt väsen mellan köparna, som slutade med att ingen fick något. Blixt åkte dock fast.

En annan skröna: Blexes höstack kallades en stor granitsten utanför Orenabb, vilken på något avstånd såg ut som en stor höstack.
En skojare vid namn Blixt från Hornborga och en annan karl var ute och fiskade. Den andre frågade då han såg stenen Blixt, vad det var för något, som låg där, och fick till svar, att det var hans höstack.
”Vad vill du ha för den ?” frågade den andre.
”Ett par kronor! Mindre tar –ak ente. Fôr –a sa seja, att dä tar’u ente på ett lass!”
”Stacken” såg stor ut, där han låg och speglade sig i vattnet. Den andre nappade på kroken och affären gjordes upp. – B. fick sina 2 kronor och stenen sitt namn.
Brokara voro tre till antalet. //Dalberg 1947.

Johan August Wik f1855 bor ju här också i denna parstuga. 1900 och 1910

Storummes

Liten hemmansdel strax NV om den nämnda Rönnehögen, ännu kvarvarande. Från efter skiftet bodde här Sven Svantesson med hustru son och dotter. Denne var en på 1860 - 1870 - talen mycket anlitad gjuthusmästare eller byggare och ett flertal ladugårdar och uthus i orten visa ännu prov på hans skicklighet.

Lundells den Yngre Bröllop
Patron i Vassagårn
och Svän på Storäng
å Trulls i Deragården
å Britta Bläng
di va i Bolum
å köpa säng sa'n
Sen ble dä Fästelit
stora båla
å dä va Jästelit
va vi skåla
när dä va bröllop
När dä va bröllop
i alla gåla
Tirallera!

Lundells den yngre svärfar Sven Svantesson var byns så gott som minsta bonde, men ville gärna vara med de stora. Med anledning härav, vartill väl också hans hemmansdels läge på byns före detta Storäng bidrog så kallades han i orten för "Sven på Storum" eller rätt och slätt Storummen. Det var hans smädesnamn. Sådana skulle ju alla ha förr i tiden.

Storumen hade en dotter Rika, som såsom alla ungmör naturligt nog gärna ville gifta sig och fastnade för den närboende fiskarpojken Johan, vilket ehuru en liten missräkning för fadern, inget var att göra åt, vadan han en dag begav sig till Bolumsnickaren Skåningen och beställde till de tu en bondsäng samt därvid råkade kollidera med en hel rad andra sockenbor i samma ärende.

Skåningen hade den dagen storbeställning och besök av med Storummen ej mindre än fyra Hornborgabor, som skulle gifta bort sina döttrar. Självaste patron i Hwassagården Anders Johan Svensson liksom Storummen lite storslagen. Trulls i Deragården, alias Johannes Larsson, byns näst drygaste bonde, och Brita Bläng smeknamn på den så kallade Kake Jons, alias Jonas Anderssons i Hr Lages Gård Hustru, som var en strängögd och kavat kvinna, som gärna tadlade andra, vilken saknade barn men hade en fosterdotter, som fått tag i en svensk amerikan. Alla voro med undantag av Storummen som dock ej ville var sämst - förmöget folk och att hur det blevo festliga bröllop, kan man förstå av den lilla visan.

Storummens son Karl var lite velig, men man försökte så långt möjligt ha någon nytta av honom. En dag sändes Karl med mat till fadern, som då var sysselsatt med att gjuta ett magasin på Stommen - 1865, enligt å byggnaden insatt årtalssten. Pojken hade förut flera gånger varit med fadern borta vid bygget, som var synligt ända hem, och man kunde se denne gick vilse och stod icke att återfinna - men en dag kom han till Odensåker långt norr om Billingen där det naturligtvis var svårt att få reda på hans hemort, förrän det händelsevis sluppit ur honom att deras präst hette samma som den församlingens Kullberg, varigenom pojken så småningom. Avståndet emellan Hornborga och Odensåker är omkring fyra mil genaste vägen.

Isaka Kuskes

Isak Jonsson

Avstyckning från Hwassagården belägen söder om den så kallade Rännehögen, nu tillhörande hemmanet Nedra Skattegården. Den efter laga skiftet varande ägaren, som utflyttade från byn, slet och sparade byggde och odlade till han stöp hette Isak Jonsson och hans fru Johanna Jonsdotter från Siggagården i Bjärka tog med sonen till Amerika. 

Detta är en bild skapad av Maj Britt Larsson i Skattegården på basen av en bild som hon sett. Kallades Kuskes och låg mellan Skattegården och Bosgården nära ån och kan vara den utgård, som kartan från 1870 talet antyder.

Anders Jonsson

En rättare på Bosgården Anders Jonsson f 1818, som sökte sko sig på ägarens bekostnad, men ertappades och sedan gjorde som Judas Iskariot. Nu ville ingen bo på stället, som såldes till närboende och revs. Å de platser där dessa sedan bosatte sig, slutade familjens två söner sina livs dagar med anlitande av samma medel.

Tomten och Svensta u Bosgården finns nämnda fsf.

Gamle Lundells Nyäng

Torp vid den därefter uppkallade Lundells Backe (ej at förväxla med Rännehögen vid en med namnet Lundells nu benämnd hemmansdel i närheten) å norra sidan av Madvägen strax innan denna går ut på Hornborga Mad.


Maj Britt Larsson har tecknat denna stuga som kan vara en bild av Nyäng men även den Hwassagården. 

Här bodde en Hornborga - fiskare vid namn Per Johan Lundell från Bjerka f1824, vilken kort efter byns laga skifte uppenbarat sig i bygden och slagit sig ner på Almeö såsom fiskartorpare under egendomen Bjurum, samt sedan han gift sig med en syster eller svägerska till målaren Lindstedt på Ekornavallen uppfört sin stuga här på fastlandet.
Per Lundells son Lars Johan följde i faderns fotspår, så länge sjön ägde bestånd, men var hemmansägare i svärföräldrarnas gård den så kallade Storummes. Båda hans döttrar flyr till Amerika, den äldsta efter att ha fått en oäkta son med Källman.
(Per Johans döttrar gifter sig med samma karl men uppges även utvandra till Amerika varför uppgifterna måste kontrolleras. Sonen Lars Johan tar som sagt över och gifter sig med Josefina på Skattegården).
Det finns ett Fredsberg före 1850 där Jonas Nilsson f1800 blev inhyses.

[ överordnad ] Start ] Kapellet ] Hba Kyrka ] Socknen ] Hba Gårdar ] Torpen ] Soldater ] Qvarnar ] Sägner ] Ekornavallen ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Landsvägen ] Hornborga Gata ] [ Nederbyn ] Vallen Hornborga ] Brobacken Hallingen ] Hakåsen ]
[underordnad] [ Innehåll ]